Etikett: Cupvinnarcupen

Inter 1982/83

Inför säsongen 1982/83 förstärkte Inter laget med tyske mittfältaren Hansi Müller från VfB Stuttgart och brasilianske anfallaren Juary från Avellino. Man värvade även mittbacken Fulvio Collovati från Milan i en bytesaffär med bland andra Aldo Serena. På tränarbänken återfanns denna säsong Rino Marchesi som närmast kom från Napoli.

Inter hade föregående säsong vunnit italienska cupen och deltog därför i Cupvinnarcupen. Under hösten slog man ut Slovan Bratislava och AZ Alkmaar, men i vårens kvartsfinaler blev det förlust mot Real Madrid. I italienska cupen kom Inter tvåa i sin grupp efter Bari och tog sig till åttondelsfinal. Där besegrade man Varese och sedan Pisa i kvartsfinalen, men i semifinalen tog det stopp mot Juventus. I ligan slutade Inter på tredje plats och kvalificerade sig för UEFA-cupen. Anfallaren Alessandro Altobelli spelade samtliga 46 tävlingsmatcher under säsongen och blev även lagets bäste målskytt med totalt 22 mål varav 15 i ligan vilket gav en delad andraplats i skytteligan tillsammans med Veronas Domenico Penzo, ett mål mindre än Michel Platini i Juventus.

Tröjorna tillverkades av Mec Sport och sponsor var Misura. Hemmatröjan fanns i två varianter med olika bredd på de blå och svarta ränderna. Byxorna var blå med ett svart fält på nedre delen av sidorna och strumporna var även de blå. Reservtröjan var vit med en blå och svart rand längs ärmarna och användes tillsammans med vita byxor med blå fält samt vita strumpor.

1. FC Köln 1977/78

Köln förlorade mot Porto i första omgången av Cupvinnarcupen 1977/78, men i Bundesliga och tyska cupen gick det bättre. Kampen om ligatiteln stod mellan Köln och Borussia Mönchengladbach. Inför sista ligaomgången hade lagen lika många poäng, men Kölns målskillnad var tio mål bättre. Gladbach gjorde vad man kunde och besegrade Borussia Dortmund med hela 12–0. Men även Köln tog en storseger, 5–0 borta mot redan nedflyttningsklara St. Pauli. Köln blev därmed seriesegrare med tre måls marginal gentemot Gladbach. Köln tog sig även till final i tyska cupen där man ställdes mot Fortuna Düsseldorf. Mål av Bernd Cullmann och belgaren Roger van Gool i andra halvlek gav Köln segern med 2–0.

Laguppställning: Harald Schumacher – Harald Konopka, Roland Gerber, Gerhard Strack, Herbert Zimmermann – Heinz Simmet/Bernhard Cullmann, Heinz Flohe, Herbert Neumann – Roger van Gool, Dieter Müller, Yasuhiko Okudera. Simmet spelade från start i de sjutton första ligamatcherna medan Cullmann var ordinarie på den positionen under andra halvan av säsongen inklusive cupfinalen. Schumacher, Gerber, Flohe och Neumann spelade samtliga 34 ligamatcher. Dieter Müller gjorde 24 ligamål och blev skyttekung i Bundesliga tillsammans med Bayern Münchens Gerd Müller.

Tröjorna tillverkades av Adidas. Hemmatröjan var vit med röd krage och tre röda ränder längs ärmarna och användes tillsammans med vita byxor och strumpor. Reservstället var i samma stil fast med omvända färger.

Hamburger SV 1976–1978

Som regerande tyska cupvinnare deltog Hamburg i Cupvinnarcupen 1976/77. Under hösten besegrade man isländska Keflavik och skotska Heart of Midlothian. Under våren slog Hamburg ut MTK Budapest i kvartsfinalen och därefter Atlético Madrid i semifinalen. I finalen på Olympiastadion i Amsterdam väntade belgiska Anderlecht. Georg Volkert (på straffspark) och Felix Magath gjorde varsitt mål under matchens åtta sista minuter och gav segern till Hamburg. I ligan slutade Hamburg på sjätte plats, fyra placeringar sämre än året innan. Manfred Kaltz, Hans-Jürgen Ripp och Willi Reimann spelade samtliga 34 ligamatcher. Bästa målskyttar blev Reimann med femton ligamål samt Arno Steffenhagen och Georg Volkert med tretton var.

Inför säsongen 1977/78 förstärkte Hamburg laget med den engelske storstjärnan Kevin Keegan från Liverpool. Segern i föregående säsongs Cupvinnarcup innebar att laget fick chansen att försvara titeln. Denna gång gick det dock inte lika bra. Storseger över finländska Reipas Lahti följdes av förlust mot 1977 års finalmotståndare Anderlecht. I november/december deltog Hamburg även i europeiska supercupen där man mötte Liverpool som hade vunnit Europacupen. Efter 1–1 i första mötet vann engelsmännen med hela 6–0 i returen på Anfield. I ligan sjönk laget ytterligare fyra placeringar och slutade på tionde plats, på samma poäng som Schalke 04.

Laguppställning 1977/78: Rudi Kargus – Ivan Buljan/Hans-Jürgen Ripp, Manfred Kaltz, Peter Nogly, Peter Hidien/Hans-Jürgen Ripp – Caspar Memering, Klaus Zaczyk/Willi Reimann, Felix Magath – Kevin Keegan, Ferdinand Keller, Georg Volkert. Kargus, Kaltz och Memering spelade samtliga 34 ligamatcher och Keller blev bäste målskytt med fjorton ligamål medan Volkert gjorde tretton.

Hamburg använde flera tröjor i olika färger. Röda tröjor med vit krage verkar ha varit mest förekommande. Andra färger som användes var blått, vitt, ljusblått och rosa. Rosa och ljusblå tröjor användes mestadels i Cupvinnarcupen, men de förekom även i ligan. Tröjorna tillverkades av Umbro (förutom den rosa, som var från Adidas) medan byxor och strumpor levererades av Adidas. Sponsor var Hitachi, men i Cupvinnarcupen var sponsorloggan ersatt av klubbens initialer HSV.

Manchester United 1983/84

Säsongen 1983/84 inleddes med Charity Shield-matchen på Wembley mellan FA-cupvinnarna Manchester United och ligamästarna Liverpool. Två mål av Bryan Robson gav United segern med 2–0. I Cupvinnarcupen slog Manchester United ut tjeckiska Dukla Prag och bulgariska Spartak Varna. I vårens kvartsfinaler mötte man Barcelona och första mötet på Camp Nou vann spanjorerna med 2–0, men United vände underläget hemma på Old Trafford och vann med 3–0 efter två mål av Bryan Robson och ett av Frank Stapleton. I semifinalen mot Juventus tog det stopp efter 1–1 hemma och förlust 1–2 i Turin. Det gick inte lika bra i de inhemska cuperna. I FA-cupen åkte man ut mot division tre-laget Bournemouth i tredje omgången och i Ligacupen förlorade man mot ett annat division tre-lag, Oxford United, efter två omspelsmatcher i fjärde omgången. Manchester United var länge med och slogs om ligatiteln och man toppade även tabellen vid flera tillfällen, men en svag avslutning med bara två segrar de tio sista matcherna gjorde att laget fick nöja sig med fjärde plats.

Laguppställning: 1 Gary Bailey – 2 Mike Duxbury, 5 Kevin Moran, 6 Gordon McQueen, 3 Arthur Albiston – 8 Arnold Mühren, 4 Ray Wilkins, 7 Bryan Robson, 11 Arthur Graham – 9 Frank Stapleton, 10 Norman Whiteside. Även Remi Moses spelade ofta från start, i mitten av säsongen som ersättare för Robson på mittfältet eller för någon av ytterbackarna samt i slutet av säsongen som ersättare för Mühren. Frank Stapleton spelade samtliga 58 tävlingsmatcher och blev även lagets bäste målskytt med nitton mål varav tretton i ligan. Även Ray Wilkins spelade samtliga 42 ligamatcher. Ny i laget var vänsteryttern Arthur Graham från Leeds United.

Tröjorna tillverkades av Adidas och var av samma modell som 1982/83. Skillnaderna var sponsorloggan där man tagit bort ordet Electronics och nu bara hade kvar ordet Sharp samt att inskriptionen ”FA Cup Winners 1983” var placerad under klubbmärket.

Everton 1983–1985

1983/84

Everton upprepade fjolårets ligaplacering och slutade på sjunde plats även 1983/84. I de båda cuperna tog sig laget hela vägen till final. Först mötte man lokalkonkurrenten Liverpool i Ligacupfinalen i mars. Matchen var mållös efter full tid och förlängning, varvid omspel följde tre dagar senare. Denna gång gjorde Graeme Souness matchens enda mål och gav segern till Liverpool. Säsongen avslutades med FA-cupfinalen där man mötte Watford. Graeme Sharp och Andy Gray gjorde varsitt mål för Everton som därmed tog sin fjärde FA-cuptitel. Kevin Ratcliffe var den som spelade mest med totalt 57 matcher varav 38 i ligan. Adrian Heath blev lagets bäste målskytt med totalt arton mål varav tolv i ligan.

Laguppställning Ligacupfinalen 1984: 1 Neville Southall – 2 Gary Stevens, 4 Kevin Ratcliffe, 5 Derek Mountfield, 3 John Bailey – 7 Alan Irvine, 6 Peter Reid, 10 Kevin Richardson, 11 Kevin Sheedy – 8 Adrian Heath, 9 Graeme Sharp; avbytare: 12 Alan Harper. I omspelet spelade Harper i tröja nummer 11 istället för Sheedy. Avbytare var Andy King.

Laguppställning FA-cupfinalen 1984: 1 Neville Southall – 2 Gary Stevens, 4 Kevin Ratcliffe, 5 Derek Mountfield, 3 John Bailey – 7 Trevor Steven, 6 Peter Reid, 11 Kevin Richardson – 8 Adrian Heath, 9 Graeme Sharp, 10 Andy Gray; avbytare: 12 Alan Harper.

1984/85

I maj 1984 förstärktes laget med mittfältaren Paul Bracewell från Sunderland och i september värvades vänsterbacken Pat Van den Hauwe från Birmingham.

Säsongen 1984/85 inleddes med Charity Shield-matchen mellan Everton och Liverpool, en match som Everton vann efter ett självmål av Liverpools målvakt Bruce Grobbelaar. I Cupvinnarcupen slog Everton under hösten ut University College Dublin och Inter Bratislava, men i Ligacupen åkte man ut mot Grimsby Town i fjärde omgången. Det europeiska cupspelet fortsatte under våren med segrar i såväl kvartsfinalen mot Fortuna Sittard som semifinalen mot Bayern München. I finalen som spelades i Rotterdam mötte man Rapid Wien. Andy Gray och Trevor Steven gav Everton en tvåmålsledning i andra halvlek. Hans Krankl reducerade för österrikarna med fem minuter kvar, men bara minuten senare fastställde Kevin Sheedy slutresultatet 3–1 till Everton. Under våren 1985 hade Everton även tagit sig till final i FA-cupen, en match som spelades bara tre dagar efter segern i Rotterdam. Manchester United stod för motståndet och matchen var mållös vid full tid, men i förlängningen gjorde Norman Whiteside segermålet för United.

I ligan hade Everton inlett säsongen med två förluster, men sedan spelade man upp sig. I oktober/november vann man sex raka matcher och från juldagen fram till 8 maj blev det sexton segrar och två oavgjorda på arton matcher. Everton kunde därmed säkra ligatiteln efter en 2–0-seger över Queens Park Rangers trots att fem omgångar återstod. Laget slutade tretton poäng före tvåan Liverpool och blev engelska mästare för åttonde gången. Målvakten Neville Southall spelade samtliga 63 tävlingsmatcher och Graeme Sharp blev lagets bäste målskytt med totalt 30 mål varav 21 i ligan.

Laguppställning Cupvinnarcupfinalen 1985: 1 Neville Southall – 2 Gary Stevens, 4 Kevin Ratcliffe, 5 Derek Mountfield, 3 Pat Van den Hauwe – 7 Trevor Steven, 6 Peter Reid, 10 Paul Bracewell, 11 Kevin Sheedy – 8 Graeme Sharp, 9 Andy Gray; avbytare: 12 Alan Harper, 13 John Bailey, 14 Kevin Richardson, 15 Ian Atkins, 16 Jim Arnold (målvakt). I FA-cupfinalen var startelvan densamma med Alan Harper som avbytare. Adrian Heath hade råkat ut för en svår skada tidigare under säsongen och kunde inte delta.

Tröjorna

Tröjorna tillverkades av Le coq sportif och sponsor var Hafnia. Hemmatröjan var blå med glansiga tunna ränder i par om två. Halsen var rund med en vit trekant nedanför i samma stil som Aston Villa tröjor. Byxor och strumpor var vita, men i FA-cupfinalen och Cupvinnarcupfinalen 1985 spelade Everton i blå byxor. I den senare var reklam på tröjorna förbjudet och på numren fick man sätta på en bit tejp för att dölja tillverkarens logotyp. Reservstället gick i samma stil som hemmastället, fast grått med blå detaljer. Det fanns även en gul reservtröja som användes i några matcher och som hade vanlig V-hals.

Tottenham Hotspur 1982/83

Som regerande FA-cupvinnare deltog Tottenham i Cupvinnarcupen 1982/83. Laget slog ut nordirländska Coleraine i första omgången, men åkte sedan ut mot Bayern München. I såväl FA-cupen som Ligacupen tog man sig till femte omgången där det blev förlust mot Everton respektive Burnley. Ligaspelet slutade med en fjärdeplats för Tottenham och därmed kvalificering till nästa säsongs UEFA-cup. Målvakten Ray Clemence spelade mest med 41 ligamatcher och Steve Archibald blev bäste målskytt med elva ligamål.

Laguppställning: 1 Ray Clemence – 2 Chris Hughton, 3 Gary O’Reilly/John Lacy, 4 Graham Roberts/John Lacy, 5 Paul Miller/Gary Brooke/Riccardo Villa, 6 Steve Perryman, 7 Gary Mabbutt, 8 Steve Archibald, 9 Tony Galvin, 10 Glenn Hoddle/Riccardo Villa, 11 Garth Crooks.

Tröjorna tillverkades av Le coq sportif och hade glansiga ränder i samma nyans som tröjans huvudfärg – vit på hemmatröjan och ljusblå på bortatröjan. Hemmatröjan hade två smala marinblå ränder på halsen och muddarna medan bortatröjan hade enfärgad hals och muddar. Strumporna hade två par marinblå ränder på överdelen. Även på byxorna återfanns de glansiga ränderna och i Cupvinnarcupen fortsatte man med traditionen att spela i vita byxor i Europaspelet. För att fira klubbens 100-årsjubileum kompletterades klubbmärket av texten ”Centenary Year 1882 1982” och en banderoll med klubbens namn.

West Ham United 1980–1983

Säsongen 1980/81 inleddes med Charity Shield-matchen mot Liverpool (förlust 0–1), dit West Ham var kvalificerat tack vare segern i 1980 års FA-cup. Som regerande FA-cupvinnare deltog West Ham i Cupvinnarcupen. Under hösten 1980 slog man ut Real Madrids reservlag Castilla samt rumänska Poli Timișoara, men i vårens kvartsfinaler blev det förlust mot Dinamo Tbilisi. Laget gick även till final i Ligacupen där man mötte Liverpool. Efter 90 mållösa minuter tog Liverpool ledningen med två minuter kvar av förlängningen, men precis före slutet kvitterade West Ham genom Ray Stewart och ordnade därmed omspel. Paul Goddard gav West Ham en tidig ledning i omspelet, men Liverpool vände och vann med 2–1. I årets FA-cup åkte West Ham ut efter två omspelsmatcher mot Wrexham i tredje omgången, men i ligan gick det desto bättre. Laget tog hem seriesegern i division två och tog därmed steget upp i högsta divisionen. Totalt spelade laget 61 tävlingsmatcher under säsongen. Målvakten Phil Parkes och mittfältaren Geoff Pike spelade samtliga 61 matcher och David Cross blev bäste målskytt med totalt 33 mål varav 22 i ligan vilket gjorde honom till skyttekung i division två.

Laget i Ligacupfinalerna 1981: 1 Phil Parkes – 2 Ray Stewart, 4 Billy Bonds, 5 Alvin Martin, 3 Frank Lampard – 7 Jimmy Neighbour, 10 Trevor Brooking, 11 Geoff Pike, 6 Alan Devonshire – 8 Paul Goddard, 9 David Cross; avbytare: Stuart Pearson.

Återkomsten i division ett 1981/82 slutade med en niondeplats för West Ham. I Ligacupmatcherna hösten 1981 slog man ut Derby County, men förlorade sedan mot West Bromwich Albion efter två omspelsmatcher. I början av januari 1982 slog man ut Everton i FA-cupens tredje omgång, men därefter blev det förlust mot Watford. Samma månad värvade man ett par spelare: belgiske högeryttern François Van der Elst från New York Cosmos samt skotske försvararen Neil Orr från Greenock Morton. Ray Stewart spelade samtliga 49 tävlingsmatcher och David Cross blev bäste målskytt med totalt 20 mål varav sexton i ligan.

Inför säsongen 1982/83 såldes David Cross till Manchester City. In kom istället skotten Sandy Clark från Airdrieonians som dock bara stannade en säsong. I ligan kom West Ham på åttonde plats. I FA-cupen förlorade man mot Manchester United i tredje omgången, men i Ligacupen tog man sig till kvartsfinal där det dock blev förlust mot Liverpool. Phil Parkes spelade samtliga 50 tävlingsmatcher och bästa målskyttar blev Paul Goddard och François Van der Elst med totalt tolv mål var varav tio respektive nio i ligan.

Tröjorna tillverkades av Adidas. Hemmatröjan var vinröd med ljusblå ärmar med tre vinröda ränder. Dessa användes i första hand med vita byxor och strumpor, men i bortamatcher mot lag med vita byxor spelade West Ham i ljusblå byxor och strumpor. De ljusblå byxorna och strumporna hörde normalt sett till reservstället som kompletterades av vita tröjor med tre vinröda och två ljusblå ränder längs ärmarna. Det förekom även att den vita tröjan användes tillsammans med de vita byxorna och strumporna.

Swansea City 1981–1984

Swansea City hade kommit på tredje plats i division två och spelade nu i högsta serien för första gången. Laget hade även vunnit walesiska cupen 1981 och var därför kvalificerade för Cupvinnarcupen 1981/82. Där blev det dock förlust mot östtyska Lokomotive Leipzig redan i första omgången. Swansea vann dock återigen walesiska cupen efter finalseger över Cardiff City och kvalificerade sig på nytt för Cupvinnarcupen. I ligan var det inte många som trodde på Swansea, men laget överraskade och slutade på sjätte plats. Målvakten Dai Davies, nyförvärv från Wrexham, och mittfältaren Robbie James spelade mest med totalt 53 matcher var varav 41 respektive 42 i ligan. James blev även lagets bäste målskytt med totalt 20 mål varav femton i ligan och Bob Latchford, nyförvärv från Everton stod för femton mål varav tolv i ligan. Bland övriga nyförvärv fanns Ray Kennedy som kom från Liverpool i januari 1982. Spelande tränare var Kennedys gamla lagkamrat i Liverpool, John Toshack, som hade tagit Swansea från fjärde till första divisionen.

Laguppställning 1981/82: 1 Dai Davies, 2 Neil Robinson/Gary Stanley, 3 Džemal Hadžiabdić, 4 Ante Rajković/Colin Irwin, 5 Colin Irwin/Ray Kennedy, 6 John Mahoney/Ante Rajković, 7 Alan Curtis, 8 Robbie James, 9 Leighton James, 10 Max Thompson/Nigel Stevenson, 11 Bob Latchford.

I Cupvinnarcupen hösten 1982 slog Swansea ut Sliema Wanderers från Malta med sammanlagt 17–0 (12–0 hemma och 5–0 borta), men i andra omgången åkte man ut mot Paris Saint-Germain. Laget vann dock walesiska cupen för tredje året i rad, men i ligan kunde man inte upprepa succén. Swansea slutade näst sist i tabellen och åkte ner i division två. Även 1983/84 blev det nedflyttning efter att ha slutat näst sist i division två och i Cupvinnarcupen åkte man ut redan i kvalet mot Magdeburg.

Tröjorna tillverkades av Patrick. Hemmatröjan var vit och användes oftast tillsammans med vita byxor och strumpor, men i vissa matcher mot lag med vita byxor användes svarta byxor. Två olika reservställ användes: en röd tröja med svarta byxor och strumpor samt en blå tröja med blå byxor och strumpor.

Tottenham Hotspur 1980–1982

Säsongen 1980/81 slutade Tottenham på tionde plats i ligan, fyra placeringar bättre än året innan. Steve Archibald, nyförvärv från Aberdeen, gjorde 20 mål och blev skyttekung i ligan tillsammans med Aston Villas Peter Withe. I FA-cupen tog man sig till final mot Manchester City. Matchen slutade 1–1 efter att Tommy Hutchison gjort båda målen – i första halvlek gav han sitt Manchester City ledningen och i andra halvlek gjorde han självmål. En mållös förlängning innebar att matchen fick spelas om fem dagar senare. Denna gång vann Tottenham med 3–2 efter två mål av argentinaren Riccardo Villa och ett av Garth Crooks.

Laguppställning FA-cupfinalen 1981: 1 Milija Aleksic – 5 Steve Perryman, 3 Paul Miller, 4 Graham Roberts, 2 Chris Hughton – 6 Riccardo Villa, 7 Osvaldo Ardiles, 10 Glenn Hoddle, 9 Tony Galvin – 8 Steve Archibald, 11 Garth Crooks; avbytare 12 Garry Brooke. I omspelet var laguppställningen densamma förutom att Perryman och Villa bytte nummer med varandra.

Segern i FA-cupen gav Tottenham en plats i Cupvinnarcupen 1981/82. Under hösten slog man ut Ajax och Dundalk och i vårens kvartsfinaler besegrade man Eintracht Frankfurt, men i semifinalen tog det stopp mot Barcelona. I ligan slutade Tottenham på fjärde plats, den bästa placeringen på elva år. Precis som 1981 gick Tottenham till final i FA-cupen och även denna gång slutade matchen oavgjort, 1–1. Motståndare var Queens Park Rangers och i omspelsmatchen fem dagar senare gjorde Tottenhams Glenn Hoddle matchens enda mål på straff i sjätte minuten. Segern var klubbens sjunde i FA-cupens historia och därmed tangerade man Aston Villas rekord satt 25 år tidigare. Tottenham tog sig även till final i Ligacupen där det dock blev förlust mot Liverpool som vann med 3–1 efter förlängning.

Laguppställning FA-cupfinalen 1982: 1 Ray Clemence – 6 Steve Perryman, 3 Paul Miller, 4 Paul Price, 2 Chris Hughton – 5 Micky Hazard, 7 Graham Roberts, 10 Glenn Hoddle, 9 Tony Galvin – 8 Steve Archibald, 11 Garth Crooks; avbytare 12 Garry Brooke. Osvaldo Ardiles deltog inte i finalen då han hade fått tillstånd att ansluta till Argentinas VM-lag. Riccardo Villa valde att inte delta i finalen på grund av det pågående Falklandskriget mellan England och Argentina.

Tröjorna tillverkades av Le coq sportif. Hemmatröjan var vit med V-hals och centralt placerat klubbmärke. Tröjtillverkarens logga återfanns på ärmarna. Byxorna var vanligtvis mörkblå, men i Cupvinnarcupen 1981/82 spelade Tottenham i vita byxor. Reservstället bestod av gula tröjor med mörkblå fält över axlarna, gula byxor och gula strumpor. Under 1980/81 var numren av den gamla sorten, men nästa säsong användes en modernare typ i 3D-stil. Dessa nummer debuterade i FA-cupfinalen 1981, men i omspelsmatchen användes de gamla numren. På tröjorna i FA-cupfinalerna 1981 och 1982 återfanns en inskription under klubbmärket: ”F.A. Cup Final Wembley 1981” respektive ”F.A. Cup Final Wembley 1982”.

Juventus 1983/84

Juventus vann Serie A 1983/84 och tog sin 21:a ligatitel. Som regerande italienska cupvinnare deltog Juventus i Cupvinnarcupen där man under hösten besegrade polska Lechia Gdańsk och franska Paris Saint-Germain. Under våren besegrades finländska Haka i kvartsfinalen och sedan Manchester United i semifinalen. I finalen på St. Jakob-stadion i Basel vann Juventus med 2–1 över Porto efter mål av Beniamino Vignola och Zbigniew Boniek. I ligan spelade Gaetano Scirea och Paolo Rossi samtliga 30 ligamatcher. Michel Platini gjorde 20 mål och blev skyttekung i Serie A medan Rossi kom på fjärde plats med sina tretton mål. Under säsongen blev Platini även utsedd till Årets spelare i Europa.

Tröjorna var av samma modell som tidigare med Kappa som tillverkare och Ariston som sponsor. På vänster bröst återfanns denna säsong den trefärgade ”piltavlan” som tecken på att man var regerande italienska cupvinnare. Ovanför denna satt de två stjärnorna som tecken på 20 ligatitlar. I början av säsongen var de placerade var för sig, men från och med elfte ligaomgången satt de i en vit rektangel. Bortatröjan var ny för säsongen och var gul med blå krage och blå muddar. Denna användes tillsammans med blå byxor och gula strumpor i bortamatcherna mot Ascoli och Udinese. Även i finalen av Cupvinnarcupen spelade Juventus i gula tröjor, men då utan reklam.