Tagg: Europacupen

Liverpool 1979–1982

1979/80 försvarade Liverpool sin ligatitel och blev engelska mästare för tolfte gången. Laget var obesegrat på hemmaplan och slutade två poäng före Manchester City. I Europacupen mötte man Dinamo Tbilisi i första omgången, men efter seger med 2–1 hemma blev det förlust med 0–3 i returen. I de båda inhemska cuperna tog sig Liverpool till semifinal. I FA-cupens semifinal mötte man Arsenal som efter tre omspelsmatcher tog sig till final och i Ligacupens semifinal åkte Liverpool ut mot Nottingham Forest.

Laget 1979/80: Ray Clemence – Phil Neal, Phil Thompson, Alan Hansen, Alan Kennedy – Jimmy Case, Terry McDermott, Graeme Souness, Ray Kennedy – Kenny Dalglish, David Johnson. Neal, Thompson och Dalglish spelade samtliga 42 ligamatcher och David Johnson blev bäste målskytt med 21 ligamål. Terry McDermott blev utsedd till Årets spelare i England både av Football Writers’ Association och av Professional Footballers’ Association.

Liverpool hade slutat etta eller tvåa i ligan åtta säsonger i rad, men 1980/81 kom man först på femte plats och i FA-cupen åkte man ut mot Everton i fjärde omgången. Däremot tog man sig till final i Ligacupen där man mötte West Ham. Matchen på Wembley slutade 1–1, men i omspelet på Villa Park vann Liverpool med 2–1. I Europacupen lottades Liverpool mot finska Oulun Palloseura i första omgången. Efter 1–1 borta vann Liverpool med hela 10–1 hemma på Anfield. Därefter slog man ut Aberdeen och sedan CSKA Sofia i kvartsfinalen. I semifinalen slog man ut Bayern München på bortamålsregeln (0–0 hemma och 1–1 borta) och i finalen mot Real Madrid gjorde Alan Kennedy matchens enda mål i 82:a minuten. Segern var Liverpools tredje i Europacupen på fem år.

1981/82 blev Liverpool återigen ligamästare efter att ha slutat fyra poäng före Ipswich Town. I Europacupen lottades man återigen mot Oulu och denna gång blev det 7–0 hemma efter en 1–0-seger på bortaplan. Liverpool slog sedan ut nederländska AZ ’67 men i kvartsfinalen blev det förlust mot CSKA Sofia. I FA-cupen åkte man ut mot Chelsea i femte omgången, men i Ligacupen tog man sig återigen till final där man mötte Tottenham. Det stod 1–1 vid full tid och i förlängningen gjorde Liverpool två mål genom Ronnie Whelan och Ian Rush och matchen slutade 3–1.

Matchställen var likadana som tidigare förutom att klubben sponsrades av Hitachi som hade sin logga på tröjorna. Tröjreklam var dock inte tillåtet i tv-sända matcher samt i FA-cupen och Europacupen. Så småningom började tröjreklam tillåtas även i tv-sända matcher, men då i mindre format. I Europacupfinalen 1981 fick inte heller Umbros logga synas på tröjorna och byxorna och man täckte därför över den med vit tejp.

Nottingham Forest 1977–1980

1977 var Nottingham Forest tillbaka i division ett. Under hösten blev det bara tre förluster, men återstoden av säsongen blev ännu bättre. Laget förblev obesegrat de resterande 26 ligamatcherna och tog hem ligatiteln för första gången i klubbens historia. Det blev även seger i Ligacupen. Under hösten besegrade man Notts County och Aston Villa och under våren fortsatte man med att slå ut Bury i kvartsfinalen och Leeds United i semifinalen. Finalen mot Liverpool på Wembley blev mållös, men i omspelet på Old Trafford i Manchester gjorde John Robertson matchens enda mål på straff i 52:a minuten. I FA-cupen tog sig Nottingham Forest till kvartsfinal där det blev förlust mot West Bromwich Albion.

Laget 1977/78: Peter Shilton – Viv Anderson, Larry Lloyd, Kenny Burns, Colin Barrett – Martin O’Neill, John McGovern/Ian Bowyer, Archie Gemmill – Tony Woodcock, Peter Withe, John Robertson. Nya i laget var målvakten Peter Shilton (Stoke City), mittbacken Kenny Burns (Birmingham City) och mittfältaren Archie Gemmill (Derby County). Vänsteryttern John Robertson spelade samtliga 42 ligamatcher och bästa målskyttar blev Robertson och Peter Withe med tolv ligamål var och Tony Woodcock med elva.

I augusti 1978 såldes Peter Withe till Newcastle och Garry Birtles tog plats i anfallet. Istället för Colin Barrett var Frank Clark den som oftast spelade vänsterback under 1978/79. I februari 1979 värvades dessutom anfallaren Trevor Francis från Birmingham för en miljon pund vilket var brittiskt transferrekord.

Nottingham Forest förblev obesegrade i ligan fram till 9 december 1978 då man förlorade med 0–2 mot Liverpool. Laget hade då spelat 42 ligamatcher i rad utan förlust. Det blev sedan ytterligare två förluster under säsongen och laget slutade på andra plats, åtta poäng efter mästarna Liverpool. I Europacupen slog Nottingham ut regerande mästarna Liverpool i första omgången och därefter grekiska AEK Aten. Under våren slog man ut schweiziska Grasshoppers och sedan västtyska FC Köln i semifinalen. I finalen på Olympiastadion i München besegrade man Malmö FF med 1–0 efter att Trevor Francis nickat in ett inlägg från John Robertson. I FA-cupen åkte Nottingham ut mot Arsenal i femte omgången, men i Ligacupen tog man sig återigen till final där det blev seger med 3–2 över Southampton efter två mål av Birtles och ett av Woodcock.

Inför 1979/80 värvades vänsterbacken Frank Gray från Leeds United och mittfältaren Asa Hartford från Manchester City. Den senare såldes dock nästan omgående till Everton. Även Archie Gemmill såldes till Birmingham och i november såldes Tony Woodcock till FC Köln. Under vintern värvades Stan Bowles från Queens Park Rangers och Charlie George på lån från Southampton.

I Europacupen 1979/80 slog Nottingham Forest ut Öster från Växjö, rumänska Argeș Pitești, östtyska Dynamo Berlin samt Ajax från Amsterdam i semifinalen. I finalen på Santiago Bernabéu-stadion i Madrid mötte man Hamburger SV och Nottingham lyckades försvara sin Europacuptitel efter att John Robertson gjort matchens enda mål i 20:e minuten. I ligan slutade laget på femte plats, tolv poäng efter mästarna Liverpool. Även i FA-cupen blev det förlust mot Liverpool i fjärde omgången, men i Ligacupen tog man sig till final för tredje året i rad. Denna gång blev det dock förlust med 1–0 mot Wolverhampton Wanderers.

Tröjorna tillverkades av Adidas och var röda med tre vita ränder längs ärmarna och med vit V-hals. Byxorna var oftast vita, men i vissa matcher användes röda byxor, bland annat i de båda Europacupfinalerna. Under 1979/80 återfanns inskriptionen ”European Cup Winners 1979” nedanför klubbmärket. Bortastället var i samma stil fast gult med blå detaljer.

Liverpool 1976–1979

1976/77 försvarade Liverpool sin ligatitel från 1976 och blev engelska mästare för tionde gången efter att ha slutat en poäng före Manchester City. Under hösten slog man ut nordirländska Crusaders och turkiska Trabzonspor i Europacupen. Kvartsfinalerna spelades i mars 1977 och Liverpool förlorade med 0–1 i första matchen borta mot franska Saint-Étienne, men hemma på Anfield vände man till seger med 3–1. I semifinalen blev det seger över schweiziska FC Zürich (3–1 borta, 3–0 hemma). I finalen på Roms Olympiastadion mötte man västtyska Borussia Mönchengladbach. Terry McDermott gav Liverpool ledningen i första halvlek. Danske Allan Simonsen kvitterade i andra halvlek, men Liverpool återtog ledningen genom Tommy Smith och Phil Neal säkrade segern genom att göra 3–1 på straff. Liverpool vann därmed Europacupen för första gången. Laget hade även chansen att ta hem FA-cupen, men i finalen som spelades på Wembley fyra dagar före Europacupfinalen blev det förlust med 1–2 mot Manchester United.

Laget 1976/77: Ray Clemence – Phil Neal, Phil Thompson, Emlyn Hughes, Joey Jones – Ian Callaghan, Jimmy Case/Terry McDermott, Ray Kennedy – Kevin Keegan, John Toshack/David Johnson, Steve Heighway. Ray Clemence, Phil Neal och Emlyn Hughes spelade samtliga 42 ligamatcher och bäste målskytt blev Kevin Keegan med totalt tjugo mål varav tolv i ligan.

Tröjorna hade från och med 1976 V-hals istället för som tidigare rund hals. Klubbmärket och Umbro-loggan var gula och den senare fanns i två olika storlekar. Klubbmärket på byxorna infördes 1978. I Europacupfinalen 1977 var fågeln från klubbmärket omgiven av en cirkel med texten ”European Cup Rome 1977 / Liverpool F.C.” I Europacupfinalen 1978 återfanns texten ”European Cup Final Wembley 1978” under klubbmärket. Bortastället bestod av vita tröjor med röd V-hals och röda muddar, svarta eller vita byxor och vita eller röda strumpor. Flera varianter av Umbro-loggan i olika färger och storlekar förekom på bortatröjan. I FA-cupfinalen 1977 användes en stor röd Umbro-logga och under klubbmärket återfanns texten ”F.A. Cup Final 1977”. I FA-cupsemifinalen mot Manchester United i mars 1979 spelade Liverpool i ett helgult reservställ som även kom att användas i vissa matcher under de kommande säsongerna.

Derby County 1975/76

Derby County inledde säsongen 1975/76 med att besegra West Ham med 2–0 i Charity Shield-matchen på Wembley. I Europacupen lottades man mot Slovan Bratislava i första omgången. Derby tog sig vidare efter att ha vänt ett 0–1-underläge från första matchen till seger med 3–0 i returen på hemmaplan. I nästa omgång väntade Real Madrid. Första matchen spelades på Baseball Ground och Derby vann med 4–1 efter tre mål (varav två på straff) av Charlie George och ett av David Nish. Spanjorerna tog sig ändå vidare efter att ha vunnit med 5–1 i returen. Under hösten åkte man även ur Ligacupen efter förlust mot Middlesbrough i tredje omgången, men i FA-cupen gick Derby till semifinal. Derby besegrade Everton, Liverpool, Southend United och Newcastle United innan det blev förlust mot Manchester United. I ligan gjorde Derby flest mål i serien, 75 stycken, men man släppte också in 58 mål och fick nöja sig med fjärde plats, sju poäng efter mästarna Liverpool.

Laget 1975/76: Colin Boulton – Rod Thomas, Roy McFarland, Colin Todd, David Nish – Bruce Rioch, Henry Newton, Archie Gemmill – Francis Lee, Kevin Hector, Charlie George. Även mittfältaren Steve Powell, anfallaren Roger Davies och vänsteryttern Leighton James (ny från Burnley i december 1975) spelade över tjugo ligamatcher var. Charlie George (Arsenal) och målvakten Graham Moseley (Aston Villa) värvades inför säsongen. Archie Gemmill och Colin Todd spelade samtliga 42 ligamatcher. Bästa målskyttar blev Charlie George med sexton ligamål samt Bruce Rioch och Francis Lee med tretton var.

Hemmastället bestod av vita tröjor med marinblå krage, marinblå byxor och vita strumpor. Som bortaställ användes gula tröjor med marinblå byxor eller blå tröjor med vita byxor. Det fanns även en ljusblå- och vitrandig tröja som åtminstone användes i bortamatchen mot Middlesbrough i mars 1976.

Liverpool 1973–1976

Säsongen 1973/74 var Bill Shanklys sista som tränare för Liverpool. Laget kom på andra plats i ligan, fem poäng efter Leeds United. I höstens Europacupmatcher slog man ut Jeunesse D’Esch från Luxemburg men åkte sedan ut mot Röda Stjärnan från Belgrad. I Ligacupen tog sig Liverpool till femte omgången där de blev förlust mot Wolverhampton Wanderers. Liverpool tog sig till final i FA-cupen genom att besegra Doncaster Rovers, Carlisle United, Ipswich Town, Bristol City samt Leicester City efter omspel i semifinalen. I finalen mötte man Newcastle United och efter en mållös första halvlek gjorde Liverpool tre mål i andra halvlek. Kevin Keegan gjorde två mål och Steve Heighway ett och gav Liverpool dess andra seger i FA-cupen.

Laget 1973/74: Ray Clemence (målvakt), Tommy Smith, Phil Thompson, Larry Lloyd, Alec Lindsay (försvarare), Ian Callaghan, Peter Cormack, Emlyn Hughes (mittfältare), Kevin Keegan, John Toshack, Steve Heighway (anfallare). Lloyd blev skadad i februari och Hughes flyttades då ner i försvaret. Ian Callaghan blev av fotbollsskribenterna utsedd till Årets spelare i England. Callaghan, Clemence, Hughes, Keegan och Cormack spelade alla 42 ligamatcher och Keegan blev bäste målskytt med totalt nitton mål varav tolv i ligan.

Inför säsongen 1974/75 tog Bob Paisley över som tränare, men Bill Shankly ledde ut laget en sista gång i Charity Shield-matchen mot Leeds på Wembley. Matchen slutade 1–1 och Liverpool vann sedan på straffar. Matchen är också ihågkommen för ett bråk mellan Kevin Keegan och Billy Bremner som ledde till att båda blev utvisade. I ligan slutade Liverpool återigen på andra plats, två poäng efter Derby County. I Cupvinnarcupens första omgång besegrades norska Strømsgodset med hela 11–0, men i andra omgången åkte man ut mot ungerska Ferencváros efter sammanlagt 1–1 men färre gjorda bortamål. Liverpool åkte ur både FA-cupen och Ligacupen i fjärde omgången mot Ipswich respektive Middlesbrough.

Ray Clemence och Emlyn Hughes spelade alla 42 ligamatcher. Steve Heighway blev bäste målskytt totalt sett med tretton mål varav nio i ligan, men John Toshack var lagets bäste målskytt i ligan med tolv mål. Kevin Keegan gjorde tio ligamål och två i cuperna. Nya i laget var Ray Kennedy från Arsenal, Phil Neal från Northampton Town och Terry McDermott från Newcastle. Larry Lloyd såldes till Coventry i augusti 1974.

Säsongen 1975/76 blev Liverpool engelska mästare för nionde gången efter att ha slutat en poäng före överraskningslaget Queens Park Rangers. Liverpool åkte ut mot Derby County i FA-cupens fjärde omgång och i Ligacupen blev det förlust mot Burnley efter omspel i tredje omgången. I UEFA-cupen gick det däremot bättre. Under hösten besegrade man skotska Hibernian, spanska Real Sociedad och polska Śląsk Wrocław. I vårens kvartsfinaler slog Liverpool ut Dynamo Dresden från Östtyskland och i semifinalen besegrade man Barcelona. I finalen ställdes man mot belgiska Club Brugge. I första mötet på Anfield gjorde belgarna två mål under första kvarten, men i andra halvlek vände Liverpool och vann med 3–2 efter mål av Ray Kennedy, Jimmy Case samt Kevin Keegan på straff. I returen tog Brugge återigen en tidig ledning, men Keegan kvitterade några minuter senare och matchen slutade 1–1. Liverpool tog därmed sin andra seger i UEFA-cupen.

Ny i laget denna säsong var vänsterbacken Joey Jones från Wrexham. Under hösten lämnade Chris Lawler och Phil Boersma klubben för spel i Portsmouth respektive Middlesbrough. Ray Clemence och Phil Neal spelade alla 42 ligamatcher. John Toshack blev bäste målskytt med totalt 23 mål varav sexton i ligan och Kevin Keegan gjorde sexton mål varav tolv i ligan. Keegan blev även utsedd till Årets spelare i England.

Både hemma- och bortaställen var likadana som tidigare förutom att olika varianter av Umbro-loggan var placerad på tröjorna och byxorna. Den vita bortatröjan användes oftast tillsammans med svarta byxor och vita strumpor, men ibland även med vita eller röda byxor och strumpor. I FA-cupfinalen 1974 återfanns texten ”F.A. Cup Final 1974” nedanför klubbmärket.

Leeds United 1973–1976

Leeds United inledde säsongen 1973/74 med sju raka segrar. Det blev 29 ligamatcher utan förlust innan Stoke City vann med 3–2 den 23 februari. Laget förlorade tre matcher i rad i mars men förlorade sedan ingen av de återstående sex ligamatcherna. Leeds slutade fem poäng före tvåan Liverpool och blev engelska mästare för andra gången på fem år. I FA-cupen tog sig Leeds till femte omgången men föll mot Bristol City efter omspel och i Ligacupen åkte man ut direkt i andra omgången mot Ipswich Town. Leeds var även med i UEFA-cupen och slog i första omgången ut norska Strømsgodset och därefter skotska Hibernian, men i tredje omgången blev det förlust mot portugisiska Vitória Setubal.

Laget 1973/74: David Harvey (målvakt), Paul Reaney, Gordon McQueen, Norman Hunter, Trevor Cherry (försvarare), Billy Bremner, Terry Yorath, Paul Madeley, Peter Lorimer (mittfältare), Allan Clarke, Mick Jones (anfallare). Även centern Joe Jordan spelade över hälften av ligamatcherna. Norman Hunter blev förste spelare att ta emot priset som Årets spelare av spelarföreningen PFA. Hunter och lagkaptenen Billy Bremner deltog i samtliga 42 ligamatcher och Mick Jones blev lagets bäste målskytt med sjutton mål varav fjorton i ligan. Även Allan Clarke (totalt 16 mål/13 i ligan), Peter Lorimer (14/12), och Billy Bremner (11/10) gjorde över tio mål under säsongen. I oktober 1973 såldes målvakten Gary Sprake till Birmingham City för 100 000 pund och blev världens dyraste målvakt.

Efter säsongen lämnade tränaren Don Revie Leeds för att bli förbundskapten för engelska landslaget. Han ersattes av Brian Clough som tog med sig John O’Hare och John McGovern från sitt gamla lag Derby County. Även anfallaren Duncan McKenzie värvades från Nottingham Forest. Säsongen 1974/75 inleddes med att Leeds och Liverpool spelade 1–1 (Liverpool vann sedan på straffar) i Charity Shield i en match där både Billy Bremner och Liverpools Kevin Keegan blev utvisade. Efter en svag start på ligaspelet med bara en seger på de sju första matcherna fick Brian Clough sparken efter bara 44 dagar som tränare för Leeds. Jimmy Armfield tog över och ledde Leeds till en niondeplats i ligan. I FA-cupen åkte man ut mot Ipswich i sjätte omgången efter tre omspelsmatcher och i Ligacupen blev det förlust mot Chester City i fjärde omgången. Som regerande ligamästare deltog Leeds även i Europacupen. Under hösten slog man ut FC Zürich och Újpesti Dózsa. I vårens kvartsfinaler slog man ut Anderlecht och i semifinalen blev det seger över Barcelona, men i finalen mot Bayern München föll man med 0–2.

Allan Clarke blev lagets bäste målskytt med totalt 22 mål varav 14 i ligan och Duncan McKenzie var näst bäst med tretton mål varav elva i ligan. De andra två nyförvärven, O’Hare och McGovern, såldes till Nottingham Forest i februari och i mars såldes Terry Cooper till Middlesbrough.

Sommaren 1975 lämnade Johnny Giles Leeds för att bli spelande tränare i West Bromwich Albion och under hösten tvingades Mick Jones lägga skorna på hyllan på grund av en knäskada. Leeds slutade på femte plats i ligan 1975/76, nio poäng efter mästarna Liverpool. I Ligacupen åkte Leeds ut mot Notts County i tredje omgången, men i FA-cupen tog man revansch genom att besegra samma lag i tredje omgången. I fjärde omgången blev det dock förlust mot Crystal Palace. Vänsterbacken Frank Gray tog en ordinarie plats i laget och spelade alla 42 ligamatcher. Duncan McKenzie blev bäste målskytt med sexton ligamål, Allan Clarke gjorde elva och Peter Lorimer tio.

1973 introducerades ett nytt klubbmärke bestående av bokstäverna LU i gult på en blå cirkel. Under hösten 1973 tillverkades tröjorna av Umbro, men i december tog Admiral över. Tröjorna var likadana som tidigare fast med Admirals logga på ena bröstet. Bortastället var till en början helt gult, men 1974 lade man till en blå och en vit rand längs ärmarna och på byxorna och strumporna. Bortatröjan fick även en annan typ av krage med knappar i halsen.

Derby County 1971–1973

Efter en jämn kamp om ligatiteln blev Derby County mästare för första gången säsongen 1971/72. Derby slog Liverpool med 1–0 i sin sista match, men både Leeds och Liverpool hade en match kvar att spela. För Leeds räckte det med oavgjort för att gå förbi Derby och Liverpool var tvungna att vinna. Leeds förlorade dock mot Wolverhampton och Liverpool fick bara oavgjort mot Arsenal. Både Leeds, Liverpool och Manchester City hamnade därmed på 57 poäng, en poäng mindre än Derby County. I FA-cupen tog sig Derby till femte omgången men förlorade mot Arsenal efter två omspelsmatcher och i Ligacupen åkte man ut mot Leeds efter omspel i andra omgången. Derby deltog också i Texaco Cup, en turnering mellan brittiska och irländska lag som inte deltog i europeiskt cupspel. Laget vann turneringen efter finalseger över skotska Airdrieonians.

Derby County kunde inte försvara ligatiteln 1972/73 utan slutade på sjunde plats och missade därför också att kvalificera sig för UEFA-cupen. I Europacupen slog man ut Željezničar från Sarajevo, portugisiska Benfica och tjeckoslovakiska Spartak Trnava, men i semifinalen blev det förlust med 3–1 borta mot Juventus och i returen hemma på Baseball Ground fick man bara 0–0. I FA-cupen förlorade man mot Leeds i kvartsfinalen och i Ligacupen blev det förlust mot Chelsea efter omspel i tredje omgången.

Derby Countys startelva 1971/72: 1 Colin Boulton (målvakt), 2 Ron Webster (högerback), 3 John Robson (vänsterback), 4 Alan Durban (mittfältare), 5 Roy McFarland (mittback), 6 Colin Todd (mittback), 7 John McGovern (mittfältare), 8 Archie Gemmill (mittfältare), 9 John O’Hare (anfallare), 10 Kevin Hector (anfallare), 11 Alan Hinton (vänsterytter). Alan Hinton var lagets bäste målskytt med femton ligamål medan John O’Hare gjorde tretton och Kevin Hector tolv. Inför säsongen 1972/73 värvades David Nish från Leicester City för den brittiska rekordsumman 225 000 pund och tog plats som vänsterback istället för John Robson. Under säsongen gjorde 16-årige mittfältaren Steve Powell debut och blev då klubbens yngste spelare genom tiderna. Kevin Hector blev lagets bäste målskytt med fjorton ligamål medan Alan Hinton gjorde tretton.

Hemmatröjan var helt vit och hade ett nytt klubbmärke på ena bröstet. Från och med 1971 var byxorna marinblå istället för svarta. Bortastället bestod av gula tröjor och strumpor samt blå eller vita byxor. Ett helblått reservställ användes åtminstone i FA-cupmatchen mot Leeds i mars 1973.

Manchester United 1963–1971

Efter förra säsongens nittondeplats förbättrade sig Manchester United rejält och slutade på andra plats i ligan 1963/64. Laget gick också till semifinal i FA-cupen men förlorade mot West Ham. I Cupvinnarcupen slog United ut Willem II och Tottenham Hotspur men förlorade sedan mot Sporting Lissabon i kvartsfinalen. Under säsongen spelade 17-årige nordirländske yttern George Best sin första ligamatch för Manchester United. Även David Sadler spelade sina första ligamatcher denna säsong. Denis Law gjorde 30 ligamål och David Herd var lagets näst bäste målskytt med 20 ligamål. 1965 tog Manchester United sin sjätte ligatitel. Laget tog lika många poäng som Leeds United men blev mästare tack vare bättre målkvot. I FA-cupen tog man sig till semifinal men förlorade mot Leeds efter omspel och även i Mässcupen gick man till semifinal men föll mot ungerska Ferencváros. Fyra spelare – Shay Brennan, John Connelly,, Tony Dunne och Bill Foulkes – spelade samtliga 42 ligamatcher medan George Best, Bobby Charlton och Nobby Stiles bara missade en ligamatch. Övriga ordinarie spelare var Pat Crerand, David Herd, Denis Law och målvakten Pat Dunne. Denis Law tog för övrigt emot Guldbollen som Årets spelare i Europa 1964. Tränare var Matt Busby som ledde laget mellan 1945 och 1969.

1965/66 slutade United på fjärde plats i ligan och i både FA-cupen och Europacupen gick laget till semifinal men förlorade mot Everton respektive Partizan Belgrad. Bobby Charlton blev utsedd till Årets spelare i England och senare under året blev han även framröstad som Årets spelare i Europa 1966. Nästa säsong, 1966/67, blev United återigen ligamästare. Laget inledde med fyra förluster på de tio första matcherna men spelade sedan upp sig. Efter förlusten mot Sheffield United på annandag jul förblev laget obesegrat under de resterande tjugo ligamatcherna och slutade fyra poäng före tvåan Nottingham Forest. Ny i laget var målvakten Alex Stepney som hade värvats från Chelsea. Även backen Bobby Noble tog en ordinarie plats men en bilolycka under våren gjorde att han aldrig riktigt kom tillbaka och tre år senare avslutade han karriären.

Säsongen 1967/68 tog ytterbacken Francis Burns och anfallaren Brian Kidd plats i laget på bekostnad av Shay Brennan och David Herd. Laget kunde dock inte försvara ligatiteln utan slutade på andra plats, två poäng bakom lokalkonkurrenten Manchester City. Manchester United lyckades också vinna Europacupen för första gången, tio år efter flygolyckan i München. Efter att ha slagit ut Real Madrid i semifinalen mötte man Benfica i finalen på Wembley. Bobby Charlton gav United ledningen i andra halvlek men Graça kvitterade drygt tio minuter från slutet. United avgjorde genom att göra tre mål under de nio första minuterna av förlängningen. Målskyttar var George Best, Brian Kidd och Bobby Charlton.

George Best blev utsedd till Årets spelare i Europa 1968 men efter Europacupsegern började det gå sämre för Manchester United. Under hösten mötte man Estudiantes från Buenos Aires i Interkontinentalcupen. United föll med uddamålet i första matchen på bortaplan och i returen hemma på Old Trafford fick man bara oavgjort. Matcherna kännetecknades av hårt spel med utvisningar på Stiles och Best samt Estudiantes Medina som följd. I ligan blev United inte bättre än elva och i Europacupen föll man mot Milan i semifinalen. Bland de nya i laget denna säsong fanns mittbacken Steve James, mittfältaren Carlo Sartori och högeryttern Willie Morgan. Efter säsongen avgick tränaren Matt Busby och ersattes av Wilf McGuinness. Både 1969/70 och 1970/71 slutade United på åttonde plats i ligan och de svaga resultaten gjorde att McGuinness fick lämna klubben i slutet av december 1970. Matt Busby återvände och ledde laget under återstoden av säsongen.

Hemmastället bestod av röd tröja med vit hals och vita muddar, vita byxor och röda strumpor. Oftast användes långärmade tröjor men i början och slutet av säsongerna förekom även kortärmade tröjor. Bortatröjan var vit med röd hals och röda muddar men från och med 1965 fanns även en helvit tröja. Dessa användes tillsammans med vita byxor och antingen vita eller röda strumpor. 1964 introducerades en blå tröja som användes i bortamatcher mot lag med rödvita tröjor, bland annat Stoke och Southampton. Denna tröja användes från början tillsammans med vita byxor och vita strumpor, men från och med 1967 användes blå strumpor. I Europacupfinalen 1968 spelade United i helblått och på tröjan återfanns Manchesters stadsvapen med bokstäverna ”E.C.F.” över och ”Wembley 1968” under. Även i bortamatchen mot Estudiantes spelade United i helblått men då utan någon logga på tröjan.

Leeds United 1964–1971

Efter seriesegern i division två 1964 var Leeds tillbaka i högsta divisionen. Laget var nära att ta hem ligatiteln men fick till sist ge sig i kampen mot Manchester United som slutade på samma poäng som Leeds men med bättre målkvot. I FA-cupen tog man sig till final men förlorade mot Liverpool efter förlängning. Leeds gjorde därmed sin dittills bästa säsong och lagkaptenen och mittfältaren Bobby Collins fick priset som Årets fotbollsspelare i England. I övrigt bestod laget av målvakten Gary Sprake, ytterbackarna Paul Reaney och Willie Bell, mittbackarna Jackie Charlton och Norman Hunter, mittfältarna Billy Bremner och Johnny Giles, vänsteryttern Albert Johanneson samt centrarna Jim Storrie och Alan Peacock. I truppen fanns också vänsterbacken Terry Cooper, högeryttern Peter Lorimer och allroundspelaren Paul Madeley som senare kom att få viktiga roller i laget. Tränare var Don Revie som ledde laget mellan 1961 och 1974.

Även säsongen 1965/66 slutade Leeds på andra plats i ligan, denna gång sex poäng efter Liverpool. Laget var också med i Mässcupen där man tog sig till semifinal. Där blev det dock förlust mot spanska Real Zaragoza efter omspel. Bland årets debutanter fanns målvakten David Harvey, mittfältarna Mick Bates och Terry Hibbitt, vänsteryttern Eddie Gray samt högeryttern Mike O’Grady som värvades från Huddersfield. Peter Lorimer tog en ordinarie plats i laget och blev bäste målskytt med totalt nitton mål. Säsongerna 1966/67 och 1967/68 slutade båda med en fjärdeplats i ligan för Leeds. 1967 tog man sig till final i Mässcupen men förlorade mot Dinamo Zagreb. Ett år senare lyckades man äntligen vinna turneringen efter att ha besegrat ungerska Ferencváros i finalen. Våren 1968 tog man också hem segern i Ligacupen efter att Terry Cooper gjort matchens enda mål i finalen mot Arsenal. Nya i laget var mittfältaren Terry Yorath samt centern Mick Jones som värvades från Sheffield United.

Säsongen 1968/69 tog Leeds sin första ligatitel efter att ha tagit 67 poäng, sex poäng mer än tvåan Liverpool. Laget var obesegrat på hemmaplan och förlorade bara två bortamatcher, mot Burnley och Manchester City. I Mässcupen åkte Leeds ut mot ungerska Újpest i kvartsfinalen. Leeds kunde inte försvara ligatiteln 1969/70 utan slutade på andra plats, nio poäng efter Everton. Även i FA-cupen fick Leeds nöja sig med andra plats. Finalen mot Chelsea slutade 2–2 och i omspelet vann Londonlaget med 2–1 efter förlängning. I Europacupens första omgång slog Leeds norska Lyn med hela 10–0 och i returen i Oslo blev det 6–0. Sedan besegrade Leeds Ferencváros och Standard Liège innan det tog stopp i semifinalen mot Celtic. Leeds förlorade med 0–1 hemma och returen som Celtic vann med 2–1 spelades på Hampden Park inför 136 505 åskådare – den högsta publiksiffran någonsin i en europeisk cupmatch. Billy Bremner blev utsedd till Årets spelare i England och bland nyförvärven fanns anfallaren Allan Clarke från Leicester City som tillsammans med Mick Jones blev lagets bäste målskytt med totalt 26 mål. Säsongen 1970/71 slogs Leeds med Arsenal om ligatiteln, men Arsenal drog längsta strået och Leeds slutade återigen på andra plats. I FA-cupens femte omgång förlorade Leeds sensationellt mot division fyra-laget Colchester United. Däremot vann man Mässcupen för andra gången efter finalseger över Juventus. Första matchen i Turin slutade 2–2 och returen i Leeds slutade 1–1 – Leeds vann därmed tack vare fler gjorda bortamål. Ny i spelartruppen denna säsong var skotske centern Joe Jordan från Greenock Morton.

Hemmatröjan 1964–1971 var helt vit med en blå uggla i en cirkel på ena bröstet. I första finalmatchen av Mässcupen 1967 (borta mot Dinamo Zagreb) spelade Leeds i kortärmade tröjor med V-hals. Strumporna hade en gul och en blå rand högst upp. I returmötet spelade Leeds i sina vanliga långärmade tröjor. I Ligacupfinalen 1968 hade tröjorna ett guldfärgat klubbmärke. I 1968 års final av Mässcupen, hemma mot Ferencváros, spelade Leeds i blå tröjor och bärnstensfärgade byxor och strumpor (i returen i Budapest spelade man i sitt ordinarie vita matchställ). I FA-cupfinalen mot Chelsea 1970 användes röda strumpor tillsammans med de vita tröjorna och byxorna (i omspelet spelade Leeds i helvitt). I första finalmatchen borta mot Juventus i Mässcupen 1971 spelade Leeds i röda tröjor, vita byxor och röda strumpor. I returmötet på hemmaplan spelade Leeds i kortärmade tröjor med bokstäverna ”LUFC” istället för ugglan.

Everton 1967–1972

Säsongen 1967/68 slutade Everton på femte plats i ligan. Laget gick också till final i FA-cupen men förlorade mot West Bromwich Albion efter förlängning. Alan Ball blev lagets bäste målskytt med 20 mål. Förutom Ball bestod laget av målvakten Gordon West, ytterbackarna Tommy Wright, Ray Wilson och Sandy Brown, mittbackarna Brian Labone och John Hurst, mittfältarna Howard Kendall och Colin Harvey, yttrarna Jimmy Husband och Johnny Morrissey samt centern Joe Royle. Även mittbacken Roger Kenyon, som spelade i klubben fram till 1979, och vänsteryttern Alan Whittle gjorde debut under säsongen. Tränare var Harry Catterick som ledde laget mellan 1961 och 1973.

Nästa säsong klättrade laget till tredje plats i ligan men i FA-cupen blev det förlust mot Manchester City i semifinalen. Joe Royle gjorde 22 mål och kom trea i skytteligan. Säsongen 1969/70 blev Everton ligamästare för sjunde gången i klubbens historia efter att ha tagit 66 poäng, nio poäng mer än tvåan Leeds United. Bästa målskytt blev återigen Joe Royle, denna gång med 23 mål, två mindre än West Bromwichs skyttekung Jeff Astle.

Everton inledde säsongen 1970/71 med att besegra FA-cupvinnarna Chelsea med 2–1 i Charity Shield, men sedan började det gå sämre. I Europacupen slog Everton ut isländska Keflavik i första omgången, men åkte sedan ut på straffar mot Borussia Mönchengladbach efter att båda matcherna slutat 1–1. I FA-cupen tog sig laget till semifinal men förlorade mot lokalkonkurrenten Liverpool och i ligan blev man inte bättre än fjortonde lag. Även säsongen 1971/72 blev en besvikelse för Everton då man slutade på femtonde plats i ligan och åkte ut mot Tottenham i femte omgången av FA-cupen. I december 1971 såldes dessutom Alan Ball till Arsenal för 220 000 pund.

Hemmastället 1967–1972 bestod av blå tröjor med vit hals, vita byxor och vita strumpor – de närmaste åren före hade man haft blå strumpor. I FA-cupfinalen 1968 spelade Everton i bärnstensfärgade tröjor och blå byxor. Denna kombination användes som reservställ fram till 1971. Säsongen 1971/72 bytte man till gröna byxor. De bärnstensfärgade strumporna användes även tillsammans med den blå tröjan och de vita byxorna i bortamatcher mot lag med vita strumpor.