Etikett: Europacupen

16 mars 2026

IFK Göteborg 1991

IFK Göteborg var regerande svenska mästare och 1991 skulle det gå ännu bättre. Laget försvarade sin mästartitel och tog dessutom hem segern i svenska cupen. Däremot åkte man ur Europacupen redan i andra omgången. Blåvitt var ett hårt jobbande lag, men trots de inhemska framgångarna saknade man profiler som kunde avgöra på egen hand. Stefan Rehn var den ende riktiga kreatören på mittfältet och skyttekungen Kennet Andersson såldes till Belgien under sommaren. Där tappade man en spelare som kunde fört laget vidare i Europa.

Våren 1991: IFK Göteborg i serieledning

I den allsvenska premiären 1991 fick IFK Göteborg 1–1 borta mot Malmö FF. Laget tog sedan tre raka segrar och gick upp i serieledning. Först slog man Halmstad (2–0) och Örebro SK (1–0) hemma på Ullevi, därefter Djurgården (2–1) på Råsunda. Efter en mållös första halvlek hemma mot IFK Norrköping tände det till efter paus och matchen slutade 3–3 efter bland annat två mål av Kennet Andersson. Samme Andersson stod sedan för IFK:s båda mål när man spelade 2–2 borta mot Öster. Efter 3–0 hemma mot nykomlingen GIF Sundsvall var det dags för derby mot GAIS. Serieledande Blåvitt var storfavoriter mot ett GAIS som bara hade vunnit en match. De grönsvarta överraskade dock och gjorde matchens enda mål i andra halvlek.

Efter derbyförlusten kom IFK Göteborg tillbaka och vann tre matcher på raken. Kennet Andersson gjorde matchens enda mål hemma mot AIK och sedan gjorde han bägge målen i 2–0-segern över Öster. Den tredje raka segern kom när man vann med 3–0 på Idrottsparken i Norrköping. Den 30:e maj var det dags för det andra derbyt mot GAIS. Publiksiffran på 14 110 var IFK Göteborgs bästa hemmasiffra 1991, men återigen stod Makrillarna som segrare, nu med 2–1. Blåvitt fick sedan bara oavgjort i två bortamatcher mot GIF Sundsvall (1–1) och AIK (0–0).

Sommaren 1991: Serieseger och cupavancemang

Allsvenskan tog nu sommaruppehåll, men på midsommarhelgen gick IFK Göteborg in i tredje omgången av svenska cupen. Där blev det seger med 3–2 mot Kalmar FF på Fredriksskans. En månad senare drog Allsvenskan igång igen. IFK tog två bortasegrar inom loppet av fyra dagar mot Djurgården (2–1) och Örebro (4–0). Det blev Kennet Anderssons sista matcher i den blåvita tröjan. Belgiska Mechelen värvade honom och som ersättare plockade man hem Johnny Ekström från franska Cannes.

I slutet av juli fortsatte äventyret i svenska cupen. IFK Göteborg besegrade först KB Karlskoga med 4–0 på Nobelstadion och sedan även Djurgården med 1–0 på Ullevi. Av Allsvenskan återstod nu två omgångar. Den fjärde augusti åkte Blåvitt på sin tredje förlust när Halmstad vann med 2–1 på Örjans Vall. Sista matchen hemma mot Malmö FF en vecka senare blev mållös. Det innebar att IFK Göteborg vann den allsvenska grundserien 1991 och kvalificerade sig för Mästerskapsserien. Laget tog 33 poäng, lika många som Örebro SK, men hade bättre målskillnad.

Hösten 1991: SM-guld och cupvinst

I Mästerskapsserien spelade de sex främsta lagen från Allsvenskan. IFK Göteborg inledde med förlust med 2–3 hemma mot Djurgården, men i nästa match tog man revansch genom att besegra Malmö FF med 2–1 på Malmö Stadion. Efter en 1–0-seger hemma mot AIK mötte man BK Häcken i svenska cupens kvartsfinal. Det blev en enkel seger för Blåvitt som vann med 5–0 efter att ha gjort fyra mål i första halvlek.

Det blev sedan 1–1 borta mot Örebro i Mästerskapsserien innan IFK gick in i första omgången av Europacupen. Där mötte man Flamurtari Vlorë från Albanien. Första matchen, på Ullevi den artonde september, blev mållös, och returen två veckor senare slutade 1–1. Det innebar att göteborgarna gick vidare på bortamålsregeln. Däremellan hade man mött IFK Norrköping två gånger i Mästerskapsserien. Göteborgskamraterna vann med 1–0 på Ullevi, men ”Peking” tog revansch och vann returen med 3–0 på Idrottsparken.

Svenska mästarna utslagna ur Europacupen

Det blev sedan förlust med 0-1 hemma mot Malmö FF, men trots det behöll man serieledningen. Blåvitt studsade dock tillbaka och besegrade Djurgården (2–1) på Stockholms Stadion och sedan Örebro (3–0) på Ullevi. Eftersom Malmö FF bara fick 0–0 mot Djurgården innebar segern mot Örebro att IFK ledde med sex poäng före skåningarna. Med en omgång kvar att spela innebar det att IFK Göteborg var svenska mästare 1991. Laget försvarade därmed sin titel och tog sitt trettonde SM-guld. Nu var det dags för andra omgången av Europacupen och motståndare var grekiska mästarna Panathinaikos. Grekerna vann med 2–0 i Aten och returen på Ullevi slutade 2–2.

Göteborgarna var utslagna ur Europacupen, men däremellan hade man vunnit tre matcher. Först besegrade man AIK med 2–0 borta i sista omgången av Mästerskapsserien. Därefter slog man enkelt ut Myresjö IF med 5–0 i semifinalen av svenska cupen. Tre dagar senare, den andra november 1991, var det dags för final i svenska cupen på Råsunda mellan IFK Göteborg och AIK. Efter en mållös första halvlek gjorde båda lagen två mål var i andra. Pascal Simpson gav AIK ledningen i 57:e minuten, men Kaj Eskelinen (65:e) och Stefan Rehn (68:e) vände på matchen med två snabba mål. En minut före full tid kvitterade dock Gary Sundgren och matchen gick till förlängning i form av sudden death två gånger femton minuter. Fyra minuter in i andra förlängningskvarten gjorde IFK:s Peter Eriksson målet som gav Blåvitt cupsegern. Det var klubbens fjärde cuptitel efter segrarna 1979, 1982 och 1983.

Spelarna i IFK Göteborg 1991

Ordinarie laguppställning Allsvenskan (4–4–2): 1 Thomas Ravelli – 6 Tore Pedersen, 13 Mikael Nilsson, 2 Ola Svensson, 3 Magnus Johansson – 11 Stefan Lindqvist/9 Pontus Kåmark, 17 Stefan Rehn, 7 Håkan Mild, 8 Peter Eriksson – 10 Kennet Andersson, 19 Kaj Eskelinen/11 Stefan Lindqvist – avbytare: 9 Pontus Kåmark/19 Kaj Eskelinen, 18 Gabriel Johansson.

Ordinarie laguppställning Mästerskapsserien (4–4–2): 1 Thomas Ravelli – 6 Tore Pedersen, 13 Mikael Nilsson, 2 Ola Svensson, 9 Pontus Kåmark – 8 Peter Eriksson, 17 Stefan Rehn, 7 Håkan Mild, 14 Thomas Andersson – 10 Johnny Ekström, 11 Stefan Lindqvist – avbytare: 3 Magnus Johansson, 19 Kaj Eskelinen.

Sju spelare spelade från start i samtliga arton allsvenska matcher – Ravelli, Nilsson, Svensson, Rehn, Mild, Eriksson och Lindqvist. I Mästerskapsserien spelade Kåmark, Mild och Ekström från start i samtliga tio matcher. Kennet Andersson gjorde tretton mål i Allsvenskan och blev därmed seriens skyttekung. Den insatsen bidrog säkerligen till att belgiska Mechelen värvade honom under sommaren. Ersättaren Johnny Ekström kom hem från franska Cannes och tog över tröja nummer tio. Han blev med sina sex mål lagets bäste målskytt i Mästerskapsserien.

Förutom Ekström var även Stefan Lindqvist (Neuchâtel Xamax), Zoran Stojcevski (egen produkt) och Fredrik Leksell (Säve SK 1982) nya i A-laget. Gabriel Johansson spelade under hösten för Kållereds SK.

Matchställen

Adidas levererade matchställen till IFK Göteborg 1991. Hemmastället var i stort sett likadant som tidigare, men Folksam ersatte SKF som sponsor på höger bröst. Man placerade också ICA-logotypen på kragen. I en del matcher saknades klubbmärket på tröjorna och på shortsen stod det nu ”ICA handlarna” istället för bara ICA. Striktare reklamregler gjorde att man i Europacupen endast hade en mindre ICA-logotyp på tröjorna.

Det röda bortastället var nytt för säsongen och hade samma design som Kameruns landslag i VM 1990.

20 februari 2026

Malmö FF 1990

Malmö FF var ett extremt målsnålt lag 1990. Laget hade blivit seriesegrare fem år i rad, men samtidigt hade man sålt några av sina viktigaste spelare till utländska klubbar. 1990 blev därför ett mellanår för Di Blåe som aldrig var i närheten av en slutspelsplats. Slutplaceringen sexa var klubbens sämsta sedan 1972.

Vårsäsongen: fem mål på åtta matcher

MFF gjorde bara ett mål på de fem första matcherna i Allsvenskan. Efter två mållösa matcher hemma mot Djurgården och borta mot Örebro tog laget en 1–0-seger borta mot nykomlingen Hammarby. Ytterligare en 0–0-match följde, hemma mot GAIS, innan man föll med 0–1 borta mot IFK Norrköping. Målskillnaden var alltså 1–1 efter fem matcher!

Det blev sedan två hemmaförluster mot AIK (2–3) respektive Örgryte (0–2) innan man avslutade vårsäsongen med en 2–1-seger över Halmstad på Örjans Vall. Malmö FF låg då på sjunde plats i tabellen.

Sommaren 1990: Malmö FF säljer Schwarz och Nilsson

I juli 1990 sålde Malmö FF sina två VM-spelare Stefan Schwarz och Joakim Nilsson till Benfica respektive Sporting Gijón. Man försökte kompensera detta genom att låna in engelsmannen Carl Shutt från Leeds United samt Dan Corneliusson från Wettingen. Inget av nyförvärven kom dock att spela särskilt många matcher under hösten. Under året beslutade klubben att i fortsättningen inte sälja spelare under pågående säsong.

Höstsäsongen: nytt spelsystem

Efter VM bytte tränare Bob Houghton spelsystem från 4–4–2 till 3–5–2. Resultatmässigt gjorde det dock ingen större skillnad. Efter två oavgjorda hemma mot Öster (1–1) och borta mot IFK Göteborg (0–0) åkte MFF på två 0–1-förluster. Nederlagen hemma mot Brage och borta mot Öster gjorde att laget sjönk till näst sista plats i tabellen.

Malmö FF var nu i kris, men med nyförvärven Shutt och Corneliusson på plats skärpte de övriga spelarna till sig. På de tio sista seriematcherna blev det bara en enda förlust. Först tog man en 2–0-seger hemma mot IFK Norrköping innan man spelade 1–1 borta mot AIK. Därefter följde två storsegrar: först krossade man Halmstad med hela 5–0 hemma på Malmö Stadion, sedan gjorde Martin Dahlin hattrick när MFF slog ÖIS med 3–0 på Ullevi. Målskyttet kom dock av sig och det blev två mållösa matcher hemma mot Hammarby och borta mot GAIS.

Europacupen och avslutningen av Allsvenskan

Efter att ha bortabesegrat Brage (1–0) gick Malmö FF in i första omgången av Europacupen 1990/91. Motståndare var turkiska Besiktas och MFF vann första mötet med 3–2 hemma på Stadion. Returen i Istanbul slutade 2–2 efter att MFF hämtat upp ett 0–2-underläge. I andra omgången mötte man Dynamo Dresden. Båda mötena slutade 1–1 och östtyskarna tog sig sedan vidare efter straffsparksläggning.

Mellan de europeiska cupmatcherna spelade MFF de tre sista omgångarna av Allsvenskan. Det blev förlust med 0–2 hemma mot IFK Göteborg och därefter 0–0 mot Örebro, även det hemma. Det var lagets sjunde 0–0-match denna säsong! I sista matchen blev det 2–2 borta mot Djurgården. Det innebar att Malmö FF slutade på sjätte plats i Allsvenskan 1990. Laget vann sex matcher och förlorade lika många. Tio matcher slutade oavgjort och målskillnaden 20–15 på 22 matcher visar att MFF hade seriens bästa försvar, men också det näst sämsta anfallet – endast GAIS gjorde färre mål.

Spelarna i Malmö FF 1990

Laguppställning omg. 1–8 (4–4–2): Jonnie Fedel – Niclas Nylén, Per Ågren, Marcus Ekheim/Jean-Paul Vonderburg, Stefan Schwarz – Joakim Nilsson, Leif Engqvist, Patrik ”Bjärred” Andersson, Bent Skammelsrud – Martin Dahlin, Håkan Lindman – avbytare: Torbjörn Persson, Patrick ”Trelleborg” Andersson.

Laguppställning omg. 9–22 (3–5–2): Jonnie Fedel – Peter Jönsson/Niclas Nylén, Jean-Paul Vonderburg, Per Ågren – Niclas Nylén/Patrick ”Trelleborg” Andersson, Patrik ”Bjärred” Andersson/Leif Engqvist, Patrik Sundström, Bent Skammelsrud/Patrik ”Bjärred” Andersson, Torbjörn Persson – Martin Dahlin/Dan Corneliusson, Håkan Lindman – avbytare: Patrick ”Trelleborg” Andersson/Martin Dahlin, Marcus Ekheim.

Malmö FF numrerade alltid sin startelva 1–11 och avbytarna 12 och 13. Flera spelare hade för det mesta samma nummer oavsett vilken position de spelade på medan andra (t.ex. Peter Jönsson och Patrik T. Andersson) fick det nummer som blev över. Följande spelare bar oftast samma nummer:

Jonnie Fedel
Per Ågren
Stefan Schwarz/Torbjörn Persson
Bent Skammelsrud (även 8)
Jean-Paul Vonderburg/Marcus Ekheim (även 10)
Niclas Nylén
Patrik ”Bjärred” Andersson
Leif Engqvist
Joakim Nilsson/Patrik Sundström
Martin Dahlin
Håkan Lindman

Ågren och Engqvist spelade mest med 20 allsvenska matcher från start. Även Patrik ”Bjärred” Andersson och Skammelsrud kom upp i 20 matcher varav nitton från start plus ett inhopp. Martin Dahlin blev lagets bäste målskytt med sju mål. Roger Svensson (Kungsbacka BI 1989), Bent Skammelsrud (Frigg FK), Patrick Andersson (IFK Trelleborg 1988), Patrik Sundström (Högaborgs BK), Dan Corneliusson (FC Wettingen) och Carl Shutt (Leeds United, lån) var nya i A-laget. Se samtliga laguppställningar på MFF-statistik: 1990.

Matchställen

Puma levererade matchställen till Malmö FF 1990. De var i stort sett likadana som de senaste säsongerna. En skillnad var att det nu stod ”ICA handlarna” på framsidan av tröjan istället för bara ICA. Tröjnumren var också något annorlunda jämfört med 1989. I Europacupen hade man en mindre ICA-logga på tröjan samt kantiga nummer i 3D-stil.

30 april 2025

Real Madrid 1980/81

Real Madrid hade en ojämn höstsäsong 1980/81. Under första hälften av säsongen blev det åtta segrar, tre oavgjorda och sex förluster. Största segern kom i andra omgången när man besegrade Athletic Bilbao med 7–1. De ojämna resultaten gjorde att Real bara låg sexa i tabellen vid årsskiftet.

Efter nyår inledde man vårsäsongen med två segrar och två oavgjorda, men därefter följde två raka förluster. Först blev det 1–2 hemma mot Español och sedan 0–4 borta mot Sporting Gijón. Storförlusten i Gijón verkar dock ha fått Real Madrid att vakna till liv. Efter det avslutade man säsongen med tio segrar på de elva sista matcherna. Enda förlusten kom borta mot blivande mästarna Real Sociedad som vann med 3–1 i 27:e omgången. Den starka avslutningen gjorde att Real Madrid klättrade upp till en slutlig andraplats i La Liga 1980/81. Laget tog lika många poäng (45) som Real Sociedad som tog hem ligatiteln tack vare fler mål i de inbördes mötena med Real Madrid.

I höstens Europacupmatcher slog Real Madrid ut irländska Limerick (seger med 2–1 borta och 5–1 hemma) och ungerska Budapest Honvéd (seger med 1–0 hemma och 2–0 borta). I kvartsfinalerna i mars 1981 mötte man Spartak Moskva. Första mötet i Moskva blev mållöst, men Real vann returen med 2–0. Därefter fick man möta italienska Inter i semifinalerna. En 2–0-seger hemma räckte för att ta sig till final. Italienarna vann returen med 1–0, men Real vann alltså mötet med sammanlagt 2–1. I finalen på Parc des Princes i Paris stod engelska mästarna Liverpool för motståndet. Matchen var länge mållös, men med mindre än tio minuter kvar gjorde Liverpools vänsterback Alan Kennedy målet som gav engelsmännen segern.

På grund av att laget deltog i Europacupen gick Real Madrid in i spanska cupen först i åttondelsfinal. Där slog man ut Recreativo de Huélva efter 1–1 borta och seger med 4–1 hemma. Real åkte dock ur cupen i kvartsfinal mot Sporting Gijón efter 1–1 borta och förlust med 2–3 hemma.

Spelarna i Real Madrid 1980/81

Laguppställning Europacupfinalen 1981: 1 Agustín – 2 Rafael García Cortés (16 Francisco Pineda, 87), 5 Andrés Sabido, 10 Antonio García Navajas, 3 José Antonio Camacho – 4 Uli Stielike, 6 Vicente del Bosque, 8 Ángel – 7 Juanito, 9 Santillana, 11 Laurie Cunningham; avbytare 12 Miguel Ángel (målvakt), 13 Isidoro San José, 14 Isidro, 15 Francisco García Hernández.

Vänsterbacken Camacho spelade samtliga minuter av de 47 tävlingsmatcherna under säsongen. Juanito gjorde 24 mål varav nitton i ligan. De nitton ligamålen gav en andraplats i skytteligan bakom Barcelonas Quini. Dessutom stod Santillana för totalt sjutton mål varav tretton i ligan.

Tröjorna

Den vita hemmatröjan och den blå bortatröjan av märket Mont-halt var likadan som tidigare. I Europacupfinalen presenterade dock Real Madrid sina nya tröjor från Adidas. Dessa hade tre lila ränder längs ärmarna, men Adidas-märket syntes inte till. Detta hade man täckt över med en tygbit. Orsaken var att Horst Dassler (son till Adidas grundare Adolf ”Adi” Dassler) hade övertalat UEFA att förbjuda tröjtillverkarnas logotyper i finalen. Real Madrid hade redan förberett för detta medan Liverpool fick veta det strax innan match. Engelsmännen var därför tvungna att tejpa över Umbro-märket på sina tröjor och byxor i omklädningsrummet innan matchen kunde dra igång.

3 april 2025

Real Madrid 1977–1980

1977/78: 18:e ligatiteln, Santiago Bernabéu avlider

Inför 1977/78 värvade Real Madrid den argentinske försvararen Enrique Wolf från Las Palmas, tyske mittfältaren Uli Stielike från Borussia Mönchengladbach samt anfallaren Juanito från Burgos. Klubbpresidenten Santiago Bernabéu hade egentligen tänkt värva Herbert Wimmer, men ändrade sig när han såg Stielike spela. Stielike ersatte sin landsman Paul Breitner som återvände till Västtyskland för spel i Eintracht Braunschweig.

Efter att ha förlorat ligapremiären med 2–1 borta mot Salamanca avgick tränaren Miljan Miljanic. Som ersättare anlitade man Luís Molowny. Han ledde Real Madrid till seger i tretton av de kommande femton ligamatcherna. Det blev sedan tre oavgjorda samt en 2–1-seger över Español innan laget kom in en formsvacka med fem förluster på åtta matcher. Real Madrid vann dock fem av de sex sista matcherna och kunde titulera sig ligamästare 1977/78. Det var klubbens artonde mästartitel.

I spanska cupen slog Real Madrid ut Valdepeñas (7–0 borta, 3–0 hemma), Algeciras (6–0 borta, 4–2 hemma) och Racing Santander (0–0 borta, 5–1 hemma). På grund av att flera klubbar hade hoppat av turneringen kunde Real stå över fjärde omgången och gå direkt till åttondelsfinal. Där mötte man Real Sociedad som vann första mötet med 2–0 hemma i San Sebastián. Madrid-laget vann returen med 2–1, men Real Sociedad gick alltså vidare med sammanlagt 3–2.

Juan Sol och Enrique Wolf spelade 41 av de 42 liga- och cupmatcherna. Med sina 24 ligamål kom Santillana tvåa i skytteligan, fyra mål mindre än Valencias argentinare Mario Kempes. Santillana gjorde även fyra mål i cupen. Därtill stod Uli Stielike för femton mål (tretton i ligan) och Juanito för fjorton mål (tio i ligan). Den andra juni 1978 avled Santiago Bernabéu, 82 år gammal. Under hans presidentskap, 1943–1978, tog klubben hem sexton ligatitlar och sex vinster i Europacupen för mästarlag.

1978/79: Ligamästare igen, men tidig Europasorti

Tack vare ligasegern fick Real Madrid återigen delta i Europacupen 1978/79. I första omgången mötte man Progrès Niederkorn från Luxemburg. Det blev en enkel seger för spanjorerna som vann med 5–0 hemma och 7–0 borta. Därefter besegrade man schweiziska Grasshoppers med 3–1 hemma. Schweizarna vann dock returen med 2–0 och gick vidare med sammanlagt 3–3 och fler gjorda bortamål. Betydligt bättre gick det för Real Madrid i den inhemska ligan 1978/79. Laget förlorade bara tre matcher på hela säsongen och försvarade därmed sin ligatitel, fyra poäng före tvåan Sporting Gijón. Real Madrid tog sig även till final i spanska cupen, men förlorade där med 2–0 mot Valencia.

1979/80: Dubbelmästare och semifinal i Europacupen

Den jugoslaviske tränaren Vujadin Boskov tog över som tränare för Real Madrid inför 1979/80. Han kom närmast från Real Zaragoza. Samtidigt lämnade dansken Henning Jensen klubben för spel i Ajax. För att ersätta honom värvade Boskov den engelske yttern Laurie Cunningham från West Bromwich Albion. Precis som föregående säsong förlorade Real Madrid bara tre ligamatcher 1979/80. Laget vann 22 matcher och spelade nio oavgjorda vilket innebar att man tog sin tredje raka ligatitel. Den största segern kom den tredje februari då man besegrade Ray Vallecano med 7–0.

I spanska cupen slog Real Madrid ut Logroñés (3–2 borta, 2–0 hemma), Real Betis (2–1 hemma, 1–1 borta) och Atlético Madrid (0–0 borta, 1–1 hemma, seger med 4–3 på straffar). I finalen på Santiago Bernabéu-stadion mötte man sitt eget reservlag Castilla. Real var överlägsna och vann med 6–1. Det var klubbens fjortonde cuptitel och Real Madrid tog därmed hem liga- och cupdubbeln 1979/80.

Laguppställning spanska cupfinalen 1980: 1 Mariano García Remón – 2 Andrés Sabido, 5 Gregorio Benito, 4 Pirri, 3 José Antonio Camacho – 6 Vicente del Bosque, 10 Uli Stielike (14 Francisco García Hernández, 63), 8 Ángel – 7 Juanito, 9 Santillana, 11 Laurie Cunningham (15 Roberto Martínez, 82).

I höstens europacupmatcher slog Real Madrid ut bulgariska Levski-Spartak (1–0 borta, 2–0 hemma) och portugisiska Porto (förlust 2–1 borta, seger 1–0 hemma och vidare på fler gjorda bortamål). I vårens kvartsfinaler mötte man Celtic från Glasgow. Skottarna vann första mötet med 2–0, men Real Madrid vände till seger med 3–0 i returen. I semifinalerna mötte man Hamburger SV och det blev seger med 2–0 hemma i första matchen. Tyskarna vann dock returen med hela 5–1 och gick till final.

Tröjorna

Den vita hemmatröjan och den blå bortatröjan av märket Mont-halt var likadan som tidigare under 1970-talet.

13 januari 2025

Real Madrid 1974–1977

1974/75: Real Madrid tar hem dubbeln med ny tränare

Efter VM i Västtyskland 1974 tog Jugoslaviens förbundskapten Miljan Miljanić över som huvudtränare för Real Madrid. Bland de nya spelarna 1974/75 fanns tyske världsmästaren Paul Breitner från Bayern München och argentinske anfallaren Roberto Martínez från Español. Argentinarens ankomst innebar att hans landsman Oscar Más återvände till River Plate efter bara en säsong. Dessutom avslutade 35-årige Ignacio Zoco karriären.

Tränare Miljanić fick en utmärkt start på sin karriär i Real Madrid. Laget förlorade bara en av de tjugosex första ligamatcherna. Man tog över serieledningen i den sjätte omgången och behöll den säsongen ut trots tre förluster på de åtta sista matcherna. Real Madrid slutade därmed tolv poäng före tvåan Real Zaragoza och tog sin sextonde ligatitel. I Cupvinnarcupen slog laget ut isländska Fram från Reykjavik (2–0, 6–0) och Austria Wien (3–0, 2–2). Kvartsfinalen mot Röda Stjärnan slutade 2–2 efter att lagen vunnit varsin match med 2–0. Efter en mållös förlängning tog sig jugoslaverna vidare genom att vinna med 6–5 på straffar.

Precis som 1974 skulle Real Madrid vinna spanska cupen även 1975 och därmed ta hem ”dubbeln”. På vägen till finalen slog man ut Orense (0–0, 3–1), Las Palmas (0–4, 5–0) och Real Zaragoza (2–2, 2–1). I finalen på Vicente Calderón-stadion mötte man lokalkonkurrenten Atlético Madrid. Det blev inga mål vare sig under ordinarie speltid eller i förlängningen. Matchen avgjordes därför genom straffsparksläggning och där var Real det bättre laget som vann med 4–3.

Laguppställning spanska cupfinalen 1975: Miguel Ángel – Juan Carlos Touriño (José Heredia, 99), Pirri, José Antonio Camacho, Francisco Uría – Vicente del Bosque, Alberto Vitoria, Benito Rubiñán – Amancio Amaro, Santillana, Roberto Martínez (Francisco Aguilar, 105).

Camacho spelade samtliga 47 liga- och cupmatcher under 1974/75. Santillana blev lagets bäste målskytt med totalt 23 mål varav sjutton i ligan vilket gav en delad andraplats i skytteligan. Hans anfallskollega Martínez stod för 22 fullträffar varav femton i ligan. Observera att lagets två tyskar, Breitner och Netzer, inte deltog i någon av de spanska cupmatcherna. Däremot var de ordinarie startspelare i ligamatcherna.

1975/76: Ligamästare och semifinal i Europacupen

Sommaren 1975 förstärkte Real Madrid laget med högerbacken Juan Sol från Valencia. Samtidigt försvann Juan Verdugo till Español.

Real Madrid inledde ligasäsongen 1975/76 med fjorton matcher utan förlust. Första förlusten kom den tjugoåttonde december då Barcelona vann med 2–1. Efter seger över Granada blev det ytterligare två förluster, först i derbyt mot Atlético Madrid och sedan mot Racing Santander. Laget kom dock tillbaka och vann sju av åtta matcher. Det blev sedan fyra segrar och tre förluster på de åtta sista matcherna vilket var tillräckligt för att försvara ligatiteln. Real slutade fem poäng före tvåan Barcelona.

I spanska cupen åkte Real Madrid ut mot Tenerife redan i åttondelsfinal, men i Europacupen gick man längre. Under hösten 1975 slog man ut Dinamo Bukarest (4–1, 0–1) och Derby County (1–4, 5–1 efter förlängning). I dubbelmötet med Derby County stod för övrigt engelsmännens Charlie George för fyra mål efter ett hattrick i första matchen. Men spanjorerna vände alltså till seger i returen. Det blev sedan kvartsfinaler mot västtyska ligamästarna Borussia Mönchengladbach i mars 1976. Första matchen, som spelades i Düsseldorf, slutade 2–2. Även returen slutade oavgjort, 1–1, och Real gick därmed vidare tack vare fler gjorda bortamål. I semifinalerna mötte man ännu ett tyskt lag, Bayern München som var med i turneringen som regerande Europacupvinnare. Första matchen i Madrid slutade 1–1, men i returen vann tyskarna med 2–0 och tog sig till sin tredje raka final.

1976/77: Sämsta säsongen på 29 år

1976 lämnade några av de äldre spelarna Real Madrid, däribland Amancio som avslutade karriären och Günter Netzer som gick över till schweiziska Grasshoppers. Ny i laget 1976/77 var danske anfallaren Henning Jensen från Mönchengladbach.

Säsongen 1976/77 gick det betydligt sämre för Real Madrid än tidigare. Laget vann bara tolv ligamatcher och förlorade lika många vilket gav en niondeplats i tabellen. Det var klubbens sämsta placering sedan 1947/48. Inte heller i cuperna gick det något vidare. Laget åkte ut mot Hércules i tredje omgången av spanska cupen och i Europacupen slog man ut polska Stal Mielec innan man förlorade mot belgiska Club Brugge.

Tröjorna

Den vita hemmatröjan och den blå bortatröjan av märket Mont-halt var likadan som tidigare. Därutöver spelade Real Madrid i ett helt svart matchställ i bortamatchen mot isländska Fram i september 1974.

11 januari 2025

Real Madrid 1971–1974

1971/72: Real Madrid spanska mästare

Inför säsongen 1971/72 föryngrade Real Madrid sin spelartrupp. Gento hade avslutat karriären och flera andra spelare såldes. In kom istället målvakten Mariano García Remón, backen Juan Verdugo och anfallaren Santillana. Remón hade tillhört klubbens juniorlag, men varit utlånad till Oviedo under 1970/71. Verdugo kom från Córdoba och Santillana värvades från Racing Santander.

Laget fick en perfekt start på den nya säsongen med tre raka segrar vilket gjorde att man tidigt gick upp i serieledning. På de tjugotre första matcherna blev det bara en förlust, 2–0 borta mot Las Palmas den fjärde december. Det blev sedan fem förluster på de elva sista matcherna, men trots det kunde varken Valencia eller Barcelona komma ikapp. Real Madrid blev därmed spanska mästare 1971/72 och tog sin femtonde ligatitel.

I spanska cupen, eller Copa del Generalísimo som den hette under Franco-regimens tid, slog Real Madrid ut San Andrés (1–1 borta, 5–1 hemma) och Español (3–0 hemma, förlust 1–3 borta). I semifinalerna åkte man emellertid ut mot Valencia efter en 1–0-förlust borta och sedan en mållös retur. Laget deltog även i den första upplagan av UEFA-cupen 1971/72. Där slog Real ut schweiziska Basel (seger med 2–1 både hemma och borta), men i andra omgången åkte man ut på bortamålsregeln mot PSV Eindhoven. Spanjorerna vann med 3–1 hemma medan holländarna vann med 2–0 i returen.

Ordinarie laguppställning: García Remón – Juan Verdugo, Gregorio ”Goyo” Benito, Ignacio Zoco, Juan Carlos Touriño – Manuel Velázquez, Ramón Grosso, Pirri – Amancio, Santillana, Francisco Aguilar.

Verdugo och Santillana spelade samtliga 44 liga- och cupmatcher. Den senare blev även lagets bäste målskytt med totalt femton mål varav tio i ligan. Dessutom stod mittfältaren Pirri för fjorton fullträffar varav elva i ligan.

1972/73: Semifinal i Europacupen

Som regerande ligamästare deltog Real Madrid i Europacupen för mästarlag 1972/73. I första omgången slog man ut isländska Keflavik efter seger med 3–0 hemma och 1–0 borta. Därefter blev det förlust med 2–1 i första mötet med rumänska Arges Pitesti, men Real Madrid vände till seger med 3–1 hemma. I kvartsfinalerna mot Dynamo Kiev i mars 1973 blev det först en mållös match i Odessa innan spanjorerna tog sig vidare genom en 3–0-seger på hemmaplan. Anledningen till att första matchen spelades i Odessa var att planen i Kiev var frusen. Motståndare i semifinalerna var Ajax som hade vunnit turneringen två år i rad. Holländarna visade sig bli för svåra. De tog sig till sin tredje raka final efter seger med 2–1 i Amsterdam och 1–0 i Madrid.

Det gick inte lika bra i ligan för Real Madrid 1972/73 som föregående säsong. Laget fick nöja sig med fjärde plats vilket åtminstone gav en plats i UEFA-cupen. I spanska cupen åkte man ut direkt i åttondelsfinal mot Sporting Gijón som vann med 1–0 hemma och spelade 1–1 borta.

De som spelade mest denna säsong var Goyo, Zoco, Pirri och Velázquez. Samtliga spelade totalt 39 liga- och cupmatcher. Santillana blev återigen lagets bäste målskytt med femton mål varav tio i ligan och fem i Europacupen.

1973/74: Utländska förstärkningar

Sommaren 1973 fick spanska klubbar återigen möjlighet att värva utländska spelare. Real Madrid utnyttjade detta genom att värva tyske mittfältaren Günter Netzer från Borussia Mönchengladbach samt argentinske anfallaren Oscar Más från River Plate. Nya i laget var också 18-årige vänsterbacken José Antonio Camacho (Albacete), försvararen Benito Rubiñán (Deportivo La Coruña) samt mittfältaren Vicente del Bosque som kom tillbaka till klubben efter att ha varit utlånad till Castellón.

Real Madrid stod för en svag säsong i ligan 1973/74. Laget åkte på tretton förluster och tog lika många segrar vilket bara gav en åttondeplats i tabellen. De dåliga resultaten med bara fem segrar på de arton första matcherna gjorde att lagets tränare sedan 1960, Miguel Muñoz, fick sparken i januari 1974. Luis Molowny ledde därefter laget under resten av säsongen. I september 1973 hade Real Madrid dessutom åkt ur UEFA-cupen mot Ipswich Town i första omgången. Engelsmännen vann med 1–0 hemma och returen i Madrid blev mållös. Däremot gick det bättre i spanska cupen. Laget slog ut Real Betis (1–1, 7–1), Granada (0–0, 7–3) och Las Palmas (5–0, 2–1). I finalen på Vicente Calderón-stadion i Madrid besegrade man Barcelona med 4–0 efter mål av Santillana, Rubiñán, Aguilar och Pirri.

Laguppställning spanska cupfinalen 1974: Miguel Ángel – José Luis (ut 84), Pirri, Goyo Benito, Benito Rubiñán – Vicente del Bosque, Manuel Velázquez, Ramón Grosso (ut 84) – Francisco Aguilar, Santillana, José Macanás; avbytare: Juan Carlos Touriño (in 84), Ignacio Zoco (in 84), Rafael Marañón, García Remón.

Tröjorna

Det katalanska företaget Mont-halt levererade tröjorna till Real Madrid mellan 1960 och 1981. Man gjorde inga förändringar avseende tröjornas utseende under denna period, vare sig på den vita hemmatröjan eller den blå bortatröjan. Det innebar en helt enfärgad tröja med rund hals på den långärmade varianten och V-hals på den kortärmade. Halsen på den långärmade fanns för övrigt i två varianter, en tunnare och en tjockare. Den enda utsmyckning på tröjorna var klubbmärket på vänster bröst. Tröjnumren fanns i två olika nyanser av blått. De mörkare var gjorda av textil medan de ljusare numren var gjorda av ett plastliknande material. Mont-halt levererade förresten tröjorna utan nummer eller klubbmärke. Dessa sydde man på själva i Madrid. En speciell detalj på tröjorna var en extra trekantig bit tyg i armhålan. Detta gjorde man tydligen för att spelarna skulle kunna röra sig bättre.

Vid sidan av den vita och den blå tröjan dök i början av 1970-talet en röd tröja upp. Den var i samma stil som de andra och användes tillsammans med röda byxor och strumpor. Här är en video (på spanska) där man berättar om detaljerna på Real Madrids Mont-halt-tröjor.

9 januari 2025

FC Barcelona 1974–1977

1974/75: Förstärkningar med VM-meriter

Efter att ha fört det nederländska landslaget till VM-silver sommaren 1974 återvände Rinus Michels till Barcelona. Från det laget tog han med sig mittfältaren Johan Neeskens som hade vunnit Europacupen med Ajax tre år i rad. Ny i laget var också den brasilianske mittbacken Marinho Péres, även han VM-spelare 1974.

Trots förstärkningarna kunde inte Barcelona försvara sin ligatitel. Laget åkte på tolv förluster – samtliga på bortaplan – vilket gjorde att man fick nöja sig med tredje plats i tabellen, tretton poäng bakom Real Madrid. I Europacupen inledde Barcelona med en mållös match borta mot österrikiska VÖEST Linz, men i returen blev det storseger med 5–0. Därefter blev det återigen en mållös match på bortaplan, denna gång mot Feyenoord. Katalanerna tog sig sedan vidare till kvartsfinalerna via en 3–0-seger i returen, samtliga mål av Carles Rexach. Kvartsfinalerna spelades i mars 1975 och motståndare var svenska mästarna Åtvidaberg, Barcelona vann bägge mötena, först 2–0 hemma och sedan 3–0 borta. I semifinal väntade Leeds United. Engelsmännen vann med 2–1 på Elland Road och efter 1–1 i returen var Barcelona utslagna.

Laguppställning, andra matchen mot Leeds: 1 Sadurni, 2 Marinho, 3 Gallego, 4 Migueli, 5 de la Cruz, 6 Neeskens, 7 Rexach, 8 Heredia, 9 Cruyff, 10 Asensi (Rifé, 46), 11 Clares.

1975/76: Hennes Weisweiler ny tränare

Sommaren 1975 återvände Rinus Michels till Ajax. Som ersättare anlitade Barcelona tysken Hennes Weisweiler som hade fört Borussia Mönchengladbach till tre ligatitlar. Återigen förblev laget obesegrade på hemmaplan, men nio bortaförluster gjorde att man fick nöja sig med andra plats i ligan 1975/76, fem poäng bakom Real Madrid. I höstens UEFA-cupmatcher slog Barcelona ut grekiska PAOK, italienska Lazio och ungerska Vasas. Motståndare i kvartsfinalerna i mars 1976 var bulgariska Levski-Spartak från Sofia. Barcelona vann med 4–0 hemma på Camp Nou. Returen slutade hela 5–4 till bulgarerna, men Barcelona gick alltså vidare med sammanlagt 8–5. Den första semifinalen slutade med en 0–1-förlust hemma mot Liverpool, och efter 1–1 på Anfield var katalanerna utslagna.

1976/77: Rinus Michels återvänder

Efter bara en säsong i Barcelona återvände Hennes Weisweiler till Västtyskland för att ta över 1. FC Köln. Rinus Michels kom tillbaka från Ajax och ledde Barcelona i ytterligare två säsonger. Laget inledde den nya ligasäsongen med fyra segrar och tre förluster på de sju första matcherna. Laget låg då på sjätte plats i tabellen, men en svit på tio matcher utan förlust gjorde att man gick upp i serieledning. En formsvacka följde med sex förluster på tio matcher gjorde dock att Barcelona tappade ledningen till Atlético Madrid. Den tjugonde februari förlorade man med 0–2 hemma mot Athletic Bilbao. Det var den första hemmaförlusten i ligan på nästan fyra år.

På de sju sista matcherna blev det fem segrar och två oavgjorda, men det räckte ändå inte. Barcelona kom på andra plats i ligan även 1976/77, en poäng bakom Atlético Madrid. Asensi spelade samtliga 34 ligamatcher och Clares blev bäste målskytt med 22 ligamål vilket gav en delad andraplats i skytteligan. Johan Cruyff blev lagets näst bäste målskytt med tretton ligamål.

I UEFA-cupen 1976/77 slog Barcelona under hösten ut portugisiska Belenenses (2–2 borta, 3–2 hemma), belgiska Lokeren (2–0 hemma, 1–2 borta) samt Öster från Växjö. Öster besegrade man med sammanlagt 8–1 efter 3–0 borta och 5–1 hemma. I kvartsfinalerna i mars 1977 mötte man Athletic Bilbao som visade sig bli för svåra. Barcelona föll med 2–1 borta och returen slutade oavgjort, 2–2.

Tröjorna

Hemmatröjan av märket Mont-halt var likadan som tidigare. Efter klubbens namnbyte från Club de Fútbol Barcelona till Futbol Club Barcelona uppdaterade man dock klubbmärket med de nya initialerna, från ”C. de F.B.” till ”F.C.B.”. I mitten av 70-talet verkar det dock ha förekommit tröjor med både det gamla och det nya klubbmärket. Den vita bortatröjan var kvar sen tidigare, men i bortamatchen mot Liverpool i april 1976 dök Barcelona upp i nya tröjor. Dessa var gula med en röd och blå diagonal, men saknade klubbmärke. Klubbmärket var dock på plats vid nästa tillfälle som tröjan kom till användning, nämligen mot Öster i december 1976.

15 juli 2024

Olympique Marseille 1991/92

Olympique Marseille hade vunnit ligan tre år i rad och siktade på sin fjärde raka titel 1991/92. Det skulle också gå enligt planerna. Laget vann sju av de tio första ligamatcherna. Enda förlusten så långt kom borta mot Toulon (1–0) i åttonde omgången. Efter en 4–0-seger över Nantes i trettonde omgången gick man även upp i serieledning. Där skulle Olympique Marseille förbli resten av säsongen och under hösten blev det ytterligare en 4–0-seger, denna gång mot Nancy i sextonde omgången. Sex veckor senare kom nästa storseger. Jean-Pierre Papin gjorde hattrick när Marseille vann med 5–1 i en match där samtliga mål tillkom i första halvlek. Efter en mållös match borta mot Paris Saint-Germain avslutade Olympique Marseille året med att besegra Caen med 5–0 hemma på Stade Vélodrome.

När ligan drog igång igen efter vinteruppehållet blev det en 2–1-seger borta mot Nîmes, men en vecka senare åkte Marseille på sin andra förlust. Även denna gång var det Toulon som stod för motståndet och återigen slutade matchen 1–0. Tre veckor senare föll man även borta mot Lens (2–1). Det skulle visa sig bli säsongens sista förlust. På de nio sista matcherna blev det åtta segrar och en oavgjord. Olympique Marseille vann därmed ligan 1991/92 och blev franska mästare för åttonde gången. Laget slutade sex poäng före tvåan Monaco.

Läktarkatastrof i Bastia

Olympique Marseille tog sig även till semifinal i franska cupen 1991/92. På vägen dit besegrade man Bordeaux (2–0), Istres (2–1), Valenciennes (2–0) och Caen (3–1). Semifinalen borta mot Bastia blev dock aldrig spelad. Då Bastia ville kunna ta emot fler åskådare byggde man en tillfällig läktare på sin hemmaarena Stade Armand-Cesari (även känd som Stade Furiani). Strax före avspark kollapsade läktaren. Arton personer miste livet och över 2300 personer skadades. Matchen ställdes in och det blev därför heller ingen final eller vinnare av franska cupen denna säsong.

Olympique Marseille deltog även i Europacupen för mästarlag 1991/92. I första omgången blev det en enkel seger över Union Luxembourg. Marseille vann med 5–0 både hemma och borta och Jean-Pierre Papin stod för fem av de tio målen. Det skulle dock bli tuffare motstånd i andra omgången. Det blev seger med 3–2 hemma i första mötet med Sparta Prag, men i returen vann tjeckerna med 2–1. Olympique Marseille var därmed utslaget efter sammanlagt 4–4 och färre mål på bortaplan.

Spelarna i Olympique Marseille 1991/92

Ordinarie laguppställning: 1 Pascal Olmeta – 14 Jocelyn Angloma, 4 Basile Boli, 5 Carlos Mozer, 7 Bernard Casoni, 2 Manuel Amoros – 6 Franck Sauzée, 11 Didier Deschamps/Trevor Steven – 8 Chris Waddle, 9 Jean-Pierre Papin, 10 Abedi Pelé.

Målvakten Olmeta spelade samtliga 38 ligamatcher medan Jean-Pierre Papin missade en ligamatch. Papin gjorde även 27 ligamål och blev skyttekung för femte året i rad. Näst bäste målskytt var Abedi Pelé med tolv ligamål. Nya spelare i laget var försvararna Jocelyn Angloma (Paris Saint-Germain) och Pascal Baills (Montpellier), mittfältarna Jean-Philippe Durand (Bordeaux) och Trevor Steven (Glasgow Rangers) samt anfallarna Daniel Xuereb (Montpellier) och Alen Boksic (Hajduk Split). Kroaten Boksic lånades dock ut till Cannes och återvände till Marseille nästa säsong. Dessutom återvände mittfältarna Franck Sauzée (från Monaco), Didier Deschamps (Bordeaux) och Patrice Eyraud (Toulouse) till Marseille efter att ha varit utlånade under 1990/91. Kroaten Tomislav Ivic inledde säsongen som tränare, men i oktober återvände belgaren Raymond Goethals till klubben (han hade först kommit till Marseille i januari 1991).

Tröjorna

Inför 1991/92 tog Adidas fram nya tröjor till Olympique Marseille. Tröjorna hade tre diagonala ränder på höger axel och byxorna hade motsvarande ränder på vänster ben. Sponsor var japanska elektronikföretaget Panasonic. I ligamatcherna återfanns sponsorns logotyp både fram och bak på tröjorna, men i Europacupen var endast en sponsorlogga tillåten.

Olympique Marseille 1991/92 (hemma, Europacupen)

5 april 2024

Hamburger SV 1982/83

Hamburger SV inledde säsongen 1982/83 på samma sätt som man avslutat föregående säsong, det vill säga med arton ligamatcher utan förlust. Mellan den 30:e januari 1982 och 22:a januari 1983 spelade laget 36 ligamatcher utan en enda förlust. Sviten bestod av 20 segrar och sexton oavgjorda och var rekord i Bundesliga ända till 2013 då Bayern München övertog rekordet. Säsongens första förlust kom den 29:e januari 1983 då Hamburg föll med 3–2 borta mot Werder Bremen. Det blev även förlust med 2–0 borta mot Arminia Bielefeld den femte mars, men på de tolv avslutande matcherna förblev laget obesegrat. Precis som 1981/82 förlorade laget alltså inte en enda match på hemmaplan. Därmed vann Hamburger SV Bundesliga 1982/83 och försvarade sin ligatitel. Laget tog 52 poäng, lika många som Werder Bremen, men hade bättre målskillnad.

Ordinarie laguppställning: Uli Stein – Manfred Kaltz, Holger Hieronymus, Ditmar Jakobs, Bernd Wehmeyer – Jimmy Hartwig, Jürgen Groh, Wolfgang Rolff, Felix Magath – Jürgen Milewski/Lars Bastrup, Horst Hrubesch.

Nya i laget var mittfältaren Wolfgang Rolff från Fortuna Köln och danske anfallaren Allan Hansen från Odense. Den senare spelade dock bara tretton ligamatcher denna säsong. Målvakten Uli Stein, vänsterbacken Wehmeyer och mittfältaren Magath spelade samtliga 34 ligamatcher. Horst Hrubesch blev lagets bäste målskytt med arton ligamål.

I tyska cupen fick Hamburg oavgjort, 1–1, mot MSV Duisburg, men i omspelet blev det en klar seger med 5–0. Därefter besegrade man Werder Bremen med 3–2, men i åttondelsfinalen föll Hamburg med 2–1 mot Hertha Berlin.

Hamburger SV vinner Europacupen 1982/83

Desto bättre gick det för Hamburger SV i Europacupen 1982/83. Första omgången bjöd på ett heltyskt möte mot Dynamo Berlin som representerade Östtyskland. Det blev 1–1 i första mötet i Berlin, och i returen segrade Hamburg med 2–0. I nästa omgång väntade grekiska Olympiakos från Pireus. Efter en 1–0-seger hemma följt av 4–0 borta tog sig Hamburg vidare till kvartsfinal. Dessa spelades i mars 1983 och motståndare var Dynamo Kiev. I första mötet i Kiev vann tyskarna med 3–0 efter ett hattrick av dansken Lars Bastrup. Även i returen blev det seger för bortalaget. Det sovjetiska laget vann med 2–1, men Hamburg gick alltså vidare med sammanlagt 4–2.

Real Sociedad stod för motståndet i semifinalerna och första matchen i San Sebastian slutade 1–1. Hamburg vann sedan returen med 2–1 och tog sig till final mot Juventus. Redan i matchens nionde minut fick Hamburgs mittfältsstjärna Felix Magath på ett kanonskott som letade sig in i bortre krysset. Några fler mål blev det inte och Hamburger SV kunde titulera sig Europacupvinnare 1982/83.

Laguppställning Europacupfinalen 1983: 1 Uli Stein – 2 Manfred Kalts, 4 Ditmar Jakobs, 5 Holger Hieronymus, 3 Bernd Wehmeyer – 8 Jürgen Groh, 6 Wolfgang Rolff, 10 Felix Magath, 7 Jürgen Milewski – 11 Lars Bastrup (ut 55), 9 Horst Hrubesch; avbytare: 12 Thomas von Heesen (in 55).

Tröjorna

Hamburger SV behöll samma tröjor 1982/83 som föregående säsong. I sista ligamatchen, borta mot Schalke 04 den fjärde juni 1983, använde man dock en annan tröjmodell. Denna hade tre vågräta ränder i olika tjocklek över bröstet. Numren på ryggen var också i en annan stil än på de andra tröjorna. I Europacupfinalen var inte tröjreklam tillåtet och Hamburg ersatte därför BP-logotypen med klubbens initialer HSV.

Hamburger SV 1981–1983 (alternativ hemma)

23 september 2023

Bayern München 1981/82

Bayern München fick en flygande start på Bundesliga-säsongen 1981/82. Seger med 6–2 mot Bayer Leverkusen i premiären följdes av ytterligare fyra raka segrar. Första förlusten kom borta mot Eintracht Braunschweig (3–1) i sjätte omgången. Under höstsäsongen vann Bayern elva matcher, spelade två oavgjorda och förlorade fyra. Efter halva säsongen låg laget tvåa i tabellen på samma poäng som Köln, men med sämre målskillnad.

Bayern fick en perfekt start även på vårsäsongen med tre raka segrar. Mot Fortuna Düsseldorf den sjätte februari blev det seger med hela 7–0. Under våren blev det ytterligare sex segrar, en oavgjord och åtta förluster. Framförallt tappade laget formen i slutet av säsongen då man förlorade tre av de fyra sista ligamatcherna. Laget hade problem med försvarsspelet och i april månad förlorade man två ligamatcher i rad med 4–3, borta mot Eintracht Frankfurt och hemma mot Hamburg. Bayern München fick därmed nöja sig med tredje plats i Bundesliga 1981/82, två poäng efter Köln och fem poäng efter mästarna Hamburg.

Ordinarie laguppställning: Walter Junghans/Manfred Müller – Wolfgang Dremmler/Kurt Niedermayer, Hans Weiner/Bertram Beierlorzer, Klaus Augenthaler, Udo Horsmann – Kurt Niedermayer/Wolfgang Dremmler, Wolfgang Kraus, Paul Breitner, Bernd Dürnberger – Dieter Hoeneß, Karl-Heinz Rummenigge.

Walter Junghans vaktade målet i de flesta matcher under hösten, men under våren tog Manfred Müller över som förstemålvakt. Mittfältaren Wolfgang Kraus spelade samtliga 34 ligamatcher medan liberon Klaus Augenthaler och anfallaren Dieter Hoeneß missade en ligamatch var. Den senare gjorde 21 ligamål och kom trea i skytteligan. Hans anfallspartner Karl-Heinz Rummenigge gjorde fjorton ligamål, men han var faktiskt bara lagets tredje bäste målskytt. Mittfältaren Paul Breitner gjorde inte mindre än arton mål varav fem på straff.

Bayern München i Europacupen 1981/82

Som regerande ligamästare deltog Bayern München i Europacupen 1981/82. I första omgången mötte man Öster från Växjö och tyskarna vann första mötet med 1–0 på Värendsvallen. Det svenska laget var chanslöst i returen på Olympiastadion och Bayern vann med 5–0. I andra omgången mötte man portugisiska Benfica. Efter en mållös match i Lissabon kunde Bayern vinna returen med 4–1. Kvartsfinalerna spelades i mars 1982 och Bayern München mötte Universitatea Craiova från Rumänien. Efter en 2–0-seger på bortaplan räckte 1–1 i returen till avancemang för tyskarna. I första semifinalmatchen borta mot CSKA Sofia i april vann bulgarerna med 4–3. Bayern tog dock revansch i returen och vann med 4–0 och gick till final. I finalen i Rotterdam stod Aston Villa för motståndet. Peter Withe gjorde matchens enda mål i mitten av andra halvlek och gav därmed segern till Aston Villa.

Laguppställning Europacupfinalen 1982: 1 Manfred Müller – 2 Wolfgang Dremmler, 4 Hans Weiner, 5 Klaus Augenthaler, 3 Udo Horsmann – 10 Reinhold Mathy (ut 51), 6 Wolfgang Kraus (ut 78), 8 Paul Breitner, 7 Bernd Dürnberger – 9 Dieter Hoeneß, 11 Karl-Heinz Rummenigge; avbytare: 13 Kurt Niedermayer (in 78), 16 Günther Güttler (in 51).

Bayern München vinner DFB-Pokal 1981/82

Det blev alltså andra plats i Europacupen och tredje plats i ligan, men Bayern München skulle åtminstone vinna en pokal 1981/82. I tyska cupen besegrade man under hösten SC Jülich (8–0), SV Neckargerach (5–1) och Borussia Dortmund (4–0). Det fortsatte sedan med 3–0 mot Freiburg i åttondelsfinalen i januari 1982. Därefter krävdes det förlängning för att besegra Werder Bremen med 2–1 i kvartsfinalen. Samma siffror blev det i semifinalen mot Bochum, fast denna gång efter ordinarie speltid. I finalen på Waldstadion i Frankfurt mötte man 1. FC Nürnberg. Efter första halvlek ledde Nürnberg med 2–0, men i andra halvlek vände Bayern till seger med 4–2. Bayern München tog därmed sin sjätte cuptitel i historien. Här nedan kan du se ett sammandrag av finalen.

Laguppställning tyska cupfinalen 1982: 1 Manfred Müller – 2 Bertram Beierlorzer (ut 25), 4 Hans Weiner, 5 Klaus Augenthaler, 3 Udo Horsmann – 10 Wolfgang Dremmler, 6 Wolfgang Kraus, 8 Paul Breitner, 7 Bernd Dürnberger – 9 Dieter Hoeneß, 11 Karl-Heinz Rummenigge; avbytare: 14 Kurt Niedermayer (in 25).

Tröjorna

Adidas levererade tröjorna till Bayern München 1981/82. Tröjorna var av samma modell som tidigare, men som sponsor stod nu Iveco Magirus. Man hade också en ny typ av kantiga tröjnummer. Där fanns siffran ett i två olika varianter, med eller utan seriff nertill. Reservstället var i samma stil som hemmastället fast med omvända färger. Åtminstone i bortamatcherna mot Eintracht Frankfurt och Kaiserslautern spelade Bayern i sina röda hemmabyxor tillsammans med den vita bortatröjan. Tröjnumren i de matcherna hade de runda formerna som man använt under föregående säsong. I Europacupen var inte reklam på tröjorna tillåtet och i finalen mot Aston Villa spelade Bayern i röda tröjor med vit istället för röd hals.