Engelska division ett 1986/87

Everton blev på nytt bästa klubb på Merseyside och vann engelska division ett 1986/87, nio poäng före tvåan Liverpool. Det var klubbens andra ligatitel på tre år. På tredje plats kom Tottenham Hotspur, men det blev inget europeiskt cupspel för dessa lag eftersom engelska klubbar var avstängda därifrån efter katastrofen på Heyselstadion 1985. Arsenal kom på fjärde plats och vann dessutom Ligacupen efter finalseger över Liverpool. Coventry City, tia i ligan, tog hem sin första stora titel när man besegrade Tottenham i FA-cupfinalen på Wembley.

I andra änden av tabellen hamnade Leicester City, Manchester City och Aston Villa. Dessa tre åkte ner i division två. På nittonde plats kom nykomlingen Charlton Athletic som fick kvala för att klara sig kvar. Det berodde på att man till 1987/88 skulle minska antalet lag till 21. Charlton slog först ut femman i division två, Ipswich Town, i semifinal. Sedan besegrade man Leeds United efter omspel i kvalfinalen och hängde därmed kvar i ettan.

Clive Allen, Tottenham Hotspur, vann skytteligan på 33 mål. Både spelarfacket PFA och fotbollsskribenterna (FWA) utsåg honom till årets spelare i England. Tony Adams, Arsenal, utsågs till årets unga spelare och Evertons Howard Kendall blev utsedd till årets manager.

Tröjorna

Här är alla hemmatröjor i engelska division ett 1986/87. Klicka på bilden nedan för att se den i större storlek.

Engelska division ett 1986/87

Nio olika tröjtillverkare användes i division ett denna säsong. Mest förekommande var Adidas och Umbro med åtta lag var medan två lag använde Hummel. Chelsea producerade sina tröjor själva under märket Chelsea Collection. Så här var tröjtillverkarna fördelade:

  • Adidas – Arsenal, Charlton Athletic, Liverpool, Luton Town, Manchester United, Queens Park Rangers och West Ham United
  • Umbro – Everton, Manchester City, Newcastle United, Nottingham Forest, Oxford United, Sheffield Wednesday och Watford
  • Hummel – Norwich City och Tottenham Hotspur
  • Admiral – Leicester City
  • Chelsea Collection – Chelsea
  • Henson – Aston Villa
  • Patrick – Southampton
  • Spall – Wimbledon
  • Triple S Sports – Coventry City

Ligatabell engelska division ett 1986/87

Här är ligatabellen 1986/87. Klicka på ett lag för att komma till respektive inlägg.

PosLagSpVOFGMIMP
1Everton422688763186
2Liverpool4223811724277
3Tottenham Hotspur4221813684371
4Arsenal42201012583570
5Norwich City4217178535168
6Wimbledon4219914575066
7Luton Town42181212474566
8Nottingham Forest42181113645165
9Watford4218915675463
10Coventry City42171213504563
11Manchester United42141414524556
12Southampton42141018696852
13Sheffield Wednesday42131316585952
14Chelsea42131316536452
15West Ham United42141018526752
16Queens Park Rangers42131118486450
17Newcastle United42121119476547
18Oxford United42111318446946
19Charlton Athletic42111120455544
20Leicester City4211922547642
21Manchester City4281519365739
22Aston Villa4281222457936

Läs mer om engelska ligan 1986/87 på Wikipedia.

Arsenal 1986–1988

Arsenal 1986/87

Inför säsongen 1986/87 anlitade Arsenal skotten George Graham som ny manager. Han kom närmast från Millwall som han hade fört upp till division två 1985. Men bland Arsenalanhängarna var han mest ihågkommen som mittfältare i det lag som tog hem dubbeln 1971. I sin första ligamatch som manager för Arsenal vann han med 1–0 mot Manchester United hemma på Highbury. Därefter blev det dock bara en seger på sju matcher (2–0 mot Sheffield Wednesday). Det blev bland annat tre raka 0–0-matcher och laget gjorde inte mer än fem mål på de första åtta matcherna.

Men det skulle bli bättre. Den fjärde oktober besegrade man blivande mästarna Everton med 1–0 på Goodison Park. Det var starten på en sjutton matcher lång förlustfri svit. Arsenal vann tretton av dessa matcher och bland segrarna fanns två 4–0-vinster på bortaplan i november, mot Southampton och Aston Villa, samt en 2–1-seger över ärkerivalen Tottenham Hotspur på White Hart Lane den fjärde januari. Laget toppade då tabellen fyra poäng före Everton, men den 24 januari bröts sviten då man föll med 2–0 borta mot Manchester United. Arsenal kom nu in i en formsvacka och spelade sedan ytterligare åtta matcher utan att vinna. Efter att ha förlorat med 3–1 borta mot West Ham den åttonde april befann sig laget nu på femte plats i tabellen. På de avslutande åtta matcherna blev det sedan fem segrar och tre förluster. Det innebar att Arsenal slutade på fjärde plats i division ett 1986/87.

Arsenal vinner Ligacupen 1986/87

I FA-cupens tredje omgång slog Arsenal ut Reading med 3–1. Därefter besegrade man Portsmouth med 6–1 och sedan Barnsley med 2–0, men i sjätte omgången blev det förlust med 3–1 mot Watford. Desto bättre skulle det gå i Ligacupen. I andra omgången slog man ut Huddersfield Town efter 2–0 hemma och 0–0 i returen. Sedan besegrade man Manchester City (3–1) och Charlton Athletic (2–0) samt Nottingham Forest (2–0) i kvartsfinalen.

I semifinalen mötte man Tottenham. Det blev förlust med 0–1 i första matchen på Highbury och i returen tog Tottenham ledningen efter en dryg kvart. Arsenal vände dock till 2–1 i andra halvlek vilket blev slutresultatet efter en mållös förlängning. Sammanlagt 2–2 och matchen gick därför till omspel tre dagar senare. I mitten av andra halvlek tog Tottenham återigen ledningen genom Clive Allen som även hade gjort målen i de två tidigare matcherna. Arsenal kvitterade dock med åtta minuter kvar genom Ian Allinson och i matchens sista minut gjorde David Rocastle segermålet för de rödvita.

Finalen spelades på Wembley den femte april 1987 och motståndare var Liverpool. Ian Rush gav Liverpool ledningen i mitten av första halvlek, men Charlie Nicholas kvitterade sju minuter senare. I matchens 83:e minut gjorde samme Nicholas mål igen när hans skott gick i nät via Liverpools Ronnie Whelan. Matchen slutade 2–1 och Arsenal hade vunnit Ligacupen för första gången.

Spelarna i Arsenal 1986/87

Ordinarie laguppställning: 1 John Lukic – 2 Viv Anderson, 5 David O’Leary, 6 Tony Adams, 3 Kenny Sansom – 7 David Rocastle, 4 Steve Williams, 8 Paul Davis, 11 Martin Hayes – 9 Niall Quinn, 10 Charlie Nicholas.

I Ligacupfinalen satt nummer 12 Perry Groves och nummer 14 Michael Thomas på bänken. Groves kom in istället för Quinn i 73:e minuten och Thomas kom in istället för Hayes i 83:e minuten.

20-årige mittbacken Tony Adams spelade samtliga 55 liga- och cupmatcher och blev även utsedd till årets unga spelare i ligan. Martin Hayes blev bäste målskytt med totalt 24 mål varav nitton i ligan. Av de 24 målen kom elva på straff (åtta i ligan). I september värvades yttern Perry Groves från Colchester United. Mittfältaren Stewart Robson såldes till West Ham i januari 1987 och en månad senare försvann mittbacken Tommy Caton till Oxford United. I mars 1987 värvade Arsenal anfallaren Alan Smith från Leicester, men man lånade tillbaka honom till sin gamla klubb för resten av säsongen.

Arsenal 1987/88

Arsenal fick ingen vidare start på 1987/88 med två förluster samt en mållös match mot Manchester United däremellan. Men sen fick man igång spelet. I fjärde omgången blev det hela 6–0 mot nykomlingen Portsmouth efter ett hattrick av Alan Smith. Efter 1–1 borta mot Luton Town vann Arsenal sedan tio raka ligamatcher och gick upp i serieledning. Då försvann plötsligt den fina formen och det blev bara en seger (3–1 hemma mot Sheffield Wednesday) på de följande elva matcherna. Arsenal sjönk därför till femte plats, tjugo poäng bakom serieledarna Liverpool. Laget hittade dock formen igen och på de fjorton sista matcherna blev det bara två förluster. Arsenal slutade därmed på sjätte plats i ligan 1987/88.

I FA-cupen slog Arsenal ut Millwall (2–0), Brighton & Hove Albion (2–1) och Manchester United (2–1), men åkte sedan ut efter 1–2 mot Nottingham Forest i sjätte omgången. Laget tog sig återigen till final i Ligacupen. På vägen dit besegrade man Doncaster Rovers (3–0, 1–0), Bournemouth (3–0), Stoke City (3–0), Sheffield Wednesday (1–0) samt Everton i semifinalen (1–0 borta, 3–1 hemma). I finalen mötte man Luton Town, men där blev det överraskande förlust med 2–3.

Spelarna i Arsenal 1987/88

I maj 1987 värvade Arsenal vänsterbacken Nigel Winterburn från Wimbledon. Tre månader senare förstärkte George Graham laget ytterligare med mittfältaren Kevin Richardson från Watford. Under sommaren sålde man även högerbacken Viv Anderson till Manchester United. Den då 20-årige Michael Thomas tog över som högerback, men i februari 1988 flyttade han upp som innermittfältare. Charlie Nicholas och Niall Quinn förlorade sina platser i anfallet till Alan Smith och Perry Groves. I januari 1988 såldes således Nicholas till Aberdeen medan Quinn blev kvar i klubben ett par år till. Senare samma månad värvades högerbacken Lee Dixon från Stoke City och i mars anslöt vänsteryttern Brian Marwood från Sheffield Wednesday. Den senare skulle så småningom konkurrera ut den skadebenägne Martin Hayes. Mittbacken David O’Leary blev skadad och utbytt mot Nottingham Forest på annandag jul 1987. I hans frånvaro tog Gus Caesar över tröja nummer fem.

Arsenal hade följande utseende 1987/88: 1 John Lukic – 2 Michael Thomas/Nigel Winterburn, 5 David O’Leary/Gus Caesar, 6 Tony Adams, 3 Kenny Sansom – 7 David Rocastle, 4 Steve Williams/Michael Thomas, 8 Paul Davis, 11 Kevin Richardson/Martin Hayes – 9 Alan Smith, 10 Perry Groves.

Lukic och Rocastle spelade mest med totalt 52 av de 55 matcherna varav 40 i ligan. Alan Smith blev bäste målskytt med totalt sexton mål varav elva i ligan.

Tröjorna

Till säsongen 1986/87 tog Adidas över efter Umbro som tröjleverantör till Arsenal. Tröjorna hade ett mönster i tyget i form av ränder och små Arsenal-kanoner. På ärmarna återfanns de tre Adidas-ränderna, på hemmatröjan var de röda med marinblå bårder och på bortatröjan tvärtom. Byxorna var kritstrecksrandiga och hade klubbens initialer AFC på höger ben. Bortastället var i samma stil som hemmastället och bestod av gula tröjor, marinblå byxor och gula strumpor. Den gula bortatröjan hade dock ärmar i samma färg som resten av tröjan. I Ligacupfinalen 1987 spelade Arsenal i sitt hemmaställ, men tröjan hade ett par förändringar. Runt Adidas-märket återfanns texten ”Llittlewoods Cup Final / Wembley 1987” och på tröjnumren hade man lagt till ett litet Adidas-märke i nederkant.

Charlton Athletic 1986–1988

Charlton Athletic 1986/87

Säsongen 1986/87 var Charlton Athletic tillbaka i högsta divisionen för första gången på trettio år. I ligapremiären blev det 1–1 hemma mot Sheffield Wednesday. Efter att ha förlorat med 4–0 borta mot Nottingham Forest tog laget sin första seger när man vann med 1–0 mot Manchester United på Old Trafford. Charlton tog sedan bara en poäng (1–1 hemma mot Coventry City) på de fem följande matcherna.

Laget reste sig dock, tog fyra raka segrar och klättrade sju placeringar i tabellen till tolfte plats. Bland annat besegrade man blivande mästarna Everton med 3–2 på Selhurst Park. Charlton hade av ekonomiska orsaker spelat på Crystal Palace hemmaarena Selhurst Park sedan 1985. I början av november tog det roliga slut när man inledde en period med fem raka förluster följt av tre oavgjorda och ytterligare en förlust (0–2 borta mot Aston Villa på annandag jul). Charlton hade då sjunkit till näst sista plats i tabellen, men två dagar senare avslutade man 1986 med att besegra Manchester City med 5–0 och klättra upp till sjuttonde plats.

Charlton Athletic inledde 1987 med fyra förluster och tre oavgjorda på de sju första ligamatcherna. Laget låg då på tjugonde plats vilket skulle innebära nedflyttning. Första segern kom den sjunde mars då man besegrade West Ham United med 2–1 hemma. Det blev inga fler segrar i mars månad, men den fjärde april besegrade man Watford med 4–3 i en målrik tillställning. Charlton spelade sedan ytterligare tre raka Londonderbyn. En mållös match hemma mot Chelsea följdes av förluster borta mot Arsenal (1–2) och Tottenham Hotspur (0–1).

Med fem matcher kvar att spela låg Charlton fortfarande på nedflyttningsplats med fem poäng upp till Oxford United på nittonde plats. Laget gav dock inte upp – man skulle helt enkelt inte åka ur. Först besegrade man Aston Villa med 3–0 och spelade sedan 2–2 borta mot Southampton. Efter en 0–1-förlust hemma mot Luton Town vann man sedan de två avslutande matcherna. Det blev 3–0 borta mot Newcastle United och 2–1 hemma mot Queens Park Rangers. Charlton Athletic slutade därmed på nittonde plats i division ett 1986/87 vilket innebar kvalspel för att hänga kvar.

Kvalspel för att hänga kvar

Kvalet avgjordes i två omgångar, semifinaler och finaler. Samtliga matcher spelades i form av dubbelmöten hemma och borta. I ena semifinalen mötte Charlton femman i division två, Ipswich Town. I den andra semifinalen möttes trean och fyran i division två, Oldham Athletic och Leeds United. Charltons första match blev mållös, men i returen vann man med 2–1 och tog sig till final.

Där mötte man Leeds som hade tagit sig till final efter sammanlagt 2–2 och fler gjorda bortamål. Charlton vann första finalmatchen med 1–0 hemma, men i returen vann Leeds med samma siffror. Därför blev det omspel på neutral plan i Birmingham. Matchen var fortfarande mållös efter 90 minuter varvid förlängning tilltog. John Sheridan gav Leeds ledningen genom en frispark i 99:e minuten. Charlton kvitterade sedan i 113:e minuten genom mittbacken Peter Shirtliff. Fyra minuter senare nickade samme Shirtliff in 2–1 på en frispark av Andy Peake. Resultatet stod sig tiden ut och Charlton behöll sin plats i högsta divisionen.

Final i Full Members’ Cup

Charlton åkte ur FA-cupen i tredje omgången efter förlust mot Walsall. I Ligacupen slog man ut Lincoln City och Queens Park Rangers, men åkte sedan ut mot Arsenal. Desto bättre gick det i Full Members’ Cup. I november 1986 slog Charlton ut Birmingham City och Bradford City. För Charltons del fortsatte turneringen med kvartsfinaler mot Everton i mars 1987. Efter förlängning var ställningen 2–2 och Charlton vann den påföljande straffsparksläggningen med 3–1 och tog sig till semifinal. Där besegrade man Norwich City med 2–1 efter förlängning, men i finalen på Wembley blev det förlust med 1–0 mot Blackburn Rovers.

Spelarna i Charlton Athletic 1986/87

Ordinarie laguppställning: 1 Bob Bolder – 2 John Humphrey, 5 Steve Thompson, 6 Peter Shirtliff, 3 Mark Reid – 7 Rob Lee/Mark Stuart/Ralph Milne, 4 Andy Peake/George Shipley, 8 Mark Stuart/Steve Gritt/Rob Lee, 10 Mark Aizlewood – 9 Jim Melrose, 11 Colin Walsh.

Vänsterbacken Mark Reid spelade samtliga 42 ligamatcher och Jim Melrose blev bäste målskytt med fjorton ligamål. Under sommaren 1986 värvade Charlton målvakten Bob Bolder (Sunderland) och mittbacken Peter Shirtliff (Sheffield Wednesday). I september anlände även mittfältarna Andy Peake (Grimsby Town) och Colin Walsh (Nottingham Forest). Mark Aizlewood såldes till Leeds United i februari 1987 och Colin Walsh bytte från nummer elva till nummer tio i de nio sista ligamatcherna. Då spelade Mark Stuart och sedan Garth Crooks i nummer elva. Manager var Lennie Lawrence som hade lett laget sedan 1982.

Charlton Athletic 1987/88

Charlton Athletic fick en minst sagt usel start på 1987/88. Laget inledde säsongen med fyra raka förluster. Det blev sedan 1–1 borta mot nykomlingen Portsmouth följt av ytterligare en förlust, 2–3 borta mot Liverpool. Första segern kom i sjunde omgången då man besegrade Luton Town med 1–0 hemma. Efter ytterligare sex matcher utan seger vann Charlton med 2–0 hemma mot Norwich City. På årets åtta sista ligamatcher vann laget två gånger, 1–0 borta mot Tottenham Hotspur och 2–1 hemma mot Portsmouth. Efter årets sista match, en 1–0-förlust mot Luton Town, låg Charlton näst sist i tabellen.

Laget inledde sedan 1988 med tre oavgjorda och två förluster. Första segern kom den tjugonde februari då man slog Sheffield Wednesday med 3–1. Charlton varvade sedan segrar med oavgjorda och förluster. På de följande nio matcherna blev det fyra segrar. Dessa kom hemma mot West Ham United (3–0), borta mot Southampton (1–0), hemma mot Watford (1–0) och hemma mot Newcastle United (2–0). Charlton Athletic avslutade sedan 1987/88 med tre 1–1-matcher i rad och slutade på sjuttonde plats i tabellen.

Högerbacken John Humphrey spelade mest med 40 ligamatcher och Garth Crooks blev bäste målskytt med tio ligamål. Crooks hade anlänt från West Bromwich Albion i mars 1987 och hann även spela några matcher under våren det året.

Tröjorna

Säsongerna 1986/87 och 1987/88 levererade Adidas tröjorna till Charlton Athletic. I de första ligamatcherna i augusti 1986 saknade klubben sponsor, men sedan kom The Woolwich in som sponsor. Tröjorna hade samma mönster i tyget som många andra Adidas-tröjor hade vid denna tid, bland annat svenska landslaget. Den röda hemmatröjan kompletterades av vita byxor och strumpor med tre röda ränder, det vill säga Adidas standardmodell. Det fanns två reservställ, ett helblått samt ett bestående av vita tröjor, svarta byxor och svarta strumpor. Dessa hade samma design som hemmastället, men färgerna på hals och muddar var omvända. De svarta byxorna och strumporna användes även tillsammans med den röda hemmatröjan i vissa matcher.

Chelsea 1986/87

Chelsea inledde säsongen 1986/87 med tre oavgjorda och två förluster på de fem första ligamatcherna. Första segern kom den trettonde september då man besegrade Tottenham Hotspur på White Hart Lane. Efter att ha förlorat med 2–6 hemma mot Nottingham Forest tog Chelsea sin andra seger, även denna gång på bortaplan. Lagets store målskytt Kerry Dixon gjorde matchens enda mål mot Manchester United på Old Trafford. Det blev sedan förlust i två raka London-derbyn, först 0–1 hemma mot Charlton Athletic och sedan 3–5 borta mot West Ham United. En vecka senare, i elfte omgången, tog Chelsea sin tredje seger, 2–1 hemma mot Manchester City. Laget hamnade sedan i en formsvacka med nio matcher i rad utan seger. De tre sista av dessa nio matcher slutade med förlust och sammanlagt 0–9 i målskillnad. Chelsea låg då sist i tabellen.

På annandag jul 1986 inledde man emellertid en period med nio segrar på tretton matcher. Det gjorde att Chelsea klättrade upp till elfte plats i tabellen. På de nio avslutande matcherna blev det dock bara en seger, 3–1 mot Leicester City den andra maj. Det innebar att Chelsea slutade på fjortonde plats i ligan 1986/87, på samma poäng (52) som Southampton, Sheffield Wednesday och West Ham.

I FA-cupens tredje omgång spelade Chelsea 2–2 mot Aston Villa. Det blev sedan seger med 2–1 i omspelet, men i fjärde omgången åkte man ut efter 0–1 mot Watford. I Ligacupens andra omgång blev det förlust med 1–0 i första matchen mot York City, men Chelsea vann returen med 3–0 och gick ändå vidare. Det blev dock förlust med 2–1 mot Cardiff City i tredje omgången. Chelsea deltog även i Full Members’ Cup 1986/87. Där besegrade man West Ham United med 2–1, men i nästa omgång föll man med 3–0 mot Blackburn Rovers.

Spelarna i Chelsea 1986/87

Ordinaire laguppställning: 1 Tony Godden – 2 Darren Wood, 4 Colin Pates, 5 Joe McLaughlin, 3 Keith Dublin – 7 Pat Nevin, 6 John Bumstead, 8 Nigel Spackman/Micky Hazard, 11 Jerry Murphy/Keith Jones – 9 Kerry Dixon, 10 David Speedie.

Darren Wood spelade mest med totalt 49 (41 från start plus åtta inhopp) av de 50 matcherna varav 34 plus sju inhopp i ligan. Kerry Dixon blev bäste målskytt med totalt tolv mål varav tio i ligan. Under sommaren 1986 värvade Chelsea mittbacken Steve Wicks från Queens Park Rangers och anfallaren Roy Wegerle från USA. Dessutom skrev man permanent kontrakt med målvakten Tony Godden som Chelsea hade lånat från West Bromwich Albion under våren 1986. Wicks hade inlett sin karriär i Chelsea, men lämnade klubben 1978 och återvände nu åtta år senare. I januari 1987 anlände även högerbacken Steve Clarke från St Mirren och i februari sålde man Nigel Spackman till Liverpool för 400 000 pund.

Tröjorna

Säsongen 1986/87 producerade Chelsea sina tröjor själva under märket The Chelsea Collection. Den blå hemmatröjan hade V-hals och muddar med två vita ränder samt en bred vit linje längs ärmarna. Byxorna var i samma stil som föregående säsong fast med en vit rand som gick från sidan till nederkant. Det förekom även en annan typ av byxor som var helt blå. Även strumporna var blå och hade en vit rand på överdelen samt en längre ner. Reservstället var i samma stil som hemmastället fast turkos med grå detaljer. I början av säsongen saknade Chelsea sponsor, men i december och januari sponsrades man av Bai Lin Tea. I februari fick man den italienska sportskotillverkaren Simod som ny sponsor. Vid några tillfällen, i alla fall på bortatröjan, hade man Grange Farm som sponsor. Det lär ha varit ordföranden Ken Bates egen gård.

Coventry City 1986/87

Coventry City inledde ligasäsongen 1986/87 med en 1–0-förlust borta mot West Ham United. Därefter blev det sju raka matcher utan förlust och laget klättrade upp till fjärde plats i tabellen. Efter ett par förluster hemma mot Aston Villa (0–1) och borta mot Oxford United (2–0) blev det sedan ytterligare fyra matcher utan nederlag. På årets sju sista matcher vann Coventry tre gånger, förlorade lika många och spelade en oavgjord. I sista matchen för året besegrade man Tottenham Hotspur med 4–3 i en målrik tillställning. Coventry låg då på sjunde plats i tabellen.

För Coventry City började 1987 mindre bra med fyra förluster och bara en seger (2–1 borta mot Newcastle United) på de sex första ligamatcherna. Det innebar att laget sjönk till tionde plats, men man tog igen ett par placeringar genom att därefter vinna fyra raka matcher, samtliga på hemmaplan. På de följande fyra matcherna blev det tre förluster samt en mållös match borta mot Nottingham Forest. Laget avslutade sedan säsongen med tre segrar och fyra oavgjorda på de sju sista matcherna. Coventry City slutade därmed på tionde plats i ligan 1986/87, på samma poäng (63) som Watford.

Coventry City vinner FA-cupen 1987

I Ligacupens andra omgång slog Coventry ut Rotherham United efter seger med 3–2 hemma och 1–0 i returen. Det blev sedan även seger med 2–1 över Oldham Athletic, men i fjärde omgången spelade man en mållös match mot Liverpool. I omspelet var Liverpool det starkare laget och vann med 3–1. Det skulle dock gå bättre för Coventry i FA-cupen. Där besegrade man Bolton Wanderers med 3–0 i tredje omgången. Därefter slog man självaste Manchester United med 1–0 på Old Trafford och samma siffror blev det mot Stoke City i femte omgången. Coventry fortsatte sedan med att besegra Sheffield Wednesday med 3–1. Semifinalen mot Leeds United på Hillsborough i Sheffield stod 2–2 vid full tid, men nio minuter in i förlängningen avgjorde Dave Bennett för Coventry.

Laget var nu framme i final. Matchen spelades på Wembley den 16:e maj 1987 och motståndare var Tottenham Hotspur. Londonlaget tog ledningen genom Clive Allen redan i den andra minuten, men bara sju minuter senare kvitterade Dave Bennett. Fem minuter för paus tog Tottenham återigen ledningen, denna gång genom Gary Mabbutt. I mitten av andra halvlek kvitterade Coventry på nytt. Bennetts högerinlägg nådde Keith Houchen som nickade i mål. Ställningen 2–2 stod sig matchen ut varpå förlängning vidtog. I förlängningens sjätte minut spelade Lloyd McGrath in bollen framför Tottenhams mål. Bollen tog på Gary Mabbutt som styrde in bollen i eget mål. Det blev sedan inga fler mål och Coventry City hade vunnit sin första stora titel.

Spelarna i Coventry City 1986/87

Ordinarie laguppställning: 1 Steve Ogrizovic – 2 Brian Borrows, 5 Brian Kilcline, 6 Trevor Peake, 3 Greg Downs – 7 Dave Bennett, 4 Lloyd McGrath, 8 David Phillips, 11 Nick Pickering – 9 Cyrille Regis, 10 Keith Houchen.

Brian Borrows skadade sig i sista ligamatchen och missade FA-cupfinalen. David Phillips gick då ner som högerback och Micky Gynn tog den vakanta mittfältsplatsen. Avbytare i finalen var nummer 12 Steve Sedgley och nummer 14 Graham Rodger (inbytt för Kilcline i 89:e minuten). Laget leddes av tränarduon John Sillett och George Curtis.

Målvakten Ogrizovic spelade samtliga 42 ligamatcher och Cyrille Regis blev bäste målskytt med tolv ligamål. Bland de nya spelarna i laget fanns mittfältaren Steve Sedgley (egen produkt), walesiske landslagsmannen David Phillips (Manchester City) och anfallaren Keith Houchen (Scunthorpe United). I oktober anlände även mittfältaren Dean Emerson från Rotherham United.

Tröjorna

Säsongen 1986/87 levererade Triple S Sports tröjorna till Coventry City. Årets hemmatröja var blåvitrandig med en blå nyans som var något mörkare än vanligt. Den hade marinblå V-hals och muddar med två vita ränder. Till denna tröja använde man vita byxor med en marinblå rand längs sidan, men i vissa bortamatcher använde man marinblå byxor. Strumporna var ljusblå med tre marinblå och två vita ränder upptill.

I början av säsongen saknade Coventry sponsor, men i oktober dök Granada Social Clubs upp på tröjorna. Den första varianten hade mörkblå text, men i november bytte man till röd text. I januari tog man fram ännu en variant med vit text på röd botten. På dessa tröjor satt dessutom numren på en vit ruta.

Tröjorna som Coventry använde i FA-cupfinalen hade texten Granada Bingo med ett annat typsnitt än de andra varianterna som förekommit under säsongen. Men detta var inte den enda förändringen. På höger bröst återfanns en bild av FA-cuppokalen med texten ”F.A. Cup Final / Wembley 1987” runtom. Tröjtillverkarens logga hade man flyttat till ärmarna. Även numren på ryggen hade Triple S Sports-logotypen i nederkant.

Bortatröjan var gulrandig och och nästan identisk med Umbro-tröjan från föregående säsong. Men precis som hemmatröjan hade den två ränder istället för tre på hals och muddar. Tröjnumren var också marinblå istället för röda. Tillhörande byxor var gula med en marinblå rand längs sidan och strumporna behöll man från det gamla Umbro-matchstället.

Everton 1986–1988

Everton 1986/87

Everton inledde säsongen 1986/87 med att möta Liverpool i Charity Shield på Wembley. Liverpool hade vunnit dubbeln och fick möta Everton som hade kommit tvåa i ligan. Adrian Heath gav Everton ledningen i åttionde minuten, men Ian Rush kvitterade med två minuter kvar. Matchen slutade 1–1 och lagen delade på titeln.

En vecka senare startade ligan och Everton besegrade Nottingham Forest med 2–0 hemma på Goodison Park. Det blev sedan ytterligare sex matcher utan förlust innan man kom in i en formsvacka med tre raka förluster. Everton sjönk då från andra till femte plats i tabellen. I september avgjordes även finalen av ScreenSport Super Cup vars inledande omgångar hade spelats under 1985/86. Återigen mötte Everton och Liverpool varandra. Här var de rödklädda det starkare laget. Liverpool vann med 3–1 hemma och 4–1 borta och tog alltså hem segern med sammanlagt 7–2.

Efter de tre förlusterna i ligan vann Everton två matcher, mot Southampton (2–0) och Watford (3–2), men en 0–1-förlust borta mot West Ham följt av 2–2 hemma mot Chelsea gjorde att man nu befann sig på åttonde plats. Det blev sedan tre segrar och en mållös match i hemmaderbyt mot Liverpool innan man föll med 0–1 borta mot Luton Town på Luciadagen. Det skulle visa sig blå årets sista förlust.

Everton blir engelska mästare 1986/87

Därefter vann Everton sex raka matcher, bland annat två fyramålssegrar borta mot Newcastle (4–0) och hemma mot Leicester City (5–1). Laget var nu uppe på andra plats i tabellen. Efter 0–1 borta mot Nottingham Forest vann man med 3–1 hemma mot Coventry City och gick nu för första gången upp i serieledning. Efter två oavgjorda följt av förlust med 1–2 borta mot Watford kunde Liverpool gå förbi i tabellen, men bara tillfälligt. Everton hittade återigen formen, vann sju raka matcher och återtog serieledningen. Det blev sedan förlust med 1–3 i säsongens sista Liverpoolderby följt av en mållös match hemma mot Manchester City. Everton avslutade sedan säsongen med tre raka segrar och kunde därmed titulera sig ligamästare 1986/87, nio poäng före tvåan Liverpool. Det var klubbens nionde ligatitel och deras andra på tre år.

I FA-cupen slog Everton ut Southampton (2–1) och Bradford City (1–0) innan man åkte ut mot efter att ha förlorat med 1–3 mot Wimbledon. I Ligacupens andra omgång slog Everton ut Newport County, bottenlag i division tre. Det blev 4–0 hemma och 5–1 borta. Därefter besegrade man Sheffield Wednesday (4–0) och Norwich City (4–1), men i kvartsfinalen blev det förlust med 0–1 mot Liverpool. Everton deltog även i Full Members’ Cup 1986/87. Där besegrade man Newcastle med 5–2, men i kvartsfinalen blev det förlust på straffar mot Charlton Athletic.

Spelarna i Everton 1986/87

Ordinarie laguppställning: 1 Neville Southall – 2 Alan Harper/Gary Stevens, 4 Kevin Ratcliffe, 5 Dave Watson, 3 Paul Power/Neil Pointon/Pat van den Hauwe – 7 Trevor Steven, 6 Kevin Langley/Paul Power/Peter Reid, 10 Paul Wilkinson/Alan Harper/Ian Snodin, 11 Kevin Sheedy – 8 Adrian Heath, 9 Graeme Sharp.

Alan Harper spelade högerback i fjorton av de sjutton första ligamatcherna, men därefter spelade Gary Stevens resten av matcherna. På den andra ytterbacksplatsen spelade Paul Power de sexton första ligamatcherna. I mitten av säsongen tog Neil Pointon över och i slutet spelade Pat van den Hauwe vänsterback i elva av de sexton sista ligamatcherna. På mittfältet i tröja nummer 6 spelade Kevin Langley femton ligamatcher i början av säsongen och Peter Reid lika många i slutet. Däremellan spelade Paul Power ett antal matcher. På den andra innermittfältsplatsen, i tröja nummer 10, spelade Paul Wilkinson i sju av de fjorton första ligamatcherna. Alan Harper spelade nio matcher i nummer 10 i mitten av säsongen och i slutet spelade Ian Snodin fjorton av de sexton sista matcherna i nummer 10.

Kevin Ratcliffe och Trevor Steven spelade 54 av de 55 tävlingsmatcherna under säsongen. Ratcliffe missade matchen mot Charlton i Full Members’ Cup medan Steven missade en ligamatch. Steven blev även, tillsammans med Adrian Heath och Kevin Sheedy, lagets bästa målskytt med totalt sexton mål. Av dessa gjorde Steven fjorton mål i ligan medan Sheedy stod för tretton ligamål och Heath elva. Bland de nya spelarna i klubben fanns mittbacken Dave Watson (Norwich City), vänsterbacken/mittfältaren Paul Power (Manchester City), mittfältaren Kevin Langley (Wigan Athletic) och yttern Neil Adams (Stoke City).

Everton 1987/88

Efter ligasegern lämnade managern Howard Kendall klubben för att ta över spanska Athletic Bilbao. Assisterande tränaren Colin Harvey tog över som huvudansvarig. Precis som Kendall var Harvey en gammal Evertonspelare. Båda hade spelat på klubbens mittfält i slutet av 60- och början av 70-talet.

Everton inledde även säsongen 1987/88 med Charity Shield-matchen på Wembley. Denna gång mötte man FA-cupvinnarna Coventry City och Evertons Wayne Clarke gjorde matchens enda mål strax före halvtidsvilan. Everton inledde ligasäsongen 1987/88 med två segrar (1–0 mot Norwich City i premiären och 4–0 mot Sheffield Wednesday) och två oavgjorda däremellan. Därefter blev det tre förluster på fem matcher. Mellan nederlagen blev det en mållös match mot Tottenham Hotspur och en 2–1-seger över Manchester United, båda på hemmaplan. Everton hittade dock formen. Man förlorade bara en gång på de följande tolv ligamatcherna och klättrade upp från nionde till fjärde plats i tabellen. Förlusten lär dock ha svidit då den kom i derbyt mot Liverpool som vann med 2–0 på Anfield.

Everton avslutade 1987 med en 1–2-förlust borta mot Manchester United och på nyårsdagen 1988 föll man dessutom med 0–1 mot Sheffield Wednesday. Laget vann sedan fem raka matcher innan nästa förlust, 1–2 borta mot Tottenham. Det blev därefter tio raka matcher utan förlust, men bara fyra segrar. Everton avslutade sedan säsongen 1987/88 med en 1–2-förlust hemma mot Arsenal och slutade på fjärde plats i ligan.

Omspel för Everton i FA-cupen 1987/88

I FA-cupens tredje omgång krävdes det tre omspelsmatcher för att besegra Sheffield Wednesday. De tre första matcherna slutade 1–1, men i fjärde matchen vann Everton med 5–0. Det blev omspel även i nästa omgång mot Middlesbrough. Första matchen slutade 1–1 och i omspelet blev det 2–2 efter förlängning, men i det andra omspelet blev det 2–1 till Everton. Everton åkte sedan ut efter att ha förlorat med 0–1 mot Liverpool. I Ligacupens andra omgång slog Everton ut Rotherham United efter 3–2 hemma och 0–0 i returen. Därefter besegrade man Liverpool (1–0), Oldham Athletic (2–1) och Manchester City (2–0). Laget var nu framme i semifinal där man mötte Arsenal. Det blev dock förlust i båda mötena, 0–1 hemma och 1–3 i returen.

Tröjorna

Efter tre år med Le Coq Sportif tog Umbro återigen över som tröjleverantör till Everton 1986/87. Sponsor var precis som tidigare japanska elektronikföretaget NEC. Hemmatröjan hade ett rutmönster i två nyanser av blått på framsidan medan baksidan och ärmarna var enfärgade. Även de vita byxorna hade ett rutmönster och hade en blå triangel på vänster ben. Everton hade haft vita strumpor som förstaval i flera år, men nu gick man tillbaka till blå strumpor.

Bortatröjan var gul med blå V-hals och muddar och hade även den ett rutmönster på framsidan. Till denna tröjan använde man blårutiga byxor med en gul triangel på vänster ben samt gul strumpor med blå överdel. De blå byxorna användes även tillsammans med den blå hemmatröjan i bortamatcher mot lag med vita byxor. Det fanns även en vit tredjetröja med tunna blå diagonala linjer som bildade ett rutmönster. Denna tröja använde man dock aldrig i någon tävlingsmatch.

Leicester City 1986/87

Leicester City skulle få en tuff säsong 1986/87. Efter 1–1 mot Luton Town i ligapremiären föll man med 0–1 borta mot nykomlingen Wimbledon. I tredje omgången kom dock en av säsongens höjdpunkter när man besegrade regerande mästarna Liverpool med 2–1 hemma på Filbert Street. Efter fyra matcher utan vinst blev det sedan tre segrar i rad. Först två bortavinster mot Queens Park Rangers (1–0) och Manchester City (2–1) och sedan en 3–1-seger hemma mot Nottingham Forest. Laget låg då på nionde plats i tabellen. Sviten kom dock av sig och Leicester tog bara två poäng på följande åtta matcherna innan man besegrade Oxford United med 2–0 hemma. Det blev lagets sista seger 1986. Leicester avslutade året med två förluster och däremellan en oavgjord (1–1) hemma mot Arsenal och hade nu sjunkit till sista plats i tabellen.

På nyårsdagen 1987 blev det ännu en förlust, denna gång 1–4 borta mot West Ham United. Två dagar senare tog man dock sin största seger för säsongen när man besegrade Sheffield Wednesday med 6–1. I denna match stod Steve Moran för ett hattrick. Efter 0–1 borta mot Luton slog man sedan Wimbledon med 3–1 och klättrade upp till artonde plats. Lyckan blev dock kortvarig och Leicester förlorade sedan fyra raka matcher. Fyra segrar på sju matcher gjorde ändå att man såg ut att kunna undvika nedflyttning. Segrarna, samtliga på hemmaplan, kom mot Charlton Athletic (1–0), Queens Park Rangers (4–1), Manchester City (4–0) och West Ham United (2–0). Segern mot West Ham skulle dock visa sig bli lagets sista. Leicester avslutade därefter säsongen med tre raka förluster och två oavgjorda. Nedflyttningen var därmed ett faktum och Leicester City slutade på tjugonde plats i division ett 1986/87.

I FA-cupen åkte Leicester ut direkt i tredje omgången efter 2–5 mot Queens Park Rangers. I Ligacupens andra omgång slog man ut Swansea City efter seger med 2–0 borta och 4–2 hemma, men i nästa omgång föll man med 1–4 mot Liverpool.

Spelarna i Leicester City 1986/87

Ordinarie laguppställning: 1 Ian Andrews – 2 Simon Morgan, 4 Russell Osman, 5 Steve Walsh/John O’Neill, 3 Mark Venus – 7 Ali Mauchlen, 6 Gary McAllister, 10 Paul Ramsey, 11 Ian Wilson – 8 Steve Moran, 9 Alan Smith.

Alan Smith och Ian Andrews spelade samtliga 42 ligamatcher. I mars såldes Smith till Arsenal för 800 000 pund, men han lånades tillbaka till Leicester säsongen ut och blev lagets bäste målskytt med sjutton ligamål. Bredvid Smith i anfallet tog nyförvärvet Steve Moran plats. Han anlände från Southampton i september. Dessutom lånades Steve Lynex ut till Birmingham City i november/december innan han i mars 1987 såldes till West Bromwich Albion. Manager var nordirländaren Bryan Hamilton som var ny i klubben. Han ersatte Gordon Milne som hade lämnat klubben efter fyra år.

Tröjorna

Leicester City behöll samma tröjmodell 1986/87 som föregående säsong, men sponsorn gjorde nu reklam för ölmärket John Bull. Även tröjnumren skiljde sig en aning jämfört med tidigare.

Manchester United 1986–1988

Manchester United 1986/87

Manchester United inledde 1986/87 med tre raka förluster och därefter en oavgjord (1–1) borta mot Leicester City. En vecka senare kom första segern när man utklassade Southampton med 5–1 hemma på Old Trafford. Därefter följde dock ytterligare tre raka förluster och laget sjönk till näst sista plats i tabellen. I början av oktober inledde United en period med förbättrade resultat. Man var obesegrade i fem raka ligamatcher, men den fjärde oktober åkte man ur Ligacupen efter att ha förlorat med 4–1 mot Southampton. Det blev droppen för styrelsen som gav managern Ron Atkinson sparken.

Som ersättare anlitade Manchester United skotten Alex Ferguson från Aberdeen. Fergusons första match slutade med en 2–0-förlust borta mot Oxford United, men resultaten skulle bli bättre. Tre segrar och tre oavgjorda matcher (samt en förlust borta mot Wimbledon) senare hade laget klättrat upp till fjortonde plats i tabellen. I den sista av dessa sju matcher vann United med 1–0 mot Liverpool på Anfield. Laget avslutade sedan 1986 med en 0–1-förlust hemma mot Norwich City.

Manchester United fick en fin start på 1987 med åtta raka ligamatcher utan förlust vilket gjorda att man klättrade till tionde plats. Man slog även ut ärkerivalen Manchester City med 1–0 i FA-cupens tredje omgång, men i nästa omgång åkte man ur med samma siffror mot Coventry City. Efter den lovande inledningen på det nya året blev det blandade resultat i de tolv sista ligamatcherna med fyra segrar, tre oavgjorda och fem förluster. Manchester United slutade på elfte plats i division ett 1986/87, deras sämsta placering sedan nedflyttningen tretton år tidigare.

Spelarna i Manchester United 1986/87

Ordinarie laguppställning: 1 Chris Turner/Gary Walsh – 2 John Sivebæk/Mike Duxbury, 5 Paul McGrath, 6 Kevin Moran, 3 Arthur Albiston/Colin Gibson – 8 Gordon Strachan, 7 Bryan Robson, 4 Norman Whiteside/Remi Moses, 11 Jesper Olsen/Colin Gibson – 9 Frank Stapleton, 10 Peter Davenport.

Peter Davenport var den som spelade mest med totalt 45 matcher (39 från start) varav 39 (34 från start) i ligan. Han blev även lagets bäste målskytt med totalt sexton mål varav fjorton i ligan.

Manchester United 1987/88

Inför 1987/88 förstärkte Alex Ferguson Manchester United med högerbacken Viv Anderson från Arsenal och skotske anfallaren Brian McClair från Celtic. Samtidigt sålde han John Sivebæk till franska Saint-Étienne och Frank Stapleton till Ajax. United fick en betydligt bättre start än föregående säsong och förlorade bara en av de femton första ligamatcherna. Man hade dock vissa problem att vinna matcher och åtta gånger hade laget spelat oavgjort. Enda nederlaget så långt var en 1–2-förlust borta mot Everton i åttonde omgången. Efter en andra förlust med samma siffror mot Wimbledon började dock Manchester United att vinna fler och fler matcher. Det blev fyra segrar och en förlust (0–1 borta mot Newcastle United) på de fem sista matcherna i december.

Manchester United inledde 1988 med en mållös match hemma mot Charlton Athletic, vilket lär ha setts som en missräkning. Efter en uddamålsseger över Watford kom nästa besvikelse: förlust med 0–2 hemma mot Southampton. Därefter besegrade man dock Arsenal med 2–1 borta. Det blev sedan ytterligare tre raka segrar följt av 1–1 borta mot Tottenham Hotspur. Efter senaste förlusten hade laget klättrat från femte till andra plats i tabellen. United behöll placeringen trots förlust med 0–1 borta mot Norwich City i nästa match. Det skulle visa sig bli lagets femte och sista förlust för säsongen. På de tio avslutande matcherna blev det åtta segrar och två oavgjorda. Den andra av de två oavgjorda var en av säsongens höjdpunkter. Matchen mot Liverpool på Anfield slutade 3–3 efter att United hämtat upp ett 3–1-underläge till 3–3. Manchester United vann därefter fem raka matcher och slutade på andra plats i division ett 1987/88.

I FA-cupen slog Manchester United ut Ipswich Town (2–1) och Chelsea (2–0) innan man föll med 1–2 mot Arsenal. United inledde spelet i Ligacupen med en 5–0-seger hemma mot Hull City följt av 1–0 i returen. Därefter besegrade man både Crystal Palace och Bury med 2–1, men sedan åkte man ut efter 0–2 mot Oxford United.

Spelarna i Manchester United 1987/88

Förutom Viv Anderson och Brian McClair var även mittbacken Steve Bruce ny i laget denna säsong. Han anlände från Norwich City i december 1987 och konkurrerade ut Kevin Moran ur laget. McClair var den som spelade mest med totalt 48 liga- och cupmatcher (han missade två ligamatcher). Han blev även lagets bäste målskytt med totalt 31 mål varav 24 i ligan. Det var första gången sedan George Best 1967/68 som en Manchester United-spelare gjorde tjugo ligamål.

Tröjorna

Manchester United fick nya matchställ inför 1986/87. Precis som tidigare var Adidas tröjleverantör och Sharp huvudsponsor. Samtliga tre tröjor hade V-hals och muddar i vitt, rött och svart samt tre ränder längs ärmarna. Den röda hemmatröjan kompletterades som vanligt av vita byxor och svarta strumpor, men i vissa bortamatcher använde man bortaställets svarta byxor. I bortamatchen mot Newcastle använde Manchester United de vita bortastrumporna tillsammans med den röda tröjan och de vita byxorna. Laget använde sitt ordinarie bortaställ, alltså vit tröja, svarta byxor och vita strumpor borta mot Arsenal, Nottingham Forest, Liverpool och West Ham. Borta mot Aston Villa och Charlton använde United de svarta hemmastrumporna tillsammans med resten av bortastället och borta mot Watford spelade man i helvitt. Det blå tredjestället kom till användning i två bortamatcher mot Southampton, i ligan respektive Ligacupen.

Manchester United behöll samma matchställ 1987/88. Enda skillnaden var att de blå byxorna fick en uppdatering. Man ersatte klubbmärket på ena benet med en vit djävul och de tre vita ränderna längs sidorna fick svarta bårder precis som tröjan. Återigen använde United det blå tredjestället borta mot Southampton. Under 1987/88 användes den vita tröjan tillsammans med svarta byxor och vita strumpor i ligamatcherna borta mot Arsenal, Nottingham Forest och Liverpool samt mot Arsenal i FA-cupen. Borta mot Charlton och West Ham spelade Manchester United i vitt–svart–svart.

Källa: Unitedkits.com – 1986/87, Unitedkits.com – 1987/88

Newcastle United 1986/87

Newcastle United fick en miserabel start på 1986/87 med fyra förluster och bara två oavgjorda på de sex första ligamatcherna. Första segern kom i sjunde omgången då man besegrade Wimbledon med 1–0. Efter femton matcher hade laget bara vunnit två matcher och låg sist i tabellen. Den andra segern kom mot Manchester City (3–1) i tionde omgången. Newcastle lyckades sedan vinna tre av fyra matcher och klättra upp till femtonde plats. Formtoppen var dock bara tillfällig och laget förlorade därefter sex raka matcher och befann sig återigen sist i tabellen.

Det blev ytterligare tre matcher utan seger innan vändningen kom. I mars 1987 kom nyförvärvet Paul Goddard in i ett målstimm och gjorde mål sju matcher i rad. Samtidigt kom Paul Gascoigne tillbaka efter ett nästan fem månader långt skadeuppehåll. Från början av mars till mitten av april vann Newcastle sex matcher och spelade tre oavgjorda. Efter en 2–1-seger över Manchester United den artonde april låg laget på sextonde plats i tabellen. Det blev sedan en 0–3-förlust mot blivande mästarna Everton innan man besegrade Chelsea med 1–0. Newcastle United avslutade sedan säsongen med en oavgjord och två förluster och slutade på sjuttonde plats i division ett 1986/87.

I FA-cupen slog Newcastle ut Northampton Town (2–1) och Preston North End (2–0) innan man föll med 1–0 mot Tottenham Hotspur i femte omgången. Newcastle åkte ur Ligacupen direkt i andra omgången efter att ha förlorat mot Bradford City. Det blev förlust med 2–0 borta och då räckte inte 1–0-segern i returen. Newcastle United deltog även i Full Members’ Cup 1986/87. Även där blev det uttåg direkt efter förlust med 5–2 mot Everton.

Spelarna i Newcastle United 1986/87

Ordinarie laguppställning: 1 Martin Thomas – 2 John Anderson/Neil McDonald, 5 Jeff Clarke/Peter Jackson, 6 Glenn Roeder, 3 John Bailey/Kenny Wharton – 7 Neil McDonald/Paul Stephenson, 4 David McCreery, 8 Paul Gascoigne/Andy Thomas, 11 Ian Stewart/Darren Jackson/John Anderson – 9 Billy Whitehurst/Paul Goddard, 10 Peter Beardsley.

Under hösten värvade Newcastle försvararen Peter Jackson (Bradford City), mittfältaren Andy Thomas (Oxford United) samt anfallarna Darren Jackson (Meadowbank Thistle) och Paul Goddard (West Ham). I februari anlände även skotske mittfältaren Albert Craig från Hamilton Academical. I oktober såldes anfallaren Billy Whitehurst till Oxford United. Neil McDonald var den som spelade mest med totalt 45 av de 48 liga- och cupmatcherna varav 40 i ligan. Paul Goddard blev lagets bäste målskytt med totalt tretton mål varav elva i ligan.

Tröjorna

Newcastle United behöll samma tröjor från Umbro 1986/87 som föregående säsong. Man hade dock en ny sponsor i form av öltillverkaren Greenalls. I början av säsongen bestod loggan av texten Greenalls Beers med en ram runtom, men senare tog man bort ramen och ändrade texten till bara Greenalls. På hemmatröjan gick man tillbaka till de traditionella tröjnumren med runda former, men bortatröjans nummer hade kvar de kantiga formerna.

Norwich City 1986/87

Efter ett år i division två var Norwich City tillbaka i högsta serien 1986/87. Laget tippades få det svårt, men istället var man obesegrade i de fyra första ligamatcherna. Efter en 1–3-förlust hemma mot Watford i femte omgången vann Norwich sedan fyra matcher i rad följt av två oavgjorda. I mitten av oktober toppade Norwich tabellen, men efter den fina inledningen förlorade laget fyra av sju matcher och sjönk till nionde plats. Bland annat åkte man på två storförluster: 2–6 mot Liverpool och 0–4 mot Everton.

Formsvackan var dock bara tillfällig och Norwich spelade därefter femton raka matcher utan förlust – fem segrar och tio oavgjorda. Det blev sedan två raka förluster, 0–3 mot Tottenham Hotspur och 1–4 mot Newcastle United., men på de sju avslutande matcherna blev det fyra segrar och bara en förlust, 0–1 hemma mot blivande ligamästarna Everton. En alldeles utmärkt säsong för Norwich City som slutade på femte plats i ligan 1986/87.

I FA-cupens tredje omgång fick Norwich City 1–1 mot Huddersfield Town, men i omspelet blev det seger med 4–2. I nästa omgång föll man dock med 1–0 mot Wigan Athletic. Norwich slog ut Peterborough United i Ligacupens andra omgång efter 0–0 borta och seger med 1–0 i returen. Efter seger med 4–1 mot Millwall åkte Norwich ut med samma siffror mot Everton. Norwich City deltog även i Full Members’ Cup 1986/87. Där besegrade man Coventry City (2–1), Southampton (2–1 efter förlängning) och Portsmouth (3–1), men i semifinalen föll man med 2–1 efter förlängning mot Charlton Athletic.

Spelarna i Norwich City 1986/87

Ordinarie laguppställning: 1 Bryan Gunn – 2 Ian Culverhouse/Kenny Brown, 4 Steve Bruce, 6 Ian Butterworth/Shaun Elliott, 3 Tony Spearing – 10 Trevor Putney, 5 Mike Phelan, 7 Ian Crook, 11 Dale Gordon – 8 Kevin Drinkell, 9 Wayne Biggins/Robert Rosario.

Inför 1986/87 värvade Norwich City mittbacken Shaun Elliott (Sunderland), mittfältarna Trevor Putney (Ipswich Town) och Ian Crook (Tottenham Hotspur) samt anfallaren David Hodgson (Sunderland). Putney ingick i en bytesaffär där John Deehan gick i motsatt riktning. I september anlände även mittbacken Ian Butterworth från Nottingham Forest och i oktober värvade man skotske målvakten Bryan Gunn från Aberdeen. Innan Gunns ankomst var Graham Benstead förstemålvakt, men en axelskada i november 1986 gjorde att hans Norwich-karriär i praktiken var över. Anfallaren Kevin Drinkell spelade samtliga 53 liga- och cupmatcher medan mittbacken Steve Bruce bara missade en ligamatch. Drinkell blev även lagets bäste målskytt med totalt 21 mål varav 16 i ligan.

Tröjorna

Hummel levererade tröjorna till Norwich City 1986/87 och sponsor var Foster’s Lager. Både den gula hemmatröjan och den vita bortatröjan hade gröna ärmar. Till hemmatröjan använde man traditionsenligt gröna byxor och gula strumpor medan bortatröjan kompletterades av vita byxor och strumpor.