Etikett: 1980/81

Bayer Uerdingen 1979–1981

Bayer Uerdingen hade tagit sig till Bundesliga efter att ha kommit tvåa i 2. Bundesliga Nord och därefter vunnit ett kvalspel över SpVgg Bayreuth. 1979/80 slutade laget på femtonde plats, på samma poäng som MSV Duisburg och Hertha Berlin. Av de tre lagen blev det Hertha som kom på sextonde plats och flyttades ner medan Uerdingen klarade sig kvar med två måls marginal. Nästa säsong, 1980/81, slutade med en sistaplats i tabellen och nedflyttning till tvåan.

Laguppställning: Paul Hesselbach – Ludwig Lurz, Paul Hahn, Norbert Brinkmann, Ludger van de Loo – Franz Raschid, Herbert Zimmer, Jens Steffensen, Sigfried Held – Jan Mattsson, Friedhelm Funkel. Hesselbach och Funkel spelade samtliga 34 ligamatcher och Funkel blev även lagets bäste målskytt med 14 ligamål medan hans svenske anfallskollega Jan ”Lill-Damma” Mattsson gjorde tolv.

Tröjorna tillverkades av Hummel. Hemmastället bestod av röda tröjor, röda byxor och blå strumpor. En blå reservtröja användes tillsammans med blå byxor och röda strumpor. Denna kombination användes även hemma mot Hamburg i mars 1981. Borta mot Bayer Leverkusen och Bayern München hösten 1979 spelade Bayer Uerdingen i vita tröjor, blå byxor och vita strumpor och borta mot Schalke 04 i februari 1981 användes en helvit matchdräkt med röda detaljer.

Bayer Leverkusen 1979–1982

Efter att ha vunnit 2. Bundesliga Nord gjorde Bayer Leverkusen 1979/80 sin första säsong i högsta serien. Laget slutade på tolfte plats och klarade sig därmed kvar. 1980/81 klättrade man till elfte plats men 1981/82 kom man på sextonde plats och fick kvala mot det tredjeplacerade laget i 2. Bundesliga. I kvalet mot Kickers Offenbach vann Bayer Leverkusen med 1–0 borta och 2–1 hemma och klarade sig kvar i Bundesliga.

Laguppställning 1979/80: Fred-Werner Bockholt – Hans-Jürgen Scheinert, Jürgen Gelsdorf, Dietmar Demuth, Walter Posner – Thomas Hörster, Klaus Bruckmann, Kurt Eigl, Franz-Peter Hermann – Peter Szech, Dieter Herzog. Eigl, nyförvärv från Darmstadt, spelade samtliga 34 ligamatcher och Szech blev bäste målskytt med nio ligamål.

Tröjorna tillverkades av Adidas. Hemmastället bestod av röda tröjor med vit krage, röda byxor och röda strumpor. Reservstället var vitt med röda detaljer och det fanns även ett tredjeställ bestående av blå tröjor, vita byxor och blå strumpor.

1. FC Kaiserslautern 1979–1981

Precis som 1978/79 slutade Kaiserslautern på tredje plats i Bundesliga 1979/80, denna gång på samma poäng och med samma målskillnad som Stuttgart. Laget var sju poäng bakom Hamburg och nio bakom mästarna Bayern München. I UEFA-cupen slog man under hösten ut FC Zürich, Sporting Lissabon samt Diósgyőri VTK Miskolc från Ungern. I kvartsfinalen i mars 1980 blev det förlust mot Bayern München.

Nästa säsong, 1980/81, kom Kaiserslautern på fjärde plats i Bundesliga och i UEFA-cupen slog man först ut Anderlecht men åkte sedan ut mot ett annat belgiskt lag, Standard Liège. I tyska cupen tog man sig till final där det blev förlust med 1–3 mot Eintracht Frankfurt.

Laguppställning 1979/80: Ronnie Hellström – Wolfgang Wolf/Michael Dusek, Hans-Günter Neues, Hans-Peter Briegel, Jürgen Groh – Werner Melzer, Johannes Riedl, Hans Bongartz – Reiner Geye, Benny Wendt, Sepp Pirrung/Axel Brummer/Jörn Kaminke. Bongartz spelade samtliga 34 ligamatcher och bästa målskyttar blev Geye (17 ligamål), Wendt (12) och Neues (11).

Tröjorna tillverkades av Adidas och sponsor var Streif. Den långärmade varianten hade krage medan den kortärmade hade V-hals. Det fanns även en variant av märket Erima som inte verkar ha använts så ofta. I UEFA-cupen spelade man utan reklam på tröjorna och i bortamatchen mot Bayern München 1980 spelade Kaiserslautern i gröna tröjor och vita byxor. I tyska cupfinalen 1981 användes den kortärmade tröjan utan reklam tillsammans med vita byxor.

Eintracht Braunschweig 1978–1981

Säsongen 1978/79 slutade Eintracht Braunschweig på nionde plats i Bundesliga, en förbättring med fyra placering jämfört med föregående säsong. Efter elva ligamatcher utan seger från början av november till mitten av mars lämnade tränaren Werner Olk klubben. Assisterande tränaren Heinz Patzig ledde laget i en 3–0-seger över Nürnberg innan Heinz Lucas tog över permanent.

Laguppställning 1978/79: Bernd Franke – Hasse Borg, Reiner Hollmann, Dieter Zembski, Franz Merkhoffer – Wolfgang Grobe, Karl-Heinz Handschuh, Wolfgang Dremmler – Danilo Popivoda, Harald Nickel, Dietmar Erler. Borg, Zembski, Grobe och Popivoda spelade samtliga 34 ligamatcher och bäste målskytt blev Nickel med 16 mål.

Nästa säsong kom laget sist i tabellen och åkte ner i tvåan. Braunschweig kom på andra plats i norrgruppen 1980/81 och efter seger över tvåan i sydgruppen, Kickers Offenbach, var man tillbaka i högsta serien.

Tröjorna tillverkades av Adidas och sponsor var Jägermeister. Hemmastället bestod av gula tröjor med blå krage, blå byxor och blå strumpor. Reservstället var helvitt med blå detaljer.

Wolverhampton Wanderers 1979–1982

1979/80 slutade Wolves på sjätte plats i ligan, deras högsta ligaplacering sedan 1972/73. Man gick också till final i Ligacupen mot Nottingham Forest som besegrades med 1–0. Målskytten Andy Gray hade värvats från Aston Villa i september 1979 för den brittiska rekordsumman 1,5 miljoner pund. Ny i laget var också försvararen Emlyn Hughes från Liverpool.

De följande åren gick det sämre för Wolves. 1980/81 åkte man ut mot PSV Eindhoven i UEFA-cupens första omgång och i ligan slutade man på artonde plats. I FA-cupen tog sig Wolves till semifinal där det blev förlust mot Tottenham Hotspur efter omspel. 1981/82 slutade man näst sist i tabellen och åkte ner i division två tillsammans med Leeds United och Middlesbrough. I januari 1982 avgick tränaren John Barnwell och ersattes av Ian Greaves som 1978 hade fört upp Bolton Wanderers i division ett.

Laget 1979/80: Paul Bradshaw – Geoff Palmer, George Berry, Emlyn Hughes, Derek Parkin – Peter Daniel, Kenny Hibbitt, Willie Carr, Mel Eves – Andy Gray, John Richards. Bästa målskyttar blev John Richards med tretton ligamål och Andy Gray med tolv.

Matchställen var under hösten 1979 likadana som tidigare, men i slutet av året introducerades ett nytt klubbmärke bestående av ett varghuvud med klubbens smeknamn ”Wolves” under.

Stoke City 1977–1981

Efter en sjundeplats i division två 1977/78 kom Stoke City på tredje plats 1978/79 och tog sig tillbaka till division ett tillsammans med Brighton och Crystal Palace. Återkomsten i ettan 1979/80 slutade med en artondeplats, fem poäng före Bristol City som åkte ur och en före Everton. 1980/81 klättrade man till mitten av tabellen och slutade på elfte plats.

Laget 1979/80: Peter Fox/Roger Jones – Ray Evans, Denis Smith, Alan Dodd, Paul Johnson – Adrian Heath, Mike Doyle, Sammy Irvine, Paul Richardson – Brendan O’Callaghan, Garth Crooks. Garth Crooks blev bäste målskytt med tolv ligamål.

Inför säsongen 1980/81 såldes Garth Crooks till Tottenham och Lee Chapman tog istället plats i anfallet och blev lagets bäste målskytt med femton ligamål. 18-årige Paul Bracewell tog plats på mittfältet tillsammans med skotten Iain Munro från St Mirren. Som vänsterback spelade Peter Hampton som hade värvats från Leeds United. Mittbacken Denis Smith missade hela säsongen på grund av skada och ersattes av Mike Doyle. Målvakten Peter Fox tog över som ordinarie och spelade samtliga 42 ligamatcher.

Matchställen tillverkades av Umbro och hemmatröjan var rödvitrandig med röda Umbro-märken längs ärmarna. Bortastället var ljusblått med vita detaljer och tredjestället var gult med blå detaljer.

Liverpool 1979–1982

1979/80 försvarade Liverpool sin ligatitel och blev engelska mästare för tolfte gången. Laget var obesegrat på hemmaplan och slutade två poäng före Manchester City. I Europacupen mötte man Dinamo Tbilisi i första omgången, men efter seger med 2–1 hemma blev det förlust med 0–3 i returen. I de båda inhemska cuperna tog sig Liverpool till semifinal. I FA-cupens semifinal mötte man Arsenal som efter tre omspelsmatcher tog sig till final och i Ligacupens semifinal åkte Liverpool ut mot Nottingham Forest.

Laget 1979/80: Ray Clemence – Phil Neal, Phil Thompson, Alan Hansen, Alan Kennedy – Jimmy Case, Terry McDermott, Graeme Souness, Ray Kennedy – Kenny Dalglish, David Johnson. Neal, Thompson och Dalglish spelade samtliga 42 ligamatcher och David Johnson blev bäste målskytt med 21 ligamål. Terry McDermott blev utsedd till Årets spelare i England både av Football Writers’ Association och av Professional Footballers’ Association.

Liverpool hade slutat etta eller tvåa i ligan åtta säsonger i rad, men 1980/81 kom man först på femte plats och i FA-cupen åkte man ut mot Everton i fjärde omgången. Däremot tog man sig till final i Ligacupen där man mötte West Ham. Matchen på Wembley slutade 1–1, men i omspelet på Villa Park vann Liverpool med 2–1. I Europacupen lottades Liverpool mot finska Oulun Palloseura i första omgången. Efter 1–1 borta vann Liverpool med hela 10–1 hemma på Anfield. Därefter slog man ut Aberdeen och sedan CSKA Sofia i kvartsfinalen. I semifinalen slog man ut Bayern München på bortamålsregeln (0–0 hemma och 1–1 borta) och i finalen mot Real Madrid gjorde Alan Kennedy matchens enda mål i 82:a minuten. Segern var Liverpools tredje i Europacupen på fem år.

1981/82 blev Liverpool återigen ligamästare efter att ha slutat fyra poäng före Ipswich Town. I Europacupen lottades man återigen mot Oulu och denna gång blev det 7–0 hemma efter en 1–0-seger på bortaplan. Liverpool slog sedan ut nederländska AZ ’67 men i kvartsfinalen blev det förlust mot CSKA Sofia. I FA-cupen åkte man ut mot Chelsea i femte omgången, men i Ligacupen tog man sig återigen till final där man mötte Tottenham. Det stod 1–1 vid full tid och i förlängningen gjorde Liverpool två mål genom Ronnie Whelan och Ian Rush och matchen slutade 3–1.

Matchställen var likadana som tidigare förutom att klubben sponsrades av Hitachi som hade sin logga på tröjorna. Tröjreklam var dock inte tillåtet i tv-sända matcher samt i FA-cupen och Europacupen. Så småningom började tröjreklam tillåtas även i tv-sända matcher, men då i mindre format. I Europacupfinalen 1981 fick inte heller Umbros logga synas på tröjorna och byxorna och man täckte därför över den med vit tejp.

Everton 1979–1982

1979/80 gjorde Everton sin sämsta säsong sedan man åkte ner i division två 1951. Laget slutade på nittonde plats i tabellen, fyra poäng före Bristol City som åkte ur. I UEFA-cupen åkte man ut mot Feyenoord i första omgången efter förlust med 0–1 både hemma och borta. I FA-cupen tog sig Everton till semifinal där det blev förlust mot West Ham efter omspel och i Ligacupen åkte man ut mot Grimsby Town i fjärde omgången.

De följande säsongerna förbättrade man sig något. Det blev en femtondeplats 1980/81 och åttonde plats 1981/82. I FA-cupen gick man till kvartsfinal 1981 (förlust mot Manchester City efter omspel), men 1982 åkte man ut mot West Ham direkt i tredje omgången.

Laget 1979/80: Martin Hodge/George Wood – John Gidman, Mick Lyons, Billy Wright, John Bailey – Andy King, Trevor Ross, Asa Hartford – Brian Kidd, Bob Latchford, Peter Eastoe. John Bailey spelade samtliga 42 ligamatcher och Brian Kidd blev bäste målskytt med totalt sjutton mål varav nio i ligan.

Tröjorna var av samma modell som tidigare förutom att de för första gången hade reklam i form av Hafnia. I tv-sända matcher var dock tröjreklam förbjudet.

Manchester City 1978–1981

I slutet av 70-talet började det gå sämre för Manchester City och laget höll till på undre halvan av tabellen. Tabellplaceringarna 1978/79–1980/81 var 15–17–12. 1981 lyckades dock City ta sig till final i FA-cupen där man mötte Tottenham. Yttern Tommy Hutchison gav Manchester City ledningen i första halvlek, men i andra halvlek gjorde han självmål och matchen slutade 1–1. I omspelsmatchen fem dagar senare vann Spurs med 3–2. Samma år tog man sig till semifinal i Ligacupen där det blev förlust mot Liverpool.

1978/79 deltog Manchester City också i UEFA-cupen. Under hösten slog man ut Twente, Standard Liège och Milan, men i vårens kvartsfinaler blev det förlust mot Borussia Mönchengladbach.

Laget 1978/79: 1 Joe Corrigan – 2 Kenny Clements, 5 Dave Watson, 6 Paul Futcher/4 Tommy Booth, 3 Willie Donachie/Paul Power – 10 Asa Hartford, 8 Gary Owen/Colin Viljoen, 4/6 Paul Power – 7 Mike Channon, 9 Brian Kidd/Barry Silkman, 11 Peter Barnes. Högerbacken Kenny Clements bröt benet i matchen mot Ipswich den 25 november 1978. Flera spelare användes sedan som högerback, oftast Willie Donachie eller Ray Ranson. I mars 1979 såldes Brian Kidd till Everton och i slutet av säsongen spelade Barry Silkman (nyförvärv från Plymouth) i tröja nummer 9. Joe Corrigan spelade samtliga 42 ligamatcher och Mike Channon och Gary Owen blev bästa målskyttar med elva ligamål var (av Owens mål kom sex stycken till på straff).

Laget i FA-cupfinalen 1981: 1 Joe Corrigan – 2 Ray Ranson, 4 Nicky Reid, 6 Tommy Caton, 3 Bobby McDonald – 10 Tommy Hutchison, 8 Barry Gow, 9 Steve MacKenzie, 5 Paul Power – 7 Dave Bennett, 11 Kevin Reeves.

Hemmastället bestod av ljusblå tröjor med vit krage och vit Umbro-markering längs ärmarna, ljusblå byxor och ljusblå strumpor. 1978/79 var bortatröjan vit med en rödsvart diagonal på framsidan, men från och med 1979/80 användes en rödsvartrandig tröja med vit V-hals.

Ipswich Town 1978–1981

I slutet av 70-talet och början av 80-talet var Ipswich Town ett topplag. Lagets tabellplaceringar 1978/79–1980/81 var 6–3–2. I FA-cupen tog man sig till kvartsfinal 1979 och 1980 (förlust mot Liverpool respektive Everton) samt semifinal 1981 (förlust mot Manchester City). I Ligacupen gick det inte lika bra: ut direkt i andra omgången både 1979 och 1980 samt förlust mot Birmingham i fjärde omgången 1981.

Tack vare segern i FA-cupen 1978 fick Ipswich en plats i Cupvinnarcupen 1978/79. Laget slog ut AZ Alkmaar och Wacker Innsbruck, men åkte sedan ut mot Barcelona i kvartsfinalen. I UEFA-cupen 1979/80 slog Ipswich ut norska Skeid i första omgången med sammanlagt 10–1 (3–1 borta och 7–0 hemma), men i andra omgången åkte man ut på bortamålsregeln mot schweiziska Grasshoppers (0–0 borta och 1–1 hemma).

1980/81 lyckades Ipswich ta sig hela vägen till final i UEFA-cupen. Under hösten 1980 slog man ut grekiska Aris, tjeckoslovakiska Bohemians Prag och polska Widzew Łódź. Under våren 1981 besegrade man franska Saint-Étienne i kvartsfinalen och västtyska Köln i semifinalen. I finalen mötte man återigen AZ Alkmaar och i första matchen på Portman Road blev det seger med 3–0 sedan John Wark gjort mål på straff i första halvlek och Frans Thijssen och Paul Mariner utökat i andra. Returen, som spelades på Olympiastadion i Amsterdam, vanns av holländarna med 4–2. Ipswich tog därmed hem pokalen med sammanlagt 5–4.

Laget 1978/79: 1 Paul Cooper – 2 George Burley, 5 Russell Osman, 6 Kevin Beattie/Terry Butcher, 3 Mick Mills – 7 John Wark, 4 Brian Talbot/Frans Thijssen, 8 Arnold Mühren – 10 Eric Gates, 9 Paul Mariner, 11 Clive Woods. Brian Talbot såldes till Arsenal i januari 1979 och hans ersättare, holländaren Frans Thijssen, värvades från FC Twente i februari. Även Thijssens landsman Arnold Mühren hade värvats från Twente inför säsongen. Mick Mills och John Wark spelade samtliga 42 ligamatcher och Paul Mariner blev bäste målskytt med tretton ligamål.

Laget i UEFA-cupfinalerna 1981: 1 Paul Cooper – 2 Steve McCall, 5 Russell Osman, 6 Terry Butcher, 3 Mick Mills – 7 John Wark, 4 Frans Thijssen, 8 Arnold Mühren – 10 Alan Brazil, 9 Paul Mariner, 11 Eric Gates. John Wark blev turneringens bäste målskytt med fjorton mål, vilket var tangerat rekord i Europacuperna (Milans José Altafini gjorde lika många i Europacupen 1962/63). Han blev även utsedd till Årets spelare i England 1980/81 av spelarföreningen PFA. Fotbollsskribenterna (FWA) utsåg Frans Thijssen till Årets spelare 1980/81.

Tröjorna tillverkades av Adidas och var blå med vit V-hals och tre vita ränder längs ärmarna. Byxorna var vita och strumporna blå. Bortastället var i samma stil och bestod av vita tröjor, svarta byxor och vita strumpor. Under 1978/79 var inskriptionen ”F.A. Cup Winners 1978” placerad nedanför klubbmärket.