Tagg: 1980/81

Wolverhampton Wanderers 1979–1982

1979/80 slutade Wolves på sjätte plats i ligan, deras högsta ligaplacering sedan 1972/73. Man gick också till final i Ligacupen mot Nottingham Forest som besegrades med 1–0. Målskytten Andy Gray hade värvats från Aston Villa i september 1979 för den brittiska rekordsumman 1,5 miljoner pund. Ny i laget var också försvararen Emlyn Hughes från Liverpool.

De följande åren gick det sämre för Wolves. 1980/81 åkte man ut mot PSV Eindhoven i UEFA-cupens första omgång och i ligan slutade man på artonde plats. I FA-cupen tog sig Wolves till semifinal där det blev förlust mot Tottenham Hotspur efter omspel. 1981/82 slutade man näst sist i tabellen och åkte ner i division två tillsammans med Leeds United och Middlesbrough. I januari 1982 avgick tränaren John Barnwell och ersattes av Ian Greaves som 1978 hade fört upp Bolton Wanderers i division ett.

Laget 1979/80: Paul Bradshaw – Geoff Palmer, George Berry, Emlyn Hughes, Derek Parkin – Peter Daniel, Kenny Hibbitt, Willie Carr, Mel Eves – Andy Gray, John Richards. Bästa målskyttar blev John Richards med tretton ligamål och Andy Gray med tolv.

Matchställen var under hösten 1979 likadana som tidigare, men i slutet av året introducerades ett nytt klubbmärke bestående av ett varghuvud med klubbens smeknamn ”Wolves” under.

Stoke City 1977–1981

Efter en sjundeplats i division två 1977/78 kom Stoke City på tredje plats 1978/79 och tog sig tillbaka till division ett tillsammans med Brighton och Crystal Palace. Återkomsten i ettan 1979/80 slutade med en artondeplats, fem poäng före Bristol City som åkte ur och en före Everton. 1980/81 klättrade man till mitten av tabellen och slutade på elfte plats.

Laget 1979/80: Peter Fox/Roger Jones – Ray Evans, Denis Smith, Alan Dodd, Paul Johnson – Adrian Heath, Mike Doyle, Sammy Irvine, Paul Richardson – Brendan O’Callaghan, Garth Crooks. Garth Crooks blev bäste målskytt med tolv ligamål.

Inför säsongen 1980/81 såldes Garth Crooks till Tottenham och Lee Chapman tog istället plats i anfallet och blev lagets bäste målskytt med femton ligamål. 18-årige Paul Bracewell tog plats på mittfältet tillsammans med skotten Iain Munro från St Mirren. Som vänsterback spelade Peter Hampton som hade värvats från Leeds United. Mittbacken Denis Smith missade hela säsongen på grund av skada och ersattes av Mike Doyle. Målvakten Peter Fox tog över som ordinarie och spelade samtliga 42 ligamatcher.

Matchställen tillverkades av Umbro och hemmatröjan var rödvitrandig med röda Umbro-märken längs ärmarna. Bortastället var ljusblått med vita detaljer och tredjestället var gult med blå detaljer.

Liverpool 1979–1982

1979/80 försvarade Liverpool sin ligatitel och blev engelska mästare för tolfte gången. Laget var obesegrat på hemmaplan och slutade två poäng före Manchester City. I Europacupen mötte man Dinamo Tbilisi i första omgången, men efter seger med 2–1 hemma blev det förlust med 0–3 i returen. I de båda inhemska cuperna tog sig Liverpool till semifinal. I FA-cupens semifinal mötte man Arsenal som efter tre omspelsmatcher tog sig till final och i Ligacupens semifinal åkte Liverpool ut mot Nottingham Forest.

Laget 1979/80: Ray Clemence – Phil Neal, Phil Thompson, Alan Hansen, Alan Kennedy – Jimmy Case, Terry McDermott, Graeme Souness, Ray Kennedy – Kenny Dalglish, David Johnson. Neal, Thompson och Dalglish spelade samtliga 42 ligamatcher och David Johnson blev bäste målskytt med 21 ligamål. Terry McDermott blev utsedd till Årets spelare i England både av Football Writers’ Association och av Professional Footballers’ Association.

Liverpool hade slutat etta eller tvåa i ligan åtta säsonger i rad, men 1980/81 kom man först på femte plats och i FA-cupen åkte man ut mot Everton i fjärde omgången. Däremot tog man sig till final i Ligacupen där man mötte West Ham. Matchen på Wembley slutade 1–1, men i omspelet på Villa Park vann Liverpool med 2–1. I Europacupen lottades Liverpool mot finska Oulun Palloseura i första omgången. Efter 1–1 borta vann Liverpool med hela 10–1 hemma på Anfield. Därefter slog man ut Aberdeen och sedan CSKA Sofia i kvartsfinalen. I semifinalen slog man ut Bayern München på bortamålsregeln (0–0 hemma och 1–1 borta) och i finalen mot Real Madrid gjorde Alan Kennedy matchens enda mål i 82:a minuten. Segern var Liverpools tredje i Europacupen på fem år.

1981/82 blev Liverpool återigen ligamästare efter att ha slutat fyra poäng före Ipswich Town. I Europacupen lottades man återigen mot Oulu och denna gång blev det 7–0 hemma efter en 1–0-seger på bortaplan. Liverpool slog sedan ut nederländska AZ ’67 men i kvartsfinalen blev det förlust mot CSKA Sofia. I FA-cupen åkte man ut mot Chelsea i femte omgången, men i Ligacupen tog man sig återigen till final där man mötte Tottenham. Det stod 1–1 vid full tid och i förlängningen gjorde Liverpool två mål genom Ronnie Whelan och Ian Rush och matchen slutade 3–1.

Matchställen var likadana som tidigare förutom att klubben sponsrades av Hitachi som hade sin logga på tröjorna. Tröjreklam var dock inte tillåtet i tv-sända matcher samt i FA-cupen och Europacupen. Så småningom började tröjreklam tillåtas även i tv-sända matcher, men då i mindre format. I Europacupfinalen 1981 fick inte heller Umbros logga synas på tröjorna och byxorna och man täckte därför över den med vit tejp.

Everton 1979–1982

1979/80 gjorde Everton sin sämsta säsong sedan man åkte ner i division två 1951. Laget slutade på nittonde plats i tabellen, fyra poäng före Bristol City som åkte ur. I UEFA-cupen åkte man ut mot Feyenoord i första omgången efter förlust med 0–1 både hemma och borta. I FA-cupen tog sig Everton till semifinal där det blev förlust mot West Ham efter omspel och i Ligacupen åkte man ut mot Grimsby Town i fjärde omgången.

De följande säsongerna förbättrade man sig något. Det blev en femtondeplats 1980/81 och åttonde plats 1981/82. I FA-cupen gick man till kvartsfinal 1981 (förlust mot Manchester City efter omspel), men 1982 åkte man ut mot West Ham direkt i tredje omgången.

Laget 1979/80: Martin Hodge/George Wood – John Gidman, Mick Lyons, Billy Wright, John Bailey – Andy King, Trevor Ross, Asa Hartford – Brian Kidd, Bob Latchford, Peter Eastoe. John Bailey spelade samtliga 42 ligamatcher och Brian Kidd blev bäste målskytt med totalt sjutton mål varav nio i ligan.

Tröjorna var av samma modell som tidigare förutom att de för första gången hade reklam i form av Hafnia. I tv-sända matcher var dock tröjreklam förbjudet.

Manchester City 1978–1981

I slutet av 70-talet började det gå sämre för Manchester City och laget höll till på undre halvan av tabellen. Tabellplaceringarna 1978/79–1980/81 var 15–17–12. 1981 lyckades dock City ta sig till final i FA-cupen där man mötte Tottenham. Yttern Tommy Hutchison gav Manchester City ledningen i första halvlek, men i andra halvlek gjorde han självmål och matchen slutade 1–1. I omspelsmatchen fem dagar senare vann Spurs med 3–2. Samma år tog man sig till semifinal i Ligacupen där det blev förlust mot Liverpool.

1978/79 deltog Manchester City också i UEFA-cupen. Under hösten slog man ut Twente, Standard Liège och Milan, men i vårens kvartsfinaler blev det förlust mot Borussia Mönchengladbach.

Laget 1978/79: 1 Joe Corrigan – 2 Kenny Clements, 5 Dave Watson, 6 Paul Futcher/4 Tommy Booth, 3 Willie Donachie/Paul Power – 10 Asa Hartford, 8 Gary Owen/Colin Viljoen, 4/6 Paul Power – 7 Mike Channon, 9 Brian Kidd/Barry Silkman, 11 Peter Barnes. Högerbacken Kenny Clements bröt benet i matchen mot Ipswich den 25 november 1978. Flera spelare användes sedan som högerback, oftast Willie Donachie eller Ray Ranson. I mars 1979 såldes Brian Kidd till Everton och i slutet av säsongen spelade Barry Silkman (nyförvärv från Plymouth) i tröja nummer 9. Joe Corrigan spelade samtliga 42 ligamatcher och Mike Channon och Gary Owen blev bästa målskyttar med elva ligamål var (av Owens mål kom sex stycken till på straff).

Laget i FA-cupfinalen 1981: 1 Joe Corrigan – 2 Ray Ranson, 4 Nicky Reid, 6 Tommy Caton, 3 Bobby McDonald – 10 Tommy Hutchison, 8 Barry Gow, 9 Steve MacKenzie, 5 Paul Power – 7 Dave Bennett, 11 Kevin Reeves.

Hemmastället bestod av ljusblå tröjor med vit krage och vit Umbro-markering längs ärmarna, ljusblå byxor och ljusblå strumpor. 1978/79 var bortatröjan vit med en rödsvart diagonal på framsidan, men från och med 1979/80 användes en rödsvartrandig tröja med vit V-hals.

Ipswich Town 1978–1981

I slutet av 70-talet och början av 80-talet var Ipswich Town ett topplag. Lagets tabellplaceringar 1978/79–1980/81 var 6–3–2. I FA-cupen tog man sig till kvartsfinal 1979 och 1980 (förlust mot Liverpool respektive Everton) samt semifinal 1981 (förlust mot Manchester City). I Ligacupen gick det inte lika bra: ut direkt i andra omgången både 1979 och 1980 samt förlust mot Birmingham i fjärde omgången 1981.

Tack vare segern i FA-cupen 1978 fick Ipswich en plats i Cupvinnarcupen 1978/79. Laget slog ut AZ Alkmaar och Wacker Innsbruck, men åkte sedan ut mot Barcelona i kvartsfinalen. I UEFA-cupen 1979/80 slog Ipswich ut norska Skeid i första omgången med sammanlagt 10–1 (3–1 borta och 7–0 hemma), men i andra omgången åkte man ut på bortamålsregeln mot schweiziska Grasshoppers (0–0 borta och 1–1 hemma).

1980/81 lyckades Ipswich ta sig hela vägen till final i UEFA-cupen. Under hösten 1980 slog man ut grekiska Aris, tjeckoslovakiska Bohemians Prag och polska Widzew Łódź. Under våren 1981 besegrade man franska Saint-Étienne i kvartsfinalen och västtyska Köln i semifinalen. I finalen mötte man återigen AZ Alkmaar och i första matchen på Portman Road blev det seger med 3–0 sedan John Wark gjort mål på straff i första halvlek och Frans Thijssen och Paul Mariner utökat i andra. Returen, som spelades på Olympiastadion i Amsterdam, vanns av holländarna med 4–2. Ipswich tog därmed hem pokalen med sammanlagt 5–4.

Laget 1978/79: 1 Paul Cooper – 2 George Burley, 5 Russell Osman, 6 Kevin Beattie/Terry Butcher, 3 Mick Mills – 7 John Wark, 4 Brian Talbot/Frans Thijssen, 8 Arnold Mühren – 10 Eric Gates, 9 Paul Mariner, 11 Clive Woods. Brian Talbot såldes till Arsenal i januari 1979 och hans ersättare, holländaren Frans Thijssen, värvades från FC Twente i februari. Även Thijssens landsman Arnold Mühren hade värvats från Twente inför säsongen. Mick Mills och John Wark spelade samtliga 42 ligamatcher och Paul Mariner blev bäste målskytt med tretton ligamål.

Laget i UEFA-cupfinalerna 1981: 1 Paul Cooper – 2 Steve McCall, 5 Russell Osman, 6 Terry Butcher, 3 Mick Mills – 7 John Wark, 4 Frans Thijssen, 8 Arnold Mühren – 10 Alan Brazil, 9 Paul Mariner, 11 Eric Gates. John Wark blev turneringens bäste målskytt med fjorton mål, vilket var tangerat rekord i Europacuperna (Milans José Altafini gjorde lika många i Europacupen 1962/63). Han blev även utsedd till Årets spelare i England 1980/81 av spelarföreningen PFA. Fotbollsskribenterna (FWA) utsåg Frans Thijssen till Årets spelare 1980/81.

Tröjorna tillverkades av Adidas och var blå med vit V-hals och tre vita ränder längs ärmarna. Byxorna var vita och strumporna blå. Bortastället var i samma stil och bestod av vita tröjor, svarta byxor och vita strumpor. Under 1978/79 var inskriptionen ”F.A. Cup Winners 1978” placerad nedanför klubbmärket.

Arsenal 1978–1981

Säsongerna 1978/79–1980/81 var Arsenals tabellplaceringar 7–4–3. Laget gick till final i FA-cupen 1979 och 1980 (man gick även till final 1978). 1979 krävdes det fyra omspelsmatcher för att besegra Sheffield Wednesday i tredje omgången. I finalen blev det seger över Manchester United med 3–2. Brian Talbot och Frank Stapleton gav Arsenal en 2–0-ledning i första halvlek, men under matchens fem sista minuter gjordes tre mål. Manchester United kom tillbaka till 2–2, men precis efteråt gjorde Arsenal 3–2 genom Alan Sunderland som gav klubben dess femte FA-cuptitel. 1980 gick Arsenal till final efter att ha besegrat Liverpool i semifinalen, men inte förrän efter tre omspelsmatcher. I finalen blev det förlust med 0–1 mot West Ham och 1981 åkte man ut mot Everton i tredje omgången.

Arsenal deltog i UEFA-cupen 1978/79 och slog då ut östtyska Lokomotiv Leipzig och jugoslaviska Hajduk Split, men åkte sedan ut mot Röda Stjärnan från Belgrad. I Cupvinnarcupen hösten 1979 slog Arsenal ut turkiska Fenerbahçe och östtyska Magdeburg. I kvartsfinalen i mars 1980 besegrade man IFK Göteborg med 5–1 på Highbury medan returen på Ullevi blev mållös. I semifinalen fick man 1–1 hemma mot Juventus, men lyckades sedan vinna med 1–0 i Turin. Finalen mot Valencia, som spelades på Heyselstadion i Bryssel, slutade 0–0 och fick avgöras på straffar. Där blev det spansk seger efter att Liam Brady och Graham Rix missat för Arsenal.

Laget 1978/79: 1 Pat Jennings – 2 Pat Rice, 5 David O’Leary, 6 Willie Young, 3 Sammy Nelson – 10 David Price, 4 Brian Talbot, 7 Liam Brady, 11 Graham Rix – 8 Alan Sunderland, 9 Frank Stapleton. Brian Talbot värvades från Ipswich i januari 1979. Frank Stapleton blev bäste målskytt med totalt 28 mål varav sjutton i ligan medan Liam Brady, som gjorde tretton ligamål, blev utsedd till Årets spelare i England av spelarföreningen PFA.

Sommaren 1979 värvades den rutinerade mittfältaren John Hollins från Queens Park Rangers. Han och David Price konkurrerade om en plats på mittfältet och de båda spelade ungefär hälften av matcherna 1979/80. Brian Talbot spelade samtliga 70 tävlingsmatcher under säsongen. Alan Sunderland blev bäste målskytt med totalt 29 mål varav fjorton i ligan och Frank Stapleton var näst bäst med totalt 24 mål varav fjorton i ligan.

Inför 1980/81 såldes Liam Brady till Juventus. Arsenal värvade målvakten George Wood från Everton och vänsterbacken Kenny Sansom från Crystal Palace. Sansom tog en ordinarie plats istället för Sammy Nelson och spelade samtliga 42 ligamatcher medan Wood inte kunde konkurrera ut Pat Jennings. Däremot tog John Devine över som högerback istället för Pat Rice som i november 1980 såldes till Watford. I mars 1981 såldes David Price till Crystal Palace och samtidigt gick mittfältaren Peter Nicholas åt motsatt håll.

Hemmatröjan var likadan som tidigare förutom att Umbro-loggan var placerad på ena bröstet. Under kanonen på vänstra bröstet fanns också tre ”kanonkulor” med klubbens initialer AFC. Bortatröjan var gul med blå krage och med kanonen och Umbro-loggan på varsitt bröst. I FA-cupfinalen 1979 återfanns inskriptionen ”F.A. Cup Final / Wembley 1979” runt kanonen. I 1980 års final löd inskriptionen under kanonen ”78 Wembley 79 / 1980” för att visa att det var tredje året i rad som laget var i final. I Cupvinnarcupfinalen 1980 löd inskriptionen ”European Cup Winners Cup Final / Brussels 1980”. I denna match användes även en annan typ av tröjnummer än vad laget hade haft tidigare.

West Bromwich Albion 1977–1981

Inför säsongen 1977/78 tog Ronnie Allen över som tränare, men han avgick i december för att bli rådgivare åt det saudiarabiska landslaget. Mittbacken John Wile ledde laget fram till dess att Ron Atkinson tog över i januari 1978. West Bromwich slutade på sjätte plats i ligan och kvalificerade sig för UEFA-cupen. I FA-cupen tog man sig till semifinal där det blev förlust mot Ipswich Town och i Ligacupen åkte man ut mot Bury i fjärde omgången.

Laget 1977/78: Tony Godden – Paddy Mulligan, John Wile, Ally Robertson, Derek Statham – Tony Brown, Bryan Robson, Len Cantello – Laurie Cunningham, Cyrille Regis, Willie Johnston. I februari 1978 värvades högerbacken Brendon Batson från Ron Atkinsons tidigare klubb Cambridge United. Tony Godden och Ally Robertson spelade samtliga 42 ligamatcher och Tony Brown blev bäste målskytt med arton ligamål.

Säsongen 1978/79 förbättrade sig West Bromwich ytterligare och slutade på tredje plats i ligan, en poäng efter Nottingham Forest och nio efter mästarna Liverpool. I UEFA-cupen slog laget ut turkiska Galatasaray, portugisiska Braga samt spanska Valencia, men i kvartsfinalen blev det förlust mot Röda Stjärnan från Belgrad. I FA-cupen åkte man ut mot Southampton efter omspel i femte omgången och i Ligacupen blev det förlust mot Leeds United efter två omspelsmatcher i andra omgången.

I januari 1979 värvades anfallaren David Mills från Middlesbrough för den brittiska rekordsumman 516 000 pund. Vänsteryttern Willie Johnston såldes till Vancouver Whitecaps i mars. Brendon Batson ersatte Mulligan som högerback och Ally Brown tog åter plats i anfallet (han hade bara spelat knappt hälften av matcherna under 1977/78). Tony Godden och John Wile spelade samtliga 42 ligamatcher och Ally Brown blev bäste målskytt med arton ligamål.

1979/80 blev en sämre säsong med en tiondeplats i ligan och förlust mot östtyska Carl Zeiss Jena i UEFA-cupens första omgång. Inför säsongen värvades mittfältaren Gary Owen och yttern Peter Barnes från Manchester City och i september värvades anfallaren John Deehan från Aston Villa. Efter 279 mål (klubbrekord) på 720 matcher för West Bromwich lämnade Tony Brown klubben i april 1980 för spel i NASL-laget New England Tea Men. Tony Godden och John Wile spelade återigen samtliga 42 ligamatcher och Peter Barnes blev bäste målskytt med femton ligamål.

1980/81 var West Bromwich åter med i toppen och slutade på fjärde plats i ligan, åtta poäng efter mästarna Aston Villa. I FA-cupen slog man ut Grimsby Town i tredje omgången men förlorade sedan mot Middlesbrough och i Ligacupen tog man sig till femte omgången där det blev förlust mot Manchester City. Laget var i stort sett samma som föregående säsong förutom att Remi Moses tog en ordinarie plats på mittfältet istället för Tony Brown. Återigen spelade Tony Godden och John Wile samtliga 42 ligamatcher och Cyrille Regis blev bäste målskytt med fjorton ligamål medan Ally Brown och Bryan Robson gjorde tio.

Matchställen var till största delen likadana som 1976/77. Skillnaden var Umbro-markeringen längs ärmarna och sidorna på byxorna. Tröjnumren var under 1977/78 av den gamla modellen, men 1978/79 bytte man till en mer modern kantig variant.

Chelsea 1977–1981

Efter två säsonger i division två var Chelsea tillbaka i ettan. Laget slutade på sextonde plats 1977/78 och i FA-cupen slog man sensationellt ut Liverpool i tredje omgången. Det blev sedan seger över Burnley med hela 6–2 men i femte omgången förlorade Chelsea mot Orient efter omspel.

Laget 1977/78: Peter Bonetti – Graham Wilkins/Gary Locke, Micky Droy, Steve Wicks, Ron Harris – Ian Britton, Ray Wilkins, Ray Lewington – Kenny Swain, Tommy Langley, Clive Walker. Tommy Langley och Steve Wicks spelade flest matcher (41 var i ligan) och Langley blev bäste målskytt med elva ligamål.

Hösten 1978 gick det tyngre med bara två segrar i ligan och efter fem raka förluster avgick tränaren Ken Shellito i december. Danny Blanchflower tog över men lyckades bara vinna tre matcher och laget slutade sist i tabellen med tjugo poäng och 92 insläppta mål.

Danny Blanchflower avgick i september 1979 och ersattes av gamle VM-hjälten Geoff Hurst som var nära att ta tillbaka laget till division ett. Chelsea slutade på fjärde plats och missade precis uppflyttning. Nästa säsong, 1980/81, var Chelsea återigen med och slogs om uppflyttningsplatserna, men en svag avslutning på säsongen gjorde att Geoff Hurst fick sparken och laget slutade på tolfte plats.

Hemmatröjan och byxorna var blå med vita Umbro-märken längs ärmarna och sidan på byxorna. 1977/78 var bortastället gult med blå markeringar, men 1978/79 bytte man till gula tröjor med gröna markeringar och gröna byxor med gula markeringar. Tröjnumren var till en början Umbros vanliga modell, men under våren 1979 användes en annan typ av kantiga nummer. Dessa återkom sedan säsongen 1980/81.

Norwich City 1976–1981

I slutet av 70-talet höll Norwich City till strax under mitten av tabellen. Tabellplaceringarna 1977–1980 var 16–13–16–12, men 1980/81 slutade man på tjugonde plats och åkte ner i division två. I FA-cupen tog man sig vidare från tredje omgången 1980 och 1981, men åkte sedan ut i fjärde omgången. I Ligacupen gick man som längst till kvartsfinal 1979/80 där det blev förlust mot Liverpool.

Laget 1976/77: Kevin Keelan – John Ryan, David Jones, Tony Powell, Colin Sullivan – Mel Machin, Billy Steele, Colin Suggett, Martin Peters – Jimmy Neighbour, Phil Boyer. Martin Peters och Tony Powell spelade samtliga 42 ligamatcher och Viv Busby, som värvades från Fulham i september, blev lagets bäste målskytt med elva ligamål trots att han bara spelade sjutton ligamatcher.

Matchställen var i samma stil som Leeds United med Admirals logga längs ärmarna och på sidan av byxorna. Mönstret på strumporna varierade mellan säsongerna och tröjnumren ändrades från runda till kantiga 1978.