Manchester City 1969–1971

Manchester City inledde säsongen 1969/70 med förlust 1–2 mot ligamästarna Leeds United i Charity Shield. I ligan hade laget en ojämn säsong och slutade på tionde plats och i FA-cupen åkte man ut mot lokalrivalen Manchester United i fjärde omgången. Däremot gick det bättre i de två andra cuperna som laget deltog i, Ligacupen och Cupvinnarcupen. I Ligacupen tog sig Manchester City till final efter seger över Manchester United i semifinalen. I finalen på Wembley mötte man West Bromwich Albion. Jeff Astle gav Albion en tidig ledning, men Mike Doyle kvitterade och i förlängningen gjorde Citys Glyn Pardoe segermålet. Även i Cupvinnarcupen tog sig Manchester City till final där man mötte polska Górnik Zabrze på Praterstadion i Wien. Neil Young och Francis Lee (på straff) gjorde varsitt mål för City i första halvlek. Polackerna reducerade i andra halvlek men City höll undan och tog sin första europeiska cuptitel.

Även säsongen 1970/71 slutade City i mitten av tabellen, denna gång på elfte plats. I FA-cupen åkte man ut mot Arsenal i femte omgången och i Ligacupen förlorade man mot division två-laget Carlisle United i andra omgången. Som regerande mästare deltog Manchester City även i Cupvinnarcupen, men denna gång blev det förlust mot Chelsea i semifinalen.

Manchester Citys startelva utgjordes 1969/70 oftast av följande spelare: målvakten Joe Corrigan, ytterbackarna Tony Book och Glyn Pardoe, mittbackarna Mike Doyle och Tommy Booth, mittfältarna Alan Oakes, Colin Bell och Ian Bowyer, yttern Mike Summerbee och anfallarna Francis Lee och Neil Young. 1970/71 tog Tony Towers en plats på mittfältet istället för Bowyer. Tränare var Joe Mercer med Malcolm Allison som assisterande tränare.

Hemmastället bestod av ljusblå tröja med vit hals och vita muddar, vita byxor och ljusblå strumpor med vinröda och vita ränder högst upp. Bortastället bestod av rödsvartrandig tröja, svarta byxor och svarta strumpor med röda och vita ränder högst upp. I Ligacupfinalen 1970 var Manchesters stadsvapen placerat på ena bröstet. Ovanför det återfanns klubbens initialer ”M.C.F.C” och under texten ”League Cup Final 70”.

Liverpool 1968–1973

Säsongen 1968/69 kämpade Liverpool med Leeds United om ligatiteln, men Leeds visade sig starkare och Liverpool kom tvåa, sex poäng efter. Både i FA-cupen och Ligacupen åkte Liverpool ut mot blivande finalisterna Leicester City respektive Arsenal och i Mässcupen förlorade man på slantsingling mot Athletic Bilbao i första omgången efter att lagen vunnit varsin match med 2–1. Lagets startelva utgjordes oftast av följande spelare: målvakten Tommy Lawrence, ytterbackarna Chris Lawler och Geoff Strong, mittbackarna Tommy Smith och Ron Yeats, mittfältarna Emlyn Hughes och Ian St John, yttrarna Ian Callaghan och Peter Thompson samt centrarna Alun Evans och Roger Hunt. Evans hade värvats från Wolverhampton i september 1968 och under våren 1969 förstärkte man laget med vänsterbacken Alec Lindsay (Bury) och mittbacken Larry Lloyd (Bristol Rovers). Tränaren Bill Shankly hade kommit till klubben redan 1959 och kom att stanna till 1974.

I december 1969 lämnade Roger Hunt Liverpool för Bolton Wanderers efter att ha gjort 285 mål för klubben under tio år. Anfallaren Bobby Graham gjorde sin enda säsong som ordinarie i Liverpool och blev lagets bäste målskytt med totalt 21 mål. I ligan slutade Liverpool på femte plats både 1969/70 och 1970/71. 1970 åkte man ut mot division två-laget Watford i FA-cupens kvartsfinal men året efter tog man sig till final mot Arsenal. Trots Steve Heighways ledningsmål i förlängningen kunde Arsenal vända och vinna med 2–1. Samma säsong tog sig Liverpool till semifinal i Mässcupen men förlorade mot Leeds. Nya i laget 1970/71 var yttern Steve Heighway och centern John Toshack. Dessutom tog Ray Clemence över som ordinarie målvakt.

I maj 1971 värvades Kevin Keegan från Scunthorpe. Keegan kom att bilda ett av ligans bästa anfallspar tillsammans med John Toshack under de närmaste åren. En annan som gjorde debut under säsongen var mittbacken Phil Thompson som kom att tillhöra klubben fram till 1985. Efter en jämn kamp om ligatiteln 1971/72 slutade Liverpool på tredje plats, bara en poäng efter mästarna Derby County. Tack vare att Arsenal hade vunnit dubbeln och deltog i Europacupen fick Liverpool en plats i Cupvinnarcupen, men efter att ha slagit ut schweiziska Servette åkte man ut mot Bayern München i andra omgången.

Efter sju år blev Liverpool 1973 återigen ligamästare. Laget ledde serien under större delen av säsongen och slutade tre poäng före Arsenal. Laget deltog också i UEFA-cupen och under hösten slog man ut Eintracht Frankfurt, AEK Aten och Dynamo Berlin. I vårens kvartsfinaler besegrade man ännu ett östtyskt lag, Dynamo Dresden, och i semifinalen slog man ut Tottenham tack vare fler gjorda bortamål. I finalen mötte man Borussia Mönchengladbach och första mötet på Anfield slutade med en 3–0-seger för hemmalaget efter två mål av Kevin Keegan och ett av Larry Lloyd. I returen på Bökelbergstadion gjorde Jupp Heynckes två mål för tyskarna i första halvlek, men Liverpool kunde hålla ut och vinna med sammanlagt 3–2 och ta sin första europeiska cuptitel.

Hemmatröjan 1968–1973 var röd med vit hals och vita muddar medan färgerna på bortatröjan var de omvända. Från och med 1968 var klubbmärket placerat direkt på tröjan – tidigare hade det varit placerat i en oval på ena bröstet. Den vita bortatröjan användes tillsammans med antingen svarta eller vita byxor och vita eller röda strumpor.

Leeds United 1964–1971

Efter seriesegern i division två 1964 var Leeds tillbaka i högsta divisionen. Laget var nära att ta hem ligatiteln men fick till sist ge sig i kampen mot Manchester United som slutade på samma poäng som Leeds men med bättre målkvot. I FA-cupen tog man sig till final men förlorade mot Liverpool efter förlängning. Leeds gjorde därmed sin dittills bästa säsong och lagkaptenen och mittfältaren Bobby Collins fick priset som Årets fotbollsspelare i England. I övrigt bestod laget av målvakten Gary Sprake, ytterbackarna Paul Reaney och Willie Bell, mittbackarna Jackie Charlton och Norman Hunter, mittfältarna Billy Bremner och Johnny Giles, vänsteryttern Albert Johanneson samt centrarna Jim Storrie och Alan Peacock. I truppen fanns också vänsterbacken Terry Cooper, högeryttern Peter Lorimer och allroundspelaren Paul Madeley som senare kom att få viktiga roller i laget. Tränare var Don Revie som ledde laget mellan 1961 och 1974.

Även säsongen 1965/66 slutade Leeds på andra plats i ligan, denna gång sex poäng efter Liverpool. Laget var också med i Mässcupen där man tog sig till semifinal. Där blev det dock förlust mot spanska Real Zaragoza efter omspel. Bland årets debutanter fanns målvakten David Harvey, mittfältarna Mick Bates och Terry Hibbitt, vänsteryttern Eddie Gray samt högeryttern Mike O’Grady som värvades från Huddersfield. Peter Lorimer tog en ordinarie plats i laget och blev bäste målskytt med totalt nitton mål. Säsongerna 1966/67 och 1967/68 slutade båda med en fjärdeplats i ligan för Leeds. 1967 tog man sig till final i Mässcupen men förlorade mot Dinamo Zagreb. Ett år senare lyckades man äntligen vinna turneringen efter att ha besegrat ungerska Ferencváros i finalen. Våren 1968 tog man också hem segern i Ligacupen efter att Terry Cooper gjort matchens enda mål i finalen mot Arsenal. Nya i laget var mittfältaren Terry Yorath samt centern Mick Jones som värvades från Sheffield United.

Säsongen 1968/69 tog Leeds sin första ligatitel efter att ha tagit 67 poäng, sex poäng mer än tvåan Liverpool. Laget var obesegrat på hemmaplan och förlorade bara två bortamatcher, mot Burnley och Manchester City. I Mässcupen åkte Leeds ut mot ungerska Újpest i kvartsfinalen. Leeds kunde inte försvara ligatiteln 1969/70 utan slutade på andra plats, nio poäng efter Everton. Även i FA-cupen fick Leeds nöja sig med andra plats. Finalen mot Chelsea slutade 2–2 och i omspelet vann Londonlaget med 2–1 efter förlängning. I Europacupens första omgång slog Leeds norska Lyn med hela 10–0 och i returen i Oslo blev det 6–0. Sedan besegrade Leeds Ferencváros och Standard Liège innan det tog stopp i semifinalen mot Celtic. Leeds förlorade med 0–1 hemma och returen som Celtic vann med 2–1 spelades på Hampden Park inför 136 505 åskådare – den högsta publiksiffran någonsin i en europeisk cupmatch. Billy Bremner blev utsedd till Årets spelare i England och bland nyförvärven fanns anfallaren Allan Clarke från Leicester City som tillsammans med Mick Jones blev lagets bäste målskytt med totalt 26 mål. Säsongen 1970/71 slogs Leeds med Arsenal om ligatiteln, men Arsenal drog längsta strået och Leeds slutade återigen på andra plats. I FA-cupens femte omgång förlorade Leeds sensationellt mot division fyra-laget Colchester United. Däremot vann man Mässcupen för andra gången efter finalseger över Juventus. Första matchen i Turin slutade 2–2 och returen i Leeds slutade 1–1 – Leeds vann därmed tack vare fler gjorda bortamål. Ny i spelartruppen denna säsong var skotske centern Joe Jordan från Greenock Morton.

Hemmatröjan 1964–1971 var helt vit med en blå uggla i en cirkel på ena bröstet. I första finalmatchen av Mässcupen 1967 (borta mot Dinamo Zagreb) spelade Leeds i kortärmade tröjor med V-hals. Strumporna hade en gul och en blå rand högst upp. I returmötet spelade Leeds i sina vanliga långärmade tröjor. I Ligacupfinalen 1968 hade tröjorna ett guldfärgat klubbmärke. I 1968 års final av Mässcupen, hemma mot Ferencváros, spelade Leeds i blå tröjor och bärnstensfärgade byxor och strumpor (i returen i Budapest spelade man i sitt ordinarie vita matchställ). I FA-cupfinalen mot Chelsea 1970 användes röda strumpor tillsammans med de vita tröjorna och byxorna (i omspelet spelade Leeds i helvitt). I första finalmatchen borta mot Juventus i Mässcupen 1971 spelade Leeds i röda tröjor, vita byxor och röda strumpor. I returmötet på hemmaplan spelade Leeds i kortärmade tröjor med bokstäverna ”LUFC” istället för ugglan.

Ipswich Town 1969–1972

Bobby Robson hade tagit över som tränare för Ipswich i januari 1969 och inför säsongen 1969/70 förstärkte han laget med bland andra mittfältaren Ian Collard, anfallaren Trevor Whymark och vänsteryttern Clive Woods. De två sistnämnda kom att tillhöra klubben under hela 70-talet medan Collard spelade i Ipswich fram till 1975. Några av spelarna som fanns i klubben sedan tidigare var ytterbacken Mick Mills, mittbacken Billy Baxter, mittfältaren Colin Viljoen och vänsteryttern Mick Lambert. Ipswich slutade på artonde plats i tabellen, fem poäng från nedflyttning. Nästa säsong, 1970/71, blev inte bättre med en nittondeplats i ligan, men i FA-cupen tog man sig femte omgången där det blev förlust mot Stoke City efter omspel. 1971 värvades nordirländske mittbacken Allan Hunter från Blackburn. Hunter kom att spela 280 ligamatcher för Ipswich under tio år. Ipswich förbättrade sig något och slutade på trettonde plats i tabellen men i FA-cupen åkte man ut mot Birmingham i fjärde omgången.

Hemmastället bestod precis som tidigare av blå tröjor, vita byxor och vita strumpor, men från och med 1969 hade man nummer på byxorna (det verkar som om nummer bara fanns på de vita byxorna och inte på de svarta bortabyxorna). 1971 bytte man till blå strumpor. Bortastället bestod av gula tröjor, svarta byxor och gula strumpor.

Huddersfield Town 1970–1972

Efter seriesegern i division två 1970 var Huddersfield tillbaka i högsta divisionen för första gången sedan 1955/56. Laget slutade på femtonde plats i tabellen och Frank Worthington blev bäste målskytt med nio ligamål. Han och mittbacken Roy Ellam deltog i samtliga 42 ligamatcher medan mittfältarna Jimmy McGill och Steve Smith bara missade en ligamatch var. Säsongen 1971/72 åkte Huddersfield ur division ett efter att bara ha vunnit sex ligamatcher på hela säsongen – efter segern över blivande mästarna Derby County den 27 november vann man inte en enda ligamatch under resten av säsongen. Huddersfield slutade sist i tabellen med 25 poäng och det skulle dröja till 2017 innan man åter spelade i högsta divisionen.

Hemmastället bestod av blåvitrandiga tröjor, vita byxor och vita strumpor med en blå rand (säsongen 1971/72 var strumporna helvita). Den långärmade tröjan hade vit hals och vita muddar medan den kortärmad hade blå krage och blå muddar. Bortastället bestod av rödsvartrandiga tröjor, svarta byxor och svarta strumpor. I början av 70-talet introducerades även en gul eller bärnstensfärgad bortatröja som användes tillsammans med antingen blå, gröna eller vita byxor.

Everton 1967–1972

Säsongen 1967/68 slutade Everton på femte plats i ligan. Laget gick också till final i FA-cupen men förlorade mot West Bromwich Albion efter förlängning. Alan Ball blev lagets bäste målskytt med 20 mål. Förutom Ball bestod laget av målvakten Gordon West, ytterbackarna Tommy Wright, Ray Wilson och Sandy Brown, mittbackarna Brian Labone och John Hurst, mittfältarna Howard Kendall och Colin Harvey, yttrarna Jimmy Husband och Johnny Morrissey samt centern Joe Royle. Även mittbacken Roger Kenyon, som spelade i klubben fram till 1979, och vänsteryttern Alan Whittle gjorde debut under säsongen. Tränare var Harry Catterick som ledde laget mellan 1961 och 1973.

Nästa säsong klättrade laget till tredje plats i ligan men i FA-cupen blev det förlust mot Manchester City i semifinalen. Joe Royle gjorde 22 mål och kom trea i skytteligan. Säsongen 1969/70 blev Everton ligamästare för sjunde gången i klubbens historia efter att ha tagit 66 poäng, nio poäng mer än tvåan Leeds United. Bästa målskytt blev återigen Joe Royle, denna gång med 23 mål, två mindre än West Bromwichs skyttekung Jeff Astle.

Everton inledde säsongen 1970/71 med att besegra FA-cupvinnarna Chelsea med 2–1 i Charity Shield, men sedan började det gå sämre. I Europacupen slog Everton ut isländska Keflavik i första omgången, men åkte sedan ut på straffar mot Borussia Mönchengladbach efter att båda matcherna slutat 1–1. I FA-cupen tog sig laget till semifinal men förlorade mot lokalkonkurrenten Liverpool och i ligan blev man inte bättre än fjortonde lag. Även säsongen 1971/72 blev en besvikelse för Everton då man slutade på femtonde plats i ligan och åkte ut mot Tottenham i femte omgången av FA-cupen. I december 1971 såldes dessutom Alan Ball till Arsenal för 220 000 pund.

Hemmastället 1967–1972 bestod av blå tröjor med vit hals, vita byxor och vita strumpor – de närmaste åren före hade man haft blå strumpor. I FA-cupfinalen 1968 spelade Everton i bärnstensfärgade tröjor och blå byxor. Denna kombination användes som reservställ fram till 1971. Säsongen 1971/72 bytte man till gröna byxor. De bärnstensfärgade strumporna användes även tillsammans med den blå tröjan och de vita byxorna i bortamatcher mot lag med vita strumpor.

Derby County 1969–1971

Efter sexton år var Derby County tillbaka i högsta divisionen. Laget inledde ligaspelet hösten 1969 med elva matcher utan förlust men sedan kom man in i en formsvacka och förlorade elva av de följande nitton ligamatcherna. Derby ryckte dock upp sig och avslutade säsongen med tolv matcher utan förlust och slutade på fjärde plats i tabellen. Skotske centern John O’Hare blev lagets bäste målskytt med tretton ligamål och anfallskollegan Kevin Hector gjorde tolv ligamål. Förutom dessa två bestod laget av målvakten Les Green, ytterbackarna Ron Webster och John Robson, mittbackarna Roy McFarland och Dave Mackay, mittfältarna Alan Durban, John McGovern och Willie Carlin samt yttern Alan Hinton. Tränare var Brian Clough som kom till klubben 1967.

Sommaren 1970 deltog Derby County i försäsongsturneringen Watney Cup. Laget vann turneringen efter att ha besegrat Manchester United med 4–1 i finalen på Baseball Ground. Inför säsongen 1970/71 förstärkte man laget med skotske mittfältaren Archie Gemmill från Preston North End och i februari 1971 värvades mittbacken Colin Todd från Sunderland. I ligan föll Derby fem placeringar och slutade på nionde plats. John O’Hare gjorde återigen tretton ligamål medan Kevin Hector stod för elva och Alan Hinton tio.

Hemmastället som Derby County använde 1969–1971 bestod av vita tröjor med svarta ränder på hals och muddar, svarta byxor med en vit rand på vardera sidan och vita strumpor med två svarta ränder högst upp. Ett helrött reservställ användes åtminstone i bortamatchen mot Leeds United i oktober 1969. I bortamatchen mot Chelsea i augusti 1970 spelade Derby i röda strumpor tillsammans med den vita hemmatröjan och svarta byxor.

Crystal Palace 1969–1971

Säsongen 1969/70 var första gången Crystal Palace spelade i högsta divisionen. Laget slutade på tjugonde plats och klarade sig precis kvar. Mittbacken Mel Blyth gjorde Crystal Palaces första mål i division ett i premiären mot Manchester United, en match som slutade 2–2. Det andra målet gjordes av skotska nyförvärvet från Kilmarnock, Gerry Queen som blev lagets bäste målskytt med nio ligamål. Några av de andra viktiga spelarna i laget var målvakten John Jackson, mittbacken John McCormick, högerbacken och lagkaptenen John Sewell och mittfältaren Steve Kember. Under våren 1970 värvades också anfallaren Bobby Tambling från Chelsea. Inför säsongen 1970/71 förstärkte man laget med Alan Birchenall, också han från Chelsea. Crystal Palace klättrade ett par placeringar i tabellen och slutade på artonde plats.

Hemmatröjan 1969–1971 var vinröd- och ljusblårandig med gul hals och gula muddar. Bortastället bestod av blå tröjor med röd hals och röda muddar, röda eller vita byxor och blåvita eller helt blå strumpor.

Coventry City 1969–1972

Efter att precis ha klarat sig undan nedflyttning i klubbens två första säsonger i högsta divisionen klättrade laget i tabellen och slutade på sjätte plats säsongen 1969/70 vilket gav en plats i Mässcupen. Neil Martin blev lagets bäste målskytt med 14 mål och nyförvärvet från Ipswich, John O’Rourke, gjorde elva. Andra viktiga spelare i laget var målvakten Bill Glazier, högerbacken Mick Coop, mittbacken Jeff Blockley, mittfältaren Willie Carr och anfallaren Ernie Hunt. Inför säsongen 1970/71 förstärktes laget med ytterbacken Wilf Smith från Sheffield Wednesday och den mångsidige Geoff Strong från Liverpool. Coventry slutade tia i ligan och i Mässcupen slog man ut bulgariska Botev Plovdiv i första omgången, men åkte sedan ut mot Bayern München efter att ha förlorat första matchen med 6–1. I september 1971 värvades Ian St John från Liverpool, men trots det sjönk laget till artonde plats i tabellen.

Hemmastället bestod av ljusblå tröjor med mörkblå och vit hals och muddar, ljusblå byxor och mörkblå strumpor. Ett nytt klubbmärke bestående av en elefant och ett slott med en fotboll under introducerades 1969. Som reservställ användes en grönsvartrandig tröja med svarta byxor och strumpor.

Chelsea 1970/71

Chelsea behöll i stort sett samma lag som hade vunnit FA-cupen 1970. De enda nyförvärven var målvakten John Phillips (Aston Villa) som kom att bli reservmålvakt till Peter Bonetti och högeryttern Keith Weller (Millwall) som blev lagets bäste målskytt med tretton ligamål.

Laget inledde säsongen med förlust mot ligamästarna Everton i Charity Shield. I ligan tappade man några placeringar mot året innan och slutade på sjätte plats och i FA-cupen åkte man ut mot Manchester City i fjärde omgången. Däremot tog man sig till final i Cupvinnarcupen. På vägen besegrade man Aris Thessaloniki, CSKA Sofia, Club Brügge och Manchester City. I finalen mot Real Madrid gav Peter Osgood Chelsea ledningen i andra halvlek, men Ignacio Zoco kvitterade i sista minuten. I omspelet två dagar senare gjorde John Dempsey och Peter Osgood varsitt mål för Chelsea i första halvlek. Sebastián Fleitas reducerade en kvart från slutet men Chelsea kunde hålla undan och ta sin första europeiska cuptitel.

Hemmatröjan var likadan som tidigare men för att markera lagets seger i FA-cupen var en silhuett av pokalen med årtalet 1970 under placerad bredvid klubbmärket. Reservstället bestod som tidigare av gula tröjor, blå byxor och gula strumpor med två blå ränder högst upp. I matcherna mot Real Madrid spelade Chelsea i blå tröjor med gula nummer och gult klubbmärke, blå byxor och helgula strumpor.