Brage fick en tuff inledning på säsongen 1990. Det började med 0–1 borta mot AIK i premiären. Därefter blev det ytterligare tre förluster samt fyra oavgjorda innan sommar- och VM-uppehållet. Inte en enda seger alltså på hela våren och Brage låg därför sist i tabellen. Det var framförallt målskyttet som sviktade – bara fem mål på de åtta första matcherna. Försvaret fick dock godkänt med bara ett insläppt mål per match förutom borta mot Hammarby då man föll med 1–3.
När serien sparkade igång igen efter VM tog Brage äntligen sin första seger – 3–1 borta mot Örgryte. Efter 1–1 hemma mot IFK Norrköping slog man dessutom Malmö FF med 1–0 på Malmö Stadion. Det blev sedan 1–1 i returen mot ÖIS och förlust med 1–2 borta mot Halmstad innan man tog två raka segrar. Brage besegrade både IFK Göteborg och Öster med 2–1 och var nu uppe på nionde plats i tabellen. Därefter spelade man oavgjort tre gånger i rad innan man åkte på tre raka förluster. I sista matchen slog Brage AIK med 4–2 hemma på Domnarvsvallen. Det räckte dock inte till förnyat kontrakt. Brage slutade nämligen på tionde plats i Allsvenskan 1990. Det innebar nedflyttning till division ett efter elva år i högsta serien.
Spelarna i Brage 1990
Under vårsäsongen (omgång 1–8) spelade Brage 4–4–2, men efter sommaruppehållet bytte man till 3–4–3 med Olle Perätalo som libero.
Laguppställning omg. 1–8 (4–4–2): 1 Bengt Andersson – 4 Hans Jaxgård/19 Plamen Nikolov, 3 Göran Arnberg, 5 Olle Perätalo, 2 Peter Granberg/4 Hans Jaxgård – 18 Jonas Källström/6 Anders Belin/17 Göran Bergort, 11 Thomas Blomberg, 16 Bernhard Brcic, 12 Anders Sjöö/18 Jonas Källström/17 Göran Bergort – 22 Peter Vougt, 17 Göran Bergort/18 Jonas Källström – avbytare: 8 Per-Erik Danielsson, 24 Jan-Åke Rosén.
Laguppställning omg. 9–22 (3–4–3): 1 Bengt Andersson – 6 Anders Belin, 5 Olle Perätalo, 4 Hans Jaxgård – 16 Bernhard Brcic, 3 Göran Arnberg, 8 Per-Erik Danielsson, 11 Thomas Blomberg – 17 Göran Bergort, 10 Anders Erlandsson, 18 Jonas Källström – avbytare: 22 Peter Vougt, 24 Jan-Åke Rosén.
Perätalo, Brcic och Bergort spelade från start i samtliga 22 allsvenska matcher. Anders Erlandsson blev lagets bäste målskytt med fem mål. Nya i laget var två hemvändare: Thomas Blomberg återvände till Brage efter ett par år i Örgryte och Peter Uhlbäck var tillbaka efter några år i Hammarby och Västra Frölunda. Dessutom gjorde 16-årige anfallaren Peter Vougt debut som inhoppare i premiären mot AIK. Trots sin unga ålder spelade han tio matcher från start. Även tränaren Kjell Pettersson var ny i klubben och kom närmast från IFK Göteborg.
Matchställen
Adidas levererade matchställen till Brage 1990. Hemmatröjan hade gröna ränder på tvären samt vit V-hals och tre vita ränder längs ärmarna. Shortsen var vita med ett grönt fält runtom och strumporna var helvita. Reservstället gick i samma stil fast det var rött med vita detaljer. Huvudsponsor var Svenskt Stål. Andra logotyper som återfanns på matchstället var Domus Sport, ByggPaul, Sparbanken och Team Siab.
AIK inledde den allsvenska säsongen 1990 med fem segrar på de sju första matcherna. Trots det släppte man in fler mål än man gjorde – nio framåt och tolv bakåt. De många baklängesmålen berodde till stor del på två storförluster i april. AIK föll nämligen med 0–5 mot IFK Göteborg och 1–4 mot IFK Norrköping, båda på bortaplan. Bland de fem segrarna under våren fanns 1–0-vinsten i derbyt mot Djurgården inför 18 948 åskådare – säsongens högsta publiksiffra i Allsvenskan. AIK avslutade sedan vårsäsongen med en 0–3-förlust borta mot Örebro. Laget låg då på tredje plats i tabellen.
I första matchen efter VM-uppehållet spelade AIK oavgjort 2–2 hemma mot GAIS. Formen började dock att svikta med blandade resultat som följd. På de åtta följande matcherna blev det tre segrar, två oavgjorda och tre förluster. En av segrarna kom den första augusti då AIK besegrade Hammarby med 2–0 på Råsunda. Men efter 2–2 borta mot Halmstad den andra september hade laget sjunkit till sjätte plats i tabellen. Formkurvan pekade nu spikrakt nedåt och man avslutade säsongen med fem raka förluster. AIK slutade därmed på åttonde plats i Allsvenskan 1990.
Spelarna i AIK 1990
Ordinarie laguppställning: Joacim Sjöström – Björn Kindlund, Jan Eriksson, Anders Hjelm/Mats Rohdin – Johan Johansson, Niclas Kindvall, Göran Göransson, Vadim Jevtusjenko, Gary Sundgren – Per Harrysson, Kim Bergstrand/Niclas Kindvall – avbytare: Leif Olsson, Bo Andersson.
Eriksson och Jevtusjenko spelade mest med 21 matcher var från start av de 22 allsvenska matcherna. Anfallaren Harrysson deltog i samtliga 22 matcher, men tre av dessa var som inhoppare. Niclas Kindvall och Bo Andersson blev lagets bästa målskyttar med fem mål var. Bo Andersson spelade bara nio matcher från start men kom in som avbytare åtta gånger.
Per Harrysson från Mjällby och Bo Andersson från Väsby var nya spelare i AIK denna säsong. Dessutom gjorde 34-årige Göran Göransson comeback efter tre år i Väsby. Se AIK Statistikdatabas för mer info och statistik om AIK säsongen 1990.
Matchställen
Puma levererade matchställen till AIK 1990. Tröjan var av samma modell som föregående säsong, men med annan dräktreklam på ryggen. Där gjorde Bilia och Kombilott reklam. Kombilott återfanns även på ärmarna. På framsidan var Folksam huvudsponsor. Ovanför tröjtillverkarens logotyp satt en gul ruta med ”Club 90” i svart på en fotboll.
Shortsen var helvita förutom en svart Puma-logga på vänster ben samt en sponsorlogga på höger ben. Flera olika logotyper förekom på shortsen, bland annat Ricoh, Samhall och BPA Golv. Efter flera år med gula strumpor återgick AIK nu till sina klassiska svarta strumpor med gula ränder.
Säsongen 1989/90 var den 91:a fullbordade säsongen av engelska division ett. Liverpool tog sin artonde ligatitel, klubbens elfte på arton säsonger. Detta innebar dock slutet på Liverpools dominans och det skulle dröja 30 år innan man blev engelska mästare igen. Klubben var fortfarande avstängd från europeiskt cupspel efter Heyselkatastrofen 1985, men övriga engelska klubbar kunde återigen kvalificera sig för Europa. Tvåan i ligan, Aston Villa, fick därför en plats i UEFA-cupen 1990/91. Även Manchester United kvalade in till Europa. Laget kom bara på trettonde plats i ligan, men i gengäld vann man FA-cupen efter omspel mot Crystal Palace. United fick därmed en plats i Cupvinnarcupen 1990/91.
Just Crystal Palace var en av tre nykomlingar i ligan 1989/90 och slutade på femtonde plats. Även de två andra nykomlingarna, Chelsea och Manchester City, klarade sig kvar. Chelsea slutade så högt som på femte plats i tabellen, bakom de två storklubbarna från London Arsenal och Tottenham Hotspur. Manchester City å sin sida kom på fjortonde plats med lika många poäng som lokalrivalen United.
I botten av tabellen hamnade Sheffield Wednesday, Charlton Athletic och Millwall. Dessa tre åkte ner i division två. Wednesday var dock nära att klara sig kvar. Laget tog lika många poäng som Luton Town, men åkte ur på grund av sämre målskillnad.
Efter tre år i Barcelona återvände Gary Lineker till England för spel i Tottenham. Han gjorde 24 mål och blev skyttekung i division ett. Även John Barnes i Liverpool gjorde över tjugo mål, 22 närmare bestämt. Han blev av fotbollsskribenterna utsedd till årets spelare i England. Spelarfacket PFA valde å sin sida David Platt, Aston Villa, som årets spelare. Southamptons anfallare Matthew Le Tissier blev för sina insatser utsedd till årets unga spelare.
Här är alla hemmatröjor i engelska division ett 1989/90. Klicka på bilden nedan för att se den i större storlek.
Åtta olika tröjtillverkare användes i division ett denna säsong. Mest förekommande var Umbro med sju lag. Hummel hade fyra lag, Adidas tre och Asics två. Slutligen hade Admiral, Bukta, Influence och Spall varsitt lag. Så här var tröjtillverkarna fördelade:
Umbro – Chelsea, Derby County, Everton, Luton Town, Manchester City, Nottingham Forest och Sheffield Wednesday
Hummel – Aston Villa, Southampton, Tottenham Hotspur och Wimbledon
Adidas – Arsenal, Liverpool och Manchester United
Asics – Coventry City och Norwich City
Admiral – Charlton Athletic
Bukta – Crystal Palace
Influence – Queens Park Rangers
Spall – Millwall
Ligatabell engelska division ett 1989/90
Här är ligatabellen 1989/90. Klicka på ett lag för att komma till respektive inlägg.
Wimbledon inledde säsongen 1989/90 med en 0–1-förlust i Londonderbyt mot Chelsea hemma på Plough Lane. Laget fick en tung start med fem förluster och bara en seger på de tio första matcherna. Segern kom i sjätte omgången då man slog Manchester City med 1–0. Wimbledon låg näst sist i tabellen efter tio matcher, men nu vände det. Den 28:e oktober besegrade man Sheffield Wednesday med 1–0 på Hillsborough och därefter började man att klättra i tabellen. På de återstående 27 ligamatcherna blev det bara fem förluster. Samtidigt vann man elva matcher och spelade lika många oavgjorda. Den största segern kom den andra december då man besegrade Chelsea med 5–2 på Stamford Bridge. Det blev också seger med 3–0 över Aston Villa på Villa Park den 24:e februari.
Laget avslutade säsongen med att besegra Queens Park Rangers med 3–2 på Loftus Road. Det innebar att Wimbledon slutade på åttonde plats i division ett 1989/90. Laget kom upp i 55 poäng, lika många som Southampton. Det hade dock kunnat bli fler poäng om man hade lyckats avgöra några av de många oavgjorda matcherna. Wimbledon spelade nämligen oavgjort sexton gånger, fler än något annat lag i högsta serien. Man var också ett målsnålt lag och släppte bara in 40 mål på de 38 ligamatcherna. Endast Liverpool, Aston Villa och Arsenal släppte in färre mål.
Tre cupturneringar
Wimbledon deltog i tre cupturneringar under 1989/90. Det började med andra omgången av Ligacupen i september då man mötte Port Vale i ett dubbelmöte. Wimbledon tog sig vidare efter seger med 2–1 borta och 3–0 hemma. Det blev sedan 1–1 mot Middlesbrough, men efter seger med 1–0 i omspelet tog man sig vidare till fjärde omgången. Där blev det dock förlust med 1–0 mot West Ham United.
En vecka senare, den 29:e november, gick man in i Full Members’ Cup, eller Zenith Data Systems Cup som turneringen också kallades efter sin sponsor. Där besegrade man Coventry City med 3–1 efter förlängning och sedan slog man även Portsmouth med 1–0. I tredje omgången föll man dock med 3–1 mot Ipswich Town. Den sjätte januari 1990 mötte Wimbledon West Bromwich Albion i tredje omgången av FA-cupen. Förlust med 2–0 innebar dock att man var utslagna ur samtliga cuper.
Spelarna i Wimbledon 1989/90
Ordinarie laguppställning: 1 Hans Segers – 2 Roger Joseph/Keith Curle/John Scales, 5 Eric Young, 6 Keith Curle/John Scales, 3 Terry Phelan – 7 Carlton Fairweather, 4 Vaughan Ryan/Detsi Kruszynski/John Scales, 10 Lawrie Sanchez, 11 Dennis Wise – 8 Alan Cork/Paul Miller, 9 John Fashanu.
Wimbledon använde fem olika spelare som högerback (tröja nummer två). Av dessa spelade Roger Joseph tretton ligamatcher, Keith Curle tio och John Scales sju. Dessutom spelade Detsi Kruszynski och Clive Goodyear fyra matcher var. Polacken Kruszynski inledde säsongen som ordinarie i tröja nummer fyra där han spelade nio ligamatcher. I mitten av säsongen bar John Scales nummer fyra i åtta matcher och i de tretton sista matcherna tog Vaughan Ryan över nummer fyra.
Till höger på mittfältet var Carlton Fairweather ordinarie under första hälften av säsongen. I januari och februari värvade klubben Mickey Bennett (Charlton Athletic) och Steve Antrobus (Millwall). De turades sedan om att bära nummer sju under våren 1990. Även tröja nummer åtta bars av olika spelare under säsongen. Alan Cork och Paul Miller bar nummer åtta flest gånger (tio respektive elva ligamatcher), men även Kruszynski och Ryan bar denna tröja en del (fem matcher var). Lawrie Sanchez var förstavalet i tröja nummer tio, men han spelade bara sexton ligamatcher från start. I hans frånvaro spelade framförallt Terry Gibson, Vaughan Ryan och Detsi Kruszynski sex–sju matcher var i nummer tio.
Holländske målvakten Hans Segers och försvararen Keith Curle spelade från start i samtliga 38 ligamatcher. John Fashanu blev bäste målskytt med elva ligamål samt två i Ligacupen och ett i Full Members’ Cup.
Matchställen
Hummel levererade matchställen till Wimbledon 1989/90. Dessa var likadana som 1988/89, men man hade en ny sponsor i det koreanska elektronikföretaget Samsung. Klubben firade också sitt hundraårsjubileum 1989. För att uppmärksamma detta lade man till inskriptionen ”Centenary 1889–1989” nedanför klubbmärket.
West Ham United hade åkt ur högsta serien och spelade därför i division två 1989/90. Det skulle dock inte bli någon snabb återkomst till ettan. Laget varvade vinster med oavgjorda matcher och förluster. På de arton första ligamatcherna blev det åtta segrar, sex oavgjorda och fyra förluster. West Ham låg då femma i tabellen, men den 25:e november föll man med 4–5 borta mot Blackburn Rovers i en av de målrikaste matcherna denna säsong. Efter en mållös match mot Stoke City avslutade man kalenderåret 1989 med fyra raka förluster. Det ledde till att man sjönk till elfte plats.
1990 började dock bra för West Ham som besegrade Barnsley med 4–2 hemma på Boleyn Ground på nyårsdagen. På de 21 återstående matcherna blev det sedan ytterligare elva segrar samt fem oavgjorda och lika många förluster. Bland annat besegrade man tvåan i tabellen Sheffield United med 5–0 den 21:a mars. I denna match svarade för övrigt vinternyförvärvet Jimmy Quinn för ett hattrick. Laget avslutade säsongen med en 4–0-seger över Wolverhampton Wanderers. Det innebar att West Ham United slutade på sjunde plats i division två 1989/90. Laget var två poäng bakom Sunderland som tog den sista kvalplatsen till division ett.
Utslagna ur FA-cupen, men semifinal i Ligacupen
West Ham åkte överraskande ur FA-cupen direkt i tredje omgången efter 0–1 mot division fyra-laget Torquay United. Desto bättre gick det i Ligacupen. I andra omgången slog man ut Birmingham City efter seger med 2–1 borta och sedan 1–1 i returen. Efter en mållös match mot Aston Villa tog sig West Ham vidare genom seger med 1–0 efter omspel. Det blev sedan 1–0 även mot Wimbledon, men i kvartsfinalen krävdes det två omspelsmatcher för att utse en vinnare. West Ham mötte Derby County och det ursprungliga mötet slutade 1–1. Efter en mållös omspelsmatch fick lagen mötas en tredje gång. Denna gång gick West Ham segrande med 2–1.
Semifinalerna avgjordes genom dubbelmöten hemma–borta och motståndare var Oldham Athletic. Det var dock i praktiken avgjort redan efter första mötet. West Ham rasade ihop totalt och föll med 0–6. I returen tog man halv revansch genom att vinna med 3–0, men Oldham gick alltså till final med sammanlagt 6–3.
Spelarna i West Ham United 1989/90
Sommaren 1989 tog Lou Macari, tidigare i Swindon Town, över som manager för West Ham. Han stannade dock bara i sju månader. På grund av anklagelser om att ha varit inblandad i olagliga utbetalningar i Swindon avgick han den artonde februari 1990. Denna skandal ledde till att Swindon gick miste om uppflyttningen till division ett och fick stanna kvar i tvåan. Klubblegendaren Billy Bonds, som hade varit ungdomstränare sedan han lade skorna på hyllan, tog över som manager och gjorde då en del förändringar i laget.
Vanligaste laguppställning augusti–februari: 1 Phil Parkes – 2 Steve Potts, 4 Tony Gale/Gary Strodder, 5 Alvin Martin, 3 Julian Dicks – 7 Mark Ward/Liam Brady, 6 Kevin Keen, 10 Liam Brady/Colin Foster/Martin Allen/Mark Ward, 11 George Parris – 8 Stuart Slater, 9 Eamonn Dolan/Martin Allen.
Vanligaste laguppställning februari–maj: 1 Ludek Miklosko – 4 George Parris, 6 Tony Gale, 5 Colin Foster, 3 Julian Dicks – 8 Martin Allen, 10 Kevin Keen, 7 Liam Brady/Ian Bishop, 2 Stuart Slater – 9 Jimmy Quinn, 11 Trevor Morley.
Phil Parkes vaktade målet under hösten och vintern, men i februari 1990 värvade West Ham den tjeckoslovakiske målvakten Ludek Miklosko från Banik Ostrava. Miklosko spelade sedan de arton sista ligamatcherna och Parkes, nu nästan 40 år gammal, lämnade West Ham efter säsongen. Parkes hade då spelat 344 ligamatcher för West Ham, exakt lika många som han spelade för Queens Park Rangers på 70-talet. Det blev slutligen tre ligamatcher för Ipswich Town under 1990/91 innan han avslutade spelarkarriären.
I december 1989 sålde Lou Macari Mark Ward till Manchester City. Han var del i en bytesaffär där Ian Bishop och Trevor Morley gick motsatt väg. Samma månad värvade man även anfallaren Jimmy Quinn från Bradford City. Han tog över som centerforward efter Eamonn Dolan som hade sålts till Birmingham.
Kevin Keen var den som spelade mest med totalt 55 av de 57 liga- och cupmatcherna varav 43 plus ett inhopp i ligan. Jimmy Quinn och Julian Dicks blev lagets bästa målskyttar med tretton mål var. Av dessa gjorde Dicks nio i ligan och fyra i Ligacupen medan Quinn gjorde samtliga sina mål i ligan.
Bukta levererar nya matchställ
Till säsongen 1989/90 tog Bukta över efter Scoreline som tröjleverantör åt West Ham United. Man fick också en ny sponsor i form av BAC Windows. Både den vinröda hemmatröjan och den vita bortatröjan hade ett rutmönster i tyget. De var försedda med en rundad krage i gammaldags stil samt ljusblå ärmar på hemmatröjan. Bukta-logotypen på hemmatröjan var antingen vit eller ljusblå. Hemmashortsen var vita med ett vinrött och ett ljusblått fält på sidorna. Strumporna var även de vita och hade en vinröd och en ljusblå rand upptill. I vissa bortamatcher spelade man dock i ljusblå strumpor eller vinröda shorts tillsammans med hemmatröjan. Det hände även att man kombinerade den vita bortatröjan med de vita hemmashortsen.
Tottenham Hotspur besegrade Luton Town med 2–1 i ligapremiären 1989/90. Därefter blev det dock tre förluster och två oavgjorda på fem matcher innan man radade upp fyra raka segrar. Tottenham vann för övrigt tre raka Londonderbyn, bland annat 2–1 mot ärkerivalen Arsenal. En sämre period följde med bara en seger på fem matcher (3–2 mot Crystal Palace), men i december blev det i alla fall tre segrar i rad. Tottenham avslutade sedan 1989 med en 2–3-förlust mot Nottingham Forest hemma på White Hart Lane.
På de tio första ligamatcherna 1990 blev det bara tre segrar, men man avslutade säsongen starkt. I mars–april blev det sex raka segrar innan man föll med 1–0 borta mot Wimbledon. En 2–1-seger hemma mot Southampton i sista omgången innebar att man kom upp i 63 poäng. Tottenham Hotspur slutade därmed på tredje plats i ligan 1989/90, tre placeringar bättre än föregående säsong.
FA-cupen och Ligacupen
Tottenham åkte ur FA-cupen direkt i tredje omgången efter förlust med 3–1 mot Southampton. Det gick något bättre i Ligacupen, även om det var med knapp marginal man slog ut division fyra-laget Southend United i andra omgången. Spurs vann med 1–0 hemma, men förlorade returen med 3–2. Det blev alltså avancemang till tredje omgången tack vare fler gjorda mål på bortaplan. Det blev sedan seger med hela 3–0 mot Manchester United på Old Trafford, men i fjärde omgången fick man bara 2–2 mot Tranmere Rovers från division tre. Tottenham vann sedan omspelet med 4–0, men i femte omgången blev det återigen 2–2, denna gång mot Nottingham Forest. Omspelet slutade med förlust 2–3 och Spurs var därmed utslaget.
Spelarna i Tottenham Hotspur 1989/90
Vanligaste laguppställning augusti–december 1989: 1 Erik Thorstvedt – 2 Guy Butters/Mitchell Thomas, 4 Terry Fenwick/Gu∂ni Bergsson/Paul Allen, 11 Steve Sedgley, 6 Gary Mabbutt, 3 Pat Van Den Hauwe – 7 Vinny Samways, 5 David Howells, 8 Paul Gascoigne – 9 Paul Stewart, 10 Gary Lineker.
Vanligaste laguppställning januari–maj 1990: 1 Erik Thorstvedt – 2 Chris Hughton/Gu∂ni Bergsson, 4 John Polston/Steve Sedgley, 11 Steve Sedgley/Paul Allen, 6 Gary Mabbutt, 3 Pat Van Den Hauwe – 5 David Howells, 8 Paul Gascoigne, 9 Nayim – 7 Paul Walsh/Paul Stewart, 10 Gary Lineker.
Terry Fenwick spelade de tio första ligamatcherna, men i Ligacupmatchen mot Manchester United den 23:e oktober blev han skadad och utburen på bår. Ett benbrott innebar att han blev borta resten av säsongen. Fyra olika spelare turades sedan om att bära tröja nummer fyra. En som däremot spelade hela säsongen var anfallsstjärnan Gary Lineker. Han deltog i 45 av de 46 tävlingsmatcherna och missade bara en Ligacupmatch. Lineker gjorde även 24 ligamål och blev skyttekung i division ett. Han var ny i klubben och hade värvats från Barcelona för 1,1 miljoner pund. Andra nyförvärv sommaren 1989 var försvararna Pat Van Den Hauwe (Everton) och Steve Sedgley (Coventry City).
Matchställen
Hummel tog fram en ny hemmatröja till Tottenham Hotspur 1989/90. Den hade vit och marinblå V-hals med en marinblå romb vid halsen som huserade klubbens initialer THFC. På ärmarna återfanns de för Hummel så karakteristiska vinkelformerna (chevrons) i marinblått, ett par på varje ärm. Tröjan hade ett mönster i tyget med bokstäverna HUMMEL och THFC på varannan rad. Nytt för i år var också att klubbmärket på tröjan var i helfärg med röda lejon och gul banderoll. Shortsen var marinblå med en bred vit rand på varje sida. På höger sida placerade man två marinblå chevrons och på vänster sida återfanns bokstäverna THFC. I bortamatcherna mot Chelsea och Wimbledon spelade man dock i vita shorts som hade samma design som de marinblå. Strumporna var vita med marinblå överdel.
Det gula bortastället från 1988/89 fanns kvar men med ett par skillnader. Klubbmärket var i helfärg precis som på den nya hemmatröjan och på den långärmade varianten lade man till ett par vinkelformer längre ner på ärmarna.
Efter att ha varit nere och vänt i division tre var Sunderland tillbaka i tvåan 1988/89. Till en början hade man svårt att vinna matcher. På de sex första ligamatcherna blev det fyra oavgjorda och två förluster. Första segern kom den första oktober då man besegrade Oldham Athletic med 3–2 hemma på Roker Park. Det blev sedan ytterligare fyra segrar på de sju följande matcherna, men ofta slutade matcherna oavgjort. Faktum är att Sunderland spelade oavgjort tio gånger på de nitton första ligamatcherna. I december–januari hittade man dock en formtopp med fem segrar på sex matcher, men i februari och mars gick det återigen sämre. Det blev nio förluster och bara tre segrar på fjorton matcher. Laget avslutade sedan säsongen med tre segrar och lika många oavgjorda på de sex sista matcherna. Sunderland slutade därmed på elfte plats i division två 1988/89.
Ligacupen, Full Members’ Cup och FA-cupen
Sunderland inledde cupspelet 1988/89 med en mållös match mot York City i första omgången av Ligacupen. Det blev sedan seger med 4–0 i returen, men i nästa omgång åkte man ur turneringen efter två förluster mot West Ham, 0–3 hemma och 1–2 borta. Den åttonde november gick Sunderland in i Full Members’ Cup (Simod Cup) där man besegrade Charlton Athletic med 1–0. I andra omgången föll man dock med 1–2 mot Blackburn Rovers. I tredje omgången av FA-cupen, den sjunde januari 1989, blev det oavgjort 1–1 mot Oxford United. Sunderland åkte sedan ur även FA-cupen efter förlust med 0–2 i omspelet.
Spelarna i Sunderland 1988/89
Ordinarie laguppställning: 1 Iain Hesford/Tony Norman – 2 Gary Bennett/Frank Gray, 4 Richard Ord, 5 John MacPhail, 3 Frank Gray/Reuben Agboola – 7 Gary Owers, 8 Gordon Armstrong, 6 Steve Doyle, 11 Colin Pascoe – 9 Eric Gates, 10 Marco Gabbiadini.
Målvakten Hesford spelade de tjugo första ligamatcherna, men i december 1988 såldes han till Hull City i en bytesaffär med Tony Norman. Tim Carter vaktade målet i två matcher innan Norman tog över och spelade de 24 sista matcherna. Mittbacken John MacPhail och mittfältaren Gordon Armstrong spelade mest med 45 ligamatcher var. Marco Gabbiadini blev lagets bäste målskytt med arton ligamål samt tre i Ligacupen.
Sunderland 1989/90
Sunderland inledde säsongen 1989/90 med att besegra Swindon Town med 2–0 borta på County Ground. Just Swindon skulle återkomma som motståndare i slutet av säsongen. Tre dagar senare föll man med 2–4 mot Ipswich Town hemma på Roker Park, men annars hade laget en bra höst. På de 24 första ligamatcherna fram till nyår vann Sunderland elva matcher, spelade oavgjort nio gånger och förlorade fyra gånger. Laget låg då på tredje plats i tabellen. Efter nyår gick det något sämre. På de tjugo sista matcherna blev det nio segrar, fem oavgjorda och åtta förluster. Sunderland sjönk därmed till en slutlig sjätteplats i division två 1989/90 vilket innebar kvalspel till division ett.
I kvalsemifinalen mötte man trean i tabellen Newcastle United. Första mötet på Roker Park slutade mållöst, men i returen på St. James’ Park vann Sunderland med 2–0 och gick till kvalfinal. Där mötte man Swindon Town som hade besegrat Blackburn Rovers i sin semifinal. I finalen på Wembley den 28:e maj 1990 gjorde Swindon matchens enda mål och tog sig upp i högsta serien. Det slutade dock inte där. Swindon Town och dess ordförande Brian Hillier åtalades på grund av ekonomiska oegentligheter. Klubben dömdes vara skyldig på 36 åtalspunkter varav 35 handlade om olagliga utbetalningar. Swindon förblev därför i division två och Sunderland gick i stället upp i ettan.
Cupspel
Precis som föregående säsong deltog Sunderland i tre cupturneringar även 1989/90. Det började med andra omgången av Ligacupen i september. Där blev det 1–1 mot Fulham, men i returen vann Sunderland med 3–0. Även matchen mot Bournemouth i nästa omgång slutade 1–1, men Sunderland tog sig vidare tack vare 1–0 i omspelet. I fjärde omgången mot Exeter City blev det återigen oavgjort, nu 1–1, men Sunderland vann omspelet med 5–2. En mållös match mot Coventry City i femte omgången innebar oavgjort för fjärde gången. Denna gång var dock motståndarna för starka i omspelet där Coventry vann med hela 5–0. I Full Members’ Cup, som numera officiellt hette Zenith Data Systems Cup, åkte Sunderland ut direkt efter förlust med 1–2 mot Port Vale. Det blev förlust med samma siffror även i tredje omgången av FA-cupen i januari 1990, denna gång mot Reading.
Spelarna i Sunderland 1989/90
Ordinarie laguppställning: 1 Tony Norman – 2 Reuben Agboola/John Kay, 4 Gary Bennett, 5 John MacPhail, 3 Paul Hardyman – 6 Gary Owers, 7 Paul Bracewell, 8 Gordon Armstrong, 11 Colin Pascoe – 9 Eric Gates, 10 Marco Gabbiadini.
Sommaren 1989 lämnade Frank Gray (Darlington) och Steve Doyle (Hull City) klubben. Nya spelare i Sunderland 1989/90 var vänsterbacken Paul Hardyman (Portsmouth) och mittfältaren Paul Bracewell (Everton). Gordon Armstrong och Marco Gabbiadini spelade från start i samtliga 46 ligamatcher. Gabbiadini blev även lagets bäste målskytt med totalt 26 mål (21 i ligan, 4 i Ligacupen, 1 i play-off-semifinalen).
Nya matchställ från Hummel
Till säsongen 1988/89 tog Hummel över som tröjleverantör åt Sunderland. Klubbens sponsor sedan tre år tillbaka var Vaux. Hemmatröjan hade de traditionella röda och vita ränderna samt en rundad, överlappande röd halslinning. Längs ärmarna löpte en rad med de för Hummel så typiska vinkelformerna. I tröjans tyg fanns också ett mönster bestående av bokstäverna HUMMEL som upprepade sig, varannan rad uppochner. Shortsen var svarta med en rad vinkelformer längs sidorna i samma färg som på tröjan. Strumporna var röda med vit överdel.
Sunderland hade två reservställ: ett blått och ett gult. Den blå tröjan hade vit och röd halslinning samt vita vinkelformer längs ärmarna. Till denna tröja använde man antingen vita eller blå shorts beroende på motståndarnas färger. Strumporna var blå med vit överdel.
Den andra bortatröjan var gul med blå vinklar längs ärmarna samt blå och gul rundad halslinning. Denna variant använde man under 1988/89, men till 1989/90 gjorde man några förändringar. Halslinningen blev V-formad och man gjorde om ärmarna till Raglan-typ, det vill säga att sömmen går från armhålan upp mot halsen. Vaux-loggan blev svart istället för blå och man bytte stil på numren på ryggen. Till dessa tröjor använde man antingen blå eller gula shorts samt gula strumpor.
Southampton inledde säsongen 1989/90 med blandade resultat. I ligapremiären föll man med 1–2 hemma mot Millwall och två veckor senare blev det förlust med 3–0 borta mot Everton. Däremellan hade man besegrat Manchester City med 2–1 på Maine Road. En sju matcher lång förlustfri svit följde sedan. Bland annat spelade man 4–4 borta mot Norwich City. Det blev sedan fyra matcher utan seger innan man slog Luton Town med 6–3 den 25:e november – en av de målrikaste matcherna i ligan denna säsong. I december blev resultaten återigen blandade: två segrar, två oavgjorda och en förlust.
På nyårsdagen 1990 slog Southampton Charlton Athletic med 4–2 borta, men på de elva följande matcherna blev det bara två segrar. I april radade man dock upp fyra segrar i rad innan man avslutade säsongen med två 1–2-förluster i London mot Arsenal och Tottenham. Southampton slutade därmed på sjunde plats i ligan 1989/90. Laget kom upp i 55 poäng, lika många som Wimbledon. Southampton var ett anfallsglatt lag som gjorde 71 mål i ligan. Endast ligamästarna Liverpool gjorde fler. Däremot var man inte lika bra på att hålla tätt bakåt. Laget hade seriens tredje sämsta försvar med 63 insläppta mål.
FA-cupen och Ligacupen
Southampton slog ut Tottenham Hotspur (3–1) och Oxford United (1–0) i FA-cupen innan man åkte ur turneringen med 0–3 mot Liverpool. I Ligacupens andra omgång slog man ut York City efter 1–0 borta och 2–0 hemma. Efter att ha slagit ut Charlton (1–0) fick man 0–0 mot Swindon Town. Southampton vann sedan omspelet med 4–2 efter förlängning. Det blev omspel även mot Oldham Athletic i femte omgången efter att matchen slutat 2–2. Denna gång blev det dock förlust för Southampton som föll med 2–0 i omspelet.
Spelarna i Southampton 1989/90
Ordinarie laguppställning: 1 Tim Flowers – 2 Jason Dodd, 5 Neil Ruddock, 6 Russell Osman, 3 Francis Benali – 4 Jimmy Case, 8 Glenn Cockerill, 10 Barry Horne – 7 Matthew Le Tissier, 9 Paul Rideout/Alan Shearer, 11 Rod Wallace.
Till en början (de första åtta respektive nio ligamatcherna) spelade Ray Wallace (nummer två) och Micky Adams (nummer tre) ytterbackar, men sedan tog Jason Dodd och Francis Benali över. Adams kom dock tillbaka och spelade ett antal matcher i slutet av säsongen. I mittförsvaret spelade, förutom Ruddock och Osman, även Kevin Moore en hel del. Arton ligamatcher från start blev det, oftast i tröja nummer fem istället för Ruddock. I anfallet spelade Le Tissier och Rod Wallace omväxlande i tröja nummer sju och elva.
I ligan spelade Flowers, Cockerill, Le Tissier och Rod Wallace mest med 35 matcher var från start plus några inhopp. Rod Wallace spelade flest matcher totalt sett med 44 från start plus tre inhopp i ligan. Matthew Le Tissier blev lagets bäste målskytt med totalt 24 mål varav 20 i ligan. Han svarade bland annat för två hattrick, dels i 4–1-segern mot Norwich i februari, dels i 3–3-matchen mot Wimbledon i mars. Rod Wallace kom upp i totalt 21 fullträffar varav arton i ligan.
Southampton värvade inga nya spelare sommaren 1989. Däremot sålde man vänsterbacken Derek Statham till Stoke City för 75 000 pund. I september sålde man även anfallaren Danny Wallace till Manchester United för klubbrekordet 1,2 miljoner pund. 38-årige målvakten John Burridge lämnade Southampton i oktober för att fortsätta karriären i Newcastle. Som backup till Tim Flowers värvade man istället Ian Andrews från Celtic. Mittfältaren Sammy Lee anlände från spanska Osasuna i januari 1990 och i mars värvade man sovjetiske försvararen Oleksiy Cherednyk från Dnipro för 300 000 pund. Cherednyk blev därmed den förste sovjetiske spelaren att spela en engelsk ligamatch i högsta divisionen.
Matchställen
Hummel levererade matchställen till Southampton 1989/90 och sponsor var Draper. Årets hemmatröja hade röda och vita ränder med smala svarta ränder emellan. Sponsorloggan hade nu enbart texten ”Draper” istället för ”Draper Tools”. Till en början var den satt med vita bokstäver med en svart outline, men från och med matchen mot Liverpool den 21:a oktober satt den på en svart rektangel för att synas bättre. Shortsen var svarta med vita sidor och två vita ränder nedtill. På vänster sida återfanns klubbens initialer SFC och på höger sida satt Hummel-logotypen. Samma design på shortsen hade för övrigt även Aston Villa. I de fem första ligamatcherna använde man samma vita strumpor som föregående säsong, men till matchen mot Crystal Palace den 16:e september hade man fått nya svarta strumpor med två vita fält upptill.
Bortastället var vitt med turkosa detaljer och hade samma design som Aston Villa. Southampton hade även en gul tröja som man använde tillsammans med de vita bortashortsen samt antingen de vita eller svarta strumporna.
Sheffield Wednesday, under ledning av managern Ron Atkinson, fick en usel start på säsongen 1989/90. Efter tre matcher hade laget noll poäng och 0–8 i målskillnad. På de elva första ligamatcherna gjorde Wednesday bara två mål och det blev bara en seger, 1–0 mot Aston Villa hemma på Hillsborough. De två första besöken i London slutade dessutom med storförluster: 0–4 mot Chelsea och 0–5 mot Arsenal. Laget låg sist i tabellen, men i november började man att komma igång lite grann i alla fall då man vann tre matcher. Bland annat besegrade man Liverpool med 2–0 den 29:e november. I december blev resultaten blandade, men på nyårsdagen 1990 besegrade man Manchester City med 2–0. Wednesday hade då klättrat upp till sextonde plats.
Efter fyra matcher utan seger hittade laget en formtopp i februari–mars med fyra segrar och två oavgjorda på sex matcher. Den förlustfria sviten gjorde att man nu var uppe på trettonde plats, men avslutningen av säsongen blev en rejäl besvikelse. Laget förlorade fem av de sex sista matcherna och slutade därmed på 43 poäng, lika många som Luton Town. Sheffield Wednesday hade dock sämre målskillnad och hamnade på artonde plats i ligan 1989/90 vilket innebar nedflyttning till division två.
Tre cupturneringar
Sheffield Wednesday slog ut Wolverhampton Wanderers med 2–1 i tredje omgången av FA-cupen, men åkte sedan ut med samma siffror mot Everton. I Ligacupens andra omgång blev det mållöst i första mötet med division fyra-laget Aldershot. Wednesday dock vann returen med hela 8–0. I nästa omgång blev det sedan förlust med 2–1 mot Derby County. Sheffield Wednesday deltog även i Full Members’ Cup (Zenith Data Systems Cup) där man slog ut lokalkonkurrenten Sheffield United med 3–2 efter förlängning. Därefter föll man med 1–4 mot Middlesbrough.
Spelarna i Sheffield Wednesday 1989/90
Ordinarie laguppställning: 1 Chris Turner – 2 Roland Nilsson, 5 Peter Shirtliff, 6 Nigel Pearson, 3 Phil King – 7 Dave Bennett/Mark Taylor/Franz Carr/Trevor Francis, 4 Carlton Palmer, 8 John Sheridan, 11 Nigel Worthington – 9 David Hirst, 10 Dalian Atkinson.
Chris Turner vaktade målet i 23 av de 38 ligamatcherna, men från mitten av september till början av januari stod Kevin Pressman i mål i femton matcher. Under hösten spelade sju olika spelare högerback, bland andra Alan Harper och Jon Newsome som spelade fem ligamatcher var i tröja nummer två. I december 1989 värvade klubben Roland Nilsson från IFK Göteborg. Han spelade därefter 20 av de 21 återstående ligamatcherna samtidigt som Harper såldes till Manchester City. Inte heller vänsterbacken Phil King var med från början. Han anlände från Swindon Town i november och spelade sedan 25 av de 27 sista ligamatcherna. Innan dess hade Nigel Worthington haft hand om vänsterbacksplatsen. Han flyttade upp till mittfältet och tog över tröja nummer elva efter Craig Shakespeare.
Under hösten spelade Dave Bennett eller Mark Taylor i tröja nummer sju, men strax före jul anlände Franz Carr på lån fån Nottingham Forest. I februari 1990 värvades också Trevor Francis som hade fått sparken som spelande tränare i Queens Park Rangers. Han spelade tio ligamatcher i tröja nummer sju i slutet av säsongen. John Sheridan spelade i nummer åtta från och med november då han värvades från Nottingham Forest.
Dalian Atkinson spelade samtliga 38 ligamatcher och gjorde även tio mål samt fyra i cuperna. Bäste målskytt blev dock David Hirst med fjorton ligamål samt två i cuperna.
Matchställen
Till säsongen 1989/90 fick Sheffield Wednesday nya matchställ från Umbro. Sponsor var som tidigare VT Plastics. Efter ett par år med smala blå ränder gick man nu tillbaka till det klassiska utseendet med lika breda blå och vita ränder. Tröjorna hade också olika mönster i tyget i form av geometriska former samt ett zick-zack-mönster på de blå ränderna som också hade små vita fläckar. Även shortsen fick ett nytt utseende. Sheffield Wednesday hade spelat i blå shorts (ibland vita) under 1970- och 80-talen, men nu återvände man till klubbens traditionella svarta shorts. Tillhörande strumpor var blå med vit överdel.
Bortastället gick i grönt och vitt och var detsamma som laget hade använt under 1988/89.
Sheffield United fick en mycket bra start på division två-säsongen 1989/90. Fram till slutet av december förlorade man bara två gånger, 0–2 hemma mot West Ham och samma siffror borta mot Newcastle. Bland segrarna kan man nämna 3–0 borta mot West Bromwich i ligapremiären och 5–4 hemma mot Brighton den nionde september. Matchen mot Brighton var en av de målrikaste i serien denna säsong. Sheffield United avslutade sedan 1989 med en tredje förlust, 1–2 hemma mot Blackburn Rovers den 30:e december. På nyårsdagen föll man dessutom med 0–3 borta mot Oxford United.
Laget vann sedan fyra matcher och spelade lika många oavgjorda på åtta matcher fram till mitten av mars. Den 21:a mars åkte United på sin största förlust för säsongen, 0–5 borta mot West Ham. På de tolv sista matcherna blev det sedan ytterligare fyra förluster, men också sju segrar och en oavgjord. I sista matchen blev det seger med 5–2 borta mot Leicester City. Det innebar att laget kom upp i 85 poäng, lika många som Leeds United. Sheffield United slutade därmed tvåa i division två 1989/90 och tog steget upp i högsta serien efter fjorton år i de lägre divisionerna. Faktum är att Sheffield United spelade i division tre 1988/89 och nu tog man alltså steget upp en division för andra året i rad.
Ligacupen och FA-cupen
Sheffield United åkte ur Ligacupen direkt i första omgången. Efter 1–1 mot Rotherham United föll man med 0–1 i returen. I FA-cupen besegrade man Bournemouth med 2–0 i tredje omgången. Efter 1–1 mot Watford tog man sig vidare genom att vinna omspelet med 2–1. Det blev omspel även mot Barnsley i femte omgången. Första mötet slutade 2–2 och därefter blev det 0–0 i omspelet, men i den andra omspelsmatchen vann United med 1–0. I sjätte omgången blev det dock förlust med 0–1 mot Manchester United.
Spelarna i Sheffield United 1989/90
Ordinarie laguppställning: 1 Simon Tracey – 2 Colin Hill, 5 Paul Stancliffe, 6 Mark Morris, 3 David Barnes – 7 Carl Bradshaw, 4 Bob Booker, 8 John Gannon, 11 Ian Bryson – 9 Tony Agana, 10 Brian Deane.
Målvakten Tracey spelade samtliga 46 ligamatcher. Vänsterbacken Barnes spelade 24 ligamatcher och i hans frånvaro spelade Wilf Rostron tjugo matcher i tröja nummer tre. Alan Roberts spelade i tröja nummer sju i sex av de åtta första matcherna, men i september anlände Carl Bradshaw från Manchester City och tog över hans plats. Roberts såldes sedan till Lincoln City. i oktober. Senare under säsongen, i februari 1990, värvade man Paul Wood från Brighton och han spelade sedan i nummer sju i femton av de sjutton sista matcherna. Brian Deane blev lagets bäste målskytt med 21 ligamål.
Matchställen
Umbro levererade matchställen till Sheffield United 1989/90 och sponsor var Sheffield-baserade timmerhandlaren Arnold Laver. Hemmatröjan hade breda röda ränder och smala vita ränder – samma design hade lokalrivalen Sheffield Wednesday haft 1987–1989 fast i vitt och blått. Shortsen var svarta med ett rött och vitt fält på sidorna och strumporna var svarta med röd Umbro-markering upptill. I vissa bortamatcher spelade man dock i vita shorts och strumpor.
Hemmastället hade laget haft sedan 1987, men bortastället var nytt för säsongen. Tröjan var neongul med ett zick-zack-mönster och hade svart krage med två röda ränder samt röda och svarta fält på ärmsluten. Tillsammans med denna tröjan använde man antingen röda eller svarta shorts och strumpor.
