Etikett: 1992/93

5 november 2023

Blackburn Rovers 1992/93

Säsongen 1992/93 var den första upplagan av Premier League och Blackburn Rovers var ett av de tjugotvå lagen i den nya ligan. Blackburn hade vunnit kvalfinalen mot Leicester City våren 1992 och spelade nu i högsta serien för första gången sedan 1966. Tack vare ägaren Jack Walkers pengar kunde Blackburn värva Southamptons anfallare Alan Shearer för den brittiska rekordsumman 3,6 miljoner pund. Nya i laget var också Stuart Ripley (yttermittfältare, Middlesbrough), Lee Makel (mittfältare, Newcastle United), norrmannen Henning Berg (försvarare, Lillestrøm), Nicky Marker (försvarare/mittfältare, Plymouth Argyle) samt australiensiske målvakten Frank Talia (Sunshine George Cross).

Blackburn Rovers i Premier League 1992/93

Nykomlingen Blackburn Rovers fick en bra start på Premier League-säsongen 1992/93 med bara en förlust på de fjorton första matcherna. Bland annat besegrade man Arsenal två gånger om och spelade oavgjort mot Manchester United. Man noterade även sin största seger för säsongen när man besegrade Norwich City med 7–1 den tredje oktober. I mitten av säsongen blev dock förlusterna fler och på de följande arton matcherna åkte Blackburn på åtta förluster. Största förlusten kom hemma mot Coventry City den 26 januari då man föll med 2–5. I matchen mot Leeds United på annandag jul 1992 slet dessutom Alan Shearer av främre korsbandet. Han hade dittills gjort sexton mål på tjugoen ligamatcher, men skadan höll honom borta från spel resten av säsongen.

Mot slutet av säsongen återfick Blackburn formen. Laget vann åtta av de tio sista ligamatcherna och Blackburn Rovers slutade på fjärde plats i Premier League 1992/93. Blackburn vann tjugo matcher, spelade elva oavgjorda och förlorade lika många. Detta gav 71 poäng, en mindre än Norwich City som tog den sista UEFA-cupplatsen.

I FA-cupen slog Blackburn Rovers ut Bournemouth (3–1), Crewe Alexandra (3–0) och Newcastle United (1–0). Kvartsfinalen mot Sheffield United blev mållös och även omspelet slutade oavgjort, denna gång 2–2. Sheffield United vann den påföljande straffsparksläggningen och gick till semifinal.

I Ligacupen 1992/93 slog Blackburn Rovers under hösten ut Huddersfield Town (1–1 hemma, 4–3 borta), Norwich City (2–0) och Watford (6–1). Blackburn fortsatte sedan med att besegra Cambridge United med 3–2 i kvartsfinalen i januari. Semifinalerna avgjordes genom dubbelmöten i februari och mars och motståndare var Sheffield Wednesday. Det blev förlust både hemma (2–4) och borta (1–2) och Sheffield Wednesday gick därmed till final.

Spelarna i Blackburn Rovers 1992/93

Ordinarie laguppställning: 1 Bobby Mimms – 2 David May, 5 Colin Hendry, 6 Kevin Moran, 3 Alan Wright – 7 Stuart Ripley, 4 Tim Sherwood, 8 Mark Atkins/Gordon Cowans, 11 Jason Wilcox – 9 Alan Shearer, 10 Mike Newell.

Målvakten Bobby Mimms spelade samtliga 42 ligamatcher och Alan Shearer blev bäste målskytt med sexton ligamål trots att han missade halva säsongen. Hans anfallskollega Mike Newell stod för fjorton fullträffar. Under säsongen förstärkte Blackburn truppen med några spelare. I december 1992 anlände svenske mittbacken Patrik Andersson från Malmö FF. Senare, i mars månad 1993, värvade man även vänsterbacken Graeme Le Saux från Chelsea och anfallaren Kevin Gallacher från Coventry City. I dessa affärer ingick Steve Livingstone (till Chelsea) och amerikanen Roy Wegerle (till Coventry).

Tröjorna

Den japanska tröjtillverkaren Asics levererade matchställen till Blackburn Rovers 1992/93 och sponsor var ölmärket McEwan’s Lager. Hemmatröjan var som vanligt delad i en blå och en vit hälft. Efter ett par år med en ljusare blå nyans gick Blackburn nu tillbaka till en mörkare mellanblå nyans. Tröjnummer och reklam var röda. I hemmamatchen mot Nottingham Forest den femte september 1992 valde sponsorn Scottish and Newcastle att göra reklam för ölmärket Coors Extra Gold. Detta var en engångsföreteelse och orsaken var att man precis hade tillskansat sig rättigheterna att sälja just Coors i Storbritannien. Man satte Coors-logotypen på en vit bakgrund till skillnad från McEwan’s Lager som satt direkt på den blåvita tröjan. Till nästa säsong skulle även McEwan’s Lager få en vit bakgrund. MuseomOfJerseys har en artikel om reklambytet i matchen Blackburn Rovers–Nottingham Forest.

Blackburn Rovers bortatröja 1992/93 var rödsvart-randig med svart krage. Tillhörande byxor var svarta med röda fält på sidorna och strumporna var svarta med röd överdel. I bortamatchen mot Arsenal den tolfte september spelade Blackburn i gula tröjor med mörkblå krage. Byxorna var gula med mörkblå fält på sidorna och strumporna var helt gula.

Blackburn Rovers 1992/93 (alternativ hemma)

1 november 2023

Arsenal 1992/93

Inför säsongen 1992/93 sålde Arsenal mittfältaren David Rocastle till Leeds United för två miljoner pund. Manager George Graham ersatte honom med nyblivne danske Europamästaren John ”Faxe” Jensen från Bröndby för 1,1 miljoner pund. Under säsongen var hemmaarenan Highbury en byggarbetsplats eftersom man skulle bygga om den till att endast ha sittplatser. Publikkapaciteten var därför reducerad till 29000.

Arsenal i Premier League 1992/93

Från och med denna säsong hette högsta serien i England Premier League. Arsenal inledde ligaspelet med två förluster, hemma mot Norwich City (2–4) och borta mot Blackburn Rovers (0–1). Första segern kom borta mot Liverpool (2–0) i tredje omgången i en match där Anders Limpar gjorde första målet. Efter ytterligare två segrar, mot Oldham Athletic (2–0) och Sheffield Wednesday (2–1) blev det fyra matcher utan seger. Arsenal återhämtade sig och vann sex ligamatcher i rad vilket förde upp dem i serieledning. Därefter blev det dock fyra raka förluster och laget vann bara ytterligare sex ligamatcher under säsongen. Under våren var man ett tag nere på tolfte plats i tabellen.

Arsenal avslutade ligaspelet med en 1–3-förlust i derbyt mot Tottenham Hotspur. Totalt blev det femton segrar, elva oavgjorda och sexton förluster. Laget gjorde endast 40 mål på de 42 ligamatcherna, men samtidigt släppte man bara in 38 mål. Endast mästarlaget Manchester United hade ett bättre försvar. Arsenal kom därmed på tionde plats i Premier League 1992/93, på samma poäng (56) som Chelsea.

Ordinarie laguppställning: 1 David Seaman – 2 Lee Dixon, 5 Steve Bould/Andy Linighan, 6 Tony Adams, 3 Nigel Winterburn – 11 Ray Parlour/Anders Limpar, 4 David Hillier, 7 John Jensen, 10 Paul Merson – 8 Ian Wright, 9 Alan Smith/Kevin Campbell.

Målvakten Seaman spelade mest med 39 av de 42 ligamatcherna. Limpar spelade bara tolv ligamatcher från start (han gjorde även elva inhopp) och förutom Parlour spelade även Kevin Campbell ett antal matcher i tröja nummer elva. Ian Wright blev lagets bäste målskytt med femton ligamål. Han gjorde även tio mål i FA-cupen och fem i Ligacupen. I februari 1993 återvände mittbacken Martin Keown till Arsenal efter sju år i Aston Villa och Everton. Efter säsongen tackade irländske mittbacken David O’Leary för sig efter 722 matcher i Arsenal-tröjan (klubbrekord) åren 1975–1993. Han gick sedan över till Leeds United där han avslutade karriären.

Arsenal vinner Ligacupen 1992/93

Det gick alltså inget vidare för Arsenal i ligan 1992/93, men i de båda inhemska cuperna gick det desto bättre. I Ligacupens andra omgång ställdes Arsenal mot Millwall. Det blev 1–1 både hemma och borta och genom straffsparksläggning tog sig Arsenal vidare till tredje omgången. Derby County stod för motståndet och även denna gång slutade matchen 1–1. Arsenal vann sedan omspelet den första december med 2–1.

Ligacupen fortsatte i januari 1993 och Arsenal besegrade först Scarborough (1–0) och sedan Nottingham Forest (2–1). I semifinalerna mötte man Crystal Palace och Arsenal vann första mötet med 3–1 på Selhurst Park. Seger med 2–0 i returen på Highbury innebar att Arsenal var i final. Finalen spelades på Wembley den 18 april 1993 och motståndare var Sheffield Wednesday. Amerikanen John Harkes gav Wednesday en tidig ledning, men Paul Merson kvitterade i tjugonde minuten. I mitten av andra halvlek tog Arsenal ledningen genom Steve Morrow som gjorde sitt första mål för klubben. Matchen slutade 2–1 och Arsenal hade vunnit Ligacupen för andra gången i historien. Under firandet av segern bar Tony Adams matchhjälten Morrow på sina axlar, men tappade honom och Morrow föll handlöst till marken. Det visade sig vara så illa att han fick föras till sjukhus med bruten arm vilket innebar att han missade resten av säsongen.

I Ligacupfinalen spelade man för första gången med fasta tröjnummer och namn på ryggen. I de tidigare cupomgångarna samt i ligan var spelarna numrerade 1–11. Så här ställde Arsenal upp:

1 David Seaman – 22 David O’Leary, 5 Andy Linighan, 6 Tony Adams, 3 Nigel Winterburn – 11 Ray Parlour, 15 Steve Morrow, 14 Paul Davis, 10 Paul Merson – 8 Ian Wright, 7 Kevin Campbell; avbytare: 4 Ian Selley, 9 Alan Smith.

Dubbla cuptitlar för Arsenal 1992/93

I FA-cupens tredje omgång mötte Arsenal Yeovil Town, hemmahörande i Football Conference (femte nivån i seriesystemet). Ett hattrick av Ian Wright gav Arsenal segern med 3–1, men i nästa omgång stötte man på tuffare motstånd i form av Leeds United. Matchen slutade 2–2 och gick till omspel. Där drog Arsenal det längsta strået – seger med 3–2 och avancemang till femte omgången. Arsenal besegrade Nottingham Forest med 2–0 och därefter Ipswich Town med 4–2 i kvartsfinalen. I semifinalen ställdes Arsenal mot lokalkonkurrenten Tottenham Hotspur. Lagkaptenen Tony Adams nickade in matchens enda mål och tog sitt lag till final.

I finalen på Wembley den 15 maj 1993 väntade, precis som i Ligacupfinalen, Sheffield Wednesday. Ian Wright gav Arsenal ledningen i första halvlek, men David Hirst kvitterade i mitten av andra. Efter en mållös förlängning gick matchen till omspel fem dagar senare. Återigen gav Ian Wright Arsenal ledningen i första halvlek, men precis som i första mötet kvitterade Sheffield Wednesday i mitten andra halvlek, denna gång genom Chris Waddle. Matchen gick till förlängning, och med två minuter kvar nickade Andy Linighan bollen i mål efter en hörna av Paul Merson. Arsenal tog därmed hem FA-cupen för sjätte gången i historien och som första klubb lyckades man vinna både de inhemska cuperna under en och samma säsong.

Precis som i Ligacupfinalen hade spelarna fasta tröjnummer och namn på ryggen. I första finalmatchen ställde Arsenal upp enligt följande:

1 David Seaman – 2 Lee Dixon, 5 Andy Linighan, 6 Tony Adams, 3 Nigel Winterburn – 11 Ray Parlour (ut 66), 17 John Jensen, 14 Paul Davis, 10 Paul Merson – 7 Kevin Campbell, 8 Ian Wright (ut 90); avbytare: 9 Alan Smith (in 66), 22 David O’Leary (in 90).

I omspelet fick Alan Smith chansen istället för Parlour och Arsenal formerade laget så här:

1 David Seaman – 2 Lee Dixon, 5 Andy Linighan, 6 Tony Adams, 3 Nigel Winterburn – 17 John Jensen, 14 Paul Davis, 10 Paul Merson – 7 Kevin Campbell, 8 Ian Wright (ut 81), 9 Alan Smith; avbytare: 22 David O’Leary (in 81), 4 Ian Selley.

Tröjorna

Adidas levererade tröjorna till Arsenal 1992/93 och sponsor var JVC. Klubben behöll det gul- och marinblå bortastället från föregående säsong, men man introducerade ett nytt hemmaställ med den nya Adidas Equipment-logotypen. På de vita ärmarna fanns tre fält, två röda och ett marinblått emellan. Liknande tröjor hade det norska landslaget vid denna tid. Ett par skillnader var att Norges tröjor hade tre marinblå ränder längs ärmarna samt den gamla Adidas-logotypen.

Som jag nämnde tidigare hade spelarna personliga tröjnummer och namn på ryggen i de båda cupfinalerna. Numren hade också en annan, kantig, stil i dessa matcher jämfört med övriga matcher under säsongen I FA-cupfinalen återfanns även Adidas-logotypen på nedre delen av siffrorna. På vänster bröst fanns även detaljer som avslöjade matchernas betydelse. I Ligacupfinalen löd inskriptionen ”The Coca-Cola Cup / The Final / Wembley 1993”. På tröjorna i FA-cupfinalen placerade man en bild av pokalen och på den inskriptionen ”Football Association / Challenge Cup Final / Wembley May 1993”.

12 december 2017

Lazio 1990–2000

Lazio tillhörde mittenlagen i Serie A i början av 90-talet. Tränare var gamle stormålvakten Dino Zoff och lagets främsta profiler var de två anfallarna, uruguayanen Rubén Sosa och tysken Karl-Heinz Riedle. 1992 värvades engelsmannen Paul Gascoigne, holländaren Aron Winter och anfallaren Giuseppe Signori. Laget etablerade sig nu som ett topplag och under de kommande fem säsongerna var Lazio aldrig sämre än femma i serien. Signori var lagets stora målskytt och blev skyttekung i Serie A vid tre tillfällen (1993, 1994 och 1996). Under Dino Zoffs sista säsong, 1993/94, gjorde Alessandro Nesta debut i Serie A. Till följande säsong tog tjecken Zdeněk Zeman över som tränare och Zoff fick rollen som klubbpresident. Med Zemans offensiva 4–3–3-system kom laget tvåa i ligan och gick till kvartsfinal i UEFA-cupen. Inför säsongen 1997/98 tog Sven-Göran Eriksson över som tränare och bland lagets profiler fanns tjeckiske mittfältaren Pavel Nedvěd, chilenske anfallaren Marcelo Salas samt en av Svennis favoritspelare från tiden i Sampdoria, Roberto Mancini. I ligan föll Lazio till sjunde plats, men istället gick man till final både i italienska cupen och UEFA-cupen. Lazio slog Milan i italienska cupfinalen men förlorade mot Inter i UEFA-cupfinalen. 1998 förstärktes laget med ytterligare en spelare från Sampdoria, Siniša Mihajlović, samt anfallaren Christian Vieri från Atlético Madrid som efter säsongen såldes till Inter i en affär som gjorde honom till världens dyraste spelare. Laget ledde länge serien, men slutade tvåa efter att Milan tagit sig förbi i slutet av säsongen. Samma år vann Lazio den sista upplagan av Cupvinnarcupen efter finalseger över Real Mallorca. Inför seklets sista säsong tillika Lazios hundraårsjubileum fanns tre argentinare bland nyförvärven: Roberto Sensini, Diego Simeone och Juan Sebastián Verón. Laget firade genom att ta hem en dubbel: Lazio tog sin andra ligatitel i historien och vann även italienska cupen för tredje gången efter att ha besegrat Inter i finalen. Man gick dessutom till kvartsfinal i Champions League men åkte där ut mot spanska Valencia.

Här är Lazios hemmatröjor på 90-talet. Klicka på bilden för att se den i större format.

Och här är Lazios bortatröjor på 90-talet:

Lazios tabellrader på 90-talet. Klicka på en säsong för att komma till respektive inlägg. Kolumnerna står för Säsong, Ligaplacering, Spelade matcher, Vinster, Oavgjorda, Förluster, Gjorda mål, Insläppta mål, Poäng. Från och med 1994/95 ger seger tre poäng.

Säsong	Plac	Sp	V	O	F	GM	IM	P
1990/91	11	34	8	19	7	33	36	35
1991/92	10	34	11	12	11	43	40	34
1992/93	5	34	13	12	9	65	51	38
1993/94	4	34	17	10	7	55	40	44
1994/95	2	34	19	6	9	69	34	63
1995/96	3	34	17	8	9	66	38	59
1996/97	4	34	15	10	9	54	37	55
1997/98	7	34	16	8	10	53	30	56
1998/99	2	34	20	9	5	65	31	69
1999/00	1	34	21	9	4	64	33	72

11 december 2017

AS Roma 1990–2000

Under hela 90-talet tillhörde Roma lagen strax under toppen av tabellen. Som bäst blev det en fjärdeplats 1997/98 och som sämst slutade man tolva året innan. Däremot nådde man vissa framgångar i cuperna. Säsongen 1990/91 vann Roma italienska cupen efter finalseger över Sampdoria och samma år gick man till final i UEFA-cupen. Där blev det dock förlust mot Inter i en helitaliensk final. Laget gick även till final i italienska cupen 1993, men förlorade då mot Torino. Några av lagets profiler under 90-talet var lagkaptenen Giuseppe Giannini som tillhörde klubben i femton år fram till 1996, Francesco Totti som gjorde Serie A-debut som 16-åring i mars 1993 och som spelade i Roma ända till 2017 samt brasilianske mittbacken Aldaír som värvades från Benfica 1990 och som kom att tillbringa tretton säsonger i Roma. I början av 90-talet spelade de tyska världsmästarna Rudi Völler och Thomas Hässler i Roma. 1993 värvades argentinske anfallaren Abel Balbo från Udinese och året efter värvades svenske mittfältaren Jonas Thern från Napoli. I slutet av decenniet tillhörde brasilianske högerbacken Cafú, italienske landslagsmittfältaren Luigi Di Biagio och anfallaren Marco Delvecchio lagets profiler.

Här är Romas hemmatröjor på 90-talet. Klicka på bilden för att se den i större format.

Och här är Romas bortatröjor på 90-talet:

Romas tabellrader på 90-talet. Klicka på en säsong för att komma till respektive inlägg. Kolumnerna står för Säsong, Ligaplacering, Spelade matcher, Vinster, Oavgjorda, Förluster, Gjorda mål, Insläppta mål, Poäng. Från och med 1994/95 ger seger tre poäng.

Säsong	Plac	Sp	V	O	F	GM	IM	P
1990/91	9	34	11	14	9	43	37	36
1991/92	5	34	13	14	7	37	31	40
1992/93	10	34	8	17	9	42	39	33
1993/94	7	34	10	15	9	35	30	35
1994/95	5	34	16	11	7	46	25	59
1995/96	5	34	16	10	8	51	34	58
1996/97	12	34	10	11	13	46	47	41
1997/98	4	34	16	11	7	67	42	59
1998/99	5	34	15	9	10	69	49	54
1999/00	6	34	14	12	8	57	34	54

10 december 2017

Parma 1990–2000

Parma gick upp i Serie A för första gången 1990 och laget etablerade sig snabbt som ett topplag. Första säsongen slutade man sexa i Serie A och kvalificerade sig för UEFA-cupen. Laget var ofta med och slogs om ligatiteln även om man aldrig nådde ända fram. Som bäst blev det en andraplcering 1996/97 och tredje plats 1992/93 och 1994/95. Däremot tog man flera cuptitlar. Parma vann italienska cupen 1992 och 1999, Cupvinnarcupen 1993 samt UEFA-cupen 1995 och 1999. Inför debutsäsongen i Serie A värvade man tre VM-spelare från 1990: Sveriges Tomas Brolin, Belgiens Georges Grün och brasilianske målvakten Taffarel. Sedan tidigare hade man spelare som försvararna Luigi Apolloni och Lorenzo Minotti och anfallaren Alessandro Melli. Tränare var Nevio Scala och under de följande åren förstärkte man med spelare som colombianske anfallaren Faustino Asprilla, argentinaren Roberto Sensini och Napolis anfallare Gianfranco Zola. Inför Scalas sista säsong i Parma 1995/96 värvade man Bulgariens skyttekung från VM 1994, Hristo Stoichkov från Barcelona, och samma säsong gjorde målvakten Gianluigi Buffon debut i Serie A. 1996 tog Carlo Ancelotti över som tränare och bland nyförvärven fanns franske försvararen Lilian Thuram och argentinske anfallaren Hernán Crespo. Två år senare ersattes Ancelotti av Alberto Malesani som förstärkte laget med två argentinska mittfältare från Sampdoria: först Juan Sebastián Verón (1998) och sedan Ariel Ortega (1999).

Här är Parmas hemmatröjor på 90-talet. Klicka på bilden för att se den i större format.

Och här är Parmas bortatröjor på 90-talet:

Parmas tabellrader på 90-talet. Klicka på en säsong för att komma till respektive inlägg. Kolumnerna står för Säsong, Ligaplacering, Spelade matcher, Vinster, Oavgjorda, Förluster, Gjorda mål, Insläppta mål, Poäng. Från och med 1994/95 ger seger tre poäng.

Säsong	Plac	Sp	V	O	F	GM	IM	P
1990/91	6	34	13	12	9	35	31	38
1991/92	7	34	11	16	7	32	28	38
1992/93	3	34	16	9	9	47	34	41
1993/94	5	34	17	7	10	50	35	41
1994/95	3	34	18	9	7	51	31	63
1995/96	6	34	16	10	8	44	31	58
1996/97	2	34	18	9	7	41	26	63
1997/98	6	34	15	12	7	55	39	57
1998/99	4	34	15	10	9	55	36	55
1999/00	5	34	16	10	8	52	37	58

9 december 2017

Inter 1990–2000

Inter inledde 90-talet med att Giovanni Trapattoni gjorde sin sista säsong som tränare för klubben. Laget kom trea i ligan och tog sin första UEFA-cuptitel efter finalseger över Roma. I laget fanns de tre tyska världsmästarna Andreas Brehme, Lothar Matthäus och Jürgen Klinsmann samt flera italienska landslagsspelare såsom målvakten Walter Zenga och lagkaptenen Giuseppe Bergomi. Därefter pendlade Inter mellan toppen och mitten av tabellen i flera år. Som bäst slutade man på andra plats 1992/93 och 1997/98 och som sämst slutade Inter på trettonde plats 1993/94 då man bara var en poäng från nedflyttning. Samma säsong tog dock Inter sin andra UEFA-cuptitel efter att ha besegrat Casino Salzburg i finalen. Stor profil i laget var holländska nyförvärvet Dennis Bergkamp som blev turneringens skyttekung. 1997 nådde Inter sin tredje UEFA-cupfinal, denna gång med argentinaren Javier Zanetti, fransmannen Youri Djorkaeff och engelsmannen Paul Ince som några av lagets profiler. Den här gången blev det dock förlust mot Schalke 04 efter straffsparksläggning. Inför påföljande säsong värvades brasilianaren Ronaldo från Barcelona i en affär som gjorde honom till världens dyraste spelare. Samma år blev han även utsedd till världens bästa spelare av både FIFA och France Football. Med Ronaldo i laget vann Inter UEFA-cupen för tredje gången efter seger över Lazio i ännu en helitaliensk final. 1998 värvade Inter en pånyttfödd Roberto Baggio från Bologna och året efter slog man återigen transferrekordet när man värvade Christian Vieri från Lazio. Skador på Ronaldo och Vieri bidrog till att Inter inte hade möjlighet att utmana om ligatiteln i slutet av 90-talet.

Här är Inters hemmatröjor på 90-talet. Klicka på bilden för att se den i större format.

Och här är Inters bortatröjor på 90-talet:

Inters tabellrader på 90-talet. Klicka på en säsong för att komma till respektive inlägg. Kolumnerna står för Säsong, Ligaplacering, Spelade matcher, Vinster, Oavgjorda, Förluster, Gjorda mål, Insläppta mål, Poäng. Från och med 1994/95 ger seger tre poäng.

Säsong	Plac	Sp	V	O	F	GM	IM	P
1990/91	3	34	18	10	6	56	31	46
1991/92	8	34	10	17	7	28	28	37
1992/93	2	34	17	12	5	59	36	46
1993/94	13	34	11	9	14	46	45	31
1994/95	6	34	14	10	10	39	34	52
1995/96	7	34	15	9	10	51	30	54
1996/97	3	34	15	14	5	51	35	59
1997/98	2	34	21	6	7	62	27	69
1998/99	8	34	13	7	14	59	54	46
1999/00	4	34	17	7	10	58	36	58

8 december 2017

Juventus 1990–2000

I början av 90-talet kunde Juventus inte rå på Milan som var nästintill oslagbara. Detta trots att man hade spelare som Roberto Baggio och Gianluca Vialli i laget. Baggio blev världens dyraste spelare när han värvades från Fiorentina 1990 och två år senare slog Juventus återigen transferrekordet när man värvade Vialli från Sampdoria. 1993 tog Juventus sin tredje UEFA-cuptitel efter finalseger över Borussia Dortmund och senare samma år blev Roberto Baggio utsedd till världens bästa spelare. I ligan blev det ett par andraplaceringar innan man 1995 lyckades bryta Milans dominans och ta sin första ligatitel på nio år. Samma år mötte Juventus Parma i två cupfinaler. Det blev seger för Juventus i italienska cupen, men förlust i UEFA-cupen. Marcello Lippi gjorde sin första säsong i Juventus efter att ha ersatt Giovanni Trapattoni som tränare. Alessandro Del Piero fick sitt stora genombrott och ansågs vara så bra att Juventus sålde Baggio till Milan efter säsongen. Några av de nya spelarna i laget var försvararen Ciro Ferrara, franske mittfältaren Didier Deschamps och portugisiske mittfältaren Paulo Sousa. Sedan tidigare fanns även tyske mittbacken Jürgen Kohler, mittfältarna Angelo Di Livio och Antonio Conte samt anfallaren Fabrizio Ravanelli i laget. Följande säsong gick Juventus till final i Champions League där man besegrade Ajax efter straffsparksläggning. 1996 värvades Zinedine Zidane och under fransmannens två första säsonger tog Juventus två raka ligatitlar och gick dessutom till final i Champions League ytterligare två gånger, men förlorade då mot Borussia Dortmund respektive Real Madrid. Efter en sämre säsong med en sjundeplats avslutade Juventus seklet med att för fjärde gången på 90-talet sluta på andra plats i ligan.

Här är Juventus hemmatröjor på 90-talet. Klicka på bilden för att se den i större format.

Och här är Juventus bortatröjor på 90-talet:

Juventus tabellrader på 90-talet. Klicka på en säsong för att komma till respektive inlägg. Kolumnerna står för Säsong, Ligaplacering, Spelade matcher, Vinster, Oavgjorda, Förluster, Gjorda mål, Insläppta mål, Poäng. Från och med 1994/95 ger seger tre poäng.

Säsong	Plac	Sp	V	O	F	GM	IM	P
1990/91	7	34	13	11	10	45	32	37
1991/92	2	34	18	12	4	45	22	48
1992/93	4	34	15	9	10	59	47	39
1993/94	2	34	17	13	4	58	25	47
1994/95	1	34	23	4	7	59	32	73
1995/96	2	34	19	8	7	58	35	65
1996/97	1	34	17	14	3	51	24	65
1997/98	1	34	21	11	2	67	28	74
1998/99	7	34	15	9	10	42	36	54
1999/00	2	34	21	8	5	46	20	71

7 december 2017

AC Milan 1990–2000

Milan var den dominerande klubben i Italien under 90-talet. Laget blev italienska mästare fem gånger (1992, 1993, 1994, 1996 och 1999) och gick till final i Champions League tre år i rad 1993–1995 (seger 1994). Säsongen 1991/92 gick Milan obesegrat genom Serie A – totalt spelade man 58 ligamatcher utan att förlora mellan maj 1991 och mars 1993. Tränare var Fabio Capello som 1991 tog över efter Arrigo Sacchi. Några av lagets största profiler under denna period var de tre holländarna Marco van Basten, Ruud Gullit och Frank Rijkaard. Van Basten blev skyttekung i Serie A 1992 och tog samma år emot Guldbollen (priset till årets bästa spelare i Europa) för tredje gången – han hade fått priset även 1988 och -89. Dessutom bestod laget av flera italienska landslagsspelare, däribland Paolo Maldini, Roberto Donadoni och lagkaptenen Franco Baresi. Sommaren 1992 värvade Milan franske skyttekungen Jean-Pierre Papin för världsrekordsumman 10 miljoner pund. Bara ett par månader senare slog man rekordet då man värvade Torinos ytter Gianluigi Lentini. 1995 värvade Milan Paris Saint-Germains liberianske anfallare George Weah som samma år blev förste afrikan att vinna Guldbollen. Även Juventus stjärna Roberto Baggio (Guldbollen-vinnare 1993) värvades till Milan 1995. Efter ett par sämre säsonger 1996/97 och 1997/98 då man hamnade i mitten av tabellen tog Alberto Zaccheroni över som tränare och förde Milan till dess femte ligatitel på 90-talet. Några av profilerna i slutet av 90-talet var tyske skyttekungen Oliver Bierhoff, brasilianaren Leonardo, kroaten Zvonimir Boban samt ukrainaren Andrij Sjevtjenko som värvades från Dynamo Kiev 1999 och blev skyttekung i sin första säsong i Italien.

Här är Milans hemmatröjor på 90-talet. Klicka på bilden för att se den i större format.

Och här är Milans bortatröjor på 90-talet:

Milans tabellrader på 90-talet. Klicka på en säsong för att komma till respektive inlägg. Kolumnerna står för Säsong, Ligaplacering, Spelade matcher, Vinster, Oavgjorda, Förluster, Gjorda mål, Insläppta mål, Poäng. Från och med 1994/95 ger seger tre poäng.

Säsong	Plac	Sp	V	O	F	GM	IM	P
1990/91	2	34	18	10	6	46	19	46
1991/92	1	34	22	12	0	74	21	56
1992/93	1	34	18	14	2	65	32	50
1993/94	1	34	19	12	3	36	15	50
1994/95	4	34	17	9	8	53	32	60
1995/96	1	34	21	10	3	60	24	73
1996/97	11	34	11	10	13	43	45	43
1997/98	10	34	11	11	12	37	43	44
1998/99	1	34	20	10	4	59	34	70
1999/00	3	34	16	13	5	65	40	61

18 maj 2017

Ajax 1991–1993

Säsongen 1991/92 var Louis van Gaals första som huvudtränare för Ajax. Laget slutade för andra året i rad på andra plats efter PSV Eindhoven i ligan. Dennis Bergkamp blev återigen skyttekung, denna gång med 22 mål. Under hösten 1991 gjorde 18-årige mittfältaren Edgar Davids debut och i november samma år såldes den rutinerade mittfältaren Jan Wouters till Bayern München. Efter säsongen såldes yttern John van ’t Schip till Genoa och mittfältaren Aron Winter till Lazio. I UEFA-cupen slog Ajax ut Örebro SK i första omgången, 3–0 hemma och 1–0 borta. Därefter besegrade man Rot-Weiss Erfurt, Osasuna, Gent och Genoa på väg mot finalen. Där väntade Torino och första matchen på bortaplan slutade 2–2 (Ajax’ mål gjordes av Wim Jonk samt Stefan Pettersson på straff). Returen blev mållös och Ajax tog hem UEFA-cuptiteln tack vare fler gjorda bortamål.

Följande säsong, 1992/93, kom Ajax på tredje plats i ligan, men istället tog laget hem segern i holländska cupen efter seger med 6–2 över Heerenveen i finalen. I UEFA-cupen slog laget ut Casino Salzburg, Vitória Guimarães och Kaiserslautern innan man förlorade mot franska Auxerre i kvartsfinalen. I ligan gjorde Dennis Bergkamp 26 mål och blev skyttekung för tredje året i rad. Stefan Pettersson gjorde sin målmässigt bästa säsong i Holland med 19 mål vilket gav en fjärdeplats i skytteligan. Under sommaren 1992 värvades Jari Litmanen från finländska MyPa samt Marc Overmars från Willem II. I januari anlände dessutom Ronald de Boer från FC Twente. I november såldes ytterligare en spelare till Italien, denna gång Bryan Roy till Foggia, och efter säsongen såldes Dennis Bergkamp och Wim Jonk till Inter.

1991 fick Ajax nya tröjor med ABN AMRO som sponsor och med ett nytt förenklat klubbmärke. Under säsongen 1991/92 hade man Umbro-loggan på numren, men detta var borttaget till följande säsong. Inte heller i UEFA-cupen 1991/92 hade man Umbro-loggan på numren. I UEFA-cupfinalen 1992 hade tröjorna den nya Umbro-loggan med texten i versaler. Under klubbmärket fanns också texten ”Finale U.E.F.A. Cup 1992”. Bortatröjan var grön med smala gula ränder och med bokstäverna AJAX på ryggen.

16 maj 2017

Feyenoord 1992–1994

Säsongen 1992/93 tog Feyenoord sin trettonde ligatitel och den första på nio år. Laget slutade två poäng före PSV efter att ha vunnit de tre avslutande matcherna. I Cupvinnarcupen slog Feyenoord ut Hapoel Petach Tikwa från Israel och FC Luzern från Schweiz, men i kvartsfinalen blev det förlust mot Spartak Moskva, 0–1 hemma och 1–3 borta. Ungraren József Kiprich kom på femte plats i skytteligan med 18 mål, vilket gjorde detta till hans bästa säsong i holländska ligan. Även vänsteryttern Regi Blinker gjorde sin bästa säsong med 13 ligamål. I laget fanns även målvakten Ed de Goey (som gjorde landslagsdebut under säsongen), försvarsveteranen och lagkaptenen John Metgod, mittfältaren Rob Witschge och högeryttern Gaston Taument.

I november 1993 värvades Henrik Larsson från Helsingborg. Laget slutade på andra plats i ligan, tre poäng efter Ajax. Lagets bästa målskyttar blev Regi Blinker, John van Loen och Rob Witschge som samtliga gjorde nio ligamål. Feyenoord gick till final i holländska cupen där det blev en 2–1-seger över NEC Nijmegen efter mål av Ruud Heus och John van Loen. Kvalet till Champions League började med förlust mot isländska Akranes, men Feyenoord tog sig vidare efter att Errol Refos, Mike Obiku (som spelade i Helsingborg 1994) och Regi Blinker givit holländarna en 3–0-seger på hemmaplan. I andra kvalomgången blev det förlust mot Porto.

Hemmatröjan var av samma modell som tidigare, förutom att numren under säsongen 1993/94 var i 3D-stil. Även i Cupvinnarcupen 1992/93 användes denna typ av nummer. Precis som året innan var sponsorloggan Stad Rotterdam placerad på ena halvan av tröjan i Cupvinnarcupen, men i Champions League-kvalet hösten 1993 var den placerad i mitten. De svarta hemmabyxorna hade också fått den nya Adidas-loggan. Bortastället gick i grönt och var en för denna period typisk Adidasmodell med vita fält över axlarna. I Europaspelet användes, precis som på hemmatröjan, en sponsorlogga med enbart texten Stad Rotterdam. Även Adidas-loggan på numren var borttagna.