Monaco hade tillhört toppklubbarna i Frankrike i flera år, men 1993/94 blev ett mellanår. Laget vann fjorton matcher, spelade tretton oavgjorda och förlorade elva gånger. Det gav 41 poäng vilket bara räckte till nionde plats i ligan. Största segern kom hemma mot Martigues då Monaco vann med 7–0. Största förlusten kom borta mot Auxerre. Den matchen slutade 4–0. Youri Djorkaeff gjorde 20 ligamål och delade segern i skytteligan med Roger Boli (Lens) och Nicolas Ouédec (Nantes). Tysken Jürgen Klinsmann blev lagets näst bäste målskytt med tio mål.
Ordinarie laguppställning: 1 Jean-Luc Ettori – 2 Patrick Valéry, 4 Lilian Thuram, 5 Franck Dumas, 3 Emmanuel Petit – 9 Jérôme Gnako, 6 Claude Puel, 8 Youri Djorkaeff, 10 Enzo Scifo – 7 Jürgen Klinsmann, 11 Victor Ikpeba.
Monaco i Champions League 1993/94
På grund av att regerande mästarna Olympique Marseille uteslöts ur Champions League fick Monaco chansen att representera Frankrike. I första omgången slog man ut AEK Aten efter 1–0 hemma och 1–1 borta. Därefter besegrade man Steaua Bukarest med 4–1. Rumänerna vann sedan returen med 1–0, men Monaco gick alltså vidare till Champions Leagues gruppspel med sammanlagt 4–2. Där mötte man Barcelona, Spartak Moskva och Galatasaray. Det blev förlust både hemma (0–1) och borta (0–2) mot Barcelona, men i de andra matcherna gick det bättre. Monaco vann med 4–1 hemma mot Spartak Moskva och fick 0–0 på bortaplan. Mot Galatasaray vann Monaco med 3–0 hemma och 2–0 borta. Fransmännen kom därmed tvåa i gruppen bakom Barcelona och fick möta Milan i semifinal. Semifinalerna i årets upplaga avgjordes i enkelmöten där gruppvinnarna hade hemmaplan. Monaco hade ingen chans mot de italienska mästarna utan föll med 3–0 på Giuseppe Meazza-stadion i Milano.
I franska cupen besegrade Monaco först division tre-laget Muret (1–0) och sedan Toulouse (2–0). Åttondelsfinalen mot Olympique Marseille var mållös efter full tid och förlängning. Efter straffsparksläggning tog sig Marseille vidare till kvartsfinal.
Tröjorna
Monaco spelade 1993/94 i tröjor som i stort sett var likadana som föregående säsong, men med några skillnader. Mönstret i tyget bestod tidigare av smala ränder, men till denna säsong ändrade man till bredare ränder i grupper om tre. En annan skillnad var att man inte längre hade Canal+ som sponsor på ryggen. Kvarvarande sponsorer var Tamoil på framsidan och Diesel Jeans på ärmarna. På höger byxben hade man Charlet som sponsor. I Europacupens två inledande omgångar rådde striktare reklamregler och därför hade Monaco endast Tamoil som sponsor på tröjorna och ingen reklam på byxorna. Och i Champions Leagues gruppspel och slutspel hade man ingen reklam alls. Även i franska cupen hade man speciella reklamregler. Monaco spelade då i tröjor med TF1-logotypen både fram och bak.
Monaco hade tre olika bortaställ 1993/94: ett vitt, ett rött och ett ljusblått. Dessa var av Adidas standardmodell vid denna tid med tre breda ränder över höger axel. I Europa använde Monaco det vita matchstället borta mot Steaua Bukarest och Barcelona. Borta mot Spartak Moskva spelade fransmännen i sitt ljusblå reservställ.
Olympique Marseille förstärkte laget med flera spelare inför 1992/93. 21-årige målvakten Fabien Barthez anlände från Toulouse och kom att ersätta den tio år äldre Pascal Olmeta. Från Nantes värvade man mittbacken Marcel Desailly och mittfältaren Jean-Jacques Eydelie. Dessutom värvade klubben mittfältarna Jean-Christophe Thomas (Sochaux), Jean-Marc Ferreri (Auxerre) och spanjoren Rafael Martín Vázquez från Torino. Nya anfallare i laget var tysken Rudi Völler från Roma och kamerunaren François Omam-Biyik från Cannes. Den sistnämnde spelade dock bara en ligamatch och lånades ut till Lens i oktober 1992. Även Martín Vázquez tid i Marseille blev kortvarig. Efter två månader såldes han till Real Madrid.
De nya spelarna ersatte dem som klubben sålde under sommaren 1992. Jean-Pierre Papin blev världens dyraste spelare när Olympique Marseille sålde honom till Milan för motsvarande tio miljoner brittiska pund. Klubben sålde även de två engelsmännen Chris Waddle (Sheffield Wednesday) och Trevor Steven (Glasgow Rangers) samt brasilianske mittbacken Carlos Mozer (Benfica).
Olympique Marseille franska mästare 1992/93…eller?
Olympique Marseille inledde ligasäsongen 1992/93 med fem segrar och fyra oavgjorda på de nio första matcherna. Man passade även på att värva den ryske yttern Igor Dobrovolskij från Genoa. Första förlusten kom borta mot Bordeaux (1–0) i tionde omgången. Därefter föll man med samma siffror även hemma mot Nantes. På de åtta sista matcherna före nyår blev det fyra segrar, tre oavgjorda och en förlust. Efter halva säsongen låg laget på fjärde plats i tabellen.
Marseille inledde det nya året med en 5–2-seger hemma mot Toulon i en match där Rudi Völler gjorde hattrick. Efter en 2–1-förlust borta mot Metz vann laget sedan fem matcher i rad. Bland annat besegrade man Nîmes med 6–1 i 24:e omgången. De fem raka segrarna gjorde att laget gick upp i serieledning, men den tappade man efter en 1–0-förlust borta mot Monaco. Laget tog dock tillbaka ledningen tack vare åtta segrar och två oavgjorda på de tio följande matcherna. Ligatiteln var nu säkrad och en 3–1-förlust borta mot Toulouse i sista matchen saknade därför betydelse.
Lagkaptenen Didier Deschamps var den som spelade flest matcher från start, 36 av de 38 ligamatcherna. Kroaten Alen Boksic blev ligans skyttekung med 23 mål medan hans anfallskollega Rudi Völler stod för arton fullträffar. Även mittfältaren Franck Sauzée kom upp i tvåsiffrigt med sina tolv ligamål. Tränare var belgaren Raymond Goethals.
Mutskandalen i Marseille
Det hela var dock inte avgjort. I 36:e omgången, den 20:e maj, hade Marseille besegrat Valenciennes med 1–0 borta. Sex dagar senare skulle laget spela final i Champions League. På uppdrag av styrelsen kontaktade därför Jean-Jacques Eydelie tre spelare i Valenciennes. Han erbjöd dem 250 000 franc för att laget skulle ta det lugnt i matchen. Detta för att Marseille-spelarna skulle vara fräscha inför Champions League-finalen. Två av spelarna, Christophe Robert och argentinaren Jorge Burruchaga, accepterade mutan. Den tredje, Jacques Glassmann, vägrade att delta och avslöjade senare skandalen. Det franska fotbollsförbundet ändrade resultatet i matchen till 0–0 och förlust för båda lagen.
Olympique Marseille blev av med ligatiteln och flyttades ner till division två efter nästa säsong. UEFA stängde även av klubben från spel i Champions League 1993/94. De inblandade spelarna blev också avstängda från fotboll. Efter den rättegång som följde 1995 fick de, samt klubbpresidenten Bernard Tapie och general manager Jean-Pierre Bernès, dessutom avtjäna fängelsestraff.
Olympique Marseille vinner Champions League 1992/93
Som regerande ligamästare deltog Olympique Marseille i Europacupen 1992/93. I första omgången slog man ut nordirländska Glentoran efter 5–0 borta och 3–0 hemma. I nästa omgång spelade man 0–0 borta mot Dinamo Bukarest, men i returen vann fransmännen med 2–0. Laget var nu klart för gruppspelet i den nystartade Champions League. Där mötte man Glasgow Rangers, Club Brugge och CSKA Moskva. Det blev tre segrar och tre oavgjorda på de sex matcherna vilket innebar att laget vann gruppen och gick till final. I finalen på Olympiastadion i München mötte man de italienska mästarna Milan. En minut före halvtidsvilan nickade liberon Basile Boli bollen i mål. Det blev matchens enda mål och Olympique Marseille blev därmed första franska klubb att vinna den mest prestigefyllda europeiska klubblagsturneringen.
Tröjorna
Precis som tidigare levererade Adidas tröjorna till Olympique Marseille även 1992/93. Modellen med tre blå ränder över höger axel var densamma som föregående säsong, men man hade två nya sponsorer. På framsidan av tröjorna var radiostationen RMC (Radio Monte-Carlo) sponsor och på baksidan hade man byggfirman Maison Bouygues. Deras logotyper prydde Marseilles tröjor fram till januari 1993 då Eurest tog över. Samtidigt lade man till logotypen för Conseil Général 13 (allmänna rådet i departementet Bouches-du-Rhône) på ena ärmen. I europacupmatcherna mot Glentoran och Dinamo Bukarest hade man ingen reklam på ryggen. Istället återfanns Maison Bouygues logotyp på framsidan istället för RMC. Reklam på tröjorna var inte tillåtet i Champions Leagues gruppspel eller i finalen.
Den vita hemmatröjan kompletterades av en blå bortatröja i samma stil. I bortamatcherna mot Auxerre och Monaco i januari respektive februari 1993 använde Marseille blå tröjor med vit hals/nacke, men annars var den i samma färg som tröjan.
Leeds United var regerande ligamästare och deltog därför i Europacupen 1992/93. I första omgången mötte man VfB Stuttgart och tyskarna vann första mötet med 3–0 på hemmaplan efter tre mål i andra halvlek. I returen på Elland Road två veckor senare vann Leeds med 4–1. Det sammanlagda resultatet var därmed 4–4 och Stuttgart var vidare tack vare fler gjorda bortamål. Tyskarna hade dock bytt in en fjärde utländsk spelare i matchen – man fick bara ha tre utlänningar i laget. UEFA ändrade därför resultatet till en 3–0-seger för Leeds vilket gjorde att det stod 3–3 sammanlagt. Ett tredje möte arrangerades på neutral plan i Barcelona och denna gång vann Leeds med 2–1 och gick vidare till andra omgången.
Där stod Glasgow Rangers för motståndet och trots att Gary McAllister gav Leeds ledningen redan i första minuten kunde skottarna vända till seger med 2–1 hemma på Ibrox. Rangers vann även returen i Leeds med samma siffror och gick därmed vidare till gruppspelet i Champions League.
Leeds United i Premier League 1992/93
En dryg månad innan Europaspelet drog igång hade Leeds United inlett säsongen 1992/93 med att mäta FA-cupvinnarna Liverpool i Charity Shield på Wembley. Leeds vann med 4–3 i en match där Eric Cantona stod för ett hattrick. En vecka senare startade den första upplagan av den nybildade Premier League. Det blev seger med 2–1 mot Wimbledon i premiären, men därefter hade laget svårt att vinna. Det blev bara ytterligare fyra segrar fram till nyår, och Leeds låg till och med på nedflyttningsplats under en period på hösten. Att man dessutom sålde den franske storstjärnan Cantona till Manchester United i november gjorde inte saken bättre. Det blev sex segrar på de avslutande tjugo matcherna efter nyår och Leeds höll sig åtminstone ovanför nedflyttningsstrecket. På de sex sista matcherna blev det dock inte en enda seger och Leeds United slutade på sjuttonde plats i Premier League 1992/93.
I FA-cupens tredje omgång fick Leeds bara 1–1 mot Charlton Athletic, men i omspelet vann man med 3–1. Det blev oavgjort även i nästa omgång, denna gång 2–2 mot Arsenal. Samma resultat blev det i omspelet, men i förlängningen gjorde Arsenal segermålet och Leeds var därmed utslaget. I Ligacupens andra omgång slog Leeds ut Scunthorpe United efter 4–2 hemma och 2–2 i returen. I nästa omgång förlorade man dock med 1–2 mot Watford.
Spelarna i Leeds United 1992/93
Ordinarie laguppställning: 1 John Lukic – 2 Jon Newsome, 5 Chris Fairclough, 6 Chris Whyte, 3 Tony Dorigo – 7 Gordon Strachan, 4 David Batty, 10 Gary McAllister, 11 Gary Speed – 8 Rod Wallace, 9 Lee Chapman.
Lee Chapman spelade mest med 53 matcher varav 40 i ligan (36 från start plus fyra inhopp). Han blev även lagets bäste målskytt med totalt sjutton mål varav tretton i ligan. Sommaren 1992 värvade Leeds United mittfältarna Scott Sellars (Blackburn Rovers) och David Rocastle (Arsenal). Övergångssumman på två miljoner pund gjorde Rocastle till den dittills dyraste värvningen i Leeds historia. Han tog en ordinarie plats i laget, men lika bra gick det inte för Sellars. Det blev bara sju matcher för vänsteryttern innan han såldes till Newcastle United i mars 1993. I oktober 1992 värvade Leeds även Jamie Forrester och Kevin Sharp från franska Auxerre och i januari 1993 anlände norske anfallaren Frank Strandli från IK Start.
Tröjorna
Admiral var både tröjleverantör och huvudsponsor för Leeds United 1993/93. Den vita hemmatröjan hade blå V-hals med en vit och en gul linje samt ärmslut med blå och gula linjer. Samma mönster återfanns på nederdelen av byxorna.
Bortatröjan var blå med ett mönster i gult och vitt på axlarna och nedre delen av tröjan. Även byxorna hade detta mönster. Leeds var dock inte särskilt lyckosamma i denna blå tröja. Enda segern kom i en träningsmatch mot japanska Grampus Eight och efter en 4–0-förlust mot Tottenham Hotspur i februari 1993 kom den aldrig mer till användning. Därefter spelade Leeds i gula tröjor på bortaplan när man inte kunde använde sin ordinarie vita tröja. Denna gula tröja hade samma mönster som den blå, men de tillhörande byxorna var av enklare sort. Redan i oktober hade det gula matchstället kommit till användning, närmare bestämt i play-off-matchen mot Stuttgart på Camp Nou i Barcelona. På Museum of Jerseys kan du läsa mer om Leeds United 1992/93 och de olika kombinationerna av tröjor och byxor som laget använde.
Manchester United inledde säsongen 1993/94 med Charity Shield-matchen mot Arsenal på Wembley. United var ju regerande ligamästare och Arsenal hade vunnit FA-cupen 1993. Matchen slutade 1–1 efter ett tidigt mål av Mark Hughes följt av kvittering av Ian Wright fem minuter för paus. Segraren avgjordes genom straffsparksläggning och där var United det bättre laget – 5–4 i straffar till United som tog hem ännu en titel.
Manchester United blir engelska mästare 1993/94
En vecka senare startade Premier League och Manchester United besegrade Norwich City med 2–0 i premiären. Det blev sedan ytterligare fyra segrar och en oavgjord (1–1 mot Newcastle) innan första förlusten kom, 0–1 borta mot Chelsea. Fyra dagar senare, den 15 september, inleddes kvalet till Champions League. Manchester United mötte ungerska Kispest Honvéd och engelsmännen vann med 3–2 i första mötet i Budapest. Det blev seger även i returen på Old Trafford, denna gång med 2–1. I nästa omgång mötte man turkiska Galatasaray. United gick upp i en tvåmålsledning redan efter fjorton minuter, men turkarna kvitterade till 2–2 bara arton minuter senare. Lagen gjorde sedan varsitt mål i andra halvlek och matchen slutade 3–3. Returen i Istanbul förblev mållös och Galatasaray gick därför vidare till gruppspelet tack vare fler gjorda bortamål.
Desto bättre gick det i ligan. Efter förlusten mot Chelsea spelade Manchester United 22 matcher i rad utan förlust. Den femte mars bröts den förlustfria sviten och återigen var det Chelsea som vann med matchens enda mål. United skakade dock snabbt av sig förlusten och i nästa omgång tog man sin största seger för säsongen, 5–0 mot Sheffield Wednesday. Därefter blev det två stycken 2–2-matcher mot Swindon Town respektive Arsenal innan man besegrade Liverpool med 1–0. Trots två förluster på tre matcher (mot Blackburn Rovers och Wimbledon) behöll laget serieledningen. Det blev sedan fyra segrar i rad innan man avslutade ligasäsongen med en mållös match mot Coventry City. Manchester United vann därmed Premier League 1993/94 och tog sin nionde ligatitel. Laget tog 94 poäng och slutade åtta poäng före tvåan Blackburn Rovers.
Final i Coca-Cola Cup 1993/94
Den 22 september inledde Manchester United spelet i Ligacupen (eller Coca-Cola Cup som turneringen hette officiellt) 1993/94 med att förlora med 1–2 mot division ett-laget Stoke City. United vann dock returen med 2–0 och gick därför vidare till nästa omgång. Under hösten slog man sedan ut Leicester City (5–1) och Everton (2–0). I januari 1994 mötte man Portsmouth i kvartsfinalen. Matchen slutade 2–2, men Manchester United vann omspelet med 1–0. Semifinalerna avgjordes genom dubbelmöten och motståndare var Sheffield Wednesday. United vann båda mötena, först med 1–0 hemma och sedan med 4–1 borta.
Manchester United mötte Aston Villa i finalen på Wembley den 27 mars 1994. Aston Villa tog ledningen i första halvlek och ökade sedan på till 2–0 i andra halvlek. Mark Hughes reducerade i 83:e minuten, men i 90:e minuten tog Andrei Kanchelskis bollen med hand i eget straffområde och blev utvisad. Dean Saunders satte den påföljande straffsparken och fastställde slutresultatet till 3–1.
Manchester United vinner FA-cupen 1994
Förlusten i Ligacupfinalen innebar att Manchester United gick miste om chansen att vinna en trippel. Samtidigt som man radade upp segrar i ligan avancerade man även i FA-cupen. Laget besegrade först Sheffield United med 1–0 i tredje omgången. Därefter slog man även ut Norwich City (2–0), Wimbledon (3–0) och Charlton Athletic (3–1). Semifinalen mot Oldham Athletic slutade 1–1, men i omspelet gick United segrande med 4–1.
I FA-cupfinalen på Wembley den 14 maj 1994 stod Chelsea för motståndet. Efter en mållös första halvlek tog Manchester United kommandot efter paus. I mitten av andra halvlek gjorde United tre mål på nio minuter. Eric Cantona gjorde två mål, båda på straff, och Mark Hughes ökade på till 3–0. På stopptid blev Paul Ince frispelad och rundade Dmitri Kharin i Chelseas mål. Han passade bollen till Brian McClair som fastställde slutresultatet till 4–0. Manchester United tog därmed sin åttonde FA-cuptitel och blev samtidigt den fjärde klubben på 1900-talet att vinna liga- och FA-cup-dubbeln.
Laguppställning FA-cupfinalen 1994: 1 Peter Schmeichel – 2 Paul Parker, 4 Steve Bruce, 6 Gary Pallister, 3 Denis Irwin (ut 86) – 14 Andrei Kancheslskis (ut 86), 16 Roy Keane, 8 Paul Ince, 11 Ryan Giggs – 7 Eric Cantona, 10 Mark Hughes; avbytare: 25 Gary Walsh (målvakt), 5 Lee Sharpe (in 86), 9 Brian McClair (in 86).
Ordinarie laguppställning: 1 Peter Schmeichel – 2 Paul Parker, 4 Steve Bruce, 6 Gary Pallister, 3 Denis Irwin – 14 Andrei Kancheslskis/11 Ryan Giggs, 16 Roy Keane, 8 Paul Ince, 11 Ryan Giggs/5 Lee Sharpe – 7 Eric Cantona, 10 Mark Hughes.
Sommaren 1993 tävlade Manchester United med Arsenal och Blackburn Rovers om att värva Nottingham Forests 21-årige mittfältare Roy Keane. United vann till slut dragkampen och som kompensation fick Forest 3,75 miljoner pund vilket var nytt rekord för en övergång inom brittisk fotboll. Keanes ankomst ledde till att veteranen Bryan Robson bara spelade tio ligamatcher från start. Detta skulle bli Robsons trettonde och sista säsong i Manchester United. Efter totalt 461 matcher och 99 mål för klubben gick han sommaren 1994 över till Middlesbrough för att bli spelande manager.
Steve Bruce och Denis Irwin spelade mest med totalt 62 av 63 matcher (61 från start plus ett inhopp var). Dessutom spelade Peter Schmeichel och Gary Pallister 60 matcher var. Eric Cantona blev bäste målskytt med totalt 25 mål varav 18 i ligan. Hans anfallskollega Mark Hughes stod för 22 fullträffar varav tolv i ligan.
Tröjorna
Manchester United behöll samma hemmatröja 1993/94 om föregående säsong. Dessa tillverkades av Umbro och sponsor var japanska elektronikföretaget Sharp. En skillnad var att man från och med 1993/94 hade spelarnas namn på ryggen. Spelarna hade också personliga tröjnummer förutom i Champions League där startelvorna fortfarande var numrerade 1–11. Som regerande ligamästare hade Manchester United speciella Premier League-märken på ärmarna. Dessa hade texten ”Champions 1992-1993” och hade ett guldfärgat lejon istället för ett blått. Tröjorna som laget använde i FA-cupfinalen hade inskriptionen ”F.A. Cup Final 1993” nedanför klubbmärket. En annan skillnad var att tröjnumren i FA-cupfinalen bara hade texten Umbro utan de dubbla diamant-formerna. Hemmabyxorna var som vanligt vita i första hand, men i vissa bortamatcher använde man svarta byxor. Samma sak var det med strumporna, fast tvärtom. Svarta strumpor var förstavalet, men borta mot Newcastle och Wimbledon spelade United i vita strumpor.
Till 1993/94 fick Manchester United en ny bortatröja i svart med gula och blå detaljer. Sponsortexten på denna tröja löd ”Sharp Viewcam” istället för bara Sharp. Tillhörande byxor och strumpor var i samma färger, men borta mot Southampton använde man blå strumpor.
I cupmatcherna hade domarna svarta tröjor. Därför fick Manchester United använde den gulgröna bortatröjan från 1992/93 när det krävdes. Den kom till användning i FA-cupmatcherna mot Sheffield United och Wimbledon samt i Ligacupmatcherna mot Stoke och Aston Villa. I finalen mot Aston Villa återfanns inskriptionen ”The Coca-Cola Cup / The Final / Wembley 1994” ovanför klubbmärket. United spelade även i den gulgröna tröjan borta mot Kispest Honvéd i Champions League-kvalet, men då utan Premier League-märken på ärmarna och namn på ryggen.
Inför säsongen 1994/95 förstärkte Manchester United laget med försvararen David May från Blackburn Rovers. I januari 1995 värvade man även anfallaren Andy Cole från Newcastle United för den brittiska rekordsumman sju miljoner pund. Som delbetalning gick Keith Gillespie, värderad till en miljon pund, över till Newcastle.
Manchester United tvåa i Premier League 1994/95
Manchester United, som hade vunnit liga- och cupdubbeln 1993/94, inledde säsongen 1994/95 med Charity Shield-matchen mot förra säsongens ligatvåa Blackburn Rovers. United vann matchen på Wembley med 2–0 efter mål av Eric Cantona (straff) och Paul Ince. Dessa båda klubbar kämpade om segern i Premier League även denna säsong. I oktober besegrade United just Blackburn med 4–2 och i november besegrade man lokalkonkurrenten Manchester City med 5–0 efter bland annat tre mål av Andrei Kancheslskis. Matchen mot Crystal Palace i januari 1995 kom att bli ihågkommen för Eric Cantona. Efter att ha blivit utvisad hånades han av ett motståndarfan varpå Cantona riktade en kung-fu-spark mot denne. Cantona stängdes av från spel i åtta månader och fick böter både av klubben och det engelska fotbollsförbundet.
I frånvaron av Cantona tog nyförvärvet Andy Cole över som klubbens främste målskytt. Matchen mot Ipswich Town i mars 1995 slutade hela 9–0 till Manchester United efter bland annat fem mål av Cole. Inför sista omgången låg United tvåa i tabellen, två poäng efter Blackburn. Manchester United behövde därför vinna över West Ham för att försvara ligatiteln. Matchen slutade dock 1–1 vilket innebar att Blackburn tog hem ligatiteln trots att man förlorade mot Liverpool.
Final i FA-cupen
I Ligacupen slog Manchester United ut Port Vale, men förlorade sedan mot Newcastle. Bättre gick det i FA-cupen där man i tredje omgången slog ut Sheffield United. Därefter blev det segrar över Wrexham, Leeds United och Queens Park Rangers. Semifinalen mot Crystal Palace slutade 2–2 efter förlängning, men i omspelet vann Manchester United med 2–0 och tog sig till final. I finalen mot Everton saknade United tre av sina viktigaste spelare: Cantona (avstängd), Kanchelskis (skadad) och Cole som inte var tillgänglig då han tidigare i turneringen hade representerat Newcastle. Matchen slutade 1–0 till Everton efter ett nickmål av Paul Rideout i 30:e minuten.
Manchester United deltog även i Champions League 1994/95. I första matchen besegrade man IFK Göteborg med 4–2 på Old Trafford. Därefter blev det två oavgjorda matcher mot Galatasaray (0–0) och Barcelona (2–2). United förlorade sedan bortamatcherna både mot Barcelona (0–4) och IFK Göteborg (1–3). Seger med 4–0 mot Galatasaray i sista matchen räckte bara till en tredjeplats i gruppen medan IFK Göteborg och Barcelona gick vidare till kvartsfinal.
Spelarna i Manchester United 1994/95
Laguppställning: 1 Peter Schmeichel – 12 David May/27 Gary Neville, 4 Steve Bruce, 6 Gary Pallister, 3 Denis Irwin – 14 Andrei Kanchelskis/16 Roy Keane, 9 Brian McClair, 8 Paul Ince, 11 Ryan Giggs/5 Lee Sharpe – 7 Eric Cantona/17 Andy Cole, 10 Mark Hughes.
Mittbacken Gary Pallister var den som spelade mest med 58 av de 59 matcherna under säsongen. Han missade endast den första Ligacupmatchen mot Port Vale. Andrei Kanchelskis blev lagets bäste målskytt med totalt femton mål varav fjorton i ligan. Eric Cantona stod för fjorton mål varav tolv i ligan medan Mark Hughes och Andy Cole gjorde tolv mål var (varav åtta respektive tolv i ligan).
Tröjorna
Umbro levererade tröjorna och sponsor var Sharp. Den röda hemmatröjan hade svart krage med en röd och vit rand och på framsidan hade man placerat en bild av Old Trafford. Till matcherna i Champions League var man tvungna att ta bort tröjtillverkarens logotyp från läktaren i bilden på Old Trafford. Även tröjnumren saknade Umbros logotyp och man hade heller inga namn på ryggen. Startelvorna i Champions League var också numrerade 1–11. Byxorna var vita med ett rött och ett svart fält på vardera ben. I bortamatcherna mot Leeds, Blackburn, Queens Park Rangers, Manchester City och Everton spelade United i svarta byxor. Strumporna var svarta med två vita ränder och röda Umbro-loggor upptill. I bortamatcherna mot Newcastle och Wimbledon spelade United i vita strumpor.
Bortatröjorna
Reservstället gick i svart med gula och blå detaljer och var likadant som föregående säsong. Detta svarta reservställ använde Manchester United i bortamatcherna mot Nottingham Forest, Aston Villa, Arsenal, Crystal Palace, Liverpool och West Ham. Till bortamatchen mot Barcelona i Champions League fick man dock göra några modifieringar (i övriga Champions League-matcher kunde United spela i sina röda tröjor). Reklamen ändrades från ”Sharp Viewcam” till ”Sharp” och man tog bort Umbro-loggorna som utgjorde ett mönster i tyget. På nederdelen av byxorna valde man att helt ta bort de blå och gula fälten. I matchen mot Barcelona använde United de svarta hemmastrumporna istället för de strumpor som hörde till bortastället.
Till säsongen 1994/95 introducerade Umbro ett nytt tredjeställ i blått och vitt. Mitt på tröjan placerade man en bild av den logga som Manchester United använde i Europacupfinalen 1968. På tröjan återfanns även efternamnen på de mest framträdande spelarna i klubben från 50-talet och framåt. Detta matchställ debuterade i bortamatchen mot Southampton på nyårsafton 1994. United använde det sedan även i FA-cupmatcherna mot Sheffield United och Crystal Palace. Läs mer om Manchester Uniteds matchställ 1994/95 på unitedkits.com.
Giovanni Trapattoni fick förnyat förtroende som tränare för Fiorentina säsongen 1999/2000. Nya spelare i laget var försvararen Daniele Adani (Brescia), mittfältarna Angelo Di Livio (Juventus) och Fabio Rossitto (Napoli) samt anfallarna Predrag Mijatović (Real Madrid), Abel Balbo och Enrico Chiesa (båda från Parma). För första gången deltog Fiorentina i Champions League. Laget slog ut polska Widzew Łódź i kvalet och i gruppspelet ställdes man mot Arsenal, Barcelona och AIK. Det blev en mållös premiär hemma mot Arsenal och sedan förlorade man med 4–2 borta mot Barcelona. Inte heller i tredje gruppspelsmatchen lyckades man vinna, utan fick nöja sig med 0–0 mot AIK på Råsunda, men sedan vände det. I returen hemma mot AIK blev det seger med 3–0 efter mål av Batistuta, Chiesa och Balbo och i nästa match gjorde Batistuta enda målet mot Arsenal på Wembley. Sista matchen hemma mot Barcelona slutade 3–3, vilket innebar att Fiorentina kom tvåa i gruppen och gick vidare till andra gruppspelsfasen. Där mötte man Manchester United, Valencia och Bordeaux. Fiorentina höll nollan i de tre första matcherna. Mål av Batistuta och Balbo gav en 2–0-seger i första matchen mot Manchester United. Det blev 0–0 borta mot Bordeaux och hemma mot Valencia gjorde Mijatović matchens enda mål på straff. Bortamatcherna mot Valencia och Manchester United slutade med förlust (2–0 och 3–1) och i sista matchen fick man 3–3 hemma mot Bordeaux efter att ha tappat en 3–1-ledning i slutet. Fiorentina slutade trea i gruppen och var därmed utslaget. I ligan slutade laget på sjunde plats. Gabriel Batistuta, som spelade sin sista säsong i Fiorentina innan flytten till Roma, gjorde 23 mål och kom på andra plats i skytteligan efter Milans Andrij Sjevtjenko.
Årets hemmatröja hade större inslag av vitt än tidigare och laget sponsrades nu av Toyota. Reservställen som användes var vita eller gula i samma stil som hemmastället.
Inför säsongen 1999/2000 värvades argentinske mittfältaren Ariel Ortega från Sampdoria. Fabio Cannavaros bror Paolo Cannavaro, även han mittback, värvades från Napoli. Försvararna Michele Serena och Stefano Torrisi värvades från Atlético Madrid, men den förstnämnde lånades under säsongen ut till Inter i utbyte mot Paulo Sousa. Från Colombia värvades mittfältarna Jorge Bolaño och Johnnier Montaño och från Udinese värvades belgiske mittfältaren Johan Walem och brasilianske skyttekungen Márcio Amoroso.
Parma inledde säsongen med kval till Champions League där man mötte Glasgow Rangers. Det blev förlust med 2–0 på Ibrox och Johan Walems mål i returen räckte inte utan Parma fick istället nöja sig med spel i UEFA-cupen. Mellan de två kvalmatcherna mötte man Milan på Giuseppe Meazza-stadion i italienska supercupen. Det blev seger för Parma efter att Hernán Crespo kvitterat hemmalagets ledning och Alain Boghossian gjort segermålet i 92:a minuten. I UEFA-cupens första omgång slog Parma ut ukrainska Krybas. Därefter besegrade man Helsingborgs IF och Sturm Graz, men i åttondelsfinalen åkte Parma ut mot Werder Bremen efter att tyskarna vänt ett 1–0-underläge från första matchen till seger med 3–1 i returen. I ligan slutade Parma på femte plats på samma poäng som Inter. De båda lagen möttes i en omspelsmatch om den sista platsen i nästa års Champions League, en match som Inter vann med 3–1. Hernán Crespo gjorde 22 ligamål och kom trea i skytteligan medan nyförvärvet Marco Di Vaio från Salernitana var lagets bäste målskytt i UEFA-cupen med sina sju mål, vilket gav en delad andraplats i skytteligan.
Från och med denna säsong tillverkades Parmas tröjor av Champion. En första variant av den blågula tröjan användes i första ligamatchen mot Perugia och i Champions League-kvalet mot Glasgow Rangers. Från och med april sponsrades laget av Mr. Day. Den vita reservtröjan användes i bortamatcherna mot Bologna och Verona medan den mörkblå tröjan användes i båda matcherna mot Lazio samt hemma mot Roma och borta mot Lecce.
Säsongen 1999/2000 firade Milan sitt 100-årsjubileum – klubben bildades i december 1899. Årets första stora värvning var ukrainske anfallaren Andrij Sjevtjenko från Dynamo Kiev. Redan under sin första säsong i Italien vann han skytteligan på 24 mål och han kom även på tredje plats i omröstningen om Årets spelare i Europa 1999. Några av de övriga nyförvärven var mittfältarna Diego De Ascentis (Bari), Gennaro Gattuso (Salernitana) och brasilianaren Serginho från São Paulo. Under vintern värvades mittbacken José Antonio Chamot och anfallaren José Mari (båda Atlético Madrid) samt försvararna Fabricio Coloccini (Boca Juniors) och Taribo West (Inter). Samtidigt lånades anfallarna George Weah och Maurizio Ganz ut till Chelsea respektive Venezia.
Milan inledde säsongen med förlust med 1–2 mot Parma i italienska supercupen. I Champions League lottades man mot Chelsea, Galatasaray och Hertha Berlin. En mållös premiär borta mot Chelsea följdes upp av en 2–1-seger hemma mot Galatasaray som visade sig bli lagets enda i turneringen. Mot Hertha Berlin fick man bara oavgjort, 1–1, på hemmaplan och i returen i Berlin gjorde tyskarna matchens enda mål. Även hemmamatchen mot Chelsea slutade 1–1 och gruppspelet avslutades med en 3–2-förlust borta mot Galatasaray efter att turkarna fått en straffspark i sista minuten. Milan slutade därmed sist i gruppen och fick rikta in sig på ligaspelet. Det blev dock ingen upprepning av förra säsongens ligatitel utan laget slutade på tredje plats, elva poäng efter Lazio.
Hemmatröjan var av samma modell som föregående säsong, fast med den italienska skölden, scudetton, på ena bröstet och istället för det vanliga klubbmärket hade man en speciell logga på vänstra ärmen för att fira 100-årsjubileet. Denna tröja användes tillsammans med vita byxor och strumpor i de flesta matcher, men i ligamatchen borta mot Lazio och Champions League-matchen hemma mot Chelsea spelade Milan i svarta byxor och strumpor. En speciell tröja framtagen till 100-årsjubileet, som liknade den laget hade i början av 1900-talet, användes i samtliga matcher i december 1999 – ligamatcherna hemma mot Reggina och Torino och borta mot Fiorentina samt Champions League-matcherna hemma mot Hertha Berlin och borta mot Chelsea. Det vita reservstället användes i sju ligamatcher (mot Lecce, Piacenza, Bologna, Cagliari, Venezia, Torino och Reggina) samt båda Champions League-matcherna mot Galatasaray. Milan spelade i sitt helsvarta tredjeställ borta mot Bari och Perugia samt Roma fast då med vita strumpor.
Lazio firade sitt 100-årsjubileum säsongen 1999/2000 och man inledde med att besegra Manchester United med 1–0 i europeiska supercupen. Matchen spelades på Stade Louis II i Monaco och Marcelo Salas gjorde matchens enda mål i 35:e minuten. Laget var förstärkt med tre argentinare: Roberto Sensini och Juan Sebastián Verón värvades från Parma medan Diego Simeone hämtades från Inter. Man värvade också anfallarna Simone Inzaghi (Piacenza) och Kennet Andersson (Bologna). Den senare spelade dock bara två ligamatcher innan han återvände till Bologna i november.
I ligan slogs Lazio med Juventus om seriesegern. Juventus ledde länge, men Lazio avslutade säsongen med att vinna sju av de åtta sista matcherna och i näst sista omgången tog man över förstaplatsen. Seriesegern säkrades genom en 3–0-seger över Reggina i sista omgången. Lazio slutade en poäng före Juventus och tog sin andra ligatitel i historien. I italienska cupen slog Lazio ut Ravenna, Juventus och Venezia innan man ställdes mot Inter i finalen. Första finalmatchen i Rom slutade 2–1 till Lazio efter att hemmalaget vänt underläge till seger genom mål av Pavel Nedvěd och Diego Simeone. Returen i Milano blev mållös och Lazio tog sin tredje cuptitel.
Lazio var även tack vare andraplaceringen i ligan förra säsongen kvalificerade för Champions League. Där ställdes man mot Bayer Leverkusen, Dynamo Kiev och Maribor. Båda matcherna mot Leverkusen slutade oavgjort, men man vann mot Dynamo Kiev och Maribor, både hemma och borta, och toppade tabellen. I det andra gruppspelet ställdes Lazio mot Olympique Marseille, Chelsea och Feyenoord. Lazio kom återigen etta i gruppen efter tre segrar, två oavgjorda och en förlust. I kvartsfinalen tog det stopp efter förlust med 5–2 mot Valencia. I returen gjorde Verón matchens enda mål men det räckte inte och spanjorerna tog sig vidare till semifinal.
Under hösten och fram till och med matchen mot Venezia den 5 januari användes samma hemma- och bortatröja som under 1998/99. Från och med matchen mot Bologna den 9 januari (datumet då klubben bildades 100 år tidigare) spelade man i vita tröjor och som reservtröja hade man en ny svart tröja. I de europeiska cupmatcherna användes en ljusblåvitrandig tröja och precis som föregående säsong hade man Del Monte som sponsor. Den gula reservtröjan användes i bortamatcherna mot Olympique Marseille, Chelsea och Valencia.
Inför säsongen 1998/99 värvade Inter Roberto Baggio från Bologna. Baggio hade haft en av sina bästa säsonger i karriären och skulle nu göra Ronaldo sällskap i Inters anfall. Brasilianaren hade dock skadeproblem och spelade bara 19 ligamatcher, men blev ändå lagets bäste målskytt med 15 mål varav 14 i ligan. Man värvade också de unga talangerna Andrea Pirlo och Nicola Ventola från Brescia respektive Bari. En som spelade sin sista säsong i karriären var lagkaptenen Giuseppe Bergomi. Vid säsongens slut hade han spelat totalt 756 matcher för Inter sedan debuten i januari 1980.
Laget inledde säsongen med att besegra Skonto Riga i kvalet till Champions League. Det blev 4–0 hemma och 3–1 i returen. I gruppspelet lottades Inter mot Real Madrid, Sturm Graz och Spartak Moskva. Det blev förlust med 2–0 i premiären borta mot Real Madrid, men sedan vann man hemma mot Sturm Graz (1–0) och Spartak Moskva (2–1). Returen borta mot Spartak slutade 1–1 och sedan vann man med 3–1 hemma mot Real Madrid efter två sena mål av Baggio. Inter avslutade gruppspelet med en 2–0-seger över Sturm Graz, men vid det laget hade tränaren Luigi Simoni fått sparken efter flera svaga resultat i ligaspelet, bland annat förlorade man tre matcher i rad: 3–5 mot Lazio, 0–1 mot Juventus och 2–3 mot Bari. Rumänen Mircea Lucescu tog över, men efter en 0–4-förlust mot Sampdoria fick även han lämna laget. Inter hade då spelat sex raka ligamatcher utan seger och dessutom åkt ur Champions League i kvartsfinalen mot Manchester United efter 0–2 borta och 1–1 hemma. Ersättaren Luciano Castellini inledde med seger över Fiorentina, men förlorade sedan mot Salernitana. Efter oavgjort mot Vicenza och förlust mot Udinese kom Roy Hodgson tillbaka och ledde laget under de fyra sista ligamatcherna. Inter slutade till sist på åttonde plats och säsongen avslutades med ett omspel mot Bologna om den sista UEFA-cupplatsen. Bologna vann dubbelmötet efter ha vunnit med 2–1 både borta och hemma.
Från och med denna säsong tillverkades Inters tröjor av Nike. Den blåsvarta hemmatröjan kompletterades av en vit och en mörkblå reservtröja. På hemmatröjan hade numren en svart outline under hösten och en silverfärgad outline under våren. Denna säsong fick Ronaldo sitt favoritnummer 9 (under 1997/98 hade han haft nummer 10). Iván Zamorano bytte till 18, men satte ett litet plustecken emellan så att det stod 1+8.
