Etikett: Arsenal

18 maj 2024

Arsenal 1986–1988

Arsenal 1986/87

Inför säsongen 1986/87 anlitade Arsenal skotten George Graham som ny manager. Han kom närmast från Millwall som han hade fört upp till division två 1985. Men bland Arsenalanhängarna var han mest ihågkommen som mittfältare i det lag som tog hem dubbeln 1971. I sin första ligamatch som manager för Arsenal vann han med 1–0 mot Manchester United hemma på Highbury. Därefter blev det dock bara en seger på sju matcher (2–0 mot Sheffield Wednesday). Det blev bland annat tre raka 0–0-matcher och laget gjorde inte mer än fem mål på de första åtta matcherna.

Men det skulle bli bättre. Den fjärde oktober besegrade man blivande mästarna Everton med 1–0 på Goodison Park. Det var starten på en sjutton matcher lång förlustfri svit. Arsenal vann tretton av dessa matcher och bland segrarna fanns två 4–0-vinster på bortaplan i november, mot Southampton och Aston Villa, samt en 2–1-seger över ärkerivalen Tottenham Hotspur på White Hart Lane den fjärde januari. Laget toppade då tabellen fyra poäng före Everton, men den 24 januari bröts sviten då man föll med 2–0 borta mot Manchester United. Arsenal kom nu in i en formsvacka och spelade sedan ytterligare åtta matcher utan att vinna. Efter att ha förlorat med 3–1 borta mot West Ham den åttonde april befann sig laget nu på femte plats i tabellen. På de avslutande åtta matcherna blev det sedan fem segrar och tre förluster. Det innebar att Arsenal slutade på fjärde plats i division ett 1986/87.

Arsenal vinner Ligacupen 1986/87

I FA-cupens tredje omgång slog Arsenal ut Reading med 3–1. Därefter besegrade man Portsmouth med 6–1 och sedan Barnsley med 2–0, men i sjätte omgången blev det förlust med 3–1 mot Watford. Desto bättre skulle det gå i Ligacupen. I andra omgången slog man ut Huddersfield Town efter 2–0 hemma och 0–0 i returen. Sedan besegrade man Manchester City (3–1) och Charlton Athletic (2–0) samt Nottingham Forest (2–0) i kvartsfinalen.

I semifinalen mötte man Tottenham. Det blev förlust med 0–1 i första matchen på Highbury och i returen tog Tottenham ledningen efter en dryg kvart. Arsenal vände dock till 2–1 i andra halvlek vilket blev slutresultatet efter en mållös förlängning. Sammanlagt 2–2 och matchen gick därför till omspel tre dagar senare. I mitten av andra halvlek tog Tottenham återigen ledningen genom Clive Allen som även hade gjort målen i de två tidigare matcherna. Arsenal kvitterade dock med åtta minuter kvar genom Ian Allinson och i matchens sista minut gjorde David Rocastle segermålet för de rödvita.

Finalen spelades på Wembley den femte april 1987 och motståndare var Liverpool. Ian Rush gav Liverpool ledningen i mitten av första halvlek, men Charlie Nicholas kvitterade sju minuter senare. I matchens 83:e minut gjorde samme Nicholas mål igen när hans skott gick i nät via Liverpools Ronnie Whelan. Matchen slutade 2–1 och Arsenal hade vunnit Ligacupen för första gången.

Spelarna i Arsenal 1986/87

Ordinarie laguppställning: 1 John Lukic – 2 Viv Anderson, 5 David O’Leary, 6 Tony Adams, 3 Kenny Sansom – 7 David Rocastle, 4 Steve Williams, 8 Paul Davis, 11 Martin Hayes – 9 Niall Quinn, 10 Charlie Nicholas.

I Ligacupfinalen satt nummer 12 Perry Groves och nummer 14 Michael Thomas på bänken. Groves kom in istället för Quinn i 73:e minuten och Thomas kom in istället för Hayes i 83:e minuten.

20-årige mittbacken Tony Adams spelade samtliga 55 liga- och cupmatcher och blev även utsedd till årets unga spelare i ligan. Martin Hayes blev bäste målskytt med totalt 24 mål varav nitton i ligan. Av de 24 målen kom elva på straff (åtta i ligan). I september värvades yttern Perry Groves från Colchester United. Mittfältaren Stewart Robson såldes till West Ham i januari 1987 och en månad senare försvann mittbacken Tommy Caton till Oxford United. I mars 1987 värvade Arsenal anfallaren Alan Smith från Leicester, men man lånade tillbaka honom till sin gamla klubb för resten av säsongen.

Arsenal 1987/88

Arsenal fick ingen vidare start på 1987/88 med två förluster samt en mållös match mot Manchester United däremellan. Men sen fick man igång spelet. I fjärde omgången blev det hela 6–0 mot nykomlingen Portsmouth efter ett hattrick av Alan Smith. Efter 1–1 borta mot Luton Town vann Arsenal sedan tio raka ligamatcher och gick upp i serieledning. Då försvann plötsligt den fina formen och det blev bara en seger (3–1 hemma mot Sheffield Wednesday) på de följande elva matcherna. Arsenal sjönk därför till femte plats, tjugo poäng bakom serieledarna Liverpool. Laget hittade dock formen igen och på de fjorton sista matcherna blev det bara två förluster. Arsenal slutade därmed på sjätte plats i ligan 1987/88.

I FA-cupen slog Arsenal ut Millwall (2–0), Brighton & Hove Albion (2–1) och Manchester United (2–1), men åkte sedan ut efter 1–2 mot Nottingham Forest i sjätte omgången. Laget tog sig återigen till final i Ligacupen. På vägen dit besegrade man Doncaster Rovers (3–0, 1–0), Bournemouth (3–0), Stoke City (3–0), Sheffield Wednesday (1–0) samt Everton i semifinalen (1–0 borta, 3–1 hemma). I finalen mötte man Luton Town, men där blev det överraskande förlust med 2–3.

Spelarna i Arsenal 1987/88

I maj 1987 värvade Arsenal vänsterbacken Nigel Winterburn från Wimbledon. Tre månader senare förstärkte George Graham laget ytterligare med mittfältaren Kevin Richardson från Watford. Under sommaren sålde man även högerbacken Viv Anderson till Manchester United. Den då 20-årige Michael Thomas tog över som högerback, men i februari 1988 flyttade han upp som innermittfältare. Charlie Nicholas och Niall Quinn förlorade sina platser i anfallet till Alan Smith och Perry Groves. I januari 1988 såldes således Nicholas till Aberdeen medan Quinn blev kvar i klubben ett par år till. Senare samma månad värvades högerbacken Lee Dixon från Stoke City och i mars anslöt vänsteryttern Brian Marwood från Sheffield Wednesday. Den senare skulle så småningom konkurrera ut den skadebenägne Martin Hayes. Mittbacken David O’Leary blev skadad och utbytt mot Nottingham Forest på annandag jul 1987. I hans frånvaro tog Gus Caesar över tröja nummer fem.

Arsenal hade följande utseende 1987/88: 1 John Lukic – 2 Michael Thomas/Nigel Winterburn, 5 David O’Leary/Gus Caesar, 6 Tony Adams, 3 Kenny Sansom – 7 David Rocastle, 4 Steve Williams/Michael Thomas, 8 Paul Davis, 11 Kevin Richardson/Martin Hayes – 9 Alan Smith, 10 Perry Groves.

Lukic och Rocastle spelade mest med totalt 52 av de 55 matcherna varav 40 i ligan. Alan Smith blev bäste målskytt med totalt sexton mål varav elva i ligan.

Tröjorna

Till säsongen 1986/87 tog Adidas över efter Umbro som tröjleverantör till Arsenal. Tröjorna hade ett mönster i tyget i form av ränder och små Arsenal-kanoner. På ärmarna återfanns de tre Adidas-ränderna, på hemmatröjan var de röda med marinblå bårder och på bortatröjan tvärtom. Byxorna var kritstrecksrandiga och hade klubbens initialer AFC på höger ben. Bortastället var i samma stil som hemmastället och bestod av gula tröjor, marinblå byxor och gula strumpor. Den gula bortatröjan hade dock ärmar i samma färg som resten av tröjan. I Ligacupfinalen 1987 spelade Arsenal i sitt hemmaställ, men tröjan hade ett par förändringar. Runt Adidas-märket återfanns texten ”Llittlewoods Cup Final / Wembley 1987” och på tröjnumren hade man lagt till ett litet Adidas-märke i nederkant.

3 november 2023

Arsenal 1993/94

Arsenal hade vunnit FA-cupen 1993 och deltog därför i Cupvinnarcupen 1993/94. I första omgången mötte man danska Odense. Martin Keown gjorde självmål redan i artonde minuten, men Arsenal vände genom mål av Ian Wright och Paul Merson och vann med 2–1. Oavgjort, 1–1, i returen innebar att Londonlaget gick vidare till nästa omgång. Där väntade belgiska Standard Liège som inte vållade Arsenal några som helst bekymmer. Två mål av Wright och ett av Merson innebar i praktiken att matchen var avgjord redan efter första mötet på Highbury. Returen i Belgien slutade med total utklassning. 7–0 till Arsenal i en match med sex olika målskyttar (Kevin Campbell stod för två fullträffar) och sammanlagt alltså 10–0 på de två matcherna.

Cupvinnarcupen fortsatte sedan med kvartsfinaler i mars 1994. Italienska Torino stod för motståndet och första mötet på Stadio Delle Alpi slutade mållöst. I returen på Highbury nickade Tony Adams in matchens enda mål i andra halvlek och skickade Arsenal till semifinal. Där väntade Paris Saint-Germain och fransmännen inledde hemma på Parc des Princes. Ian Wright gav Arsenal ledningen tio minuter före halvtidsvilan, men David Ginola kvitterade fyra minuter efter densamma. Det blev inga fler mål i första mötet, men i returen gjorde Kevin Campbell mål för Arsenal redan i sjunde minuten. Det visade sig räcka för att Arsenal skulle ta sig till final mot Parma med Tomas Brolin i laget.

Final i Cupvinnarcupen

Finalen spelades på Parken i Köpenhamn den fjärde maj 1994. Arsenals bäste målskytt Ian Wright var avstängd och därför fick Alan Smith agera ensam längst fram i anfallet. I tjugonde minuten misslyckades Parmas libero Lorenzo Minotti med en rensning. Alan Smith höll sig framme och drog till på volley. Bollen gick i mål och Arsenal ledde med 1–0. Några fler mål blev det inte och Arsenal hade därmed vunnit en europeisk cuptitel för första gången sedan 1970.

Arsenals lag i Cupvinnarcupfinalen 1994: 1 David Seaman – 2 Lee Dixon, 5 Steve Bould, 6 Tony Adams, 3 Nigel Winterburn – 7 Kevin Campbell, 4 Paul Davis, 11 Ian Selley, 8 Steve Morrow, 10 Paul Merson (ut 86) – 9 Alan Smith; avbytare: 12 Andy Linighan, 13 Alan Miller (målvakt), 14 Eddie McGoldrick (in 86), 15 Ray Parlour, 16 Paul Dickov.

Se höjdpunkter från Cupvinnarcupfinalen:

Arsenal i Premier League 1993/94

Arsenal inledde Premier League-säsongen 1993/94 med en 0–3-förlust hemma mot Coventry City. Laget tog dock revansch genom att därefter vinna fyra matcher i rad. Bland annat besegrade man ärkerivalen Tottenham Hotspur med 1–0 på White Hart Lane i andra omgången. Efter 1–1 borta mot Blackburn Rovers i sjätte omgången gjorde sedan Kevin Campbell hattrick i 4–0-segern mot Ipswich Town. Arsenal avslutade september månad med en 1–0-förlust borta mot Manchester United samt seger hemma mot Southampton med samma siffror. I oktober månad spelade Arsenal fyra ligamatcher och samtliga slutade 0–0. Det blev sedan blandade resultat i årets tio sista ligamatcher – fem segrar, två oavgjorda och tre förluster. I en av segrarna, 4–0 borta mot Swindon Town, gjorde Kevin Campbell sitt andra hattrick för säsongen.

På nyårsdagen 1994 vann Arsenal med 3–0 i Londonderbyt mot Wimbledon på Selhurst Park. Det blev sedan fem oavgjorda matcher i rad – två gånger 0–0 och sedan tre gånger 1–1. Efter seger med 1–0 hemma mot Blackburn vann Arsenal sedan med 5–1 borta mot Ipswich och 4–0 borta mot Southampton. Både mot Ipswich och Southampton gjorde Ian Wright hattrick. På de nästkommande åtta matcherna blev det tre segrar och fem oavgjorda. Arsenal hade därmed spelat nitton raka ligamatcher utan förlust. Avslutningen av ligasäsongen blev dock mindre lyckad med 2–0-förluster både hemma mot West Ham United och borta mot Newcastle United. Arsenal vann arton matcher, spelade sjutton oavgjorda och förlorade sju gånger. Det gav 71 poäng och fjärde plats i Premier League-tabellen 1993/94. Laget hade ligans bästa försvar med endast 28 insläppta mål på 42 matcher vilket var tio färre än mästarlaget Manchester United.

Spelarna i Arsenal 1993/94

Ordinarie laguppställning: 1 David Seaman – 2 Lee Dixon, 5 Andy Linighan/12 Steve Bould, 6 Tony Adams, 3 Nigel Winterburn – 23 Ray Parlour/11 Eddie McGoldrick, 4 Paul Davis, 17 John Jensen, 10 Paul Merson – 8 Ian Wright, 7 Kevin Campbell/9 Alan Smith.

Seaman och Wright spelade mest med 39 ligamatcher var. Wright blev även bäste målskytt med 23 ligamål medan Kevin Campbell stod för fjorton fullträffar. Irländaren Eddie McGoldrick var ny i klubben och hade värvats från Crystal Palace sommaren 1993. Hans ankomst ledde till att managern George Graham sålde Anders Limpar till Everton i mars 1994.

Utslagna ur cuperna

I de båda inhemska cuperna gick det inte lika bra som föregående säsong. Arsenal slog ut Millwall i FA-cupens tredje omgång, men förlorade sedan mot Bolton Wanderers efter omspel. I Ligacupen slog Arsenal först ut Huddersfield Town och sedan Norwich City efter omspel. Därefter blev det förlust mot Aston Villa.

Tröjorna

Adidas levererade tröjorna till Arsenal 1993/94 och sponsor var JVC. Hemmastället var av samma modell som 1992/93, men bortastället var nytt för säsongen. Det bestod av gula tröjor med tre marinblå diagonala ränder som delades av på mitten för att göra plats för sponsorloggan. Till denna tröja använde man marinblå byxor med tre gula diagonala ränder på vänster ben samt gula strumpor med tre marinblå ränder på mitten. En nyhet i Premier League 1993/94 var att spelarna hade personliga tröjnummer och namn på ryggen. Numren var kantiga med Adidas-märket nedtill till skillnad från 1992/93 då man använde en mer traditionell typ av nummer.

I Cupvinnarcupen var startelvan fortfarande numrerad 1–11 och man hade heller inte spelarnas namn på ryggen. Dessutom spelade man i tröjor utan reklam i finalen. Nedanför klubbmärket återfanns inskriptionen ”European Cup Winners Cup Final 1994”. Vad gäller bortatröjan under Europaäventyret kom den till användning borta mot Standard Liège, hemma mot Torino och borta mot PSG. En skillnad mot den bortatröja man använde i ligan var att muddarna var helt marinblå istället för trefärgade.

1 november 2023

Arsenal 1992/93

Inför säsongen 1992/93 sålde Arsenal mittfältaren David Rocastle till Leeds United för två miljoner pund. Manager George Graham ersatte honom med nyblivne danske Europamästaren John ”Faxe” Jensen från Bröndby för 1,1 miljoner pund. Under säsongen var hemmaarenan Highbury en byggarbetsplats eftersom man skulle bygga om den till att endast ha sittplatser. Publikkapaciteten var därför reducerad till 29000.

Arsenal i Premier League 1992/93

Från och med denna säsong hette högsta serien i England Premier League. Arsenal inledde ligaspelet med två förluster, hemma mot Norwich City (2–4) och borta mot Blackburn Rovers (0–1). Första segern kom borta mot Liverpool (2–0) i tredje omgången i en match där Anders Limpar gjorde första målet. Efter ytterligare två segrar, mot Oldham Athletic (2–0) och Sheffield Wednesday (2–1) blev det fyra matcher utan seger. Arsenal återhämtade sig och vann sex ligamatcher i rad vilket förde upp dem i serieledning. Därefter blev det dock fyra raka förluster och laget vann bara ytterligare sex ligamatcher under säsongen. Under våren var man ett tag nere på tolfte plats i tabellen.

Arsenal avslutade ligaspelet med en 1–3-förlust i derbyt mot Tottenham Hotspur. Totalt blev det femton segrar, elva oavgjorda och sexton förluster. Laget gjorde endast 40 mål på de 42 ligamatcherna, men samtidigt släppte man bara in 38 mål. Endast mästarlaget Manchester United hade ett bättre försvar. Arsenal kom därmed på tionde plats i Premier League 1992/93, på samma poäng (56) som Chelsea.

Ordinarie laguppställning: 1 David Seaman – 2 Lee Dixon, 5 Steve Bould/Andy Linighan, 6 Tony Adams, 3 Nigel Winterburn – 11 Ray Parlour/Anders Limpar, 4 David Hillier, 7 John Jensen, 10 Paul Merson – 8 Ian Wright, 9 Alan Smith/Kevin Campbell.

Målvakten Seaman spelade mest med 39 av de 42 ligamatcherna. Limpar spelade bara tolv ligamatcher från start (han gjorde även elva inhopp) och förutom Parlour spelade även Kevin Campbell ett antal matcher i tröja nummer elva. Ian Wright blev lagets bäste målskytt med femton ligamål. Han gjorde även tio mål i FA-cupen och fem i Ligacupen. I februari 1993 återvände mittbacken Martin Keown till Arsenal efter sju år i Aston Villa och Everton. Efter säsongen tackade irländske mittbacken David O’Leary för sig efter 722 matcher i Arsenal-tröjan (klubbrekord) åren 1975–1993. Han gick sedan över till Leeds United där han avslutade karriären.

Arsenal vinner Ligacupen 1992/93

Det gick alltså inget vidare för Arsenal i ligan 1992/93, men i de båda inhemska cuperna gick det desto bättre. I Ligacupens andra omgång ställdes Arsenal mot Millwall. Det blev 1–1 både hemma och borta och genom straffsparksläggning tog sig Arsenal vidare till tredje omgången. Derby County stod för motståndet och även denna gång slutade matchen 1–1. Arsenal vann sedan omspelet den första december med 2–1.

Ligacupen fortsatte i januari 1993 och Arsenal besegrade först Scarborough (1–0) och sedan Nottingham Forest (2–1). I semifinalerna mötte man Crystal Palace och Arsenal vann första mötet med 3–1 på Selhurst Park. Seger med 2–0 i returen på Highbury innebar att Arsenal var i final. Finalen spelades på Wembley den 18 april 1993 och motståndare var Sheffield Wednesday. Amerikanen John Harkes gav Wednesday en tidig ledning, men Paul Merson kvitterade i tjugonde minuten. I mitten av andra halvlek tog Arsenal ledningen genom Steve Morrow som gjorde sitt första mål för klubben. Matchen slutade 2–1 och Arsenal hade vunnit Ligacupen för andra gången i historien. Under firandet av segern bar Tony Adams matchhjälten Morrow på sina axlar, men tappade honom och Morrow föll handlöst till marken. Det visade sig vara så illa att han fick föras till sjukhus med bruten arm vilket innebar att han missade resten av säsongen.

I Ligacupfinalen spelade man för första gången med fasta tröjnummer och namn på ryggen. I de tidigare cupomgångarna samt i ligan var spelarna numrerade 1–11. Så här ställde Arsenal upp:

1 David Seaman – 22 David O’Leary, 5 Andy Linighan, 6 Tony Adams, 3 Nigel Winterburn – 11 Ray Parlour, 15 Steve Morrow, 14 Paul Davis, 10 Paul Merson – 8 Ian Wright, 7 Kevin Campbell; avbytare: 4 Ian Selley, 9 Alan Smith.

Här är ett sammandrag av Ligacupfinalen 1993:

Dubbla cuptitlar för Arsenal 1992/93

I FA-cupens tredje omgång mötte Arsenal Yeovil Town, hemmahörande i Football Conference (femte nivån i seriesystemet). Ett hattrick av Ian Wright gav Arsenal segern med 3–1, men i nästa omgång stötte man på tuffare motstånd i form av Leeds United. Matchen slutade 2–2 och gick till omspel. Där drog Arsenal det längsta strået – seger med 3–2 och avancemang till femte omgången. Arsenal besegrade Nottingham Forest med 2–0 och därefter Ipswich Town med 4–2 i kvartsfinalen. I semifinalen ställdes Arsenal mot lokalkonkurrenten Tottenham Hotspur. Lagkaptenen Tony Adams nickade in matchens enda mål och tog sitt lag till final.

I finalen på Wembley den 15 maj 1993 väntade, precis som i Ligacupfinalen, Sheffield Wednesday. Ian Wright gav Arsenal ledningen i första halvlek, men David Hirst kvitterade i mitten av andra. Efter en mållös förlängning gick matchen till omspel fem dagar senare. Återigen gav Ian Wright Arsenal ledningen i första halvlek, men precis som i första mötet kvitterade Sheffield Wednesday i mitten andra halvlek, denna gång genom Chris Waddle. Matchen gick till förlängning, och med två minuter kvar nickade Andy Linighan bollen i mål efter en hörna av Paul Merson. Arsenal tog därmed hem FA-cupen för sjätte gången i historien och som första klubb lyckades man vinna både de inhemska cuperna under en och samma säsong.

Precis som i Ligacupfinalen hade spelarna fasta tröjnummer och namn på ryggen. I första finalmatchen ställde Arsenal upp enligt följande:

1 David Seaman – 2 Lee Dixon, 5 Andy Linighan, 6 Tony Adams, 3 Nigel Winterburn – 11 Ray Parlour (ut 66), 17 John Jensen, 14 Paul Davis, 10 Paul Merson – 7 Kevin Campbell, 8 Ian Wright (ut 90); avbytare: 9 Alan Smith (in 66), 22 David O’Leary (in 90).

I omspelet fick Alan Smith chansen istället för Parlour och Arsenal formerade laget så här:

1 David Seaman – 2 Lee Dixon, 5 Andy Linighan, 6 Tony Adams, 3 Nigel Winterburn – 17 John Jensen, 14 Paul Davis, 10 Paul Merson – 7 Kevin Campbell, 8 Ian Wright (ut 81), 9 Alan Smith; avbytare: 22 David O’Leary (in 81), 4 Ian Selley.

Här är ett sammandrag av FA-cupfinalerna 1993:

Tröjorna

Adidas levererade tröjorna till Arsenal 1992/93 och sponsor var JVC. Klubben behöll det gul- och marinblå bortastället från föregående säsong, men man introducerade ett nytt hemmaställ med den nya Adidas Equipment-logotypen. På de vita ärmarna fanns tre fält, två röda och ett marinblått emellan. Liknande tröjor hade det norska landslaget vid denna tid. Ett par skillnader var att Norges tröjor hade tre marinblå ränder längs ärmarna samt den gamla Adidas-logotypen.

Som jag nämnde tidigare hade spelarna personliga tröjnummer och namn på ryggen i de båda cupfinalerna. Numren hade också en annan, kantig, stil i dessa matcher jämfört med övriga matcher under säsongen I FA-cupfinalen återfanns även Adidas-logotypen på nedre delen av siffrorna. På vänster bröst fanns även detaljer som avslöjade matchernas betydelse. I Ligacupfinalen löd inskriptionen ”The Coca-Cola Cup / The Final / Wembley 1993”. På tröjorna i FA-cupfinalen placerade man en bild av pokalen och på den inskriptionen ”Football Association / Challenge Cup Final / Wembley May 1993”.

11 oktober 2022

Arsenal 1994/95

Inför säsongen 1994/95 värvade Arsenal den svenske mittfältaren Stefan Schwarz från Benfica för 1,8 miljoner pund. Under säsongen kom han dock att bli alltmer frustrerad över managern George Grahams taktik och efter bara en säsong lämnade han klubben för spel i Fiorentina.

I februari 1995 fick George Graham sparken efter att det uppdagats att han tagit emot 425 000 pund i mutor från den norske agenten Rune Hauge i samband med övergångarna av John Jensen och Pål Lydersen 1992. Det engelska fotbollsförbundet stängde därför av Graham från fotboll i ett år. Hans assistent Stewart Houston tog över som manager för resten av säsongen. Arsenal hade haft en svag säsong och låg i mitten av Premier League-tabellen. Houston vann sina två första matcher, men därefter blev det sex förluster på sju matcher. Det blev till slut en tolfteplats för Arsenal, vilket var klubbens sämsta placering sedan 1976.

Arsenal till final i Cupvinnarcupen 1994/95

Arsenal hade vunnit Cupvinnarcupen föregående säsong och var därför med även i 1994/95 års upplaga. Under hösten slog man ut cypriotiska Omonia Nicosia och danska Brøndby. I kvartsfinalerna i mars 1995 slog Arsenal ut franska Auxerre efter 1–1 hemma och 1–0 borta. Italienska Sampdoria stod för motståndet i semifinalerna och båda mötena slutade 3–2 till respektive hemmalag. Efter en mållös förlängning gick matchen till straffsparksläggning. Målvakten David Seaman blev stor hjälte för Arsenal genom att rädda tre straffar och ta sitt lag till final. Finalen på Parc des Princes i Paris stod mellan Arsenal och spanska Real Zaragoza. Juán Esnaider gav spanjorerna ledningen i mitten av andra halvlek, men med kvarten kvar kvitterade John Hartson för Arsenal. Med bara en minut kvar av förlängningen slog Zaragozas mittfältare Nayim till med en lobb från halva plan som seglade över David Seaman i Arsenals mål.

Inte heller i de inhemska cuperna lyckades Arsenal 1994/95. Laget åkte ur FA-cupen direkt i tredje omgången efter att ha förlorat en omspelsmatch mot Millwall. I Ligacupen besegrade man Hartlepool United, Oldham Athletic (efter omspel) och Sheffield Wednesday, men i kvartsfinalen blev det förlust mot Liverpool.

Arsenal deltog även i Europeiska Supercupen där man mötte Milan som 1994 hade vunnit Champions League. Matcherna spelades i februari 1995 och första mötet på Highbury slutade 0–0. I returen på San Siro vann dock italienarna med 2–0 efter mål av Boban och Massaro.

Spelarna i Arsenal 1994/95

Laguppställning: 1 David Seaman – 2 Lee Dixon, 12 Steve Bould, 6 Tony Adams, 3 Nigel Winterburn – 23 Ray Parlour, 17 John Jensen, 15 Stefan Schwarz, 10 Paul Merson – 8 Ian Wright, 9 Alan Smith/16 John Hartson. Hartson värvades från Luton Town i januari 1995 och tog en plats i anfallet på bekostnad av den skadedrabbade Alan Smith. Skadorna gjorde att Smith avslutade karriären efter säsongen.

Arsenal spelade 61 matcher under säsongen 1994/95. Ytterbackarna Dixon och Winterburn spelade mest med 55 matcher varav 39 i ligan. Ian Wright blev bäste målskytt med 30 mål varav arton i ligan och tre i Ligacupen. Därtill gjorde han nio mål i Cupvinnarcupen och blev turneringens skyttekung.

Tröjorna

Från och med 1994/95 levererade Nike tröjorna till Arsenal. Den röda hemmatröjan hade ett zick-zack-mönster i tyget vid sidan av klubbens smeknamn ”Gunners”. Kragen var vit och de klassiska vita ärmarna var bara vita på övre halvan. De vita byxorna hade ett zick-zack-mönster i vitt på röd botten på sidorna. Strumporna hade röda och vita ränder med Nike-loggan och texten Gunners på varsin röd rand. I Cupvinnarcupen var spelarna numrerade 1–11 och man hade inga namn på ryggen i omgångarna före finalen. Till finalen gjorde man några förändringar. Man tog bort sponsorn JVC och nedanför klubbmärket lade man till inskriptionen ”European Cup Winners Cup Final 1995”. På ryggen tog man dessutom bort Nike-loggan från numren och lade till spelarnas namn ovanför.

Bortatröjan var i samma stil som hemmatröjan fast mörkblå med turkosfärgade ärmar och krage. Byxorna var mörkblå och strumporna mörkblå- och turkosfärgade. I Ligacupmatchen mot Liverpool spelade Arsenal i gula tröjor (med samma mönster som på de andra) med mörkblå ärmar och krage. Byxor och strumpor var desamma som på bortastället.

7 maj 2021

Arsenal 1984–1986

Arsenal kom på sjunde plats i ligan 1984/85, en placering sämre än året innan. I FA-cupens tredje omgång fick man bara oavgjort 1–1 mot division fyra-laget Hereford United, men Arsenal vann omspelet med hela 7–2. I fjärde omgången blev det förlust mot division tre-laget York City. Inte heller i Ligacupen gick det något vidare: seger över Bristol Rovers följdes av förlust mot Oxford United. Viv Anderson deltog i 47 av de 48 tävlingsmatcherna och bäste målskytt blev Tony Woodcock med totalt tretton mål varav tio i ligan. Även Ian Allinson och Brian Talbot gjorde tio ligamål.

Laguppställning 1984/85: 1 John Lukic – 2 Viv Anderson, 5 David O’Leary, 6 Tommy Caton, 3 Kenny Sansom – 7 Stewart Robson, 4 Brian Talbot, 8 Paul Davis/Graham Rix – 9 Paul Mariner, 10 Tony Woodock, 11 Charlie Nicholas. I december 1984 värvades mittfältaren Steve Williams från Southampton. Han spelade från start i fjorton av de nitton sista ligamatcherna, oftast i nummer 4. Detta kom att bli Brian Talbots sista säsong i Arsenal. Sommaren 1985 lämnade han klubben för spel i Watford.

Även 1985/86 slutade Arsenal på sjunde plats i ligan. I FA-cupen slog man ut Grimsby Town och Rotherham United, men förlorade mot Luton Town efter två omspelsmatcher. I Ligacupen tog sig Arsenal till kvartsfinal genom att besegra Hereford United, Manchester City och Southampton. Där blev det dock förlust mot Aston Villa efter omspel. I mars 1986 avgick managern Don Howe. Steve Burtenshaw ledde laget under återstoden av säsongen. Charlie Nicholas spelade 53 av de 54 tävlingsmatcherna och blev även lagets bäste målskytt med totalt arton mål varav tio i ligan medan Tony Woodcock stod för elva ligamål men inget i cuperna.

Laguppställning 1985/86: 1 John Lukic – 2 Viv Anderson, 5 David O’Leary, 6 Tommy Caton/Martin Keown, 3 Kenny Sansom – 7 Stewart Robson, 4 Paul Davis, 8 Ian Allinson, 11 Graham Rix – 9 Charlie Nicholas, 10 Tony Woodcock.

Tröjorna tillverkades av Umbro och sponsor var JVC. Hemmatröjan var röd med smala ränder och vita ärmar. Byxor och strumpor var av samma modell som 1983/84. Reservstället var likadant som tidigare. Under säsongen 1985/86 återfanns inskriptionen ”Centenary Year 1985” runt klubbmärket för att fira klubbens 100-årsjubileum. Det märkliga med detta är att man var ute ett år för tidigt – Arsenal bildades ju inte förrän hösten 1886.

30 mars 2021

Arsenal 1983/84

Arsenal kom på sjätte plats i ligan 1983/84, fyra placeringar bättre än året innan. I Ligacupen slog man ut Plymouth Argyle och Tottenham Hotspur, men åkte sedan ut mot Walsall och i FA-cupen blev det förlust mot Middlesbrough i tredje omgången. Anfallaren Charlie Nicholas, nyförvärv från skotska Celtic, spelade mest med totalt 46 matcher varav 41 i ligan och Tony Woodcock blev lagets bäste målskytt med totalt 23 mål varav 21 i ligan. Nya i laget var, förutom Nicholas, målvakten John Lukic (Leeds United), mittbacken Tommy Caton (från Manchester City i december 1983), yttern Ian Allinson (Colchester United) och centern Paul Mariner (från Ipswich Town i februari 1984). I samband med att Mariner anlände lånades Alan Sunderland ut till Ipswich. Dessutom spelade 17-årige mittbacken Tony Adams i november 1983 sin första av 504 ligamatcher.

Laguppställning: 1 Pat Jennings – 2 Stewart Robson/Colin Hill, 5 David O’Leary, 6 Colin Hill/Tommy Caton, 3 Kenny Sansom – 7 Alan Sunderland/Raphael Meade/Stewart Robson, 4 Brian Talbot, 8 Paul Davis, 11 Graham Rix – 9 Tony Woodcock, 10 Charlie Nicholas. I de femton sista ligamatcherna spelade Paul Mariner i tröja nummer 9 med Woodcock i nummer 10 och Nicholas i nummer 8.

Tröjorna tillverkades av Umbro och sponsor var JVC. Hemmatröjan och byxorna var likadana som 1982/83, men strumporna var nu helt röda med marinblå Umbro-markering på överdelen. Reservstället var helt nytt för säsongen och bestod av randiga tröjor i två gula nyanser och med marinblå V-hals och muddar med två röda linjer samt marinblå byxor och gula strumpor. I tv-sända matcher var JVC-loggan mindre än normalt.

28 februari 2021

Arsenal 1982/83

Arsenal var kvalificerade för UEFA-cupen 1982/83, men åkte ut mot Spartak Moskva redan i första omgången. Däremot tog man sig till semifinal i både FA-cupen och Ligacupen, där det dock blev förlust mot Manchester United båda gångerna. I ligan slutade Arsenal på tionde plats, fem placeringar sämre än året innan. Brian Talbot och Kenny Sansom spelade mest med 58 matcher var (varav 42 respektive 40 i ligan) samt Paul Davis med 57 matcher varav 41 i ligan. Tony Woodcock, nyförvärv från FC Köln, blev lagets bäste målskytt med totalt 21 mål varav fjorton i ligan. Övriga nyförvärv var centern Lee Chapman från Stoke City och jugoslaviske mittfältaren Vladimir Petrović som kom från Röda Stjärnan i december.

Laguppställning: 1 George Wood/Pat Jennings, 2 John Hollins, 3 Kenny Sansom, 4 Brian Talbot, 5 David O’Leary, 6 Chris Whyte/Peter Nicholas, 7 Paul Davis, 8 Alan Sunderland, 9 Lee Chapman/Stewart Robson/Vladimir Petrović, 10 Tony Woodcock, 11 Graham Rix.

Tröjorna tillverkades av Umbro och sponsor var JVC. Efter femton år med samma tröjor var det dags för förnyelse. Årets tröja hade röd V-hals och en marinblå linje vid axlarna. Även byxorna hade en marinblå linje längs sidorna och strumporna var röd- och marinblå-randiga. Reservtröjan var grön med marinblå ärmar och kompletterades av marinblå byxor samt grön- och marinblå-randiga strumpor.

29 januari 2021

Arsenal 1981/82

Arsenal slutade på femte plats i ligan 1981/82, på samma poäng som Tottenham Hotspur, och kvalificerade sig för UEFA-cupen. I FA-cupens tredje omgång blev det förlust mot just Tottenham och i Ligacupen åkte man ut mot Liverpool i fjärde omgången. Arsenal deltog även i UEFA-cupen 1981/82 och besegrade först grekiska Panathinaikos, men åkte sedan ut mot belgiska Winterslag. Kenny Sansom och Brian Talbot spelade samtliga 42 ligamatcher och Alan Sunderland blev lagets bäste målskytt med elva ligamål.

Laguppställning: 1 Pat Jennings/George Wood – 2 John Hollins, 5 David O’Leary, 6 Chris Whyte, 3 Kenny Sansom – 7 Paul Davis/John Hollins/Paul Vaessen, 4 Brian Talbot, 10 Peter Nicholas, 11 Graham Rix – 8 Alan Sunderland, 9 Paul Davis/John Hawley/Brian McDermott.

Tröjorna tillverkades av Umbro och både hemma- och bortatröjorna var av samma modell som tidigare. Skillnaden var att klubben nu hade en sponsor i form av JVC. Reklam på tröjorna var dock inte tillåtet i tv-sända matcher.

1 juni 2018

Arsenal 1978–1981

Säsongerna 1978/79–1980/81 var Arsenals tabellplaceringar 7–4–3. Laget gick till final i FA-cupen 1979 och 1980 (man gick även till final 1978). 1979 krävdes det fyra omspelsmatcher för att besegra Sheffield Wednesday i tredje omgången. I finalen blev det seger över Manchester United med 3–2. Brian Talbot och Frank Stapleton gav Arsenal en 2–0-ledning i första halvlek, men under matchens fem sista minuter gjordes tre mål. Manchester United kom tillbaka till 2–2, men precis efteråt gjorde Arsenal 3–2 genom Alan Sunderland som gav klubben dess femte FA-cuptitel. 1980 gick Arsenal till final efter att ha besegrat Liverpool i semifinalen, men inte förrän efter tre omspelsmatcher. I finalen blev det förlust med 0–1 mot West Ham och 1981 åkte man ut mot Everton i tredje omgången.

Arsenal deltog i UEFA-cupen 1978/79 och slog då ut östtyska Lokomotiv Leipzig och jugoslaviska Hajduk Split, men åkte sedan ut mot Röda Stjärnan från Belgrad. I Cupvinnarcupen hösten 1979 slog Arsenal ut turkiska Fenerbahçe och östtyska Magdeburg. I kvartsfinalen i mars 1980 besegrade man IFK Göteborg med 5–1 på Highbury medan returen på Ullevi blev mållös. I semifinalen fick man 1–1 hemma mot Juventus, men lyckades sedan vinna med 1–0 i Turin. Finalen mot Valencia, som spelades på Heyselstadion i Bryssel, slutade 0–0 och fick avgöras på straffar. Där blev det spansk seger efter att Liam Brady och Graham Rix missat för Arsenal.

Laget 1978/79: 1 Pat Jennings – 2 Pat Rice, 5 David O’Leary, 6 Willie Young, 3 Sammy Nelson – 10 David Price, 4 Brian Talbot, 7 Liam Brady, 11 Graham Rix – 8 Alan Sunderland, 9 Frank Stapleton. Brian Talbot värvades från Ipswich i januari 1979. Frank Stapleton blev bäste målskytt med totalt 28 mål varav sjutton i ligan medan Liam Brady, som gjorde tretton ligamål, blev utsedd till Årets spelare i England av spelarföreningen PFA.

Sommaren 1979 värvades den rutinerade mittfältaren John Hollins från Queens Park Rangers. Han och David Price konkurrerade om en plats på mittfältet och de båda spelade ungefär hälften av matcherna 1979/80. Brian Talbot spelade samtliga 70 tävlingsmatcher under säsongen. Alan Sunderland blev bäste målskytt med totalt 29 mål varav fjorton i ligan och Frank Stapleton var näst bäst med totalt 24 mål varav fjorton i ligan.

Inför 1980/81 såldes Liam Brady till Juventus. Arsenal värvade målvakten George Wood från Everton och vänsterbacken Kenny Sansom från Crystal Palace. Sansom tog en ordinarie plats istället för Sammy Nelson och spelade samtliga 42 ligamatcher medan Wood inte kunde konkurrera ut Pat Jennings. Däremot tog John Devine över som högerback istället för Pat Rice som i november 1980 såldes till Watford. I mars 1981 såldes David Price till Crystal Palace och samtidigt gick mittfältaren Peter Nicholas åt motsatt håll.

Hemmatröjan var likadan som tidigare förutom att Umbro-loggan var placerad på ena bröstet. Under kanonen på vänstra bröstet fanns också tre ”kanonkulor” med klubbens initialer AFC. Bortatröjan var gul med blå krage och med kanonen och Umbro-loggan på varsitt bröst. I FA-cupfinalen 1979 återfanns inskriptionen ”F.A. Cup Final / Wembley 1979” runt kanonen. I 1980 års final löd inskriptionen under kanonen ”78 Wembley 79 / 1980” för att visa att det var tredje året i rad som laget var i final. I Cupvinnarcupfinalen 1980 löd inskriptionen ”European Cup Winners Cup Final / Brussels 1980”. I denna match användes även en annan typ av tröjnummer än vad laget hade haft tidigare.

10 maj 2018

Arsenal 1977/78

Arsenal slutade på femte plats i ligan 1977/78 och kvalificerade sig till UEFA-cupen. Laget tog sig till final i FA-cupen efter att ha slagit ut Sheffield United, Wolverhampton Wanderers, Walsall, Wrexham och Orient. I finalen blev det dock förlust med 0–1 mot Ipswich Town. I Ligacupen slog man ut Manchester United, Southampton, Hull City och Manchester City (efter omspel), men i semifinalen blev det förlust mot Liverpool.

Laget 1977/78: Pat Jennings – Pat Rice, David O’Leary, Willie Young, Sammy Nelson – David Price, Alan Sunderland, Liam Brady, Graham Rix – Malcolm Macdonald, Frank Stapleton. I FA-cupfinalen spelade Alan Hudson istället för Graham Rix. Pat Jennings spelade samtliga 42 ligamatcher och Malcolm Macdonald blev bäste målskytt med totalt 26 mål varav femton i ligan.

Hemmatröjan var likadan som tidigare förutom att siffran 1 hade fått serifer. Bortatröjan var gul med blå krage och en stor kanon placerad mitt på tröjan. I FA-cupfinalen spelade Arsenal i gula tröjor med rund hals och med kanonen i mindre format placerad på ena bröstet. Över och under kanonen återfanns texten ”F.A. Cup Final / Wembley 1978”. Vid kanonen fanns också tre ”kanonkulor” med bokstäverna AFC. I finalen gjorde även Umbro-loggan debut på Arsenals tröjor och byxor.