Etikett: Europacupen

Juventus 1986/87

Sommaren 1986 lämnade tränaren Giovanni Trapattoni klubben för att ta över Inter. Hans ersättare i Juventus blev Rino Marchesi som hämtades från Como. Nya spelare var försvararen Roberto Soldà från Atalanta och mittfältaren Beniamino Vignola som köptes tillbaka efter en säsong i Verona. Laget kom på andra plats i ligan, tre poäng efter Napoli och i italienska cupen åkte man ut i kvartsfinal på bortamålsregeln mot Cagliari (1–1 borta och 2–2 hemma). I Europacupens första omgång besegrades isländska Valur med 7–0 hemma och 4–0 borta men i nästa omgång blev det förlust mot Real Madrid efter straffsparksläggning.

Tröjorna var av samma modell som tidigare, men tack vare föregående säsongs ligaseger var den italienska skölden tillbaka på ena bröstet. En annan skillnad var att Ariston-logon var betydligt större än tidigare. Den gula reservtröjan användes i bortamatcherna mot Ascoli och Udinese i ligan samt mot Real Madrid i Europacupen.

Juventus 1985/86

Som regerande Europacupvinnare deltog Juventus i Europacupen 1985/86. Hösten 1985 slog man ut Jeunesse Esch från Luxemburg och italienska mästarna Verona men i kvartsfinalen i mars 1986 blev det förlust mot Barcelona. I december mötte man Argentinos Juniors i Interkontinentalcupen i Tokyo. Matchen slutade 2–2 (mål av Michel Platini på straff och Michael Laudrup) och Juventus vann därefter straffsparksläggningen med 4–2. Juventus vann även Serie A fyra poäng före Roma och tog sin 22:a ligatitel. Nya spelare i laget denna säsong var mittfältarna Ivano Bonetti (Genoa), Renato Buso (Montebelluna), Lionello Manfredonia (Lazio), Massimo Mauro (Udinese), Gabriele Pin (Parma) och dansken Michael Laudrup som kom tillbaka från lån i Lazio samt anfallarna Marco Pacione (Atalanta) och Aldo Serena (Torino). Stefano Tacconi, Antonio Cabrini, Luciano Favero och Michel Platini spelade samtliga 30 ligamatcher. Bästa målskyttar blev Serena med totalt 20 mål varav elva i ligan och Platini med totalt 17 mål varav tolv i ligan. Tränare var Giovanni Trapattoni som gjorde sin tionde säsong i Juventus.

Precis som tidigare tillverkades tröjorna av Kappa och sponsor var Ariston. Skillnaden mot föregående säsong var att den italienska skölden, Lo Scudetto, saknades och att Ariston-logon var något bredare. I Europacupen användes en variant med svart rand i mitten. I hemmamatchen mot Jeunesse Esch spelade Juventus i kortärmade tröjor där de två stjärnorna på bröstet var placerade direkt på tröjan istället för i en rektangel. I Interkontinentalcupen användes tröjor utan reklam. Den gula reservtröjan användes i ligamatchen borta mot Udinese och i Europacupmatchen borta mot Jeunesse Esch.

Hellas Verona 1985/86

Regerande ligamästarna Verona ställdes mot grekiska PAOK i Europacupens första omgång. Laget tog sig vidare genom att vinna med 3–1 hemma och 2–1 borta efter fyra mål av Preben Elkjær, men i andra omgången blev det förlust mot Juventus efter 0–0 hemma och 0–2 borta. I ligan fick Verona nöja sig med en tiondeplats och i italienska cupen åkte man ut mot Como i kvartsfinalen. Roberto Tricella spelade samtliga 30 ligamatcher och Preben Elkjær blev bäste målskytt med totalt 14 mål varav nio i ligan. Nya i laget var målvakten Giuliano Giuliani (Como), ytterbacken Gianluigi Galbagini (Cremonese), samt mittfältarna Beniamino Vignola (Juventus) och Vinicio Verza (Milan).

Två olika hemmatröjor användes under säsongen, dels den modell som använts under föregående säsong, dels en ny modell med en annan typ av V-hals och med tillhörande blårandiga byxor. Klubbmärket hade flyttats ner under Canon-logon för att ge plats åt den italienska skölden som visade att man var regerande mästare.

Liverpool 1979–1982

1979/80 försvarade Liverpool sin ligatitel och blev engelska mästare för tolfte gången. Laget var obesegrat på hemmaplan och slutade två poäng före Manchester City. I Europacupen mötte man Dinamo Tbilisi i första omgången, men efter seger med 2–1 hemma blev det förlust med 0–3 i returen. I de båda inhemska cuperna tog sig Liverpool till semifinal. I FA-cupens semifinal mötte man Arsenal som efter tre omspelsmatcher tog sig till final och i Ligacupens semifinal åkte Liverpool ut mot Nottingham Forest.

Laget 1979/80: Ray Clemence – Phil Neal, Phil Thompson, Alan Hansen, Alan Kennedy – Jimmy Case, Terry McDermott, Graeme Souness, Ray Kennedy – Kenny Dalglish, David Johnson. Neal, Thompson och Dalglish spelade samtliga 42 ligamatcher och David Johnson blev bäste målskytt med 21 ligamål. Terry McDermott blev utsedd till Årets spelare i England både av Football Writers’ Association och av Professional Footballers’ Association.

Liverpool hade slutat etta eller tvåa i ligan åtta säsonger i rad, men 1980/81 kom man först på femte plats och i FA-cupen åkte man ut mot Everton i fjärde omgången. Däremot tog man sig till final i Ligacupen där man mötte West Ham. Matchen på Wembley slutade 1–1, men i omspelet på Villa Park vann Liverpool med 2–1. I Europacupen lottades Liverpool mot finska Oulun Palloseura i första omgången. Efter 1–1 borta vann Liverpool med hela 10–1 hemma på Anfield. Därefter slog man ut Aberdeen och sedan CSKA Sofia i kvartsfinalen. I semifinalen slog man ut Bayern München på bortamålsregeln (0–0 hemma och 1–1 borta) och i finalen mot Real Madrid gjorde Alan Kennedy matchens enda mål i 82:a minuten. Segern var Liverpools tredje i Europacupen på fem år.

1981/82 blev Liverpool återigen ligamästare efter att ha slutat fyra poäng före Ipswich Town. I Europacupen lottades man återigen mot Oulu och denna gång blev det 7–0 hemma efter en 1–0-seger på bortaplan. Liverpool slog sedan ut nederländska AZ ’67 men i kvartsfinalen blev det förlust mot CSKA Sofia. I FA-cupen åkte man ut mot Chelsea i femte omgången, men i Ligacupen tog man sig återigen till final där man mötte Tottenham. Det stod 1–1 vid full tid och i förlängningen gjorde Liverpool två mål genom Ronnie Whelan och Ian Rush och matchen slutade 3–1.

Matchställen var likadana som tidigare förutom att klubben sponsrades av Hitachi som hade sin logga på tröjorna. Tröjreklam var dock inte tillåtet i tv-sända matcher samt i FA-cupen och Europacupen. Så småningom började tröjreklam tillåtas även i tv-sända matcher, men då i mindre format. I Europacupfinalen 1981 fick inte heller Umbros logga synas på tröjorna och byxorna och man täckte därför över den med vit tejp.

Nottingham Forest 1977–1980

1977 var Nottingham Forest tillbaka i division ett. Under hösten blev det bara tre förluster, men återstoden av säsongen blev ännu bättre. Laget förblev obesegrat de resterande 26 ligamatcherna och tog hem ligatiteln för första gången i klubbens historia. Det blev även seger i Ligacupen. Under hösten besegrade man Notts County och Aston Villa och under våren fortsatte man med att slå ut Bury i kvartsfinalen och Leeds United i semifinalen. Finalen mot Liverpool på Wembley blev mållös, men i omspelet på Old Trafford i Manchester gjorde John Robertson matchens enda mål på straff i 52:a minuten. I FA-cupen tog sig Nottingham Forest till kvartsfinal där det blev förlust mot West Bromwich Albion.

Laget 1977/78: Peter Shilton – Viv Anderson, Larry Lloyd, Kenny Burns, Colin Barrett – Martin O’Neill, John McGovern/Ian Bowyer, Archie Gemmill – Tony Woodcock, Peter Withe, John Robertson. Nya i laget var målvakten Peter Shilton (Stoke City), mittbacken Kenny Burns (Birmingham City) och mittfältaren Archie Gemmill (Derby County). Vänsteryttern John Robertson spelade samtliga 42 ligamatcher och bästa målskyttar blev Robertson och Peter Withe med tolv ligamål var och Tony Woodcock med elva.

I augusti 1978 såldes Peter Withe till Newcastle och Garry Birtles tog plats i anfallet. Istället för Colin Barrett var Frank Clark den som oftast spelade vänsterback under 1978/79. I februari 1979 värvades dessutom anfallaren Trevor Francis från Birmingham för en miljon pund vilket var brittiskt transferrekord.

Nottingham Forest förblev obesegrade i ligan fram till 9 december 1978 då man förlorade med 0–2 mot Liverpool. Laget hade då spelat 42 ligamatcher i rad utan förlust. Det blev sedan ytterligare två förluster under säsongen och laget slutade på andra plats, åtta poäng efter mästarna Liverpool. I Europacupen slog Nottingham ut regerande mästarna Liverpool i första omgången och därefter grekiska AEK Aten. Under våren slog man ut schweiziska Grasshoppers och sedan västtyska FC Köln i semifinalen. I finalen på Olympiastadion i München besegrade man Malmö FF med 1–0 efter att Trevor Francis nickat in ett inlägg från John Robertson. I FA-cupen åkte Nottingham ut mot Arsenal i femte omgången, men i Ligacupen tog man sig återigen till final där det blev seger med 3–2 över Southampton efter två mål av Birtles och ett av Woodcock.

Inför 1979/80 värvades vänsterbacken Frank Gray från Leeds United och mittfältaren Asa Hartford från Manchester City. Den senare såldes dock nästan omgående till Everton. Även Archie Gemmill såldes till Birmingham och i november såldes Tony Woodcock till FC Köln. Under vintern värvades Stan Bowles från Queens Park Rangers och Charlie George på lån från Southampton.

I Europacupen 1979/80 slog Nottingham Forest ut Öster från Växjö, rumänska Argeș Pitești, östtyska Dynamo Berlin samt Ajax från Amsterdam i semifinalen. I finalen på Santiago Bernabéu-stadion i Madrid mötte man Hamburger SV och Nottingham lyckades försvara sin Europacuptitel efter att John Robertson gjort matchens enda mål i 20:e minuten. I ligan slutade laget på femte plats, tolv poäng efter mästarna Liverpool. Även i FA-cupen blev det förlust mot Liverpool i fjärde omgången, men i Ligacupen tog man sig till final för tredje året i rad. Denna gång blev det dock förlust med 1–0 mot Wolverhampton Wanderers.

Tröjorna tillverkades av Adidas och var röda med tre vita ränder längs ärmarna och med vit V-hals. Byxorna var oftast vita, men i vissa matcher användes röda byxor, bland annat i de båda Europacupfinalerna. Under 1979/80 återfanns inskriptionen ”European Cup Winners 1979” nedanför klubbmärket. Bortastället var i samma stil fast gult med blå detaljer.

Liverpool 1976–1979

1976/77 försvarade Liverpool sin ligatitel från 1976 och blev engelska mästare för tionde gången efter att ha slutat en poäng före Manchester City. Under hösten slog man ut nordirländska Crusaders och turkiska Trabzonspor i Europacupen. Kvartsfinalerna spelades i mars 1977 och Liverpool förlorade med 0–1 i första matchen borta mot franska Saint-Étienne, men hemma på Anfield vände man till seger med 3–1. I semifinalen blev det seger över schweiziska FC Zürich (3–1 borta, 3–0 hemma). I finalen på Roms Olympiastadion mötte man västtyska Borussia Mönchengladbach. Terry McDermott gav Liverpool ledningen i första halvlek. Danske Allan Simonsen kvitterade i andra halvlek, men Liverpool återtog ledningen genom Tommy Smith och Phil Neal säkrade segern genom att göra 3–1 på straff. Liverpool vann därmed Europacupen för första gången. Laget hade även chansen att ta hem FA-cupen, men i finalen som spelades på Wembley fyra dagar före Europacupfinalen blev det förlust med 1–2 mot Manchester United.

Laget 1976/77: Ray Clemence – Phil Neal, Phil Thompson, Emlyn Hughes, Joey Jones – Ian Callaghan, Jimmy Case/Terry McDermott, Ray Kennedy – Kevin Keegan, John Toshack/David Johnson, Steve Heighway. Ray Clemence, Phil Neal och Emlyn Hughes spelade samtliga 42 ligamatcher och bäste målskytt blev Kevin Keegan med totalt tjugo mål varav tolv i ligan.

Tröjorna hade från och med 1976 V-hals istället för som tidigare rund hals. Klubbmärket och Umbro-loggan var gula och den senare fanns i två olika storlekar. Klubbmärket på byxorna infördes 1978. I Europacupfinalen 1977 var fågeln från klubbmärket omgiven av en cirkel med texten ”European Cup Rome 1977 / Liverpool F.C.” I Europacupfinalen 1978 återfanns texten ”European Cup Final Wembley 1978” under klubbmärket. Bortastället bestod av vita tröjor med röd V-hals och röda muddar, svarta eller vita byxor och vita eller röda strumpor. Flera varianter av Umbro-loggan i olika färger och storlekar förekom på bortatröjan. I FA-cupfinalen 1977 användes en stor röd Umbro-logga och under klubbmärket återfanns texten ”F.A. Cup Final 1977”. I FA-cupsemifinalen mot Manchester United i mars 1979 spelade Liverpool i ett helgult reservställ som även kom att användas i vissa matcher under de kommande säsongerna.

Derby County 1975/76

Derby County inledde säsongen 1975/76 med att besegra West Ham med 2–0 i Charity Shield-matchen på Wembley. I Europacupen lottades man mot Slovan Bratislava i första omgången. Derby tog sig vidare efter att ha vänt ett 0–1-underläge från första matchen till seger med 3–0 i returen på hemmaplan. I nästa omgång väntade Real Madrid. Första matchen spelades på Baseball Ground och Derby vann med 4–1 efter tre mål (varav två på straff) av Charlie George och ett av David Nish. Spanjorerna tog sig ändå vidare efter att ha vunnit med 5–1 i returen. Under hösten åkte man även ur Ligacupen efter förlust mot Middlesbrough i tredje omgången, men i FA-cupen gick Derby till semifinal. Derby besegrade Everton, Liverpool, Southend United och Newcastle United innan det blev förlust mot Manchester United. I ligan gjorde Derby flest mål i serien, 75 stycken, men man släppte också in 58 mål och fick nöja sig med fjärde plats, sju poäng efter mästarna Liverpool.

Laget 1975/76: Colin Boulton – Rod Thomas, Roy McFarland, Colin Todd, David Nish – Bruce Rioch, Henry Newton, Archie Gemmill – Francis Lee, Kevin Hector, Charlie George. Även mittfältaren Steve Powell, anfallaren Roger Davies och vänsteryttern Leighton James (ny från Burnley i december 1975) spelade över tjugo ligamatcher var. Charlie George (Arsenal) och målvakten Graham Moseley (Aston Villa) värvades inför säsongen. Archie Gemmill och Colin Todd spelade samtliga 42 ligamatcher. Bästa målskyttar blev Charlie George med sexton ligamål samt Bruce Rioch och Francis Lee med tretton var.

Hemmastället bestod av vita tröjor med marinblå krage, marinblå byxor och vita strumpor. Som bortaställ användes gula tröjor med marinblå byxor eller blå tröjor med vita byxor. Det fanns även en ljusblå- och vitrandig tröja som åtminstone användes i bortamatchen mot Middlesbrough i mars 1976.

Liverpool 1973–1976

Säsongen 1973/74 var Bill Shanklys sista som tränare för Liverpool. Laget kom på andra plats i ligan, fem poäng efter Leeds United. I höstens Europacupmatcher slog man ut Jeunesse D’Esch från Luxemburg men åkte sedan ut mot Röda Stjärnan från Belgrad. I Ligacupen tog sig Liverpool till femte omgången där de blev förlust mot Wolverhampton Wanderers. Liverpool tog sig till final i FA-cupen genom att besegra Doncaster Rovers, Carlisle United, Ipswich Town, Bristol City samt Leicester City efter omspel i semifinalen. I finalen mötte man Newcastle United och efter en mållös första halvlek gjorde Liverpool tre mål i andra halvlek. Kevin Keegan gjorde två mål och Steve Heighway ett och gav Liverpool dess andra seger i FA-cupen.

Laget 1973/74: Ray Clemence (målvakt), Tommy Smith, Phil Thompson, Larry Lloyd, Alec Lindsay (försvarare), Ian Callaghan, Peter Cormack, Emlyn Hughes (mittfältare), Kevin Keegan, John Toshack, Steve Heighway (anfallare). Lloyd blev skadad i februari och Hughes flyttades då ner i försvaret. Ian Callaghan blev av fotbollsskribenterna utsedd till Årets spelare i England. Callaghan, Clemence, Hughes, Keegan och Cormack spelade alla 42 ligamatcher och Keegan blev bäste målskytt med totalt nitton mål varav tolv i ligan.

Inför säsongen 1974/75 tog Bob Paisley över som tränare, men Bill Shankly ledde ut laget en sista gång i Charity Shield-matchen mot Leeds på Wembley. Matchen slutade 1–1 och Liverpool vann sedan på straffar. Matchen är också ihågkommen för ett bråk mellan Kevin Keegan och Billy Bremner som ledde till att båda blev utvisade. I ligan slutade Liverpool återigen på andra plats, två poäng efter Derby County. I Cupvinnarcupens första omgång besegrades norska Strømsgodset med hela 11–0, men i andra omgången åkte man ut mot ungerska Ferencváros efter sammanlagt 1–1 men färre gjorda bortamål. Liverpool åkte ur både FA-cupen och Ligacupen i fjärde omgången mot Ipswich respektive Middlesbrough.

Ray Clemence och Emlyn Hughes spelade alla 42 ligamatcher. Steve Heighway blev bäste målskytt totalt sett med tretton mål varav nio i ligan, men John Toshack var lagets bäste målskytt i ligan med tolv mål. Kevin Keegan gjorde tio ligamål och två i cuperna. Nya i laget var Ray Kennedy från Arsenal, Phil Neal från Northampton Town och Terry McDermott från Newcastle. Larry Lloyd såldes till Coventry i augusti 1974.

Säsongen 1975/76 blev Liverpool engelska mästare för nionde gången efter att ha slutat en poäng före överraskningslaget Queens Park Rangers. Liverpool åkte ut mot Derby County i FA-cupens fjärde omgång och i Ligacupen blev det förlust mot Burnley efter omspel i tredje omgången. I UEFA-cupen gick det däremot bättre. Under hösten besegrade man skotska Hibernian, spanska Real Sociedad och polska Śląsk Wrocław. I vårens kvartsfinaler slog Liverpool ut Dynamo Dresden från Östtyskland och i semifinalen besegrade man Barcelona. I finalen ställdes man mot belgiska Club Brugge. I första mötet på Anfield gjorde belgarna två mål under första kvarten, men i andra halvlek vände Liverpool och vann med 3–2 efter mål av Ray Kennedy, Jimmy Case samt Kevin Keegan på straff. I returen tog Brugge återigen en tidig ledning, men Keegan kvitterade några minuter senare och matchen slutade 1–1. Liverpool tog därmed sin andra seger i UEFA-cupen.

Ny i laget denna säsong var vänsterbacken Joey Jones från Wrexham. Under hösten lämnade Chris Lawler och Phil Boersma klubben för spel i Portsmouth respektive Middlesbrough. Ray Clemence och Phil Neal spelade alla 42 ligamatcher. John Toshack blev bäste målskytt med totalt 23 mål varav sexton i ligan och Kevin Keegan gjorde sexton mål varav tolv i ligan. Keegan blev även utsedd till Årets spelare i England.

Både hemma- och bortaställen var likadana som tidigare förutom att olika varianter av Umbro-loggan var placerad på tröjorna och byxorna. Den vita bortatröjan användes oftast tillsammans med svarta byxor och vita strumpor, men ibland även med vita eller röda byxor och strumpor. I FA-cupfinalen 1974 återfanns texten ”F.A. Cup Final 1974” nedanför klubbmärket.

Leeds United 1973–1976

Leeds United inledde säsongen 1973/74 med sju raka segrar. Det blev 29 ligamatcher utan förlust innan Stoke City vann med 3–2 den 23 februari. Laget förlorade tre matcher i rad i mars men förlorade sedan ingen av de återstående sex ligamatcherna. Leeds slutade fem poäng före tvåan Liverpool och blev engelska mästare för andra gången på fem år. I FA-cupen tog sig Leeds till femte omgången men föll mot Bristol City efter omspel och i Ligacupen åkte man ut direkt i andra omgången mot Ipswich Town. Leeds var även med i UEFA-cupen och slog i första omgången ut norska Strømsgodset och därefter skotska Hibernian, men i tredje omgången blev det förlust mot portugisiska Vitória Setubal.

Laget 1973/74: David Harvey (målvakt), Paul Reaney, Gordon McQueen, Norman Hunter, Trevor Cherry (försvarare), Billy Bremner, Terry Yorath, Paul Madeley, Peter Lorimer (mittfältare), Allan Clarke, Mick Jones (anfallare). Även centern Joe Jordan spelade över hälften av ligamatcherna. Norman Hunter blev förste spelare att ta emot priset som Årets spelare av spelarföreningen PFA. Hunter och lagkaptenen Billy Bremner deltog i samtliga 42 ligamatcher och Mick Jones blev lagets bäste målskytt med sjutton mål varav fjorton i ligan. Även Allan Clarke (totalt 16 mål/13 i ligan), Peter Lorimer (14/12), och Billy Bremner (11/10) gjorde över tio mål under säsongen. I oktober 1973 såldes målvakten Gary Sprake till Birmingham City för 100 000 pund och blev världens dyraste målvakt.

Efter säsongen lämnade tränaren Don Revie Leeds för att bli förbundskapten för engelska landslaget. Han ersattes av Brian Clough som tog med sig John O’Hare och John McGovern från sitt gamla lag Derby County. Även anfallaren Duncan McKenzie värvades från Nottingham Forest. Säsongen 1974/75 inleddes med att Leeds och Liverpool spelade 1–1 (Liverpool vann sedan på straffar) i Charity Shield i en match där både Billy Bremner och Liverpools Kevin Keegan blev utvisade. Efter en svag start på ligaspelet med bara en seger på de sju första matcherna fick Brian Clough sparken efter bara 44 dagar som tränare för Leeds. Jimmy Armfield tog över och ledde Leeds till en niondeplats i ligan. I FA-cupen åkte man ut mot Ipswich i sjätte omgången efter tre omspelsmatcher och i Ligacupen blev det förlust mot Chester City i fjärde omgången. Som regerande ligamästare deltog Leeds även i Europacupen. Under hösten slog man ut FC Zürich och Újpesti Dózsa. I vårens kvartsfinaler slog man ut Anderlecht och i semifinalen blev det seger över Barcelona, men i finalen mot Bayern München föll man med 0–2.

Allan Clarke blev lagets bäste målskytt med totalt 22 mål varav 14 i ligan och Duncan McKenzie var näst bäst med tretton mål varav elva i ligan. De andra två nyförvärven, O’Hare och McGovern, såldes till Nottingham Forest i februari och i mars såldes Terry Cooper till Middlesbrough.

Sommaren 1975 lämnade Johnny Giles Leeds för att bli spelande tränare i West Bromwich Albion och under hösten tvingades Mick Jones lägga skorna på hyllan på grund av en knäskada. Leeds slutade på femte plats i ligan 1975/76, nio poäng efter mästarna Liverpool. I Ligacupen åkte Leeds ut mot Notts County i tredje omgången, men i FA-cupen tog man revansch genom att besegra samma lag i tredje omgången. I fjärde omgången blev det dock förlust mot Crystal Palace. Vänsterbacken Frank Gray tog en ordinarie plats i laget och spelade alla 42 ligamatcher. Duncan McKenzie blev bäste målskytt med sexton ligamål, Allan Clarke gjorde elva och Peter Lorimer tio.

1973 introducerades ett nytt klubbmärke bestående av bokstäverna LU i gult på en blå cirkel. Under hösten 1973 tillverkades tröjorna av Umbro, men i december tog Admiral över. Tröjorna var likadana som tidigare fast med Admirals logga på ena bröstet. Bortastället var till en början helt gult, men 1974 lade man till en blå och en vit rand längs ärmarna och på byxorna och strumporna. Bortatröjan fick även en annan typ av krage med knappar i halsen.

Derby County 1971–1973

Efter en jämn kamp om ligatiteln blev Derby County mästare för första gången säsongen 1971/72. Derby slog Liverpool med 1–0 i sin sista match, men både Leeds och Liverpool hade en match kvar att spela. För Leeds räckte det med oavgjort för att gå förbi Derby och Liverpool var tvungna att vinna. Leeds förlorade dock mot Wolverhampton och Liverpool fick bara oavgjort mot Arsenal. Både Leeds, Liverpool och Manchester City hamnade därmed på 57 poäng, en poäng mindre än Derby County. I FA-cupen tog sig Derby till femte omgången men förlorade mot Arsenal efter två omspelsmatcher och i Ligacupen åkte man ut mot Leeds efter omspel i andra omgången. Derby deltog också i Texaco Cup, en turnering mellan brittiska och irländska lag som inte deltog i europeiskt cupspel. Laget vann turneringen efter finalseger över skotska Airdrieonians.

Derby County kunde inte försvara ligatiteln 1972/73 utan slutade på sjunde plats och missade därför också att kvalificera sig för UEFA-cupen. I Europacupen slog man ut Željezničar från Sarajevo, portugisiska Benfica och tjeckoslovakiska Spartak Trnava, men i semifinalen blev det förlust med 3–1 borta mot Juventus och i returen hemma på Baseball Ground fick man bara 0–0. I FA-cupen förlorade man mot Leeds i kvartsfinalen och i Ligacupen blev det förlust mot Chelsea efter omspel i tredje omgången.

Derby Countys startelva 1971/72: 1 Colin Boulton (målvakt), 2 Ron Webster (högerback), 3 John Robson (vänsterback), 4 Alan Durban (mittfältare), 5 Roy McFarland (mittback), 6 Colin Todd (mittback), 7 John McGovern (mittfältare), 8 Archie Gemmill (mittfältare), 9 John O’Hare (anfallare), 10 Kevin Hector (anfallare), 11 Alan Hinton (vänsterytter). Alan Hinton var lagets bäste målskytt med femton ligamål medan John O’Hare gjorde tretton och Kevin Hector tolv. Inför säsongen 1972/73 värvades David Nish från Leicester City för den brittiska rekordsumman 225 000 pund och tog plats som vänsterback istället för John Robson. Under säsongen gjorde 16-årige mittfältaren Steve Powell debut och blev då klubbens yngste spelare genom tiderna. Kevin Hector blev lagets bäste målskytt med fjorton ligamål medan Alan Hinton gjorde tretton.

Hemmatröjan var helt vit och hade ett nytt klubbmärke på ena bröstet. Från och med 1971 var byxorna marinblå istället för svarta. Bortastället bestod av gula tröjor och strumpor samt blå eller vita byxor. Ett helblått reservställ användes åtminstone i FA-cupmatchen mot Leeds i mars 1973.