Kategori: Uncategorized

Oxford United 1986/87

Oxford United kom att tillhöra nedflyttningskandidaterna under 1986/87. Det började med en 3–0-förlust borta mot Watford i premiären. Efter två oavgjorda samt en 3–1-förlust borta mot Everton tog laget sin första seger, 2–1 borta mot Aston Villa. Innan årets slut hade Oxford vunnit ytterligare fem matcher, men det blev även ytterligare sex förluster. I oktober blev det dessutom två storförluster: 1–6 mot Sheffield Wednesday och 0–4 mot Liverpool. Det nya året började dock bra med en 3–1-seger över Southampton på nyårsdagen 1987, men därefter blev det bara ytterligare fyra segrar. Laget förlorade tio av de nitton sista matcherna samt spelade fem oavgjorda. Det innebar att Oxford United slutade på artonde plats i division ett 1986/87, två poäng före Charlton Athletic på kvalplats.

Oxford United förlorade med 3–0 mot division fyra-laget Aldershot i FA-cupens tredje omgång. I Ligacupens andra omgång vann man dock med 6–0 mot Gillingham följt av 1–1 i returen. Efter en 3–1-seger över Sheffield United blev det sedan förlust med 0–1 mot West Ham United.

Spelarna i Oxford United 1986/87

Ordinarie laguppställning: 1 Steve Hardwick – 2 Dave Langan, 5 Gary Briggs, 6 Malcolm Shotton/John Dreyer/Tommy Caton, 3 John Trewick/John Dreyer – 7 Ray Houghton, 4 Les Phillips, 10 Trevor Hebberd, 11 Kevin Brock – 8 John Aldridge, 9 Billy Whitehurst/David Leworthy.

Mittbacken Gary Briggs var den som spelade mest med 40 av de 42 ligamatcherna. John Aldridge blev lagets bäste målskytt med femton ligamål trots att han såldes till Liverpool i slutet av januari 1987. Som ersättare till Aldridge värvade Oxford walesaren Dean Saunders från Brighton i mars. Han gjorde sex mål på tolv ligamatcher under våren. Ett annat nyförvärv var mittbacken Tommy Caton som anlände från Arsenal i februari 1987. Han spelade från start i de sjutton sista ligamatcherna.

Tröjorna

Oxford United behöll samma matchställ från Umbro 1986/87 som föregående säsong. Sponsorn Wang var kvar, men man lade till texten Computers. Ett par andra skillnader var att klubbmärket inte längre hade någon text och att numren på ryggen hade fått ett Umbro-märke i nederkant. Precis som tidigare var byxor och strumpor i första hand marinblå, men i vissa bortamatcher använde man gula byxor och/eller gula strumpor. Det vita bortastället kom till användning i bortamatcherna mot Watford, Norwich och Wimbledon. I bortamatchen mot Southampton i april introducerade man ett tredje matchställ i ljusblått. Denna match blev dock enda gången som Oxford spelade i ljusblått. Läs mer om Oxford United 1986/87 på Oxford Kits.

Queens Park Rangers 1986/87

Queens Park Rangers åkte på storstryk i säsongens första ligamatch 1986/87 – 1–5 borta mot Southampton. Laget återhämtade sig dock och vann de följande tre matcherna mot Watford (3–2), Aston Villa (1–0) och Newcastle United (2–0). QPR var nu uppe på andra plats i tabellen, men där skulle man inte stanna länge. På de sexton efterföljande matcherna blev det bara två segrar, 2–1 mot Wimbledon och 2–0 mot Tottenham Hotspur i oktober. I mitten av december hade Queens Park Rangers sjunkit till sjuttonde plats, men man avslutade i alla fall året med två segrar, 3–1 mot Coventry City och 1–0 mot Oxford United.

Laget inledde 1987 med en 1–3-förlust borta mot Chelsea på nyårsdagen följt av 0–1 hemma mot mot Everton två dagar senare. QPR kom sedan in i en formtopp med fyra raka segrar, vilket tog upp laget till elfte plats. På de fjorton sista matcherna blev det dock bara två segrar, 3–1 mot Nottingham Forest och 3–0 mot Watford. Laget avslutade sedan säsongen med tre raka förluster, bland annat 1–7 borta mot Sheffield Wednesday i 40:e omgången. Queens Park Rangers kom upp i 50 poäng och slutade på sextonde plats i division ett 1986/87.

I FA-cupens tredje omgång slog Queens Park Rangers ut Leicester City med 5–2. Efter 1–1 mot Luton Town vann sedan QPR med 2–1 efter omspel, men i femte omgången blev det förlust med 1–2 mot Leeds United. I Ligacupens andra omgång slog QPR ut Blackburn Rovers efter 2–1 hemma och 2–2 borta, men i nästa omgång blev det förlust med 1–0 mot Charlton Athletic.

Spelarna i Queens Park Rangers 1986/87

Ordinarie laguppställning: 1 David Seaman – 2 Warren Neill, 5 Alan McDonald, 6 Gary Chivers/Terry Fenwick, 3 Ian Dawes/Robbie James – 7 Sammy Lee, 4 Martin Allen, 8 Robbie James/Mike Fillery, 11 Wayne Fereday – 9 Gary Bannister, 10 John Byrne.

David Seaman tog över som förstemålvakt i Queens Park Rangers denna säsong. Han anlände från Birmingham City för 225 000 pund i augusti 1986. Seaman var den i laget som spelade mest med totalt 48 av de 49 liga- och cupmatcherna (han missade en ligamatch). Tidigare förstemålvakten Paul Barron lånades ut till Reading i december. Förutom Seaman var även mittfältaren Sammy Lee (Liverpool) och anfallaren Alan Brazil (Coventry City) nya i laget. Den senare var dock skadedrabbad och deltog bara i fyra ligamatcher. Gary Bannister blev lagets bäste målskytt med totalt sexton mål varav femton i ligan. Han irländske anfallskollega John Byrne stod för fjorton mål varav elva i ligan.

Tröjorna

Adidas levererade tröjorna till Queens Park Rangers 1986/87. Tröjorna var i stort sett likadana som tidigare, men man hade en ny sponsor i form av Blue Star Garages.

Sheffield Wednesday 1986/87

Sheffield Wednesday inledde säsongen 1986/87 med att spela oavgjort 1–1 borta mot nykomlingen Charlton Athletic. Efter ytterligare en oavgjord, denna gång 2–2 hemma mot blivande mästarna Everton, tog laget sin första trepoängare när man besegrade Chelsea med 2–0 hemma på Hillsborough. Sheffield Wednesday fick en bra start på säsongen och förlusten borta mot Arsenal (0–2) i nästa omgång var lagets enda nederlag på de nio första matcherna. Efter storsegern med 6–1 mot Oxford United i nionde omgången var man uppe på fjärde plats i tabellen. Nu började dock formen att dala, och på de kommande elva matcherna blev resultaten blandade: fyra segrar, fyra oavgjorda och tre förluster. Laget avslutade sedan året med två 0–1-förluster mot Manchester City respektive Liverpool.

Det blev sedan ytterligare fem förluster och bara tre oavgjorda på de kommande åtta matcherna. På dessa matcher gjorde laget bara fyra mål och den tredje januari åkte man på säsongens största förlust när man föll med 1–6 borta mot Leicester City. I början av mars hade Wednesday sjunkit till femtonde plats, men därefter lyckades man äntligen vinna ett par matcher. Först blev det 1–0 hemma mot Manchester United och sedan 2–0 borta mot West Ham United. Uppgången var dock bara tillfällig och laget förlorade sedan fyra matcher i rad.

Det återstod nu sex matcher och man lyckades vinna tre gånger och spela oavgjort två gånger. I hemmamatchen mot Queens Park Rangers den andra maj vann Wednesday dessutom med hela 7–1. Det var den största hemmasegern i ligan denna säsong. Efter att ha besegrat Aston Villa med 2–1 borta blev det förlust med 0–2 hemma mot Wimbledon i sista matchen. Sheffield Wednesday slutade därmed på trettonde plats i division ett 1986/87.

Kvartsfinal i FA-cupen

I FA-cupen slog Sheffield Wednesday ut Derby County (1–0) i tredje omgången. Därefter fick man bara 1–1 mot division tre-laget Chester City, men i omspelet blev det seger med 3–1. Det blev sedan återigen 1–1, denna gång mot West Ham, men seger med 2–0 i omspelet tog laget till kvartsfinal. Där blev det dock förlust med 1–3 mot Coventry City. I Ligacupens andra omgång blev det en enkel seger över division fyra-laget Stockport County – 3–0 hemma och hela 7–0 i returen. Det blev dock storförlust med 4–0 mot Everton i nästa omgång. Sheffield Wednesday deltog även i Full Members’ Cup 1986/87, men åkte ut direkt i tredje omgången efter 0–1 mot division två-laget Portsmouth.

Spelarna i Sheffield Wednesday 1986/87

Ordinarie laguppställning: 1 Martin Hodge – 2 Mel Sterland, 4 Paul Hart/Mark Smith/Larry May, 5 Lawrie Madden, 3 Nigel Worthington/Glynn Snodin – 7 Brian Marwood, 6 Mark Chamberlain/Nigel Worthington, 8 Gary Megson, 11 Gary Shelton – 9 Lee Chapman, 10 Carl Shutt/David Hirst.

Målvakten Martin Hodge spelade samtliga 52 liga- och cupmatcher under säsongen. Av utespelarna var anfallaren Lee Chapman den som spelade mest med totalt 49 matcher varav 41 i ligan. Han blev även lagets bäste målskytt med 22 mål varav 19 i ligan. Bland de nya spelarna i laget fanns anfallarna David Hirst (Barnsley) och Carl Bradshaw (egen produkt). I februari anlände även mittbacken Larry May från Barnsley. Han ersatte Paul Hart som i slutet av december hade sålts till Birmingham City.

Tröjorna

Umbro levererade tröjorna och sponsor var Finlux. Tröjorna var i stort sett likadana som föregående säsong, men den kortärmade varianten hade något smalare ränder. Till 1986/87 fick Sheffield Wednesday ett nytt bortaställ. Tröjan var silverfärgad med smala lila och vita diagonala ränder på framsidan. Tillhörande byxor och strumpor var lila.

Wimbledon 1986/87

Wimbledon hade kommit trea i division två och spelade därför i högsta divisionen 1986/87. Det var första gången i klubbens historia som laget befann sig på översta nivån i seriesystemet. Efter att ha förlorat med 1–3 i ligapremiären borta mot Manchester City vann Wimbledon fyra matcher i rad. Laget toppade nu tabellen, men åtta förluster på elva matcher gjorde att man sjönk till fjortonde plats. Wimbledon skulle dock hitta formen igen. Det blev fyra segrar på de sex sista matcherna före nyår. Bland annat besegrade man både Manchester United hemma (1–0) och Chelsea borta (4–0).

Wimbledon inledde 1987 med en 1–3-förlust borta mot Arsenal på nyårsdagen, men på de återstående nitton matcherna blev det bara ytterligare tre förluster. Mellan femtonde februari och sjunde april spelade laget nio raka matcher utan förlust. Den 28:e mars stod Wimbledon för en riktig skräll när man besegrade Liverpool med 2–1 på Anfield. Laget klättrade upp till åttonde plats, men ett par förluster hemma mot Arsenal (1–2) och borta mot Oxford United (1–3) gjorde att man sjönk ett par placeringar. Avslutningen av säsongen blev dock lyckad. Efter 2–2 hemma mot Tottenham Hotspur avslutade laget med fyra raka segrar. Precis som under hösten besegrade man både Manchester United (1–0 borta på Old Trafford!) och Chelsea (2–1 hemma på Plough Lane). Wimbledon slutade därmed på sjätte plats i division ett 1986/87.

I Ligacupens andra omgång ställdes Wimbledon mot Cambridge United. Första mötet i Cambridge slutade 1–1, och i returen i London blev det också oavgjort, denna gång 2–2. Det innebar att Cambridge gick vidare på fler gjorda bortamål. I FA-cupen slog Wimbledon ut först Sunderland (2–1) och sedan Portsmouth (4–0). Därefter besegrade man blivande ligamästarna Everton med 3–1, men i kvartsfinalen blev det förlust med 0–2 mot Tottenham.

Spelarna i Wimbledon 1986/87

Ordinarie laguppställning: 1 Dave Beasant – 2 Kevin Gage, 5 Brian Gayle, 6 Andy Thorn, 3 Nigel Winterburn – 7 Dennis Wise, 4 Steve Galliers/Vinnie Jones, 10 Lawrie Sanchez, 11 Glyn Hodges/Carlton Fairweather – 8 Alan Cork/Andy Sayer, 9 John Fashanu.

Målvakten Beasant och vänsterbacken Winterburn spelade samtliga 42 ligamatcher. John Fashanu blev lagets bäste målskytt med elva ligamål. Steve Galliers inledde som ordinarie på mittfältet, men förlorade sin plats när Vinnie Jones anlände från Wealdstone i november 1986. Galliers blev sedermera utlånad till Bristol Rovers. Alan Cork hade en ordinarie plats i anfallet under första hälften av säsongen, men i slutet av december tog Andy Sayer över hans plats.

Tröjorna

Spall levererade tröjorna till Wimbledon 1986/87 och sponsor var bryggeriet Truman. Hemmatröjan var blå med ett gult fält upptill och hade gul V-hals och gula muddar med två blå ränder. Byxorna var blå med en gul rand på sidan och strumporna var blå med tre gula ränder upptill. Reservstället var rött med gröna detaljer och hade samma design som hemmastället.

Hamburger SV 1982/83

Hamburger SV inledde säsongen 1982/83 på samma sätt som man avslutat föregående säsong, det vill säga med arton ligamatcher utan förlust. Mellan den 30:e januari 1982 och 22:a januari 1983 spelade laget 36 ligamatcher utan en enda förlust. Sviten bestod av 20 segrar och sexton oavgjorda och var rekord i Bundesliga ända till 2013 då Bayern München övertog rekordet. Säsongens första förlust kom den 29:e januari 1983 då Hamburg föll med 3–2 borta mot Werder Bremen. Det blev även förlust med 2–0 borta mot Arminia Bielefeld den femte mars, men på de tolv avslutande matcherna förblev laget obesegrat. Precis som 1981/82 förlorade laget alltså inte en enda match på hemmaplan. Därmed vann Hamburger SV Bundesliga 1982/83 och försvarade sin ligatitel. Laget tog 52 poäng, lika många som Werder Bremen, men hade bättre målskillnad.

Ordinarie laguppställning: Uli Stein – Manfred Kaltz, Holger Hieronymus, Ditmar Jakobs, Bernd Wehmeyer – Jimmy Hartwig, Jürgen Groh, Wolfgang Rolff, Felix Magath – Jürgen Milewski/Lars Bastrup, Horst Hrubesch.

Nya i laget var mittfältaren Wolfgang Rolff från Fortuna Köln och danske anfallaren Allan Hansen från Odense. Den senare spelade dock bara tretton ligamatcher denna säsong. Målvakten Uli Stein, vänsterbacken Wehmeyer och mittfältaren Magath spelade samtliga 34 ligamatcher. Horst Hrubesch blev lagets bäste målskytt med arton ligamål.

I tyska cupen fick Hamburg oavgjort, 1–1, mot MSV Duisburg, men i omspelet blev det en klar seger med 5–0. Därefter besegrade man Werder Bremen med 3–2, men i åttondelsfinalen föll Hamburg med 2–1 mot Hertha Berlin.

Hamburger SV vinner Europacupen 1982/83

Desto bättre gick det för Hamburger SV i Europacupen 1982/83. Första omgången bjöd på ett heltyskt möte mot Dynamo Berlin som representerade Östtyskland. Det blev 1–1 i första mötet i Berlin, och i returen segrade Hamburg med 2–0. I nästa omgång väntade grekiska Olympiakos från Pireus. Efter en 1–0-seger hemma följt av 4–0 borta tog sig Hamburg vidare till kvartsfinal. Dessa spelades i mars 1983 och motståndare var Dynamo Kiev. I första mötet i Kiev vann tyskarna med 3–0 efter ett hattrick av dansken Lars Bastrup. Även i returen blev det seger för bortalaget. Det sovjetiska laget vann med 2–1, men Hamburg gick alltså vidare med sammanlagt 4–2.

Real Sociedad stod för motståndet i semifinalerna och första matchen i San Sebastian slutade 1–1. Hamburg vann sedan returen med 2–1 och tog sig till final mot Juventus. Redan i matchens nionde minut fick Hamburgs mittfältsstjärna Felix Magath på ett kanonskott som letade sig in i bortre krysset. Några fler mål blev det inte och Hamburger SV kunde titulera sig Europacupvinnare 1982/83.

Laguppställning Europacupfinalen 1983: 1 Uli Stein – 2 Manfred Kalts, 4 Ditmar Jakobs, 5 Holger Hieronymus, 3 Bernd Wehmeyer – 8 Jürgen Groh, 6 Wolfgang Rolff, 10 Felix Magath, 7 Jürgen Milewski – 11 Lars Bastrup (ut 55), 9 Horst Hrubesch; avbytare: 12 Thomas von Heesen (in 55).

Tröjorna

Hamburger SV behöll samma tröjor 1982/83 som föregående säsong. I sista ligamatchen, borta mot Schalke 04 den fjärde juni 1983, använde man dock en annan tröjmodell. Denna hade tre vågräta ränder i olika tjocklek över bröstet. Numren på ryggen var också i en annan stil än på de andra tröjorna. I Europacupfinalen var inte tröjreklam tillåtet och Hamburg ersatte därför BP-logotypen med klubbens initialer HSV.

Leeds United 1992/93

Leeds United var regerande ligamästare och deltog därför i Europacupen 1992/93. I första omgången mötte man VfB Stuttgart och tyskarna vann första mötet med 3–0 på hemmaplan efter tre mål i andra halvlek. I returen på Elland Road två veckor senare vann Leeds med 4–1. Det sammanlagda resultatet var därmed 4–4 och Stuttgart var vidare tack vare fler gjorda bortamål. Tyskarna hade dock bytt in en fjärde utländsk spelare i matchen – man fick bara ha tre utlänningar i laget. UEFA ändrade därför resultatet till en 3–0-seger för Leeds vilket gjorde att det stod 3–3 sammanlagt. Ett tredje möte arrangerades på neutral plan i Barcelona och denna gång vann Leeds med 2–1 och gick vidare till andra omgången.

Där stod Glasgow Rangers för motståndet och trots att Gary McAllister gav Leeds ledningen redan i första minuten kunde skottarna vända till seger med 2–1 hemma på Ibrox. Rangers vann även returen i Leeds med samma siffror och gick därmed vidare till gruppspelet i Champions League.

Leeds United i Premier League 1992/93

En dryg månad innan Europaspelet drog igång hade Leeds United inlett säsongen 1992/93 med att mäta FA-cupvinnarna Liverpool i Charity Shield på Wembley. Leeds vann med 4–3 i en match där Eric Cantona stod för ett hattrick. En vecka senare startade den första upplagan av den nybildade Premier League. Det blev seger med 2–1 mot Wimbledon i premiären, men därefter hade laget svårt att vinna. Det blev bara ytterligare fyra segrar fram till nyår, och Leeds låg till och med på nedflyttningsplats under en period på hösten. Att man dessutom sålde den franske storstjärnan Cantona till Manchester United i november gjorde inte saken bättre. Det blev sex segrar på de avslutande tjugo matcherna efter nyår och Leeds höll sig åtminstone ovanför nedflyttningsstrecket. På de sex sista matcherna blev det dock inte en enda seger och Leeds United slutade på sjuttonde plats i Premier League 1992/93.

I FA-cupens tredje omgång fick Leeds bara 1–1 mot Charlton Athletic, men i omspelet vann man med 3–1. Det blev oavgjort även i nästa omgång, denna gång 2–2 mot Arsenal. Samma resultat blev det i omspelet, men i förlängningen gjorde Arsenal segermålet och Leeds var därmed utslaget. I Ligacupens andra omgång slog Leeds ut Scunthorpe United efter 4–2 hemma och 2–2 i returen. I nästa omgång förlorade man dock med 1–2 mot Watford.

Spelarna i Leeds United 1992/93

Ordinarie laguppställning: 1 John Lukic – 2 Jon Newsome, 5 Chris Fairclough, 6 Chris Whyte, 3 Tony Dorigo – 7 Gordon Strachan, 4 David Batty, 10 Gary McAllister, 11 Gary Speed – 8 Rod Wallace, 9 Lee Chapman.

Lee Chapman spelade mest med 53 matcher varav 40 i ligan (36 från start plus fyra inhopp). Han blev även lagets bäste målskytt med totalt sjutton mål varav tretton i ligan. Sommaren 1992 värvade Leeds United mittfältarna Scott Sellars (Blackburn Rovers) och David Rocastle (Arsenal). Övergångssumman på två miljoner pund gjorde Rocastle till den dittills dyraste värvningen i Leeds historia. Han tog en ordinarie plats i laget, men lika bra gick det inte för Sellars. Det blev bara sju matcher för vänsteryttern innan han såldes till Newcastle United i mars 1993. I oktober 1992 värvade Leeds även Jamie Forrester och Kevin Sharp från franska Auxerre och i januari 1993 anlände norske anfallaren Frank Strandli från IK Start.

Tröjorna

Admiral var både tröjleverantör och huvudsponsor för Leeds United 1993/93. Den vita hemmatröjan hade blå V-hals med en vit och en gul linje samt ärmslut med blå och gula linjer. Samma mönster återfanns på nederdelen av byxorna.

Bortatröjan var blå med ett mönster i gult och vitt på axlarna och nedre delen av tröjan. Även byxorna hade detta mönster. Leeds var dock inte särskilt lyckosamma i denna blå tröja. Enda segern kom i en träningsmatch mot japanska Grampus Eight och efter en 4–0-förlust mot Tottenham Hotspur i februari 1993 kom den aldrig mer till användning. Därefter spelade Leeds i gula tröjor på bortaplan när man inte kunde använde sin ordinarie vita tröja. Denna gula tröja hade samma mönster som den blå, men de tillhörande byxorna var av enklare sort. Redan i oktober hade det gula matchstället kommit till användning, närmare bestämt i play-off-matchen mot Stuttgart på Camp Nou i Barcelona. På Museum of Jerseys kan du läsa mer om Leeds United 1992/93 och de olika kombinationerna av tröjor och byxor som laget använde.

Fiorentina 1992/93

Inför säsongen 1992/93 värvade Fiorentina den tyske mittfältaren Stefan Effenberg och dansken Brian Laudrup, båda från Bayern München. Man värvade även försvararna Daniele Carnasciali (Brescia) och Gianluca Luppi (Juventus) samt mittfältaren Fabrizio Di Mauro (Roma) och anfallaren Francesco Baiano (Foggia). Laget spelade en offensiv fotboll och gjorde mycket mål i början av säsongen. Fiorentina gjorde 21 mål på de sju första ligamatcherna, bland annat besegrade man Ancona med 7–1 i tredje omgången. Men man släppte även in en hel del mål. Två veckor senare förlorade Fiorentina med 3–7 hemma mot Milan.

Den tredje januari, i fjortonde omgången, kom säsongens andra hemmaförlust. Laget föll med 0–1 mot Atalanta och efter den matchen fick tränaren Luigi Radice sparken. Aldo Agroppi tog över, men resultaten uteblev. På de femton ligamatcher Agroppi satt på tränarbänken blev det två segrar, sex oavgjorda och sju förluster. Med fem matcher kvar lämnade han klubben. Laget avslutade sedan säsongen med två före detta Fiorentina-spelare på tränarbänken, nämligen Luciano Chiarugi och Giancarlo Antognoni. På de fyra första av dessa matcher blev det tre oavgjorda och en förlust. Trots seger med 6–2 i den avslutande matchen mot Foggia kunde man inte undvika nedflyttning. Fiorentina slutade på sextonde plats i Serie A 1992/93 och åkte ner i Serie B. Detta trots att man gjorde 53 mål på de 34 matcherna – endast fyra lag gjorde fler. Men man släppte också in 56 mål – bara de två bottenlagen Ancona och Pescara släppte in fler.

Gabriel Batistuta och Francesco Baiano spelade mest med 32 ligamatcher var. Batistuta blev även lagets bäste målskytt med sexton ligamål medan Baiano stod för tio fullträffar.

I italienska cupen slog Fiorentina ut Perugia efter seger med 1–0 hemma och 3–1 borta. Därefter blev det dock förlust i åttondelsfinalen mot Roma efter förlust med 4–2 borta och 1–1 i returen.

Tröjorna

Lotto levererade tröjorna till Fiorentina 1992/93 och sponsor var 7-Up. Hemmatröjan hade samma mönster, Lotto-symboler i två nyanser av lila, som 1991/92, men krage och muddar var nu lila istället för vita. Bortatröjan var vit med ett lila mönster på överdelen och ärmarna. Så småningom upptäckte man dock att linjerna i mönstret formade bilden av flertalet hakkors. Det var efter de två bortamatcherna mot Brescia och Napoli i slutet av november som en av tidningen l’Unitàs läsare uppmärksammade det hela. Fiorentina och Lotto drog genast tillbaka tröjan och ersatte den med en helvit. Nästa gång Fiorentina behövde använda sitt reservställ var borta mot Foggia den 24:e januari. Då ställde laget upp i vita tröjor med lila krage och muddar, men till nästa match, borta mot Genoa, hade man tagit fram en ny variant. Denna hade vit krage med en lila linje samt muddar i samma stil.

På bloggen Shirt Tales kan du läsa mer om Fiorentina 1992/93.

Premier League 1993/94

Till säsongen 1993/94 fick Premier League en ny sponsor i form av bryggeriet Carling Breweries. Ligans officiella namn ändrades därför till FA Carling Premiership. Manchester United försvarade sin ligatitel och vann Premier League 1993/94. Det var nionde gången klubben blev engelska mästare. Laget slutade åtta poäng före tvåan Blackburn Rovers och femton poäng före trean Newcastle United. Dessa två lag kvalificerade sig för UEFA-cupen. Även tian Aston Villa fick en plats i UEFA-cupen tack vare 3–1-segern över Manchester United i Ligacupfinalen.

Manchester United vann även FA-cupen och blev fjärde klubb på 1900-talet att vinna den så kallade dubbeln. I finalen på Wembley besegrade man Chelsea med 4–0. Trots förlusten fick Chelsea en plats i nästa säsongs Cupvinnarcup eftersom Manchester United skulle spela i Champions League. Även ligafyran Arsenal kvalificerade sig för Cupvinnarcupen. Detta tack vare att man vann årets turnering genom att besegra Parma med 1–0 i finalen på Parken i Köpenhamn.

Sheffield United, Oldham Athletic och Swindon Town tog hand om de tre sista platserna i tabellen och åkte ner i division ett. Swindon skrev historia genom att som första och, när detta skrivs, hittills enda lag i Premier League att släppa in hundra mål på en säsong.

Laguppställningar Premier League 1993/94 (OpenOffice-kalkylblad)

Spelarprofiler i Premier League 1993/94

Inför säsongen blev irländaren Roy Keane den dyraste spelaren någonsin som en engelsk klubb värvat. Manchester United betalade 3,75 miljoner pund för den 22-årige mittfältaren från Nottingham Forest. En annan rekordvärvning var Tim Flowers som gick från Southampton till Blackburn Rovers för 2,5 miljoner pund. Han blev därmed den dyraste målvakten i engelsk fotboll.

Skytteligavinnare i Premier League 1993/94 blev Andy Cole, Newcastle United, med 34 mål. Han blev även utsedd till årets unga spelare av spelarföreningen PFA. Samma förening utsåg fransmannen Eric Cantona, Manchester United, till årets spelare i Premier League. Fotbollsskribenterna genom FWA (Football Writers’ Association) utsåg Alan Shearer, Blackburn Rovers, till årets spelare. Till årets manager valdes Alex Ferguson i Manchester United.

Tröjorna

Här är alla hemmatröjor i Premier League 1993/94. Klicka på bilden nedan för att se den i större storlek.

Premier League 1993/94

Sju olika tröjtillverkaren levererade tröjor till tjugoen av lagen i Premier League 1993/94. Mest förekommande var Umbro med åtta lag, Asics med fyra lag och Ribero med tre lag. Adidas och Pony hade två lag var medan Puma och Loki hade varsitt lag. Queens Park Rangers tillverkade sina egna tröjor under märket Clubhouse.

  • Umbro – Chelsea, Everton, Ipswich Town, Manchester City, Manchester United, Oldham Athletic, Sheffield United och Tottenham Hotspur
  • Asics – Aston Villa, Blackburn Rovers, Leeds United och Newcastle United
  • Ribero – Coventry City, Norwich City och Wimbledon
  • Adidas – Arsenal och Liverpool
  • Pony – Southampton och West Ham United
  • Puma – Sheffield Wednesday
  • Loki – Swindon Town
  • Clubhouse – Queens Park Rangers

Tabell Premier League 1993/94

Här är ligatabellen 1993/94. Klicka på ett lag för att komma till respektive inlägg.

PosLagSpVOFGMIMP
1Manchester United4227114803892
2Blackburn Rovers422598633684
3Newcastle United4223811824177
4Arsenal4218177532871
5Leeds United4218168653970
6Wimbledon42181113565365
7Sheffield Wednesday42161610765464
8Liverpool4217916595560
9Queens Park Rangers42161214626160
10Aston Villa42151215465057
11Coventry City42141414434556
12Norwich City42121713656153
13West Ham United42131316475852
14Chelsea42131217495351
15Tottenham Hotspur42111219545945
16Manchester City4291815384945
17Everton4212822426344
18Southampton4212723496643
19Ipswich Town4291617355843
20Sheffield United4281816426042
21Oldham Athletic4291320426840
22Swindon Town42515224710030

Läs mer om Premier League 1993/94 på Wikipedia.

Nottingham Forest 1993/94

Säsongen 1993/94 spelade Nottingham Forest i division ett efter att ha åkt ur Premier League. Frank Clark tog över som manager efter Brian Clough som hade avgått efter arton år i klubben. Inledningen på ligaspelet gav blandade resultat. På de fjorton första matcherna blev det fyra segrar, fyra oavgjorda och sex förluster. Efter 1–3-förlusten hemma mot Millwall den tredje november låg Nottingham Forest på sjuttonde plats i tabellen.

Sedan hittade man dock formen och spelade tretton raka matcher utan förlust – nio segrar och fyra oavgjorda. Den sista matchen i denna svit var en 4–0-seger över Leicester City, lagets största seger denna säsong. Forest hade då klättrat upp till tredje plats i tabellen. Därefter blev det två förluster samt en oavgjord mot topplaget Crystal Palace däremellan. Formsvackan var dock bara tillfällig och laget vann sedan fem matcher i rad innan det blev en 1–2-förlust borta mot Portsmouth. Detta skulle visa sig bli lagets sista förlust för säsongen. På de tio sista matcherna blev det fem segrar och fem förluster. Det räckte för att Nottingham Forest skulle sluta på andra plats i division ett 1993/94 och ta steget tillbaka till Premier League. Laget slutade sju poäng bakom seriesegrarna Crystal Palace och nio poäng före trean Millwall.

Nottingham Forest i cuperna 1993/94

I FA-cupens tredje omgång spelade Nottingham Forest 1–1 mot Sheffield Wednesday, men i omspelet blev det förlust med 0–2. I Ligacupen tog det dock inte slut lika snabbt. Laget slog först ut Wrexham efter 3–3 borta och 3–1 hemma. Efter seger med 2–1 mot West Ham blev det en mållös match mot Manchester City. Forest vann omspelet med 2–1 och mötte sedan Tranmere Rovers i femte omgången. Matchen slutade 1–1 och återigen blev det omspel. Denna gång blev det dock förlust med 0–2 och Forest var därmed utslaget.

Nottingham Forest deltog även i Anglo-italienska cupen 1993/94. Där åkte man dock ut redan i första gruppspelet efter förlust med 2–3 mot Derby County och oavgjort, 1–1, mot lokalkonkurrenten Notts County.

Spelarna i Nottingham Forest 1993/94

Ordinarie laguppställning: 1 Mark Crossley – 2 Des Lyttle, 4 Colin Cooper, 5 Steve Chettle, 3 Stuart Pearce – 7 Steve Stone, 6 David Phillips, 8 Scot Gemmill, 9 Lars Bohinen/Robert Rosario, 11 Kingsley Black/Ian Woan – 10 Stan Collymore.

Efter nedflyttningen 1993 försvann tongivande spelare som Roy Keane (Manchester United) och Nigel Clough (Liverpool), men i övrigt fick man behålla de flesta spelare. Man värvade också ett antal nya spelare såsom anfallaren Stan Collymore (Southend United), kantspringaren David Phillips (Norwich City) samt försvararna Des Lyttle (Swansea City) och Colin Cooper (Millwall). I november värvade man även norske mittfältaren Lars Bohinen från schweiziska Young Boys och i december anlände hans landsman Alf-Inge Håland från Bryne. Mittbacken Steve Chettle spelade samtliga 46 ligamatcher. Samtidigt etablerade sig högeryttern Steve Stone i laget och spelade 45 ligamatcher. Stan Collymore blev bäste målskytt med totalt 25 mål varav nitton i ligan.

Tröjorna

Nottingham Forest behöll samma hemmatröja 1993/94 som föregående säsong. Umbro tillverkade tröjorna och precis som 1992/93 alternerade man mellan två olika ölmärken som sponsorer, Shipstones och Labatt’s. En skillnad på årets tröjor var att de hade loggan för Football League på ärmarna istället för Premier League. En annan skillnad var att man denna säsong inte använde de röda byxorna som alternativ till de vita hemmabyxorna. Istället återanvände man de svarta bortabyxorna från 1991 när så krävdes.

Till 1993/94 tog man fram ett nytt reservställ. Tröjan var mörkblå med turkos krage och turkosa Umbro-märken längs ärmarna. Tillhörande byxor var turkosa med blå ränder upptill och nedtill. Strumporna var mörkblå med turkos överdel.

Nottingham Forest 1992/93

Nottingham Forest inledde säsongen 1992/93 med att besegra Liverpool med 1–0 hemma på City Ground. Teddy Sheringham gjorde målet, men det skulle bli hans sista för klubben. Tolv dagar senare såldes han till Tottenham Hotspur för 2,1 miljoner pund. Sommaren 1992 hade Nottingham Forest dessutom sålt mittbacken Des Walker till Sampdoria. Med två såpass viktiga spelare borta skulle laget få en tuff säsong. Efter segern i premiären förlorade Forest sex matcher i rad och släppte in arton mål. Det blev sedan tre oavgjorda matcher samt en 0–1-förlust hemma mot Arsenal innan man lyckades vinna med 1–0 mot Middlesbrough. Laget hade det dock fortsatt kämpigt och på de nio sista matcherna före nyår vann man bara en gång, med 4–1 mot Leeds United den femte december. Vid årsskiftet 1992/93 låg Nottingham Forest sist i tabellen med fem poäng upp till närmaste lag.

Efter nyår kom dock laget in i en formtopp. Det blev fem segrar på sju matcher och efter 1–0 mot Queens Park Rangers den 24:e februari hade Forest klättrat upp över nedflyttningsstrecket. Tre dagar senare föll man dock med 0–2 hemma mot Manchester City och formkurvan började nu peka neråt. Det blev ytterligare fyra matcher utan seger innan man besegrade Southampton med 2–1 på The Dell. Efter tre raka förluster lyckades man vinna med 2–1 mot Tottenham. Detta skulle visa sig bli lagets sista seger för säsongen.

Nottingham Forest åker ur Premier League 1992/93

På de fyra återstående matcherna tog man bara en poäng, 1–1 borta mot Arsenal. I nästa match, hemma mot Sheffield United den första maj, förlorade Forest med 0–2 och hade därmed ingen chans att hänga kvar. Laget avslutade säsongen med ytterligare en förlust, 1–2 borta mot Ipswich Town. Nottingham Forest slutade därmed sist i Premier League-tabellen 1992/93 och åkte ner i division ett. Managern Brian Clough drog sig tillbaka efter arton säsonger i klubben och Frank Clark fick i uppdrag att försöka ta tillbaka Nottingham Forest till högsta serien.

Nottingham Forest i cuperna 1992/93

I FA-cupens tredje omgång slog Nottingham Forest ut Southampton genom en 2–1-seger. Sedan blev det 1–1 mot Middlesbrough, men Forest vann med 3–0 efter omspel. Det tog dock stopp i femte omgången efter förlust med 0–2 mot Arsenal. I Ligacupens andra omgång besegrade Nottingham Forest division två-laget Stockport County med 3–2 borta och 2–1 i returen. Därefter slog man division tre-laget Crewe Alexandra med 1–0 och sedan Tottenham Hotspur med 2–0. I kvartsfinalen blev det förlust, och precis som i FA-cupen föll man med 0–2 mot Arsenal.

Spelarna i Nottingham Forest 1992/93

Ordinarie laguppställning: 1 Mark Crossley – 2 Brian Laws, 4 Steve Chettle, 5 Carl Tiler, 3 Stuart Pearce – 7 Gary Crosby/Kingsley Black, 6 Roy Keane, 8 Scot Gemmill, 11 Ian Woan – 9 Nigel Clough, 10 Gary Bannister.

Nigel Clough spelade samtliga 42 ligamatcher och blev även lagets bäste målskytt med tio ligamål. Nya spelare inför säsongen var skotske mittfältaren Roy McKinnon från Dundee United och anfallaren Gary Bannister från West Bromwich Albion. I november 1992 återvände även mittfältaren Neil Webb till Nottingham Forest efter att ha tillbringat tre år i Manchester United. En annan som värvades under säsongen var anfallaren Robert Rosario från Coventry City. Han anlände i mars 1993 och spelade från start i tio av de tretton sista ligamatcherna.

Tröjorna

Umbro levererade tröjorna och sponsor var lokala bryggeriet Shipstones. Tröjor med Shipstones logotyp använde man dock bara i hemmamatcher. På bortaplan samt i tv-sända matcher hade man det kanadensiska ägarbolaget Labatt’s logotyp på tröjorna. Detta för att märket Labatt’s var mer känt för den breda publiken. Hemmatröjan var röd med smala vita ränder. Till denna tröja använde man i första hand vita byxor med en röd rand nedtill. I vissa bortamatcher använde man dock röda byxor med en vit rand nedtill. Strumporna var röda med vita Umbro-markeringar på överdelen.

Bortatröjan var vit med röd krage samt ett par röd-svarta fält på höger ärm. Tillhörande byxor var svarta med röd-vita former på vänster ben. Strumporna var vita och ett svart fält på överdelen med röda Umbro-markeringar.