Ipswich Town 1993/94

Ipswich Town vann sina tre första ligamatcher 1993/94 utan att släppa in ett enda mål. Trots den fina starten skulle laget bli indraget i bottenstriden. På de följande tretton matcherna blev det bara en seger, 2–0 borta mot Wimbledon. i den sista av dessa tretton matcher fick man dock oavgjort borta mot Manchester United och Ipswich avslutade sedan året med tre segrar och tre oavgjorda.

Den uppåtgående trenden var dock bara tillfällig. På nyårsdagen 1994 förlorade man med 1–2 hemma mot Liverpool och det blev bara två segrar på de tjugo sista matcherna. Vinsterna kom hemma mot Sheffield United (3–2) och borta mot Aston Villa (1–0) i februari och mars. Däremellan föll Ipswich med 1–5 hemma mot Arsenal. Det var lagets största hemmaförlust på arton år. På de elva sista matcherna blev det sju förluster och fyra oavgjorda. Ipswich riskerade att åka ur och det hela avgjordes i sista omgången. Men tack vare att Sheffield United förlorade sin sista match och Oldham bara fick oavgjort klarade sig laget kvar. Ipswich Town slutade på nittonde plats i Premier League 1993/94, en poäng före Sheffield United som åkte ur.

I FA-cupens tredje omgång spelade Ipswich 1–1 mot Swindon Town, men i omspelet blev det seger med 2–1. Efter att ha besegrat Tottenham Hotspur med 3–0 blev det återigen 1–1 och omspel. Motståndare var Wolverhampton Wanderers, men denna gång förlorade Ipswich med 1–2. I ligacupens andra omgång slog Ipswich ut Cambridge United efter 2–1 hemma och 2–0 borta. I nästa omgång blev det dock förlust med 2–3 mot Liverpool.

Spelarna i Ipswich Town 1993/94

Laguppställning: 1 Craig Forrest – 5 John Wark – 15 Phil Whelan, 18 Steve Palmer, 6 David Linighan, 3 Neil Thompson – 2 Mick Stockwell, 7 Geraint Williams, 21 Stuart Slater – 10 Ian Marshall, 11 Chris Kiwomya.

I augusti 1993 sålde Ipswich mittfältaren Jason Dozzell till Tottenham Hotspur för 1,9 miljoner pund. Nya spelare i laget var mittfältaren Paul Mason från Aberdeen och anfallaren Ian Marshall från Oldham Athletic. I slutet av september anlände även vänsteryttern Stuart Slater från Celtic. Mick Stockwell spelade samtliga 42 ligamatcher och Ian Marshall blev lagets bäste målskytt med tio ligamål.

Tröjorna

Umbro levererade tröjorna till Ipswich Town 1993/94 och sponsor var Fisons. Hemmatröjan var av samma modell som föregående säsong, men från och med 1993/94 hade man spelarnas namn på ryggen. Bortatröjan var ny för säsongen och var röd med svarta kritstrecksränder. Tillhörande byxor var svarta med en röd kant nedtill och upptill. Strumporna var röda med svart överdel.

Ipswich Town 1992/93

Ipswich Town hade vunnit division två och var därför ett av tjugotvå lag i den nya ligan Premier League 1992/93. Inför den nya säsongen förstärkte managern John Lyall laget med målvakten Clive Baker från Coventry City och walesiske mittfältaren Geraint Williams från Derby County. Ipswich inledde ligaspelet med två segrar och sex oavgjorda på de åtta första matcherna. Wimbledon var faktiskt motståndare i båda segermatcherna. Första förlusten kom borta mot Oldham Athletic (2–4) i nionde omgången. Efter en mållös match mot Sheffield United och en 4–2-seger över Leeds United kom säsongens andra förlust, 1–2 borta mot Chelsea. Det skulle visa sig bli årets sista nederlag. Mellan den fjärde oktober och 28 december radade nämligen Ipswich upp tio förlustfria matcher – fem segrar och lika många oavgjorda. Laget befann sig på femte plats i tabellen vid årsskiftet och var med i kampen om en plats i UEFA-cupen.

Efter nyår åkte Ipswich på två förluster, mot Oldham (1–2) och Sheffield United (0–3). Laget skakade dock snabbt av sig förlusterna och besegrade både Tottenham Hotspur (2–0) och Manchester United (2–1). Ipswich var uppe på fjärde plats i tabellen, men nu väntade en formsvacka. På de följande tretton matcherna blev det fyra oavgjorda och nio förluster. Man avslutade i alla fall säsongen med två segrar på de tre sista matcherna. Ipswich Town slutade därmed på sextonde plats i Premier League 1992/93. Laget tog lika många poäng (52) som Coventry och Sheffield United, men hade sämre målskillnad. Totalt blev det tolv segrar, sexton oavgjorda och fjorton förluster. De sexton oavgjorda matcherna var flest i ligan jämte Crystal Palace.

Ipswich Town i cuperna 1992/93

Ipswich inledde FA-cupspelet med en 3–1-seger över Plymouth Argyle i tredje omgången. Därefter besegrade man Tranmere Rovers (2–1) och Grimsby Town (4–0), men i kvartsfinalen blev det förlust med 2–4 mot Arsenal. I Ligacupen slog Ipswich först ut Wigan Athletic efter 2–2 borta och 4–0 hemma. En 1–0-seger över Portsmouth i nästa omgång följdes av oavgjort, 2–2 mot Aston Villa. I omspelet gjorde Chris Kiwomya matchens enda mål och tog Ipswich till kvartsfinal. Där blev det återigen oavgjort, denna gång 1–1 mot Sheffield Wednesday. Ipswich åkte sedan ur Ligacupen efter förlust med 0–1 i omspelet.

Spelarna i Ipswich Town 1992/93

Mittbacken David Linighan spelade samtliga 42 ligamatcher och mittfältaren Jason Dozzell missade bara en match. Chris Kiwomya blev lagets bäste målskytt med tio ligamål samt sju i cuperna. I december 1992 värvades bulgariske mittfältaren Boncho Genchev från Sporting Lissabon. Han kom att spela från start i nitton av de 24 sista ligamatcherna.

Tröjorna

Umbro levererade tröjorna till Ipswich Town 1992/93. Sponsor var det lokala läkemedelsföretaget Fisons. Hemmatröjan var blå med vita ärmar och vit krage med snörning i halsen. Vita ärmar var ingen ny företeelse. Senast Ipswich spelade i tröjor med vita ärmar var 1936–1964. Byxorna var vita och hade blå och röda ränder längs sidorna, men det hände även att man spelade i de blå bortabyxorna. De blå byxorna (och tillhörande vita bortatröja) var kvar från föregående säsong. Dessa byxor var betydligt kortare än de nya vita byxorna. Bortatröjan var som sagt vit och användes tillsammans med antingen de blå eller vita byxorna. I bortamatcher mot lag med mycket blått och vitt spelade Ipswich i en rödsvartrandig tröja. Tillhörande byxor och strumpor var svarta.

Everton 1993/94

Everton inledde Premier League-säsongen 1993/94 med tre raka segrar följt av tre raka förluster och sedan ytterligare två segrar. I den sista av dessa matcher besegrade man lokalkonkurrenten Liverpool med 2–0 hemma på Goodison Park. Everton vann alltså fem av sina åtta första matcher, men trots detta skulle laget få kämpa för att undvika nedflyttning. På de följande tio matcherna blev det bara två segrar, och efter matchen mot Southampton den fjärde december (seger med 1–0) avgick managern Howard Kendall. Laget låg då på elfte plats i tabellen. Förutom de svaga resultaten var Kendall även oense med styrelsen som hade hindrat honom från att värva anfallaren Dion Dublin från Manchester United.

Assisterande managern Jimmy Gabriel ledde laget i sju matcher. Han lyckades dock inget vidare. Det blev bara en enda poäng, en mållös match mot Sheffield United, och sex förluster. På de sex första matcherna gjorde laget dessutom inte ett enda mål. Gabriels sista match blev en 2–4-förlust borta mot Chelsea. Everton hade vid det laget sjunkit till sextonde plats i tabellen.

Mike Walker ny manager i Everton

Den sjunde januari anlitade Everton Mike Walker som permanent manager. Hans första ligamatch som manager för Everton var hemma mot Swindon Town. Everton vann med hela 6–2 och på sina sex första ligamatcher noterade Walker bara en förlust, borta mot Manchester United (0–1). Därefter var det slut på det roliga. På de följande tio matcherna blev det sju förluster och efter säsongens näst sista match låg laget på nedflyttningsplats.

Everton mötte Wimbledon i sista matchen och behövde vinna för att hänga kvar. Det började dock illa. Anders Limpar tog med hand i eget straffområde varpå Dean Holdsworth gav Wimbledon ledningen på straffspark redan i fjärde minuten. I tjugonde minuten gjorde dessutom Evertons Gary Ablett självmål, men Graham Stuart reducerade på straff fyra minuter senare. I mitten av andra halvlek kvitterade Barry Horne till 2–2 och med mindre än tio minuter kvar gjorde Graham Stuart sitt andra mål för dagen. Matchen slutade 3–2 och Everton klarade sig kvar med nöd och näppe. Det blev till slut en sjuttondeplats för Everton i Premier League 1993/94, två poäng ovanför nedflyttningsstrecket.

I FA-cupens tredje omgång spelade Everton 1–1 mot Bolton Wanderers. Det blev oavgjort även i omspelet, men Bolton vann till slut med 3–2 efter förlängning. I höstens Ligacupmatcher mötte Everton först division tre-laget Lincoln City i ett dubbelmöte. Everton vann bägge matcherna, 4–3 borta och 4–2 hemma. Därefter blev det oavgjort, 2–2, mot division ett-laget Crystal Palace, men Everton vann med 4–1 efter omspel. I fjärde omgången blev det dock förlust med 0–2 mot Manchester United.

Spelarna i Everton 1993/94

Laguppställning: 1 Neville Southall – 2 Matt Jackson, 5 Dave Watson, 6 Gary Ablett/4 Ian Snodin, 3 Andy Hinchcliffe – 7 Mark Ward/8 Graham Stuart, 14 John Ebbrell, 10 Barry Horne, 11 Peter Beagrie – 8 Graham Stuart/15 Paul Rideout, 9 Tony Cottee.

Målvakten Southall spelade alla utom en match under säsongen (reservmålvakten Jason Kearton vaktade målet i en av Ligacupmatcherna). Tony Cottee blev lagets bäste målskytt med totalt nitton mål varav sexton i ligan och tre i Ligacupen. Mittfältarna Peter Beagrie och Mark Ward lämnade klubben i mars 1994 för spel i Manchester City respektive Birmingham. Samtidigt värvade Everton den svenske mittfältaren Anders Limpar från Arsenal.

Tröjorna

Umbro levererade tröjorna till Everton 1993/94 och sponsor var japanska it-företaget NEC. Hemmatröjan var blå med vit krage och hade två stora Everton-loggor och en Umbro-logga i tyget på framsidan. Byxor och strumpor var i första hand vita, men i vissa bortamatcher spelade Everton i blå byxor och strumpor. Bortatröjan hade marinblå och laxrosa ränder och var av samma modell som 1992/93. En skillnad var att man från och med 1993/94 hade spelarnas namn på ryggen. Till denna tröja använde man antingen marinblå eller laxrosa byxor samt laxrosa strumpor. Umbro tog även fram en vit tröja med smala marinblå ränder som hade samma design som Manchester Citys tredjetröja.

Coventry City 1993/94

Coventry City fick en kanonstart på Premier League-säsongen 1993/94: seger med 3–0 borta mot Arsenal efter ett hattrick av Micky Quinn. Det blev sedan även vinst med 2–1 hemma mot Newcastle United följt av fem oavgjorda på sex matcher. I sjätte omgången vann man dessutom med 1–0 mot Liverpool. Efter den fina inledningen kom Coventry in i en formsvacka med tre förluster på fyra matcher. Förlusten med 1–5 mot Queens Park Rangers den 23 oktober blev för mycket för managern Bobby Gould som valde att avgå.

Klubben valde Phil Neal som ersättare till Gould. Neal hade haft en framgångsrik karriär som högerback i Liverpool 1974–1985, men som tränare hade han ingen erfarenhet av den högsta divisionen. Hans enda tränaruppdrag hade varit som spelande manager och sedan manager för Bolton Wanderers 1985–1992. Resultaten blev blandade under Phil Neals första tid i Coventry. Det blev sex segrar, fem oavgjorda och sex förluster på de sjutton första ligamatcherna. Därefter förlorade man fyra matcher i rad innan man besegrade Norwich City med 2–1 följt av ytterligare en förlust, 1–2 mot Wimbledon. Avslutningen av säsongen blev dock lyckad med fyra segrar och tre oavgjorda på de sju sista matcherna. Det innebar att Coventry City slutade på elfte plats i Premier League 1993/94.

I FA-cupen åkte Coventry ut direkt i tredje omgången efter förlust med 0–2 mot Newcastle. I Ligacupens andra omgång vann Coventry med 3–0 i första mötet med division tre-laget Wycombe Wanderers. Trots förlust med 2–4 i returen gick Coventry vidare med sammanlagt 5–4. Det blev dock förlust med 0–2 mot Oldham Athletic i nästa omgång.

Spelarna i Coventry City 1993/94

Laguppställning: 1 Steve Ogrizovic – 2 Brian Borrows, 4 Peter Atherton, 20 Phil Babb, 3 Steve Morgan – 25 Julian Darby/16 Willie Boland, 18 Sean Flynn, 6 David Rennie, 12 Peter Ndlovu/17 Roy Wegerle – 7 John Williams/12 Peter Ndlovu, 10 Micky Quinn.

Phil Babb och Peter Ndlovu spelade mest med 40 ligamatcher var. Ndlovu blev även lagets bäste målskytt med elva ligamål.

Tröjorna

Ribero levererade tröjorna till Coventry City 1993/94 och sponsor var franska biltillverkaren Peugeot. Den blåvit-mönstrade hemmatröjan var likadan som föregående säsong, fast Ribero-loggan var nu återigen marinblå. Coventry inledde säsongen med samma ljusblå strumpor som 1992/93, men till matchen mot Liverpool den 1 september bytte man till vita strumpor. I nästa match, borta mot Aston Villa, spelade Coventry i marinblå strumpor med två ljusblå ränder upptill. Vita strumpor var annars förstavalet, men i bortamatcherna mot Tottenham den 1 januari, Sheffield United den 12 februari och Leeds United den 19 mars spelade Coventry i helt marinblå strumpor tillsammans med den blå tröjan och de blå byxorna.

Bortatröjan var gul med marinblå krage och muddar. Den var i samma stil som Wimbledons hemmatröja fast med omvända färger. Till denna tröja använde man antingen marinblå eller gula byxor. De marinblå byxorna hade gula fält på sidorna och var likadana som Wimbledons byxor. Strumporna var antingen marinblå eller vita.

Coventry City 1992/93

Coventry City hade föregående säsong precis klarat sig kvar i högsta divisionen och inför 1992/93 anlitade man Bobby Gould som ny manager. Han kom närmast från West Bromwich Albion och hade en bakgrund som anfallare i just Coventry på 1960-talet. Gould fick en mycket bra start i sin nygamla klubb med sex segrar på de åtta första ligamatcherna. Bland annat besegrade man Tottenham Hotspur både hemma och borta. Därefter hade laget emellertid svårt att vinna matcher under en period. På elva matcher blev det åtta oavgjorda och tre förluster, men den nittonde december besegrade man Liverpool med hela 5–1 hemma på Highfield Road. En vecka senare, på annandag jul, besegrade man även Aston Villa med 3–0.

I slutet av januari blev det ytterligare två storsegrar: 3–0 mot Oldham Athletic och 5–2 mot Blackburn Rovers. Coventry låg då på femte plats i tabellen och slogs om en plats i UEFA-cupen. Mot slutet av säsongen kom dock Coventry in i en formsvacka. På de elva sista matcherna blev det bara en seger samtidigt som man förlorade sju matcher. Coventry City sjönk därför rätt ordentligt i tabellen och slutade på femtonde plats i Premier League 1992/93. De många förlusterna på slutet gjorde att laget blev indraget i bottenstriden. Kontraktet säkrades inte förrän i sista omgången då man fick 3–3 mot Leeds United.

I FA-cupen föll Coventry direkt i tredje omgången efter 0–1 mot Norwich City. Det gick inte bättre för Coventry City i ligacupen 1992/93. Efter att ha besegrat division tre-laget Scarborough med 2–0 hemma föll man med 3–0 i returen och var därmed utslaget.

Spelarna i Coventry City 1992/93

Laguppställning: Steve Ogrizovic – Brian Borrows, Peter Atherton, Phil Babb, Kenny Sansom – John Williams, Lloyd McGrath, Lee Hurst, Robert Rosario – Peter Ndlovu, Micky Quinn.

Atherton spelade mest med 39 ligamatcher under säsongen. Micky Quinn anlände från Newcastle United i november 1992 och blev Coventrys bäste målskytt med sjutton ligamål. I februari 1993 såldes vänsterbacken Kenny Sansom till Everton och i mars såldes även Robert Rosario (Nottingham Forest) och Kevin Gallacher (Blackburn Rovers).

Tröjorna

Från och med säsongen 1992/93 levererade Ribero tröjorna till Coventry City. Sponsor var precis som tidigare franska biltillverkaren Peugeot. Hemmatröjan hade ett mönster i ljusblått, mellanblått och vitt. Även byxorna hade detta mönster I början av säsongen satt Peugeot-loggan i marinblått direkt på den mönstrade tröjan. För att öka läsbarheten satte man loggan på en vit ruta inför matchen mot Nottingham Forest den 21 september. Samtidigt bytte man färg på Ribero-loggan från marinblå till vit.

Bortatröjan var i grunden röd med vita linjer och fält i ett oregelbundet mönster. Till denna tröja använde man vita byxor. På sidan av vänster ben satt ett rött fält med samma vita mönster som på tröjan.

Chelsea 1993/94

Inför säsongen 1993/94 anlitade Chelsea Glenn Hoddle som spelande tränare. Han hade precis fört upp Swindon Town till Premier League genom kvalseger över Leicester City. Hoddles tid i Chelsea kunde dock fått en bättre start. Det blev två förluster och en oavgjord på de tre första ligamatcherna. Första segern kom i Londonderbyt mot Queens Park Rangers (2–0) i fjärde omgången. Därefter blev det tre oavgjorda och två segrar. De två vinsterna kom hemma på Stamford Bridge mot Manchester United och Liverpool och båda matcherna slutade 1–0.

Uppgången var dock bara tillfällig. Mellan den andra oktober och 27 december förlorade Chelsea nio matcher och spelade två oavgjorda. De enda poängen kom hemma mot Manchester City (0–0) och Ipswich Town (1–1). I årets sista match blev det i alla fall en 1–0-seger över Newcastle United och i början av det nya året blev det ytterligare fem segrar på nio matcher. På de avslutande tolv matcherna blev resultaten jämnt fördelade – fyra segrar, fyra oavgjorda och fyra förluster. Chelsea kom därmed upp i 51 poäng och slutade på fjortonde plats i Premier League 1993/94.

Chelsea till final i FA-cupen 1993/94

I Ligacupen slog Chelsea ut West Bromwich Albion efter 1–1 borta och seger med 2–1 hemma, men i nästa omgång föll man med 0–1 mot Manchester City. Desto bättre gick det i FA-cupen. Det började visserligen med en mållös match mot Barnet, bottenlag i division två (tredje högsta divisionen). Matchen skulle egentligen spelats på Barnets hemmaarena Underhill Stadium i norra London, men av säkerhetsskäl flyttades den till Stamford Bridge. I omspelet, som också spelades på Stamford Bridge, vann Chelsea med 4–0. Det blev oavgjort, 1–1, även i nästa omgång mot Sheffield Wednesday, men återigen vann Chelsea efter omspel, denna gång med 3–1. Chelsea slog sedan ut Oxford United (2–1), Wolverhampton Wanderers (1–0) och till sist Luton Town (2–0) i semifinalen.

Finalen spelades på Wembley den 14 maj 1994 och motståndare var ligamästarna Manchester United. Matchen var fortfarande mållös efter 45 minuter. Närmast att göra mål var Chelseas Gavin Peacock som prickade ribban i 25:e minuten. I mitten av andra halvlek tog dock United över och gjorde tre mål inom loppet av nio minuter. De två första målen kom på straff genom Eric Cantona efter att Eddie Newton och Frank Sinclair rivit ner varsin motståndare. På stopptid fastställde Brian McClair slutresultatet till 4–0. Se ett sammandrag av FA-cupfinalen 1994 på Youtube.

Laguppställning FA-cupfinalen 1994: 1 Dmitrij Kharin – 12 Steve Clarke, 5 Erland Johnsen, 35 Jakob Kjeldbjerg, 6 Frank Sinclair – 24 Craig Burley (ut 68), 18 Eddie Newton, 10 Gavin Peacock, 11 Dennis Wise – 7 John Spencer, 21 Mark Stein (ut 79); avbytare: 13 Kevin Hitchcock (målvakt), 20 Glenn Hoddle (in 68), 9 Tony Cascarino (in 79).

Spelarna i Chelsea 1993/94

Inför säsongen värvade Hoddle mittfältaren/anfallaren Gavin Peacock från Newcastle United för 1,25 miljoner pund och danske försvararen Jakob Kjeldbjerg från Silkeborg för 485 000 pund. I oktober anlände även sydafrikanske anfallaren Mark Stein från Stoke City för 1,5 miljoner pund. Stein blev lagets bäste målskytt med totalt fjorton mål varav tretton i ligan och ett i FA-cupen. Mellan december 1993 och februari 1994 satte han rekord i Premier League genom att göra mål i sju raka matcher. Även Peacock stod för fjorton mål varav åtta i ligan och sex i FA-cupen. Ryske målvakten Kharin var den som spelade mest med totalt 51 matcher varav 40 i ligan.

Tröjorna

Umbro levererade tröjorna till Chelsea 1993/94 och sponsor var amerikanska datortillverkaren Commodore som denna säsong gjorde reklam för persondatorn Amiga. Den blå hemmatröjan hade en blå krage med en röd och en vit rand samt röd hals. Byxorna var blå med röda Umbro-märken på sidorna. Strumporna var vita med blå överdel men i vissa bortamatcher spelade Chelsea i blå strumpor. I FA-cupfinalen återfanns inskriptionen ”F.A. Cup Final 1994” nedanför klubbmärket. En annan skillnad mot den vanliga hemmatröjan var att numren på ryggen enbart hade texten ”Umbro” i rött istället för hela logotypen i mörkblått.

Bortatröjan var vit med röda kritstrecksränder och var av samma modell som 1992/93. En skillnad var att man från och med 1993/94 hade spelarnas namn på ryggen. Chelsea introducerade även en ny tredjetröja i gult med svarta och vita ränder. Tillhörande byxor var svarta med vit nederkant och strumporna var gula med svart överdel.

Blackburn Rovers 1993/94

Blackburn Rovers inledde Premier League-säsongen 1993/94 med att besegra Chelsea med 2–1 på Stamford Bridge. Stjärnanfallaren Alan Shearer stod dock fortfarande utanför laget. Han hade missat hela vårsäsongen 1993 på grund av en korsbandsskada, men i nästa match, hemma mot Norwich City, gjorde han comeback som inhoppare. Det blev förlust med 2–3, men därefter tog Blackburn tre segrar och spelade två oavgjorda. Efter en andra hemmaförlust, 0–2 mot West Ham, gjorde Shearer comeback i startelvan mot Sheffield Wednesday den 25 september. Han stod för kvitteringen till 1–1 och därefter gjorde han sju mål på tio ligamatcher. Bland annat stod Shearer för ett hattrick i 3–3-matchen borta mot Leeds United.

Därutöver blev det fyra segrar, två oavgjorda samt en 0–1-förlust borta mot Queens Park Rangers. Efter säsongens fjärde förlust, 0–1 borta mot Ipswich Town, spelade Blackburn tolv raka ligamatcher utan nederlag mellan den femte december och 22 februari. Alan Shearer stod för övrigt för tretton mål på dessa tolv matcher. En 1–1-match borta mot serieledarna Manchester United den 26 december följdes av sju raka segrar.

Avslutningen av säsongen blev dock något ojämn. På de tretton sista ligamatcherna blev det sju segrar, två oavgjorda och fyra förluster. Blackburn Rovers kunde därför inte komma ifatt Manchester United utan fick nöja sig med andra plats i Premier League 1993/94. Totalt blev det 25 segrar, nio oavgjorda och åtta förluster vilket gav 84 poäng, åtta poäng efter mästarna.

I FA-cupen slog Blackburn Rovers ut Portsmouth i tredje omgången. Det blev oavgjort 3–3, men Blackburn vann omspelet med 3–1. Även i nästa omgång blev det oavgjort, denna gång en mållös match mot Charlton Athletic. Omspelet slutade med en 0–1-förlust och Blackburn var därmed utslaget. I Ligacupen 1993/94 slog Blackburn Rovers ut Bournemouth efter 1–0 hemma och 0–0 borta. Även nästa match mot Shrewsbury Town slutade mållös, men Blackburn vann omspelet med 4–3. Blackburn åkte sedan ur Ligacupen efter 0–1 mot Tottenham Hotspur i fjärde omgången.

Spelarna i Blackburn Rovers 1993/94

Ordinarie laguppställning: 26 Tim Flowers – 20 Henning Berg, 2 David May, 5 Colin Hendry/21 Kevin Moran, 6 Graeme Le Saux – 7 Stuart Ripley, 4 Tim Sherwood, 23 David Batty, 11 Jason Wilcox – 9 Alan Shearer, 10 Mike Newell/8 Kevin Gallacher.

Le Saux, May och Ripley spelade 40 ligamatcher från start. Alan Shearer gjorde 31 mål och kom tvåa i skytteligan, tre mål bakom Newcastles Andy Cole. Dessutom gjorde han två mål i FA-cupen (båda mot Portsmouth) och ett i Ligacupen (mot Bournemouth). Bobby Mimms inledde säsongen som ordinarie målvakt, men den fjärde november 1993 värvades Tim Flowers från Southampton för 2,4 miljoner pund. Övergångssumman gjorde honom till Storbritanniens dyraste målvakt. En annan nykomling var mittfältaren David Batty som Blackburn värvade från Leeds United för 2,75 miljoner pund den 26 oktober. Svenske mittbacken Patrik Andersson hann vara spela en match (mot Newcaslte den 29 augusti) innan han såldes till Borussia Mönchengladbach.

Tröjorna

Blackburn Rovers behöll samma matchställ 1993/94 som föregående säsong. En skillnad på hemmatröjan var att logotypen för sponsorn McEwan’s Lager nu satt på en vit bakgrund. En annan skillnad gällde numren på ryggen. I början av säsongen använde man samma typ av nummer som Aston Villa, Leeds och Newcastle som också hade tröjor av märket Asics. Liksom sponsorloggan satt dessa nummer på en vit bakgrund.

En nymodighet denna säsong var att spelarna hade personliga nummer och namn på ryggen. Namnen var på den första versionen av tröjan röda med svarta kanter. Efter matchen mot Liverpool den tolfte september ändrade man på numren och namnen. Man gick tillbaka till de kantiga siffrorna från 92/93 men med vita inre kanter istället för genomskinliga. Även Asics-märket på siffrorna blev vita. Samtidigt tog man bort den vita panelen som de runda siffrorna satt på. Färgen på namnen ändrades också och blev nu vita med röda kanter. Byxorna var oftast vita med blå fält på sidorna, men i vissa bortamatcher spelade Blackburn i blå byxor med vita fält på sidorna.

Den röd-svart-randiga bortatröjan från 1992/93 var kvar även 1993/94 med skillnaden att man nu hade namn på ryggen. Formen på siffran ett ändrades också till att bli helt rak. Efter nyår fick siffrorna ett Asics-märke i nederkant. Bortabyxorna var precis som tidigare svarta med röda fält på sidorna, men borta mot Tottenham i februari 1994 spelade Blackburn i vita byxor med röda fält på sidorna.

I Ligacupmatchen mot Tottenham i december 1993 spelade Blackburn i gult och svart. Tröja och byxor var gula med svarta sidopaneler. De tillhörande strumporna var gula med svart överdel. Denna match var enda gången som detta matchställ kom till användning. En orsak kan ha varit att domarna i Ligacupen bar svarta kläder och att Blackburns röd-svarta bortaställ därför inte var ett alternativ.

På MuseomOfJerseys kan du läsa mer om Blackburns olika stilar på nummer och namn under åren 1992–1994.

Blackburn Rovers 1992/93

Säsongen 1992/93 var den första upplagan av Premier League och Blackburn Rovers var ett av de tjugotvå lagen i den nya ligan. Blackburn hade vunnit kvalfinalen mot Leicester City våren 1992 och spelade nu i högsta serien för första gången sedan 1966. Tack vare ägaren Jack Walkers pengar kunde Blackburn värva Southamptons anfallare Alan Shearer för den brittiska rekordsumman 3,6 miljoner pund. Nya i laget var också Stuart Ripley (yttermittfältare, Middlesbrough), Lee Makel (mittfältare, Newcastle United), norrmannen Henning Berg (försvarare, Lillestrøm), Nicky Marker (försvarare/mittfältare, Plymouth Argyle) samt australiensiske målvakten Frank Talia (Sunshine George Cross).

Blackburn Rovers i Premier League 1992/93

Nykomlingen Blackburn Rovers fick en bra start på Premier League-säsongen 1992/93 med bara en förlust på de fjorton första matcherna. Bland annat besegrade man Arsenal två gånger om och spelade oavgjort mot Manchester United. Man noterade även sin största seger för säsongen när man besegrade Norwich City med 7–1 den tredje oktober. I mitten av säsongen blev dock förlusterna fler och på de följande arton matcherna åkte Blackburn på åtta förluster. Största förlusten kom hemma mot Coventry City den 26 januari då man föll med 2–5. I matchen mot Leeds United på annandag jul 1992 slet dessutom Alan Shearer av främre korsbandet. Han hade dittills gjort sexton mål på tjugoen ligamatcher, men skadan höll honom borta från spel resten av säsongen.

Mot slutet av säsongen återfick Blackburn formen. Laget vann åtta av de tio sista ligamatcherna och Blackburn Rovers slutade på fjärde plats i Premier League 1992/93. Blackburn vann tjugo matcher, spelade elva oavgjorda och förlorade lika många. Detta gav 71 poäng, en mindre än Norwich City som tog den sista UEFA-cupplatsen.

I FA-cupen slog Blackburn Rovers ut Bournemouth (3–1), Crewe Alexandra (3–0) och Newcastle United (1–0). Kvartsfinalen mot Sheffield United blev mållös och även omspelet slutade oavgjort, denna gång 2–2. Sheffield United vann den påföljande straffsparksläggningen och gick till semifinal.

I Ligacupen 1992/93 slog Blackburn Rovers under hösten ut Huddersfield Town (1–1 hemma, 4–3 borta), Norwich City (2–0) och Watford (6–1). Blackburn fortsatte sedan med att besegra Cambridge United med 3–2 i kvartsfinalen i januari. Semifinalerna avgjordes genom dubbelmöten i februari och mars och motståndare var Sheffield Wednesday. Det blev förlust både hemma (2–4) och borta (1–2) och Sheffield Wednesday gick därmed till final.

Spelarna i Blackburn Rovers 1992/93

Ordinarie laguppställning: 1 Bobby Mimms – 2 David May, 5 Colin Hendry, 6 Kevin Moran, 3 Alan Wright – 7 Stuart Ripley, 4 Tim Sherwood, 8 Mark Atkins/Gordon Cowans, 11 Jason Wilcox – 9 Alan Shearer, 10 Mike Newell.

Målvakten Bobby Mimms spelade samtliga 42 ligamatcher och Alan Shearer blev bäste målskytt med sexton ligamål trots att han missade halva säsongen. Hans anfallskollega Mike Newell stod för fjorton fullträffar. Under säsongen förstärkte Blackburn truppen med några spelare. I december 1992 anlände svenske mittbacken Patrik Andersson från Malmö FF. Senare, i mars månad 1993, värvade man även vänsterbacken Graeme Le Saux från Chelsea och anfallaren Kevin Gallacher från Coventry City. I dessa affärer ingick Steve Livingstone (till Chelsea) och amerikanen Roy Wegerle (till Coventry).

Tröjorna

Den japanska tröjtillverkaren Asics levererade matchställen till Blackburn Rovers 1992/93 och sponsor var ölmärket McEwan’s Lager. Hemmatröjan var som vanligt delad i en blå och en vit hälft. Efter ett par år med en ljusare blå nyans gick Blackburn nu tillbaka till en mörkare mellanblå nyans. Tröjnummer och reklam var röda. I hemmamatchen mot Nottingham Forest den femte september 1992 valde sponsorn Scottish and Newcastle att göra reklam för ölmärket Coors Extra Gold. Detta var en engångsföreteelse och orsaken var att man precis hade tillskansat sig rättigheterna att sälja just Coors i Storbritannien. Man satte Coors-logotypen på en vit bakgrund till skillnad från McEwan’s Lager som satt direkt på den blåvita tröjan. Till nästa säsong skulle även McEwan’s Lager få en vit bakgrund. MuseomOfJerseys har en artikel om reklambytet i matchen Blackburn Rovers–Nottingham Forest.

Blackburn Rovers bortatröja 1992/93 var rödsvart-randig med svart krage. Tillhörande byxor var svarta med röda fält på sidorna och strumporna var svarta med röd överdel. I bortamatchen mot Arsenal den tolfte september spelade Blackburn i gula tröjor med mörkblå krage. Byxorna var gula med mörkblå fält på sidorna och strumporna var helt gula.

Arsenal 1993/94

Arsenal hade vunnit FA-cupen 1993 och deltog därför i Cupvinnarcupen 1993/94. I första omgången mötte man danska Odense. Martin Keown gjorde självmål redan i artonde minuten, men Arsenal vände genom mål av Ian Wright och Paul Merson och vann med 2–1. Oavgjort, 1–1, i returen innebar att Londonlaget gick vidare till nästa omgång. Där väntade belgiska Standard Liège som inte vållade Arsenal några som helst bekymmer. Två mål av Wright och ett av Merson innebar i praktiken att matchen var avgjord redan efter första mötet på Highbury. Returen i Belgien slutade med total utklassning. 7–0 till Arsenal i en match med sex olika målskyttar (Kevin Campbell stod för två fullträffar) och sammanlagt alltså 10–0 på de två matcherna.

Cupvinnarcupen fortsatte sedan med kvartsfinaler i mars 1994. Italienska Torino stod för motståndet och första mötet på Stadio Delle Alpi slutade mållöst. I returen på Highbury nickade Tony Adams in matchens enda mål i andra halvlek och skickade Arsenal till semifinal. Där väntade Paris Saint-Germain och fransmännen inledde hemma på Parc des Princes. Ian Wright gav Arsenal ledningen tio minuter före halvtidsvilan, men David Ginola kvitterade fyra minuter efter densamma. Det blev inga fler mål i första mötet, men i returen gjorde Kevin Campbell mål för Arsenal redan i sjunde minuten. Det visade sig räcka för att Arsenal skulle ta sig till final mot Parma med Tomas Brolin i laget.

Final i Cupvinnarcupen

Finalen spelades på Parken i Köpenhamn den fjärde maj 1994. Arsenals bäste målskytt Ian Wright var avstängd och därför fick Alan Smith agera ensam längst fram i anfallet. I tjugonde minuten misslyckades Parmas libero Lorenzo Minotti med en rensning. Alan Smith höll sig framme och drog till på volley. Bollen gick i mål och Arsenal ledde med 1–0. Några fler mål blev det inte och Arsenal hade därmed vunnit en europeisk cuptitel för första gången sedan 1970.

Arsenals lag i Cupvinnarcupfinalen 1994: 1 David Seaman – 2 Lee Dixon, 5 Steve Bould, 6 Tony Adams, 3 Nigel Winterburn – 7 Kevin Campbell, 4 Paul Davis, 11 Ian Selley, 8 Steve Morrow, 10 Paul Merson (ut 86) – 9 Alan Smith; avbytare: 12 Andy Linighan, 13 Alan Miller (målvakt), 14 Eddie McGoldrick (in 86), 15 Ray Parlour, 16 Paul Dickov.

Se höjdpunkter från Cupvinnarcupfinalen:

Arsenal i Premier League 1993/94

Arsenal inledde Premier League-säsongen 1993/94 med en 0–3-förlust hemma mot Coventry City. Laget tog dock revansch genom att därefter vinna fyra matcher i rad. Bland annat besegrade man ärkerivalen Tottenham Hotspur med 1–0 på White Hart Lane i andra omgången. Efter 1–1 borta mot Blackburn Rovers i sjätte omgången gjorde sedan Kevin Campbell hattrick i 4–0-segern mot Ipswich Town. Arsenal avslutade september månad med en 1–0-förlust borta mot Manchester United samt seger hemma mot Southampton med samma siffror. I oktober månad spelade Arsenal fyra ligamatcher och samtliga slutade 0–0. Det blev sedan blandade resultat i årets tio sista ligamatcher – fem segrar, två oavgjorda och tre förluster. I en av segrarna, 4–0 borta mot Swindon Town, gjorde Kevin Campbell sitt andra hattrick för säsongen.

På nyårsdagen 1994 vann Arsenal med 3–0 i Londonderbyt mot Wimbledon på Selhurst Park. Det blev sedan fem oavgjorda matcher i rad – två gånger 0–0 och sedan tre gånger 1–1. Efter seger med 1–0 hemma mot Blackburn vann Arsenal sedan med 5–1 borta mot Ipswich och 4–0 borta mot Southampton. Både mot Ipswich och Southampton gjorde Ian Wright hattrick. På de nästkommande åtta matcherna blev det tre segrar och fem oavgjorda. Arsenal hade därmed spelat nitton raka ligamatcher utan förlust. Avslutningen av ligasäsongen blev dock mindre lyckad med 2–0-förluster både hemma mot West Ham United och borta mot Newcastle United. Arsenal vann arton matcher, spelade sjutton oavgjorda och förlorade sju gånger. Det gav 71 poäng och fjärde plats i Premier League-tabellen 1993/94. Laget hade ligans bästa försvar med endast 28 insläppta mål på 42 matcher vilket var tio färre än mästarlaget Manchester United.

Spelarna i Arsenal 1993/94

Ordinarie laguppställning: 1 David Seaman – 2 Lee Dixon, 5 Andy Linighan/12 Steve Bould, 6 Tony Adams, 3 Nigel Winterburn – 23 Ray Parlour/11 Eddie McGoldrick, 4 Paul Davis, 17 John Jensen, 10 Paul Merson – 8 Ian Wright, 7 Kevin Campbell/9 Alan Smith.

Seaman och Wright spelade mest med 39 ligamatcher var. Wright blev även bäste målskytt med 23 ligamål medan Kevin Campbell stod för fjorton fullträffar. Irländaren Eddie McGoldrick var ny i klubben och hade värvats från Crystal Palace sommaren 1993. Hans ankomst ledde till att managern George Graham sålde Anders Limpar till Everton i mars 1994.

Utslagna ur cuperna

I de båda inhemska cuperna gick det inte lika bra som föregående säsong. Arsenal slog ut Millwall i FA-cupens tredje omgång, men förlorade sedan mot Bolton Wanderers efter omspel. I Ligacupen slog Arsenal först ut Huddersfield Town och sedan Norwich City efter omspel. Därefter blev det förlust mot Aston Villa.

Tröjorna

Adidas levererade tröjorna till Arsenal 1993/94 och sponsor var JVC. Hemmastället var av samma modell som 1992/93, men bortastället var nytt för säsongen. Det bestod av gula tröjor med tre marinblå diagonala ränder som delades av på mitten för att göra plats för sponsorloggan. Till denna tröja använde man marinblå byxor med tre gula diagonala ränder på vänster ben samt gula strumpor med tre marinblå ränder på mitten. En nyhet i Premier League 1993/94 var att spelarna hade personliga tröjnummer och namn på ryggen. Numren var kantiga med Adidas-märket nedtill till skillnad från 1992/93 då man använde en mer traditionell typ av nummer.

I Cupvinnarcupen var startelvan fortfarande numrerad 1–11 och man hade heller inte spelarnas namn på ryggen. Dessutom spelade man i tröjor utan reklam i finalen. Nedanför klubbmärket återfanns inskriptionen ”European Cup Winners Cup Final 1994”. Vad gäller bortatröjan under Europaäventyret kom den till användning borta mot Standard Liège, hemma mot Torino och borta mot PSG. En skillnad mot den bortatröja man använde i ligan var att muddarna var helt marinblå istället för trefärgade.

Arsenal 1992/93

Inför säsongen 1992/93 sålde Arsenal mittfältaren David Rocastle till Leeds United för två miljoner pund. Manager George Graham ersatte honom med nyblivne danske Europamästaren John ”Faxe” Jensen från Bröndby för 1,1 miljoner pund. Under säsongen var hemmaarenan Highbury en byggarbetsplats eftersom man skulle bygga om den till att endast ha sittplatser. Publikkapaciteten var därför reducerad till 29000.

Arsenal i Premier League 1992/93

Från och med denna säsong hette högsta serien i England Premier League. Arsenal inledde ligaspelet med två förluster, hemma mot Norwich City (2–4) och borta mot Blackburn Rovers (0–1). Första segern kom borta mot Liverpool (2–0) i tredje omgången i en match där Anders Limpar gjorde första målet. Efter ytterligare två segrar, mot Oldham Athletic (2–0) och Sheffield Wednesday (2–1) blev det fyra matcher utan seger. Arsenal återhämtade sig och vann sex ligamatcher i rad vilket förde upp dem i serieledning. Därefter blev det dock fyra raka förluster och laget vann bara ytterligare sex ligamatcher under säsongen. Under våren var man ett tag nere på tolfte plats i tabellen.

Arsenal avslutade ligaspelet med en 1–3-förlust i derbyt mot Tottenham Hotspur. Totalt blev det femton segrar, elva oavgjorda och sexton förluster. Laget gjorde endast 40 mål på de 42 ligamatcherna, men samtidigt släppte man bara in 38 mål. Endast mästarlaget Manchester United hade ett bättre försvar. Arsenal kom därmed på tionde plats i Premier League 1992/93, på samma poäng (56) som Chelsea.

Ordinarie laguppställning: 1 David Seaman – 2 Lee Dixon, 5 Steve Bould/Andy Linighan, 6 Tony Adams, 3 Nigel Winterburn – 11 Ray Parlour/Anders Limpar, 4 David Hillier, 7 John Jensen, 10 Paul Merson – 8 Ian Wright, 9 Alan Smith/Kevin Campbell.

Målvakten Seaman spelade mest med 39 av de 42 ligamatcherna. Limpar spelade bara tolv ligamatcher från start (han gjorde även elva inhopp) och förutom Parlour spelade även Kevin Campbell ett antal matcher i tröja nummer elva. Ian Wright blev lagets bäste målskytt med femton ligamål. Han gjorde även tio mål i FA-cupen och fem i Ligacupen. I februari 1993 återvände mittbacken Martin Keown till Arsenal efter sju år i Aston Villa och Everton. Efter säsongen tackade irländske mittbacken David O’Leary för sig efter 722 matcher i Arsenal-tröjan (klubbrekord) åren 1975–1993. Han gick sedan över till Leeds United där han avslutade karriären.

Arsenal vinner Ligacupen 1992/93

Det gick alltså inget vidare för Arsenal i ligan 1992/93, men i de båda inhemska cuperna gick det desto bättre. I Ligacupens andra omgång ställdes Arsenal mot Millwall. Det blev 1–1 både hemma och borta och genom straffsparksläggning tog sig Arsenal vidare till tredje omgången. Derby County stod för motståndet och även denna gång slutade matchen 1–1. Arsenal vann sedan omspelet den första december med 2–1.

Ligacupen fortsatte i januari 1993 och Arsenal besegrade först Scarborough (1–0) och sedan Nottingham Forest (2–1). I semifinalerna mötte man Crystal Palace och Arsenal vann första mötet med 3–1 på Selhurst Park. Seger med 2–0 i returen på Highbury innebar att Arsenal var i final. Finalen spelades på Wembley den 18 april 1993 och motståndare var Sheffield Wednesday. Amerikanen John Harkes gav Wednesday en tidig ledning, men Paul Merson kvitterade i tjugonde minuten. I mitten av andra halvlek tog Arsenal ledningen genom Steve Morrow som gjorde sitt första mål för klubben. Matchen slutade 2–1 och Arsenal hade vunnit Ligacupen för andra gången i historien. Under firandet av segern bar Tony Adams matchhjälten Morrow på sina axlar, men tappade honom och Morrow föll handlöst till marken. Det visade sig vara så illa att han fick föras till sjukhus med bruten arm vilket innebar att han missade resten av säsongen.

I Ligacupfinalen spelade man för första gången med fasta tröjnummer och namn på ryggen. I de tidigare cupomgångarna samt i ligan var spelarna numrerade 1–11. Så här ställde Arsenal upp:

1 David Seaman – 22 David O’Leary, 5 Andy Linighan, 6 Tony Adams, 3 Nigel Winterburn – 11 Ray Parlour, 15 Steve Morrow, 14 Paul Davis, 10 Paul Merson – 8 Ian Wright, 7 Kevin Campbell; avbytare: 4 Ian Selley, 9 Alan Smith.

Här är ett sammandrag av Ligacupfinalen 1993:

Dubbla cuptitlar för Arsenal 1992/93

I FA-cupens tredje omgång mötte Arsenal Yeovil Town, hemmahörande i Football Conference (femte nivån i seriesystemet). Ett hattrick av Ian Wright gav Arsenal segern med 3–1, men i nästa omgång stötte man på tuffare motstånd i form av Leeds United. Matchen slutade 2–2 och gick till omspel. Där drog Arsenal det längsta strået – seger med 3–2 och avancemang till femte omgången. Arsenal besegrade Nottingham Forest med 2–0 och därefter Ipswich Town med 4–2 i kvartsfinalen. I semifinalen ställdes Arsenal mot lokalkonkurrenten Tottenham Hotspur. Lagkaptenen Tony Adams nickade in matchens enda mål och tog sitt lag till final.

I finalen på Wembley den 15 maj 1993 väntade, precis som i Ligacupfinalen, Sheffield Wednesday. Ian Wright gav Arsenal ledningen i första halvlek, men David Hirst kvitterade i mitten av andra. Efter en mållös förlängning gick matchen till omspel fem dagar senare. Återigen gav Ian Wright Arsenal ledningen i första halvlek, men precis som i första mötet kvitterade Sheffield Wednesday i mitten andra halvlek, denna gång genom Chris Waddle. Matchen gick till förlängning, och med två minuter kvar nickade Andy Linighan bollen i mål efter en hörna av Paul Merson. Arsenal tog därmed hem FA-cupen för sjätte gången i historien och som första klubb lyckades man vinna både de inhemska cuperna under en och samma säsong.

Precis som i Ligacupfinalen hade spelarna fasta tröjnummer och namn på ryggen. I första finalmatchen ställde Arsenal upp enligt följande:

1 David Seaman – 2 Lee Dixon, 5 Andy Linighan, 6 Tony Adams, 3 Nigel Winterburn – 11 Ray Parlour (ut 66), 17 John Jensen, 14 Paul Davis, 10 Paul Merson – 7 Kevin Campbell, 8 Ian Wright (ut 90); avbytare: 9 Alan Smith (in 66), 22 David O’Leary (in 90).

I omspelet fick Alan Smith chansen istället för Parlour och Arsenal formerade laget så här:

1 David Seaman – 2 Lee Dixon, 5 Andy Linighan, 6 Tony Adams, 3 Nigel Winterburn – 17 John Jensen, 14 Paul Davis, 10 Paul Merson – 7 Kevin Campbell, 8 Ian Wright (ut 81), 9 Alan Smith; avbytare: 22 David O’Leary (in 81), 4 Ian Selley.

Här är ett sammandrag av FA-cupfinalerna 1993:

Tröjorna

Adidas levererade tröjorna till Arsenal 1992/93 och sponsor var JVC. Klubben behöll det gul- och marinblå bortastället från föregående säsong, men man introducerade ett nytt hemmaställ med den nya Adidas Equipment-logotypen. På de vita ärmarna fanns tre fält, två röda och ett marinblått emellan. Liknande tröjor hade det norska landslaget vid denna tid. Ett par skillnader var att Norges tröjor hade tre marinblå ränder längs ärmarna samt den gamla Adidas-logotypen.

Som jag nämnde tidigare hade spelarna personliga tröjnummer och namn på ryggen i de båda cupfinalerna. Numren hade också en annan, kantig, stil i dessa matcher jämfört med övriga matcher under säsongen I FA-cupfinalen återfanns även Adidas-logotypen på nedre delen av siffrorna. På vänster bröst fanns även detaljer som avslöjade matchernas betydelse. I Ligacupfinalen löd inskriptionen ”The Coca-Cola Cup / The Final / Wembley 1993”. På tröjorna i FA-cupfinalen placerade man en bild av pokalen och på den inskriptionen ”Football Association / Challenge Cup Final / Wembley May 1993”.