Etikett: Cupvinnarcupen

AS Roma 1986/87

En mindre lyckad säsong ledde till att Sven-Göran Eriksson avgick två omgångar från slutet. Roma slutade på sjunde plats i ligan och i Cupvinnarcupen föll man på straffsparksläggning mot Real Zaragoza redan i första omgången. Inför säsongen lämnade flera spelare klubben, däribland försvararen Dario Bonetti (Milan), mittfältaren Toninho Cerezo (Sampdoria) och anfallarna Francesco Graziani (Udinese) och Sandro Tovalieri (Avellino). Nya spelare i laget var försvararen Marco Baroni (Udinese), danske mittfältaren Klaus Berggreen (Pisa) och anfallaren Paolo Baldieri (Pisa). Förra säsongens skyttekung Roberto Pruzzo gjorde bara fyra mål och Berggreen och Stefano Desideri blev lagets bästa målskyttar med fem mål var.

Ennerre tillverkade från och med denna säsong Romas tröjor. Under hösten användes en kritstrecksrandig modell (som sedan återkom till våren), medan man under vintern använde en variant med en annan typ av krage.

Sampdoria 1989/90

Precis som föregående säsong slutade Sampdoria på femte plats i ligan. I Cupvinnarcupen slog man ut norska Brann, Borussia Dortmund, Grasshoppers och Monaco. Finalen mot Anderlecht på Nya Ullevi i Göteborg var mållös i 90 minuter, men i förlängningen gjorde Gianluca Vialli två mål och gav Sampdoria segern. Nya i laget denna säsong var mittfältarna Giovanni Invernizzi från Como och Srečko Katanec från Stuttgart samt högeryttern Attilio Lombardo från Cremonese. Lombardo, Giuseppe Dossena samt målvakten Gianluca Pagliuca spelade samtliga 34 ligamatcher. Bästa målskyttar blev Gianluca Vialli med totalt 21 mål varav tio i ligan och Roberto Mancini med elva ligamål.

Tröjorna var i stort sett likadana som tidigare, fast numren var nu i vitt på blå botten. Strumporna var oftast vita, men i bortamatcher mot lag med vita strumpor spelade Sampdoria i blå strumpor. I Cupvinnarcupfinalen spelade man utan reklam på tröjorna.

Sampdoria 1988/89

Sampdoria gjorde sin dittills bästa säsong. Laget vann italienska cupen efter att i finalen ha vänt ett 0–1-underläge mot Napoli till seger med 4–0 i returen på hemmaplan. I Cupvinnarcupen slog Sampdoria ut IFK Norrköping, Carl Zeiss Jena, Dinamo Bukarest och Mechelen, men i finalen på Wankdorfstadion i Bern blev det förlust med 0–2 mot Barcelona. I ligan blev det en femteplats och Gianluca Vialli blev lagets bäste målskytt med 14 mål. Nya i laget var vänsterbacken Amedeo Carboni från Parma samt mittfältarna Giuseppe Dossena från Udinese och Víctor Muñoz från Barcelona. Målvakten Gianluca Pagliuca gjorde sin första säsong som ordinarie mellan stolparna och 18-årige anfallaren Enrico Chiesa spelade sin första ligamatch.

Tröjorna tillverkades från och med denna säsong av Kappa och ny sponsor var ERG. I Cupvinnarcupfinalen spelade Sampdoria i sitt vita bortaställ, fast utan reklam och klubbmärke.

Sampdoria 1982–1988

1982 förde tränaren Renzo Ulivieri upp Sampdoria i Serie A. Inför återkomsten i högsta serien förstärkte man laget med irländske mittfältaren Liam Brady från Juventus och engelske anfallaren Trevor Francis från Manchester City. Bland nyförvärven fanns även 17-årige anfallaren Roberto Mancini från Bologna. Laget slutade på sjunde plats i ligan 1982/83, en placering som upprepades följande säsong.

1984 tog Eugenio Bersellini över som tränare. Han kom närmast från Torino och hade 1980 lett Inter till Serie A-titeln. Liam Brady såldes till Inter och för att fylla utlänningskvoten värvades skotten Graeme Souness från Liverpool. Nya i laget var också 20-årige anfallaren Gianluca Vialli från Cremonese samt högerbacken Moreno Mannini från Como. Säsongen slutade med en fjärdeplats i ligan, vilket var lagets bästa placering sedan 1960/61. Sampdoria tog sig till final i italienska cupen där man mötte Milan. I första matchen på San Siro gjorde Souness matchens enda mål och i returen hemma på Luigi Ferraris gjorde Mancini och Vialli varsitt mål i 2–1-segern. Sampdoria vann därmed sin första stora titel. 1985/86 blev inte lika lyckad. Det blev visserligen återigen finalspel i cupen (förlust mot Roma), men i ligan föll man till tolfte plats och i Cupvinnarcupen åkte man ut mot Benfica i andra omgången.

Jugoslaven Vujadin Boškov tog över som tränare 1986 och Francis och Souness såldes till Atalanta respektive Glasgow Rangers. Dessa ersattes av brasilianske mittfältaren Toninho Cerezo (Roma) och västtysken Hans-Peter Briegel (Verona). Laget klättrade till sjätte plats i ligan och sedan fjärde plats 1987/88. 1988 tog Sampdoria sin andra italienska cuptitel efter att ha besegrat Torino med sammanlagt 3–2.

Tröjorna tillverkades av Ennerre och sponsor var Phonola. Under 1985/86 var Ennerre-loggan flyttad till det högra bröstet för att ge plats åt symbolen som visar att laget är regerande italienska cupmästare.

Ipswich Town 1978–1981

I slutet av 70-talet och början av 80-talet var Ipswich Town ett topplag. Lagets tabellplaceringar 1978/79–1980/81 var 6–3–2. I FA-cupen tog man sig till kvartsfinal 1979 och 1980 (förlust mot Liverpool respektive Everton) samt semifinal 1981 (förlust mot Manchester City). I Ligacupen gick det inte lika bra: ut direkt i andra omgången både 1979 och 1980 samt förlust mot Birmingham i fjärde omgången 1981.

Tack vare segern i FA-cupen 1978 fick Ipswich en plats i Cupvinnarcupen 1978/79. Laget slog ut AZ Alkmaar och Wacker Innsbruck, men åkte sedan ut mot Barcelona i kvartsfinalen. I UEFA-cupen 1979/80 slog Ipswich ut norska Skeid i första omgången med sammanlagt 10–1 (3–1 borta och 7–0 hemma), men i andra omgången åkte man ut på bortamålsregeln mot schweiziska Grasshoppers (0–0 borta och 1–1 hemma).

1980/81 lyckades Ipswich ta sig hela vägen till final i UEFA-cupen. Under hösten 1980 slog man ut grekiska Aris, tjeckoslovakiska Bohemians Prag och polska Widzew Łódź. Under våren 1981 besegrade man franska Saint-Étienne i kvartsfinalen och västtyska Köln i semifinalen. I finalen mötte man återigen AZ Alkmaar och i första matchen på Portman Road blev det seger med 3–0 sedan John Wark gjort mål på straff i första halvlek och Frans Thijssen och Paul Mariner utökat i andra. Returen, som spelades på Olympiastadion i Amsterdam, vanns av holländarna med 4–2. Ipswich tog därmed hem pokalen med sammanlagt 5–4.

Laget 1978/79: 1 Paul Cooper – 2 George Burley, 5 Russell Osman, 6 Kevin Beattie/Terry Butcher, 3 Mick Mills – 7 John Wark, 4 Brian Talbot/Frans Thijssen, 8 Arnold Mühren – 10 Eric Gates, 9 Paul Mariner, 11 Clive Woods. Brian Talbot såldes till Arsenal i januari 1979 och hans ersättare, holländaren Frans Thijssen, värvades från FC Twente i februari. Även Thijssens landsman Arnold Mühren hade värvats från Twente inför säsongen. Mick Mills och John Wark spelade samtliga 42 ligamatcher och Paul Mariner blev bäste målskytt med tretton ligamål.

Laget i UEFA-cupfinalerna 1981: 1 Paul Cooper – 2 Steve McCall, 5 Russell Osman, 6 Terry Butcher, 3 Mick Mills – 7 John Wark, 4 Frans Thijssen, 8 Arnold Mühren – 10 Alan Brazil, 9 Paul Mariner, 11 Eric Gates. John Wark blev turneringens bäste målskytt med fjorton mål, vilket var tangerat rekord i Europacuperna (Milans José Altafini gjorde lika många i Europacupen 1962/63). Han blev även utsedd till Årets spelare i England 1980/81 av spelarföreningen PFA. Fotbollsskribenterna (FWA) utsåg Frans Thijssen till Årets spelare 1980/81.

Tröjorna tillverkades av Adidas och var blå med vit V-hals och tre vita ränder längs ärmarna. Byxorna var vita och strumporna blå. Bortastället var i samma stil och bestod av vita tröjor, svarta byxor och vita strumpor. Under 1978/79 var inskriptionen ”F.A. Cup Winners 1978” placerad nedanför klubbmärket.

Arsenal 1978–1981

Säsongerna 1978/79–1980/81 var Arsenals tabellplaceringar 7–4–3. Laget gick till final i FA-cupen 1979 och 1980 (man gick även till final 1978). 1979 krävdes det fyra omspelsmatcher för att besegra Sheffield Wednesday i tredje omgången. I finalen blev det seger över Manchester United med 3–2. Brian Talbot och Frank Stapleton gav Arsenal en 2–0-ledning i första halvlek, men under matchens fem sista minuter gjordes tre mål. Manchester United kom tillbaka till 2–2, men precis efteråt gjorde Arsenal 3–2 genom Alan Sunderland som gav klubben dess femte FA-cuptitel. 1980 gick Arsenal till final efter att ha besegrat Liverpool i semifinalen, men inte förrän efter tre omspelsmatcher. I finalen blev det förlust med 0–1 mot West Ham och 1981 åkte man ut mot Everton i tredje omgången.

Arsenal deltog i UEFA-cupen 1978/79 och slog då ut östtyska Lokomotiv Leipzig och jugoslaviska Hajduk Split, men åkte sedan ut mot Röda Stjärnan från Belgrad. I Cupvinnarcupen hösten 1979 slog Arsenal ut turkiska Fenerbahçe och östtyska Magdeburg. I kvartsfinalen i mars 1980 besegrade man IFK Göteborg med 5–1 på Highbury medan returen på Ullevi blev mållös. I semifinalen fick man 1–1 hemma mot Juventus, men lyckades sedan vinna med 1–0 i Turin. Finalen mot Valencia, som spelades på Heyselstadion i Bryssel, slutade 0–0 och fick avgöras på straffar. Där blev det spansk seger efter att Liam Brady och Graham Rix missat för Arsenal.

Laget 1978/79: 1 Pat Jennings – 2 Pat Rice, 5 David O’Leary, 6 Willie Young, 3 Sammy Nelson – 10 David Price, 4 Brian Talbot, 7 Liam Brady, 11 Graham Rix – 8 Alan Sunderland, 9 Frank Stapleton. Brian Talbot värvades från Ipswich i januari 1979. Frank Stapleton blev bäste målskytt med totalt 28 mål varav sjutton i ligan medan Liam Brady, som gjorde tretton ligamål, blev utsedd till Årets spelare i England av spelarföreningen PFA.

Sommaren 1979 värvades den rutinerade mittfältaren John Hollins från Queens Park Rangers. Han och David Price konkurrerade om en plats på mittfältet och de båda spelade ungefär hälften av matcherna 1979/80. Brian Talbot spelade samtliga 70 tävlingsmatcher under säsongen. Alan Sunderland blev bäste målskytt med totalt 29 mål varav fjorton i ligan och Frank Stapleton var näst bäst med totalt 24 mål varav fjorton i ligan.

Inför 1980/81 såldes Liam Brady till Juventus. Arsenal värvade målvakten George Wood från Everton och vänsterbacken Kenny Sansom från Crystal Palace. Sansom tog en ordinarie plats istället för Sammy Nelson och spelade samtliga 42 ligamatcher medan Wood inte kunde konkurrera ut Pat Jennings. Däremot tog John Devine över som högerback istället för Pat Rice som i november 1980 såldes till Watford. I mars 1981 såldes David Price till Crystal Palace och samtidigt gick mittfältaren Peter Nicholas åt motsatt håll.

Hemmatröjan var likadan som tidigare förutom att Umbro-loggan var placerad på ena bröstet. Under kanonen på vänstra bröstet fanns också tre ”kanonkulor” med klubbens initialer AFC. Bortatröjan var gul med blå krage och med kanonen och Umbro-loggan på varsitt bröst. I FA-cupfinalen 1979 återfanns inskriptionen ”F.A. Cup Final / Wembley 1979” runt kanonen. I 1980 års final löd inskriptionen under kanonen ”78 Wembley 79 / 1980” för att visa att det var tredje året i rad som laget var i final. I Cupvinnarcupfinalen 1980 löd inskriptionen ”European Cup Winners Cup Final / Brussels 1980”. I denna match användes även en annan typ av tröjnummer än vad laget hade haft tidigare.

West Ham United 1975/76

West Ham inledde säsongen 1975/76 med förlust med 2–0 mot Derby County i Charity Shield-matchen på Wembley. I ligan var man dock obesegrade de nio första matcherna och efter femton matcher låg man etta i tabellen. Därefter gick det utför i ligaspelet och West Ham slutade på artonde plats, sex poäng från nedflyttning. Som regerande FA-cupvinnare deltog West Ham i Cupvinnarcupen. Under hösten slog man ut finländska Reipas Lahti och sovjetiska Ararat Jerevan. I vårens kvartsfinaler besegrade man nederländska FC Den Haag och i semifinalen slog man ut västtyska Eintracht Frankfurt. I finalen, som spelades på Heyselstadion i Bryssel, mötte man Anderlecht och där vann belgarna med 4–2. I FA-cupen åkte West ham ut mot Liverpool i tredje omgången och i Ligacupen blev det förlust mot Tottenham efter omspel i fjärde omgången.

Laget 1975/76: Mervyn Day – Keith Coleman, Tommy Taylor, John McDowell, Frank Lampard – Pat Holland, Billy Bonds, Graham Paddon, Trevor Brooking – Billy Jennings/Alan Taylor, Keith Robson. Tommy Taylor spelade samtliga 42 ligamatcher och bästa målskyttar blev Alan Taylor med tretton ligamål och Billy Jennings med elva.

Hemmastället var likadant som tidigare förutom att klubbmärket och tröjtillverkaren Buktas logga återfanns på tröjan. Bukta-loggan fanns både med och utan texten Bukta och under klubbmärket återfanns texten ”Charity Shield 1975” eller ”Cup Winners 1975”. I Cupvinnarcupfinalen introducerades en ny tröja tillverkad av Admiral som var en första variant av den tröja som laget kom att använda under nästa säsong. Bortastället bestod av vita tröjor och ljusblå byxor och strumpor.

Manchester United 1975–1978

Efter en säsong i tvåan var Manchester United tillbaka i högsta serien. Laget gjorde en stark säsong, vann fem av de sex första ligamatcherna och slutade på tredje plats i tabellen, tre poäng efter överraskningslaget Queens Park Rangers och fyra efter mästarna Liverpool. Man tog sig även till final i FA-cupen efter att ha slagit ut Oxford United, Peterborough United, Leicester City, Wolverhampton Wanderers (efter omspel) samt Derby County i semifinalen. I finalen på Wembley blev det dock förlust med 0–1 mot division två-laget Southampton. I Ligacupen slog man ut Brentford och Aston Villa, men förlorade med 0–4 mot Manchester City i fjärde omgången.

Laget 1975/76: Alex Stepney – Alex Forsyth, Brian Greenhoff, Martin Buchan, Stewart Houston – Gerry Daly, Sammy McIlroy – Steve Coppell, Stuart Pearson, Lou Macari, Gordon Hill. Martin Buchan och Stewart Houston spelade samtliga 42 ligamatcher. Bästa målskyttar blev Lou Macar med totalt femton mål (varav tolv i ligan), Stuart Pearson med fjorton (tretton i ligan) och Sammy McIlroy med tretton (tio i ligan).

1976/77 tog Jimmy Nicholl över som högerback, Jimmy Greenhoff värvades från Stoke City och tog en plats i anfallet och Gerry Daly såldes till Derby County. I UEFA-cupen lottades Manchester United mot Ajax i första omgången. Förlust med 0–1 borta vändes till seger med 2–0 hemma. I andra omgången mot Juventus tog man ledningen med 1–0 hemma, men åkte sedan ut efter att ha förlorat med 0–3 i returen. I ligan slutade Manchester United på sjätte plats och i Ligacupen tog man sig till femte omgången där det blev förlust mot Everton. För andra året i rad tog man sig till final i FA-cupen. På vägen slog man ut Walsall, Queens Park Rangers, Southampton (efter omspel), Aston Villa samt Leeds United i semifinalen. I finalen väntade Liverpool och efter en mållös första halvlek avgjordes matchen inom några minuter av andra halvlek, Stuart Pearson gav United ledningen i 51:a minuten, Jimmy Case kvitterade ett par minuter senare och ytterligare två minuter senare gjorde Jimmy Greenhoff segermålet som gav United dess första stora titel på nio år. Säsongens bästa målskyttar blev Gordon Hill med totalt 22 mål varav femton i ligan och Stuart Pearson med nitton mål varav femton i ligan.

Efter säsongen fick tränaren Tommy Docherty sparken på grund av en affär med frun till klubbens fysioterapeut. Dave Sexton från Queens Park Rangers tog över som tränare och ledde laget till en tiondeplats i ligan 1977/78. I FA-cupen åkte man ut mot West Bromwich Albion redan i fjärde omgången och i Ligacupen blev det förlust direkt i andra omgången mot Arsenal. I Cupvinnarcupen slog United ut Saint-Étienne i första omgången (1–1 borta och seger med 2–0 hemma) men åkte sedan ut mot Porto efter förlust med 0–4 borta och seger med 5–2 hemma. Under säsongen etablerade sig vänsterbacken Arthur Albiston i laget. I januari värvades centern Joe Jordan från Leeds United och strax därefter anslöt även mittbacken Gordon McQueen från samma klubb. Steve Coppell spelade samtliga 42 ligamatcher och Gordon Hill och Stuart Pearson blev återigen lagets bästa målskyttar. Hill gjorde totalt nitton mål varav sjutton i ligan och Pearson gjorde femton varav tio i ligan.

Tröjorna tillverkades av Admiral. Hemmastället bestod av röda tröjor med vit krage med röda ränder, vita byxor och svarta strumpor med rödvit överdel. Bortastället bestod av vita tröjor med tre svarta ränder på ena sidan, svarta byxor och svarta strumpor. En tvist med Adidas angående de tre ränderna på tröjan gjorde att bortatröjan under en del av säsongen 1975/76 istället hade fyra ränder. Admiral fick rätt till slut och återinförde de tre ränderna. Till Charity Shield-matchen 1977 var klubbmärket flyttat till höger sida och under det återfanns texten ”F.A. Charity Shield 1977”. Denna variant användes sedan även i ett antal ligamatcher under säsongen. I bortamatcherna mot Southampton och Sunderland 1976/77 spelade Manchester United i blå tröjor med vita byxor och svarta strumpor. En variant av detta tredjeställ användes i UEFA-cupmatchen borta mot Ajax hösten 1976, fast då med blå byxor och röda strumpor. Under klubbmärket på tröjan i FA-cupfinalen 1977 återfanns en silhuett av FA-cuppokalen och texten ”Silver Jubilee 1977”.

Chelsea 1971–1975

Chelsea slutade på sjunde plats i ligan 1971/72. I Cupvinnarcupens första omgång mötte man Jeunesse Hautcharage från Luxemburg. I första matchen på bortaplan vann Chelsea med 8–0 och i returen hemma på Stamford Bridge blev det hela 13–0 efter bland annat fem mål av Peter Osgood. Det sammanlagda resultatet 21–0 är den största segern någonsin i en europeisk cupmatch. I nästa omgång mötte man Åtvidaberg. Första matchen på Kopparvallen blev mållös och i returen fick Chelsea bara 1–1 vilket innebar att Åtvidaberg gick vidare på fler bortamål. Även i FA-cupen förlorade Chelsea mot ett på papperet sämre lag – division två-laget Orient vann med 3–2 i femte omgången. I Ligacupen tog man sig till final men förlorade mot Stoke med 2–1. John Hollins deltog i lagets samtliga 58 tävlingsmatcher under säsongen och Peter Osgood blev lagets bäste målskytt med totalt 31 mål varav 18 i ligan. Nya i laget var mittfältaren Steve Kember från Crystal Palace och anfallaren Chris Garland från Bristol City.

I september 1972 värvades anfallaren Bill Garner från Southend för 100 000 pund och senare samma månad såldes Paddy Mulligan och Charlie Cooke till Crystal Palace. Chelsea slutade på tolfte plats i ligan 1972/73. I FA-cupen gick man till kvartsfinal men förlorade mot Arsenal efter omspel och i Ligacupen åkte man ut mot Norwich i semifinalen. John Hollins och Ron Harris spelade samtliga 42 ligamatcher och Peter Osgood och Chris Garland blev bästa målskyttar med elva ligamål var.

Tränaren Dave Sezton kom på kant med flera spelare och i januari 1974 såldes Alan Hudson till Stoke City och i mars samma år såldes Peter Osgood till Southampton. Charlie Cooke värvades tillbaka till klubben och hann med sjutton ligamatcher under våren. Chelsea föll ytterligare fem placeringar och slutade på sjuttonde plats i ligan 1973/74. I FA-cupen åkte man ut mot Queens Park Rangers efter omspel i tredje omgången och i Ligacupen blev det förlust mot Stoke City i andra omgången. John Hollins spelade återigen alla 42 ligamatcher och Tommy Baldwin och Peter Osgood blev bästa målskyttar med åtta mål var.

Problemen fortsatte för Chelsea och i oktober 1974 fick Dave Sexton sparken. Ron Suart tog över men resultaten uteblev och i april 1975 ersattes han av Eddie McCreadie som tidigare under säsongen hade avslutat spelarkarriären. Inte heller McCreadie kunde hjälpa Chelsea utan laget åkte ner i division två efter att ha slutat näst sist i tabellen. Man åkte även ur FA-cupen mot Birmingham i fjärde omgången och i Ligacupen förlorade man ännu en gång mot Stoke, denna gång efter omspel i fjärde omgången. Ron Harris spelade alla 42 ligamatcher och Ian Hutchinson blev bäste målskytt med totalt nio mål varav sju i ligan.

Chelseas startelva 1971/72: 1 Peter Bonetti (målvakt), 2 Paddy Mulligan (högerback), 3 Ron Harris (vänsterback), 4 John Hollins (mittfältare), 5 John Dempsey (mittback), 6 David Webb (mittback), 7 Charlie Cooke (högerytter), 8 Steve Kember (mittfältare), 9 Peter Osgood (center), 10 Alan Hudson (mittfältare), 11 Peter Houseman (vänsterytter). Även försvararen John Boyle och anfallarna Tommy Baldwin och Chris Garland spelade ett flertal matcher från start.

Chelseas startelva 1972/73: 1 Peter Bonetti (målvakt), 2 Gary Locke/Ron Harris (högerback), 3 Eddie McCreadie (vänsterback), 4 John Hollins (mittfältare), 5 Marvin Hinton/David Webb (mittback), 6 Ron Harris/David Webb (mittback), 7 Chris Garland (högerytter), 8 Steve Kember/Alan Hudson (mittfältare), 9 Peter Osgood (center), 10 Alan Hudson/Bill Garner (mittfältare/anfallare), 11 Peter Houseman (vänsterytter).

Hemmastället var av samma modell som tidigare med skillnaden att två stjärnor var placerade på varsin sida om klubbmärket. I bortamatcher mot lag med vita strumpor spelade Chelsea i gula strumpor. Även tröjnumren och klubbmärket var då gula. Denna variant användes i Ligacupfinalen fast med en banderoll under klubbmärket med texten ”Wembley 1972”. I bortamatcherna mot Tottenham och Nottingham Forest på våren 1972 användes en blå tröja med gul krage. Bortastället var samma som tidigare fast nu med helgula strumpor.

Under delar av säsongen 1972/73 användes en blå tröja med blå krage. Bortastället 1972–74 bestod av röda tröjor, vita byxor och gröna strumpor. I bortamatchen mot Leeds i februari 1973 spelade Chelsea i blå tröjor med orange nummer, blå byxor och orange strumpor.

Tottenham Hotspur 1967–1975

Tottenham slutade på sjunde plats i ligan 1967/68. I Cupvinnarcupen slog man ut Hajduk Split i första omgången men åkte sedan ut mot franska Lyon. Laget bestod av målvakten Pat Jennings, ytterbackarna Joe Kinnear och Cyril Knowles, mittbackarna Mike England och Dave Mackay, mittfältarna Alan Mullery och Terry Venables, yttrarna Jimmy Robertson och Cliff Jones samt centrarna Jimmy Greaves och Alan Gilzean. Under andra hälften av säsongen tog Martin Chivers en plats i anfallet bredvid Greaves. Tränare var Bill Nicholson som ledde laget mellan 1958 och 1974.

Sommaren 1968 lämnade Dave Mackay Tottenham efter nio år och gick över till Derby County. Istället tog Phil Beal plats i mittförsvaret. Säsongen slutade med en sjätteplats i ligan och i Ligacupen gick man till semifinal men förlorade mot Arsenal. Jimmy Greaves gjorde 27 ligamål och blev skyttekung för sjätte och sista gången. 1969/70 föll laget till elfte plats i ligan. I september gjorde 17-årige mittfältaren Steve Perryman debut för Tottenham – totalt kom han att spela 866 matcher för klubben fram till 1986. I mars värvades dessutom West Hams landslagsmittfältare Martin Peters för den brittiska rekordsumman 200 000 pund. Som en del i affären gick Jimmy Greaves över till West Ham.

Säsongen 1970/71 förbättrade man sig och kom trea i ligan och kvalificerade sig för UEFA-cupen. Tottenham vann dessutom Ligacupen för första gången efter finalseger med 2–0 över Aston Villa. Tvåmålsskytten Martin Chivers var nu lagets bäste målskytt och gjorde totalt 34 mål under säsongen. Nästa säsong tog sig Tottenham till final i den första upplagan av UEFA-cupen. Där mötte man Wolverhampton Wanderers i ett helengelskt dubbelmöte. I första matchen på Molineux gjorde Chivers två mål och gav Tottenham en 2–1-ledning inför returen som slutade 1–1 vilket räckte till seger med sammanlagt 3–2. Martin Chivers gjorde sin målmässigt bästa säsong med totalt 44 mål. Ny i laget var yttern Ralph Coates från Burnley.

1972/73 gick Tottenham till semifinal i UEFA-cupen men föll mot blivande mästarna Liverpool efter sammanlagt 2–2 och färre gjorda bortamål. Däremot tog man sin andra seger i Ligacupen efter att ha besegrat Norwich City med 1–0 (mål av inhopparen Ralph Coates) i finalen. Segern kvalificerade laget för spel i UEFA-cupen 1973/74. Tottenham tog sig återigen till final men föll mot Feyenoord efter 2–2 hemma och 0–2 borta. I ligan började det dock gå sämre. En elfteplats 1974 följdes upp av en nittondeplats 1975, bara en poäng från nedflyttning. Under säsongen avgick tränaren Bill Nicholson och ersattes av Terry Neill.

Hemmastället bestod av vita tröjor, marinblå byxor och vita strumpor. 1967 togs skölden från klubbmärket bort. Istället stod nu den berömda tuppen på en fotboll. Bortastället bestod från början av marinblå tröjor, vita byxor och marinblå strumpor, men i slutet av 60-talet förbjöds marinblå tröjor då de var svåra att skilja från domarnas svarta tröjor. Därför introducerades en gul bortatröja med vita muddar och nummer som användes tillsammans med vita eller mörkblå byxor samt gula strumpor. 1971 bytte man till en helgul tröja med mörkblå nummer.

I bortamatchen mot Lyon i Cupvinnarcupen hösten 1967 spelade Tottenham i gula byxor och blågula strumpor tillsammans med den marinblå bortatröjan. I flera UEFA-cupmatcher i början av 70-talet spelade Tottenham i helvitt. Även i Ligacupfinalen 1973 spelade man i helvitt, men byxorna hade då en mörkblå rand på sidorna samt Umbro-loggan placerad på ena byxbenet. Under klubbmärket på tröjan återfanns texten ”F.L. Cup / Wembley 1973”. I Ligacupfinalen 1971 användes blå byxor och gula strumpor tillsammans med den vita tröjan.