Etikett: 1971/72

Ipswich Town 1969–1972

Bobby Robson hade tagit över som tränare för Ipswich i januari 1969 och inför säsongen 1969/70 förstärkte han laget med bland andra mittfältaren Ian Collard, anfallaren Trevor Whymark och vänsteryttern Clive Woods. De två sistnämnda kom att tillhöra klubben under hela 70-talet medan Collard spelade i Ipswich fram till 1975. Några av spelarna som fanns i klubben sedan tidigare var ytterbacken Mick Mills, mittbacken Billy Baxter, mittfältaren Colin Viljoen och vänsteryttern Mick Lambert. Ipswich slutade på artonde plats i tabellen, fem poäng från nedflyttning. Nästa säsong, 1970/71, blev inte bättre med en nittondeplats i ligan, men i FA-cupen tog man sig femte omgången där det blev förlust mot Stoke City efter omspel. 1971 värvades nordirländske mittbacken Allan Hunter från Blackburn. Hunter kom att spela 280 ligamatcher för Ipswich under tio år. Ipswich förbättrade sig något och slutade på trettonde plats i tabellen men i FA-cupen åkte man ut mot Birmingham i fjärde omgången.

Hemmastället bestod precis som tidigare av blå tröjor, vita byxor och vita strumpor, men från och med 1969 hade man nummer på byxorna (det verkar som om nummer bara fanns på de vita byxorna och inte på de svarta bortabyxorna). 1971 bytte man till blå strumpor. Bortastället bestod av gula tröjor, svarta byxor och gula strumpor.

Huddersfield Town 1970–1972

Efter seriesegern i division två 1970 var Huddersfield tillbaka i högsta divisionen för första gången sedan 1955/56. Laget slutade på femtonde plats i tabellen och Frank Worthington blev bäste målskytt med nio ligamål. Han och mittbacken Roy Ellam deltog i samtliga 42 ligamatcher medan mittfältarna Jimmy McGill och Steve Smith bara missade en ligamatch var. Säsongen 1971/72 åkte Huddersfield ur division ett efter att bara ha vunnit sex ligamatcher på hela säsongen – efter segern över blivande mästarna Derby County den 27 november vann man inte en enda ligamatch under resten av säsongen. Huddersfield slutade sist i tabellen med 25 poäng och det skulle dröja till 2017 innan man åter spelade i högsta divisionen.

Hemmastället bestod av blåvitrandiga tröjor, vita byxor och vita strumpor med en blå rand (säsongen 1971/72 var strumporna helvita). Den långärmade tröjan hade vit hals och vita muddar medan den kortärmad hade blå krage och blå muddar. Bortastället bestod av rödsvartrandiga tröjor, svarta byxor och svarta strumpor. I början av 70-talet introducerades även en gul eller bärnstensfärgad bortatröja som användes tillsammans med antingen blå, gröna eller vita byxor.

Everton 1967–1972

Säsongen 1967/68 slutade Everton på femte plats i ligan. Laget gick också till final i FA-cupen men förlorade mot West Bromwich Albion efter förlängning. Alan Ball blev lagets bäste målskytt med 20 mål. Förutom Ball bestod laget av målvakten Gordon West, ytterbackarna Tommy Wright, Ray Wilson och Sandy Brown, mittbackarna Brian Labone och John Hurst, mittfältarna Howard Kendall och Colin Harvey, yttrarna Jimmy Husband och Johnny Morrissey samt centern Joe Royle. Även mittbacken Roger Kenyon, som spelade i klubben fram till 1979, och vänsteryttern Alan Whittle gjorde debut under säsongen. Tränare var Harry Catterick som ledde laget mellan 1961 och 1973.

Nästa säsong klättrade laget till tredje plats i ligan men i FA-cupen blev det förlust mot Manchester City i semifinalen. Joe Royle gjorde 22 mål och kom trea i skytteligan. Säsongen 1969/70 blev Everton ligamästare för sjunde gången i klubbens historia efter att ha tagit 66 poäng, nio poäng mer än tvåan Leeds United. Bästa målskytt blev återigen Joe Royle, denna gång med 23 mål, två mindre än West Bromwichs skyttekung Jeff Astle.

Everton inledde säsongen 1970/71 med att besegra FA-cupvinnarna Chelsea med 2–1 i Charity Shield, men sedan började det gå sämre. I Europacupen slog Everton ut isländska Keflavik i första omgången, men åkte sedan ut på straffar mot Borussia Mönchengladbach efter att båda matcherna slutat 1–1. I FA-cupen tog sig laget till semifinal men förlorade mot lokalkonkurrenten Liverpool och i ligan blev man inte bättre än fjortonde lag. Även säsongen 1971/72 blev en besvikelse för Everton då man slutade på femtonde plats i ligan och åkte ut mot Tottenham i femte omgången av FA-cupen. I december 1971 såldes dessutom Alan Ball till Arsenal för 220 000 pund.

Hemmastället 1967–1972 bestod av blå tröjor med vit hals, vita byxor och vita strumpor – de närmaste åren före hade man haft blå strumpor. I FA-cupfinalen 1968 spelade Everton i bärnstensfärgade tröjor och blå byxor. Denna kombination användes som reservställ fram till 1971. Säsongen 1971/72 bytte man till gröna byxor. De bärnstensfärgade strumporna användes även tillsammans med den blå tröjan och de vita byxorna i bortamatcher mot lag med vita strumpor.

Coventry City 1969–1972

Efter att precis ha klarat sig undan nedflyttning i klubbens två första säsonger i högsta divisionen klättrade laget i tabellen och slutade på sjätte plats säsongen 1969/70 vilket gav en plats i Mässcupen. Neil Martin blev lagets bäste målskytt med 14 mål och nyförvärvet från Ipswich, John O’Rourke, gjorde elva. Andra viktiga spelare i laget var målvakten Bill Glazier, högerbacken Mick Coop, mittbacken Jeff Blockley, mittfältaren Willie Carr och anfallaren Ernie Hunt. Inför säsongen 1970/71 förstärktes laget med ytterbacken Wilf Smith från Sheffield Wednesday och den mångsidige Geoff Strong från Liverpool. Coventry slutade tia i ligan och i Mässcupen slog man ut bulgariska Botev Plovdiv i första omgången, men åkte sedan ut mot Bayern München efter att ha förlorat första matchen med 6–1. I september 1971 värvades Ian St John från Liverpool, men trots det sjönk laget till artonde plats i tabellen.

Hemmastället bestod av ljusblå tröjor med mörkblå och vit hals och muddar, ljusblå byxor och mörkblå strumpor. Ett nytt klubbmärke bestående av en elefant och ett slott med en fotboll under introducerades 1969. Som reservställ användes en grönsvartrandig tröja med svarta byxor och strumpor.

Burnley 1969–1975

Burnley hade varit ett topplag i början av 60-talet men säsongen 1969/70 slutade Burnley märkligt nog på fjortonde plats i ligan för fjärde året i rad. Vänsteryttern Steve Kindon blev lagets bäste målskytt med 17 ligamål. En annan profil var mittfältaren Ralph Coates som fick göra landslagsdebut i april 1970. Nedgången fortsatte dock och 1971 åkte Burnley ur högsta divisionen. Två år senare var laget tillbaka i ettan efter att ha vunnit division två. Återkomsten blev lyckad och laget slutade på sjätte plats. Paul Fletcher, som spelade 293 ligamatcher för klubben 1971–80, blev lagets bäste målskytt med tretton mål. Nästa säsong, 1974/75, slutade laget på tionde plats med walesiske landslagsyttern Leighton James som bäste målskytt med sexton mål. Några andra av lagets profiler under dessa år var målvakten Alan Stevenson (438 ligamatcher 1972–83), mittbacken Colin Waldron (308 ligamatcher 1967–76) och Peter Noble som kunde spela både back, mittfältare och anfallare (243 ligamatcher 1973–80).

Tröjorna som Burnley använde 1969–75 var helt vinröda med blå hals och muddar – tidigare hade ärmarna varit blå. Man ersatte också Burnleys stadsvapen på ena bröstet med bokstäverna ”BFC”. Den vita bortatröjan hade stadsvapnet fram till 1970, men sedan bytte man till klubbens initialer även där. I bortamatcher mot lag med vita strumpor använde Burnley antingen vinröda eller blå strumpor.

Arsenal 1969–1977

1969 gjorde Charlie George och Ray Kennedy ligadebut för Arsenal vid 18 års ålder. I laget fanns sedan tidigare målvakten Bob Wilson, ytterbackarna Peter Storey och Bob McNab, mittbackarna Frank McLintock och Peter Simpson, mittfältarna George Graham och Jon Sammels, anfallaren John Radford och yttern George Armstrong. Tränare var Bertie Mee som ledde laget mellan 1966 och 1976.

I ligan kom Arsenal bara på tolfte plats 1969/70, men istället tog man sin första europeiska cuptitel när man besegrade Anderlecht i finalen av Mässcupen (föregångaren till UEFA-cupen). Nästa säsong, 1970/71, skolades Peter Storey om till mittfältare och Pat Rice tog en ordinarie plats som högerback. Arsenal slogs med Leeds United om ligatiteln och kampen avgjordes inte förrän i sista omgången. Arsenal besegrade lokalkonkurrenten Tottenham Hotspur efter ett sent mål av Ray Kennedy och tog sin första ligatitel på arton år. Laget hade också tagit sig till final i FA-cupen och fem dagar senare, den åttonde maj 1971, mötte man Liverpool på Wembley. Det var mållöst efter nittio minuter och i förlängningen tog Liverpool ledningen genom Steve Heighway, men Eddie Kelly kvitterade och med tio minuter kvar gjorde Charlie George segermålet, ett skott från tjugo meter. Arsenal blev därmed andra klubb på 1900-talet att vinna ”dubbeln” – Tottenham hade gjort samma sak tio år tidigare.

I december 1971 värvades Alan Ball från Everton för den brittiska rekordsumman 220 000 pund. Laget kunde trots det inte försvara ligatiteln utan slutade på femte plats, men man gick ännu en gång till final i FA-cupen. Den här gången blev det dock förlust med 0–1 mot Leeds. I Europacupen slog Arsenal ut norska Strømsgodset och schweiziska Grasshoppers men åkte sedan ut mot blivande mästarna Ajax. 1973 kom Arsenal på andra plats i ligan, men sedan började det gå sämre. Under de tre följande säsongerna slutade laget på tionde, sextonde och sjuttonde plats. Bertie Mee avgick 1976 och ersattes av Terry Neill som under sin första säsong 1976/77 ledde laget till en åttondeplats i ligan. I takt med att guldlaget från 1971 splittrades etablerade sig flera unga spelare i laget i mitten av 70-talet. Bland de nya spelarna fanns mittbacken David O’Leary, mittfältarna Liam Brady och Graham Rix samt anfallaren Frank Stapleton. 1976 värvade man dessutom centern Malcolm Macdonald från Newcastle och mittfältaren Alan Hudson från Stoke. Macdonald, som hade värvats för den ovanliga summan 333 333 pund och 34 pence, gjorde 25 mål och blev skyttekung under sin första säsong i Arsenal.

Hemmatröjan på 70-talet var samma som tidigare, men från och med 1969 var strumporna röda med en vit rand. Som reservställ användes i första hand gula tröjor, blå byxor och gula strumpor. De långärmade tröjorna var helt gula medan de kortärmade hade blå hals och muddar. Säsongen 1976/77 användes helt gula strumpor utan blå rand.

I FA-cupmatchen mot Blackpool i januari 1970 spelade Arsenal i helvitt. Matchen slutade 1–1 och i omspelet hade Arsenal återigen vita tröjor, men byxorna var blå och strumporna röda. Den vita tröjan användes även i bortamatchen mot Luton Town i mars 1975 och då tillsammans med vita byxor och röda strumpor. Mörkblå tröjor hade förbjudits 1968 då de ansågs vara för lika domarnas svarta tröjor, men i november 1970 gjorde Arsenals marinblå tröja comeback i ligamatchen borta mot Blackpool. Arsenal hade ansökt om dispens att använda dessa tröjor då både deras ordinarie rödvita och de gula bortatröjorna krockade med Blackpools mandarinfärgade tröjor.

I FA-cupfinalen 1971 spelade Arsenal i gula tröjor. Ovanför kanonen på ena bröstet återfanns en silhuett av FA-cuppokalen och under kanonen årtalet 1971. I 1972 års FA-cupfinal spelade Arsenal i sina ordinarie rödvita tröjor. FA-cupen fyllde 100 år och för att markera detta återfanns årtalen 1872 och 1972 på varsin sida om FA-cupsilhuetten på bröstet.