Ipswich Town vann sina tre första ligamatcher 1993/94 utan att släppa in ett enda mål. Trots den fina starten skulle laget bli indraget i bottenstriden. På de följande tretton matcherna blev det bara en seger, 2–0 borta mot Wimbledon. i den sista av dessa tretton matcher fick man dock oavgjort borta mot Manchester United och Ipswich avslutade sedan året med tre segrar och tre oavgjorda.
Den uppåtgående trenden var dock bara tillfällig. På nyårsdagen 1994 förlorade man med 1–2 hemma mot Liverpool och det blev bara två segrar på de tjugo sista matcherna. Vinsterna kom hemma mot Sheffield United (3–2) och borta mot Aston Villa (1–0) i februari och mars. Däremellan föll Ipswich med 1–5 hemma mot Arsenal. Det var lagets största hemmaförlust på arton år. På de elva sista matcherna blev det sju förluster och fyra oavgjorda. Ipswich riskerade att åka ur och det hela avgjordes i sista omgången. Men tack vare att Sheffield United förlorade sin sista match och Oldham bara fick oavgjort klarade sig laget kvar. Ipswich Town slutade på nittonde plats i Premier League 1993/94, en poäng före Sheffield United som åkte ur.
I FA-cupens tredje omgång spelade Ipswich 1–1 mot Swindon Tpwn, men i omspelet blev det seger med 2–1. Efter att ha besegrat Tottenham Hotspur med 3–0 blev det återigen 1–1 och omspel. Motståndare var Wolverhampton Wanderers, men denna gång förlorade Ipswich med 1–2. I ligacupens andra omgång slog Ipswich ut Cambridge United efter 2–1 hemma och 2–0 borta. I nästa omgång blev det dock förlust med 2–3 mot Liverpool.
Spelarna i Ipswich Town 1993/94
Laguppställning: 1 Craig Forrest – 5 John Wark – 15 Phil Whelan, 18 Steve Palmer, 6 David Linighan, 3 Neil Thompson – 2 Mick Stockwell, 7 Geraint Williams, 21 Stuart Slater – 10 Ian Marshall, 11 Chris Kiwomya.
I augusti 1993 sålde Ipswich mittfältaren Jason Dozzell till Tottenham Hotspur för 1,9 miljoner pund. Nya spelare i laget var mittfältaren Paul Mason från Aberdeen och anfallaren Ian Marshall från Oldham Athletic. I slutet av september anlände även vänsteryttern Stuart Slater från Celtic. Mick Stockwell spelade samtliga 42 ligamatcher och Ian Marshall blev lagets bäste målskytt med tio ligamål.
Tröjorna
Umbro levererade tröjorna till Ipswich Town 1993/94 och sponsor var Fisons. Hemmatröjan var av samma modell som föregående säsong, men från och med 1993/94 hade man spelarnas namn på ryggen. Bortatröjan var ny för säsongen och var röd med svarta kritstrecksränder. Tillhörande byxor var svarta med en röd kant nedtill och upptill. Strumporna var röda med svart överdel.
Everton inledde Premier League-säsongen 1993/94 med tre raka segrar följt av tre raka förluster och sedan ytterligare två segrar. I den sista av dessa matcher besegrade man lokalkonkurrenten Liverpool med 2–0 hemma på Goodison Park. Everton vann alltså fem av sina åtta första matcher, men trots detta skulle laget få kämpa för att undvika nedflyttning. På de följande tio matcherna blev det bara två segrar, och efter matchen mot Southampton den fjärde december (seger med 1–0) avgick managern Howard Kendall. Laget låg då på elfte plats i tabellen. Förutom de svaga resultaten var Kendall även oense med styrelsen som hade hindrat honom från att värva anfallaren Dion Dublin från Manchester United.
Assisterande managern Jimmy Gabriel ledde laget i sju matcher. Han lyckades dock inget vidare. Det blev bara en enda poäng, en mållös match mot Sheffield United, och sex förluster. På de sex första matcherna gjorde laget dessutom inte ett enda mål. Gabriels sista match blev en 2–4-förlust borta mot Chelsea. Everton hade vid det laget sjunkit till sextonde plats i tabellen.
Mike Walker ny manager i Everton
Den sjunde januari anlitade Everton Mike Walker som permanent manager. Hans första ligamatch som manager för Everton var hemma mot Swindon Town. Everton vann med hela 6–2 och på sina sex första ligamatcher noterade Walker bara en förlust, borta mot Manchester United (0–1). Därefter var det slut på det roliga. På de följande tio matcherna blev det sju förluster och efter säsongens näst sista match låg laget på nedflyttningsplats.
Everton mötte Wimbledon i sista matchen och behövde vinna för att hänga kvar. Det började dock illa. Anders Limpar tog med hand i eget straffområde varpå Dean Holdsworth gav Wimbledon ledningen på straffspark redan i fjärde minuten. I tjugonde minuten gjorde dessutom Evertons Gary Ablett självmål, men Graham Stuart reducerade på straff fyra minuter senare. I mitten av andra halvlek kvitterade Barry Horne till 2–2 och med mindre än tio minuter kvar gjorde Graham Stuart sitt andra mål för dagen. Matchen slutade 3–2 och Everton klarade sig kvar med nöd och näppe. Det blev till slut en sjuttondeplats för Everton i Premier League 1993/94, två poäng ovanför nedflyttningsstrecket.
I FA-cupens tredje omgång spelade Everton 1–1 mot Bolton Wanderers. Det blev oavgjort även i omspelet, men Bolton vann till slut med 3–2 efter förlängning. I höstens Ligacupmatcher mötte Everton först division tre-laget Lincoln City i ett dubbelmöte. Everton vann bägge matcherna, 4–3 borta och 4–2 hemma. Därefter blev det oavgjort, 2–2, mot division ett-laget Crystal Palace, men Everton vann med 4–1 efter omspel. I fjärde omgången blev det dock förlust med 0–2 mot Manchester United.
Spelarna i Everton 1993/94
Laguppställning: 1 Neville Southall – 2 Matt Jackson, 5 Dave Watson, 6 Gary Ablett, 3 Andy Hinchcliffe – 7 Mark Ward/8 Graham Stuart, 14 John Ebbrell, 10 Barry Horne/4 Ian Snodin, 11 Peter Beagrie/3 Andy Hinchcliffe – 8 Graham Stuart/15 Paul Rideout, 9 Tony Cottee.
Målvakten Southall spelade alla utom en match under säsongen (reservmålvakten Jason Kearton vaktade målet i en av Ligacupmatcherna). Tony Cottee blev lagets bäste målskytt med totalt nitton mål varav sexton i ligan och tre i Ligacupen. Mittfältarna Peter Beagrie och Mark Ward lämnade klubben i mars 1994 för spel i Manchester City respektive Birmingham. Samtidigt värvade Everton den svenske mittfältaren Anders Limpar från Arsenal.
Tröjorna
Umbro levererade tröjorna till Everton 1993/94 och sponsor var japanska it-företaget NEC. Hemmatröjan var blå med vit krage och hade två stora Everton-loggor och en Umbro-logga i tyget på framsidan. Byxor och strumpor var i första hand vita, men i vissa bortamatcher spelade Everton i blå byxor och strumpor. Bortatröjan hade marinblå och laxrosa ränder och var av samma modell som 1992/93. En skillnad var att man från och med 1993/94 hade spelarnas namn på ryggen. Till denna tröja använde man antingen marinblå eller laxrosa byxor samt laxrosa strumpor. Umbro tog även fram en vit tröja med smala marinblå ränder som hade samma design som Manchester Citys tredjetröja.
Coventry City fick en kanonstart på Premier League-säsongen 1993/94: seger med 3–0 borta mot Arsenal efter ett hattrick av Micky Quinn. Det blev sedan även vinst med 2–1 hemma mot Newcastle United följt av fem oavgjorda på sex matcher. I sjätte omgången vann man dessutom med 1–0 mot Liverpool. Efter den fina inledningen kom Coventry in i en formsvacka med tre förluster på fyra matcher. Förlusten med 1–5 mot Queens Park Rangers den 23 oktober blev för mycket för managern Bobby Gould som valde att avgå.
Klubben valde Phil Neal som ersättare till Gould. Neal hade haft en framgångsrik karriär som högerback i Liverpool 1974–1985, men som tränare hade han ingen erfarenhet av den högsta divisionen. Hans enda tränaruppdrag hade varit som spelande manager och sedan manager för Bolton Wanderers 1985–1992. Resultaten blev blandade under Phil Neals första tid i Coventry. Det blev sex segrar, fem oavgjorda och sex förluster på de sjutton första ligamatcherna. Därefter förlorade man fyra matcher i rad innan man besegrade Norwich City med 2–1 följt av ytterligare en förlust, 1–2 mot Wimbledon. Avslutningen av säsongen blev dock lyckad med fyra segrar och tre oavgjorda på de sju sista matcherna. Det innebar att Coventry City slutade på elfte plats i Premier League 1993/94.
I FA-cupen åkte Coventry ut direkt i tredje omgången efter förlust med 0–2 mot Newcastle. I Ligacupens andra omgång vann Coventry med 3–0 i första mötet med division tre-laget Wycombe Wanderers. Trots förlust med 2–4 i returen gick Coventry vidare med sammanlagt 5–4. Det blev dock förlust med 0–2 mot Oldham Athletic i nästa omgång.
Spelarna i Coventry City 1993/94
Laguppställning: 1 Steve Ogrizovic – 2 Brian Borrows, 4 Peter Atherton, 20 Phil Babb, 3 Steve Morgan – 25 Julian Darby/16 Willie Boland, 18 Sean Flynn, 6 David Rennie, 12 Peter Ndlovu/17 Roy Wegerle – 7 John Williams/12 Peter Ndlovu, 10 Micky Quinn.
Phil Babb och Peter Ndlovu spelade mest med 40 ligamatcher var. Ndlovu blev även lagets bäste målskytt med elva ligamål.
Tröjorna
Ribero levererade tröjorna till Coventry City 1993/94 och sponsor var franska biltillverkaren Peugeot. Den blåvit-mönstrade hemmatröjan var likadan som föregående säsong, fast Ribero-loggan var nu återigen marinblå. Coventry inledde säsongen med samma ljusblå strumpor som 1992/93, men till matchen mot Liverpool den 1 september bytte man till vita strumpor. I nästa match, borta mot Aston Villa, spelade Coventry i marinblå strumpor med två ljusblå ränder upptill. Vita strumpor var annars förstavalet, men i bortamatcherna mot Tottenham den 1 januari, Sheffield United den 12 februari och Leeds United den 19 mars spelade Coventry i helt marinblå strumpor tillsammans med den blå tröjan och de blå byxorna.
Bortatröjan var gul med marinblå krage och muddar. Den var i samma stil som Wimbledons hemmatröja fast med omvända färger. Till denna tröja använde man antingen marinblå eller gula byxor. De marinblå byxorna hade gula fält på sidorna och var likadana som Wimbledons byxor. Strumporna var antingen marinblå eller vita.
Inför säsongen 1993/94 anlitade Chelsea Glenn Hoddle som spelande tränare. Han hade precis fört upp Swindon Town till Premier League genom kvalseger över Leicester City. Hoddles tid i Chelsea kunde dock fått en bättre start. Det blev två förluster och en oavgjord på de tre första ligamatcherna. Första segern kom i Londonderbyt mot Queens Park Rangers (2–0) i fjärde omgången. Därefter blev det tre oavgjorda och två segrar. De två vinsterna kom hemma på Stamford Bridge mot Manchester United och Liverpool och båda matcherna slutade 1–0.
Uppgången var dock bara tillfällig. Mellan den andra oktober och 27 december förlorade Chelsea nio matcher och spelade två oavgjorda. De enda poängen kom hemma mot Manchester City (0–0) och Ipswich Town (1–1). I årets sista match blev det i alla fall en 1–0-seger över Newcastle United och i början av det nya året blev det ytterligare fem segrar på nio matcher. På de avslutande tolv matcherna blev resultaten jämnt fördelade – fyra segrar, fyra oavgjorda och fyra förluster. Chelsea kom därmed upp i 51 poäng och slutade på fjortonde plats i Premier League 1993/94.
Chelsea till final i FA-cupen 1993/94
I Ligacupen slog Chelsea ut West Bromwich Albion efter 1–1 borta och seger med 2–1 hemma, men i nästa omgång föll man med 0–1 mot Manchester City. Desto bättre gick det i FA-cupen. Det började visserligen med en mållös match mot Barnet, bottenlag i division två (tredje högsta divisionen). Matchen skulle egentligen spelats på Barnets hemmaarena Underhill Stadium i norra London, men av säkerhetsskäl flyttades den till Stamford Bridge. I omspelet, som också spelades på Stamford Bridge, vann Chelsea med 4–0. Det blev oavgjort, 1–1, även i nästa omgång mot Sheffield Wednesday, men återigen vann Chelsea efter omspel, denna gång med 3–1. Chelsea slog sedan ut Oxford United (2–1), Wolverhampton Wanderers (1–0) och till sist Luton Town (2–0) i semifinalen.
Finalen spelades på Wembley den 14 maj 1994 och motståndare var ligamästarna Manchester United. Matchen var fortfarande mållös efter 45 minuter. Närmast att göra mål var Chelseas Gavin Peacock som prickade ribban i 25:e minuten. I mitten av andra halvlek tog dock United över och gjorde tre mål inom loppet av nio minuter. De två första målen kom på straff genom Eric Cantona efter att Eddie Newton och Frank Sinclair rivit ner varsin motståndare. På stopptid fastställde Brian McClair slutresultatet till 4–0. Se ett sammandrag av FA-cupfinalen 1994 på Youtube.
Laguppställning FA-cupfinalen 1994: 1 Dmitrij Kharin – 12 Steve Clarke, 5 Erland Johnsen, 35 Jakob Kjeldbjerg, 6 Frank Sinclair – 24 Craig Burley (ut 68), 18 Eddie Newton, 10 Gavin Peacock, 11 Dennis Wise – 7 John Spencer, 21 Mark Stein (ut 79); avbytare: 13 Kevin Hitchcock (målvakt), 20 Glenn Hoddle (in 68), 9 Tony Cascarino (in 79).
Spelarna i Chelsea 1993/94
Inför säsongen värvade Hoddle mittfältaren/anfallaren Gavin Peacock från Newcastle United för 1,25 miljoner pund och danske försvararen Jakob Kjeldbjerg från Silkeborg för 485 000 pund. I oktober anlände även sydafrikanske anfallaren Mark Stein från Stoke City för 1,5 miljoner pund. Stein blev lagets bäste målskytt med totalt fjorton mål varav tretton i ligan och ett i FA-cupen. Mellan december 1993 och februari 1994 satte han rekord i Premier League genom att göra mål i sju raka matcher. Även Peacock stod för fjorton mål varav åtta i ligan och sex i FA-cupen. Ryske målvakten Kharin var den som spelade mest med totalt 51 matcher varav 40 i ligan.
Tröjorna
Umbro levererade tröjorna till Chelsea 1993/94 och sponsor var amerikanska datortillverkaren Commodore som denna säsong gjorde reklam för persondatorn Amiga. Den blå hemmatröjan hade en blå krage med en röd och en vit rand samt röd hals. Byxorna var blå med röda Umbro-märken på sidorna. Strumporna var vita med blå överdel men i vissa bortamatcher spelade Chelsea i blå strumpor. I FA-cupfinalen återfanns inskriptionen ”F.A. Cup Final 1994” nedanför klubbmärket. En annan skillnad mot den vanliga hemmatröjan var att numren på ryggen enbart hade texten ”Umbro” i rött istället för hela logotypen i mörkblått.
Bortatröjan var vit med röda kritstrecksränder och var av samma modell som 1992/93. En skillnad var att man från och med 1993/94 hade spelarnas namn på ryggen. Chelsea introducerade även en ny tredjetröja i gult med svarta och vita ränder. Tillhörande byxor var svarta med vit nederkant och strumporna var gula med svart överdel.
Blackburn Rovers inledde Premier League-säsongen 1993/94 med att besegra Chelsea med 2–1 på Stamford Bridge. Stjärnanfallaren Alan Shearer stod dock fortfarande utanför laget. Han hade missat hela vårsäsongen 1993 på grund av en korsbandsskada, men i nästa match, hemma mot Norwich City, gjorde han comeback som inhoppare. Det blev förlust med 2–3, men därefter tog Blackburn tre segrar och spelade två oavgjorda. Efter en andra hemmaförlust, 0–2 mot West Ham, gjorde Shearer comeback i startelvan mot Sheffield Wednesday den 25 september. Han stod för kvitteringen till 1–1 och därefter gjorde han sju mål på tio ligamatcher. Bland annat stod Shearer för ett hattrick i 3–3-matchen borta mot Leeds United.
Därutöver blev det fyra segrar, två oavgjorda samt en 0–1-förlust borta mot Queens Park Rangers. Efter säsongens fjärde förlust, 0–1 borta mot Ipswich Town, spelade Blackburn tolv raka ligamatcher utan nederlag mellan den femte december och 22 februari. Alan Shearer stod för övrigt för tretton mål på dessa tolv matcher. En 1–1-match borta mot serieledarna Manchester United den 26 december följdes av sju raka segrar.
Avslutningen av säsongen blev dock något ojämn. På de tretton sista ligamatcherna blev det sju segrar, två oavgjorda och fyra förluster. Blackburn Rovers kunde därför inte komma ifatt Manchester United utan fick nöja sig med andra plats i Premier League 1993/94. Totalt blev det 25 segrar, nio oavgjorda och åtta förluster vilket gav 84 poäng, åtta poäng efter mästarna.
I FA-cupen slog Blackburn Rovers ut Portsmouth i tredje omgången. Det blev oavgjort 3–3, men Blackburn vann omspelet med 3–1. Även i nästa omgång blev det oavgjort, denna gång en mållös match mot Charlton Athletic. Omspelet slutade med en 0–1-förlust och Blackburn var därmed utslaget. I Ligacupen 1993/94 slog Blackburn Rovers ut Bournemouth efter 1–0 hemma och 0–0 borta. Även nästa match mot Shrewsbury Town slutade mållös, men Blackburn vann omspelet med 4–3. Blackburn åkte sedan ur Ligacupen efter 0–1 mot Tottenham Hotspur i fjärde omgången.
Spelarna i Blackburn Rovers 1993/94
Ordinarie laguppställning: 26 Tim Flowers – 20 Henning Berg, 2 David May, 5 Colin Hendry, 6 Graeme Le Saux – 7 Stuart Ripley, 4 Tim Sherwood, 8 Kevin Gallacher/23 David Batty, 11 Jason Wilcox – 9 Alan Shearer, 10 Mike Newell/8 Kevin Gallacher.
Le Saux, May och Ripley spelade 40 ligamatcher från start. Alan Shearer gjorde 31 mål och kom tvåa i skytteligan, tre mål bakom Newcastles Andy Cole. Dessutom gjorde han två mål i FA-cupen (båda mot Portsmouth) och ett i Ligacupen (mot Bournemouth). Bobby Mimms inledde säsongen som ordinarie målvakt, men den fjärde november 1993 värvades Tim Flowers från Southampton för 2,4 miljoner pund. Övergångssumman gjorde honom till Storbritanniens dyraste målvakt. En annan nykomling var mittfältaren David Batty som Blackburn värvade från Leeds United för 2,75 miljoner pund den 26 oktober. Svenske mittbacken Patrik Andersson hann vara spela en match (mot Newcaslte den 29 augusti) innan han såldes till Borussia Mönchengladbach.
Tröjorna
Blackburn Rovers behöll samma matchställ 1993/94 som föregående säsong. En skillnad på hemmatröjan var att logotypen för sponsorn McEwan’s Lager nu satt på en vit bakgrund. En annan skillnad gällde numren på ryggen. I början av säsongen använde man samma typ av nummer som Aston Villa, Leeds och Newcastle som också hade tröjor av märket Asics. Liksom sponsorloggan satt dessa nummer på en vit bakgrund.
En nymodighet denna säsong var att spelarna hade personliga nummer och namn på ryggen. Namnen var på den första versionen av tröjan röda med svarta kanter. Efter matchen mot Liverpool den tolfte september ändrade man på numren och namnen. Man gick tillbaka till de kantiga siffrorna från 92/93 men med vita inre kanter istället för genomskinliga. Även Asics-märket på siffrorna blev vita. Samtidigt tog man bort den vita panelen som de runda siffrorna satt på. Färgen på namnen ändrades också och blev nu vita med röda kanter. Byxorna var oftast vita med blå fält på sidorna, men i vissa bortamatcher spelade Blackburn i blå byxor med vita fält på sidorna.
Den röd-svart-randiga bortatröjan från 1992/93 var kvar även 1993/94 med skillnaden att man nu hade namn på ryggen. Formen på siffran ett ändrades också till att bli helt rak. Efter nyår fick siffrorna ett Asics-märke i nederkant. Bortabyxorna var precis som tidigare svarta med röda fält på sidorna, men borta mot Tottenham i februari 1994 spelade Blackburn i vita byxor med röda fält på sidorna.
I Ligacupmatchen mot Tottenham i december 1993 spelade Blackburn i gult och svart. Tröja och byxor var gula med svarta sidopaneler. De tillhörande strumporna var gula med svart överdel. Denna match var enda gången som detta matchställ kom till användning. En orsak kan ha varit att domarna i Ligacupen bar svarta kläder och att Blackburns röd-svarta bortaställ därför inte var ett alternativ.
Arsenal hade vunnit FA-cupen 1993 och deltog därför i Cupvinnarcupen 1993/94. I första omgången mötte man danska Odense. Martin Keown gjorde självmål redan i artonde minuten, men Arsenal vände genom mål av Ian Wright och Paul Merson och vann med 2–1. Oavgjort, 1–1, i returen innebar att Londonlaget gick vidare till nästa omgång. Där väntade belgiska Standard Liège som inte vållade Arsenal några som helst bekymmer. Två mål av Wright och ett av Merson innebar i praktiken att matchen var avgjord redan efter första mötet på Highbury. Returen i Belgien slutade med total utklassning. 7–0 till Arsenal i en match med sex olika målskyttar (Kevin Campbell stod för två fullträffar) och sammanlagt alltså 10–0 på de två matcherna.
Cupvinnarcupen fortsatte sedan med kvartsfinaler i mars 1994. Italienska Torino stod för motståndet och första mötet på Stadio Delle Alpi slutade mållöst. I returen på Highbury nickade Tony Adams in matchens enda mål i andra halvlek och skickade Arsenal till semifinal. Där väntade Paris Saint-Germain och fransmännen inledde hemma på Parc des Princes. Ian Wright gav Arsenal ledningen tio minuter före halvtidsvilan, men David Ginola kvitterade fyra minuter efter densamma. Det blev inga fler mål i första mötet, men i returen gjorde Kevin Campbell mål för Arsenal redan i sjunde minuten. Det visade sig räcka för att Arsenal skulle ta sig till final mot Parma med Tomas Brolin i laget.
Final i Cupvinnarcupen
Finalen spelades på Parken i Köpenhamn den fjärde maj 1994. Arsenals bäste målskytt Ian Wright var avstängd och därför fick Alan Smith agera ensam längst fram i anfallet. I tjugonde minuten misslyckades Parmas libero Lorenzo Minotti med en rensning. Alan Smith höll sig framme och drog till på volley. Bollen gick i mål och Arsenal ledde med 1–0. Några fler mål blev det inte och Arsenal hade därmed vunnit en europeisk cuptitel för första gången sedan 1970.
Arsenals lag i Cupvinnarcupfinalen 1994: 1 David Seaman – 2 Lee Dixon, 5 Steve Bould, 6 Tony Adams, 3 Nigel Winterburn – 7 Kevin Campbell, 4 Paul Davis, 11 Ian Selley, 8 Steve Morrow, 10 Paul Merson (ut 86) – 9 Alan Smith; avbytare: 12 Andy Linighan, 13 Alan Miller (målvakt), 14 Eddie McGoldrick (in 86), 15 Ray Parlour, 16 Paul Dickov.
Se höjdpunkter från Cupvinnarcupfinalen:
Arsenal i Premier League 1993/94
Arsenal inledde Premier League-säsongen 1993/94 med en 0–3-förlust hemma mot Coventry City. Laget tog dock revansch genom att därefter vinna fyra matcher i rad. Bland annat besegrade man ärkerivalen Tottenham Hotspur med 1–0 på White Hart Lane i andra omgången. Efter 1–1 borta mot Blackburn Rovers i sjätte omgången gjorde sedan Kevin Campbell hattrick i 4–0-segern mot Ipswich Town. Arsenal avslutade september månad med en 1–0-förlust borta mot Manchester United samt seger hemma mot Southampton med samma siffror. I oktober månad spelade Arsenal fyra ligamatcher och samtliga slutade 0–0. Det blev sedan blandade resultat i årets tio sista ligamatcher – fem segrar, två oavgjorda och tre förluster. I en av segrarna, 4–0 borta mot Swindon Town, gjorde Kevin Campbell sitt andra hattrick för säsongen.
På nyårsdagen 1994 vann Arsenal med 3–0 i Londonderbyt mot Wimbledon på Selhurst Park. Det blev sedan fem oavgjorda matcher i rad – två gånger 0–0 och sedan tre gånger 1–1. Efter seger med 1–0 hemma mot Blackburn vann Arsenal sedan med 5–1 borta mot Ipswich och 4–0 borta mot Southampton. Både mot Ipswich och Southampton gjorde Ian Wright hattrick. På de nästkommande åtta matcherna blev det tre segrar och fem oavgjorda. Arsenal hade därmed spelat nitton raka ligamatcher utan förlust. Avslutningen av ligasäsongen blev dock mindre lyckad med 2–0-förluster både hemma mot West Ham United och borta mot Newcastle United. Arsenal vann arton matcher, spelade sjutton oavgjorda och förlorade sju gånger. Det gav 71 poäng och fjärde plats i Premier League-tabellen 1993/94. Laget hade ligans bästa försvar med endast 28 insläppta mål på 42 matcher vilket var tio färre än mästarlaget Manchester United.
Spelarna i Arsenal 1993/94
Ordinarie laguppställning: 1 David Seaman – 2 Lee Dixon, 5 Andy Linighan/12 Steve Bould, 6 Tony Adams, 3 Nigel Winterburn – 23 Ray Parlour/11 Eddie McGoldrick, 4 Paul Davis, 17 John Jensen, 10 Paul Merson – 8 Ian Wright, 7 Kevin Campbell/9 Alan Smith.
Seaman och Wright spelade mest med 39 ligamatcher var. Wright blev även bäste målskytt med 23 ligamål medan Kevin Campbell stod för fjorton fullträffar. Irländaren Eddie McGoldrick var ny i klubben och hade värvats från Crystal Palace sommaren 1993. Hans ankomst ledde till att managern George Graham sålde Anders Limpar till Everton i mars 1994.
Utslagna ur cuperna
I de båda inhemska cuperna gick det inte lika bra som föregående säsong. Arsenal slog ut Millwall i FA-cupens tredje omgång, men förlorade sedan mot Bolton Wanderers efter omspel. I Ligacupen slog Arsenal först ut Huddersfield Town och sedan Norwich City efter omspel. Därefter blev det förlust mot Aston Villa.
Tröjorna
Adidas levererade tröjorna till Arsenal 1993/94 och sponsor var JVC. Hemmastället var av samma modell som 1992/93, men bortastället var nytt för säsongen. Det bestod av gula tröjor med tre marinblå diagonala ränder som delades av på mitten för att göra plats för sponsorloggan. Till denna tröja använde man marinblå byxor med tre gula diagonala ränder på vänster ben samt gula strumpor med tre marinblå ränder på mitten. En nyhet i Premier League 1993/94 var att spelarna hade personliga tröjnummer och namn på ryggen. Numren var kantiga med Adidas-märket nedtill till skillnad från 1992/93 då man använde en mer traditionell typ av nummer.
I Cupvinnarcupen var startelvan fortfarande numrerad 1–11 och man hade heller inte spelarnas namn på ryggen. Dessutom spelade man i tröjor utan reklam i finalen. Nedanför klubbmärket återfanns inskriptionen ”European Cup Winners Cup Final 1994”. Vad gäller bortatröjan under Europaäventyret kom den till användning borta mot Standard Liège, hemma mot Torino och borta mot PSG. En skillnad mot den bortatröja man använde i ligan var att muddarna var helt marinblå istället för trefärgade.
Wimbledon inledde säsongen 1993/94 med fyra segrar och fyra oavgjorda på de nio första matcherna. Laget låg då på fjärde plats i tabellen. Enda förlusten kom borta mot Sheffield United i fjärde omgången. Wimbledon var ett relativt målsnålt lag och man vann tre raka matcher med 1–0. Fortsättningen på hösten blev emellertid mindre framgångsrik. Det blev inte en enda seger i oktober. Däremot förlorade man två matcher med 0–4 mot Leeds respektive Newcastle United. Enda segern i november kom hemma mot bottenlaget Swindon Town (3–0) och även i december var resultaten blandade med två segrar, två förluster och en oavgjord. Wimbledon var inte direkt något publiklag och i matchen mot Coventry City på annandag jul 1993 noterade man säsongens lägsta publiksiffra i Premier Leauge. Endast 4 739 åskådare såg matchen på Selhurst Park.
Förlust med 0–3 i Londonderbyt hemma mot Arsenal på nyårsdagen innebar att Wimbledon sjönk till femtonde plats. Därefter började man åter komma i form och laget tog fyra segrar på sju matcher. Efter 1–0 mot Manchester City i 30:e omgången låg Wimbledon elva i tabellen. Trots två förluster mot Londonrivalerna Chelsea och Queens Park Rangers behöll man sin placering. Dessa tre matcher spelades för övrigt inom loppet av åtta dagar i mitten av mars. Efter att ha fått vila en vecka hittade Wimbledon återigen formen. På de följande nio matcherna blev det sju segrar och två oavgjorda. De två oavgjorda matcherna, som båda slutade 1–1, kom hemma mot Liverpool och borta mot Arsenal. Däremellan besegrade man blivande mästarna Manchester United med 1–0. Framgångarna gjorde att Wimbledons manager Joe Kinnear utsågs till månadens manager både i mars och april 1994.
Wimbledon sexa i Premier League 1993/94
Wimbledon avslutade säsongen 1993/94 med att besöka Everton på Goodison Park. Hemmalaget behövde vinna för att ha chans att hänga kvar, men det var Wimbledon som gick upp i en 2–0-ledning. Evertons svenske mittfältare Anders Limpar tog med hand i eget straffområde varpå Dean Holdsworth satte straffen i mål. Det andra målet kom till genom ett självmål av Gary Ablett. Bara några minuter senare tog Limpar revansch genom att filma till sig en straffspark som hans lagkamrat Graham Stuart satte i nät. Everton gjorde sedan ytterligare två mål i andra halvlek och klarade sig kvar i Premier League. Trots förlusten slutade Wimbledon på sjätte plats i tabellen vilket var en tangering av deras bästa placering från 1987.
I FA-cupen slog Wimbledon ut division tre-laget Scunthorpe United och division ett-laget Sunderland, men i fjärde omgången föll man med 0–3 mot Manchester United (länk till YouTube). Även i Ligacupen inledde Wimbledon med att besegra ett division tre-lag, nämligen Hereford United. Därefter besegrade man Newcastle United och i fjärde omgången fick man oavgjort, 1–1, mot Liverpool. Även omspelet slutade oavgjort, denna gång 2–2, och Wimbledon lyckades sedan vinna straffsparksläggningen med 4–3. I femte omgången föll man dock med 1–2 mot Sheffield Wednesday.
Spelarna i Wimbledon 1993/94
Laguppställning: 1 Hans Segers – 2 Warren Barton, 15 John Scales, 6 Scott Fitzgerald/5 Dean Blackwell, 33 Gary Elkins/35 Alan Kimble – 20 Lawrie Sanchez/26 Neal Ardley, 4 Vinnie Jones, 24 Peter Fear, 8 Robbie Earle – 9 John Fashanu, 10 Dean Holdsworth.
Vänsterbacken Kimble var ny i laget och kom från Cambridge United sommaren 1993. Ny i laget var också anfallaren Gary Blissett från Brentford. Han tog dock ingen ordinarie plats utan började oftast på bänken. Lawrie Sanchez såldes till Swindon Town i mars 1994. Samtidigt värvade Wimbledon anfallaren Marcus Gayle från Brentford. Gayle tog över tröja nummer 20 från Sanchez och spelade de tio sista matcherna. Earle och Holdsworth spelade samtliga 42 ligamatcher medan holländske målvakten Segers missade en match. Holdsworth blev även lagets bäste målskytt med sjutton ligamål medan Fashanu stod för elva fullträffar.
Tröjorna
Till säsongen 1993/94 tog Ribero över som tröjtillverkare åt Wimbledon. Sponsor var radiostationen LBC. Ribero tog fram en marinblå tröja med gul krage och gula muddar (den långärmade varianten hade dock marinblå muddar). Även byxor och strumpor var marinblå med gula markeringar. Detta var första gången på hundra år som ett lag från Wimbledon spelade i marinblått (då handlade det om föregångaren Wimbledon Old Centrals). Eftersom domarna alltid hade svarta dräkter fanns en regel om att lagen inte fick ha svarta eller mörkblå tröjor. Men när Premier League startade 1992 fick domarna gröna tröjor istället vilket öppnade upp för möjligheten till marinblå spelartröjor.
I de inhemska cuperna bar domarna fortfarande svarta tröjor. Därför fick Wimbledon använda sina reservställ även om man spelade på hemmaplan. Det ena reservstället bestod av vita tröjor, svarta byxor och vita strumpor. Denna kombination valde Wimbledon i hemmamatcherna mot Liverpool och Sheffield Wednesday i Ligacupen. Det fanns även ett helrött reservställ med svarta detaljer. På höger ärm och på vänster sida av byxorna återfanns klubbens initialer WFC. De röda tröjorna hade två olika typer av nummer på ryggen. Den långärmade hade samma siffror som på de vita och marinblå tröjorna medan den kortärmade hade en annan variant. Dessa siffror var tjockare och hade två diagonala ränder i övre vänstra hörnet. Wimbledon använde dessa röda tröjor i hemmamatcherna mot Hereford United och Newcastle i Ligacupen samt mot Manchester United i FA-cupen.
West Ham United hade kommit tvåa i division ett och var därmed tillbaka i högsta divisionen 1993/94. Managern Billy Bonds förstärkte laget med försvararna Simon Webster (Charlton Athletic) och Keith Rowland (Bournemouth), mittfältaren Paul Mitchell (också han Bournemouth), högeryttern Dale Gordon (Glasgow Rangers) samt holländske anfallaren Jeroen Boere från Go Ahead Eagles. Webster bröt dock benet i en duell med Julian Dicks under en träning på försäsongen. Skadan höll honom borta från spel hela säsongen. Just Julian Dicks lämnade klubben i september när Liverpool värvade honom. Som delbetalning fick West Ham vänsterbacken David Burrows och mittfältaren Mike Marsh. Klubben passade även på att värva rutinerade anfallaren Lee Chapman från Portsmouth.
West Ham United i Premier League 1993/94
West Ham United inledde ligaspelet 1993/94 med fyra förluster på de sex första matcherna. Enda segern så långt kom i fjärde omgången då man besegrade Sheffield Wednesday med 2–0. I oktober/november gick det emellertid bättre för West Ham. Under denna period förlorade laget bara en match, borta mot Liverpool, och i slutet av november låg man på tionde plats i tabellen. Ett par segrar under första hälften av december gjorde att man klättrade ytterligare en placering, men därefter kom laget in i en formsvacka. Mellan 16 december och 28 mars vann West Ham bara en av tretton ligamatcher, hemma mot Everton på nyårsdagen. I mars 1994 förlorade man tre raka matcher och laget sjönk till femtonde plats. På de nio avslutande matcherna blev det fyra segrar och West Ham United slutade på trettonde plats i Premier League 1993/94.
I FA-cupens tredje omgång slog West Ham ut Watford. Därefter besegrade man Notts County efter omspel och sedan Kidderminster Harriers. Kvartsfinalen mot Luton Town blev mållös och i omspelet föll West Ham med 2–3. West Ham slog ut Chesterfield i Ligacupens andra omgång, men åkte sedan ut efter förlust mot Nottingham Forest.
Spelarna
Laguppställning: 1 Ludek Miklosko – 2 Tim Breacker, 4 Steve Potts, 12 Tony Gale, 33 David Burrows – 8 Peter Butler, 14 Ian Bishop, 16 Matty Holmes, 34 Mike Marsh – 9 Trevor Morley, 25 Lee Chapman.
Tjeckiske målvakten Miklosko spelade samtliga 51 tävlingsmatcher under säsongen. Av utespelarna var mittbacken Steve Potts den som spelade mest med totalt 50 matcher varav 41 i ligan. Trevor Morley blev bäste målskytt med totalt sexton mål varav tretton i ligan. Hans anfallskollega Chapman stod för tolv fullträffar varav åtta i ligan.
Tröjorna
Till säsongen 1993/94 tog Pony över som tröjleverantör åt West Ham United. Sponsor var precis som föregående säsong Dagenham Motors. Hemmatröjan var vinröd med ljusblå ärmar och vinröda muddar. Den hade rund hals med två vinröda och två ljusblå ränder. Över bröstet hade man placerat en stor Pony.logga i ljusblått. Denna återkom längre ner på vänster sida av tröjan. I början av säsongen var siffrorna på ryggen blå, men från och med matchen mot Aston Villa den 16 oktober bytte man till vita siffror. Byxorna var i samma stil som Southampton och var vita med två ljusblå och en vinröd stor Pony-logga. Strumporna var vita med vinröd överdel och två ljusblå ränder. I matcher mot lag med vita strumpor använde man dock vinröda strumpor med vit överdel.
Bortatröjan var ljusblå med två vinröda ränder tvärsöver bröstet/magen. Till denna tröja använda man ljusblå byxor och strumpor. West Ham använde även de ljusblå byxorna tillsammans med hemmatröjan i bortamatcher mot lag med vita byxor.
Inför säsongen 1993/94 kom Osvaldo Ardiles tillbaka till Tottenham Hotspur för att ta över som manager. Argentinaren Ardiles hade första gången kommit till Tottenham som spelare efter VM 1978 och var under många år oerhört populär i klubben. Han fick också en bra start som manager i Tottenham med tre segrar på de fyra första ligamatcherna. Teddy Sheringham, som 1992/93 hade vunnit skytteligan, gjorde nio mål på de tio första matcherna. En skada på Sheringham bidrog dock till att formen dalade och på de följande 23 matcherna blev det bara två segrar. Bland annat förlorade laget sju raka matcher under januari och februari. På de nio sista matcherna vann Tottenham fyra och förlorade fem. Detta gav en femtondeplats i tabellen, sju placeringar sämre än föregående säsong.
I FA-cupen besegrade Tottenham Peterborough United efter straffsparksläggning. Både första matchen och omspelsmatchen slutade 1–1. Det blev dock förlust med 0–3 mot Ipswich Town i nästa omgång. I Ligacupen 1993/94 slog Tottenham Hotspur ut Burnley, Derby County och Blackburn Rovers, men i femte omgången föll man med 1–2 mot blivande cupvinnarna Aston Villa.
De spelmässiga resultaten var dock inte det värsta för Tottenham denna säsong. Engelska fotbollsförbundet gjorde en utredning angående ekonomiska oegentligheter som klubben hade varit inblandad i under 80-talet. Resultatet av utredningen blev att Tottenham fick betala 600 000 pund i böter. Man fick även tolv poängs avdrag i 1994/95 års ligatabell samt blev avstängda från FA-cupen. Senare höjdes bötesbeloppet till 1,5 miljoner pund, men man slapp poängavdraget och fick även vara med i FA-cupen.
Spelarna i Tottenham Hotspur 1993/94
Laguppställning: 1 Erik Thorstvedt – 2 Dean Austin/23 Sol Campbell, 5 Colin Calderwood, 6 Gary Mabbutt, 3 Justin Edinburgh – 4 Vinny Samways, 12 Jason Dozzell, 14 Steve Sedgley – 9 Darren Anderton, 10 Teddy Sheringham, 7 Nick Barmby.
I början av säsongen spelade Sol Campbell vänsterback istället för Justin Edinburgh som var skadad. Edinburgh kom dock tillbaka och när sedan Dean Austin blev skadad flyttade Campbell över som högerback. Steve Sedgley spelade mest med 49 av de 50 tävlingsmatcherna under säsongen. Han missade bara en av matcherna i Ligacupen. Sheringham hade problem med skador och deltog bara i 21 matcher (sjutton plus två inhopp i ligan) men blev ändå lagets bäste målskytt med femton mål varav tretton i ligan.
Tröjorna
Umbro levererade tröjorna till Tottenham Hotspur 1993/94 och sponsor var tyska ölmärket Holsten. Den vita hemmatröjan hade marinblå krage med en vit rand samt marinblå muddar med en vit och en gul rand. Muddarna på den långärmade varianten hade dock ingen gul rand. Byxorna var marinblå med två vita ränder upptill samt en vit rand nedtill med en gul kant. Strumporna var vita med marinblå Umbro-markeringar upptill.
Tottenham använde två olika reservställ, ett gult och ett ljusblått. Båda dessa hade hängt med sedan 1991 och var alltså nu inne på sin tredje säsong. Skillnaden på 1993/94 års variant var att spelarnas namn återfanns på ryggen.
Southampton förstärkte laget inför 1993/94 med vänsterbacken Simon Charlton från Huddersfield Town för 250 000 pund. Man värvade även de två skottarna Paul McDonald (vänsterytter) och Colin Cramb (forward) från Hamilton Academical, men dessa lyckades aldrig ta en ordinarie plats i laget, utan höll mest till i reservlaget.
Southampton i Premier League 1993/94
Precis som föregående säsong fick laget kämpa för att undvika nedflyttning. Det blev åtta förluster på de nio första matcherna. Enda segern så långt kom i fjärde omgången då man besegra Swindon Town med 5–1. Southampton värvade ett flertal spelare under säsongen för att förstärka laget. I mitten av september anlände mittfältaren Paul Allen från Tottenham Hotspur för 500 000 pund. Två veckor senare anslöt tidigare landslagsmittfältaren Peter Reid från Manchester City som kom på fri transfer. Han lämnade dock klubben för spel i Notts County redan i februari 1994. Den 4 november sålde klubben sin förstemålvakt Tim Flowers till Blackburn Rovers. Övergångssumman på 2,4 miljoner pund gjorde honom till Storbritanniens dyraste målvakt. För att ersätta Flowers köpte klubben in 34-årige Dave Beasant från Chelsea för 300 000 pund.
I oktober/november hade Southampton en period med tre segrar på fem matcher och efter segern borta mot Aston Villa den 24 november var man ovanför nedflyttningsstrecket. Därefter blev det emellertid fem raka förluster, men man avslutade i alla fall året med seger över Chelsea och oavgjort mot Manchester City.
Alan Ball tar över
Efter förlust hemma mot Norwich City på nyårsdagen fick managern Ian Branfoot sparken. Hans ersättare Alan Ball hade tidigare spelat i Southampton och kom närmast från ett tränaruppdrag i Exeter City. Alan Ball fick en kanonstart med fyra segrar på sina fem första matcher och laget klättrade upp till sjuttonde plats i tabellen. På dessa fem matcher gjorde Matthew Le Tissier sju mål inklusive ett hattrick mot Liverpool. På de följande sju matcherna blev det dock tre oavgjorda och fyra förluster och laget sjönk återigen till näst sista plats. En stark avslutning med tre segrar på de sex sista matcherna gjorde ändå att man klarade sig kvar. Southampton slutade på artonde plats i Premier League 1993/94, samma placering som föregående säsong. Den nionde april var laget för övrigt inblandat i säsongens målrikaste match när man besegrade Norwich City med 5–4 på Carrow Road.
I de båda cuperna gick det inget vidare för Southampton 1993/94. I FA-cupens tredje omgång förlorade man mot division två-laget Notts County efter omspel. Laget åkte ut direkt även i Ligacupen. Efter att ha vunnit med 1–0 i första mötet med division tre-laget Shrewsbury Town förlorade man returen med 2–0.
Spelarna i Southampton 1993/94
Laguppställning: 1 Dave Beasant – 2 Jeff Kenna, 6 Ken Monkou, 18 Steve Wood, 11 Francis Benali – 10 Neil Maddison, 27 Paul Allen, 8 Glenn Cockerill/21 Tommy Widdrington/4 Jim Magilton, 14 Simon Charlton – 7 Matthew Le Tissier – 9 Iain Dowie.
Cockerill gick över till Leyton Orient i december och Magilton anlände från Oxford United i februari. Maddison spelade 45 av de 46 tävlingsmatcherna och missade bara en ligamatch. Le Tissier gjorde 25 mål (samtliga i ligan) och kom delad trea i skytteligan tillsammans med Chris Sutton i Norwich City.
Tröjorna
Pony levererade tröjorna åt Southampton 1993/94 och sponsor var Dimplex. Årets tröjor hade ett stort Pony-märke i rött över bröstet och tre röda ränder nedanför. Ärmarna var röda och V-halsen hade röda, svarta och vita ränder. Till denna tröja använde man svarta byxor med två röda och ett vitt fält som var i samma stil som Pony-loggan. Strumporna var svarta med röd överdel och två vita ränder upptill. Reservtröjan var i samma stil som hemmatröjan fast turkos med blå ränder och turkos-färgade ärmar. Även byxor och strumpor var i samma stil fast turkos och blått.
