Efter tre säsonger i division ett åkte Notts County återigen ner i tvåan. Laget kom på 21:a plats i tabellen och åkte ur högsta serien tillsammans med Birmingham och Wolverhampton. I Ligacupen slog man ut Aldershot, men åkte sedan ut mot Birmingham efter tre omspelsmatcher. I FA-cupen slog Notts County ut Bristol City, Huddersfield och Middlesbrough, men i kvartsfinalen blev det förlust mot Everton. John Chiedozie och David Hunt spelade mest med 40 ligamatcher var och Trevor Christie blev lagets bäste målskytt med nitton ligamål. Nya i laget var målvakten Seamus McDonagh (Bolton Wanderers) och mittfältaren Martin O’Neill (Norwich City). Vänsterbacken Nigel Worthington såldes till Sheffield Wednesday i februari 1984. I mars samma år lånades mittbacken Ken Armstrong in från Southampton och spelade tio ligamatcher i tröja nummer 5.
Laguppställning: 1 Seamus McDonagh/Mick Leonard, 2 Tristan Benjamin/Mark Goodwin/Simeon Hodson, 3 Nigel Worthington/David Clarke, 4 Mark Goodwin/Pedro Richards, 5 Brian Kilcline, 6 David Hunt, 7 Martin O’Neill, 8 Justin Fashanu/Iain McCulloch, 9 Trevor Christie, 10 Rachid Harkouk, 11 John Chiedozie.
Tröjorna tillverkades av Admiral och var av samma modell som Leicester City använde. Under hösten 1983 hade klubben ingen sponsor, men under säsongen tillkom Monarch som sponsor. Hemmatröjan var vit med smala svarta ränder i par och användes tillsammans med svarta byxor och vita strumpor. Reservtröjan var grön med gula ränder och användes tillsammans med gröna byxor och gula strumpor.
Norwich upprepade fjolårets ligaplacering och kom återigen på fjortonde plats i tabellen 1983/84. I FA-cupen slog man ut både Aston Villa och Tottenham, men åkte sedan ut mot division två-laget Derby County. I Ligacupen tog man sig till kvartsfinal där det blev förlust mot Aston Villa. Chris Woods och Greg Downs spelade samtliga 42 ligamatcher och John Deehan blev bäste målskytt med femton ligamål.
Laguppställning: 1 Chris Woods – 2 Paul Haylock, 5 Åge Hareide, 6 Dave Watson, 3 Greg Downs – 7 Louie Donowa/John Devine, 4 Peter Mendham, 11 Dennis van Wijk – 8 Mick Channon, 9 John Deehan, 10 Keith Bertschin.
Tröjorna tillverkades av Adidas och var av samma modell som 1982/83 fast med Poll Withey Windows som sponsor. I tv-sända matcher användes en sponsorlogga i mindre format.
Säsongen 1983/84 inleddes med Charity Shield-matchen på Wembley mellan FA-cupvinnarna Manchester United och ligamästarna Liverpool. Två mål av Bryan Robson gav United segern med 2–0. I Cupvinnarcupen slog Manchester United ut tjeckiska Dukla Prag och bulgariska Spartak Varna. I vårens kvartsfinaler mötte man Barcelona och första mötet på Camp Nou vann spanjorerna med 2–0, men United vände underläget hemma på Old Trafford och vann med 3–0 efter två mål av Bryan Robson och ett av Frank Stapleton. I semifinalen mot Juventus tog det stopp efter 1–1 hemma och förlust 1–2 i Turin. Det gick inte lika bra i de inhemska cuperna. I FA-cupen åkte man ut mot division tre-laget Bournemouth i tredje omgången och i Ligacupen förlorade man mot ett annat division tre-lag, Oxford United, efter två omspelsmatcher i fjärde omgången. Manchester United var länge med och slogs om ligatiteln och man toppade även tabellen vid flera tillfällen, men en svag avslutning med bara två segrar de tio sista matcherna gjorde att laget fick nöja sig med fjärde plats.
Laguppställning: 1 Gary Bailey – 2 Mike Duxbury, 5 Kevin Moran, 6 Gordon McQueen, 3 Arthur Albiston – 8 Arnold Mühren, 4 Ray Wilkins, 7 Bryan Robson, 11 Arthur Graham – 9 Frank Stapleton, 10 Norman Whiteside. Även Remi Moses spelade ofta från start, i mitten av säsongen som ersättare för Robson på mittfältet eller för någon av ytterbackarna samt i slutet av säsongen som ersättare för Mühren. Frank Stapleton spelade samtliga 58 tävlingsmatcher och blev även lagets bäste målskytt med nitton mål varav tretton i ligan. Även Ray Wilkins spelade samtliga 42 ligamatcher. Ny i laget var vänsteryttern Arthur Graham från Leeds United.
Tröjorna tillverkades av Adidas och var av samma modell som 1982/83. Skillnaderna var sponsorloggan där man tagit bort ordet Electronics och nu bara hade kvar ordet Sharp samt att inskriptionen ”FA Cup Winners 1983” var placerad under klubbmärket.
Efter säsongen 1982/83 gick Liverpools manager Bob Paisley i pension efter nio framgångsrika år och ersattes av Joe Fagan. Säsongen 1983/84 inleddes med Charity Shield-matchen mot Manchester United på Wembley, en match som United vann med 2–0. Som regerande ligamästare deltog Liverpool återigen i Europacupen och under hösten slog man ut danska Odense och spanska Athletic Bilbao. I vårens kvartsfinaler besegrades Benfica och i semifinalen blev det seger över Dinamo Bukarest. I finalen mötte man Roma på deras hemmaplan, Olympiastadion i Rom. Phil Neal gav Liverpool en tidig ledning, men Roberto Pruzzo kvitterade strax före paus. Det blev inga fler mål, inte heller i förlängningen, och matchen fick därför avgöras via straffsparksläggning. Liverpools målvakt Bruce Grobbelaar psykade italienarna från sin mållinje vilket möjligtvis bidrog till att Bruno Conti och Francesco Graziani missade för italienarna. Liverpool vann därmed matchen och tog sin fjärde europacuptitel.
I FA-cupen åkte Liverpool ut mot Brighton i fjärde omgången, men i Ligacupen tog man sig till final mot lokalkonkurrenten Everton. Matchen var mållös efter full tid och förlängning, men i omspelet tre dagar senare gjorde Liverpools Graeme Souness matchens enda mål i första halvlek. Liverpool vann därmed Ligacupen för fjärde året i rad. Även i ligan tog Liverpool hem segern. Laget slutade tre poäng före Southampton och blev engelska mästare för tredje året i rad, klubbens femtonde ligatitel.
Bruce Grobbelaar, Alan Hansen, Alan Kennedy och Sammy Lee spelade samtliga 67 tävlingsmatcher och Ian Rush blev bäste målskytt med totalt 47 mål varav 32 i ligan vilket gjorde honom till skyttekung i division ett.
Laguppställning Ligacupfinalen 1984: 1 Bruce Grobbelaar – 2 Phil Neal, 4 Mark Lawrenson, 6 Alan Hansen, 3 Alan Kennedy – 8 Sammy Lee, 10 Craig Johnston, 11 Graeme Souness, 5 Ronnie Whelan – 7 Kenny Dalglish, 9 Ian Rush; avbytare: 12 Michael Robinson. I Europacupfinalen var startelvan densamma med följande avbytare: 12 Michael Robinson, 13 Bob Bolder (målvakt), 14 Steve Nicol, 15 David Hodgson, 16 Gary Gillespie.
Sommaren 1984 såldes Graeme Souness till Sampdoria. In kom istället danske mittfältaren Jan Mølby från Ajax. Även säsongen 1984/85 inleddes för Liverpools del med Charity Shield, denna gång mot Everton som vann med 1–0 efter ett självmål av Grobbelaar. Liverpool inledde ligaspelet svagt med bara två segrar de elva första matcherna, men laget spelade upp sig och kom till slut på andra plats, tretton poäng efter Everton. Som regerande Europacupvinnare deltog Liverpool i såväl Interkontinentalcupen som Europeiska Supercupen. I den förstnämnda blev det förlust med 1–0 mot argentinska Independiente, en match som spelades i Tokyo i december. I januari föll Liverpool med 2–0 mot Juventus i Europeiska Supercupen som spelades i Turin.
I Ligacupen åkte Liverpool ut mot Tottenham Hotspur i fjärde omgången, men i FA-cupen tog man sig till semifinal mot Manchester United. Matchen slutade 2–2 efter att Paul Walsh kvitterat med en minut kvar av förlängningen. I omspelsmatchen förlorade dock Liverpool med 2–1. I Europacupen slog Liverpool under hösten ut polska Lech Poznan och portugisiska Benfica. Under våren fortsatte det med segrar över Austria Wien i kvartsfinalen och Panathinaikos i semifinalen. Finalen mot Juventus på Heyselstadion i Bryssel kom att bli ihågkommen för allt annat än fotbollen. Läktarbråk ledde till att 39 människor miste livet och engelska klubbar blev bannlysta från europeiskt cupspel i fem år. Matchen slutade 1–0 till Juventus efter ett straffsparksmål av Michel Platini i andra halvlek.
Bruce Grobbalaar och Phil Neal spelade samtliga 64 tävlingsmatcher och John Wark blev lagets bäste målskytt med totalt 27 mål varav 18 i ligan.
Laguppställning Europacupfinalen 1985: 1 Bruce Grobbelaar – 2 Phil Neal, 4 Mark Lawrenson, 6 Alan Hansen, 3 Jim Beglin – 5 Steve Nicol, 8 Ronnie Whelan, 11 John Wark, 10 Paul Walsh – 7 Kenny Dalglish, 9 Ian Rush; avbytare: 13 Sammy Lee, 14 Gary Gillespie, 15 Jan Mølby, 16 Craig Johnston, 17 Chris Pile (målvakt). Alan Kennedy var från början ordinarie vänsterback, men skadade sig i slutet av mars 1985 vilket gav Jim Beglin chansen att etablera sig i startelvan.
Tröjorna tillverkades av Umbro och sponsor var Crown Paints. Fram till och med december 1983 användes samma tröjor som 1982/83, men i tv-sända matcher var sponsorloggan mindre. Den lilla Crown Paints-loggan på två rader syntes så dåligt att man ersatte den med ett enkelt typsnitt på en rad. I Europacupfinalen 1984 spelade man med tröjor utan reklam och med inskriptionen ”European Cup Final / Rome 1984” runt klubbmärket. Till säsongen 1984/85 introducerades en ny gulrandig bortatröja. Denna användes, utan reklam, i Interkontinentalcupen. Där var det tänkt att Mark Lawrenson skulle spelat i tröja nummer 4, men han skadade sig på träning och ersattes av Gary Gillespie i tröja nummer 15. Detta var sista säsongen med Umbro som leverantör, och i Europacupfinalen 1985 dök Liverpool upp i nya tröjor från Adidas. Denna modell kom sedan att användas de följande två säsongerna.
Leicester City var tillbaka i division ett, men inledningen på säsongen blev mindre lyckad. Efter sex raka förluster låg man sist i tabellen, men efter att ha åkt ur Ligacupen efter straffsparksläggning mot Chelsea i oktober blev det bara två förluster på de kommande femton ligamatcherna. Leicester säkrade kontraktet genom seger över Nottingham Forest den 5 maj och slutade till slut på femtonde plats, på samma poäng som Norwich, Luton och West Bromwich. I FA-cupen åkte man ut direkt i tredje omgången mot Crystal Palace. Ian Wilson spelade mest med totalt 44 matcher varav 41 i ligan och Gary Lineker blev lagets bäste målskytt med 22 mål, samtliga i ligan.
Laguppställning 1983/84: 1 Mark Wallington – 2 Bobby Smith, 5 Bob Hazell, 6 John O’Neill, 3 Ian Wilson – 7 Steve Lynex, 4 Kevin MacDonald, 10 Paul Ramsey, 11 Ian Banks/Andy Peake – 8 Gary Lineker, 9 Alan Smith.
Nästa säsong, 1984/85, slutade Leicester återigen på femtonde plats i ligan, faktiskt med lika många poäng (51) som 1983/84. I FA-cupen slog man ut Burton Albion (efter omspel) och Carlisle United, men åkte sedan ut mot Millwall. I Ligacupen slog Leicester ut Brentford Town, men förlorade sedan mot Luton Town. Steve Lynex och John O’Neill spelade samtliga 49 tävlingsmatcher och Gary Lineker blev återigen bäste målskytt med totalt 29 mål varav 24 i ligan vilket gjorde honom till skyttekung tillsammans med Chelseas Kerry Dixon.
Tröjorna tillverkades av Admiral och sponsor var Ind Coope. Hemmatröjan var blå med smala vita ränder i par och med vit V-hals och vita muddar med två blå ränder. Byxorna var vita med tre blå ränder på sidorna och strumporna var vita med två par blå ränder på överdelen. Reservstället var i samma stil fast grönt med gula detaljer. Sponsorloggan fanns i två varianter. Från början var den inbäddad i tröjans design med bokstäverna på blå botten, men senare gjorde man loggan mer utdragen på längden och placerade den ovanpå de vita ränderna, utan blå botten.
Everton upprepade fjolårets ligaplacering och slutade på sjunde plats även 1983/84. I de båda cuperna tog sig laget hela vägen till final. Först mötte man lokalkonkurrenten Liverpool i Ligacupfinalen i mars. Matchen var mållös efter full tid och förlängning, varvid omspel följde tre dagar senare. Denna gång gjorde Graeme Souness matchens enda mål och gav segern till Liverpool. Säsongen avslutades med FA-cupfinalen där man mötte Watford. Graeme Sharp och Andy Gray gjorde varsitt mål för Everton som därmed tog sin fjärde FA-cuptitel. Kevin Ratcliffe var den som spelade mest med totalt 57 matcher varav 38 i ligan. Adrian Heath blev lagets bäste målskytt med totalt arton mål varav tolv i ligan.
Laguppställning Ligacupfinalen 1984: 1 Neville Southall – 2 Gary Stevens, 4 Kevin Ratcliffe, 5 Derek Mountfield, 3 John Bailey – 7 Alan Irvine, 6 Peter Reid, 10 Kevin Richardson, 11 Kevin Sheedy – 8 Adrian Heath, 9 Graeme Sharp; avbytare: 12 Alan Harper. I omspelet spelade Harper i tröja nummer 11 istället för Sheedy. Avbytare var Andy King.
Laguppställning FA-cupfinalen 1984: 1 Neville Southall – 2 Gary Stevens, 4 Kevin Ratcliffe, 5 Derek Mountfield, 3 John Bailey – 7 Trevor Steven, 6 Peter Reid, 11 Kevin Richardson – 8 Adrian Heath, 9 Graeme Sharp, 10 Andy Gray; avbytare: 12 Alan Harper.
I maj 1984 förstärktes laget med mittfältaren Paul Bracewell från Sunderland och i september värvades vänsterbacken Pat Van den Hauwe från Birmingham.
Säsongen 1984/85 inleddes med Charity Shield-matchen mellan Everton och Liverpool, en match som Everton vann efter ett självmål av Liverpools målvakt Bruce Grobbelaar. I Cupvinnarcupen slog Everton under hösten ut University College Dublin och Inter Bratislava, men i Ligacupen åkte man ut mot Grimsby Town i fjärde omgången. Det europeiska cupspelet fortsatte under våren med segrar i såväl kvartsfinalen mot Fortuna Sittard som semifinalen mot Bayern München. I finalen som spelades i Rotterdam mötte man Rapid Wien. Andy Gray och Trevor Steven gav Everton en tvåmålsledning i andra halvlek. Hans Krankl reducerade för österrikarna med fem minuter kvar, men bara minuten senare fastställde Kevin Sheedy slutresultatet 3–1 till Everton. Under våren 1985 hade Everton även tagit sig till final i FA-cupen, en match som spelades bara tre dagar efter segern i Rotterdam. Manchester United stod för motståndet och matchen var mållös vid full tid, men i förlängningen gjorde Norman Whiteside segermålet för United.
I ligan hade Everton inlett säsongen med två förluster, men sedan spelade man upp sig. I oktober/november vann man sex raka matcher och från juldagen fram till 8 maj blev det sexton segrar och två oavgjorda på arton matcher. Everton kunde därmed säkra ligatiteln efter en 2–0-seger över Queens Park Rangers trots att fem omgångar återstod. Laget slutade tretton poäng före tvåan Liverpool och blev engelska mästare för åttonde gången. Målvakten Neville Southall spelade samtliga 63 tävlingsmatcher och Graeme Sharp blev lagets bäste målskytt med totalt 30 mål varav 21 i ligan.
Laguppställning Cupvinnarcupfinalen 1985: 1 Neville Southall – 2 Gary Stevens, 4 Kevin Ratcliffe, 5 Derek Mountfield, 3 Pat Van den Hauwe – 7 Trevor Steven, 6 Peter Reid, 10 Paul Bracewell, 11 Kevin Sheedy – 8 Graeme Sharp, 9 Andy Gray; avbytare: 12 Alan Harper, 13 John Bailey, 14 Kevin Richardson, 15 Ian Atkins, 16 Jim Arnold (målvakt). I FA-cupfinalen var startelvan densamma med Alan Harper som avbytare. Adrian Heath hade råkat ut för en svår skada tidigare under säsongen och kunde inte delta.
Tröjorna tillverkades av Le coq sportif och sponsor var Hafnia. Hemmatröjan var blå med glansiga tunna ränder i par om två. Halsen var rund med en vit trekant nedanför i samma stil som Aston Villa tröjor. Byxor och strumpor var vita, men i FA-cupfinalen och Cupvinnarcupfinalen 1985 spelade Everton i blå byxor. I den senare var reklam på tröjorna förbjudet och på numren fick man sätta på en bit tejp för att dölja tillverkarens logotyp. Reservstället gick i samma stil som hemmastället, fast grått med blå detaljer. Det fanns även en gul reservtröja som användes i några matcher och som hade vanlig V-hals.
Coventry City inledde säsongen 1983/84 starkt och var i december uppe på fjärde plats i tabellen. Men avslutningen av säsongen gick inte lika bra, och precis som föregående säsong slutade Coventry på nittonde plats i ligan, denna gång på samma poäng som Stoke City och två poäng före Birmingham City som åkte ur. Även i de båda cuperna gick det precis som 1982/83, det vill säga förlust i fjärde omgången av FA-cupen (mot Sheffield Wednesday) och tredje omgången av Ligacupen (mot Everton). Terry Gibson (nyförvärv från Tottenham Hotspur) spelade mest med 36 ligamatcher och blev även lagets bäste målskytt med sjutton ligamål. Bland de nya i laget fanns även Radojko Avramović (målvakt, Notts County), Nick Platnauer (mittfältare, Bristol Rovers), Dave Bennett (högerytter, Cardiff City), Trevor Peake (mittback, Lincoln City), Ashley Grimes (mittfältare, Manchester United), Sam Allardyce (mittback, Tampa Bay Rowdies) och Stuart Pearce (vänsterback, Wealdstone).
Laguppställning: 1 Perry Suckling/Radojko Avramović – 2 Brian Roberts, 5 Trevor Peake, 6 Sam Allardyce, 3 Stuart Pearce – 7 Dave Bennett, 4 Gerry Daly/Ashley Grimes, 8 Micky Gynn/Gerry Daly, 11 Nick Platnauer/Micky Adams – 9 Dave Bamber/Nick Platnauer, 10 Terry Gibson.
Tröjorna tillverkades av Umbro och sponsor var Tallon. Hemmatröjan var randig i två ljusblå nyanser och med mörkblå kritstrecksränder däremellan. Byxorna och strumporna var ljusblå. I tv-sända matcher var Tallon-loggan mindre än annars. Reservstället var i samma stil som hemmastället fast med gula ränder samt gula byxor och strumpor. Förutom matchställen var även klubbmärket nytt för säsongen.
Aston Villa slutade på tionde plats i ligan 1983/84, fyra placeringar sämre än året innan. I FA-cupen åkte man ut mot Norwich efter omspel i tredje omgången, men i Ligacupen tog man sig till semifinal där det blev förlust mot Everton. Laget deltog även i UEFA-cupen där man slog ut portugisiska Vitória Guimarães, men i andra omgången förlorade man mot Spartak Moskva. Gary Williams var den som spelade mest med totalt 50 matcher varav 41 i ligan. Peter Withe blev bäste målskytt med totalt 22 mål varav 16 i ligan. Bland de nya spelarna i laget fanns målvakten Mervyn Day (Leyton Orient), mittfältarna Steve McMahon (Everton) och Paul Birch (egen produkt) samt anfallaren Paul Rideout (Swindon Town). I december 1983 såldes vänsteryttern Tony Morley till West Bromwich Albion.
Laguppställning: 1 Nigel Spink – 2 Gary williams, 4 Allan Evans, 5 Brendan Ormsby, 3 Colin Gibson – 7 Alan Curbishley, 10 Steve McMahon, 6 Dennis Mortimer – 8 Gary Shaw/Mark Walters/Paul Birch, 9 Peter Withe, 11 Mark Walters/Paul Rideout.
Tröjorna tillverkades av Le coq sportif. Från början hade klubben ingen sponsor, men i början av 1984 klev Mita in som sponsor. Hemmatröjan var randig i två olika vinröda nyanser och med ljusblå rund hals med en ljusblå trekant nedanför. Precis som den förra modellen hade årets tröja ljusblå sidopaneler, men ärmarna var vinröda. Även byxorna var vinröda vilket avvek från traditionen då Aston Villa alltid haft vita byxor. Reservtröjan var vit med vinröda och gula ränder på tvären och användes tillsammans med vita byxor och vita strumpor. I bortamatcher mot lag med vita byxor användes dock de vinröda byxorna.
Arsenal kom på sjätte plats i ligan 1983/84, fyra placeringar bättre än året innan. I Ligacupen slog man ut Plymouth Argyle och Tottenham Hotspur, men åkte sedan ut mot Walsall och i FA-cupen blev det förlust mot Middlesbrough i tredje omgången. Anfallaren Charlie Nicholas, nyförvärv från skotska Celtic, spelade mest med totalt 46 matcher varav 41 i ligan och Tony Woodcock blev lagets bäste målskytt med totalt 23 mål varav 21 i ligan. Nya i laget var, förutom Nicholas, målvakten John Lukic (Leeds United), mittbacken Tommy Caton (från Manchester City i december 1983), yttern Ian Allinson (Colchester United) och centern Paul Mariner (från Ipswich Town i februari 1984). I samband med att Mariner anlände lånades Alan Sunderland ut till Ipswich. Dessutom spelade 17-årige mittbacken Tony Adams i november 1983 sin första av 504 ligamatcher.
Laguppställning: 1 Pat Jennings – 2 Stewart Robson/Colin Hill, 5 David O’Leary, 6 Colin Hill/Tommy Caton, 3 Kenny Sansom – 7 Alan Sunderland/Raphael Meade/Stewart Robson, 4 Brian Talbot, 8 Paul Davis, 11 Graham Rix – 9 Tony Woodcock, 10 Charlie Nicholas. I de femton sista ligamatcherna spelade Paul Mariner i tröja nummer 9 med Woodcock i nummer 10 och Nicholas i nummer 8.
Tröjorna tillverkades av Umbro och sponsor var JVC. Hemmatröjan och byxorna var likadana som 1982/83, men strumporna var nu helt röda med marinblå Umbro-markering på överdelen. Reservstället var helt nytt för säsongen och bestod av randiga tröjor i två gula nyanser och med marinblå V-hals och muddar med två röda linjer samt marinblå byxor och gula strumpor. I tv-sända matcher var JVC-loggan mindre än normalt.
Liverpool försvarade sin ligatitel från 1982 och blev engelska mästare för fjortonde gången. Liverpool vann även Ligacupen för tredje året i rad efter finalseger över Manchester United. Manchester United, trea i ligan, vann istället FA-cupen genom att besegra Brighton med 4–0 i omspelsmatchen av finalen (första matchen hade slutat 2–2). Nykomlingen Watford kom på andra plats i ligan och kvalificerade sig för UEFA-cupen tillsammans med Tottenham Hotspur, Nottingham Forest och Aston Villa som slutade på platserna 4, 5 och 6. Manchester City, Swansea City och Brighton tog hand om de tre sista platserna och åkte ner i tvåan. Swansea kunde dock trösta sig med att vinna walesiska cupen ooch därmed kvalificera sig för Cupvinnarcupen. Skytteligavinnare blev Luther Blissett, Watford, med 27 mål. Kenny Dalglish, Liverpool, blev utsedd till Årets spelare i England både av fotbollsskribenterna (Football Writers’ Association, FWA) och av spelarföreningen PFA (Professional Footballers’ Association). Ian Rush, Liverpool, blev utsedd till Årets unga spelare.
Här är alla hemmatröjor i division ett 1982/83. Klicka på bilden nedan för att se den i större storlek.
Fem olika tröjtillverkare användes i division ett denna säsong. Mest förekommande var Adidas med åtta lag medan sju lag använde Umbro, tre lag vardera använde Le coq sportif och Patrick och ett Talbot Sports. Så här var tröjtillverkarna fördelade:
Adidas – Brighton and Hove Albion, Ipswich Town, Luton Town, Manchester United, Norwich City, Nottingham Forest, Notts County och West Ham United
Umbro – Arsenal, Everton, Liverpool, Manchester City, Stoke City, Watford och West Bromwich Albion
Le coq sportif – Aston Villa, Sunderland och Tottenham Hotspur
Patrick – Birmingham City, Southampton och Swansea City
Talbot Sports – Coventry City
Här är ligatabellen 1982/83. Klicka på ett lag för att komma till respektive inlägg.
