Etikett: 1973/74

Birmingham City 1971–1974

Birmingham City kom på andra plats i division två 1971/72 och gick upp i högstadivisionen. Laget tog sig också till semifinal i FA-cupen men förlorade mot Leeds United. Bob Latchford blev lagets bäste målskytt med totalt 30 mål varav 23 i ligan. Birmingham inledde återkomsten i division ett med fyra förluster på de sju första ligamatcherna och under en stor del av säsongen höll man till i nedre delen av tabellen, men i slutet av säsongen spelade man upp sig. Det blev åtta segrar på de tio sista ligamatcherna och laget klättrade till tionde plats. Bob Latchford blev återigen bäste målskytt, denna gång med nitton ligamål. Även 1973/74 inledde Birmingham svagt med sju förluster på de tio första ligamatcherna. Laget låg länge på nedflyttningsplats men en stark avslutning gjorde att man kom på nittonde plats, en poäng från nedflyttning. Bob Hatton blev lagets bäste målskytt med totalt 20 mål varav fjorton i ligan. I oktober 1973 värvades Gary Sprake från Leeds för 100 000 pund och blev världens dyraste målvakt. I februari 1974 såldes Bob Latchford till Everton i utbyte mot Howard Kendall, Archie Styles och 80 000 pund.

Birmingham Citys startelva 1972/73: 1 Dave Latchford (målvakt), 2 Ray Martin (högerback), 3 Garry Pendrey/Tony Want (vänsterback), 4 Malcolm Page (mittfältare), 5 Roger Hynd (mittback), 6 John Roberts/Stan Harland (mittback), 7 Alan Campbell/Bobby Hope (mittfältare), 8 Trevor Francis (anfallare), 9 Bob Latchford (anfallare), 10 Bob Hatton (anfallare), 11 Gordon Taylor (vänsterytter). 1973/74 fick Tony Want, Malcolm Page och Bobby Hope mindre speltid och Stan Harland blev spelande tränare i Yeovil Town. Försvararen Joe Gallagher kom in i laget och spelade hälften av ligamatcherna och Kenny Burns tog en plats som mittback eller mittfältare, men flyttades upp i anfallet när Bob Latchford såldes.

Birminghams hemmatröja var blå med ett vitt fält på framsidan. Bortatröjan var i samma stil fast röd. Denna användes fram till början av säsongen 1973/74 då den ersattes av ett helt vitt ställ. Byxorna var vita och hade spelarnas initialer i nederkant. 1972 introducerades en tredjetröja i gult, rött och svart. Denna användes tillsammans med svarta byxor och gula eller svarta strumpor.

Chelsea 1971–1975

Chelsea slutade på sjunde plats i ligan 1971/72. I Cupvinnarcupens första omgång mötte man Jeunesse Hautcharage från Luxemburg. I första matchen på bortaplan vann Chelsea med 8–0 och i returen hemma på Stamford Bridge blev det hela 13–0 efter bland annat fem mål av Peter Osgood. Det sammanlagda resultatet 21–0 är den största segern någonsin i en europeisk cupmatch. I nästa omgång mötte man Åtvidaberg. Första matchen på Kopparvallen blev mållös och i returen fick Chelsea bara 1–1 vilket innebar att Åtvidaberg gick vidare på fler bortamål. Även i FA-cupen förlorade Chelsea mot ett på papperet sämre lag – division två-laget Orient vann med 3–2 i femte omgången. I Ligacupen tog man sig till final men förlorade mot Stoke med 2–1. John Hollins deltog i lagets samtliga 58 tävlingsmatcher under säsongen och Peter Osgood blev lagets bäste målskytt med totalt 31 mål varav 18 i ligan. Nya i laget var mittfältaren Steve Kember från Crystal Palace och anfallaren Chris Garland från Bristol City.

I september 1972 värvades anfallaren Bill Garner från Southend för 100 000 pund och senare samma månad såldes Paddy Mulligan och Charlie Cooke till Crystal Palace. Chelsea slutade på tolfte plats i ligan 1972/73. I FA-cupen gick man till kvartsfinal men förlorade mot Arsenal efter omspel och i Ligacupen åkte man ut mot Norwich i semifinalen. John Hollins och Ron Harris spelade samtliga 42 ligamatcher och Peter Osgood och Chris Garland blev bästa målskyttar med elva ligamål var.

Tränaren Dave Sezton kom på kant med flera spelare och i januari 1974 såldes Alan Hudson till Stoke City och i mars samma år såldes Peter Osgood till Southampton. Charlie Cooke värvades tillbaka till klubben och hann med sjutton ligamatcher under våren. Chelsea föll ytterligare fem placeringar och slutade på sjuttonde plats i ligan 1973/74. I FA-cupen åkte man ut mot Queens Park Rangers efter omspel i tredje omgången och i Ligacupen blev det förlust mot Stoke City i andra omgången. John Hollins spelade återigen alla 42 ligamatcher och Tommy Baldwin och Peter Osgood blev bästa målskyttar med åtta mål var.

Problemen fortsatte för Chelsea och i oktober 1974 fick Dave Sexton sparken. Ron Suart tog över men resultaten uteblev och i april 1975 ersattes han av Eddie McCreadie som tidigare under säsongen hade avslutat spelarkarriären. Inte heller McCreadie kunde hjälpa Chelsea utan laget åkte ner i division två efter att ha slutat näst sist i tabellen. Man åkte även ur FA-cupen mot Birmingham i fjärde omgången och i Ligacupen förlorade man ännu en gång mot Stoke, denna gång efter omspel i fjärde omgången. Ron Harris spelade alla 42 ligamatcher och Ian Hutchinson blev bäste målskytt med totalt nio mål varav sju i ligan.

Chelseas startelva 1971/72: 1 Peter Bonetti (målvakt), 2 Paddy Mulligan (högerback), 3 Ron Harris (vänsterback), 4 John Hollins (mittfältare), 5 John Dempsey (mittback), 6 David Webb (mittback), 7 Charlie Cooke (högerytter), 8 Steve Kember (mittfältare), 9 Peter Osgood (center), 10 Alan Hudson (mittfältare), 11 Peter Houseman (vänsterytter). Även försvararen John Boyle och anfallarna Tommy Baldwin och Chris Garland spelade ett flertal matcher från start.

Chelseas startelva 1972/73: 1 Peter Bonetti (målvakt), 2 Gary Locke/Ron Harris (högerback), 3 Eddie McCreadie (vänsterback), 4 John Hollins (mittfältare), 5 Marvin Hinton/David Webb (mittback), 6 Ron Harris/David Webb (mittback), 7 Chris Garland (högerytter), 8 Steve Kember/Alan Hudson (mittfältare), 9 Peter Osgood (center), 10 Alan Hudson/Bill Garner (mittfältare/anfallare), 11 Peter Houseman (vänsterytter).

Hemmastället var av samma modell som tidigare med skillnaden att två stjärnor var placerade på varsin sida om klubbmärket. I bortamatcher mot lag med vita strumpor spelade Chelsea i gula strumpor. Även tröjnumren och klubbmärket var då gula. Denna variant användes i Ligacupfinalen fast med en banderoll under klubbmärket med texten ”Wembley 1972”. I bortamatcherna mot Tottenham och Nottingham Forest på våren 1972 användes en blå tröja med gul krage. Bortastället var samma som tidigare fast nu med helgula strumpor.

Under delar av säsongen 1972/73 användes en blå tröja med blå krage. Bortastället 1972–74 bestod av röda tröjor, vita byxor och gröna strumpor. I bortamatchen mot Leeds i februari 1973 spelade Chelsea i blå tröjor med orange nummer, blå byxor och orange strumpor.

West Ham United 1966–1975

West Hams bästa ligaplaceringar under perioden 1966–1975 var sjätteplatsen 1972/73 och åttondeplatsen 1968/69. Sämsta säsongen var 1970/71 då man kom på tjugonde plats. I FA-cupen nådde man femte omgången 1968, 1969 och 1972. 1975 vann West Ham FA-cupen för andra gången (första gången var 1964) efter att ha besegrat Fulham med 2–0 i finalen. Båda målen gjordes av Alan Taylor i andra halvlek. I Ligacupen tog sig West Ham som längst till semifinal 1967 och 1972.

I laget fanns tre spelare som var med om att ta VM-guld 1966: mittbacken och lagkaptenen Bobby Moore, mittfältaren Martin Peters och anfallaren Geoff Hurst. Bobby Moore spelade 544 ligamatcher för West Ham 1958–1974 innan han gick över till Fulham där han var med om att förlora FA-cupfinalen mot sitt gamla lag. Martin Peters spelade 302 ligamatcher för klubben innan han i mars 1970 såldes till Tottenham för den brittiska rekordsumman 200 000 pund. Som en del i affären gick Jimmy Greaves över till West Ham. Geoff Hurst gjorde 180 mål på 411 ligamatcher innan han såldes till Stoke City 1972.

1967 gjorde vänsterbacken Frank Lampard och mittfältaren Trevor Brooking debut för West Ham. Båda kom att spela över 500 ligamatcher för klubben fram till mitten av 80-talet. Samma år värvades målvakten Bobby Ferguson från Kilmarnock och försvararen Billy Bonds från Charlton Athletic. Ferguson spelade 240 ligamatcher fram till 1980 medan Bonds är innehavare av klubbrekordet på 663 ligamatcher 1967–1988. 1970 värvades försvararen Tommy Taylor (340 ligamatcher 1970–1979) från Leyton Orient och anfallaren Bryan ”Pop” Robson från Newcastle. Robson gjorde 94 mål på 227 ligamatcher för West Ham 1970–74 och 1976–79. Han blev även skyttekung 1972/73 med 28 mål. Tränare var Ron Greenwood som ledde laget mellan 1961 och 1974. John Lyall tog över som tränare 1974 och kom att inneha posten fram till 1989.

Hemmatröjan var densamma som hade använts sedan början av 60-talet, men 1966 tog man bort klubbmärket. Byxorna och strumporna var vita men i matcher mot lag med vita strumpor användes ljusblå eller vinröda strumpor. Bortastället var ljusblått med två vinröda tvärränder på tröjan.

Tottenham Hotspur 1967–1975

Tottenham slutade på sjunde plats i ligan 1967/68. I Cupvinnarcupen slog man ut Hajduk Split i första omgången men åkte sedan ut mot franska Lyon. Laget bestod av målvakten Pat Jennings, ytterbackarna Joe Kinnear och Cyril Knowles, mittbackarna Mike England och Dave Mackay, mittfältarna Alan Mullery och Terry Venables, yttrarna Jimmy Robertson och Cliff Jones samt centrarna Jimmy Greaves och Alan Gilzean. Under andra hälften av säsongen tog Martin Chivers en plats i anfallet bredvid Greaves. Tränare var Bill Nicholson som ledde laget mellan 1958 och 1974.

Sommaren 1968 lämnade Dave Mackay Tottenham efter nio år och gick över till Derby County. Istället tog Phil Beal plats i mittförsvaret. Säsongen slutade med en sjätteplats i ligan och i Ligacupen gick man till semifinal men förlorade mot Arsenal. Jimmy Greaves gjorde 27 ligamål och blev skyttekung för sjätte och sista gången. 1969/70 föll laget till elfte plats i ligan. I september gjorde 17-årige mittfältaren Steve Perryman debut för Tottenham – totalt kom han att spela 866 matcher för klubben fram till 1986. I mars värvades dessutom West Hams landslagsmittfältare Martin Peters för den brittiska rekordsumman 200 000 pund. Som en del i affären gick Jimmy Greaves över till West Ham.

Säsongen 1970/71 förbättrade man sig och kom trea i ligan och kvalificerade sig för UEFA-cupen. Tottenham vann dessutom Ligacupen för första gången efter finalseger med 2–0 över Aston Villa. Tvåmålsskytten Martin Chivers var nu lagets bäste målskytt och gjorde totalt 34 mål under säsongen. Nästa säsong tog sig Tottenham till final i den första upplagan av UEFA-cupen. Där mötte man Wolverhampton Wanderers i ett helengelskt dubbelmöte. I första matchen på Molineux gjorde Chivers två mål och gav Tottenham en 2–1-ledning inför returen som slutade 1–1 vilket räckte till seger med sammanlagt 3–2. Martin Chivers gjorde sin målmässigt bästa säsong med totalt 44 mål. Ny i laget var yttern Ralph Coates från Burnley.

1972/73 gick Tottenham till semifinal i UEFA-cupen men föll mot blivande mästarna Liverpool efter sammanlagt 2–2 och färre gjorda bortamål. Däremot tog man sin andra seger i Ligacupen efter att ha besegrat Norwich City med 1–0 (mål av inhopparen Ralph Coates) i finalen. Segern kvalificerade laget för spel i UEFA-cupen 1973/74. Tottenham tog sig återigen till final men föll mot Feyenoord efter 2–2 hemma och 0–2 borta. I ligan började det dock gå sämre. En elfteplats 1974 följdes upp av en nittondeplats 1975, bara en poäng från nedflyttning. Under säsongen avgick tränaren Bill Nicholson och ersattes av Terry Neill.

Hemmastället bestod av vita tröjor, marinblå byxor och vita strumpor. 1967 togs skölden från klubbmärket bort. Istället stod nu den berömda tuppen på en fotboll. Bortastället bestod från början av marinblå tröjor, vita byxor och marinblå strumpor, men i slutet av 60-talet förbjöds marinblå tröjor då de var svåra att skilja från domarnas svarta tröjor. Därför introducerades en gul bortatröja med vita muddar och nummer som användes tillsammans med vita eller mörkblå byxor samt gula strumpor. 1971 bytte man till en helgul tröja med mörkblå nummer.

I bortamatchen mot Lyon i Cupvinnarcupen hösten 1967 spelade Tottenham i gula byxor och blågula strumpor tillsammans med den marinblå bortatröjan. I flera UEFA-cupmatcher i början av 70-talet spelade Tottenham i helvitt. Även i Ligacupfinalen 1973 spelade man i helvitt, men byxorna hade då en mörkblå rand på sidorna samt Umbro-loggan placerad på ena byxbenet. Under klubbmärket på tröjan återfanns texten ”F.L. Cup / Wembley 1973”. I Ligacupfinalen 1971 användes blå byxor och gula strumpor tillsammans med den vita tröjan.

Burnley 1969–1975

Burnley hade varit ett topplag i början av 60-talet men säsongen 1969/70 slutade Burnley märkligt nog på fjortonde plats i ligan för fjärde året i rad. Vänsteryttern Steve Kindon blev lagets bäste målskytt med 17 ligamål. En annan profil var mittfältaren Ralph Coates som fick göra landslagsdebut i april 1970. Nedgången fortsatte dock och 1971 åkte Burnley ur högsta divisionen. Två år senare var laget tillbaka i ettan efter att ha vunnit division två. Återkomsten blev lyckad och laget slutade på sjätte plats. Paul Fletcher, som spelade 293 ligamatcher för klubben 1971–80, blev lagets bäste målskytt med tretton mål. Nästa säsong, 1974/75, slutade laget på tionde plats med walesiske landslagsyttern Leighton James som bäste målskytt med sexton mål. Några andra av lagets profiler under dessa år var målvakten Alan Stevenson (438 ligamatcher 1972–83), mittbacken Colin Waldron (308 ligamatcher 1967–76) och Peter Noble som kunde spela både back, mittfältare och anfallare (243 ligamatcher 1973–80).

Tröjorna som Burnley använde 1969–75 var helt vinröda med blå hals och muddar – tidigare hade ärmarna varit blå. Man ersatte också Burnleys stadsvapen på ena bröstet med bokstäverna ”BFC”. Den vita bortatröjan hade stadsvapnet fram till 1970, men sedan bytte man till klubbens initialer även där. I bortamatcher mot lag med vita strumpor använde Burnley antingen vinröda eller blå strumpor.

Arsenal 1969–1977

1969 gjorde Charlie George och Ray Kennedy ligadebut för Arsenal vid 18 års ålder. I laget fanns sedan tidigare målvakten Bob Wilson, ytterbackarna Peter Storey och Bob McNab, mittbackarna Frank McLintock och Peter Simpson, mittfältarna George Graham och Jon Sammels, anfallaren John Radford och yttern George Armstrong. Tränare var Bertie Mee som ledde laget mellan 1966 och 1976.

I ligan kom Arsenal bara på tolfte plats 1969/70, men istället tog man sin första europeiska cuptitel när man besegrade Anderlecht i finalen av Mässcupen (föregångaren till UEFA-cupen). Nästa säsong, 1970/71, skolades Peter Storey om till mittfältare och Pat Rice tog en ordinarie plats som högerback. Arsenal slogs med Leeds United om ligatiteln och kampen avgjordes inte förrän i sista omgången. Arsenal besegrade lokalkonkurrenten Tottenham Hotspur efter ett sent mål av Ray Kennedy och tog sin första ligatitel på arton år. Laget hade också tagit sig till final i FA-cupen och fem dagar senare, den åttonde maj 1971, mötte man Liverpool på Wembley. Det var mållöst efter nittio minuter och i förlängningen tog Liverpool ledningen genom Steve Heighway, men Eddie Kelly kvitterade och med tio minuter kvar gjorde Charlie George segermålet, ett skott från tjugo meter. Arsenal blev därmed andra klubb på 1900-talet att vinna ”dubbeln” – Tottenham hade gjort samma sak tio år tidigare.

I december 1971 värvades Alan Ball från Everton för den brittiska rekordsumman 220 000 pund. Laget kunde trots det inte försvara ligatiteln utan slutade på femte plats, men man gick ännu en gång till final i FA-cupen. Den här gången blev det dock förlust med 0–1 mot Leeds. I Europacupen slog Arsenal ut norska Strømsgodset och schweiziska Grasshoppers men åkte sedan ut mot blivande mästarna Ajax. 1973 kom Arsenal på andra plats i ligan, men sedan började det gå sämre. Under de tre följande säsongerna slutade laget på tionde, sextonde och sjuttonde plats. Bertie Mee avgick 1976 och ersattes av Terry Neill som under sin första säsong 1976/77 ledde laget till en åttondeplats i ligan. I takt med att guldlaget från 1971 splittrades etablerade sig flera unga spelare i laget i mitten av 70-talet. Bland de nya spelarna fanns mittbacken David O’Leary, mittfältarna Liam Brady och Graham Rix samt anfallaren Frank Stapleton. 1976 värvade man dessutom centern Malcolm Macdonald från Newcastle och mittfältaren Alan Hudson från Stoke. Macdonald, som hade värvats för den ovanliga summan 333 333 pund och 34 pence, gjorde 25 mål och blev skyttekung under sin första säsong i Arsenal.

Hemmatröjan på 70-talet var samma som tidigare, men från och med 1969 var strumporna röda med en vit rand. Som reservställ användes i första hand gula tröjor, blå byxor och gula strumpor. De långärmade tröjorna var helt gula medan de kortärmade hade blå hals och muddar. Säsongen 1976/77 användes helt gula strumpor utan blå rand.

I FA-cupmatchen mot Blackpool i januari 1970 spelade Arsenal i helvitt. Matchen slutade 1–1 och i omspelet hade Arsenal återigen vita tröjor, men byxorna var blå och strumporna röda. Den vita tröjan användes även i bortamatchen mot Luton Town i mars 1975 och då tillsammans med vita byxor och röda strumpor. Mörkblå tröjor hade förbjudits 1968 då de ansågs vara för lika domarnas svarta tröjor, men i november 1970 gjorde Arsenals marinblå tröja comeback i ligamatchen borta mot Blackpool. Arsenal hade ansökt om dispens att använda dessa tröjor då både deras ordinarie rödvita och de gula bortatröjorna krockade med Blackpools mandarinfärgade tröjor.

I FA-cupfinalen 1971 spelade Arsenal i gula tröjor. Ovanför kanonen på ena bröstet återfanns en silhuett av FA-cuppokalen och under kanonen årtalet 1971. I 1972 års FA-cupfinal spelade Arsenal i sina ordinarie rödvita tröjor. FA-cupen fyllde 100 år och för att markera detta återfanns årtalen 1872 och 1972 på varsin sida om FA-cupsilhuetten på bröstet.