16 november 2025

Nottingham Forest 1989/90

Nottingham Forest fick en trög start på säsongen 1989/90 med tre förluster och bara en seger på de sju första ligamatcherna. Fram till mitten av december tog man sedan lite fler poäng i form av fem segrar och en oavgjord på tio matcher. Nottingham Forest låg nia i tabellen, men mellan sjuttonde december och tredje mars var laget inne i en formtopp. Det blev sex segrar och tre oavgjorda på nio matcher vilket gjorde att man klättrade upp till tredje plats. Den förlustfria sviten bröts den sjunde mars när Arsenal vann med 3–0 på Highbury. Det var starten på en formsvacka med sex förluster på sju matcher.

Efter att ha spelat 2–2 borta mot Liverpool avslutade man säsongen med tre segrar på de fyra sista matcherna. I näst sista matchen besegrade man Manchester United med 4–0 hemma på City Ground. Det var enda gången som laget gjorde mer än tre mål i en ligamatch. Nottingham Forest kom upp i 53 poäng vilket innebar att man slutade på nionde plats i ligan 1989/90. Det var ett tapp på sex placeringar jämfört med 1988/89.

Utslagna ur FA-cupen, men seger i Ligacupen

Nottingham Forest åkte ur FA-cupen direkt i tredje omgången efter förlust med 0–1 mot Manchester United. I Full Members’ Cup (Zenith Data Systems Cup) gick det inte heller något vidare. Efter att ha slagit ut Manchester City (3–2) förlorade man med 2–1 mot Aston Villa.

Desto bättre gick det i Ligacupen. Det krävdes dock förlängning för att slå ut division tre-laget Huddersfield Town i andra omgången. Båda matcherna i dubbelmötet slutade 1–1 vilket innebar förlängning i returmötet. Där gjorde båda lagen varsitt mål och Forest gick därmed vidare tack vare fler gjorda bortamål. Efter en mållös match mot Crystal Palace tog man sig vidare genom att vinna med 5–0 i omspelet – lagets största seger denna säsong. Forest slog sedan ut Everton (1–0) innan man mötte Tottenham Hotspur i kvartsfinalen. Återigen blev det omspel efter att matchen slutat 2–2. Seger med 3–2 innebar semifinal mot Coventry City. Semifinalerna avgjordes i form av dubbelmöten hemma–borta. Efter seger med 2–1 hemma tog sig Nottingham Forest till final genom att spela 0–0 i returen.

Finalen spelades på Wembley den 29:e april 1990 och motståndare var division två-laget Oldham Athletic. Nigel Jemson gjorde matchens enda mål strax efter paus och Nottingham Forest tog därmed hem segern i Ligacupen 1989/90. Laget hade vunnit turneringen även 1989 och tog nu sin fjärde Ligacuptitel i historien.

Spelarna i Nottingham Forest 1989/90

Ordinarie laguppställning: 1 Steve Sutton – 2 Brian Laws, 4 Des Walker, 5 Terry Wilson/Steve Chettle, 3 Stuart Pearce – 7 Gary Crosby, 8 Garry Parker, 6 Steve Hodge, 11 Brian Rice/Þorvaldur Örlygsson – 9 Nigel Clough, 10 Lee Chapman/Nigel Jemson.

Laws och Walker spelade från start i samtliga 51 liga- och cupmatcher. Dessutom spelade Clough från start i 50 av matcherna och agerade inhoppare mot Manchester City i Full Members’ Cup. Steve Hodge blev bäste målskytt med totalt fjorton mål varav tio i ligan och fyra i Ligacupen. Dessutom stod Nigel Clough för tolv fullträffar varav nio i ligan och tre i Ligacupen.

Sommaren 1989 sålde managern Brian Clough mittfältaren Neil Webb till Manchester United och backen Gary Fleming till Manchester City. In kom istället irländske landslagsmittfältaren John Sheridan från Leeds United, men han fick knappt spela någonting. En enda match blev det, mot Huddersfield i Ligacupen, innan han såldes till Sheffield Wednesday. I mittförsvaret spelade Colin Foster från start i tröja nummer fem de sex första ligamatcherna, men i september såldes han till West Ham. Därefter spelade oftast Terry Wilson eller Steve Chettle i tröja nummer fem. Centern Lee Chapman spelade från start i alla matcher fram till jul, men från och med matchen mot Luton på annandag jul tog Nigel Jemson över tröja nummer tio. Chapman såldes sedan till Leeds i januari. Ett nyförvärv under vintern var islänningen Þorvaldur Örlygsson som anlände från Akureyri i december. Han spelade elva ligamatcher från start, men förlorade sin plats i slutet av säsongen.

Matchställen

Umbro levererade matchställen till Nottingham Forest 1989/90 och sponsor var Shipstones. Hemmatröjan var likadan som föregående säsong, men man fick nya matchande röda shorts att använda i bortamatcher mot lag med vita shorts. På hemmaplan spelade Forest som vanligt i vita shorts. Bortatröjan var ny för säsongen. Den var vit med samma mönster i tyget som på bland annat Lutons och Manchester Citys hemmatröjor. Forests bortatröjor hade svart krage med två röda ränder samt röda och svarta ärmslut. Till dessa använde man i första hand svarta shorts och vita strumpor. Borta mot Charlton spelade dock Forest i svarta strumpor. I bortamatchen mot Southampton använde man de vita hemmashortsen och de röda strumporna tillsammans med den vita bortatröjan.

Nottingham Forest 1989/90 (alternativt hemmaställ)

14 november 2025

Norwich City 1989/90

1989/90 var den femtonde säsongen som Norwich City spelade i den engelska högstadivisionen. Efter att föregående säsong ha kommit fyra i ligan och gått till semifinal i FA-cupen fanns det möjligen förhoppningar om att laget skulle kunna utmana om titlar. Så blev det dock inte. Norwich hamnade i mitten av tabellen och åkte tidigt ur alla cupturneringar.

Mittenplacering i ligan trots bra start

Norwich City fick en bra start på ligasäsongen 1989/90 med en 2–0-seger borta mot Sheffield Wednesday. Laget förblev sedan obesegrat i ytterligare åtta matcher – tre segrar och fem oavgjorda. Norwich var ett målsnålt lag, men bland de oavgjorda matcherna stack en match ut. Den nionde september spelade man 4–4 mot Southampton hemma på Carrow Road. Efter nio matcher låg Norwich trea i tabellen, men i oktober och november befann sig laget i en formsvacka med tre förluster och bara en seger på sex matcher. Laget sjönk därför till nionde plats, men i december tog man tre segrar i rad och klättrade upp till fjärde plats.

I slutet av året började det dock att gå allt sämre för Norwich. Det blev fyra raka förluster och laget vann bara en av åtta matcher fram till slutet av februari. Segern kom hemma mot Manchester United den 21:a januari då man vann med 2–0. På de tolv avslutande matcherna blev det sedan fyra segrar, sex oavgjorda och två förluster. Norwich City kom därmed upp i 53 poäng vilket räckte till en tiondeplats i division ett 1989/90.

Tidig sorti ur cuperna

Norwich City inledde cupspelet 1989/90 med Ligacupens andra omgång i september. Där mötte man division tre-laget Rotherham United i ett dubbelmöte. Efter 1–1 hemma tog sig Norwich vidare genom att vinna med 2–0 borta, men i nästa omgång föll man med 3–1 mot Manchester City.

I slutet av november gick Norwich in i Full Members’ Cup (Zenith Data Systems Cup). Där blev det seger med 5–0 över Brighton vilket var klubbens största seger denna säsong. I kvartsfinalen mot Swindon Town i januari 1990 blev det dock förlust med 4–1. Tidigare samma månad mötte man division fyra-laget Exeter City i tredje omgången av FA-cupen. Matchen slutade 1–1, men Norwich tog sig vidare tack vare 2–0 i omspelet. Det blev omspel även mot Liverpool i fjärde omgången. Efter en mållös match på Carrow Road kunde Liverpool vinna med 3–1 på Anfield. Norwich var därmed utslaget ur samtliga tre cupturneringar.

Spelarna i Norwich City 1989/90

Ordinarie laguppställning: 1 Bryan Gunn – 2 Ian Culverhouse, 4 Ian Butterworth, 5 Andy Linighan, Mark Bowen – 7 Dale Gordon, 6 Andy Townsend, 10 Ian Crook, 11 David Phillips – 8 Robert Fleck, 9 Robert Rosario.

Vänsterbacken Bowen och vänstermittfältaren Phillips spelade från start i samtliga 47 liga- och cupmatcher. Dessutom spelade målvakten Gunn och mittbacken Linighan alla utom en ligamatch. Robert Fleck blev lagets bäste målskytt med totalt tolv mål varav sju i ligan. Även Bowen stod för sju fullträffar i ligan, men gjorde inget i cuperna. Sommaren 1989 sålde Norwich mittfältarna Mike Phelan (Manchester United) och Trevor Putney (Middlesbrough). Managern Dave Stringer ersatte dessa med David Phillips (Coventry) och Tim Sherwood (Watford). Medan Phillips spelade samtliga matcher var Sherwood inte lika fullt ordinarie. Han spelade 22 ligamatcher från start, bland annat sju matcher som högerback (tröja nummer två) under hösten och åtta matcher som mittback i tröja nummer fyra under våren.

Matchställen

1989/90 tog japanska Asics över som tröjleverantör och sponsor åt Norwich City. Både den gula hemmatröjan och den vita bortatröjan hade gröna diagonala ränder över bröstet. Samma design fick Coventry City på sin bortatröja. Norwich hade ingen annan sponsor än Asics varför det japanska företaget även hade sin logga i stort format mitt på tröjan. Loggan gick delvis över de gröna ränderna vilket gjorde att den syntes dåligt. Senare under säsongen modifierade man tröjan så att Asics-loggan enbart hade gul bakgrund. Byxorna var gröna med två diagonala ränder (gula på hemmashortsen och vita på bortashortsen) som bildade en triangel på vänster ben. Hemmastrumporna var gula och bortastrumporna vita. Norwich kom att behålla dessa matchställ i tre säsonger, men bortastället kom sällan till användning. Den enda match jag har hittat där Norwich spelar i bortastället är en Ligacupmatch mot Watford i oktober 1990.

Norwich City 1989/90 (hemma augusti–januari)

Norwich City 1989/90 (hemma februari–maj)

12 november 2025

Newcastle United 1989/90

Newcastle United hade åkt ur högsta serien och spelade därför i division två 1989/90. Managern Jim Smith sålde flera spelare under sommaren 1989, däribland Kenny Sansom (QPR), John Hendrie (Leeds) och Dave McCreery (GIF Sundsvall). In kom istället Wayne Fereday (QPR), John Gallacher (Falkirk), Mark Stimson (Tottenham), Mark McGhee (Aberdeen) samt Kevin Dillon och Micky Quinn (båda Portsmouth).

Det började bra med en 5–2-seger över Leeds United hemma på St. James’ Park. Fram till slutet av november blev det sedan ytterligare nio segrar på arton matcher, bland annat 5–1 borta mot West Bromwich Albion. Newcastle låg trea i tabellen, men i december förlorade man tre raka matcher och avslutade sedan 1989 med oavgjort mot Swindon Town. På nyårsdagen 1990 blev det sedan ännu en förlust, 1–4 mot Wolverhampton, och Newcastle hade nu sjunkit till sjunde plats.

I mitten av januari kom dock laget igång igen. På tio matcher blev det fem segrar och lika många oavgjorda. Laget spelade för övrigt fyra raka 1–1-matcher, men innan dess hade man besegrat Leicester City med 5–4 i en av säsongens målrikaste matcher. Efter ett par förluster i mars vann Newcastle sedan sex matcher i rad och gick upp till andra plats. På de avslutande sex matcherna blev det dock bara en seger och Newcastle United kom därmed på tredje plats i division två 1989/90. Det innebar kval till division ett mot sjätteplacerade Sunderland. Första matchen blev mållös och Sunderland vann sedan returen med 2–0 och gick till kvalfinal mot Swindon.

Cupspel

Newcastle besegrade Hull City med 1–0 i FA-cupens tredje omgång. Efter 3–3 mot Reading tog man sig vidare genom att vinna med 4–1 i omspelet. I femte omgången blev det dock förlust med 3–2 mot Manchester United. Även i Ligacupen mötte man Reading, denna gång i andra omgången som avgjordes i ett dubbelmöte. Reading vann första mötet med 3–1, men Newcastle vände till seger med 4–0 i returen. Det blev sedan förlust med 1–0 mot West Bromwich i tredje omgången. I den tredje cupturneringen, Zenith Data Systems Cup, slog Newcastle ut Oldham Athletic (2–0) och Derby County (3–2) innan man åkte ut mot Middlesbrough (0–1).

Spelarna i Newcastle United 1989/90

Vanligaste laguppställning augusti–december 1989: 1 John Burridge – 2 Ray Ranson/John Anderson, 5 Kevin Scott, 6 Andy Thorn/Bjørn Kristensen, 3 Mark Stimson – 7 John Gallacher, 4 Kevin Dillon, 8 Kevin Brock, 11 Wayne Fereday/Liam O’Brien – 9 Micky Quinn, 10 Mark McGhee.

Vanligaste laguppställning januari–maj 1990: 1 John Burridge/Tommy Wright – 2 Kevin Scott, 5 John Anderson, 6 Ray Ranson, 3 Mark Stimson/Paul Sweeney – 7 Kevin Brock, 4 Roy Aitken, 8 Kevin Dillon, 11 Wayne Fereday/John Gallacher/Bjørn Kristensen – 9 Micky Quinn, 10 Mark McGhee.

Tommy Wright vaktade målet i de fem första ligamatcherna. Därefter stod Gary Kelly i mål i fyra matcher innan John Burridge värvades från Southampton i början av oktober. I samband med detta sålde man Kelly till Bury. Burridge spelade sedan 28 ligamatcher, men i februari–mars missade han nio matcher varvid Tommy Wright återigen ryckte in. I mittförsvaret spelade Andy Thorn de tio första matcherna innan dansken Bjørn Kristensen tog över tröja nummer sex. Thorn såldes sedan till Crystal Palace i december. I januari 1990 värvade managern Jim Smith skotten Roy Aitken från Celtic som tog över tröja nummer fyra.

Anfallaren Mark McGhee spelade samtliga 58 liga- och cupmatcher. Han gjorde också 25 mål varav nitton i ligan, men lagets bäste målskytt blev Micky Quinn. Han stod för 36 fullträffar varav 32 i ligan vilket gjorde honom till skyttekung i division två.

Matchställen

Newcastle United behöll samma matchställ från Umbro som 1988/89. En skillnad var sponsorloggan från Greenall’s som var lite plattare och satt med vit text på svart botten på hemmatröjan. På bortatröjan stod Greenall’s med svarta bokstäver.

10 november 2025

Millwall 1989/90

1989/90 gjorde Millwall sin andra säsong i högsta divisionen. I debutsäsongen 1988/89 hade man kommit på tionde plats och det började bra även nu. Laget vann tre matcher och spelade oavgjort två gånger på de fem första matcherna. Millwall toppade tillfälligt tabellen, men den sextonde september åkte man på en storförlust med 5–1 borta mot Manchester United. En vecka senare besegrade man Sheffield Wednesday med 2–0 hemma på The Den, men därefter tappade man formen helt. På de tio följande matcherna blev det sex förluster och fyra oavgjorda. Segern med 2–0 mot Aston Villa den sextonde december skulle visa sig vara en tillfällighet. Det var nämligen Millwalls sista ligaseger på hela säsongen.

Laget förlorade femton av de tjugo sista ligamatcherna och fick oavgjort fem gånger. Den trettonde februari fick därför managern John Docherty sparken. Bob Pearson ledde laget fram till början av april innan Bruce Rioch tog över. Rioch hade nyligen fått sparken från Middlesbrough, men han kunde inte stoppa Millwalls ras. Millwall slutade sist i tabellen 1989/90 och åkte ner i division två.

Cupspel

Millwall inledde cupspelet 1989/90 med dubbelmötet mot Stoke City i Ligacupens andra omgång i september. Efter att ha förlorat med 1–0 borta vände Millwall till seger med 2–0 hemma, men i nästa omgång blev det förlust med 3–2 mot division tre-laget Tranmere Rovers. Nästa cupmatch spelade man på Luciadagen. Då mötte Millwall Swindon Town i Full Members’ Cup, en match som man förlorade med 2–1.

Millwall mötte sedan Manchester City i FA-cupens tredje omgång i januari 1990. En mållös match innebar omspel tre dagar senare, men även nu blev det oavgjort, 1–1. I den andra omspelsmatchen kunde dock Millwall vinna med 3–1. Även i fjärde omgången blev det oavgjort, nu 1–1 mot division fyra-laget Cambridge United. Cambridge vann sedan omspelet med 1–0 och Millwall var därmed utslaget ur alla cuper.

Spelarna i Millwall 1989/90

Ordinarie laguppställning: 1 Brian Horne – 2 Keith Stevens, 5 David Thompson, 6 Alan McLeary, 3 Ian Dawes – 7 Jimmy Carter, 4 Keith Hurlock, 8 Les Briley, 11 Paul Stephenson – 9 Teddy Sheringham, 10 Tony Cascarino.

Keith Branagan vaktade målet i sexton ligamatcher från och med den trettonde januari, men i sista matchen mot Chelsea var Brian Horne tillbaka mellan stolparna. Under samma period var även högerbacken Keith Stevens borta och missade tio ligamatcher. Då spelade Danis Salman och Kenny Cunningham fyra–fem matcher var i tröja nummer två. På andra kanten spelade vänsterbacken Ian Dawes från start i alla matcher utom en – i ZDS-cupmatchen mot Swindon kom han in som avbytare. I mittförsvaret kan man även räkna Steve Wood som mer eller mindre ordinarie. Han spelade 21 ligamatcher, antingen i tröja nummer fem eller sex, samt alla fem FA-cupmatcher i tröja nummer fem.

På mittfältet spelade Keith Hurlock de fjorton första ligamatcherna i tröja nummer fyra, men missade sedan tre matcher. Därefter spelade han oftast i nummer åtta medan Les Briley bytte till fyra. Även Briley missade en del matcher under hösten och då tog Garry Waddock över nummer åtta. På vänster mittfält spelade Steve Anthrobus i tröja nummer elva i de elva första ligamatcherna. Sean Sparham spelade därefter några matcher innan Paul Stephenson tog över nummer elva. Anthrobus såldes sedan till Wimbledon i februari 1990. Teddy Sheringham och Tony Cascarino blev bästa målskyttar med totalt tolv respektive elva mål. Båda stod för nio fullträffar i ligan. Cascarino såldes dock till Aston Villa i mars 1990.

Matchställen

Spall levererade nya matchställ till Millwall 1989/90. Hemmatröjan hade smala ränder i två olika nyanser av blått på diagonalen samt vit krage med en blå rand. Klubben saknade sponsor denna säsong, men från och med matchen mot Liverpool den 19:e november satte man klubbnamnet ”Millwall” i vita versaler på tröjans framsida. Shortsen var vita med två blå fält på sidorna och strumporna var blå med två vita ränder upptill. Man hade även blå shorts och vita strumpor till hands. Borta mot Charlton ställde Millwall upp i helblått och borta mot Derby County samt hemma mot Everton använde man vita strumpor och shorts tillsammans med den blå tröjan.

Millwall hade även två reservställ i samma stil som hemmastället. Det ena bestod av gula tröjor och strumpor samt svarta byxor. Precis som på hemmatröjan lade man i slutet av hösten till texten ”Millwall” på framsidan, fast med svarta bokstäver. Det andra reservstället bestod av röda tröjor med vit krage samt röda byxor och strumpor. Det första tillfälle som detta röda matchställ användes var borta mot Wimbledon den 29:e augusti. Då använde man byxorna från förra säsongen med en vit triangel på vänster ben. Nästa gång, borta mot Everton den 14:e oktober, hade man fått de nya shortsen med två vita fält på sidorna.

Millwall 1989/90 (hemma augusti–november)

2 november 2025

Manchester United 1989/90

1989/90 var Alex Fergusons fjärde säsong som manager i Manchester United. Laget hade en riktigt svag säsong i ligan där man nådde sitt sämsta resultat på sexton år. Kraven på Fergusons avgång ekade från både supportrar och media. Klubbens styrelse hade dock förtroende för sin manager. Det hela slutade också lyckligt med seger i FA-cupen.

Svag säsong i ligan för Manchester United 1989/90

Manchester United fick en utmärkt start på 1989/90 med en 4–1-seger över Arsenal i ligapremiären hemma på Old Trafford. Därefter gick det dock trögt och man vann bara en av de följande sju matcherna, 5–1 mot Millwall i sjätte omgången. I denna match stod Mark Hughes för ett hattrick. En vecka senare, den 23:e september, åkte United på storstryk med samma siffror: 1–5 mot lokalkonkurrenten och nykomlingen Manchester City.

Laget befann sig nu på fjortonde plats i tabellen, men i oktober och november hade man en bättre period med fyra segrar och bara en förlust. United var som bäst uppe på nionde plats, men under vintern hade man oerhört svårt att göra mål. På nio ligamatcher i december och januari gjorde laget bara fyra mål och man vann inte en enda match. Även sista matchen i november, mot Chelsea, slutade mållös och i första matchen i februari blev det 1–1 i det andra derbyt mot Manchester City.

Manchester United var nu nere på sjuttonde plats, bara en poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Under våren 1990 började laget dock att vinna något fler matcher. På de fjorton sista ligamatcherna tog United poäng i form av sju segrar samt två mållösa matcher mot Everton och Wimbledon. Under en period i mars och april vann man faktiskt fyra matcher i rad. Men det blev också en del förluster, bland annat 0–4 mot Nottingham Forest innan man avslutade säsongen med en 1–0-seger över Charlton Athletic. Det innebar att Manchester United slutade på trettonde plats i ligan 1989/90. Laget tog 48 poäng, lika många som Manchester City och Crystal Palace. Trettondeplaceringen var klubbens sämsta sedan man åkte ur högsta divisionen 1974.

Seger i FA-cupen

Manchester Uniteds första cupmatch under 1989/90 var dubbelmötet med Portsmouth i Ligacupens andra omgång. Seger med 3–2 borta räckte till avancemang efter en mållös retur. I nästa omgång blev det dock förlust med 3–0 mot Tottenham Hotspur.

Desto bättre gick det i FA-cupen. I tredje omgången i januari 1990 slog man ut Nottingham Forest med 1–0. Det blev sedan segrar även mot Hereford United (1–0), Newcastle United (3–2) och Sheffield United (1–0). I semifinalen mötte United Oldham Athletic. Det stod 2–2 vid full tid och i förlängningen gjorde lagen varsitt mål och matchen slutade 3–3. Det ledde till omspel och även denna gång gick matchen till förlängning. United vann till slut med 2–1 och tog sig till final mot Crystal Palace som sensationellt hade besegrat Liverpool i semifinalen.

FA-cupfinalen på Wembley

Finalen spelades på Wembley den tolfte maj 1990. Crystal Palace tog ledningen i första halvlek, men Bryan Robson nickade in kvitteringen tio minuter före paus. Mark Hughes gav Manchester United ledningen i andra halvlek, men Palace inhoppare Ian Wright kvitterade tio minuter senare. Ställningen var 2–2 vid full tid och förlängning vidtog. Bara ett par minuter in i förlängningen gjorde Ian Wright sitt andra mål och gav återigen Palace ledningen. Med sju minuter kvar av andra förlängningskvarten kvitterade dock Mark Hughes då även han gjorde sitt andra mål för dagen. Inget av lagen hade förmågan att avgöra matchen som slutade 3–3. Det blev därför omspel fem dagar senare.

Uniteds målvakt Jim Leighton hade svarat för en del tveksamma ingripanden i 3–3-matchen. Alex Ferguson valde därför att låta den från Luton Town inlånade Les Sealey vakta målet i omspelet. Han gjorde flera avgörande räddningar och Jim Leighton spelade därefter bara en enda match för United, i september 1990. Omspelet blev inte lika händelserikt som det första mötet. Matchen slutade 1–0 efter ett mål av vänsterbacken Lee Martin i andra halvlek. Manchester United tog därmed sin sjunde FA-cuptitel och tangerade Aston Villas och Tottenhams rekord.

Spelarna i Manchester United 1989/90

Ordinarie laguppställning: 1 Jim Leighton – 2 Viv Anderson, 4 Steve Bruce, 6 Gary Pallister, 3 Lee Martin – 5 Mike Phelan, 7 Bryan Robson, 8 Paul Ince, 11 Danny Wallace – 9 Brian McClair, 10 Mark Hughes.

Manchester United hade ingen riktigt ordinarie högerback. Viv Anderson var den som spelade flest matcher (fjorton i ligan) i tröja nummer två. Mike Duxbury spelade de fem första matcherna som högerback, men därefter förekom han bara sporadiskt. Senare spelade även Clayton Blackmore och Mal Donaghy fem–sex matcher var i nummer två. Blackmore kom ändå upp i nitton ligamatcher eftersom han fick spela på flera olika positioner, bland annat som mittfältare när Bryan Robson var skadad. Robson missade fjorton ligamatcher mellan slutet av december och slutet av mars. På vänsterkanten var Lee Sharpe förstavalet till en början – han spelade i tröja nummer elva i nio av de elva första ligamatcherna, men därefter tog Danny Wallace över.

Den som spelade mest var nyförvärvet Mike Phelan från Norwich City. Han spelade samtliga 38 ligamatcher och missade bara matchen mot Hereford i FA-cupen. Även Brian McClair kom upp i totalt 48 av de 49 liga- och cupmatcherna och missade bara ligamatchen hemma mot Wimbledon i slutet av april. Hans anfallskollega Mark Hughes blev bäste målskytt med totalt femton mål varav tretton i ligan och två i FA-cupfinalen mot Crystal Palace. Även Mark Robins kom upp i tvåsiffrigt med tio mål varav sju i ligan och tre i FA-cupen. Detta trots att han bara spelade tretton matcher från start, men han gjorde även tio inhopp som avbytare.

Förutom Mike Phelan värvade Alex Ferguson även Neil Webb från Nottingham Forest i juli 1989. I slutet av augusti värvade han även mittbacken Gary Pallister från Middlesbrough och i mitten av september anlände Paul Ince (West Ham) och Danny Wallace (Southampton).

Matchställen

Manchester United behöll samma matchställ från Adidas som man använde 1988/89. Till FA-cupfinalen gjorde man dock ett par förändringar. Tröjnumren fick ett nytt utseende och på ena bröstet lade man till inskriptionen ”F.A. Cup Final / Wembley 1990”. I första mötet ställde United upp i sina vita bortatröjor som man kombinerade med de vita hemmabyxorna. United fick sedan spela i sitt hemmaställ i omspelet. På den röda hemmatröjan återfanns inskriptionen runt klubbmärket istället för runt Adidas-märket som på den vita tröjan.

31 oktober 2025

Manchester City 1989/90

Säsongen 1989/90 var Manchester City tillbaka i högsta divisionen efter två säsonger i tvåan. Laget fick en tuff start med fyra förluster på de sex första ligamatcherna. Enda segern så lång kom hemma mot Queens Park Rangers (1–0) i femte omgången. Det blev även förlust med 2–1 mot division tre-laget Brentford i Ligacupens andra omgång, men City vände till seger med 4–1 i returen och tog sig vidare. Däremellan hade man vunnit två ligamatcher. Först krossade man lokalkonkurrenten Manchester United med 5–1 hemma på Maine Road den 23:e september. En vecka senare slog man även Luton Town med 3–1.

Storförluster och tränarbyte

Fram till slutet av december vann Manchester City emellertid bara ytterligare en ligamatch, 3–0 mot Crystal Palace den fjärde november. Man slog även ut Norwich City (3–1) i Ligacupen, men åkte sedan ut mot Coventry City (0–1). Det blev förlust även i första omgången av Full Members’ Cup (Zenith Data Systems Cup) där Nottingham Forest vann med 3–2. I ligan åkte City dessutom på flera storförluster, bland annat 0–4 borta mot Arsenal och 0–6 borta mot Derby County. Manchester City låg näst sist i tabellen och i slutet av november fick managern Mel Machin sparken. In kom istället Howard Kendall som hade fått sparken från spanska Athletic Bilbao.

Med Kendall på tränarbänken avslutade Manchester City kalenderåret 1989 med två hemmasegrar: Norwich City (1–0) och Millwall (2–0). Mötet med Millwall var faktiskt det första av fyra på sjutton dagar. I FA-cupens tredje omgång blev det mållöst lagen emellan och även omspelet slutade oavgjort, 1–1. Till slut vann Millwall med 3–1 i den andra omspelsmatchen.

Stark avslutning av Manchester City 1989/90

I ligan hade Manchester City svårt att vinna matcher i början av 1990. Det blev sex oavgjorda och bara en seger (1–0 mot Coventry) på de tio första ligamatcherna efter nyår. I april fick man dock till de avgörande målen och kunde därför vinna fem av sju matcher. Laget avslutade sedan säsongen med 2–2 borta mot Crystal Palace. Det innebar att Manchester City slutade på fjortonde plats i ligan 1989/90 med 48 poäng, lika många som Manchester United och Crystal Palace.

Spelarna i Manchester City 1989/90

Vanligaste laguppställning hösten 1989: 1 Andy Dibble – 2 Gary Fleming, 5 Brian Gayle, 6 Steve Redmond, 3 Andy Hinchcliffe – 11 Paul Lake, 4 Ian Bishop, 10 Neil McNab – 7 David White, 8 Trevor Morley, 9 Clive Allen.

Vanligaste laguppställning våren 1990: 1 Andy Dibble – 2 Alan Harper, 5 Colin Hendry, 6 Steve Redmond, 3 Andy Hinchcliffe – 11 Paul Lake, 4 Peter Reid, 10 Gary Megson, 8 Mark Ward – 7 David White, 9 Clive Allen.

Brian Gayle inledde säsongen som ordinarie mittback, men förlorade sin plats när skotten Colin Hendry anlände från Blackburn Rovers i oktober 1989. När Howard Kendall tog över som manager i december gjorde han flera förändringar i laget. Han sålde Morley och Bishop till West Ham i utbyte mot Mark Ward. Även högerbacken Gary Fleming, som i början av säsongen var ordinarie, förlorade sin plats när Alan Harper värvades från Sheffield Wednesday. Kendall sålde sedan Fleming till Barnsley. Dessutom såldes Neil McNab till Tranmere Rovers efter att Gary Megson tagit över hans plats i startelvan. Från Queens Park Rangers värvade Kendall den rutinerade (33 år) mittfältaren Peter Reid som tog över tröja nummer fyra. Senare, i februari och mars, förstärkte Kendall anfallet med Adrian Heath (Aston Villa) och Niall Quinn (Arsenal).

Mittbacken Steve Redmond spelade samtliga 46 liga- och cupmatcher medan David White bara missade en ligamatch. White blev även, tillsammans med Clive Allen, lagets bästa målskytt med totalt elva fullträffar. Allen gjorde tio av sina mål i ligan och ett i Ligacupen medan White gjorde åtta i ligan och tre i cuperna.

Matchställen

Umbro tog fram en ny hemmatröja till Manchester City 1989/90. Sponsor var precis som tidigare Brother. Den ljusblå hemmatröjan hade stora likheter med italienska Lazio som hade samma mönster i tyget. Shortsen hade samma design som de flesta andra engelska lag med matchställ från Umbro. Manchester Citys variant var vita med marinblå och ljusblå fält på sidorna. Man behöll däremot samma strumpor som föregående säsong. Dessa var marinblå och hade på överdelen två ljusblå ränder med vita romber emellan.

Detta var det ordinarie hemmastället, men i vissa bortamatcher fick man använda andra shorts och strumpor. Borta mot Arsenal i oktober hade City kunnat spela i sina ljusblå tröjor, men båda lagen hade vita shorts. Några alternativa shorts som passade till hemmatröjan fanns inte tillgängliga vilket ledde till att City bytte matchställ helt och hållet. Man tog snabbt fram en gul uppsättning där tröjan var betydligt ljusare än shortsen och strumporna. Senare under säsongen, till bortamatcherna mot Manchester United och Nottingham Forest, hade Umbro tagit fram ljusblå shorts och strumpor som City använde tillsammans med hemmatröjan.

Den randiga vinröda och vita bortatröjan från 1988/89 kom till användning även 1989/90, åtminstone under första hälften av säsongen. Manchester City använde dessa tröjor bland annat borta mot Coventry, Chelsea och Everton samt mot Millwall i FA-cupen. Till bortamatchen mot Sheffield Wednesday på nyårsdagen 1990 tog man fram en ny vinröd tröja. Denna hade samma typ av krage som den randiga och samma mönster i tyget som hemmatröjan. Tröjan använde man även i ytterligare några matcher under våren, bland annat borta mot Tottenham och Millwall. I bortamatchen mot Aston Villa använde City sina ljusblå hemmatröjor tillsammans med de vinröda shortsen och strumporna från detta matchställ.

Manchester City 1989/90 (alternativt hemmaställ på bortaplan)

29 oktober 2025

Luton Town 1989/90

Luton Town inledde säsongen 1989/90 med en 2–1-förlust borta mot Tottenham Hotspur, men tre dagar senare besegrade man Sheffield Wednesday med 2–0 hemma på Kenilworth Road. Resultaten var blandade under hösten – på de tolv första ligamatcherna var fördelningen mellan segrar, oavgjorda och förluster helt jämn, det vill säga fyra av varje sort. Så långt låg laget elva i tabellen, men därefter blev det elva matcher utan seger. Bland annat föll man med 6–3 borta mot Southampton den 25:e november. Jämte Liverpools 9–0 mot Crystal Palace var detta den målrikaste matchen i division ett denna säsong. Efter de elva segerlösa matcherna hade Luton sjunkit till näst sista plats och riskerade nedflyttning.

De svaga resultaten ledde till att managern Ray Harford avgick i januari. Han ersattes av reservlagstränaren Jimmy Ryan som hade spelat i klubben på 70-talet.

Den 14:e februari bröts den negativa sviten när Luton besegrade Wimbledon med 2–1 på Plough Lane. Faran var dock inte över. Det blev sedan sex förluster och bara två segrar (3–2 mot Coventry City och 2–1 mot Millwall) på elva matcher. I sista stund lyckades man dock rädda kontraktet. Laget vann de tre avslutande matcherna mot Arsenal (2–0), Crystal Palace (1–0) och Derby County (3–2). Segern mot Derby innebar att Luton Town slutade på sjuttonde plats i division ett 1989/90. Det var en placering sämre än föregående säsong. Laget tog 43 poäng, lika många som Sheffield Wednesday som åkte ur, men med två måls bättre målskillnad.

Utslagna ur cuperna

Luton Town nådda inga framgångar i cuperna under 1989/90. Det började dock bra med seger över Mansfield Town i Ligacupen i september. Luton vann dubbelmötet med hela 11–5 efter 4–3 borta och 7–2 hemma. I 7–2-segern stod för övrigt dansken Lars Elstrup för ett hattrick. Det blev sedan förlust med 3–0 mot Everton i nästa omgång. I november gick Luton in i Zenith Data Systems Cup där man slog ut Oxford United (3–2), men därefter åkte man ut efter 1–4 mot Crystal Palace. Till sist mötte Luton division två-laget Brighton i FA-cupens tredje omgång i januari 1990. Även här blev det förlust med 4–1 och cupäventyren var därmed över.

Spelarna i Luton Town 1989/90

Vanligaste laguppställning hösten 1989: 1 Alec Chamberlain – 2 Tim Breacker, 5 Darron McDonough/Marvin Johnson, 6 Dave Beaumont, 3 John Dreyer – 7 Mick Kennedy/Steve Williams, 4 Danny Wilson, 10 David Preece/Mick Kennedy, 11 Kingsley Black – 8 Roy Wegerle, 9 Lars Elstrup.

Vanligaste laguppställning våren 1990: 1 Alec Chamberlain – 2 Tim Breacker, 5 Julian James, 6 John Dreyer, 3 Richard Harvey/Darron McDonough – 7 Danny Wilson, 4 Mick Kennedy, 10 David Preece, 11 Kingsley Black – 8 Kurt Nogan/Jason Rees, 9 Iain Dowie.

Sydafrikanen Roy Wegerle spelade oftast från start under hösten, men i december såldes han till Queens Park Rangers för en miljon pund. I januari 1990 gjorde 19-årige anfallaren Kurt Nogan debut. Han spelade tio ligamatcher i tröja nummer åtta, men i april tog Jason Rees över och spelade de fem sista matcherna. Dansken Lars Elstrup, nyförvärv från Odense, spelade ofta från start under hösten, men förlorade sin plats till Iain Dowie I försvaret inledde Darron McDonough säsongen i tröja nummer fem. Den skadebenägne mittbacken ersattes dock först av Marvin Johnson och sedan av Julian James som spelade de sexton sista ligamatcherna i tröja nummer fem.

Förutom Elstrup var även mittfältaren Mick Kennedy från Leicester City ny i klubben. Målvakten Chamberlain och högerbacken Breacker spelade från start i samtliga 44 liga- och cupmatcher. Kingsley Black och Iain Dowie blev bästa målskyttar med totalt elva mål var. Black gjorde samtliga sina elva mål i ligan medan Dowie gjorde åtta i ligan och tre i Full Members’ Cup. Därutöver stod Lars Elstrup för nio fullträffar varav fyra i ligan och fem i Ligacupen.

Matchställen

Säsongen 1989/90 tog Umbro över efter Adidas som tröjleverantör åt Luton Town. Bedford var fortfarande sponsor. Hemmatröjan hade samma design som bland annat Everton och Leeds. Lutons variant var vit och hade vit krage med två orange kantlinjer. På ärmsluten fanns ett marinblått och ett orange fält. Shortsen var marinblå med vita och orange fält på sidorna, men i bortamatcherna mot Chelsea och Wimbledon spelade Luton i vita shorts. Strumporna var vita med marinblå och orange rutor upptill. Borta mot Charlton spelade man dock i blå strumpor.

Luton hade två uppsättningar reservställ, ett blått och ett orange. Dessa hade samma design som Chelseas hemmaställ. Den blå tröjan var tänkt att användas tillsammans med blå byxor och blå strumpor, men denna kombination använde man endast i ligapremiären mot Tottenham. Istället använde Luton de vita byxorna med den blå tröjan borta mot Southampton (med blå strumpor) och Derby County (med vita strumpor).

Den orange tröjan hade matchande orange shorts, men inga orange strumpor. Istället använde man de blå strumporna borta mot Queens Park Rangers och de vita strumporna borta mot Coventry City. Borta mot Sheffield Wednesday spelade Luton i sina vita shorts och strumpor tillsammans med den orange tröjan.

Informationen om de olika kombinationerna kommer från Museum of Jerseys artikel Luton Town: the Umbro years part 1, 1989-92.

27 oktober 2025

Liverpool 1989/90

Liverpool var regerande FA-cupvinnare och inledde därför säsongen 1989/90 med Charity Shield-matchen mot ligamästarna Arsenal på Wembley. Peter Beardsley gjorde matchens enda mål efter en dryg halvtimme och gav Liverpool segern.

En vecka senare, den nittonde augusti, drog ligan igång. Liverpool besegrade Manchester City med 3–1 hemma på Anfield. Laget spelade sedan ytterligare sju matcher utan att förlora – fyra segrar och tre oavgjorda. Den största segern kom den tolfte september då man bjöd Crystal Palace på en rejäl fotbollslektion. Matchen slutade hela 9–0 och var Liverpools största seger någonsin i högsta divisionen. Åtta olika spelare gjorde mål och bland målskyttarna fanns svenske mittbacken Glenn Hysén.

I oktober och november hade Liverpool en mindre formsvacka med fyra förluster på sju matcher. Därefter kom man dock igång igen och från början av december till mitten av mars blev det inte en enda förlust på tretton ligamatcher. Bland annat besegrade man Chelsea med 5–2 på Stamford Bridge. Sviten bröts den 21:a mars då Tottenham Hotspur vann med 1–0 på White Hart Lane, men det skulle visa sig bli den sista förlusten.

På de nio sista matcherna vann laget sju gånger och spelade oavgjort två gånger. I 4–0-segern mot Charlton Athletic stod för övrigt nyförvärvet Ronny Rosenthal för ett hattrick. Laget avslutade säsongen med ännu en utklassningsseger: 6–1 borta mot Coventry City i en match där John Barnes blev tremålsskytt. Liverpool blev därmed ligamästare 1989/90. Laget slutade nio poäng före tvåan Aston Villa. Det var klubbens artonde ligatitel och det var nog ingen som trodde att det skulle dröja trettio år innan Liverpool åter blev mästare.

Cupspel

Liverpool gick in i Ligacupens andra omgång den nittonde september 1989 då man mötte Wigan Athletic. En vecka tidigare hade Glenn Hysén gjort sitt första mål för Liverpool och nu nätade han igen redan i fjärde minuten. Matchen slutade 5–2 och i returen blev det seger med 3–0 efter att Steve Staunton gjort samtliga mål. Båda dessa matcher spelades på Anfield eftersom Wigans hemmaarena Springfield Park inte klarade säkerhetskraven. I nästa omgång mötte man Arsenal som var en betydligt tuffare motståndare. Londonlaget gjorde matchens enda mål och Liverpool var därmed utslaget.

I januari 1990 var det dags för tredje omgången av FA-cupen. Liverpool mötte Swansea City, men inget av lagen hittade målet och matchen slutade 0–0. I omspelet tre dagar senare lossnade det dock rejält för Liverpool. Det blev till slut hela 8–0 efter bland annat tre mål av Ian Rush och två av John Barnes. Även i fjärde omgången mot Norwich City blev det mållöst, men Liverpool gick återigen vidare efter omspel, 3–1 denna gång. Efter 3–0 mot Southampton mötte man Queens Park Rangers i kvartsfinal. För tredje gången denna FA-cup blev det oavgjort, nu 2–2, men Liverpool gick vidare tack vare 1–0 i omspelet.

I semifinalen mötte man Crystal Palace och efter den totala utskåpningen i september (9–0) räknade nog de flesta med att det skulle bli en enkel seger för Liverpool. Helt planenligt gav också Ian Rush Liverpool ledningen redan i den fjortonde minuten. Efter pausen gjorde dock Palace två mål och vände på matchen. Med mindre än tio minuter kvar gjorde Liverpool två snabba mål och återtog ledningen, men i 88:e minuten kvitterade Andy Gray för Palace. Förlängning vidtog och i 109:e minuten gjorde Alan Pardew sensationellt 4–3 till Crystal Palace. Några fler mål blev det inte och skrällen var ett faktum.

Spelarna i Liverpool 1989/90

Ordinarie laguppställning: 1 Bruce Grobbelaar, 2 Glenn Hysén, 3 David Burrows/Barry Venison, 4 Steve Nicol, 5 Ronnie Whelan, 6 Alan Hansen, 7 Peter Beardsley, 8 Ray Houghton, 9 Ian Rush, 10 John Barnes, 11 Steve McMahon.

Ray Houghton spelade bara sexton ligamatcher från start och i hans frånvaro spelade flera olika spelare cirka fyra–fem matcher var i tröja nummer åtta. Bland annat spelade Barry Venison och Gary Gillespie sammanlagt nio ligamatcher som högerback i tröja nummer åtta. Steve Nicol, med tröja nummer fyra, tog då Houghtons plats som högermittfältare.

Flest matcher spelade målvakten Grobbelaar som vaktade målet i samtliga 50 liga- och cupmatcher. Dessutom spelade Steve McMahon från start i 37 av de 38 ligamatcherna och gjorde ett inhopp. John Barnes blev bäste målskytt med totalt 28 mål varav 22 i ligan. Därtill gjorde Ian Rush 26 mål (arton i ligan) och Peter Beardsley sexton (tio i ligan). Nya spelare i laget denna säsong var svenske mittbacken Glenn Hysén från Fiorentina samt den unge Steve Harkness (knappt arton år fyllda) från Carlisle United. Den senare gjorde dock inte debut förrän två år senare. I mars 1990 anlände även israeliske anfallaren Ronny Rosenthal från Standard Liège på lån (övergången blev permanent sommaren 1990). En spelare som lämnade Liverpool var anfallaren John Aldridge. Eftersom Ian Rush var tillbaka i form ansågs Aldridge vara överflödig och såldes till spanska Real Sociedad i september 1989.

Matchställen

Liverpool fick nya matchställ säsongen 1989/90. Tröjorna från Adidas hade stora likheter med sina föregångare, men med en stor skillnad: mönstret i tyget. 1989 fick den röda hemmatröjan ett mönster i form av vita fläckar. Dessutom fick shortsen en bred vit panel på vardera sida. På dessa satt de tre typiska Adidas-ränderna, röda med grå bård. Strumporna fick ett vitt fält på överdelen med tre likadana ränder som på byxorna.

Även bortatröjan hade fått ett nytt mönster i form av romber som tonade från en mörk till en ljus grå. Bortabyxorna var i samma stil som hemmabyxorna fast grå med röd sidopanel. Den vita tredjetröjan från föregående säsong fanns också kvar. Den kom till användning i augusti 1989 och återigen var det i bortamatchen mot Aston Villa. En liten skillnad på 1989 års tröja fanns dock. Mellanrummet mellan de tre ränderna på ärmarna var nu vitt i stället för grått, åtminstone på de flesta tröjorna. Det finns en bild på Glenn Hysén där man ser att hans tröja faktiskt har grått mellanrum mellan ränderna. Tillsammans med denna tröja spelade Liverpool i sina röda hemmashorts och -strumpor.

25 oktober 2025

Leeds United 1989/90

Leeds United åkte på en storförlust i första ligamatchen 1989/90: 2–5 borta mot Newcastle United. Det blev en väckarklocka för spelarna som därefter radade upp femton matcher utan förlust – tio segrar och fem oavgjorda. Bland annat besegrade man Swindon Town med 4–0 i en match där Gordon Strachan gjorde hattrick. Efter ett par förluster i november vann laget ytterligare tre raka matcher i december. Leeds avslutade sedan 1989 med 2–2 mot Sheffield United och en 0–1-förlust mot Barnsley, båda matcherna på bortaplan. Trots de tappade poängen låg laget etta i tabellen.

På nyårsdagen 1990 fick Leeds 1–1 mot Oldham Athletic hemma på Elland Road. Därefter började man återigen att vinna matcher. På de följande tolv ligamatcherna blev det sju segrar och bara två förluster. Under denna period var laget inblandat i några målrika matcher. Man besegrade bland annat Hull City med 4–3 och Oxford United med 4–2. I slutet av mars och början av april åkte Leeds på några motgångar med två förluster och två oavgjorda på fyra matcher. Laget avslutade sedan säsongen med tre segrar på de fem sista matcherna, bland annat 4–0 mot det andra topplaget Sheffield United. Leeds United tog därmed hem segern i division två 1989/90. Man tog 85 poäng på de 46 matcherna, lika många som tvåan Sheffield United. Efter åtta säsonger i tvåan var alltså Leeds tillbaka i högsta divisionen.

Tidiga uttåg ur cuperna

Det gick inte lika bra för Leeds United i de tre cuper som laget deltog i under 1989/90. I FA-cupen åkte man ut direkt i tredje omgången efter 0–1 mot Ipswich Town. Lika illa gick det i Ligacupen där man åkte ut direkt efter två 1–2-förluster mot Oldham Athletic. I den tredje turneringen, Full Members’ Cup (Zenith Data Systems Cup) gick det något bättre. Där slog man ut Blackburn Rovers (2–1), Barnsley (1–0) samt Stoke City efter straffsparksläggning. I fjärde omgången blev det dock förlust med 0–2 mot Aston Villa.

Spelarna i Leeds United 1989/90

Ordinarie laguppställning: 1 Mervyn Day – 2 Mel Sterland, 5 Chris Fairclough, 6 Peter Haddock, 3 Jim Beglin/Mike Whitlow – 7 Gordon Strachan, 4 Vinnie Jones, 8 David Batty, 11 John Hendrie – 9 Ian Baird/Lee Chapman, 10 Bobby Davison.

Bland de nya spelarna denna säsong fanns högerbacken Mel Sterland från Glasgow Rangers, mittfältaren Vinnie Jones från Wimbledon och yttern John Hendrie från Newcastle. Ian Baird inledde säsongen som ordinarie anfallare i tröja nummer nio, men i januari 1990 värvade klubben Lee Chapman från Nottingham Forest. Efter en dispyt med managern Howard Wilkinson lämnade Baird Leeds för spel i Middlesbrough. Lagkaptenen Gordon Strachan spelade samtliga 53 liga- och cupmatcher. Han blev också lagets bäste målskytt med totalt arton mål varav sexton i ligan. Dessutom spelade Mervyn Day och Vinnie Jones 50 matcher var.

Matchställen

Leeds United behöll samma hemmaställ från Umbro som 1988/89. Man hade dock en ny sponsor i form av Top Man. Deras logotyp hade dålig läsbarhet på långt avstånd. Ett par månader in i säsongen tog man därför fram en ny variant med fetare bokstäver. Samtidigt bytte man stil på tröjnumren. På hemmatröjan blev det ingen drastisk skillnad, men på bortatröjan blev det tydligare. Den hade nämligen från början randiga nummer i samma stil som på Evertons hemmatröja. Bortatröjan var gul med blå krage och blåvita muddar. Samma design och med samma mönster i tyget hade Lazio på sina tröjor.

Leeds United 1989/90 (hemma augusti–september)

Leeds United 1989/90 (hemma oktober–maj)

23 oktober 2025

Leeds United 1988/89

Leeds United fick en usel start på säsongen 1988/89. Laget vann bara en av de tolv första ligamatcherna och låg precis ovanför nedflyttningsstrecket. På grund av de svaga resultaten hade managern Billy Bremner fått sparken en månad tidigare, den 28:e september. Peter Gunby ledde laget tillfälligt innan Howard Wilkinson från Sheffield Wednesday tog över permanent. Under Wilkinsons ledning började Leeds vinna matcher och klättra i tabellen. Från slutet av oktober till mitten av februari vann laget tio av sjutton ligamatcher och gick upp till sjätte plats. Den fina formen dalade dock i slutet av säsongen och på de sjutton sista matcherna blev det sex segrar, lika många förluster och fem oavgjorda. Leeds United slutade därmed på tionde plats i division två 1988/89, tre placeringar sämre än föregående säsong.

Fall på andra hindret i cuperna

Leeds United åkte tidigt ur de cuper som laget deltog i under 1988/89. Det började med Ligacupen under hösten där man slog ut Peterborough United (2–1 borta, 3–1 hemma) innan man förlorade med 0–2 mot Luton Town. I november gick laget in i Full Members’ Cup där man slog ut Shrewsbury Town (3–1), men åkte sedan ut med 0–2 mot Millwall. Till sist, i januari 1989, slog Leeds ut Brighton (2–1) i FA-cupens tredje omgång, men återigen föll man på andra hindret, förlust med 0–2 mot Nottingham Forest.

Spelarna i Leeds United 1988/89

Ordinarie laguppställning: 1 Mervyn Day – 2 Neil Aspin, 5 Noel Blake, 6 David Rennie, 3 Glynn Snodin – 7 David Batty, 4 Mark Aizlewood, 8 John Sheridan, 11 Vince Hilaire – 9 Ian Baird, 10 Bobby Davison.

De elva sista ligamatcherna spelade nyförvärven Chris Fairclough (Tottenham Hotspur) och Gordon Strachan (Manchester United) i tröja nummer sex respektive sju. Även Vince Hilaire var ny i klubben. Han kom från Portsmouth sommaren 1988. Målvakten Mervyn Day spelade 45 av de 46 ligamatcherna och Bobby Davison blev bäste målskytt med fjorton ligamål och tre i cuperna.

Tröjorna

Umbro levererade matchställen till Leeds United 1988/89 och sponsor var Burton. Hemmatröjan var ny för säsongen. Den hade vit krage med en blå och en gul rand samt ett blått och ett gult fält på ärmsluten. Denna design, fast med en annan typ av krage, kom även Everton att använda under 1989/90. Tröjnumren och sponsorloggan förekom i både blått och svart.

Det gula bortastället var kvar från 1987/88 och hade nu uppgraderats från tredje- till andraställ. Tröjan hade en enkel V-hals och muddar i samma färg som resten av tröjan. Även byxor och strumpor var gula med blått Umbro-märke.