Säsongen 1988/89 spelade Millwall i division ett för första gången. Laget hade vunnit division två 1987/88 och var tippat att åka ur direkt. Millwall skulle dock överträffa förväntningarna med råge. I premiären blev det 2–2 borta mot Aston Villa som också var nykomlingar efter en säsong i tvåan. Därefter tog Millwall tre raka segrar, mot Derby County (1–0 hemma), Charlton Athletic (3–0 borta) och Everton (2–1 hemma). Det blev sedan ytterligare fyra matcher (varav tre oavgjorda) utan förlust. Efter åtta matcher låg Millwall sensationellt på andra plats i tabellen. En vecka senare kom första förlusten, 4–2 borta mot den tredje nykomlingen Middlesbrough.
I november blev det två segrar och två oavgjorda, men i december började förlusterna att komma allt oftare. På tio ligamatcher fram till mitten av februari blev det fyra segrar och sex förluster. Det gjorde att laget sjönk till sjunde plats. Millwall hade sedan en bättre period med fyra segrar på fem matcher och gick upp till tredje plats. Det skulle dock inte bli några fler segrar. På de tio avslutande matcherna föll laget ihop och förlorade sex matcher och spelade oavgjort fyra gånger. Det innebar att Millwall slutade på tionde plats i ligan 1988/89 vilket var klart bättre än någon hade kunnat tro på förhand.
Millwall slog ut Luton Town efter seger med 3–2 i FA-cupens tredje omgång. I nästa omgång blev det dock förlust med 2–0 mot Liverpool. Det gick inte bättre i Ligacupen. Där slog man ut Gillingham efter seger både hemma (3–0) och borta (3–1), men sedan förlorade man med 3–1 mot Aston Villa. I Full Members’ Cup slog Millwall ut Barnsley efter straffsparksläggning (1–1 efter förlängning och seger med 3–0 på straffar). Efter seger med 2–0 mot Leeds United åkte man ut mot Everton som vann med 2–0.
Spelarna i Millwall 1988/89
Ordinarie laguppställning: 1 Brian Horne – 2 Keith Stevens, 5 Steve Wood, 6 Alan McLeary, 3 Ian Dawes – 7 George Lawrence/Paul Stephenson/Jimmy Carter, 4 Terry Hurlock, 8 Les Briley, 11 Kevin O’Callaghan – 9 Teddy Sheringham, 10 Tony Cascarino.
Målvakten Horne och mittbacken McLeary spelade samtliga 46 liga- och cupmatcher. Dessutom spelade irländske anfallaren Cascarino samtliga 38 ligamatcher, men missade en match i Simod Cup. Han och anfallskollegan Sheringham gjorde båda totalt femton mål var. Av dessa gjorde Cascarino tretton i ligan medan Sheringham stod för elva ligamål. Nya spelare i laget denna säsong var vänsterbacken Ian Dawes (Queens Park Rangers), mittfältaren Paul Stephenson (Newcastle United) och anfallaren Dean Horrix (Reading).
Tröjorna
Millwall behöll samma tröjor som 1987/88, men med ett par skillnader. Ovanför lejonet på vänster bröst stod det nu ”1st Division 1988-89” och under lejonet stod det ”Millwall Football Club” istället för ”Millwall F.C.”. Sponsorn Lewisham hade också en ny logotyp med namnet i gemener och endast versal begynnelsebokstav. Även kronan ovanför namnet hade ett nytt utseende. Byxorna var också nya och liknade de byxor som Everton hade med en blå trekant på vänster ben. På det gulsvarta bortastället återfanns samma modifieringar som på hemmastället.
Millwall inledde division två-säsongen 1987/88 med blandade resultat. På de sexton första matcherna blev det sju segrar, tre oavgjorda och sex förluster. Laget låg då nia i tabellen, men fem raka segrar gjorde att man klättrade upp till tredje plats. Millwall åkte sedan på tre förluster i rad, men man kom tillbaka och vann fyra av de fem följande matcherna. Efter ett par förluster i början av februari kom laget in ien formtopp med tolv matcher utan förlust. Med en match kvar att spela hade Millwall säkrat seriesegern i division två 1987/88. Därför hade det ingen betydelse att man förlorade med 4–1 i sista matchen mot Blackburn Rovers. Laget var nu klart för spel i högsta divisionen för första gången i klubbens historia.
I FA-cupen gick det däremot inte lika bra för Millwall 1987/88. Laget åkte ut direkt i tredje omgången efter förlust med 2–0 mot Arsenal. I Ligacupens första omgång blev det seger i dubbelmötet med Leyton Orient efter 1–1 borta och 1–0 hemma. Laget åkte sedan ur cupen efter förlust med 1–2 borta mot Queens Park Rangers följt av en mållös retur. Millwall deltog även i Full Members’ Cup (Simod Cup) 1987/88. Där slog man ut West Ham (2–0) och Leeds United (1–0) innan man förlorade med 2–3 mot Norwich City.
Spelarna i Millwall 1987/88
Ordinarie laguppställning: 1 Brian Horne – 2 Keith Stevens/Danis Salman, 5 Alan Walker, 6 Alan McLeary, 3 Nicky Coleman – 7 George Lawrence/David Byrne, 4 Terry Hurlock/Keith Stevens, 8 Les Briley, 11 Kevin O’Callaghan/Jimmy Carter – 9 Teddy Sheringham, 10 Tony Cascarino.
Mittfältaren Les Briley deltog i samtliga 52 liga- och cupmatcher (51 från start plus ett inhopp i ligan). Dessutom spelade målvakten Brian Horne och anfallaren Teddy Sheringham 51 matcher (båda missade en ligamatch). Sheringham blev även lagets bäste målskytt med totalt 24 mål varav 22 i ligan. Hans anfallskollega Tony Cascarino stod för 23 mål varav 20 i ligan.
Tröjorna
Spall levererade tröjorna till Millwall 1987/88 och sponsor var London-distriktet Lewisham. Hemmatröjan hade diagonala ränder i två nyanser av blått samt vit V-hals och vita muddar med två blå ränder. Byxorna var vita med en blå rand längs vardera ben och strumporna var blå med en vit rand upptill. Det fanns även två olika reservställ. Det ena gick i gult och svart och hade gula tröjor med smala röda och svarta diagonala ränder samt svart V-hals och svarta muddar. Tillhörande byxor och strumpor var i samma stil som på hemmastället fast svarta med gul rand. Det andra bortastället hade röda tröjor med smala vita och svarta diagonala ränder. Halsen på denna tröja, vit till färgen, hade en rundare form än de andra tröjorna. Till denna tröja använde man röda byxor och strumpor.
Efter sex säsonger i lägre divisioner var Middlesbrough tillbaka i högsta serien 1988/89. Två år tidigare hade klubben åkt ner i division tre och man var dessutom i ekonomisk kris. Sommaren 1986 löstes klubben upp, men ombildades med hjälp av ett konsortium bildat av styrelsemedlemmen Steve Gibson. Tack vare hans insats kunde Middlesbrough i sista stund registrera sig för ligaspel 1986/87. Två uppflyttningar på raken gjorde att man 1988 var tillbaka i division ett.
Middlesbrough fick dock en usel start på den nya säsongen med tre raka förluster. Första segern kom i fjärde omgången då man besegrade Wimbledon med 1–0 hemma på Ayresome Park. Efter en 3–2-förlust borta mot Tottenham vann man sedan tre matcher i rad och tog fem segrar på sju matcher. På de sju sista matcherna fram till nyår blev det dock inte en enda seger och laget föll från sjunde till femtonde plats i tabellen.
Middlesbrough vann sedan de två första ligamatcherna i januari 1989 (1–0 hemma mot Manchester United och 3–1 borta mot Southampton). Därefter gick resultaten för det mesta fel väg. Faktum är att laget bara vann en enda av de sjutton sista matcherna, 2–1 borta mot West Ham den elfte april. Middlesbrough avslutade säsongen 1988/89 med två 1–0-förluster mot Arsenal respektive Sheffield Wednesday. Det innebar att laget slutade på artonde plats och åkte ner i tvåan igen.
Middlesbrough i cuperna 1988/89
Inte heller i cuperna hade Middlesbrough någon lycka 1988/89. Det blev förlust och uttåg ur FA-cupen direkt i tredje omgången efter 1–2 mot Grimsby Town. I dubbelmötet med Tranmere Rovers i Ligacupens andra omgång blev det först 0–0 på Ayresome Park och sedan förlust med 1–0 borta. Middlesbrough deltog även i Full Members’ Cup (Simod Cup) 1988/89. Där slog man ut Oldham Athletic (1–0), Portsmouth (2–1) och Coventry City (1–0), men i kvartsfinalen blev det förlust med 2–3 mot Crystal Palace.
Spelarna i Middlesbrough 1988/89
Försvararna Tony Mowbray och Gary Pallister samt anfallaren Bernie Slaven spelade 44 av de 45 liga- och cupmatcherna. Samtliga tre missade en ligamatch var. Slaven blev även lagets bäste målskytt med totalt arton mål varav femton i ligan. Ny i laget inför säsongen var mittfältaren Mark Brennan från Ipswich Town. I november värvade klubben även anfallaren Peter Davenport från Manchester United och i mars 1989 anlände mittfältaren Mark Proctor från Sheffield Wednesday. Proctor hade inlett sin karriär i Middlesbrough där han spelade fram till 1981 innan han värvades av Nottingham Forest.
Tröjorna
Skill Leisure levererade tröjorna till Middlesbrough 1988/89. Tröjorna liknade de man använde under 1987/88, men årets tröjor saknade muddar på ärmsluten och hade ett annat mönster i tyget. Klubben hade också en ny sponsor i form av Heritage Hampers. Det rödvita hemmastället kompletterades av ett bortaställ som bestod av ljusblå tröjor med marinblå ärmar, marinblå byxor och ljusblå strumpor.
Manchester United inledde säsongen 1988/89 med en mållös match hemma mot Queens Park Rangers. Efter en 0–1-förlust borta mot Liverpool tog laget tre raka segrar utan att släppa in ett enda mål. Under oktober och november blev det dock inte en enda seger. Man hade svårt att avgöra matcher och under dessa två månader blev det åtta oavgjorda och en förlust. Manchester United låg nu elva i tabellen, men den tredje december besegrade man Charlton Athletic (3–0) och klättrade två placeringar. Efter ett par förluster borta mot Coventry City (0–1) och Arsenal (1–2) slog man Nottingham Forest med 2–0 på annandag jul.
Manchester United inledde 1989 med två matcher på två dagar. På nyårsdagen slog man Liverpool med 3–1 hemma på Old Trafford, men nästa dag blev det förlust med 0–1 borta mot Middlesbrough. United kom nu in i en formtopp med fyra raka segrar och gick upp till tredje plats i tabellen. Under återstoden av säsongen gick det dock betydligt sämre. På de fjorton sista ligamatcherna blev det åtta förluster och bara tre segrar. Manchester United fick därför nöja sig med en elfteplats i ligan 1988/89.
Manchester United i cuperna 1988/89
Det krävdes två omspelsmatcher för att besegra Queens Park Rangers i FA-cupens tredje omgång. Första mötet blev mållöst och även omspelet slutade oavgjort, 2–2 efter förlängning. I det andra omspelet kunde United vinna med 3–0 och därefter slog man även ut Oxford United efter seger med 4–0. Femte omgångens möte med Bournemouth slutade 1–1, men United tog sig vidare efter 1–0 i omspelet. FA-cupäventyret tog sedan slut i kvartsfinalen där Nottingham Forest vann med 1–0.
I Ligacupen slog United ut Rotherham United efter segrar med 1–0 borta och 5–0 hemma. Det blev sedan förlust med 1–2 mot Wimbledon. Manchester United deltog även i Football League Centenary Trophy under hösten 1988. Denna turnering arrangerades för att fira hundraårsjubileet av engelska ligan. Laget tog sig till final efter segrar över Everton (1–0) och Newcastle United (2–0 efter förlängning). Finalen spelades på Villa Park i Birmingham och motståndare var Arsenal. Londonlaget gjorde två mål i första halvlek och kunde till slut vinna med 2–1 efter en sen reducering av Clayton Blackmore.
Spelarna i Manchester United 1988/89
Efter en säsong i Barcelona samt en säsong på lån i Bayern München återvände Mark Hughes till Manchester United. Övergångssumman på 1,8 miljoner pund gjorde honom till klubbens dyraste nyförvärv någonsin. Hughes blev, tillsammans med Brian McClair, lagets bäste målskytt med totalt sexton mål. Han blev även utsedd till årets spelare i England av spelarföreningen PFA. På målvaktsfronten värvade Alex Ferguson skotten Jim Leighton för 750 000 pund från sin förra klubb Aberdeen. Han kom att ersätta Chris Turner som såldes till Sheffield Wednesday samt Gary Walsh som fick nöja sig med att vara reservmålvakt. Ny i laget var också sjuttonårige vänsteryttern Lee Sharpe från Torquay United. Senare under hösten anlände försvararen Mal Donaghy från Luton Town och mittfältaren Ralph Milne från Bristol City. En spelare som lämnade klubben var Gordon Strachan som i mars 1989 såldes till Leeds United.
Tröjorna
Precis som tidigare levererade Adidas tröjorna till Manchester United och sponsor var Sharp. Hemmastället bestod av röda tröjor, vita byxor och svarta strumpor. Man hade också två olika bortaställ. Det en bestod av vita tröjor, svarta byxor och vita strumpor medan det andra var helblått. Tröjorna som laget använde 1988–1990 hade raglanärmar med en vit söm (svart på bortatröjan) från armhålan till nacken. De var randiga och hade klubbens initialer MUFC i ett mönster som upprepade sig över hela tröjan.
Manchester City fick ingen vidare start på säsongen 1988/89. Laget förlorade de två första matcherna och spelade sedan oavgjort två gånger. Därefter hade man dock en period med fem raka segrar innan resultaten återigen sviktade. Efter de fem segrarna blev det två förluster och bara en seger på sex matcher. Laget låg nu sexa i tabellen, men i november började man att komma i form ordentligt. Efter 0–1-förlusten borta mot West Bromwich Albion den 26:e oktober blev det bara en enda förlust (1–3 borta mot Stoke City på annandag jul) på arton matcher.
Under januari och februari vann Manchester City sex matcher i rad och gick upp i serieledning. Denna ledning tappade man dock efter 1–1 hemma mot West Bromwich och en 0–1-förlust borta mot Watford. Laget tog tillfälligt tillbaka serieledningen tack vare två 4–2-segrar över Leicester City och Sunderland Det blev sedan fyra förluster och tre segrar på de åtta följande matcherna. City avslutade därefter säsongen med en 4–2-seger borta mot Oxford United följt av tre oavgjorda i rad. Det innebar att Manchester city slutade på andra plats i division två 1988/89 och tog steget upp i ettan.
I FA-cupen slog Manchester City ut Leicester City med 1–0 i tredje omgången, men därefter föll man med 1–3 mot Brentford. Det blev seger över Plymouth Argyle i Ligacupens andra omgång efter segrar med 1–0 hemma och 6–3 borta. Efter att ha besegrat Sheffield United med 4–2 åkte man dock ur cupen efter förlust med 1–3 mot Luton Town. Manchester City deltog även i Full Members’ Cup 1988/89, men åkte ut direkt efter förlust med 2–3 efter förlängning mot Blackburn Rovers.
Spelarna i Manchester City 1988/89
Ordinarie laguppställning: 1 Andy Dibble – 2 Paul Lake/Mark Seagraves, 4 Brian Gayle, 6 Steve Redmond, 3 Andy Hinchcliffe – 7 David White, 10 Neil McNab, 5 Ian Brightwell/Gary Megson, 11 Wayne Biggins – 8 Paul Moulden, 9 Trevor Morley/Nigel Gleghorn.
Andy Dibble värvades från Luton Town sommaren 1988 och blev lagets nye förstemålvakt. Även Brian Gayle (Wimbledon), Wayne Biggins (Norwich City) och Nigel Gleghorn (Ipswich Town) var nya i klubben denna säsong. Dessutom anlände Gary Megson från Sheffield Wednesday i januari 1989. Precis som 1987/88 spelade Steve Redmond samtliga liga- och cupmatcher även denna säsong, 53 till antalet. Paul Moulden blev lagets bäste målskytt med totalt sjutton mål varav tretton i ligan och fyra i Ligacupen.
Tröjorna
Manchester City behöll samma hemmaställ 1988/89 som föregående säsong. En skillnad var att Umbro-märket på tröjan nu var marinblått istället för vitt. Det rödsvartrutiga bortastället fanns också kvar, men fungerade nu som tredjeställ. Det nya bortastället gick i vinrött och vitt med ljusblå detaljer. Tröjan hade vinröda och vita ränder med smala ljusblå ränder emellan samt ljusblå krage. Tillhörande byxor var vinröda med en ljusblå och en vit rand längs sidorna. Strumporna var vinröda med ljusblå Umbro-markering upptill.
Manchester City hade åkt ur högsta serien och spelade därför i division två 1987/88. Laget inledde den nya säsongen med att besegra Plymouth Argyle med 2–1 hemma på Maine Road. Efter tre oavgjorda och en 2–1-förlust hemma mot Blackburn Rovers tog man ytterligare två hemmasegrar mot Millwall (4–0) och Stoke City (3–0). I slutet av september kom laget dock in i en formsvacka med fyra förluster på fem matcher och sjönk från nionde till fjortonde plats i tabellen. City återfick därefter formen och spelade nio matcher i rad utan förlust – sex segrar och tre oavgjorda. En match som sticker ut under denna period är hemmamötet med Huddersfield Town den sjunde oktober. Manchester City vann med hela 10–1 efter tre mål var av David White, Paul Stewart och Tony Adcock samt ett av Neil McNab.
Efter dessa nio förlustfria matcher hade laget klättrat upp till sjätte plats, men i december tappade man återigen formen. På elva matcher blev det åtta förluster och bara tre segrar. Det gjorde att man sjönk till elfte plats i tabellen. I början av mars vann City tre raka matcher, men därefter blev det tre förluster och bara en seger på sex matcher. Efter segrar över Birmingham City borta (3–0) och West Bromwich Albion hemma (4–2) avslutade man säsongen med en 2–0-förlust borta mot Crystal Palace. Det innebar att Manchester City slutade på nionde plats i division två 1987/88. Laget gjorde trots det näst mest mål i serien, 80 stycken på 44 matcher – endast Crystal Palace gjorde fler (86).
Manchester City i cuperna 1987/88
Som tidigare nämnts blev det storseger över Huddersfield i ligan, men i FA-cupen fick man anstränga sig desto mer när lagen möttes i tredje omgången. Matchen slutade 2–2 och efter ett mållöst omspel fick man mötas en tredje gång. Denna gång kunde City vinna med klara 3–0. Även i nästa omgång fick man ta till omspel efter att matchen mot Blackpool slutat 1–1. Även här drog City det längsta strået och vann med 2–1. Det blev sedan seger med 3–1 över Plymouth, men i kvartsfinalen tog det stopp efter förlust med 4–0 mot Liverpool.
I Ligacupens andra omgång föll Manchester City med 2–1 hemma i första mötet med Wolverhampton Wanderers. City vände dock till seger med 2–0 i returen och sammanlagt 3–2. Laget slog sedan ut Nottingham Forest (3–0) och Watford (3–1), men i femte omgången förlorade man med 2–0 mot Everton. Manchester City deltog även i Full Members’ Cup 1987/88. Där besegrade man Plymouth Argyle med 6–2 i första omgången, men därefter blev det förlust med 2–0 mot Chelsea.
Spelarna i Manchester City 1987/88
Ordinarie laguppställning: 1 Eric Nixon – 2 John Gidman, 4 Kenny Clements, 6 Steve Redmond, 3 Andy Hinchcliffe – 5 Ian Brightwell/Paul Lake, 10 Neil McNab/Ian Scott, 11 Paul Simpson – 7 David White, 8 Paul Stewart, 9 Imre Varadi.
Mittbacken Steve Redmond och anfallaren David White spelade samtliga 58 liga- och cupmatcher denna säsong. Paul Stewart blev lagets bäste målskytt med totalt 28 mål varav 24 i ligan.
Tröjorna
Till säsongen 1987/88 fick Manchester City nya ljusblå hemmatröjor med ett vitt rutmönster. Man hade också en ny sponsor i form av det japanska elektronikföretaget Brother. Byxorna var vita med ett ljusblått och ett marinblått fält på sidorna. Strumporna var marinblå med ljusblå och vit Umbro-markering upptill. Klubben behöll emellertid samma rödsvarta bortaställ som 1986/87 fast med den nya sponsorn.
Liverpool var regerande ligamästare och inledde därför säsongen 1988/89 med Charity Shield-matchen mot FA-cupvinnarna Wimbledon. Londonlaget hade sensationellt besegrat Liverpool i FA-cupfinalen och tog nu också ledningen i sjuttonde minuten genom John Fashanu. John Aldridge kvitterade dock sex minuter senare och i 69:e minuten fastställde samme man slutresultatet till 2–1.
En vecka senare drog ligan igång med bortamatch mot Charlton Athletic och återigen spelade Aldridge huvudrollen. Han stod nämligen för samtliga tre mål när Liverpool vann med 3–0. Det blev sedan ytterligare två segrar samt två oavgjorda däremellan, men i oktober kom laget in i en formsvacka. På de fyra följande matcherna blev det tre förluster och en oavgjord. Liverpool låg nu sjua i tabellen, men laget kom tillbaka och vann tre av fyra matcher följt av tre raka 1–1-matcher. De två sista av dessa kom borta mot Arsenal samt i hemmaderbyt mot Everton. Den sju matcher långa förlustfria sviten gjorde att man klättrade upp till fjärde plats, men därefter förlorade man med 0–1 hemma mot Norwich City. Efter en 1–0-seger borta mot Derby County på annandag jul kom ännu en förlust: 3–1 borta mot Manchester United på nyårsdagen.
Nederlaget på Old Trafford skulle dock bli det sista på länge i ligan. Efter det radade Liverpool upp arton raka matcher utan förlust. Från den första mats till den nionde april vann laget nio matcher i rad innan man fick nöja sig med 0–0 i det andra derbyt mot Everton. Under denna period blev det några storsegrar: 4–0 borta mot Middlesbrough, 5–0 hemma mot Luton Town och 5–1 hemma mot Sheffield Wednesday. I matchen mot Luton gjorde för övrigt John Aldridge sitt andra hattrick för säsongen. Efter det mållösa derbyt vann Liverpool ytterligare fyra matcher i rad varav den sista slutade med en 5–1-seger över West Ham på Anfield.
Avgörandet på Anfield
Det återstod nu bara en ligamatch, hemma mot Arsenal den 26:e maj 1989. Matchen hade blivit uppskjuten på grund av läktarkatastrofen på Hillsborough i april och spelades efter att alla andra lag hade spelat klart för säsongen. Liverpool ledde ligan tre poäng före Arsenal och hade råd att förlora med ett måls marginal och ändå bli mästare. Efter första halvlek var matchen fortfarande mållös, men sju minuter efter paus nickade Alan Smith in 1–0 till Arsenal. Matchuret passerade nittio minuter och Liverpool trodde att saken var klar – man hade ju råd att förlora med ett mål. På övertid rann dock Arsenals Michael Thomas igenom Liverpoolförsvaret och satte bollen i mål med matchens sista spark. Arsenal var mästare och Liverpool fick nöja sig med andra plats i ligan 1988/89 efter den mest dramatiska upplösningen av ligan någonsin.
FA-cupen: Katastrof på Hillsborough och seger på Wembley
Liverpool inledde spelet i FA-cupen 1988/89 med att besegra Carlisle United med 3–0 i tredje omgången. Man fortsatte sedan med att slå ut Millwall (2–0), Hull City (3–2) och Brentford (4–0). Den femtonde april var det dags för semifinal mot Nottingham Forest på Hillsborough i Sheffield. Efter bara några minuter avbröts dock matchen. Läktaren där Liverpools supportrar stod var överbefolkad vilket ledde till att människor klämdes ihjäl och katastrofen var ett faktum. Denna dag avled 94 personer och ytterligare en avled några dagar senare. Det totala dödstalet steg till 97 efter att två personer avlidit år 1993 respektive 2021, båda till följd av oåterkalleliga hjärnskador som man ådragit sig under katastrofen.
Semifinalen mot Nottingham Forest spelades om på Old Trafford i Manchester den sjunde maj. Liverpool vann med 3–1 och tog sig till final mot lokalkonkurrenten Everton. Matchen spelades på Wembley.den 20:e maj och inleddes med en tyst minut för hedra offren i katastrofen på Hillsborough. Liverpool tog ledningen redan i fjärde minuten genom John Aldridge, men med matchens sista spark kvitterade inhopparen Stuart McCall för Everton. Matchen gick till förlängning och här kom Ian Rush att spela huvudrollen. Även Rush hade börjat på bänken, men bytt av Aldridge i mitten av andra halvlek, och gjorde nu två mål för Liverpool. Stuart McCall blev också han tvåmålsskytt och matchen slutade 3–2 till Liverpool som tog sin fjärde seger i FA-cupen. Se FA-cupfinalen 1989 i sin helhet på Youtube.
Liverpool i Ligacupen 1988/89
I Ligacupen slog Liverpool ut Walsall efter seger med 1–0 hemma och 3–1 borta. Därefter blev det oavgjort 1–1 mot Arsenal. Även omspelet slutade oavgjort, denna gång 0–0, men i den andra omspelsmatchen kunde Liverpool till slut vinna med 2–1. I fjärde omgången åkte dock Liverpool ut efter att ha förlorat med 4–1 mot West Ham. Laget deltog även i Football League Centenary Trophy. Där slog man först ut Nottingham Forest med 4–1, men i semifinalen föll man med 2–1 mot Arsenal.
Spelarna i Liverpool 1988/89
Laguppställning FA-cupfinalen 1989: 1 Bruce Grobbelaar – 4 Steve Nicol, 2 Gary Ablett, 6 Alan Hansen, 3 Steve Staunton (12 Barry Venison, 90) – 9 Ray Houghton, 11 Steve McMahon, 5 Ronnie Whelan, 10 John Barnes – 7 Peter Beardsley, 8 John Aldridge (14 Ian Rush, 73).
Houghton och Nicol spelade från start i 52 av de 53 tävlingsmatcherna. John Aldridge blev lagets bäste målskytt med totalt 31 mål varav 21 i ligan. Inför säsongen, i augusti 1988, återvände Ian Rush till Liverpool efter bara ett år i Juventus. Övergångssumman på 2,8 miljoner pund var den största en brittisk klubb någonsin hade betalat för en spelare. Klubben värvade även försvararen Nicky Tanner (Bristol Rovers) och i oktober anlände vänsterbacken David Burrows från West Bromwich Albion. En spelare som lämnade Liverpool var mittfältaren Nigel Spackman som såldes till Queens Park Rangers i februari 1989.
Tröjorna
Under 1988/89 hade Liverpool likadana matchställ som 1987/88. Man hade emellertid en ny sponsor i form av den italienska vitvarutillverkaren Candy. Det röda hemmastället kompletterades av ett grått bortaställ. Båda dessa kolliderade dock färgmässigt med Aston Villas hemmaställ. I bortamatchen på Villa Park spelade Liverpool därför i vita tröjor tillsammans med röda byxor och strumpor. De röda hemmatröjorna hade samma typ av nummer på ryggen som under 1987/88, men de grå och vita tröjorna hade en annan variant. Det är inga stora skillnader mellan dessa två typer av tröjnummer. Den tydligaste är utformningen av siffran ett som har seriffer på hemmatröjan medan den är ett rakt streck på bortatröjorna. I FA-cupfinalen använde man dock den andra varianten på sina röda tröjor. Dessa hade även en inskription nedanför klubbmärket: ”F.A. Cup Final Wembley 1989”.
Everton inledde ligasäsongen 1988/89 med två segrar (4–0 mot Newcastle United och 1–0 mot Coventry City) och en oavgjord (1–1 mot Nottingham Forest). Därefter blev det dock bara en seger (4–1 mot Southampton) på sju matcher och laget åkte ner till femtonde plats i tabellen. I de två sista av dessa sju matcher blev det 1–1 både mot Manchester United och Sheffield Wednesday. Everton spelade sedan ytterligare åtta matcher (varav fem segrar) utan förlust. Vid årsskiftet hade man därför klättrat upp till fjärde plats.
Laget fick dock ingen bra start på 1989. Det började med tre raka förluster och bara en seger på de elva första matcherna efter nyår. I slutet av mars hade man sjunkit till elfte plats. Det blev sedan två segrar, en oavgjord och tre förluster på de följande sex matcherna. Everton avslutade dock med tre raka segrar vilket gjorde att man slutade på åttonde plats i ligan 1988/89. Det var fyra placeringar sämre än föregående säsong.
Final i FA-cupen
I FA-cupen krävdes det omspel både mot West Bromwich Albion (1–1, 1–0) och Plymouth Argyle (1–1, 4–0). Everton slog sedan ut Barnsley, Wimbledon och Norwich City efter segrar med 1–0 i samtliga matcher. I finalen på Wembley den tjugonde maj 1989 mötte man lokalkonkurrenten Liverpool. Matchen inleddes med en tyst minut för att hedra offren i katastrofen på Hillsborough fem veckor tidigare. John Aldridge gav Liverpool ledningen redan i fjärde minuten, men med matchens sista spark kvitterade Evertons inhoppare Stuart McCall. Fem minuter in i förlängningen gjorde Liverpools inhoppare Ian Rush mål. Stuart McCall kvitterade sju minuter senare med sitt andra mål för dagen. Ytterligare två minuter senare avgjorde dock Ian Rush matchen till Liverpools fördel genom att göra sitt andra mål.
Everton gick även till final i Full Members’ Cup (Simod Cup). På vägen slog man ut Millwall (2–0), Wimbledon (2–1) och Queens Park Rangers (1–0). I finalen blev det dock förlust med 3–4 efter förlängning mot Nottingham Forest. I Ligacupen slog Everton ut Bury (3–0 hemma, 2–2 borta) och Oldham Athletic (1–1, seger med 2–0 efter omspel). Det blev dock förlust med 3–1 mot Bradford City i fjärde omgången. Laget deltog även i Football League Centenary Trophy, men åkte ut redan i första omgången efter förlust med 1–0 mot Manchester United.
Spelarna i Everton 1988/89
Laguppställning FA-cupfinalen 1989: 1 Neville Southall – 2 Neil McDonald, 4 Kevin Ratcliffe, 5 Dave Watson, 3 Pat Van Den Hauwe – 7 Pat Nevin, 6 Paul Bracewell (14 Stuart McCall, 59), 8 Trevor Steven, 11 Kevin Sheedy (12 Ian Wilson, 78) – 9 Graeme Sharp, 10 Tony Cottee.
Målvakten Southall spelade 55 av de 56 matcherna under säsongen. Den enda match han missade var den mot Millwall i Simod Cup. Av utespelarna var Tony Cottee den som spelade mest. Han deltog i samtliga cupmatcher samt 35 av de 38 ligamatcherna. Cottee blev även lagets bäste målskytt med totalt arton mål varav tretton i ligan. Han var ny i klubben och hade värvats från West Ham för två miljoner pund. Så mycket hade ingen brittisk klubb tidigare betalat för en spelare. Ytterligare två spelare kom upp i tvåsiffrigt antal mål: Graeme Sharp (totalt tretton mål varav sju i ligan) och Kevin Sheedy (totalt tolv mål varav åtta i ligan).
Tröjorna
Everton behöll samma hemmaställ från Umbro 1988/89 som man hade haft de två senaste säsongerna. Ett reservställ i grått, vitt och blått var emellertid nytt för säsongen. Tröjan hade vita och grå ränder (med smala blå ränder emellan) samt vit krage med en blå rand och vita muddar. Till denna tröjan använde man blå byxor med vita och grå fält på sidorna. Strumporna var vita med blå Umbro-markering upptill. Everton hade även en gul tredjetröja som liknade den man hade 1986–1988. Denna använde man med gula byxor och strumpor. I FA-cupfinalen 1989 presenterade klubben sitt nya hemmaställ som man kom att använde under nästa säsong.
Crystal Palace inledde division två-säsongen 1988/89 med att spela oavgjort 1–1 mot Chelsea. Det blev sedan förlust med 0–2 hemma mot Watford följt av fyra raka oavgjorda matcher. Första segern kom den första oktober då man besegrade Plymouth Argyle med 4–1 hemma på Selhurst Park. Efter ännu en seger, 2–0 mot Ipswich Town, föll man med 5–4 borta mot Blackburn Rovers i säsongens målrikaste match i division två. I november var Crystal Palace inblandat i ytterligare två målrika matcher: seger med 4–2 hemma mot Leicester City och förlust med 5–3 borta mot West Bromwich Albion. På de tjugotvå första matcherna fram till årsskiftet blev det åtta segrar och lika många oavgjorda samt sex förluster. Crystal Palace låg då tolva i tabellen, men en 4–0-seger över Walsall den andra januari förde upp laget till åttonde plats efter halva säsongen.
Under andra hälften av säsongen fortsatte man klättringen uppåt och i april vann man fem matcher i rad. Totalt blev det fjorton segrar, fyra oavgjorda och fem förluster under andra säsongshalvan. Det innebar att Crystal Palace slutade på tredje plats i division två 1988/89, en poäng bakom Manchester City som, tillsammans med seriesegraren Chelsea, tog en direktplats till högsta serien.
Kval till division 1
Crystal Palace fick inrikta sig på kvalspel för att försöka nå division ett. I semifinalerna mötte man Swindon Town som vann första mötet med 1–0 på County Ground. I returen på Selhurst Park tre dagar senare vände dock Palace underläget till seger med 2–0 efter mål av anfallarna Mark Bright och Ian Wright. Även finalerna spelades hemma/borta och motståndare var Blackburn Rovers. Blackburn inledde hemma och vann med 3–1, men Palace vann returen med 2–0 och matchen gick till förlängning. Med tre minuter kvar av förlängningen gjorde Ian Wright målet som skickade Crystal Palace upp i division ett.
I FA-cupen gick det inte lika bra för Crystal Palace 1988/89. Laget åkte ut direkt i tredje omgången efter att ha förlorat med 1–0 mot Stoke City. I Ligacupen slog man ut Swindon Town efter seger med 2–1 borta och 2–0 hemma, men därefter blev det förlust med 4–1 mot Bristol City. Crystal Palace deltog även i Full Members’ Cup (Simod Cup) där man tog sig till semifinal. På vägen slog man ut Walsall (4–2), Southampton (2–1), Luton Town (4–1) och Middlesbrough (3–2), men i semifinalen blev det förlust med 3–1 mot Nottingham Forest.
Spelarna i Crystal Palace 1988/89
Laguppställning första kvalfinalen: 1 Perry Suckling – 2 John Pemberton, 6 Rudi Hedman, 5 Jeff Hopkins, 3 David Burke – 7 Eddie McGoldrick, 8 Alan Pardew, 4 David Madden (12 Glenn Pennyfather, 57), 11 Phil Barber – 9 Mark Bright, 10 Ian Wright; avbytare: 14 Richard Shaw.
I andra finalmatchen spelade Gary O’Reilly i tröja nummer sex istället för Hedman. Ian Wright blev lagets bäste målskytt med totalt 33 mål varav 24 i ligan.
Tröjorna
Bukta levererade tröjorna till Crystal Palace 1988/89 och sponsor var flygbolaget Virgin. Hemmatröjan hade röda och blå ränder samt röd V-hals med tre blå ränder. Byxorna var rödrutiga med blå fält på sidorna och strumporna var röda med blå överdel. Bortastället bestod av gulrandiga tröjor, gulrutiga byxor och gula strumpor med röd överdel. Det fanns även en vit tredjetröja. Denna användes tillsammans med antingen vita eller svarta byxor samt vita strumpor.
Chelsea hade åkt ur högsta serien och spelade därför i division två 1988/89. Laget fick en riktigt dålig start med tre förluster och lika många oavgjorda på de sex första matcherna. Men sedan vann man fem av de följande sex matcherna. Det blev bland annat en storseger med 5–0 mot Plymouth Argyle, men efter det blev det förlust med 3–0 borta mot Hull City den tjugofemte oktober. Det skulle dock bli den sista förlusten på nästan sex månader.
Efter nederlaget i Hull radade Chelsea upp tjugosju matcher utan förlust – tjugo segrar och sju oavgjorda. Bland annat tog man säsongens största seger i tvåan när man besegrade Walsall med 7–0 på bortaplan den fjärde februari. Laget avslutade sviten med åtta raka segrar innan man föll med 2–0 borta mot Leicester City den femtonde april. Det blev sedan fyra segrar och en oavgjord på de fem sista ligamatcherna. Det innebar att Chelsea vann division två 1988/89 och tog steget tillbaka till högsta serien. Totalt blev det tjugonio segrar, tolv oavgjorda och fem förluster vilket gav nittionio poäng, sjutton poäng mer än tvåan Manchester City.
Medan Chelsea firade stora triumfer i ligan gick det betydligt sämre i cuperna. Laget åkte ur FA-cupen direkt i tredje omgången efter förlust med 0–4 mot Barnsley. I Ligacupen mötte man Scunthorpe United i andra omgången och även här åkte Chelsea ut direkt efter förlust med 1–4 borta och sedan 2–2 i returen. Chelsea deltog även i Full Members’ Cup eller Simod Cup som turneringen hette officiellt. Det blev seger över Plymouth Argyle (6–2) och Bradford City (3–2), men i tredje omgången förlorade man med 1–4 mot Nottingham Forest.
Spelarna i Chelsea 1988/89
Ordinarie laguppställning: 1 Roger Freestone/Dave Beasant – 2 Steve Clarke, 5 Joe McLaughlin, 6 Darren Wood/John Bumstead, 3 Tony Dorigo – 7 Kevin McAllister/Kevin Wilson, 4 Graham Roberts, 8 Peter Nicholas, 11 Clive Wilson/Kevin Wilson – 9 Kerry Dixon, 10 Gordon Durie.
Roger Freestone vaktade målet de flesta matcher under första hälften av säsongen, men han förlorade sin plats till Dave Beasant i januari. Beasant värvades från Newcastle och spelade de 22 sista ligamatcherna. I mittförsvaret spelade Darren Wood de flesta matcher under hösten, men även han såldes i januari till Sheffield Wednesday. John Bumstead, som hade inlett säsongen på mittfältet i tröja nummer elva, flyttade ner i försvaret och tog över tröja nummer sex. Mittfältaren Graham Roberts anlände från Glasgow Rangers i augusti och spelade samtliga 52 liga- och cupmatcher denna säsong. Även hans mittfältskollega Peter Nicholas var ny i klubben och kom från Aberdeen. Kerry Dixon blev lagets bäste målskytt med totalt 28 mål varav 25 i ligan.
Tröjorna
Chelsea behöll samma hemma- och bortaställ 1988/89 som föregående säsong. Man introducerade även ett nytt tredjeställ i rött och vitt. Tröjan hade vågräta röda och vita ränder med smalare blå ränder emellan. Byxorna var röda med blå och vita fält på sidorna och strumporna var helt röda med undantag för det vita Umbro-märket.
