Som regerande tyska cupvinnare deltog Hamburg i Cupvinnarcupen 1976/77. Under hösten besegrade man isländska Keflavik och skotska Heart of Midlothian. Under våren slog Hamburg ut MTK Budapest i kvartsfinalen och därefter Atlético Madrid i semifinalen. I finalen på Olympiastadion i Amsterdam väntade belgiska Anderlecht. Georg Volkert (på straffspark) och Felix Magath gjorde varsitt mål under matchens åtta sista minuter och gav segern till Hamburg. I ligan slutade Hamburg på sjätte plats, fyra placeringar sämre än året innan. Manfred Kaltz, Hans-Jürgen Ripp och Willi Reimann spelade samtliga 34 ligamatcher. Bästa målskyttar blev Reimann med femton ligamål samt Arno Steffenhagen och Georg Volkert med tretton var.
Inför säsongen 1977/78 förstärkte Hamburg laget med den engelske storstjärnan Kevin Keegan från Liverpool. Segern i föregående säsongs Cupvinnarcup innebar att laget fick chansen att försvara titeln. Denna gång gick det dock inte lika bra. Storseger över finländska Reipas Lahti följdes av förlust mot 1977 års finalmotståndare Anderlecht. I november/december deltog Hamburg även i europeiska supercupen där man mötte Liverpool som hade vunnit Europacupen. Efter 1–1 i första mötet vann engelsmännen med hela 6–0 i returen på Anfield. I ligan sjönk laget ytterligare fyra placeringar och slutade på tionde plats, på samma poäng som Schalke 04.
Laguppställning 1977/78: Rudi Kargus – Ivan Buljan/Hans-Jürgen Ripp, Manfred Kaltz, Peter Nogly, Peter Hidien/Hans-Jürgen Ripp – Caspar Memering, Klaus Zaczyk/Willi Reimann, Felix Magath – Kevin Keegan, Ferdinand Keller, Georg Volkert. Kargus, Kaltz och Memering spelade samtliga 34 ligamatcher och Keller blev bäste målskytt med fjorton ligamål medan Volkert gjorde tretton.
Hamburg använde flera tröjor i olika färger. Röda tröjor med vit krage verkar ha varit mest förekommande. Andra färger som användes var blått, vitt, ljusblått och rosa. Rosa och ljusblå tröjor användes mestadels i Cupvinnarcupen, men de förekom även i ligan. Tröjorna tillverkades av Umbro (förutom den rosa, som var från Adidas) medan byxor och strumpor levererades av Adidas. Sponsor var Hitachi, men i Cupvinnarcupen var sponsorloggan ersatt av klubbens initialer HSV.
Efter säsongen 1982/83 gick Liverpools manager Bob Paisley i pension efter nio framgångsrika år och ersattes av Joe Fagan. Säsongen 1983/84 inleddes med Charity Shield-matchen mot Manchester United på Wembley, en match som United vann med 2–0. Som regerande ligamästare deltog Liverpool återigen i Europacupen och under hösten slog man ut danska Odense och spanska Athletic Bilbao. I vårens kvartsfinaler besegrades Benfica och i semifinalen blev det seger över Dinamo Bukarest. I finalen mötte man Roma på deras hemmaplan, Olympiastadion i Rom. Phil Neal gav Liverpool en tidig ledning, men Roberto Pruzzo kvitterade strax före paus. Det blev inga fler mål, inte heller i förlängningen, och matchen fick därför avgöras via straffsparksläggning. Liverpools målvakt Bruce Grobbelaar psykade italienarna från sin mållinje vilket möjligtvis bidrog till att Bruno Conti och Francesco Graziani missade för italienarna. Liverpool vann därmed matchen och tog sin fjärde europacuptitel.
I FA-cupen åkte Liverpool ut mot Brighton i fjärde omgången, men i Ligacupen tog man sig till final mot lokalkonkurrenten Everton. Matchen var mållös efter full tid och förlängning, men i omspelet tre dagar senare gjorde Liverpools Graeme Souness matchens enda mål i första halvlek. Liverpool vann därmed Ligacupen för fjärde året i rad. Även i ligan tog Liverpool hem segern. Laget slutade tre poäng före Southampton och blev engelska mästare för tredje året i rad, klubbens femtonde ligatitel.
Bruce Grobbelaar, Alan Hansen, Alan Kennedy och Sammy Lee spelade samtliga 67 tävlingsmatcher och Ian Rush blev bäste målskytt med totalt 47 mål varav 32 i ligan vilket gjorde honom till skyttekung i division ett.
Laguppställning Ligacupfinalen 1984: 1 Bruce Grobbelaar – 2 Phil Neal, 4 Mark Lawrenson, 6 Alan Hansen, 3 Alan Kennedy – 8 Sammy Lee, 10 Craig Johnston, 11 Graeme Souness, 5 Ronnie Whelan – 7 Kenny Dalglish, 9 Ian Rush; avbytare: 12 Michael Robinson. I Europacupfinalen var startelvan densamma med följande avbytare: 12 Michael Robinson, 13 Bob Bolder (målvakt), 14 Steve Nicol, 15 David Hodgson, 16 Gary Gillespie.
1984/85
Sommaren 1984 såldes Graeme Souness till Sampdoria. In kom istället danske mittfältaren Jan Mølby från Ajax. Även säsongen 1984/85 inleddes för Liverpools del med Charity Shield, denna gång mot Everton som vann med 1–0 efter ett självmål av Grobbelaar. Liverpool inledde ligaspelet svagt med bara två segrar de elva första matcherna, men laget spelade upp sig och kom till slut på andra plats, tretton poäng efter Everton. Som regerande Europacupvinnare deltog Liverpool i såväl Interkontinentalcupen som Europeiska Supercupen. I den förstnämnda blev det förlust med 1–0 mot argentinska Independiente, en match som spelades i Tokyo i december. I januari föll Liverpool med 2–0 mot Juventus i Europeiska Supercupen som spelades i Turin.
I Ligacupen åkte Liverpool ut mot Tottenham Hotspur i fjärde omgången, men i FA-cupen tog man sig till semifinal mot Manchester United. Matchen slutade 2–2 efter att Paul Walsh kvitterat med en minut kvar av förlängningen. I omspelsmatchen förlorade dock Liverpool med 2–1. I Europacupen slog Liverpool under hösten ut polska Lech Poznan och portugisiska Benfica. Under våren fortsatte det med segrar över Austria Wien i kvartsfinalen och Panathinaikos i semifinalen. Finalen mot Juventus på Heyselstadion i Bryssel kom att bli ihågkommen för allt annat än fotbollen. Läktarbråk ledde till att 39 människor miste livet och engelska klubbar blev bannlysta från europeiskt cupspel i fem år. Matchen slutade 1–0 till Juventus efter ett straffsparksmål av Michel Platini i andra halvlek.
Bruce Grobbalaar och Phil Neal spelade samtliga 64 tävlingsmatcher och John Wark blev lagets bäste målskytt med totalt 27 mål varav 18 i ligan.
Laguppställning Europacupfinalen 1985: 1 Bruce Grobbelaar – 2 Phil Neal, 4 Mark Lawrenson, 6 Alan Hansen, 3 Jim Beglin – 5 Steve Nicol, 8 Ronnie Whelan, 11 John Wark, 10 Paul Walsh – 7 Kenny Dalglish, 9 Ian Rush; avbytare: 13 Sammy Lee, 14 Gary Gillespie, 15 Jan Mølby, 16 Craig Johnston, 17 Chris Pile (målvakt). Alan Kennedy var från början ordinarie vänsterback, men skadade sig i slutet av mars 1985 vilket gav Jim Beglin chansen att etablera sig i startelvan.
Tröjorna
Tröjorna tillverkades av Umbro och sponsor var Crown Paints. Fram till och med december 1983 användes samma tröjor som 1982/83, men i tv-sända matcher var sponsorloggan mindre. Den lilla Crown Paints-loggan på två rader syntes så dåligt att man ersatte den med ett enkelt typsnitt på en rad. I Europacupfinalen 1984 spelade man med tröjor utan reklam och med inskriptionen ”European Cup Final / Rome 1984” runt klubbmärket. Till säsongen 1984/85 introducerades en ny gulrandig bortatröja. Denna användes, utan reklam, i Interkontinentalcupen. Där var det tänkt att Mark Lawrenson skulle spelat i tröja nummer 4, men han skadade sig på träning och ersattes av Gary Gillespie i tröja nummer 15. Detta var sista säsongen med Umbro som leverantör, och i Europacupfinalen 1985 dök Liverpool upp i nya tröjor från Adidas. Denna modell kom sedan att användas de följande två säsongerna.
Aston Villa var regerande Europacupvinnare och deltog därför i Europacupen även 1982/83. Man slog ut Besiktas och Dinamo Bukarest, men föll sedan mot Juventus i kvartsfinalen. I januari 1983 mötte Aston Villa Barcelona i Europeiska Supercupen. I första mötet på Camp Nou vann spanjorerna med matchens enda mål, och i returen på Villa Park tog Aston Villa ledningen genom Gary Shaw med tio minuter kvar. Den sammanlagda ställningen var därmed 1–1 och matchen gick till förlängning. Gordon Cowans och Ken McNaught gjorde ytterligare två mål för Villa som därmed vann med 3–0 och sammanlagt 3–1. I ligan slutade laget på sjätte plats och kvalificerade sig för UEFA-cupen. I Ligacupen blev det förlust mot Notts County redan i andra omgången och i FA-cupen tog man sig till kvartsfinal, men föll där mot Arsenal. Gordon Cowans spelade samtliga 42 ligamatcher och bästa målskyttar blev Gary Shaw med sjutton ligamål och Peter Withe med sexton.
Laguppställning: 1 Nigel Spink/Jimmy Rimmer – 2 Gary Williams/Mark Jones, 4 Allan Evans, 5 Ken McNaught, 3 Colin Gibson/Gary Williams – 7 Des Bremner, 10 Gordon Cowans, 6 Dennis Mortimer – 9 Peter Withe, 8 Gary Shaw, 11 Tony Morley.
Tröjorna var av samma modell som 1981/82, men hade nu en sponsorlogga i form av Davenports. Nedanför klubbmärket återfanns inskriptionen ”Champions of Europe” som en påminnelse om att laget hade vunnit Europacupen föregående säsong. I Europacupen var klubbmärket placerat på vänster bröst och Le coq sportif-loggan på höger bröst istället för på ärmarna. I Europacupmatcherna användes även en annan typ av tröjnummer.
Nottingham Forest kom på sjunde plats i ligan 1980/81, två placeringar sämre än året innan. Som regerande Europacupvinnare deltog man i såväl Europacupen och Europeiska Supercupen som Interkontinentalcupen (Toyota Cup). I Europacupen åkte man ut mot CSKA Sofia redan i första omgången och i Europeiska Supercupen blev det förlust mot Valencia på grund av färre gjorda mål på bortaplan (2–1 hemma och 0–1 borta). I Interkontinentalcupen som spelades i Tokyo i februari 1981 blev det förlust med 1–0 mot Nacional från Uruguay. I ligan spelade Peter Shilton och Frank Gray mest med 40 matcher var och bäste målskytt blev Ian Wallace (nyförvärv från Coventry City) med elva ligamål.
Laguppställning: Peter Shilton – Viv Anderson, Larry Lloyd/Bryn Gunn, Kenny Burns, Frank Gray – Martin O’Neill/Gary Mills, John McGovern, Ian Bowyer, John Robertson – Ian Wallace, Trevor Francis/Raimondo Ponte.
Tröjorna tillverkades av Adidas och var av samma modell som tidigare. Den största skillnaden var att klubben nu hade en sponsor i form av Panasonic. Reklam var dock inte tillåtet i tv-sända matcher. Under klubbmärket återfanns inskriptionen ”European Cup Winners 1979 1980” som tecken på att man hade vunnit Europacupen de två senaste säsongerna. I en del matcher, däribland hemmamatchen mot CSKA Sofia i Europacupen samt i Interkontinentalcupen mot Nacional, spelade Forest i röda byxor tillsammans med den röda tröjan. Reservstället var i samma stil fast gult med blå detaljer.
Inför säsongen 1989/90 förstärkte Milan laget med målvakten Andrea Pazzagli (Ascoli), försvararen Stefano Carobbi (Fiorentina), mittfältarna Diego Fuser (Torino) och Stefano Salvatori (Fiorentina) samt anfallaren Marco Simone (Como). Giovanni Stroppa, Stefano Borgonovo och Daniele Massaro var också tillbaka i laget efter att ha varit utlånade under föregående säsong. Som regerande Europacupvinnare deltog Milan både i Europeiska Supercupen och Interkontinentalcupen. Matcherna spelades i november och december 1989 och i Europeiska Supercupen mötte man Barcelona som hade vunnit Cupvinnarcupen 1988/89. Första mötet på Camp Nou slutade 1–1 (Milans mål av Marco van Basten på straff) och i returen på Giuseppe Meazza-stadion gjorde Milans Alberigo Evani matchens enda mål. Tio dagar senare, den 17 december, mötte Milan de sydamerikanska mästarna Atlético Nacional från Colombia. Återigen gjorde Evani matchens enda mål och Milan kunde för andra gången titulera sig världsmästare, 20 år efter den första triumfen.
Precis som 1988/89 hade Milan problem i inledningen av ligaspelet. Det blev fyra förluster på de tio första matcherna, men sedan var man obesegrade i sjutton matcher i rad och tog över serieledningen från Napoli. Under avslutningen av säsongen kom man dock återigen in i en formsvacka med tre förluster på de sju sista matcherna. Napoli kunde därmed återta ledningen och ta sin andra ligatitel med Milan på andra plats, två poäng bakom. Marco van Basten blev skyttekung i Serie A med 19 mål och tog för andra året i rad emot Guldbollen som Europas bäste spelare 1989. Precis som 1988 tog tre Milanspelare hand om pallplatserna i omröstningen – Franco Baresi kom på andra plats och Frank Rijkaard på tredje plats.
I italienska cupen tog sig Milan till final mot Juventus efter att ha besegrat Napoli i semifinalen. Första finalmatchen i Turin blev mållös och i returen i Milano gjorde Juventus Roberto Galia matchens enda mål. Däremot lyckades Milan vinna Europacupen för andra året i rad. Milan slog ut HJK från Helsingfors i första omgången och sedan Real Madrid. Både i kvartsfinalen mot belgiska Mechelen och i semifinalen mot Bayern München krävdes det förlängning för att Milan skulle ta sig vidare. I finalen mot portugisiska Benfica gjorde Frank Rijkaard matchens enda mål och Milan tog därmed sin fjärde Europacuptitel.
Tröjorna var i stort sett likadana som föregående säsong. Skillnaderna var att de nu hade ett mönster i tyget och att Europacuppokalen var placerad på ena bröstet istället för scudetton. I bortamatcherna mot Bari i ligan och Real Madrid i Europacupen spelade Milan i svarta byxor och strumpor tillsammans med den rödsvarta tröjan. Den vita tröjan användes i bortamatcherna mot Genoa, Cremonese, Fiorentina. Roma, Lecce och Bologna i ligan samt mot Mechelen och Bayern München i Europacupen. Precis som 1989 använde Milan en helvit tröja med rödsvart krage i Europacupfinalen. I Interkontinentalcupen spelade man utan reklam på tröjorna.
Lazio firade sitt 100-årsjubileum säsongen 1999/2000 och man inledde med att besegra Manchester United med 1–0 i europeiska supercupen. Matchen spelades på Stade Louis II i Monaco och Marcelo Salas gjorde matchens enda mål i 35:e minuten. Laget var förstärkt med tre argentinare: Roberto Sensini och Juan Sebastián Verón värvades från Parma medan Diego Simeone hämtades från Inter. Man värvade också anfallarna Simone Inzaghi (Piacenza) och Kennet Andersson (Bologna). Den senare spelade dock bara två ligamatcher innan han återvände till Bologna i november.
I ligan slogs Lazio med Juventus om seriesegern. Juventus ledde länge, men Lazio avslutade säsongen med att vinna sju av de åtta sista matcherna och i näst sista omgången tog man över förstaplatsen. Seriesegern säkrades genom en 3–0-seger över Reggina i sista omgången. Lazio slutade en poäng före Juventus och tog sin andra ligatitel i historien. I italienska cupen slog Lazio ut Ravenna, Juventus och Venezia innan man ställdes mot Inter i finalen. Första finalmatchen i Rom slutade 2–1 till Lazio efter att hemmalaget vänt underläge till seger genom mål av Pavel Nedvěd och Diego Simeone. Returen i Milano blev mållös och Lazio tog sin tredje cuptitel.
Lazio var även tack vare andraplaceringen i ligan förra säsongen kvalificerade för Champions League. Där ställdes man mot Bayer Leverkusen, Dynamo Kiev och Maribor. Båda matcherna mot Leverkusen slutade oavgjort, men man vann mot Dynamo Kiev och Maribor, både hemma och borta, och toppade tabellen. I det andra gruppspelet ställdes Lazio mot Olympique Marseille, Chelsea och Feyenoord. Lazio kom återigen etta i gruppen efter tre segrar, två oavgjorda och en förlust. I kvartsfinalen tog det stopp efter förlust med 5–2 mot Valencia. I returen gjorde Verón matchens enda mål men det räckte inte och spanjorerna tog sig vidare till semifinal.
Under hösten och fram till och med matchen mot Venezia den 5 januari användes samma hemma- och bortatröja som under 1998/99. Från och med matchen mot Bologna den 9 januari (datumet då klubben bildades 100 år tidigare) spelade man i vita tröjor och som reservtröja hade man en ny svart tröja. I de europeiska cupmatcherna användes en ljusblåvitrandig tröja och precis som föregående säsong hade man Del Monte som sponsor. Den gula reservtröjan användes i bortamatcherna mot Olympique Marseille, Chelsea och Valencia.
Efter tre raka ligatitlar slutade Milan på fjärde plats i Serie A, vilket var den sämsta placeringen sedan 1987. Klubben hade sålt en del av de mindre lyckade värvningarna såsom Brian Laudrup och Florin Raducioiu. Även Jean-Pierre Papin lämnade Milan efter två säsonger. Istället värvades Ruud Gullit tillbaka från Sampdoria, men han spelade bara åtta ligamatcher innan han återvände. Anfallaren Marco Simone gjorde sin bästa säsong i Milan och blev lagets bäste målskytt med 17 ligamål. En annan stor profil var Paolo Maldini som kom trea i omröstningen om årets spelare i Europa 1994. Som regerande Champions League-vinnare deltog Milan i Interkontinentalcupen som spelades i Tokyo den 1 december 1994. Där blev det dock förlust med 0–2 mot argentinska Vélez Sarsfield. I början av februari 1995 deltog man även i Europeiska Supercupen där man mötte Arsenal. Efter 0–0 i London kunde Milan vinna returen med 2–0 på hemmaplan. Målskyttar var Zvonimir Boban och Daniele Massaro. I Champions Leagues gruppspel mötte Milan Ajax, Casino Salzburg och AEK Aten. Laget slutade på andra plats efter Ajax och fick möta Benfica i kvartsfinalen. Efter 2–0 hemma (båda målen av Marco Simone) och 0–0 borta tog sig Milan till semifinal mot Paris Saint-Germain. Zvonimir Boban gjorde matchens enda mål i första matchen på bortaplan och returen slutade 2–0 efter två mål av Dejan Savićević. I finalen väntade återigen Ajax, och för tredje gången i rad fick Milan stryk av holländarna, denna gång med 0–1 efter mål av inhopparen Patrick Kluivert i 85:e minuten.
Hemmatröjan var likadan som förra säsongen förutom att Opel var ny sponsor. Bortatröjan var ny och hade ett rött fält med en svart rand under på övre delen av tröjan. I ligan spelade Milan i rödsvartrandiga tröjor med vita byxor och strumpor i samtliga hemmamatcher samt i bortamatcherna mot Brescia, Parma, Inter och Napoli. I bortamatcherna mot Padova, Juventus, Bari, Lazio och Sampdoria användes svarta byxor och strumpor med den rödsvarta tröjan. Det vita reservstället användes i dessa åtta bortamatcher: Cagliari, Cremonese, Foggia, Roma, Torino, Genoa, Reggiana och Fiorentina.
I Champions League hade tröjorna bara texten Opel och inte symbolen ovanför. Den första gruppspelsmatchen, borta mot Ajax, var den enda där Milan spelade i sina rödsvartrandiga tröjor (tillsammans med svarta byxor och strumpor). I övriga gruppspelsmatcher användes den vita tröjan med det röda och svarta fältet. I vårens slutspelsmatcher spelade Milan i helvita tröjor med rödsvart krage, och i finalen hade man dessutom spelarnas namn på ryggen.
I Interkontinentalcupen spelade Milan i långärmade tröjor utan reklam. På ena bröstet hade man en bild av Champions League-pokalen och under den texten ”European-South American Cup / Tokyo Dec.1, 1994”.
I Europeiska Supercupen hade Milans tröjor, precis som i Champions League, enbart texten Opel. I första matchen på bortaplan spelade Milan i rödsvartrandiga tröjor, medan man i returen på hemmaplan använde ett gult tredjeställ.
