Etikett: 1988/89

2 december 2025

Sunderland 1988–1990

Sunderland 1988/89

Efter att ha varit nere och vänt i division tre var Sunderland tillbaka i tvåan 1988/89. Till en början hade man svårt att vinna matcher. På de sex första ligamatcherna blev det fyra oavgjorda och två förluster. Första segern kom den första oktober då man besegrade Oldham Athletic med 3–2 hemma på Roker Park. Det blev sedan ytterligare fyra segrar på de sju följande matcherna, men ofta slutade matcherna oavgjort. Faktum är att Sunderland spelade oavgjort tio gånger på de nitton första ligamatcherna. I december–januari hittade man dock en formtopp med fem segrar på sex matcher, men i februari och mars gick det återigen sämre. Det blev nio förluster och bara tre segrar på fjorton matcher. Laget avslutade sedan säsongen med tre segrar och lika många oavgjorda på de sex sista matcherna. Sunderland slutade därmed på elfte plats i division två 1988/89.

Ligacupen, Full Members’ Cup och FA-cupen

Sunderland inledde cupspelet 1988/89 med en mållös match mot York City i första omgången av Ligacupen. Det blev sedan seger med 4–0 i returen, men i nästa omgång åkte man ur turneringen efter två förluster mot West Ham, 0–3 hemma och 1–2 borta. Den åttonde november gick Sunderland in i Full Members’ Cup (Simod Cup) där man besegrade Charlton Athletic med 1–0. I andra omgången föll man dock med 1–2 mot Blackburn Rovers. I tredje omgången av FA-cupen, den sjunde januari 1989, blev det oavgjort 1–1 mot Oxford United. Sunderland åkte sedan ur även FA-cupen efter förlust med 0–2 i omspelet.

Spelarna i Sunderland 1988/89

Ordinarie laguppställning: 1 Iain Hesford/Tony Norman – 2 Gary Bennett/Frank Gray, 4 Richard Ord, 5 John MacPhail, 3 Frank Gray/Reuben Agboola – 7 Gary Owers, 8 Gordon Armstrong, 6 Steve Doyle, 11 Colin Pascoe – 9 Eric Gates, 10 Marco Gabbiadini.

Målvakten Hesford spelade de tjugo första ligamatcherna, men i december 1988 såldes han till Hull City i en bytesaffär med Tony Norman. Tim Carter vaktade målet i två matcher innan Norman tog över och spelade de 24 sista matcherna. Mittbacken John MacPhail och mittfältaren Gordon Armstrong spelade mest med 45 ligamatcher var. Marco Gabbiadini blev lagets bäste målskytt med arton ligamål samt tre i Ligacupen.

Sunderland 1989/90

Sunderland inledde säsongen 1989/90 med att besegra Swindon Town med 2–0 borta på County Ground. Just Swindon skulle återkomma som motståndare i slutet av säsongen. Tre dagar senare föll man med 2–4 mot Ipswich Town hemma på Roker Park, men annars hade laget en bra höst. På de 24 första ligamatcherna fram till nyår vann Sunderland elva matcher, spelade oavgjort nio gånger och förlorade fyra gånger. Laget låg då på tredje plats i tabellen. Efter nyår gick det något sämre. På de tjugo sista matcherna blev det nio segrar, fem oavgjorda och åtta förluster. Sunderland sjönk därmed till en slutlig sjätteplats i division två 1989/90 vilket innebar kvalspel till division ett.

I kvalsemifinalen mötte man trean i tabellen Newcastle United. Första mötet på Roker Park slutade mållöst, men i returen på St. James’ Park vann Sunderland med 2–0 och gick till kvalfinal. Där mötte man Swindon Town som hade besegrat Blackburn Rovers i sin semifinal. I finalen på Wembley den 28:e maj 1990 gjorde Swindon matchens enda mål och tog sig upp i högsta serien. Det slutade dock inte där. Swindon Town och dess ordförande Brian Hillier åtalades på grund av ekonomiska oegentligheter. Klubben dömdes vara skyldig på 36 åtalspunkter varav 35 handlade om olagliga utbetalningar. Swindon förblev därför i division två och Sunderland gick i stället upp i ettan.

Cupspel

Precis som föregående säsong deltog Sunderland i tre cupturneringar även 1989/90. Det började med andra omgången av Ligacupen i september. Där blev det 1–1 mot Fulham, men i returen vann Sunderland med 3–0. Även matchen mot Bournemouth i nästa omgång slutade 1–1, men Sunderland tog sig vidare tack vare 1–0 i omspelet. I fjärde omgången mot Exeter City blev det återigen oavgjort, nu 1–1, men Sunderland vann omspelet med 5–2. En mållös match mot Coventry City i femte omgången innebar oavgjort för fjärde gången. Denna gång var dock motståndarna för starka i omspelet där Coventry vann med hela 5–0. I Full Members’ Cup, som numera officiellt hette Zenith Data Systems Cup, åkte Sunderland ut direkt efter förlust med 1–2 mot Port Vale. Det blev förlust med samma siffror även i tredje omgången av FA-cupen i januari 1990, denna gång mot Reading.

Spelarna i Sunderland 1989/90

Ordinarie laguppställning: 1 Tony Norman – 2 Reuben Agboola/John Kay, 4 Gary Bennett, 5 John MacPhail, 3 Paul Hardyman – 6 Gary Owers, 7 Paul Bracewell, 8 Gordon Armstrong, 11 Colin Pascoe – 9 Eric Gates, 10 Marco Gabbiadini.

Sommaren 1989 lämnade Frank Gray (Darlington) och Steve Doyle (Hull City) klubben. Nya spelare i Sunderland 1989/90 var vänsterbacken Paul Hardyman (Portsmouth) och mittfältaren Paul Bracewell (Everton). Gordon Armstrong och Marco Gabbiadini spelade från start i samtliga 46 ligamatcher. Gabbiadini blev även lagets bäste målskytt med totalt 26 mål (21 i ligan, 4 i Ligacupen, 1 i play-off-semifinalen).

Nya matchställ från Hummel

Till säsongen 1988/89 tog Hummel över som tröjleverantör åt Sunderland. Klubbens sponsor sedan tre år tillbaka var Vaux. Hemmatröjan hade de traditionella röda och vita ränderna samt en rundad, överlappande röd halslinning. Längs ärmarna löpte en rad med de för Hummel så typiska vinkelformerna. I tröjans tyg fanns också ett mönster bestående av bokstäverna HUMMEL som upprepade sig, varannan rad uppochner. Shortsen var svarta med en rad vinkelformer längs sidorna i samma färg som på tröjan. Strumporna var röda med vit överdel.

Sunderland hade två reservställ: ett blått och ett gult. Den blå tröjan hade vit och röd halslinning samt vita vinkelformer längs ärmarna. Till denna tröja använde man antingen vita eller blå shorts beroende på motståndarnas färger. Strumporna var blå med vit överdel.

Den andra bortatröjan var gul med blå vinklar längs ärmarna samt blå och gul rundad halslinning. Denna variant använde man under 1988/89, men till 1989/90 gjorde man några förändringar. Halslinningen blev V-formad och man gjorde om ärmarna till Raglan-typ, det vill säga att sömmen går från armhålan upp mot halsen. Vaux-loggan blev svart istället för blå och man bytte stil på numren på ryggen. Till dessa tröjor använde man antingen blå eller gula shorts samt gula strumpor.

23 oktober 2025

Leeds United 1988/89

Leeds United fick en usel start på säsongen 1988/89. Laget vann bara en av de tolv första ligamatcherna och låg precis ovanför nedflyttningsstrecket. På grund av de svaga resultaten hade managern Billy Bremner fått sparken en månad tidigare, den 28:e september. Peter Gunby ledde laget tillfälligt innan Howard Wilkinson från Sheffield Wednesday tog över permanent. Under Wilkinsons ledning började Leeds vinna matcher och klättra i tabellen. Från slutet av oktober till mitten av februari vann laget tio av sjutton ligamatcher och gick upp till sjätte plats. Den fina formen dalade dock i slutet av säsongen och på de sjutton sista matcherna blev det sex segrar, lika många förluster och fem oavgjorda. Leeds United slutade därmed på tionde plats i division två 1988/89, tre placeringar sämre än föregående säsong.

Fall på andra hindret i cuperna

Leeds United åkte tidigt ur de cuper som laget deltog i under 1988/89. Det började med Ligacupen under hösten där man slog ut Peterborough United (2–1 borta, 3–1 hemma) innan man förlorade med 0–2 mot Luton Town. I november gick laget in i Full Members’ Cup där man slog ut Shrewsbury Town (3–1), men åkte sedan ut med 0–2 mot Millwall. Till sist, i januari 1989, slog Leeds ut Brighton (2–1) i FA-cupens tredje omgång, men återigen föll man på andra hindret, förlust med 0–2 mot Nottingham Forest.

Spelarna i Leeds United 1988/89

Ordinarie laguppställning: 1 Mervyn Day – 2 Neil Aspin, 5 Noel Blake, 6 David Rennie, 3 Glynn Snodin – 7 David Batty, 4 Mark Aizlewood, 8 John Sheridan, 11 Vince Hilaire – 9 Ian Baird, 10 Bobby Davison.

De elva sista ligamatcherna spelade nyförvärven Chris Fairclough (Tottenham Hotspur) och Gordon Strachan (Manchester United) i tröja nummer sex respektive sju. Även Vince Hilaire var ny i klubben. Han kom från Portsmouth sommaren 1988. Målvakten Mervyn Day spelade 45 av de 46 ligamatcherna och Bobby Davison blev bäste målskytt med fjorton ligamål och tre i cuperna.

Tröjorna

Umbro levererade matchställen till Leeds United 1988/89 och sponsor var Burton. Hemmatröjan var ny för säsongen. Den hade vit krage med en blå och en gul rand samt ett blått och ett gult fält på ärmsluten. Denna design, fast med en annan typ av krage, kom även Everton att använda under 1989/90. Tröjnumren och sponsorloggan förekom i både blått och svart.

Det gula bortastället var kvar från 1987/88 och hade nu uppgraderats från tredje- till andraställ. Tröjan hade en enkel V-hals och muddar i samma färg som resten av tröjan. Även byxor och strumpor var gula med blått Umbro-märke.

10 augusti 2025

Engelska division ett 1988/89

Till säsongen 1988/89 minskade man antalet lag i engelska division ett till 20. Varje lag spelade därför 38 ligamatcher.

Säsongen kom att präglas av läktarkatastrofen på Hillsborough den femtonde april då 97 människor omkom. De överfyllda läktarna i FA-cupsemifinalen mellan Liverpool och Nottingham Forest gjorde att människor klämdes ihjäl mot kravallstaketen mellan läktarna och planen.

Liverpools följande matcher sköts upp till senare tillfälle och man förlängde därför ligan till den 26:e maj, sex dagar efter FA-cupfinalen. Kampen om ligatiteln stod mellan just Liverpool och Arsenal och de båda lagen möttes i den allra sista matchen för säsongen. Arsenal lyckades, mot alla odds, besegra Liverpool på Anfield och ta sin första ligatitel på arton år. Det var klubbens nionde ligatitel och den första sedan 1971. Engelska klubbar var fortfarande avstängda från europeiskt cupspel. Därför fick varken de två topplagen eller lagen närmast bakom, Nottingham Forest och Norwich City, spela i Europa 1989/90.

I andra ändan av tabellen tog nykomlingen Middlesbrough samt West Ham United och Newcastle United hand om de tre sista platserna. Dessa tre åkte ner i division två.

Liverpool fick alltså nöja sig med andra plats i ligan. Istället tog man hem segern i FA-cupen genom att besegra lokalkonkurrenten Everton med 3–2 på Wembley. Nottingham Forest besegrade Luton Town med 3–1 i Ligacupfinalen och tog hem sin första titel sedan segern i Europacupen 1980. Samma klubb vann även Full Members’ Cup genom att besegra Everton med 4–3 efter förlängning.

Alan Smith, Arsenal, blev skyttekung i division ett med 23 mål. Fotbollsskribenterna (Football Writers’ Association) utsåg Steve Nicol, Liverpool, till årets spelare. Spelarfacket (Professional Footballers’ Association) å sin sida utsåg Mark Hughes, Manchester United, till årets spelare. Priset som årets unga spelare gick till Paul Merson, Arsenal.

Laguppställningar engelska division ett 1988/89 (OpenOffice-kalkylblad)

Tröjorna

Här är alla hemmatröjor i engelska division ett 1988/89. Klicka på bilden nedan för att se den i större storlek.

Sju olika tröjtillverkare användes i division ett denna säsong. Mest förekommande var Adidas, Hummel och Umbro med fem lag vardera. Två lag använde Scoreline medan Admiral, Skill och Spall hade varsitt lag. Så här var tröjtillverkarna fördelade:

Adidas – Arsenal, Liverpool, Luton Town, Manchester United och Queens Park Rangers
Hummel – Aston Villa, Coventry City, Southampton, Tottenham Hotspur och Wimbledon
Umbro – Derby County, Everton, Newcastle United, Nottingham Forest och Sheffield Wednesday
Scoreline – Norwich City och West Ham United
Admiral – Charlton Athletic
Skill – Middlesbrough
Spall – Millwall

Ligatabell engelska division ett 1988/89

Här är ligatabellen 1988/89. Klicka på ett lag för att komma till respektive inlägg.

Pos	Lag	Sp	V	O	F	GM	IM	P
1	Arsenal	38	22	10	6	73	36	76
2	Liverpool	38	22	10	6	65	28	76
3	Nottingham Forest	38	17	3	8	64	43	64
4	Norwich City	38	17	11	10	48	45	62
5	Derby County	38	17	7	14	40	38	58
6	Tottenham Hotspur	38	15	12	11	60	46	57
7	Coventry City	38	14	13	11	47	42	55
8	Everton	38	14	12	12	50	45	54
9	Queens Park Rangers	38	14	11	13	43	37	53
10	Millwall	38	14	11	13	47	52	53
11	Manchester United	38	13	12	13	45	35	51
12	Wimbledon	38	14	9	15	50	46	51
13	Southampton	38	10	15	13	52	66	45
14	Charlton Athletic	38	10	12	16	44	58	42
15	Sheffield Wednesday	38	10	12	16	34	51	42
16	Luton Town	38	10	11	17	42	52	41
17	Aston Villa	38	9	13	16	45	56	40
18	Middlesbrough	38	9	12	17	44	61	39
19	West Ham United	38	10	8	20	37	62	38
20	Newcastle United	38	7	10	21	32	63	31

Läs mer om engelska ligan 1988/89 på Wikipedia.

8 augusti 2025

Wimbledon 1988/89

Wimbledon inledde säsongen 1988/89 med Charity Shield-matchen på Wembley mot de regerande ligamästarna Liverpool. Londonlaget hade sensationellt vunnit FA-cupen 1988 genom att besegra just Liverpool och nu möttes alltså de båda lagen igen. John Fashanu nickade in 1–0 till Wimbledon redan i sjuttonde minuten, men bara sex minuter senare kvitterade John Aldridge för Liverpool. I 69:e minuten gjorde samme Aldridge sitt andra mål för dagen och fastställde slutresultatet till 2–1 för Liverpool.

Det blev förlust även i ligapremiären en vecka senare. Där mötte man Arsenal som vann med hela 5–1 på Plough Lane. Efter 2–2 borta mot Luton Town förlorade Wimbledon sedan tre matcher i rad. Med en sådan usel start låg laget förstås sist i tabellen, men två segrar (2–1 hemma mot Everton och 1–0 borta mot Aston Villa) gjorde att man klättrade två placeringar. Det var dock inte starten på någon formtopp. Istället blev det tre oavgjorda och tre förluster på de följande sex ligamatcherna.

I december började emellertid resultaten att gå Wimbledons väg. Segern med 2–1 hemma mot Southampton den tredje december var starten på en ordentlig formtopp. Laget vann elva av sexton ligamatcher fram till den första april då man besegrade Nottingham Forest med 4–1. Under denna period tog Wimbledon ytterligare två storsegrar: 4–0 mot såväl Luton Town som Derby County, båda matcherna hemma på Plough Lane. De elva segrarna gjorde att Wimbledon klättrade från artonde till åttonde plats i tabellen. Laget orkade dock inte behålla formen säsongen ut. På de nio sista matcherna blev det bara en seger, 4–0 mot Newcastle United den 29:e april. Efter det blev det tre raka förluster och sedan 2–2 borta mot Arsenal i sista matchen. Det innebar att Wimbledon slutade på tolfte plats i ligan 1988/89. Laget tog 51 poäng på de 38 matcherna, lika många som Manchester United.

Wimbledon i cuperna 1988/89

I FA-cupen slog Wimbledon ut Birmingham (1–0), Aston Villa (1–0) och Grimsby Town (3–1). Det blev sedan förlust med 1–0 mot Everton i sjätte omgången. I Ligacupens andra omgång mötte man Barnsley i ett dubbelmöte. Wimbledon vann med 2–0 borta. Därför gick man vidare trots förlust med 1–0 i returen. Det blev sedan seger med 2–1 över Manchester United. I fjärde omgången mötte man Queens Park Rangers i ett Londonderby. Matchen blev mållös och i omspelet gjorde QPR matchens enda mål och gick vidare till femte omgången. Wimbledon deltog även i Full Members’ Cup eller Simod Cup som den också kallades. Första matchen mot Derby County slutade 0–0 efter full tid och förlängning, men Wimbledon vann med 4–3 efter straffsparksläggning. I andra matchen blev det dock förlust med 2–0 mot Everton.

Spelarna i Wimbledon 1988/89

Ordinarie laguppställning: 1 Hans Segers – 2 Roger Joseph/John Scales, 5 Eric Young, 6 John Scales/Keith Curle, 3 Terry Phelan – 7 Carlton Fairweather/Zbigniew Kruszynski, 4 Vinnie Jones, 10 Lawrie Sanchez, 11 Dennis Wise – 8 Terry Gibson/Paul Miller, 9 John Fashanu.

Mittbacken John Scales spelade samtliga 38 ligamatcher och John Fashanu blev bäste målskytt med tolv ligamål. Bland de nya spelarna i truppen fanns holländske målvakten Hans Segers (från Nottingham Forest i slutet av september), högerbacken Roger Joseph (Brentford) och mittfältaren Gary Brooke från holländska Groningen. I oktober anlände även försvararen Keith Curle från Reading och i december värvade klubben den polske mittfältaren Zbigniew Kruszynski från tyska Homburg. Manager var Bobby Gould som gjorde sin andra säsong i Wimbledon.

Tröjorna

Till säsongen 1988/89 tog Hummel över efter Spall som tröjleverantör åt Wimbledon. Sponsor var bryggeriet Carlsberg. Deras logotyp fanns på Wimbledons tröjor för första gången i FA-cupfinalen 1988. Designen var typisk för Hummel med gula V-former (”chevrons”) längs ärmarna på den blå tröjan. I tyget fanns också ett mönster med bokstäverna HUMMEL i versaler som upprepade sig över hela tröjan. Som en påminnelse om segern i FA-cupen återfanns runt klubbmärket texten ”F.A. Cup Winners / Wimbledon F.C. / 1988”. Byxorna var även de blå med gula chevrons längs sidorna och strumporna var helt blå med en gul Hummel-logotyp. Reservstället var i samma stil som hemmastället fast rött med vita och gröna markeringar.

6 augusti 2025

Tottenham Hotspur 1988/89

Tottenham Hotspur inledde säsongen 1988/89 med bara en seger (3–2 hemma mot Middlesbrough) på de tio första ligamatcherna. Dessutom fick man två poängs avdrag på grund av att man saknade säkerhetscertifikat. Dessa poäng fick man dock senare tillbaka. Tottenham låg sist i tabellen efter tio matcher, men därefter vann man sex av nio matcher och förlorade bara en gång (1–0 borta mot Everton). Det gjorde att man vid årsskiftet hade klättrat upp till nionde plats.

1989 började dock inte bra med tre förluster och två oavgjorda på de fem första matcherna. Mot slutet av februari började laget att komma igång och på de fjorton sista matcherna blev det nio segrar och bara två förluster. Sin största seger tog Tottenham i näst sista matchen då man besegrade Millwall med 5–0 borta i Londonderbyt. I denna match svarade Paul Stewart för ett hattrick. Tottenham Hotspur slutade därmed på sjätte plats i ligan 1988/89, sju placeringar bättre än föregående säsong.

Tottenham åkte ut direkt i tredje omgången av FA-cupen efter förlust med 1–0 mot division två-laget Bradford City. I Ligacupens andra omgång slog man ut Notts County från division tre i ett dubbelmöte. Det blev 1–1 i första matchen och seger med 2–1 i returen. I nästa omgång blev det en mållös match mot Blackburn Rovers och matchen gick till omspel. Även omspelet stod 0–0 efter 90 minuter, men efter förlängning kunde Spurs vinna med 2–1. Det blev sedan förlust med 2–1 mot Southampton i fjärde omgången.

Spelarna i Tottenham Hotspur 1988/89

Ordinarie laguppställning: 1 Bobby Mimms/Erik Thorstvedt, 2 Guy Butters, 3 Mitchell Thomas/Chris Hughton, 4 Terry Fenwick, 5 Chris Fairclough, 6 Gary Mabbutt, 7 Paul Walsh, 8 Paul Gascoigne, 9 Chris Waddle, 10 Paul Stewart, 11 Paul Allen.

Bobby Mimms vaktade målet de tjugo första ligamatcherna, men i december 1988 värvade klubben den norske målvakten Erik Thorstvedt från IFK Göteborg. Norrmannen gjorde debut mot Nottingham Forest den femtonde januari 1989 och stod därefter i mål i samtliga återstående matcher. Mittbacken Gary Mabbutt spelade samtliga 44 liga- och cupmatcher som Tottenham deltog i. Chris Waddle blev lagets bäste målskytt med fjorton mål av vilka samtliga tillkom i ligan. Dessutom stod Paul Stewart, nyförvärv från Manchester City, för tretton fullträffar varav tolv i ligan och ett i Ligacupen. Förutom Stewart var även Paul Gascoigne ny i klubben. Han kom från Newcastle för den brittiska rekordsumman 2,2 miljoner pund. I november anlände även den spanske mittfältaren Nayim på lån från Barcelona och i december värvades den isländske försvararen Gu∂ni Bergsson från Valur. Manager var Terry Venables som gjorde sin andra säsong i klubben.

Tröjorna

Hummel levererade tröjorna till Tottenham Hotspur 1988/89 och sponsor var bryggeriet Holsten. Hemmatröjan var likadan som 1987/88 men med en uppdaterad Holsten-logotyp. Man introducerade dock en ny bortatröja. Denna var gul med gul och marinblå V-hals samt två marinblå V-former (chevrons) på ärmarna. Tillhörande byxor var gula med två stycken V-former på höger ben och klubbens initialer THFC på vänster ben.

4 augusti 2025

Sheffield Wednesday 1988/89

Sheffield Wednesday inledde säsongen 1988/89 med att besegra Luton Town med 1–0 hemma på Hillsborough. Efter 1–1 borta mot Nottingham Forest följt av två förluster vann laget sedan tre matcher i rad. Till den sista av dessa, 2–1 borta mot Southampton, hade Peter Eustace blivit utsedd till tillförordnad manager. Detta beroende på att Howard Wilkinson hade avgått för att ta över Leeds United. Eustace tid som manager blev dock mindre lyckad. Efter segern över Southampton låg Wednesday femma i tabellen, men därefter vann man bara en match (1–0 borta mot Middlesbrough den 26:e november) under hösten och vintern. Laget sjönk till artonde plats vilket skulle innebära nedflyttning.

Peter Eustace fick sparken och in kom istället Ron Atkinson. Han kom närmast från Atlético Madrid varifrån han hade fått sparken efter endast tre månader som manager. På de femton återstående matcherna ledde Atkinson sitt nya lag till fem segrar och fyra oavgjorda. Det räckte för att rädda kvar i klubben i högsta divisionen. Sheffield Wednesday slutade på femtonde plats i ligan 1988/89, tre poäng ovanför nedflyttningsstrecket.

I FA-cupens tredje omgång slog Sheffield Wednesday ut Torquay United med 5–1, men därefter förlorade man med 1–2 mot Blackburn Rovers. Inte gick det bättre i Ligacupen. I andra omgångens dubbelmöte med Blackpool blev det förlust med 2–0 i första mötet på bortaplan. Wednesday vann returen med 3–1 efter förlängning, men Blackpool gick vidare med sammanlagt 3–3 och fler gjorda bortamål. Sheffield Wednesday deltog även i Full Members’ Cup (Simod Cup) 1988/89, men åkte ut direkt efter förlust med 1–0 mot Queens Park Rangers.

Spelarna i Sheffield Wednesday 1988/89

Ordinarie laguppställning: 1 Chris Turner, 2 Mel Sterland/Alan Harper, 3 Nigel Worthington, 4 Nigel Pearson/Ian Cranson/Carlton Palmer, 5 Lawrie Madden/Nigel Pearson, 6 Ian Cranson/Lawrie Madden, 7 Gary Megson/Mark Proctor/David Bennett, 8 Mark Proctor/David Hirst/Greg Fee, 9 Colin West/Imre Varadi/Steve Whitton, 10 David Hirst/Siggi Jónsson, 11 Tony Galvin/Siggi Jónsson/Dean Barrick.

Nigel Pearson deltog i 42 av de 43 liga- och cupmatcherna under säsongen (han missade en ligamatch). David Hirst blev lagets bäste målskytt med totalt nio mål varav sju i ligan. Nya spelare inför säsongen var Chris Turner (Manchester United), Alan Harper (Everton) och David Hodgson (Xeres, Spanien). I januari 1989 anlände även Wilf Rostron (Watford) och Darren Wood (Chelsea). Senare, i februari och mars, fyllde man på spelartruppen med Carlton Palmer (West Bromwich Albion), Steve Whitton (Birmingham City) och David Bennett (Coventry City).

Tröjorna

Till säsongen 1988/89 tog Umbro fram en ny bortatröja till Sheffield Wednesday. Denna hade gröna, vita och blå ränder på tvären. Samma design hade Chelseas tredjetröja, fast med rött istället för grönt och en annan typ av krage. Sheffield Wednesday använde bortatröjan tillsammans med gröna byxor med blå och vita fält på sidorna samt gröna strumpor med vit överdel. Hemmatröjan var likadan som 1987/88, men i början av säsongen saknade man sponsor. Till matchen mot Tottenham den 20:e november 1988 hade klubben fått en sponsor i form av VT Plastics. En annan skillnad mot föregående säsong var att man nu använde blå byxor på hemmaplan. I vissa bortamatcher hände det dock att Wednesday spelade i vita byxor eller blå strumpor.

Sheffield Wednesday 1988/89 (alternativ hemma)

18 juli 2025

Queens Park Rangers 1988/89

Queens Park Rangers hade kommit femma i ligan 1988, men inledningen på 1988/89 blev inte lika bra. Det blev sju förluster och bara fyra segrar på de fjorton första matcherna. Laget låg då på trettonde plats i tabellen. QPR avslutade sedan 1988 med två segrar (2–1 hemma mot Coventry den tredje december samt 4–1 borta mot Southampton på nyårsafton) och däremellan två oavgjorda och en förlust.

Det blev ingen seger (tre förluster och fyra oavgjorda) på de sju första matcherna efter nyår vilket gjorde att man sjönk till sextonde plats. Queens Park Rangers hittade dock formen under våren 1989. Laget vann åtta av elva matcher och förlorade bara en gång (1–4 borta mot Everton den första april). Det blev sedan ytterligare en förlust, 0–2 borta mot Liverpool, i säsongens sista match. Den fina avslutningen gjorde att Queens Park Rangers klättrade upp till en slutlig niondeplats i ligan 1988/89.

Queens Park Rangers mötte Manchester United i FA-cupens tredje omgång. Matchen blev mållös och omspelet slutade 2–2 efter förlängning. I den andra omspelsmatchen var United det bättre laget och vann med 3–0. I Ligacupen tog sig QPR till femte omgången. På vägen besegrade man Cardiff City (2–0 hemma, 1–1 borta), Charlton Athletic (2–1) och Wimbledon (0–0, 1–0 efter omspel). Därefter blev det förlust med 2–5 mot Nottingham Forest.

Laget deltog i ytterligare två turneringar under 1988/89: Football League Centenary Trophy och Full Members’ Cup. I den förra blev det förlust direkt med 1–0 mot Arsenal. I den senare slog man ut Sheffield Wednesday (1–0 efter förlängning) och Watford (1–1 efter förlängning, 2–1 på straffar), men i semifinalen blev det förlust med 1–0 mot Everton.

Spelarna i Queens Park Rangers 1988/89

Ordinarie laguppställning: 1 David Seaman – 2 Wayne Fereday/Simon Barker/Alan McDonald/Justin Channing, 3 Mark Dennis/Martin Allen, 4 Paul Parker, 5 Alan McDonald, 6 Danny Maddix/Nigel Spackman, 7 Martin Allen/Mark Falco/Andy Gray, 8 Trevor Francis/David Kerslake, 9 Wayne Fereday/Colin Clarke, 10 Mark Stein/Dean Coney/Peter Reid, 11 Kevin Brock/Andy Sinton.

Målvakten David Seaman spelade 46 av de 51 liga- och cupmatcherna varav 35 i ligan. Mark Falco blev lagets bäste målskytt med totalt femton mål varav tolv i ligan. Bland nyförvärven sommaren 1988 fanns mittfältarna Simon Barker (Blackburn Rovers) och Osvaldo Ardiles (Tottenham Hotspur) samt anfallaren Mark Stein (Luton Town). Efter nyår och under våren anlände även Nigel Spackman (Liverpool), Andy Gray (Aston Villa), Peter Reid (Everton), Colin Clarke (Southampton) och Andy Sinton (Brentford).

Tröjorna

Tröjorna som Queens Park Rangers använde under 1988/89 var i stort sett likadana som tidigare. De blå och vita ränderna var dock placerade annorlunda. Siffrorna på ryggen var också något annorlunda jämfört med tidigare. Man behöll samma byxor och strumpor som 1987/88 och precis som tidigare spelade QPR i blå byxor och strumpor i vissa bortamatcher. Den rödsvarta bortatröjan var även den likadan som föregående säsong. Till denna tröja använde man antingen svarta eller röda byxor och strumpor.

Queens Park Rangers 1988/89 (alternativ hemma)

16 juli 2025

Nottingham Forest 1988/89

Nottingham Forest inledde ligasäsongen 1988/89 med en 2–1-förlust borta mot Norwich City. Det blev sedan fem oavgjorda matcher i rad innan första segern kom, 2–1 borta mot Queens Park Rangers. Resultaten fortsatte att gå upp och ner och laget vann bara tre av de följande elva matcherna fram till annandag jul. Nottingham Forest låg då tolva i tabellen, men på nyårsafton besegrade man Sheffield Wednesday med 3–0 borta. Det var starten på en fem matcher lång segersvit som tog upp laget till fjärde plats. Det blev sedan två oavgjorda samt däremellan en 3–1-seger borta mot Arsenal innan man föll med 1–2 hemma mot Tottenham Hotspur. På de elva sista matcherna blev det sedan sju segrar, en oavgjord och tre förluster. Det innebar att Nottingham Forest slutade på tredje plats i ligan 1988/89, tolv poäng bakom Liverpool och Arsenal.

Nottingham Forest vinner Ligacupen 1988/89

Nottingham Forest tog en riktig storseger i dubbelmötet med Chester City i andra omgången av Ligacupen. Det blev sammanlagt 10–0 efter 6–0 hemma och 4–0 borta. Forest slog sedan även ut Coventry City (3–2), Leicester City (0–0, 2–1 efter omspel) och Queens Park Rangers (5–2). Semifinalerna spelades i form av dubbelmöten hemma–borta och motståndare var Bristol City. Första matchen på City Ground slutade 1–1 och returen var mållös efter full tid. I förlängningen kunde dock Garry Parker avgöra med sitt 2–1-mål och ta Forest till final.

Där mötte man Luton Town och matchen spelades på Wembley den nionde april 1989. Mick Harford gav Luton ledningen tio minuter före paus, men nio minuter efter halvtidsvilan kvitterade Nigel Clough på straff. I 68:e minuten gav Neil Webb Forest ledningen och åtta minuter senare fastställde Clough slutresultatet till 3–1. Nottingham Forest tog därmed sin tredje inteckning i Ligacupen efter segrarna 1978 och 1979.

FA-cupen och katastrofen på Hillsborough

I FA-cupens tredje omgång slog Nottingham Forest ut Ipswich Town genom en 3–0-seger. Därefter slog man även ut Leeds United (2–0), Watford (3–0) och Manchester United (1–0). I semifinalen ställdes man mot Liverpool och matchen spelades på Hillsborough i Sheffield den femtonde april 1989. Matchen avbröts dock. Läktarna var överfulla och människor klämdes ihjäl mot stängslen som separerade läktarna från planen. Totalt omkom 97 personer i en av historiens största läktarkatastrofer. Matchen spelades om tre veckor senare och då vann Liverpool med 3–1 och tog sig till final.

Ännu en cupseger

Nottingham Forest deltog i ytterligare två turneringar under 1988/89: Full Members’ Cup (Simod Cup) och Football League Centenary Trophy. Laget tog sig till final i Simod Cup genom att besegra Chelsea (4–1), Ipswich Town (3–1) och Crystal Palace (3–1). I finalen mötte man Everton och matchen stod 2–2 vid full tid. Två minuter in i förlängningen gjorde Lee Chapman 3–2 till Forest, men Tony Cottee kvitterade i 101:a minuten. Tre minuter före slutet av förlängningen gjorde Chapman sitt andra mål, 4–3 till Nottingham Forest som blev slutresultatet. I första omgången av Football League Centenary Trophy förlorade Forest med 4–1 mot Liverpool.

Spelarna i Nottingham Forest 1988/89

Ordinarie laguppställning: 1 Steve Sutton – 2 Steve Chettle/Brian Laws, 4 Des Walker, 5 Colin Foster/Terry Wilson, 3 Stuart Pearce – 7 Franz Carr/Tommy Gaynor, 6 Steve Hodge, 8 Neil Webb, 11 Brian Rice/Garry Parker – 9 Nigel Clough, 10 Lee Chapman.

Sutton, Pearce och Webb spelade mest med totalt 54 av de 57 matcherna. Av dessa spelade samtliga tre 36 av de 38 ligamatcherna. Nigel Clough blev lagets bäste målskytt med totalt 21 mål varav 14 i ligan. Bland de nya spelarna i laget fanns högerbacken Brian Laws (Middlesbrough), mittfältaren Steve Hodge (Tottenham Hotspur) samt anfallaren Lee Chapman som anlände från franska Chamois Niortais i oktober.

Tröjorna

Umbro tog fram en ny hemmatröja till Nottingham Forest 1988/89. Denna hade vit krage med en svart och en röd rand samt vita och svarta fält på ärmsluten. Byxorna var vita med röda och svarta fält på sidorna. I vissa bortamatcher använde man dock de röda byxorna från föregående säsong. Strumporna var helt röda med ett vitt Umbro-märke.

Hemmastället var alltså nytt, men klubben behöll samma bortaställ som de senaste två säsongerna, det vill säga vit tröja, svarta byxor och vita strumpor. Beroende på motståndarlagens färger hände det dock att man kombinerade element från hemma- och bortaställen på bortaplan. Till exempel kunde man använde de vita hemmabyxorna och/eller de röda hemmastrumporna tillsammans med den vita tröjan.

Nottingham Forest 1988/89 (alternativ hemma)

14 juli 2025

Newcastle United 1988/89

Newcastle United fick en usel start på säsongen 1988/89 med nio förluster på de tretton första ligamatcherna. Man slog visserligen Liverpool med 2–1 den första oktober, men en vecka senare föll man med 0–3 hemma mot Coventry City. Det blev droppen för styrelsen som gav managern Willie McFaul sparken. Colin Suggett ledde tillfälligt laget till den fjortonde december när Jim Smith från Queens Park Rangers tog över permanent. De svaga resultaten fortsatte emellertid. Efter oavgjort (3–3) mot Southampton och seger över Sheffield Wednesday (2–1) förlorade Newcastle fyra matcher i rad. I februari och mars hade man en bättre period med tre segrar och bara en förlust på sju matcher, men avslutningen av säsongen blev mindre lyckad. På de nio sista matcherna blev det sju förluster och två oavgjorda. Det innebar att Newcastle United slutade sist i division ett 1988/89 och åkte ner i tvåan.

Watford stod för motståndet i FA-cupens tredje omgång. Det blev inga mål och matchen gick till omspel, men även här blev det oavgjort, 2–2. Efter ytterligare en mållös match kunde Watford ta sig vidare genom att göra matchens enda mål i den tredje omspelsmatchen. Även i Ligacupen åkte Newcastle ut direkt. I andra omgångens dubbelmöte med Sheffield United blev det förlust med sammanlagt 2–3 (0–3, 2–0).

Newcastle United deltog även i ytterligare två turneringar under 1988/89: Full Members’ Cup och Football League Centenary Trophy. I den förstnämnda åkte man ut direkt mot Watford efter förlust med 2–1. I den andra turneringen slog Newcastle ut Wimbledon med 1–0 efter förlängning, men i semifinalen föll man med 2–1 mot Manchester United, också det efter förlängning.

Spelarna i Newcastle United 1988/89

Ordinarie laguppställning: 1 Dave Beasant – 2 John Anderson/Ray Ranson, 5 Kevin Scott, 6 Andy Thorn/Glenn Roeder, 3 Kenny Sansom – 4 David McCreery, 10 Liam O’Brien/Michael O’Neill/Darren Jackson, 11 Kevin Brock – 7 John Hendrie, 8 John Hendrie/Frank Pingel, 9 Mirandinha.

Den nordirländske mittfältaren David McCreery deltog i 42 av de 47 matcherna varav 36 i ligan. Brasilianaren Mirandinha blev lagets bäste målskytt med totalt elva mål varav nio i ligan. Under sommaren 1988 värvade Newcastle Dave Beasant och Andy Thorn från Wimbledon samt John Hendrie från Bradford City. Målvakten Beasant såldes dock till Chelsea redan i januari 1989. Därefter vaktade Gary Kelly eller Tommy Wright målet. Senare under säsongen anlände även Liam O’Brien (Manchester United), Kevin Brock (QPR), Ray Ransom (Birmingham), Kenny Sansom (Arsenal) och dansken Frank Pingel från Århus.

Tröjorna

Newcastle behöll samma matchställ från Umbro som 1987/88. Sponsorloggan Greenalls hade dock ett nytt utseende och klubben introducerade även ett nytt klubbmärke. Bortatröjan var ny för säsongen och hade gula och gröna ränder med smala vita ränder. Till denna tröja använde man gröna byxor och gula strumpor med grön överdel.

7 juli 2025

Millwall 1988/89

Säsongen 1988/89 spelade Millwall i division ett för första gången. Laget hade vunnit division två 1987/88 och var tippat att åka ur direkt. Millwall skulle dock överträffa förväntningarna med råge. I premiären blev det 2–2 borta mot Aston Villa som också var nykomlingar efter en säsong i tvåan. Därefter tog Millwall tre raka segrar, mot Derby County (1–0 hemma), Charlton Athletic (3–0 borta) och Everton (2–1 hemma). Det blev sedan ytterligare fyra matcher (varav tre oavgjorda) utan förlust. Efter åtta matcher låg Millwall sensationellt på andra plats i tabellen. En vecka senare kom första förlusten, 4–2 borta mot den tredje nykomlingen Middlesbrough.

I november blev det två segrar och två oavgjorda, men i december började förlusterna att komma allt oftare. På tio ligamatcher fram till mitten av februari blev det fyra segrar och sex förluster. Det gjorde att laget sjönk till sjunde plats. Millwall hade sedan en bättre period med fyra segrar på fem matcher och gick upp till tredje plats. Det skulle dock inte bli några fler segrar. På de tio avslutande matcherna föll laget ihop och förlorade sex matcher och spelade oavgjort fyra gånger. Det innebar att Millwall slutade på tionde plats i ligan 1988/89 vilket var klart bättre än någon hade kunnat tro på förhand.

Millwall slog ut Luton Town efter seger med 3–2 i FA-cupens tredje omgång. I nästa omgång blev det dock förlust med 2–0 mot Liverpool. Det gick inte bättre i Ligacupen. Där slog man ut Gillingham efter seger både hemma (3–0) och borta (3–1), men sedan förlorade man med 3–1 mot Aston Villa. I Full Members’ Cup slog Millwall ut Barnsley efter straffsparksläggning (1–1 efter förlängning och seger med 3–0 på straffar). Efter seger med 2–0 mot Leeds United åkte man ut mot Everton som vann med 2–0.

Spelarna i Millwall 1988/89

Ordinarie laguppställning: 1 Brian Horne – 2 Keith Stevens, 5 Steve Wood, 6 Alan McLeary, 3 Ian Dawes – 7 George Lawrence/Paul Stephenson/Jimmy Carter, 4 Terry Hurlock, 8 Les Briley, 11 Kevin O’Callaghan – 9 Teddy Sheringham, 10 Tony Cascarino.

Målvakten Horne och mittbacken McLeary spelade samtliga 46 liga- och cupmatcher. Dessutom spelade irländske anfallaren Cascarino samtliga 38 ligamatcher, men missade en match i Simod Cup. Han och anfallskollegan Sheringham gjorde båda totalt femton mål var. Av dessa gjorde Cascarino tretton i ligan medan Sheringham stod för elva ligamål. Nya spelare i laget denna säsong var vänsterbacken Ian Dawes (Queens Park Rangers), mittfältaren Paul Stephenson (Newcastle United) och anfallaren Dean Horrix (Reading).

Tröjorna

Millwall behöll samma tröjor som 1987/88, men med ett par skillnader. Ovanför lejonet på vänster bröst stod det nu ”1st Division 1988-89” och under lejonet stod det ”Millwall Football Club” istället för ”Millwall F.C.”. Sponsorn Lewisham hade också en ny logotyp med namnet i gemener och endast versal begynnelsebokstav. Även kronan ovanför namnet hade ett nytt utseende. Byxorna var också nya och liknade de byxor som Everton hade med en blå trekant på vänster ben. På det gulsvarta bortastället återfanns samma modifieringar som på hemmastället.