Monaco tillhörde återigen topplagen i franska ligan 1992/93. Laget vann 21 matcher, spelade nio oavgjorda och förlorade åtta gånger. Det gav 51 poäng (lika många som Paris Saint-Germain) och en tredjeplats i tabellen. De största segrarna kom i hemmamatcherna mot Auxerre, Toulon och Toulouse som alla slutade 4–0 till Monaco. Bortamatchen mot Toulon slutade 5–4 till Monaco och var den målrikaste matchen i ligan denna säsong. Trots tredjeplatsen fick Monaco chansen i Champions League nästa säsong. Detta på grund av att ligamästarna Olympique Marseille uteslöts ur turneringen och blev av med ligatiteln efter mutskandalen våren 1993. Tvåan i ligan PSG avböjde att ta emot ligatiteln och kom istället att spela i Cupvinnarcupen 1993/94.
Monaco deltog även i Cupvinnarcupen 1992/93. Laget hade tagit sig till final i franska cupen 1992, men den matchen blev aldrig spelad. Orsaken var att den andra semifinalen mellan Bastia och Olympique Marseille ställdes in i samband med en läktarkatastrof. I första omgången mötte Monaco det polska laget Miedz Legnica. Fransmännen vann med 1–0 i första matchen på bortaplan och returen blev mållös. Grekiska Olympiakos stod för motståndet i andra omgången. Monaco föll ned 0–1 hemma och även denna gång blev returen utan mål. Grekerna gick därmed vidare och Monaco var utslaget.
I franska cupen slog Monaco först ut division tre-laget Stade Poitevin med 6–2. Sextondelsfinalen mot division två-laget Niort var mållös efter full tid och förlängning, men Monaco vann med 4–2 på straffar. I åttondelsfinalen blev det förlust med 0–1 mot Paris Saint-Germain.
Spelarna i AS Monaco 1992/93
Ordinarie laguppställning: 1 Jean-Luc Ettori – 2 Patrick Valéry, 4 Lilian Thuram, 5 Franck Dumas, 3 Luc Sonor/Emmanuel Petit – 9 Jérôme Gnako, 6 Claude Puel, 8 Youri Djorkaeff/Marcel Dib, 10 Christian Pérez – 7 Jürgen Klinsmann, 11 Luís Henrique.
Målvakten Ettori spelade flest matcher (37 av 38 ligamatcher) och Klinsmann blev bäste målskytt med 20 ligamål vilket räckte till en tredjeplats i skytteligan. Tyske anfallaren Jürgen Klinsmann var det stora nyförvärvet inför denna säsong. Han kom närmast från italienska Inter där han hade tillbringar tre säsonger. Även brasilianaren Luís Henrique var ny i klubben och kom från Palmeiras.
Tröjorna
Monaco behöll samma hemmatröja 1992/93 som föregående säsong. En skillnad var att man inte längre hade Lada som sponsor ovanför klubbmärket. Istället tillkom Diesel Jeans som sponsor på ärmarna. I Cupvinnarcupen spelade man dock i tröjor med endast huvudsponsorn Tamoil på bröstet. Reservställ fanns i tre olika varianter: ett vitt, ett rött och ett ljusblått. Dessa var av Adidas standardmodell vid denna tid med tre breda ränder över höger axel.
Monaco hade tillhört toppklubbarna i Frankrike i flera år, men 1993/94 blev ett mellanår. Laget vann fjorton matcher, spelade tretton oavgjorda och förlorade elva gånger. Det gav 41 poäng vilket bara räckte till nionde plats i ligan. Största segern kom hemma mot Martigues då Monaco vann med 7–0. Största förlusten kom borta mot Auxerre. Den matchen slutade 4–0. Youri Djorkaeff gjorde 20 ligamål och delade segern i skytteligan med Roger Boli (Lens) och Nicolas Ouédec (Nantes). Tysken Jürgen Klinsmann blev lagets näst bäste målskytt med tio mål.
Ordinarie laguppställning: 1 Jean-Luc Ettori – 2 Patrick Valéry, 4 Lilian Thuram, 5 Franck Dumas, 3 Emmanuel Petit – 9 Jérôme Gnako, 6 Claude Puel, 8 Youri Djorkaeff, 10 Enzo Scifo – 7 Jürgen Klinsmann, 11 Victor Ikpeba.
Monaco i Champions League 1993/94
På grund av att regerande mästarna Olympique Marseille uteslöts ur Champions League fick Monaco chansen att representera Frankrike. I första omgången slog man ut AEK Aten efter 1–0 hemma och 1–1 borta. Därefter besegrade man Steaua Bukarest med 4–1. Rumänerna vann sedan returen med 1–0, men Monaco gick alltså vidare till Champions Leagues gruppspel med sammanlagt 4–2. Där mötte man Barcelona, Spartak Moskva och Galatasaray. Det blev förlust både hemma (0–1) och borta (0–2) mot Barcelona, men i de andra matcherna gick det bättre. Monaco vann med 4–1 hemma mot Spartak Moskva och fick 0–0 på bortaplan. Mot Galatasaray vann Monaco med 3–0 hemma och 2–0 borta. Fransmännen kom därmed tvåa i gruppen bakom Barcelona och fick möta Milan i semifinal. Semifinalerna i årets upplaga avgjordes i enkelmöten där gruppvinnarna hade hemmaplan. Monaco hade ingen chans mot de italienska mästarna utan föll med 3–0 på Giuseppe Meazza-stadion i Milano.
I franska cupen besegrade Monaco först division tre-laget Muret (1–0) och sedan Toulouse (2–0). Åttondelsfinalen mot Olympique Marseille var mållös efter full tid och förlängning. Efter straffsparksläggning tog sig Marseille vidare till kvartsfinal.
Tröjorna
Monaco spelade 1993/94 i tröjor som i stort sett var likadana som föregående säsong, men med några skillnader. Mönstret i tyget bestod tidigare av smala ränder, men till denna säsong ändrade man till bredare ränder i grupper om tre. En annan skillnad var att man inte längre hade Canal+ som sponsor på ryggen. Kvarvarande sponsorer var Tamoil på framsidan och Diesel Jeans på ärmarna. På höger byxben hade man Charlet som sponsor. I Europacupens två inledande omgångar rådde striktare reklamregler och därför hade Monaco endast Tamoil som sponsor på tröjorna och ingen reklam på byxorna. Och i Champions Leagues gruppspel och slutspel hade man ingen reklam alls. Även i franska cupen hade man speciella reklamregler. Monaco spelade då i tröjor med TF1-logotypen både fram och bak.
Monaco hade tre olika bortaställ 1993/94: ett vitt, ett rött och ett ljusblått. Dessa var av Adidas standardmodell vid denna tid med tre breda ränder över höger axel. I Europa använde Monaco det vita matchstället borta mot Steaua Bukarest och Barcelona. Borta mot Spartak Moskva spelade fransmännen i sitt ljusblå reservställ.
Paris Saint-Germain inledde säsongen 1993/94 med en 1–0-förlust borta mot Bordeaux. Efter två segrar och en oavgjord kom ytterligare en 1–0-förlust, denna gång borta mot Olympique Marseille. Laget låg nu på tionde plats i tabellen, men formen skulle förbättras avsevärt. Mellan den 28:e augusti 1993 och den andra april 1994 spelade PSG 27 raka ligamatcher utan förlust – rekord i franska ligan. Det blev arton segrar och nio oavgjorda. Efter 1–0-segern hemma mot Lens den sjätte oktober tappade man aldrig serieledningen. Sviten bröts den femte april då Nantes vann med 3–0, men efter 1–1 mot Monaco avslutade PSG sedan säsongen med fyra raka segrar. Paris Saint-Germain tog sin andra ligatitel och blev därmed franska mästare 1993/94. Laget slutade åtta poäng före tvåan Olympique Marseille.
I franska cupen noterade Paris Saint-Germain sin största seger någonsin när man slog Côte Chaude med hela 10–0. Mot Avion i nästa omgång blev det tuffare. Ställningen var 1–1 vid full tid, men i förlängningen gjorde PSG tre mål och vann med 4–1. Det blev sedan 1–0 mot Guingamp i åttondelen, men i kvartsfinalen tog det stopp när man föll med 1–2 mot Lens.
Semifinal i Cupvinnarcupen
Paris Saint-Germain var regerande franska cupvinnare och deltog därför i Cupvinnarcupen 1993/94. I första omgången slog man ut cypriotiska Apoel från Nicosia efter 1–0 borta och 2–0 hemma. Därefter besegrade man rumänska Universitatea Craiova med sammanlagt 6–0 – 4–0 hemma och 2–0 borta. Turneringen fortsatte sedan med kvartsfinaler mot Real Madrid i mars 1994. Efter ett mål av George Weah i första halvlek lyckades PSG vinna borta på Santiago Bernabéu-stadion. Returen på Parc des Princes slutade 1–1 och laget var nu framme i semifinal. Där väntade Arsenal och första matchen spelades i Paris. Ian Wright gav engelsmännen ledningen i första halvlek, men David Ginola kvitterade strax efter paus. I returen i London gjorde Kevin Campbell mål för Arsenal redan i sjunde minuten. Det blev matchens enda mål och PSG var därmed utslaget.
Spelarna i Paris Saint-Germain 1993/94
Ordinarie laguppställning: Bernard Lama – Jean-Luc Sassus, Ricardo Gomes, Alain Roche, Patrick Colleter – Laurent Fournier, Paul Le Guen, Vincent Guérin, Valdo/Raí – George Weah, David Ginola.
Brasilianske mittfältaren Raí var ny i laget och kom från São Paulo. Lama och Ginola spelade mest med 49 av de 50 matcherna i ligan och cuperna. Ginola blev även lagets bäste målskytt med totalt arton mål varav tretton i ligan. Hans anfallskollega, liberianen George Weah, stod för fjorton mål varav elva i ligan.
Tröjorna
Nike levererade tröjorna till Paris Saint-Germain 1993/94. Till denna säsong bytte man färg på hemmatröjan, från vitt till rödblått. Tröjan hade röda ränder i olika bredd i mitten med blått på sidorna. Byxorna var blå och strumporna röda. Bortatröjan var i samma stil fast vit med blå ränder i mitten. PSG hade flera olika sponsorer under säsongen. Till en början hade man Commodore och Tourtel på tröjorna och från och med sjätte ligaomgången även spanska biltillverkaren Seat på ärmarna. Mellan oktober och december hade man Amiga istället för Commodore och från och med artonde omgången även RAPT (Paris kollektivtrafik) bredvid klubbmärket. Efter årsskiftet försvann Commodore/Amiga från tröjorna och man flyttade upp Seat till fram- och baksidan. Samtidigt tillkom Cerruti 1881 på ärmarna. Även på byxorna fanns reklam i form av läkemedelsföretaget Pfizer.
I Cupvinnarcupen rådde begränsningar för hur mycket reklam man fick ha på tröjorna. Endast en sponsorlogotyp var tillåten, och för PSG:s del innebar det att man hade Seat på tröjorna. I bortamatchen mot Arsenal spelade PSG i den blå bortatröjan från 1992/93 fast med Seat som sponsor.
I franska cupen spelade samtliga lag i Adidas-tröjor med antingen RTL eller TF1 som sponsor. PSG spelade i blått och rött med RTL på tröjorna i samtliga cupmatcher. I de första omgångarna använde PSG sina vanliga blå byxor och röda strumpor från Nike, men i kvartsfinalen mot Lens ställde man upp i komplett Adidas-mundering. Byxorna var då vita och strumporna röda.
Efter mutskandalen våren 1993 fick Olympique Marseille inte chansen att försvara sin Champions League-titel 1993/94. Man fick inte heller spela Interkontinentalcupen mot de sydamerikanska mästarna São Paulo. I ligan inledde Marseille med en 1–0-seger över Lens. Under första hälften av säsongen blev det tio segrar, fem oavgjorda och fyra förluster. Största segern så långt kom i nittonde omgången då man besegrade nykomlingen Martigues med 3–0 hemma på Stade Vélodrome. Det blev även två 0–3-förluster på hemmaplan, mot Metz i trettonde omgången och mot Auxerre i artonde omgången. Efter matchen mot Martigues avslutade man året med tre raka 3–1-segrar mot Cannes, Le Havre och Nantes.
Olympique Marseille inledde 1994 med att spela 1–1 borta mot Paris Saint-Germain följt av en 2–1-seger hemma mot Monaco. Två veckor senare tog man sin största seger för säsongen, 5–1 mot Toulouse. I nästa omgång åkte Marseille på sin första förlust för året när Bordeaux vann med 1–0. Den andra och sista förlusten under vårsäsongen kom i 34:e omgången då Caen vann med 1–0. Under andra hälften av säsongen blev det nio segrar, åtta oavgjorda och två förluster. Det innebar att Olympique Marseille slutade på andra plats i ligan 1993/94, åtta poäng efter Paris Saint-Germain. På grund av mutskandalen flyttades dock klubben ner till division två 1994/95. Andraplatsen i ligan innebar ändå att man fick spela UEFA-cupen nästa säsong.
I franska cupens 32-delsfinal mötte Olympique Marseille division tre-laget Brive. Matchen var mållös efter full tid och förlängning, men efter straffsparksläggning tog sig Marseille vidare till sextondelsfinal. Där blev det en 1–0-seger över Sochaux. I åttondelen mötte man Monaco och även denna match vann Marseille på straffar efter en mållös match. Likadant blev det i kvartsfinalen mot Montpellier: 0–0 efter full tid och förlängning, men denna gång var Marseille på den förlorande sidan i straffsparksläggningen.
Nya spelare i laget var mittbacken Prunier (Auxerre), mittfältarna Boghossian (tillbaka efter en säsong i division två-laget Istres) och Rui Barros (Monaco) samt brasilianske anfallaren Sonny Anderson. Den sistnämnde anlände från schweiziska Servette i november 1993. På sina tjugo ligamatcher hann han göra sexton mål och bli lagets bäste målskytt. Ny i laget var också portugisen Paulo Futre, men efter bara åtta matcher lämnade han klubben för italienska Reggiana i november. Samtidigt sålde man även mittbacken Marcel Desailly till Milan och anfallaren Alen Boksic till Lazio. Tränare för Olympique Marseille 1993/94 var Marc Bourrier som hade haft hand om det franska U21-landslaget 1988–1993.
Tröjorna
1993/94 var tredje och sista säsongen som Olympique Marseille spelade i Adidas Equipment-tröjor med tre ränder över höger axel. Denna säsong hade Eurest-logotypen en ljusare blå färg på hemmatröjan. Logotypen för Conseil Général 13 flyttade man från ärmen till framsidan av tröjan, bredvid halsen. I en del fall förekom det dock att den satt på vänster ärm, precis som tidigare. Ytterligare en förändring var att tröjtillverkaren valde att endast ha texten ”adidas” utan de tre ränderna i sin logotyp. Även på byxorna gjorde man några förändringar. Adidas-märket (med enbart texten) flyttade man över till höger ben. Ovanför det återfanns sponsorn RMC samt spelarens nummer.
I franska cupen hade samtliga lag, precis som tidigare, antingen TF1 eller RTL som sponsor. För Marseilles del innebar det att man spelade i sitt blå bortaställ med RTL på tröjorna i åttondelen mot Monaco. I kvartsfinalen mot Montpellier spelade Marseille i sitt vita hemmaställ med TF1 på tröjorna.
Olympique Marseille förstärkte laget med flera spelare inför 1992/93. 21-årige målvakten Fabien Barthez anlände från Toulouse och kom att ersätta den tio år äldre Pascal Olmeta. Från Nantes värvade man mittbacken Marcel Desailly och mittfältaren Jean-Jacques Eydelie. Dessutom värvade klubben mittfältarna Jean-Christophe Thomas (Sochaux), Jean-Marc Ferreri (Auxerre) och spanjoren Rafael Martín Vázquez från Torino. Nya anfallare i laget var tysken Rudi Völler från Roma och kamerunaren François Omam-Biyik från Cannes. Den sistnämnde spelade dock bara en ligamatch och lånades ut till Lens i oktober 1992. Även Martín Vázquez tid i Marseille blev kortvarig. Efter två månader såldes han till Real Madrid.
De nya spelarna ersatte dem som klubben sålde under sommaren 1992. Jean-Pierre Papin blev världens dyraste spelare när Olympique Marseille sålde honom till Milan för motsvarande tio miljoner brittiska pund. Klubben sålde även de två engelsmännen Chris Waddle (Sheffield Wednesday) och Trevor Steven (Glasgow Rangers) samt brasilianske mittbacken Carlos Mozer (Benfica).
Olympique Marseille franska mästare 1992/93…eller?
Olympique Marseille inledde ligasäsongen 1992/93 med fem segrar och fyra oavgjorda på de nio första matcherna. Man passade även på att värva den ryske yttern Igor Dobrovolskij från Genoa. Första förlusten kom borta mot Bordeaux (1–0) i tionde omgången. Därefter föll man med samma siffror även hemma mot Nantes. På de åtta sista matcherna före nyår blev det fyra segrar, tre oavgjorda och en förlust. Efter halva säsongen låg laget på fjärde plats i tabellen.
Marseille inledde det nya året med en 5–2-seger hemma mot Toulon i en match där Rudi Völler gjorde hattrick. Efter en 2–1-förlust borta mot Metz vann laget sedan fem matcher i rad. Bland annat besegrade man Nîmes med 6–1 i 24:e omgången. De fem raka segrarna gjorde att laget gick upp i serieledning, men den tappade man efter en 1–0-förlust borta mot Monaco. Laget tog dock tillbaka ledningen tack vare åtta segrar och två oavgjorda på de tio följande matcherna. Ligatiteln var nu säkrad och en 3–1-förlust borta mot Toulouse i sista matchen saknade därför betydelse.
Lagkaptenen Didier Deschamps var den som spelade flest matcher från start, 36 av de 38 ligamatcherna. Kroaten Alen Boksic blev ligans skyttekung med 23 mål medan hans anfallskollega Rudi Völler stod för arton fullträffar. Även mittfältaren Franck Sauzée kom upp i tvåsiffrigt med sina tolv ligamål. Tränare var belgaren Raymond Goethals.
Mutskandalen i Marseille
Det hela var dock inte avgjort. I 36:e omgången, den 20:e maj, hade Marseille besegrat Valenciennes med 1–0 borta. Sex dagar senare skulle laget spela final i Champions League. På uppdrag av styrelsen kontaktade därför Jean-Jacques Eydelie tre spelare i Valenciennes. Han erbjöd dem 250 000 franc för att laget skulle ta det lugnt i matchen. Detta för att Marseille-spelarna skulle vara fräscha inför Champions League-finalen. Två av spelarna, Christophe Robert och argentinaren Jorge Burruchaga, accepterade mutan. Den tredje, Jacques Glassmann, vägrade att delta och avslöjade senare skandalen. Det franska fotbollsförbundet ändrade resultatet i matchen till 0–0 och förlust för båda lagen.
Olympique Marseille blev av med ligatiteln och flyttades ner till division två efter nästa säsong. UEFA stängde även av klubben från spel i Champions League 1993/94. De inblandade spelarna blev också avstängda från fotboll. Efter den rättegång som följde 1995 fick de, samt klubbpresidenten Bernard Tapie och general manager Jean-Pierre Bernès, dessutom avtjäna fängelsestraff.
Olympique Marseille vinner Champions League 1992/93
Som regerande ligamästare deltog Olympique Marseille i Europacupen 1992/93. I första omgången slog man ut nordirländska Glentoran efter 5–0 borta och 3–0 hemma. I nästa omgång spelade man 0–0 borta mot Dinamo Bukarest, men i returen vann fransmännen med 2–0. Laget var nu klart för gruppspelet i den nystartade Champions League. Där mötte man Glasgow Rangers, Club Brugge och CSKA Moskva. Det blev tre segrar och tre oavgjorda på de sex matcherna vilket innebar att laget vann gruppen och gick till final. I finalen på Olympiastadion i München mötte man de italienska mästarna Milan. En minut före halvtidsvilan nickade liberon Basile Boli bollen i mål. Det blev matchens enda mål och Olympique Marseille blev därmed första franska klubb att vinna den mest prestigefyllda europeiska klubblagsturneringen.
Tröjorna
Precis som tidigare levererade Adidas tröjorna till Olympique Marseille även 1992/93. Modellen med tre blå ränder över höger axel var densamma som föregående säsong, men man hade två nya sponsorer. På framsidan av tröjorna var radiostationen RMC (Radio Monte-Carlo) sponsor och på baksidan hade man byggfirman Maison Bouygues. Deras logotyper prydde Marseilles tröjor fram till januari 1993 då Eurest tog över. Samtidigt lade man till logotypen för Conseil Général 13 (allmänna rådet i departementet Bouches-du-Rhône) på ena ärmen. I europacupmatcherna mot Glentoran och Dinamo Bukarest hade man ingen reklam på ryggen. Istället återfanns Maison Bouygues logotyp på framsidan istället för RMC. Reklam på tröjorna var inte tillåtet i Champions Leagues gruppspel eller i finalen.
Den vita hemmatröjan kompletterades av en blå bortatröja i samma stil. I bortamatcherna mot Auxerre och Monaco i januari respektive februari 1993 använde Marseille blå tröjor med vit hals/nacke, men annars var den i samma färg som tröjan.
Olympique Marseille hade vunnit ligan tre år i rad och siktade på sin fjärde raka titel 1991/92. Det skulle också gå enligt planerna. Laget vann sju av de tio första ligamatcherna. Enda förlusten så långt kom borta mot Toulon (1–0) i åttonde omgången. Efter en 4–0-seger över Nantes i trettonde omgången gick man även upp i serieledning. Där skulle Olympique Marseille förbli resten av säsongen och under hösten blev det ytterligare en 4–0-seger, denna gång mot Nancy i sextonde omgången. Sex veckor senare kom nästa storseger. Jean-Pierre Papin gjorde hattrick när Marseille vann med 5–1 i en match där samtliga mål tillkom i första halvlek. Efter en mållös match borta mot Paris Saint-Germain avslutade Olympique Marseille året med att besegra Caen med 5–0 hemma på Stade Vélodrome.
När ligan drog igång igen efter vinteruppehållet blev det en 2–1-seger borta mot Nîmes, men en vecka senare åkte Marseille på sin andra förlust. Även denna gång var det Toulon som stod för motståndet och återigen slutade matchen 1–0. Tre veckor senare föll man även borta mot Lens (2–1). Det skulle visa sig bli säsongens sista förlust. På de nio sista matcherna blev det åtta segrar och en oavgjord. Olympique Marseille vann därmed ligan 1991/92 och blev franska mästare för åttonde gången. Laget slutade sex poäng före tvåan Monaco.
Läktarkatastrof i Bastia
Olympique Marseille tog sig även till semifinal i franska cupen 1991/92. På vägen dit besegrade man Bordeaux (2–0), Istres (2–1), Valenciennes (2–0) och Caen (3–1). Semifinalen borta mot Bastia blev dock aldrig spelad. Då Bastia ville kunna ta emot fler åskådare byggde man en tillfällig läktare på sin hemmaarena Stade Armand-Cesari (även känd som Stade Furiani). Strax före avspark kollapsade läktaren. Arton personer miste livet och över 2300 personer skadades. Matchen ställdes in och det blev därför heller ingen final eller vinnare av franska cupen denna säsong.
Olympique Marseille deltog även i Europacupen för mästarlag 1991/92. I första omgången blev det en enkel seger över Union Luxembourg. Marseille vann med 5–0 både hemma och borta och Jean-Pierre Papin stod för fem av de tio målen. Det skulle dock bli tuffare motstånd i andra omgången. Det blev seger med 3–2 hemma i första mötet med Sparta Prag, men i returen vann tjeckerna med 2–1. Olympique Marseille var därmed utslaget efter sammanlagt 4–4 och färre mål på bortaplan.
Spelarna i Olympique Marseille 1991/92
Ordinarie laguppställning: 1 Pascal Olmeta – 14 Jocelyn Angloma, 4 Basile Boli, 5 Carlos Mozer, 7 Bernard Casoni, 2 Manuel Amoros – 6 Franck Sauzée, 11 Didier Deschamps/Trevor Steven – 8 Chris Waddle, 9 Jean-Pierre Papin, 10 Abedi Pelé.
Målvakten Olmeta spelade samtliga 38 ligamatcher medan Jean-Pierre Papin missade en ligamatch. Papin gjorde även 27 ligamål och blev skyttekung för femte året i rad. Näst bäste målskytt var Abedi Pelé med tolv ligamål. Nya spelare i laget var försvararna Jocelyn Angloma (Paris Saint-Germain) och Pascal Baills (Montpellier), mittfältarna Jean-Philippe Durand (Bordeaux) och Trevor Steven (Glasgow Rangers) samt anfallarna Daniel Xuereb (Montpellier) och Alen Boksic (Hajduk Split). Kroaten Boksic lånades dock ut till Cannes och återvände till Marseille nästa säsong. Dessutom återvände mittfältarna Franck Sauzée (från Monaco), Didier Deschamps (Bordeaux) och Patrice Eyraud (Toulouse) till Marseille efter att ha varit utlånade under 1990/91. Kroaten Tomislav Ivic inledde säsongen som tränare, men i oktober återvände belgaren Raymond Goethals till klubben (han hade först kommit till Marseille i januari 1991).
Tröjorna
Inför 1991/92 tog Adidas fram nya tröjor till Olympique Marseille. Tröjorna hade tre diagonala ränder på höger axel och byxorna hade motsvarande ränder på vänster ben. Sponsor var japanska elektronikföretaget Panasonic. I ligamatcherna återfanns sponsorns logotyp både fram och bak på tröjorna, men i Europacupen var endast en sponsorlogga tillåten.
Everton blev på nytt bästa klubb på Merseyside och vann engelska division ett 1986/87, nio poäng före tvåan Liverpool. Det var klubbens andra ligatitel på tre år. På tredje plats kom Tottenham Hotspur, men det blev inget europeiskt cupspel för dessa lag eftersom engelska klubbar var avstängda därifrån efter katastrofen på Heyselstadion 1985. Arsenal kom på fjärde plats och vann dessutom Ligacupen efter finalseger över Liverpool. Coventry City, tia i ligan, tog hem sin första stora titel när man besegrade Tottenham i FA-cupfinalen på Wembley.
I andra änden av tabellen hamnade Leicester City, Manchester City och Aston Villa. Dessa tre åkte ner i division två. På nittonde plats kom nykomlingen Charlton Athletic som fick kvala för att klara sig kvar. Det berodde på att man till 1987/88 skulle minska antalet lag till 21. Charlton slog först ut femman i division två, Ipswich Town, i semifinal. Sedan besegrade man Leeds United efter omspel i kvalfinalen och hängde därmed kvar i ettan.
Clive Allen, Tottenham Hotspur, vann skytteligan på 33 mål. Både spelarfacket PFA och fotbollsskribenterna (FWA) utsåg honom till årets spelare i England. Tony Adams, Arsenal, utsågs till årets unga spelare och Evertons Howard Kendall blev utsedd till årets manager.
Här är alla hemmatröjor i engelska division ett 1986/87. Klicka på bilden nedan för att se den i större storlek.
Nio olika tröjtillverkare användes i division ett denna säsong. Mest förekommande var Adidas och Umbro med åtta lag var medan två lag använde Hummel. Chelsea producerade sina tröjor själva under märket Chelsea Collection. Så här var tröjtillverkarna fördelade:
Adidas – Arsenal, Charlton Athletic, Liverpool, Luton Town, Manchester United, Queens Park Rangers och West Ham United
Umbro – Everton, Manchester City, Newcastle United, Nottingham Forest, Oxford United, Sheffield Wednesday och Watford
Hummel – Norwich City och Tottenham Hotspur
Admiral – Leicester City
Chelsea Collection – Chelsea
Henson – Aston Villa
Patrick – Southampton
Spall – Wimbledon
Triple S Sports – Coventry City
Ligatabell engelska division ett 1986/87
Här är ligatabellen 1986/87. Klicka på ett lag för att komma till respektive inlägg.
Inför säsongen 1986/87 anlitade Arsenal skotten George Graham som ny manager. Han kom närmast från Millwall som han hade fört upp till division två 1985. Men bland Arsenalanhängarna var han mest ihågkommen som mittfältare i det lag som tog hem dubbeln 1971. I sin första ligamatch som manager för Arsenal vann han med 1–0 mot Manchester United hemma på Highbury. Därefter blev det dock bara en seger på sju matcher (2–0 mot Sheffield Wednesday). Det blev bland annat tre raka 0–0-matcher och laget gjorde inte mer än fem mål på de första åtta matcherna.
Men det skulle bli bättre. Den fjärde oktober besegrade man blivande mästarna Everton med 1–0 på Goodison Park. Det var starten på en sjutton matcher lång förlustfri svit. Arsenal vann tretton av dessa matcher och bland segrarna fanns två 4–0-vinster på bortaplan i november, mot Southampton och Aston Villa, samt en 2–1-seger över ärkerivalen Tottenham Hotspur på White Hart Lane den fjärde januari. Laget toppade då tabellen fyra poäng före Everton, men den 24 januari bröts sviten då man föll med 2–0 borta mot Manchester United. Arsenal kom nu in i en formsvacka och spelade sedan ytterligare åtta matcher utan att vinna. Efter att ha förlorat med 3–1 borta mot West Ham den åttonde april befann sig laget nu på femte plats i tabellen. På de avslutande åtta matcherna blev det sedan fem segrar och tre förluster. Det innebar att Arsenal slutade på fjärde plats i division ett 1986/87.
Arsenal vinner Ligacupen 1986/87
I FA-cupens tredje omgång slog Arsenal ut Reading med 3–1. Därefter besegrade man Portsmouth med 6–1 och sedan Barnsley med 2–0, men i sjätte omgången blev det förlust med 3–1 mot Watford. Desto bättre skulle det gå i Ligacupen. I andra omgången slog man ut Huddersfield Town efter 2–0 hemma och 0–0 i returen. Sedan besegrade man Manchester City (3–1) och Charlton Athletic (2–0) samt Nottingham Forest (2–0) i kvartsfinalen.
I semifinalen mötte man Tottenham. Det blev förlust med 0–1 i första matchen på Highbury och i returen tog Tottenham ledningen efter en dryg kvart. Arsenal vände dock till 2–1 i andra halvlek vilket blev slutresultatet efter en mållös förlängning. Sammanlagt 2–2 och matchen gick därför till omspel tre dagar senare. I mitten av andra halvlek tog Tottenham återigen ledningen genom Clive Allen som även hade gjort målen i de två tidigare matcherna. Arsenal kvitterade dock med åtta minuter kvar genom Ian Allinson och i matchens sista minut gjorde David Rocastle segermålet för de rödvita.
Finalen spelades på Wembley den femte april 1987 och motståndare var Liverpool. Ian Rush gav Liverpool ledningen i mitten av första halvlek, men Charlie Nicholas kvitterade sju minuter senare. I matchens 83:e minut gjorde samme Nicholas mål igen när hans skott gick i nät via Liverpools Ronnie Whelan. Matchen slutade 2–1 och Arsenal hade vunnit Ligacupen för första gången.
Spelarna i Arsenal 1986/87
Ordinarie laguppställning: 1 John Lukic – 2 Viv Anderson, 5 David O’Leary, 6 Tony Adams, 3 Kenny Sansom – 7 David Rocastle, 4 Steve Williams, 8 Paul Davis, 11 Martin Hayes – 9 Niall Quinn, 10 Charlie Nicholas.
I Ligacupfinalen satt nummer 12 Perry Groves och nummer 14 Michael Thomas på bänken. Groves kom in istället för Quinn i 73:e minuten och Thomas kom in istället för Hayes i 83:e minuten.
20-årige mittbacken Tony Adams spelade samtliga 55 liga- och cupmatcher och blev även utsedd till årets unga spelare i ligan. Martin Hayes blev bäste målskytt med totalt 24 mål varav nitton i ligan. Av de 24 målen kom elva på straff (åtta i ligan). I september värvades yttern Perry Groves från Colchester United. Mittfältaren Stewart Robson såldes till West Ham i januari 1987 och en månad senare försvann mittbacken Tommy Caton till Oxford United. I mars 1987 värvade Arsenal anfallaren Alan Smith från Leicester, men man lånade tillbaka honom till sin gamla klubb för resten av säsongen.
Arsenal 1987/88
Arsenal fick ingen vidare start på 1987/88 med två förluster samt en mållös match mot Manchester United däremellan. Men sen fick man igång spelet. I fjärde omgången blev det hela 6–0 mot nykomlingen Portsmouth efter ett hattrick av Alan Smith. Efter 1–1 borta mot Luton Town vann Arsenal sedan tio raka ligamatcher och gick upp i serieledning. Då försvann plötsligt den fina formen och det blev bara en seger (3–1 hemma mot Sheffield Wednesday) på de följande elva matcherna. Arsenal sjönk därför till femte plats, tjugo poäng bakom serieledarna Liverpool. Laget hittade dock formen igen och på de fjorton sista matcherna blev det bara två förluster. Arsenal slutade därmed på sjätte plats i ligan 1987/88.
I FA-cupen slog Arsenal ut Millwall (2–0), Brighton & Hove Albion (2–1) och Manchester United (2–1), men åkte sedan ut efter 1–2 mot Nottingham Forest i sjätte omgången. Laget tog sig återigen till final i Ligacupen. På vägen dit besegrade man Doncaster Rovers (3–0, 1–0), Bournemouth (3–0), Stoke City (3–0), Sheffield Wednesday (1–0) samt Everton i semifinalen (1–0 borta, 3–1 hemma). I finalen mötte man Luton Town, men där blev det överraskande förlust med 2–3.
Spelarna i Arsenal 1987/88
I maj 1987 värvade Arsenal vänsterbacken Nigel Winterburn från Wimbledon. Tre månader senare förstärkte George Graham laget ytterligare med mittfältaren Kevin Richardson från Watford. Under sommaren sålde man även högerbacken Viv Anderson till Manchester United. Den då 20-årige Michael Thomas tog över som högerback, men i februari 1988 flyttade han upp som innermittfältare. Charlie Nicholas och Niall Quinn förlorade sina platser i anfallet till Alan Smith och Perry Groves. I januari 1988 såldes således Nicholas till Aberdeen medan Quinn blev kvar i klubben ett par år till. Senare samma månad värvades högerbacken Lee Dixon från Stoke City och i mars anslöt vänsteryttern Brian Marwood från Sheffield Wednesday. Den senare skulle så småningom konkurrera ut den skadebenägne Martin Hayes. Mittbacken David O’Leary blev skadad och utbytt mot Nottingham Forest på annandag jul 1987. I hans frånvaro tog Gus Caesar över tröja nummer fem.
Arsenal hade följande utseende 1987/88: 1 John Lukic – 2 Michael Thomas/Nigel Winterburn, 5 David O’Leary/Gus Caesar, 6 Tony Adams, 3 Kenny Sansom – 7 David Rocastle, 4 Steve Williams/Michael Thomas, 8 Paul Davis, 11 Kevin Richardson/Martin Hayes – 9 Alan Smith, 10 Perry Groves.
Lukic och Rocastle spelade mest med totalt 52 av de 55 matcherna varav 40 i ligan. Alan Smith blev bäste målskytt med totalt sexton mål varav elva i ligan.
Tröjorna
Till säsongen 1986/87 tog Adidas över efter Umbro som tröjleverantör till Arsenal. Tröjorna hade ett mönster i tyget i form av ränder och små Arsenal-kanoner. På ärmarna återfanns de tre Adidas-ränderna, på hemmatröjan var de röda med marinblå bårder och på bortatröjan tvärtom. Byxorna var kritstrecksrandiga och hade klubbens initialer AFC på höger ben. Bortastället var i samma stil som hemmastället och bestod av gula tröjor, marinblå byxor och gula strumpor. Den gula bortatröjan hade dock ärmar i samma färg som resten av tröjan. I Ligacupfinalen 1987 spelade Arsenal i sitt hemmaställ, men tröjan hade ett par förändringar. Runt Adidas-märket återfanns texten ”Llittlewoods Cup Final / Wembley 1987” och på tröjnumren hade man lagt till ett litet Adidas-märke i nederkant.
Säsongen 1986/87 var Charlton Athletic tillbaka i högsta divisionen för första gången på trettio år. I ligapremiären blev det 1–1 hemma mot Sheffield Wednesday. Efter att ha förlorat med 4–0 borta mot Nottingham Forest tog laget sin första seger när man vann med 1–0 mot Manchester United på Old Trafford. Charlton tog sedan bara en poäng (1–1 hemma mot Coventry City) på de fem följande matcherna.
Laget reste sig dock, tog fyra raka segrar och klättrade sju placeringar i tabellen till tolfte plats. Bland annat besegrade man blivande mästarna Everton med 3–2 på Selhurst Park. Charlton hade av ekonomiska orsaker spelat på Crystal Palace hemmaarena Selhurst Park sedan 1985. I början av november tog det roliga slut när man inledde en period med fem raka förluster följt av tre oavgjorda och ytterligare en förlust (0–2 borta mot Aston Villa på annandag jul). Charlton hade då sjunkit till näst sista plats i tabellen, men två dagar senare avslutade man 1986 med att besegra Manchester City med 5–0 och klättra upp till sjuttonde plats.
Charlton Athletic inledde 1987 med fyra förluster och tre oavgjorda på de sju första ligamatcherna. Laget låg då på tjugonde plats vilket skulle innebära nedflyttning. Första segern kom den sjunde mars då man besegrade West Ham United med 2–1 hemma. Det blev inga fler segrar i mars månad, men den fjärde april besegrade man Watford med 4–3 i en målrik tillställning. Charlton spelade sedan ytterligare tre raka Londonderbyn. En mållös match hemma mot Chelsea följdes av förluster borta mot Arsenal (1–2) och Tottenham Hotspur (0–1).
Med fem matcher kvar att spela låg Charlton fortfarande på nedflyttningsplats med fem poäng upp till Oxford United på nittonde plats. Laget gav dock inte upp – man skulle helt enkelt inte åka ur. Först besegrade man Aston Villa med 3–0 och spelade sedan 2–2 borta mot Southampton. Efter en 0–1-förlust hemma mot Luton Town vann man sedan de två avslutande matcherna. Det blev 3–0 borta mot Newcastle United och 2–1 hemma mot Queens Park Rangers. Charlton Athletic slutade därmed på nittonde plats i division ett 1986/87 vilket innebar kvalspel för att hänga kvar.
Kvalspel för att hänga kvar
Kvalet avgjordes i två omgångar, semifinaler och finaler. Samtliga matcher spelades i form av dubbelmöten hemma och borta. I ena semifinalen mötte Charlton femman i division två, Ipswich Town. I den andra semifinalen möttes trean och fyran i division två, Oldham Athletic och Leeds United. Charltons första match blev mållös, men i returen vann man med 2–1 och tog sig till final.
Där mötte man Leeds som hade tagit sig till final efter sammanlagt 2–2 och fler gjorda bortamål. Charlton vann första finalmatchen med 1–0 hemma, men i returen vann Leeds med samma siffror. Därför blev det omspel på neutral plan i Birmingham. Matchen var fortfarande mållös efter 90 minuter varvid förlängning tilltog. John Sheridan gav Leeds ledningen genom en frispark i 99:e minuten. Charlton kvitterade sedan i 113:e minuten genom mittbacken Peter Shirtliff. Fyra minuter senare nickade samme Shirtliff in 2–1 på en frispark av Andy Peake. Resultatet stod sig tiden ut och Charlton behöll sin plats i högsta divisionen.
Final i Full Members’ Cup
Charlton åkte ur FA-cupen i tredje omgången efter förlust mot Walsall. I Ligacupen slog man ut Lincoln City och Queens Park Rangers, men åkte sedan ut mot Arsenal. Desto bättre gick det i Full Members’ Cup. I november 1986 slog Charlton ut Birmingham City och Bradford City. För Charltons del fortsatte turneringen med kvartsfinaler mot Everton i mars 1987. Efter förlängning var ställningen 2–2 och Charlton vann den påföljande straffsparksläggningen med 3–1 och tog sig till semifinal. Där besegrade man Norwich City med 2–1 efter förlängning, men i finalen på Wembley blev det förlust med 1–0 mot Blackburn Rovers.
Spelarna i Charlton Athletic 1986/87
Ordinarie laguppställning: 1 Bob Bolder – 2 John Humphrey, 5 Steve Thompson, 6 Peter Shirtliff, 3 Mark Reid – 7 Rob Lee/Mark Stuart/Ralph Milne, 4 Andy Peake/George Shipley, 8 Mark Stuart/Steve Gritt/Rob Lee, 10 Mark Aizlewood – 9 Jim Melrose, 11 Colin Walsh.
Vänsterbacken Mark Reid spelade samtliga 42 ligamatcher och Jim Melrose blev bäste målskytt med fjorton ligamål. Under sommaren 1986 värvade Charlton målvakten Bob Bolder (Sunderland) och mittbacken Peter Shirtliff (Sheffield Wednesday). I september anlände även mittfältarna Andy Peake (Grimsby Town) och Colin Walsh (Nottingham Forest). Mark Aizlewood såldes till Leeds United i februari 1987 och Colin Walsh bytte från nummer elva till nummer tio i de nio sista ligamatcherna. Då spelade Mark Stuart och sedan Garth Crooks i nummer elva. Manager var Lennie Lawrence som hade lett laget sedan 1982.
Charlton Athletic 1987/88
Charlton Athletic fick en minst sagt usel start på 1987/88. Laget inledde säsongen med fyra raka förluster. Det blev sedan 1–1 borta mot nykomlingen Portsmouth följt av ytterligare en förlust, 2–3 borta mot Liverpool. Första segern kom i sjunde omgången då man besegrade Luton Town med 1–0 hemma. Efter ytterligare sex matcher utan seger vann Charlton med 2–0 hemma mot Norwich City. På årets åtta sista ligamatcher vann laget två gånger, 1–0 borta mot Tottenham Hotspur och 2–1 hemma mot Portsmouth. Efter årets sista match, en 1–0-förlust mot Luton Town, låg Charlton näst sist i tabellen.
Laget inledde sedan 1988 med tre oavgjorda och två förluster. Första segern kom den tjugonde februari då man slog Sheffield Wednesday med 3–1. Charlton varvade sedan segrar med oavgjorda och förluster. På de följande nio matcherna blev det fyra segrar. Dessa kom hemma mot West Ham United (3–0), borta mot Southampton (1–0), hemma mot Watford (1–0) och hemma mot Newcastle United (2–0). Charlton Athletic avslutade sedan 1987/88 med tre 1–1-matcher i rad och slutade på sjuttonde plats i tabellen.
Högerbacken John Humphrey spelade mest med 40 ligamatcher och Garth Crooks blev bäste målskytt med tio ligamål. Crooks hade anlänt från West Bromwich Albion i mars 1987 och hann även spela några matcher under våren det året.
Tröjorna
Säsongerna 1986/87 och 1987/88 levererade Adidas tröjorna till Charlton Athletic. I de första ligamatcherna i augusti 1986 saknade klubben sponsor, men sedan kom The Woolwich in som sponsor. Tröjorna hade samma mönster i tyget som många andra Adidas-tröjor hade vid denna tid, bland annat svenska landslaget. Den röda hemmatröjan kompletterades av vita byxor och strumpor med tre röda ränder, det vill säga Adidas standardmodell. Det fanns två reservställ, ett helblått samt ett bestående av vita tröjor, svarta byxor och svarta strumpor. Dessa hade samma design som hemmastället, men färgerna på hals och muddar var omvända. De svarta byxorna och strumporna användes även tillsammans med den röda hemmatröjan i vissa matcher.
Chelsea inledde säsongen 1986/87 med tre oavgjorda och två förluster på de fem första ligamatcherna. Första segern kom den trettonde september då man besegrade Tottenham Hotspur på White Hart Lane. Efter att ha förlorat med 2–6 hemma mot Nottingham Forest tog Chelsea sin andra seger, även denna gång på bortaplan. Lagets store målskytt Kerry Dixon gjorde matchens enda mål mot Manchester United på Old Trafford. Det blev sedan förlust i två raka London-derbyn, först 0–1 hemma mot Charlton Athletic och sedan 3–5 borta mot West Ham United. En vecka senare, i elfte omgången, tog Chelsea sin tredje seger, 2–1 hemma mot Manchester City. Laget hamnade sedan i en formsvacka med nio matcher i rad utan seger. De tre sista av dessa nio matcher slutade med förlust och sammanlagt 0–9 i målskillnad. Chelsea låg då sist i tabellen.
På annandag jul 1986 inledde man emellertid en period med nio segrar på tretton matcher. Det gjorde att Chelsea klättrade upp till elfte plats i tabellen. På de nio avslutande matcherna blev det dock bara en seger, 3–1 mot Leicester City den andra maj. Det innebar att Chelsea slutade på fjortonde plats i ligan 1986/87, på samma poäng (52) som Southampton, Sheffield Wednesday och West Ham.
I FA-cupens tredje omgång spelade Chelsea 2–2 mot Aston Villa. Det blev sedan seger med 2–1 i omspelet, men i fjärde omgången åkte man ut efter 0–1 mot Watford. I Ligacupens andra omgång blev det förlust med 1–0 i första matchen mot York City, men Chelsea vann returen med 3–0 och gick ändå vidare. Det blev dock förlust med 2–1 mot Cardiff City i tredje omgången. Chelsea deltog även i Full Members’ Cup 1986/87. Där besegrade man West Ham United med 2–1, men i nästa omgång föll man med 3–0 mot Blackburn Rovers.
Spelarna i Chelsea 1986/87
Ordinaire laguppställning: 1 Tony Godden – 2 Darren Wood, 4 Colin Pates, 5 Joe McLaughlin, 3 Keith Dublin – 7 Pat Nevin, 6 John Bumstead, 8 Nigel Spackman/Micky Hazard, 11 Jerry Murphy/Keith Jones – 9 Kerry Dixon, 10 David Speedie.
Darren Wood spelade mest med totalt 49 (41 från start plus åtta inhopp) av de 50 matcherna varav 34 plus sju inhopp i ligan. Kerry Dixon blev bäste målskytt med totalt tolv mål varav tio i ligan. Under sommaren 1986 värvade Chelsea mittbacken Steve Wicks från Queens Park Rangers och anfallaren Roy Wegerle från USA. Dessutom skrev man permanent kontrakt med målvakten Tony Godden som Chelsea hade lånat från West Bromwich Albion under våren 1986. Wicks hade inlett sin karriär i Chelsea, men lämnade klubben 1978 och återvände nu åtta år senare. I januari 1987 anlände även högerbacken Steve Clarke från St Mirren och i februari sålde man Nigel Spackman till Liverpool för 400 000 pund.
Tröjorna
Säsongen 1986/87 producerade Chelsea sina tröjor själva under märket The Chelsea Collection. Den blå hemmatröjan hade V-hals och muddar med två vita ränder samt en bred vit linje längs ärmarna. Byxorna var i samma stil som föregående säsong fast med en vit rand som gick från sidan till nederkant. Det förekom även en annan typ av byxor som var helt blå. Även strumporna var blå och hade en vit rand på överdelen samt en längre ner. Reservstället var i samma stil som hemmastället fast turkos med grå detaljer. I början av säsongen saknade Chelsea sponsor, men i december och januari sponsrades man av Bai Lin Tea. I februari fick man den italienska sportskotillverkaren Simod som ny sponsor. Vid några tillfällen, i alla fall på bortatröjan, hade man Grange Farm som sponsor. Det lär ha varit ordföranden Ken Bates egen gård.
