Etikett: 1993/94

Premier League 1993/94

Till säsongen 1993/94 fick Premier League en ny sponsor i form av bryggeriet Carling Breweries. Ligans officiella namn ändrades därför till FA Carling Premiership. Manchester United försvarade sin ligatitel och vann Premier League 1993/94. Det var nionde gången klubben blev engelska mästare. Laget slutade åtta poäng före tvåan Blackburn Rovers och femton poäng före trean Newcastle United. Dessa två lag kvalificerade sig för UEFA-cupen. Även tian Aston Villa fick en plats i UEFA-cupen tack vare 3–1-segern över Manchester United i Ligacupfinalen.

Manchester United vann även FA-cupen och blev fjärde klubb på 1900-talet att vinna den så kallade dubbeln. I finalen på Wembley besegrade man Chelsea med 4–0. Trots förlusten fick Chelsea en plats i nästa säsongs Cupvinnarcup eftersom Manchester United skulle spela i Champions League. Även ligafyran Arsenal kvalificerade sig för Cupvinnarcupen. Detta tack vare att man vann årets turnering genom att besegra Parma med 1–0 i finalen på Parken i Köpenhamn.

Sheffield United, Oldham Athletic och Swindon Town tog hand om de tre sista platserna i tabellen och åkte ner i division ett. Swindon skrev historia genom att som första och, när detta skrivs, hittills enda lag i Premier League att släppa in hundra mål på en säsong.

Laguppställningar Premier League 1993/94 (OpenOffice-kalkylblad)

Spelarprofiler i Premier League 1993/94

Inför säsongen blev irländaren Roy Keane den dyraste spelaren någonsin som en engelsk klubb värvat. Manchester United betalade 3,75 miljoner pund för den 22-årige mittfältaren från Nottingham Forest. En annan rekordvärvning var Tim Flowers som gick från Southampton till Blackburn Rovers för 2,5 miljoner pund. Han blev därmed den dyraste målvakten i engelsk fotboll.

Skytteligavinnare i Premier League 1993/94 blev Andy Cole, Newcastle United, med 34 mål. Han blev även utsedd till årets unga spelare av spelarföreningen PFA. Samma förening utsåg fransmannen Eric Cantona, Manchester United, till årets spelare i Premier League. Fotbollsskribenterna genom FWA (Football Writers’ Association) utsåg Alan Shearer, Blackburn Rovers, till årets spelare. Till årets manager valdes Alex Ferguson i Manchester United.

Tröjorna

Här är alla hemmatröjor i Premier League 1993/94. Klicka på bilden nedan för att se den i större storlek.

Premier League 1993/94

Sju olika tröjtillverkaren levererade tröjor till tjugoen av lagen i Premier League 1993/94. Mest förekommande var Umbro med åtta lag, Asics med fyra lag och Ribero med tre lag. Adidas och Pony hade två lag var medan Puma och Loki hade varsitt lag. Queens Park Rangers tillverkade sina egna tröjor under märket Clubhouse.

  • Umbro – Chelsea, Everton, Ipswich Town, Manchester City, Manchester United, Oldham Athletic, Sheffield United och Tottenham Hotspur
  • Asics – Aston Villa, Blackburn Rovers, Leeds United och Newcastle United
  • Ribero – Coventry City, Norwich City och Wimbledon
  • Adidas – Arsenal och Liverpool
  • Pony – Southampton och West Ham United
  • Puma – Sheffield Wednesday
  • Loki – Swindon Town
  • Clubhouse – Queens Park Rangers

Tabell Premier League 1993/94

Här är ligatabellen 1993/94. Klicka på ett lag för att komma till respektive inlägg.

PosLagSpVOFGMIMP
1Manchester United4227114803892
2Blackburn Rovers422598633684
3Newcastle United4223811824177
4Arsenal4218177532871
5Leeds United4218168653970
6Wimbledon42181113565365
7Sheffield Wednesday42161610765464
8Liverpool4217916595560
9Queens Park Rangers42161214626160
10Aston Villa42151215465057
11Coventry City42141414434556
12Norwich City42121713656153
13West Ham United42131316475852
14Chelsea42131217495351
15Tottenham Hotspur42111219545945
16Manchester City4291815384945
17Everton4212822426344
18Southampton4212723496643
19Ipswich Town4291617355843
20Sheffield United4281816426042
21Oldham Athletic4291320426840
22Swindon Town42515224710030

Läs mer om Premier League 1993/94 på Wikipedia.

Nottingham Forest 1993/94

Säsongen 1993/94 spelade Nottingham Forest i division ett efter att ha åkt ur Premier League. Frank Clark tog över som manager efter Brian Clough som hade avgått efter arton år i klubben. Inledningen på ligaspelet gav blandade resultat. På de fjorton första matcherna blev det fyra segrar, fyra oavgjorda och sex förluster. Efter 1–3-förlusten hemma mot Millwall den tredje november låg Nottingham Forest på sjuttonde plats i tabellen.

Sedan hittade man dock formen och spelade tretton raka matcher utan förlust – nio segrar och fyra oavgjorda. Den sista matchen i denna svit var en 4–0-seger över Leicester City, lagets största seger denna säsong. Forest hade då klättrat upp till tredje plats i tabellen. Därefter blev det två förluster samt en oavgjord mot topplaget Crystal Palace däremellan. Formsvackan var dock bara tillfällig och laget vann sedan fem matcher i rad innan det blev en 1–2-förlust borta mot Portsmouth. Detta skulle visa sig bli lagets sista förlust för säsongen. På de tio sista matcherna blev det fem segrar och fem förluster. Det räckte för att Nottingham Forest skulle sluta på andra plats i division ett 1993/94 och ta steget tillbaka till Premier League. Laget slutade sju poäng bakom seriesegrarna Crystal Palace och nio poäng före trean Millwall.

Nottingham Forest i cuperna 1993/94

I FA-cupens tredje omgång spelade Nottingham Forest 1–1 mot Sheffield Wednesday, men i omspelet blev det förlust med 0–2. I Ligacupen tog det dock inte slut lika snabbt. Laget slog först ut Wrexham efter 3–3 borta och 3–1 hemma. Efter seger med 2–1 mot West Ham blev det en mållös match mot Manchester City. Forest vann omspelet med 2–1 och mötte sedan Tranmere Rovers i femte omgången. Matchen slutade 1–1 och återigen blev det omspel. Denna gång blev det dock förlust med 0–2 och Forest var därmed utslaget.

Nottingham Forest deltog även i Anglo-italienska cupen 1993/94. Där åkte man dock ut redan i första gruppspelet efter förlust med 2–3 mot Derby County och oavgjort, 1–1, mot lokalkonkurrenten Notts County.

Spelarna i Nottingham Forest 1993/94

Ordinarie laguppställning: 1 Mark Crossley – 2 Des Lyttle, 4 Colin Cooper, 5 Steve Chettle, 3 Stuart Pearce – 7 Steve Stone, 6 David Phillips, 8 Scot Gemmill, 9 Lars Bohinen/Robert Rosario, 11 Kingsley Black/Ian Woan – 10 Stan Collymore.

Efter nedflyttningen 1993 försvann tongivande spelare som Roy Keane (Manchester United) och Nigel Clough (Liverpool), men i övrigt fick man behålla de flesta spelare. Man värvade också ett antal nya spelare såsom anfallaren Stan Collymore (Southend United), kantspringaren David Phillips (Norwich City) samt försvararna Des Lyttle (Swansea City) och Colin Cooper (Millwall). I november värvade man även norske mittfältaren Lars Bohinen från schweiziska Young Boys och i december anlände hans landsman Alf-Inge Håland från Bryne. Mittbacken Steve Chettle spelade samtliga 46 ligamatcher. Samtidigt etablerade sig högeryttern Steve Stone i laget och spelade 45 ligamatcher. Stan Collymore blev bäste målskytt med totalt 25 mål varav nitton i ligan.

Tröjorna

Nottingham Forest behöll samma hemmatröja 1993/94 som föregående säsong. Umbro tillverkade tröjorna och precis som 1992/93 alternerade man mellan två olika ölmärken som sponsorer, Shipstones och Labatt’s. En skillnad på årets tröjor var att de hade loggan för Football League på ärmarna istället för Premier League. En annan skillnad var att man denna säsong inte använde de röda byxorna som alternativ till de vita hemmabyxorna. Istället återanvände man de svarta bortabyxorna från 1991 när så krävdes.

Till 1993/94 tog man fram ett nytt reservställ. Tröjan var mörkblå med turkos krage och turkosa Umbro-märken längs ärmarna. Tillhörande byxor var turkosa med blå ränder upptill och nedtill. Strumporna var mörkblå med turkos överdel.

Swindon Town 1993/94

Säsongen 1993/94 spelade Swindon Town i Premier League för första gången. Med Glenn Hoddle som spelande manager hade laget tagit sig dit genom att besegra Leicester City i kvalfinalen. Hoddle lämnade klubben för Chelsea och hans assistent John Gorman fick uppdraget som huvudtränare för Swindon.

Livet i högsta serien skulle visa sig bli tufft för Swindon Town. Laget förlorade sina fyra första matcher och släppte in fjorton mål. Första segern kom inte förrän i sextonde omgången då man besegrade Queens Park Rangers med 1–0. Efter ytterligare fyra segerlösa matcher vann Swindon med 2–1 mot Southampton. Det blev sedan tre förluster och två oavgjorda innan man noterade två raka segrar. Swindon vann med 2–1 mot Tottenham Hotspur och sedan med 3–1 mot Coventry City, båda gångerna på hemmaplan. Mot Coventry stod för övrigt norrmannen Jan Åge Fjørtoft för ett hattrick.

Därefter blev det sju förluster och fem oavgjorda på tolv matcher. Den tolfte mats åkte man också på sin största förlust för säsongen, 1–7 borta mot Newcastle United. I näst sista omgången tog Swindon sin femte seger, och för andra gången var det Queens Park Rangers som stod för motståndet i en match som slutade 3–1. Det var för övrigt Swindons enda seger på bortaplan denna säsong. Laget avslutade sedan säsongen med att förlora med 0–5 hemma mot Leeds United.

Swindon Town slutade därmed sist i Premier League 1993/94 och åkte återigen ner i division ett. Laget släppte dessutom in 100 mål på de 42 ligamatcherna vilket är mer än något annat lag gjort i Premier Leagues historia. I högsta divisionen hade det inte hänt sedan 1963/64 då Ipswich Town släppte in 121 mål.

Swindon Town i cuperna 1993/94

Swindon Town spelade oavgjort, 1–1, mot Ipswich Town i FA-cupens tredje omgång. I omspelet blev det dock förlust med 1–2 efter förlängning. Laget vann sin enda cupmatch när man mötte Wolverhampton Wanderers i Ligacupens andra omgång. 2–0 i första mötet följdes av förlust med 1–2 i returen, men Swindon gick alltså vidare med sammanlagt 3–2. I nästa omgång föll man dock med 0–2 mot Portsmouth.

Spelarna i Swindon Town 1993/94

Ordinarie laguppställning: 1 Fraser Digby – 2 Nicky Summerbee, 6 Shaun Taylor, 14 Adrian Whitbread, 3 Paul Bodin – 7 John Moncur, 5 Luc Nijholt, 16 Kevin Horlock, 10 Martin Ling – 9 Jan Åge Fjørtoft, 25 Andy Mutch.

Mittbacken Shaun Taylor spelade samtliga 42 ligamatcher medan mittfältaren John Moncur bara missade en ligamatch. Norske anfallaren Jan Åge Fjørtoft värvades inför säsongen från Rapid Wien för klubbrekordet 500 000 pund. Han blev också lagets bäste målskytt med tolv ligamål. Detta trots att han till en början hade svårt att hitta målet och till slut förlorade sin plats i startelvan. Swindon bestämde till och med att låna ut honom till Lillestrøm, men just då blev Keith Scott skadad. Fjørtoft var tillbaka i startelvan till omspelet mot Ipswich i FA-cupen och gjorde då sitt första mål för klubben. Från och med den dagen var han ordinarie i startelvan och gjorde tolv mål på de återstående sexton ligamatcherna.

Bland övriga nyförvärv fanns holländske mittfältaren Luc Nijholt (Motherwell), mittbacken Adrian Whitbread (Leyton Orient) och anfallaren Andy Mutch (Wolverhampton Wanderers). I september anlände även rutinerade mittbacken Terry Fenwick från Tottenham.

Tröjorna

Loki hette tröjtillverkaren som levererade tröjorna till Swindon Town 1993/94. Sponsor var Glasgow-baserade oljeföretaget Burmah. Hemmatröjan var röd med vit krage och hade ett vågformat mönster. Samma mönster återfanns även på byxorna.

Reservstället var inspirerat av brasilianska landslaget. De bestod av gula tröjor med grön krage, ljusblå byxor och vita strumpor. De vita strumporna utgjorde dock ett problem redan i första ligamatchen borta mot Sheffield United som också hade vita strumpor. Swindon fick därför låna hemmalagets marinblå bortastrumpor. Även borta mot West Ham fick Swindon hitta på en ny kombination. I den matchen ställde laget upp i de röda hemmabyxorna och -strumporna tillsammans med den gula bortatröjan. Så småningom fick man en uppsättning ljusblå strumpor. Dessa kom till användning i bortamatcherna mot Arsenal och Aston Villa.

Sheffield United 1993/94

Sheffield United inledde säsongen 1993/94 med att besegra Swindon Town med 3–1 hemma på Bramall Lane. Efter att ha förlorat borta mot Manchester United (3–0) och Everton (4–2) tog man sin andra seger, 2–1 mot Wimbledon. Därefter spelade laget tolv matcher utan att vinna. Det blev bara ytterligare en seger före årsskiftet, 1–0 hemma mot Chelsea den 27 november. Laget avslutade året med tre mållösa matcher samt tre förluster. På dessa sex matcher gjorde laget inte ett enda mål.

Vid årsskiftet låg Sheffield United näst sist i tabellen, men på nyårsdagen besegrade man Oldham Athletic med 2–1. Därefter blev det inte en enda seger på tio matcher – tre förluster och sju oavgjorda. Anmärkningsvärt är att laget spelade fem oavgjorda matcher i rad mellan den femte och 26:e mars. Hoppet om fortsatt spel i Premier League tändes när laget sedan vann fyra av sex matcher och klättrade upp ovanför strecket. Oavgjort, 1–1 borta mot Oldham Athletic gjorde sedan att laget var uppe på artonde plats inför sista omgången. Det blev dock förlust med 3–2 borta mot Chelsea i sista matchen samtidigt som Ipswich spelade oavgjort och Everton vann. Det innebar att dessa lag gick förbi Sheffield United som slutade på tjugonde plats i Premier League 1993/94 och åkte ner i division ett.

Inte gick det bättre i cuperna. Sheffield United åkte ur FA-cupen direkt i tredje omgången efter att ha förlorat med 0–1 mot Manchester United. I Ligacupens andra omgång förlorade man dessutom med 3–0 mot Blackpool i första mötet. Då hjälpte det inte att man vann returen med 2–0 utan Blackpool gick vidare med sammanlagt 3–2.

Spelarna i Sheffield United 1993/94

Ordinarie laguppställning: 1 Alan Kelly – 17 Carl Bradshaw, 14 Dave Tuttle, 16 Paul Beesley, 33 Roger Nilsen – 10 Glyn Hodges/11 Mitch Ward, 8 Paul Rogers, 19 Willie Falconer/4 John Gannon, 18 Dane Whitehouse – 12 Jostein Flo, 22 Andy Scott/9 Adrian Littlejohn.

I juni 1993 sålde Sheffield United sin stora målskytt Brian Deane till Leeds United för klubbrekordet 2,9 miljoner pund. Managern Dave Bassett ersatte honom med norrmannen Jostein Flo från Sogndal. Flo blev lagets bäste målskytt med nio ligamål på 33 matcher. I november 1993 anlände även Flos landsman Roger Nilsen från Viking för 500 000 pund. Sheffield United hade dessutom en tredje skandinav i laget denna säsong, nämligen svenske mittbacken Jonas Wirmola som värvades från Spårvägens FF för 50 000 pund. Han kom dock bara att spela åtta ligamatcher innan han återvände till hemlandet för spel i Malmö FF.

Nya i laget var också mittbacken Dave Tuttle från Tottenham Hotspur och skotten Willie Falconer från Middlesbrough. Den senare återvände dock till sitt hemland Skottland för spel i Celtic i februari 1994. I samband med det värvade Sheffield United walesaren Nathan Blake från Cardiff City för 300 000 pund. Carl Bradshaw var den som spelade mest med 43 av de 45 tävlingsmatcherna under säsongen.

Tröjorna

Umbro levererade tröjorna till Sheffield United 1993/94 och sponsor var Arnold Laver. Hemmatröjan var av samma modell som föregående säsong med skillnaden att man nu hade spelarnas namn på ryggen. Precis som 1992/93 använde man ibland svarta byxor och strumpor, men 1993/94 förekom även röda strumpor i vissa matcher. Man introducerade en ny bortatröja till 1993/94. Denna var marinblå med en turkos och lila diagonal över framsidan samt turkos krage. Tillhörande byxor och strumpor var även de marinblå med turkosa detaljer.

Queens Park Rangers 1993/94

Queens Park Rangers inledde Premier League-säsongen 1993/94 med två förluster: 1–4 borta mot Aston Villa och 1–3 hemma mot Liverpool. Första segern kom i tredje omgången då man besegrade Southampton med 2–1 hemma på Loftus Road. Därefter blev det lika många segrar, oavgjorda som förluster på de kommande sex matcherna. I början av oktober började dock Queens Park Rangers att hitta formen. Laget vann fem av sex matcher och efter att ha besegrat Everton med 3–0 den 20:e november låg man på fjärde plats i tabellen. I denna match stod Bradley Allen för ett hattrick. Formtoppen visade sig vara tillfällig och QPR spelade sedan fyra matcher utan att vinna. Laget avslutade dock året med två segrar, mot Southampton för andra gången (1–0 denna gång) och Oldham Athletic (2–0), samt en oavgjord mot Leeds United (1–1).

Queens Park Rangers nia i Premier League 1993/94

Queens Park Rangers inledde 1994 med en 1–2-förlust hemma mot Sheffield Wednesday på nyårsdagen följt av en mållös match mot Arsenal två dagar senare. Det blev sedan ytterligare två förluster på hemmaplan, mot Newcastle United (1–2) och Manchester United (2–3). Däremellan besegrade man Coventry City med 1–0 på bortaplan. Efter förlusten mot Manchester United hade QPR sjunkit till tionde plats i tabellen, men tre segrar och två oavgjorda på fem matcher gjorde att man klättrade tre placeringar. I en av dessa matcher besegrade man Norwich City med 4–3 vilket var den målrikaste match som laget var inblandat i denna säsong. Även denna formtopp var dock tillfällig.

I början av april förlorade Queens Park Rangers nämligen tre match på åtta dagar och släppte in elva mål. Spelschemat gjorde att laget fick spela åtta matcher under april månad. Det blev tre 1–1-matcher samt en 1–0-seger över Everton på de fyra följande matcherna. QPR avslutade sedan månaden med en 1–3-förlust hemma mot Swindon Town. Efter en mållös match i Londonderbyt mot West Ham United avslutade QPR säsongen med att besegra Tottenham Hotspur med 2–1 i ännu ett Londonderby. Queens Park Rangers slutade därmed på nionde plats i Premier League 1993/94, fyra placeringar sämre än föregående säsong. Laget kom upp i 60 poäng, lika många som Liverpool, men med sämre målskillnad.

Queens Park Rangers i cuperna 1993/94

Queens Park Rangers åkte ur FA-cupen direkt i tredje omgången efter att ha förlorat med 1–2 mot division två-laget Stockport County. Även i Ligacupens andra omgång mötte man ett division två-lag, nämligen Barnet. QPR vann med 2–1 borta och 4–0 hemma och tog sig vidare till tredje omgången. Där besegrade man Millwall med 3–0, men i nästa omgång blev det förlust med 1–2 mot Sheffield Wednesday.

Spelarna i Queens Park Rangers 1993/94

Ordinarie laguppställning: 13 Jan Stejskal – 2 David Bardsley, 5 Darren Peacock, 24 Steve Yates, 3 Clive Wilson – 7 Andy Impey, 4 Ray Wilkins, 14 Simon Barker, 11 Trevor Sinclair – 9 Les Ferdinand, 12 Gary Penrice.

Clive Wilson spelade samtliga 42 ligamatcher och Les Ferdinand blev bäste målskytt med sexton ligamål. Tony Roberts stod i mål de sju första och åtta sista ligamatcherna samt i matchen mot Newcastle den 16:e januari. I övriga matcher vaktade tjecken Jan Stejskal målet. Nya spelare i laget denna säsong var mittbacken Steve Yates från Bristol Rovers och vänsteryttern Trevor Sinclair från Blackpool.

Tröjorna

Queens Park Rangers producerade sina tröjor själva under märket Clubhouse. Sponsor var Computer Solutions & Finance. I början av säsongen satt sponsorloggan på en vit ruta med företagets namn under en oval med initialerna CSF. Senare, i mitten av september, ersatte man den vita rutan med den ovala logotypen i större format.

Hemmatröjan hade som vanligt blå och vita ränder på tvären samt vit krage med blå ränder. Byxorna var vita med en blå rand längst ner och strumporna var helt vita. I vissa bortamatcher förekom det dock att QPR spelade i blå byxor och strumpor. I ligapremiären borta mot Aston Villa spelade QPR i svarta matchställ med röda detaljer. Den svarta tröjan användes även i nästa bortamatch mot Chelsea, men då med röda byxor. Därefter använde man ett rött matchställ med svarta detaljer i de bortamatcher man inte kunde använda sina ordinarie färger. Läs mer om Queens Park Rangers tröjor 1993/94 på History of QPR kits.

Oldham Athletic 1993/94

Säsongen 1993/94 spelade Oldham Athletic i högsta divisionen för tredje året i rad. Laget hade klarat sig kvar föregående säsong genom att vinna sina tre sista matcher. I ligapremiären 1993/94 blev det dock förlust med 0–3 hemma mot Ipswich Town. Oldham besegrade sedan Swindon Town med 1–0, men därefter spelade man tio raka matcher utan seger. I åttonde omgången föll Oldham med 0–5 borta mot Tottenham Hotspur, vilket var lagets största förlust denna säsong. Laget tog sin andra seger för säsongen den 30 oktober då man besegrade Chelsea med 1–0 på Stamford Bridge, men därefter blev det ytterligare tre förluster i rad.

Oldham låg då näst sist i tabellen, men efter att ha besegrat både Norwich City och Swindon Town med 2–1 samt spelat en mållös match mot Ipswich däremellan klättrade laget till sjuttonde plats. Fem förluster och två oavgjorda matcher senare var dock Oldham tillbaka på näst sista plats. Den sista av dessa matcher, 1–1 borta mot Arsenal, var ändå starten på en uppåtgående trend. Mellan den femte februari och andra april vann Oldham fem av åtta matcher och klättrade upp till artonde plats.

Segern ned 4–1 Queens Park Rangers den andra april kom dock att bli den sista för Oldham denna säsong. Därefter förlorade man fyra matcher i rad och på de fyra avslutande matcherna blev det tre oavgjorda och en förlust. Oldham Athletic slutade därmed näst sist i Premier League 1993/94 och åkte ner i division ett.

Oldham Athletic i cuperna 1993/94

I FA-cupens tredje omgång slog Oldham Athletic ut Derby County genom en 2–1-seger. Efter en mållös match mot Stoke City tog man sig vidare till femte omgången tack vare 1–0 i omspelet. Oldham besegrade sedan både Barnsley och Bolton Wanderers med 1–0 och var nu framme i semifinal. Manchester United stod för motståndet och matchen var fortfarande mållös efter 90 minuter. Neil Pointon gav Oldham ledningen i förlängningen, men Mark Hughes kvitterade i sista minuten och ordnade omspel. I omspelet var Manchester United det starkare laget. Det blev till slut 4–1 och Oldham var utslaget.

Oldham inledde med en 1–2-förlust mot Swansea City i Ligacupens andra omgång. Laget vann dock returen med 2–0 och gick vidare med sammanlagt 3–2. Efter att ha besegrat Coventry City med 2–0 föll Oldham med 0–3 mot Tranmere Rovers i fjärde omgången.

Spelarna i Oldham Athletic 1993/94

Ordinarie laguppställning: 1 Paul Gerrard/13 Jon Hallworth – 2 Craig Fleming/22 Chris Makin, 5 Richard Jobson, 6 Steve Redmond, 3 Neil Pointon – 7 Gunnar Halle/11 Paul Bernard, 4 Nick Henry, 10 Mike Milligan, 11 Paul Bernard/25 Rick Holden – 21 Sean McCarthy, 14 Graeme Sharp.

Lagkaptenen Mike Milligan spelade mest med 39 av de 42 ligamatcherna och Graeme Sharp blev bäste målskytt med nio ligamål. I början av säsongen utgjorde Andy Ritchie (tröja nummer 8) och Ian Olney (tröjan nummer 9) anfallspar. Det innebar att startelvan till en början oftast bestod av spelare med nummer mellan ett och elva. Efterhand förlorade dock Ritchie och Olney sina platser till McCarthy och Sharp. Även ytterbacken Chris Makin kom in i laget under hösten. Craig Fleming fick därefter spela på olika platser i försvaret när andra var skadade eller petade.

Yttern Rick Holden anlände från Manchester City i oktober 1993 och spelade sedan samtliga matcher. Han hade tidigare spelat i Oldham åren 1989–1992 och tillbringade sedan drygt ett år i Manchester City innan han kom tillbaka.

Även anfallaren Sean McCarthy värvades under säsongen. Han kom från Bradford City i december 1993 och spelade från start i nitton ligamatcher. McCarthy gjorde för övrigt Oldhams sista mål för säsongen i 1–1-matchen mot Norwich i sista omgången. När detta skrivs är det även Oldhams senaste mål i högsta serien.

I slutet av november anlände norske försvararen Tore Pedersen från SK Brann. Han spelade dock bara tio ligamatcher varav sju från start innan han i april 1994 återvände till Brann. Pedersen har också ett förflutet i IFK Göteborg där han tillbringade tre säsonger i början av 90-talet.

Tröjorna

Umbro levererade tröjorna till Oldham Athletic 1993/94 och sponsor var JD Sports. Hemmatröjan var randig och hade två blå nyanser samt smala röda ränder. Ärmarna var i den mörkare blå nyansen och kragen var vit med en blå och en röd rand. Tillsammans med denna tröja använde man vita byxor. Dessa hade en blå och en röd rand upptill samt ett rött fält längst ner med blå Umbro-märken. Strumporna var blå med röd överdel och vita Umbro-märken.

Bortatröjan var av samma modell som 1992/93. Den var vit i mitten och röd på sidorna och hade snörning i halsen. En skillnad mot föregående säsongs bortatröja var att numren hade ett annat typsnitt. Till denna tröja använde man vita byxor med två röda ränder på sidorna. Oftast var strumporna vita med röd överdel, men det förekom också att man använde röda strumpor med vit överdel.

Till 1993/94 introducerade Umbro ett nytt tredjeställ i grönt och marinblått. Tröjan var av samma modell som Aston Villa använde 1992/93. Oldhams version var grön med marinblå ärmar och bars tillsammans med gröna byxor och strumpor. Detta matchställ kom till användning i bortamatcherna mot Blackburn Rovers, Manchester City, Queens Park Rangers och Sheffield Wednesday.

Norwich City 1993/94

Norwich City hade slutat trea i Premier League och spelade därför i UEFA-cupen 1993/94. I första omgången mötte man holländska Vitesse Arnhem. Efter en 3–0-seger hemma på Carrow Road och en mållös retur var laget klart för andra omgången. Där mötte man Bayern München. I första mötet på Olympiastadion i München gick Norwich fram till en 2–0-ledning innan ens en halvtimme var spelad. Tyskarna reducerade fem minuter före paus, men några fler mål blev det inte och sensationen var ett faktum. I och med segern blev Norwich första engelska lag att besegra Bayern München på bortaplan. Returen slutade 1–1 och Norwich gick därmed vidare med sammanlagt 3–2.

Italienska Inter stod för motståndet i tredje omgången och Norwich inledde hemma. Matchen var länge mållös, men tio minuter för full tid fick italienarna straffspark. Dennis Bergkamp gjorde inget misstag utan satte bollen i nät. Returen i Milano blev snarlik. Bergkamp gjorde matchens enda mål två minuter för full tid och Norwich var utslaget.

Norwich City i Premier League 1993/94

I ligapremiären 1993/94 föll Norwich City med 0–2 hemma mot Manchester United. Trots förlusten skulle Norwich återigen göra en stark höst. Efter premiären blev det tre raka segrar följt av två oavgjorda innan man föll mot Wimbledon. Därefter spelade Norwich åtta matcher i rad utan förlust. Största segern kom den 25 september då man besegrade Everton med 5–1. Efter femton matcher hade man alltså bara förlorat två gånger och låg på tredje plats i tabellen. Nu började dock formen att svikta. Det blev bara två segrar, mot Leeds United respektive Tottenham Hotspur, på de sex sista matcherna före nyår.

På nyårsdagen besegrade man Southampton med 1–0, men sedan spelade Norwich tio raka matcher utan vinst. Efter 3–4-förlusten hemma mot Queens Park Rangers den tolfte mars hade Norwich sjunkit till nionde plats i tabellen. Managern Mike Walker hade dessutom lämnat klubben den sjätte januari för att ta över Everton. Assisterande managern John Deehan ledde därefter laget. Norwich slog faktiskt Mike Walkers nya lag Everton med 3–0, men segern var bara en tillfällighet. På de nio avslutande matcherna blev det fem förluster och bara en seger, 1–0 mot Liverpool i näst sista omgången. En av de fem förlusterna om hemma mot Southampton då Norwich föll med 4–5. Det var den målrikaste matchen i Premier League denna säsong. Laget avslutade säsongen med att spela oavgjort, 1–1, hemma mot Oldham Athletic. Norwich City slutade därmed på tolfte plats i Premier League 1993/94.

Norwich City i cuperna 1993/94

I FA-cupen slog Norwich ut division tre-laget Wycombe Wanderers (2–0), men sedan förlorade man med 0–2 mot Manchester United. Det gick inte bättre i Ligacupen. Det började med en 1–2-förlust borta mot division två-laget Bradford City, men Norwich vann returen med 3–0 och gick vidare med sammanlagt 4–2. I nästa omgång blev det 1–1 mot Arsenal. Londonlaget vann dock omspelet med 3–0 och gick vidare.

Spelarna i Norwich City 1993/94

Laguppställning: 1 Bryan Gunn – 5 Ian Culverhouse, 17 Ian Butterworth, 10 John Polston, 2 Mark Bowen – 14 Ruel Fox, 4 Ian Crook, 3 Rob Newman, 11 Jeremy Goss – 7 Efan Ekoku, 22 Chris Sutton.

Ian Culverhouse spelade samtliga 42 ligamatcher under säsongen. Chris Sutton gjorde 25 mål och kom delad trea i Premier Leagues skytteliga. Hans anfallskollega Efan Ekoku stod för tolv fullträffar i ligan.

Tröjorna

Norwich City behöll samma matchställ 1993/94 som föregående säsong. En skillnad var att man hade en annan typ av tröjnummer samt hade spelarnas namn på ryggen. Ribero levererade med andra ord tröjorna och sponsor var Norwich and Peterborough Building Society. Tröjleverantören Ribero fick dock ekonomiska svårigheter och någon gång runt årsskiftet tog Mitre över. Man behöll samma matchställ men täckte över Ribero-loggan med en Mitre-logga.

I UEFA-cupen var spelarna numrerade 1–11 och man hade inge namn på ryggen. Dessutom gjorde UEFA:s begränsningar gällande tröjreklam att man tog bort symbolen på sponsorloggan och enbart hade företagets namn på mörkblå botten. Ovanför klubbmärket återfanns texten ”U.E.F.A.” och under detsamma fanns en banderoll med innevarande säsong, ”1993 – 94”.

Norwich spelade för det mesta i sina ordinarie gula tröjor och gröna byxor. I bortamatchen mot Vitesse Arnhem spelade dock Norwich i marinblå tröjor som var snarlika Wimbledons hemmatröjor. Byxorna skiljde sig dock och hade en gul rand nedtill medan Wimbledon hade gult på sidorna. Den vita bortatröjan med lila ärmar från 1992/93 fanns också kvar. Den kom till användning i Ligacupmatchen mot Bradford City.

Manchester United 1993/94

Manchester United inledde säsongen 1993/94 med Charity Shield-matchen mot Arsenal på Wembley. United var ju regerande ligamästare och Arsenal hade vunnit FA-cupen 1993. Matchen slutade 1–1 efter ett tidigt mål av Mark Hughes följt av kvittering av Ian Wright fem minuter för paus. Segraren avgjordes genom straffsparksläggning och där var United det bättre laget – 5–4 i straffar till United som tog hem ännu en titel.

Manchester United blir engelska mästare 1993/94

En vecka senare startade Premier League och Manchester United besegrade Norwich City med 2–0 i premiären. Det blev sedan ytterligare fyra segrar och en oavgjord (1–1 mot Newcastle) innan första förlusten kom, 0–1 borta mot Chelsea. Fyra dagar senare, den 15 september, inleddes kvalet till Champions League. Manchester United mötte ungerska Kispest Honvéd och engelsmännen vann med 3–2 i första mötet i Budapest. Det blev seger även i returen på Old Trafford, denna gång med 2–1. I nästa omgång mötte man turkiska Galatasaray. United gick upp i en tvåmålsledning redan efter fjorton minuter, men turkarna kvitterade till 2–2 bara arton minuter senare. Lagen gjorde sedan varsitt mål i andra halvlek och matchen slutade 3–3. Returen i Istanbul förblev mållös och Galatasaray gick därför vidare till gruppspelet tack vare fler gjorda bortamål.

Desto bättre gick det i ligan. Efter förlusten mot Chelsea spelade Manchester United 22 matcher i rad utan förlust. Den femte mars bröts den förlustfria sviten och återigen var det Chelsea som vann med matchens enda mål. United skakade dock snabbt av sig förlusten och i nästa omgång tog man sin största seger för säsongen, 5–0 mot Sheffield Wednesday. Därefter blev det två stycken 2–2-matcher mot Swindon Town respektive Arsenal innan man besegrade Liverpool med 1–0. Trots två förluster på tre matcher (mot Blackburn Rovers och Wimbledon) behöll laget serieledningen. Det blev sedan fyra segrar i rad innan man avslutade ligasäsongen med en mållös match mot Coventry City. Manchester United vann därmed Premier League 1993/94 och tog sin nionde ligatitel. Laget tog 94 poäng och slutade åtta poäng före tvåan Blackburn Rovers.

Final i Coca-Cola Cup 1993/94

Den 22 september inledde Manchester United spelet i Ligacupen (eller Coca-Cola Cup som turneringen hette officiellt) 1993/94 med att förlora med 1–2 mot division ett-laget Stoke City. United vann dock returen med 2–0 och gick därför vidare till nästa omgång. Under hösten slog man sedan ut Leicester City (5–1) och Everton (2–0). I januari 1994 mötte man Portsmouth i kvartsfinalen. Matchen slutade 2–2, men Manchester United vann omspelet med 1–0. Semifinalerna avgjordes genom dubbelmöten och motståndare var Sheffield Wednesday. United vann båda mötena, först med 1–0 hemma och sedan med 4–1 borta.

Manchester United mötte Aston Villa i finalen på Wembley den 27 mars 1994. Aston Villa tog ledningen i första halvlek och ökade sedan på till 2–0 i andra halvlek. Mark Hughes reducerade i 83:e minuten, men i 90:e minuten tog Andrei Kanchelskis bollen med hand i eget straffområde och blev utvisad. Dean Saunders satte den påföljande straffsparken och fastställde slutresultatet till 3–1.

Manchester United vinner FA-cupen 1994

Förlusten i Ligacupfinalen innebar att Manchester United gick miste om chansen att vinna en trippel. Samtidigt som man radade upp segrar i ligan avancerade man även i FA-cupen. Laget besegrade först Sheffield United med 1–0 i tredje omgången. Därefter slog man även ut Norwich City (2–0), Wimbledon (3–0) och Charlton Athletic (3–1). Semifinalen mot Oldham Athletic slutade 1–1, men i omspelet gick United segrande med 4–1.

I FA-cupfinalen på Wembley den 14 maj 1994 stod Chelsea för motståndet. Efter en mållös första halvlek tog Manchester United kommandot efter paus. I mitten av andra halvlek gjorde United tre mål på nio minuter. Eric Cantona gjorde två mål, båda på straff, och Mark Hughes ökade på till 3–0. På stopptid blev Paul Ince frispelad och rundade Dmitri Kharin i Chelseas mål. Han passade bollen till Brian McClair som fastställde slutresultatet till 4–0. Manchester United tog därmed sin åttonde FA-cuptitel och blev samtidigt den fjärde klubben på 1900-talet att vinna liga- och FA-cup-dubbeln.

Laguppställning FA-cupfinalen 1994: 1 Peter Schmeichel – 2 Paul Parker, 4 Steve Bruce, 6 Gary Pallister, 3 Denis Irwin (ut 86) – 14 Andrei Kancheslskis (ut 86), 16 Roy Keane, 8 Paul Ince, 11 Ryan Giggs – 7 Eric Cantona, 10 Mark Hughes; avbytare: 25 Gary Walsh (målvakt), 5 Lee Sharpe (in 86), 9 Brian McClair (in 86).

På YouTube kan du se FA-cupfinalen 1994 i sin helhet.

Spelarna i Manchester United 1993/94

Ordinarie laguppställning: 1 Peter Schmeichel – 2 Paul Parker, 4 Steve Bruce, 6 Gary Pallister, 3 Denis Irwin – 14 Andrei Kancheslskis/11 Ryan Giggs, 16 Roy Keane, 8 Paul Ince, 11 Ryan Giggs/5 Lee Sharpe – 7 Eric Cantona, 10 Mark Hughes.

Sommaren 1993 tävlade Manchester United med Arsenal och Blackburn Rovers om att värva Nottingham Forests 21-årige mittfältare Roy Keane. United vann till slut dragkampen och som kompensation fick Forest 3,75 miljoner pund vilket var nytt rekord för en övergång inom brittisk fotboll. Keanes ankomst ledde till att veteranen Bryan Robson bara spelade tio ligamatcher från start. Detta skulle bli Robsons trettonde och sista säsong i Manchester United. Efter totalt 461 matcher och 99 mål för klubben gick han sommaren 1994 över till Middlesbrough för att bli spelande manager.

Steve Bruce och Denis Irwin spelade mest med totalt 62 av 63 matcher (61 från start plus ett inhopp var). Dessutom spelade Peter Schmeichel och Gary Pallister 60 matcher var. Eric Cantona blev bäste målskytt med totalt 25 mål varav 18 i ligan. Hans anfallskollega Mark Hughes stod för 22 fullträffar varav tolv i ligan.

Tröjorna

Manchester United behöll samma hemmatröja 1993/94 om föregående säsong. Dessa tillverkades av Umbro och sponsor var japanska elektronikföretaget Sharp. En skillnad var att man från och med 1993/94 hade spelarnas namn på ryggen. Spelarna hade också personliga tröjnummer förutom i Champions League där startelvorna fortfarande var numrerade 1–11. Som regerande ligamästare hade Manchester United speciella Premier League-märken på ärmarna. Dessa hade texten ”Champions 1992-1993” och hade ett guldfärgat lejon istället för ett blått. Tröjorna som laget använde i FA-cupfinalen hade inskriptionen ”F.A. Cup Final 1993” nedanför klubbmärket. En annan skillnad var att tröjnumren i FA-cupfinalen bara hade texten Umbro utan de dubbla diamant-formerna. Hemmabyxorna var som vanligt vita i första hand, men i vissa bortamatcher använde man svarta byxor. Samma sak var det med strumporna, fast tvärtom. Svarta strumpor var förstavalet, men borta mot Newcastle och Wimbledon spelade United i vita strumpor.

Till 1993/94 fick Manchester United en ny bortatröja i svart med gula och blå detaljer. Sponsortexten på denna tröja löd ”Sharp Viewcam” istället för bara Sharp. Tillhörande byxor och strumpor var i samma färger, men borta mot Southampton använde man blå strumpor.

I cupmatcherna hade domarna svarta tröjor. Därför fick Manchester United använde den gulgröna bortatröjan från 1992/93 när det krävdes. Den kom till användning i FA-cupmatcherna mot Sheffield United och Wimbledon samt i Ligacupmatcherna mot Stoke och Aston Villa. I finalen mot Aston Villa återfanns inskriptionen ”The Coca-Cola Cup / The Final / Wembley 1994” ovanför klubbmärket. United spelade även i den gulgröna tröjan borta mot Kispest Honvéd i Champions League-kvalet, men då utan Premier League-märken på ärmarna och namn på ryggen.

Ipswich Town 1993/94

Ipswich Town vann sina tre första ligamatcher 1993/94 utan att släppa in ett enda mål. Trots den fina starten skulle laget bli indraget i bottenstriden. På de följande tretton matcherna blev det bara en seger, 2–0 borta mot Wimbledon. i den sista av dessa tretton matcher fick man dock oavgjort borta mot Manchester United och Ipswich avslutade sedan året med tre segrar och tre oavgjorda.

Den uppåtgående trenden var dock bara tillfällig. På nyårsdagen 1994 förlorade man med 1–2 hemma mot Liverpool och det blev bara två segrar på de tjugo sista matcherna. Vinsterna kom hemma mot Sheffield United (3–2) och borta mot Aston Villa (1–0) i februari och mars. Däremellan föll Ipswich med 1–5 hemma mot Arsenal. Det var lagets största hemmaförlust på arton år. På de elva sista matcherna blev det sju förluster och fyra oavgjorda. Ipswich riskerade att åka ur och det hela avgjordes i sista omgången. Men tack vare att Sheffield United förlorade sin sista match och Oldham bara fick oavgjort klarade sig laget kvar. Ipswich Town slutade på nittonde plats i Premier League 1993/94, en poäng före Sheffield United som åkte ur.

I FA-cupens tredje omgång spelade Ipswich 1–1 mot Swindon Town, men i omspelet blev det seger med 2–1. Efter att ha besegrat Tottenham Hotspur med 3–0 blev det återigen 1–1 och omspel. Motståndare var Wolverhampton Wanderers, men denna gång förlorade Ipswich med 1–2. I ligacupens andra omgång slog Ipswich ut Cambridge United efter 2–1 hemma och 2–0 borta. I nästa omgång blev det dock förlust med 2–3 mot Liverpool.

Spelarna i Ipswich Town 1993/94

Laguppställning: 1 Craig Forrest – 5 John Wark – 15 Phil Whelan, 18 Steve Palmer, 6 David Linighan, 3 Neil Thompson – 2 Mick Stockwell, 7 Geraint Williams, 21 Stuart Slater – 10 Ian Marshall, 11 Chris Kiwomya.

I augusti 1993 sålde Ipswich mittfältaren Jason Dozzell till Tottenham Hotspur för 1,9 miljoner pund. Nya spelare i laget var mittfältaren Paul Mason från Aberdeen och anfallaren Ian Marshall från Oldham Athletic. I slutet av september anlände även vänsteryttern Stuart Slater från Celtic. Mick Stockwell spelade samtliga 42 ligamatcher och Ian Marshall blev lagets bäste målskytt med tio ligamål.

Tröjorna

Umbro levererade tröjorna till Ipswich Town 1993/94 och sponsor var Fisons. Hemmatröjan var av samma modell som föregående säsong, men från och med 1993/94 hade man spelarnas namn på ryggen. Bortatröjan var ny för säsongen och var röd med svarta kritstrecksränder. Tillhörande byxor var svarta med en röd kant nedtill och upptill. Strumporna var röda med svart överdel.

Everton 1993/94

Everton inledde Premier League-säsongen 1993/94 med tre raka segrar följt av tre raka förluster och sedan ytterligare två segrar. I den sista av dessa matcher besegrade man lokalkonkurrenten Liverpool med 2–0 hemma på Goodison Park. Everton vann alltså fem av sina åtta första matcher, men trots detta skulle laget få kämpa för att undvika nedflyttning. På de följande tio matcherna blev det bara två segrar, och efter matchen mot Southampton den fjärde december (seger med 1–0) avgick managern Howard Kendall. Laget låg då på elfte plats i tabellen. Förutom de svaga resultaten var Kendall även oense med styrelsen som hade hindrat honom från att värva anfallaren Dion Dublin från Manchester United.

Assisterande managern Jimmy Gabriel ledde laget i sju matcher. Han lyckades dock inget vidare. Det blev bara en enda poäng, en mållös match mot Sheffield United, och sex förluster. På de sex första matcherna gjorde laget dessutom inte ett enda mål. Gabriels sista match blev en 2–4-förlust borta mot Chelsea. Everton hade vid det laget sjunkit till sextonde plats i tabellen.

Mike Walker ny manager i Everton

Den sjunde januari anlitade Everton Mike Walker som permanent manager. Hans första ligamatch som manager för Everton var hemma mot Swindon Town. Everton vann med hela 6–2 och på sina sex första ligamatcher noterade Walker bara en förlust, borta mot Manchester United (0–1). Därefter var det slut på det roliga. På de följande tio matcherna blev det sju förluster och efter säsongens näst sista match låg laget på nedflyttningsplats.

Everton mötte Wimbledon i sista matchen och behövde vinna för att hänga kvar. Det började dock illa. Anders Limpar tog med hand i eget straffområde varpå Dean Holdsworth gav Wimbledon ledningen på straffspark redan i fjärde minuten. I tjugonde minuten gjorde dessutom Evertons Gary Ablett självmål, men Graham Stuart reducerade på straff fyra minuter senare. I mitten av andra halvlek kvitterade Barry Horne till 2–2 och med mindre än tio minuter kvar gjorde Graham Stuart sitt andra mål för dagen. Matchen slutade 3–2 och Everton klarade sig kvar med nöd och näppe. Det blev till slut en sjuttondeplats för Everton i Premier League 1993/94, två poäng ovanför nedflyttningsstrecket.

I FA-cupens tredje omgång spelade Everton 1–1 mot Bolton Wanderers. Det blev oavgjort även i omspelet, men Bolton vann till slut med 3–2 efter förlängning. I höstens Ligacupmatcher mötte Everton först division tre-laget Lincoln City i ett dubbelmöte. Everton vann bägge matcherna, 4–3 borta och 4–2 hemma. Därefter blev det oavgjort, 2–2, mot division ett-laget Crystal Palace, men Everton vann med 4–1 efter omspel. I fjärde omgången blev det dock förlust med 0–2 mot Manchester United.

Spelarna i Everton 1993/94

Laguppställning: 1 Neville Southall – 2 Matt Jackson, 5 Dave Watson, 6 Gary Ablett/4 Ian Snodin, 3 Andy Hinchcliffe – 7 Mark Ward/8 Graham Stuart, 14 John Ebbrell, 10 Barry Horne, 11 Peter Beagrie – 8 Graham Stuart/15 Paul Rideout, 9 Tony Cottee.

Målvakten Southall spelade alla utom en match under säsongen (reservmålvakten Jason Kearton vaktade målet i en av Ligacupmatcherna). Tony Cottee blev lagets bäste målskytt med totalt nitton mål varav sexton i ligan och tre i Ligacupen. Mittfältarna Peter Beagrie och Mark Ward lämnade klubben i mars 1994 för spel i Manchester City respektive Birmingham. Samtidigt värvade Everton den svenske mittfältaren Anders Limpar från Arsenal.

Tröjorna

Umbro levererade tröjorna till Everton 1993/94 och sponsor var japanska it-företaget NEC. Hemmatröjan var blå med vit krage och hade två stora Everton-loggor och en Umbro-logga i tyget på framsidan. Byxor och strumpor var i första hand vita, men i vissa bortamatcher spelade Everton i blå byxor och strumpor. Bortatröjan hade marinblå och laxrosa ränder och var av samma modell som 1992/93. En skillnad var att man från och med 1993/94 hade spelarnas namn på ryggen. Till denna tröja använde man antingen marinblå eller laxrosa byxor samt laxrosa strumpor. Umbro tog även fram en vit tröja med smala marinblå ränder som hade samma design som Manchester Citys tredjetröja.