Etikett: Everton

13 juni 2025

Everton 1988/89

Everton inledde ligasäsongen 1988/89 med två segrar (4–0 mot Newcastle United och 1–0 mot Coventry City) och en oavgjord (1–1 mot Nottingham Forest). Därefter blev det dock bara en seger (4–1 mot Southampton) på sju matcher och laget åkte ner till femtonde plats i tabellen. I de två sista av dessa sju matcher blev det 1–1 både mot Manchester United och Sheffield Wednesday. Everton spelade sedan ytterligare åtta matcher (varav fem segrar) utan förlust. Vid årsskiftet hade man därför klättrat upp till fjärde plats.

Laget fick dock ingen bra start på 1989. Det började med tre raka förluster och bara en seger på de elva första matcherna efter nyår. I slutet av mars hade man sjunkit till elfte plats. Det blev sedan två segrar, en oavgjord och tre förluster på de följande sex matcherna. Everton avslutade dock med tre raka segrar vilket gjorde att man slutade på åttonde plats i ligan 1988/89. Det var fyra placeringar sämre än föregående säsong.

Final i FA-cupen

I FA-cupen krävdes det omspel både mot West Bromwich Albion (1–1, 1–0) och Plymouth Argyle (1–1, 4–0). Everton slog sedan ut Barnsley, Wimbledon och Norwich City efter segrar med 1–0 i samtliga matcher. I finalen på Wembley den tjugonde maj 1989 mötte man lokalkonkurrenten Liverpool. Matchen inleddes med en tyst minut för att hedra offren i katastrofen på Hillsborough fem veckor tidigare. John Aldridge gav Liverpool ledningen redan i fjärde minuten, men med matchens sista spark kvitterade Evertons inhoppare Stuart McCall. Fem minuter in i förlängningen gjorde Liverpools inhoppare Ian Rush mål. Stuart McCall kvitterade sju minuter senare med sitt andra mål för dagen. Ytterligare två minuter senare avgjorde dock Ian Rush matchen till Liverpools fördel genom att göra sitt andra mål.

Everton gick även till final i Full Members’ Cup (Simod Cup). På vägen slog man ut Millwall (2–0), Wimbledon (2–1) och Queens Park Rangers (1–0). I finalen blev det dock förlust med 3–4 efter förlängning mot Nottingham Forest. I Ligacupen slog Everton ut Bury (3–0 hemma, 2–2 borta) och Oldham Athletic (1–1, seger med 2–0 efter omspel). Det blev dock förlust med 3–1 mot Bradford City i fjärde omgången. Laget deltog även i Football League Centenary Trophy, men åkte ut redan i första omgången efter förlust med 1–0 mot Manchester United.

Spelarna i Everton 1988/89

Laguppställning FA-cupfinalen 1989: 1 Neville Southall – 2 Neil McDonald, 4 Kevin Ratcliffe, 5 Dave Watson, 3 Pat Van Den Hauwe – 7 Pat Nevin, 6 Paul Bracewell (14 Stuart McCall, 59), 8 Trevor Steven, 11 Kevin Sheedy (12 Ian Wilson, 78) – 9 Graeme Sharp, 10 Tony Cottee.

Målvakten Southall spelade 55 av de 56 matcherna under säsongen. Den enda match han missade var den mot Millwall i Simod Cup. Av utespelarna var Tony Cottee den som spelade mest. Han deltog i samtliga cupmatcher samt 35 av de 38 ligamatcherna. Cottee blev även lagets bäste målskytt med totalt arton mål varav tretton i ligan. Han var ny i klubben och hade värvats från West Ham för två miljoner pund. Så mycket hade ingen brittisk klubb tidigare betalat för en spelare. Ytterligare två spelare kom upp i tvåsiffrigt antal mål: Graeme Sharp (totalt tretton mål varav sju i ligan) och Kevin Sheedy (totalt tolv mål varav åtta i ligan).

Tröjorna

Everton behöll samma hemmaställ från Umbro 1988/89 som man hade haft de två senaste säsongerna. Ett reservställ i grått, vitt och blått var emellertid nytt för säsongen. Tröjan hade vita och grå ränder (med smala blå ränder emellan) samt vit krage med en blå rand och vita muddar. Till denna tröjan använde man blå byxor med vita och grå fält på sidorna. Strumporna var vita med blå Umbro-markering upptill. Everton hade även en gul tredjetröja som liknade den man hade 1986–1988. Denna använde man med gula byxor och strumpor. I FA-cupfinalen 1989 presenterade klubben sitt nya hemmaställ som man kom att använde under nästa säsong.

25 april 2024

Everton 1986–1988

Everton 1986/87

Everton inledde säsongen 1986/87 med att möta Liverpool i Charity Shield på Wembley. Liverpool hade vunnit dubbeln och fick möta Everton som hade kommit tvåa i ligan. Adrian Heath gav Everton ledningen i åttionde minuten, men Ian Rush kvitterade med två minuter kvar. Matchen slutade 1–1 och lagen delade på titeln.

En vecka senare startade ligan och Everton besegrade Nottingham Forest med 2–0 hemma på Goodison Park. Det blev sedan ytterligare sex matcher utan förlust innan man kom in i en formsvacka med tre raka förluster. Everton sjönk då från andra till femte plats i tabellen. I september avgjordes även finalen av ScreenSport Super Cup vars inledande omgångar hade spelats under 1985/86. Återigen mötte Everton och Liverpool varandra. Här var de rödklädda det starkare laget. Liverpool vann med 3–1 hemma och 4–1 borta och tog alltså hem segern med sammanlagt 7–2.

Efter de tre förlusterna i ligan vann Everton två matcher, mot Southampton (2–0) och Watford (3–2), men en 0–1-förlust borta mot West Ham följt av 2–2 hemma mot Chelsea gjorde att man nu befann sig på åttonde plats. Det blev sedan tre segrar och en mållös match i hemmaderbyt mot Liverpool innan man föll med 0–1 borta mot Luton Town på Luciadagen. Det skulle visa sig blå årets sista förlust.

Everton blir engelska mästare 1986/87

Därefter vann Everton sex raka matcher, bland annat två fyramålssegrar borta mot Newcastle (4–0) och hemma mot Leicester City (5–1). Laget var nu uppe på andra plats i tabellen. Efter 0–1 borta mot Nottingham Forest vann man med 3–1 hemma mot Coventry City och gick nu för första gången upp i serieledning. Efter två oavgjorda följt av förlust med 1–2 borta mot Watford kunde Liverpool gå förbi i tabellen, men bara tillfälligt. Everton hittade återigen formen, vann sju raka matcher och återtog serieledningen. Det blev sedan förlust med 1–3 i säsongens sista Liverpoolderby följt av en mållös match hemma mot Manchester City. Everton avslutade sedan säsongen med tre raka segrar och kunde därmed titulera sig ligamästare 1986/87, nio poäng före tvåan Liverpool. Det var klubbens nionde ligatitel och deras andra på tre år.

I FA-cupen slog Everton ut Southampton (2–1) och Bradford City (1–0) innan man åkte ut mot efter att ha förlorat med 1–3 mot Wimbledon. I Ligacupens andra omgång slog Everton ut Newport County, bottenlag i division tre. Det blev 4–0 hemma och 5–1 borta. Därefter besegrade man Sheffield Wednesday (4–0) och Norwich City (4–1), men i kvartsfinalen blev det förlust med 0–1 mot Liverpool. Everton deltog även i Full Members’ Cup 1986/87. Där besegrade man Newcastle med 5–2, men i kvartsfinalen blev det förlust på straffar mot Charlton Athletic.

Spelarna i Everton 1986/87

Ordinarie laguppställning: 1 Neville Southall – 2 Alan Harper/Gary Stevens, 4 Kevin Ratcliffe, 5 Dave Watson, 3 Paul Power/Neil Pointon/Pat van den Hauwe – 7 Trevor Steven, 6 Kevin Langley/Paul Power/Peter Reid, 10 Paul Wilkinson/Alan Harper/Ian Snodin, 11 Kevin Sheedy – 8 Adrian Heath, 9 Graeme Sharp.

Alan Harper spelade högerback i fjorton av de sjutton första ligamatcherna, men därefter spelade Gary Stevens resten av matcherna. På den andra ytterbacksplatsen spelade Paul Power de sexton första ligamatcherna. I mitten av säsongen tog Neil Pointon över och i slutet spelade Pat van den Hauwe vänsterback i elva av de sexton sista ligamatcherna. På mittfältet i tröja nummer 6 spelade Kevin Langley femton ligamatcher i början av säsongen och Peter Reid lika många i slutet. Däremellan spelade Paul Power ett antal matcher. På den andra innermittfältsplatsen, i tröja nummer 10, spelade Paul Wilkinson i sju av de fjorton första ligamatcherna. Alan Harper spelade nio matcher i nummer 10 i mitten av säsongen och i slutet spelade Ian Snodin fjorton av de sexton sista matcherna i nummer 10.

Kevin Ratcliffe och Trevor Steven spelade 54 av de 55 tävlingsmatcherna under säsongen. Ratcliffe missade matchen mot Charlton i Full Members’ Cup medan Steven missade en ligamatch. Steven blev även, tillsammans med Adrian Heath och Kevin Sheedy, lagets bästa målskytt med totalt sexton mål. Av dessa gjorde Steven fjorton mål i ligan medan Sheedy stod för tretton ligamål och Heath elva. Bland de nya spelarna i klubben fanns mittbacken Dave Watson (Norwich City), vänsterbacken/mittfältaren Paul Power (Manchester City), mittfältaren Kevin Langley (Wigan Athletic) och yttern Neil Adams (Stoke City).

Everton 1987/88

Efter ligasegern lämnade managern Howard Kendall klubben för att ta över spanska Athletic Bilbao. Assisterande tränaren Colin Harvey tog över som huvudansvarig. Precis som Kendall var Harvey en gammal Evertonspelare. Båda hade spelat på klubbens mittfält i slutet av 60- och början av 70-talet.

Everton inledde även säsongen 1987/88 med Charity Shield-matchen på Wembley. Denna gång mötte man FA-cupvinnarna Coventry City och Evertons Wayne Clarke gjorde matchens enda mål strax före halvtidsvilan. Everton inledde ligasäsongen 1987/88 med två segrar (1–0 mot Norwich City i premiären och 4–0 mot Sheffield Wednesday) och två oavgjorda däremellan. Därefter blev det tre förluster på fem matcher. Mellan nederlagen blev det en mållös match mot Tottenham Hotspur och en 2–1-seger över Manchester United, båda på hemmaplan. Everton hittade dock formen. Man förlorade bara en gång på de följande tolv ligamatcherna och klättrade upp från nionde till fjärde plats i tabellen. Förlusten lär dock ha svidit då den kom i derbyt mot Liverpool som vann med 2–0 på Anfield.

Everton avslutade 1987 med en 1–2-förlust borta mot Manchester United och på nyårsdagen 1988 föll man dessutom med 0–1 mot Sheffield Wednesday. Laget vann sedan fem raka matcher innan nästa förlust, 1–2 borta mot Tottenham. Det blev därefter tio raka matcher utan förlust, men bara fyra segrar. Everton avslutade sedan säsongen 1987/88 med en 1–2-förlust hemma mot Arsenal och slutade på fjärde plats i ligan.

Omspel för Everton i FA-cupen 1987/88

I FA-cupens tredje omgång krävdes det tre omspelsmatcher för att besegra Sheffield Wednesday. De tre första matcherna slutade 1–1, men i fjärde matchen vann Everton med 5–0. Det blev omspel även i nästa omgång mot Middlesbrough. Första matchen slutade 1–1 och i omspelet blev det 2–2 efter förlängning, men i det andra omspelet blev det 2–1 till Everton. Everton åkte sedan ut efter att ha förlorat med 0–1 mot Liverpool. I Ligacupens andra omgång slog Everton ut Rotherham United efter 3–2 hemma och 0–0 i returen. Därefter besegrade man Liverpool (1–0), Oldham Athletic (2–1) och Manchester City (2–0). Laget var nu framme i semifinal där man mötte Arsenal. Det blev dock förlust i båda mötena, 0–1 hemma och 1–3 i returen.

Tröjorna

Efter tre år med Le Coq Sportif tog Umbro återigen över som tröjleverantör till Everton 1986/87. Sponsor var precis som tidigare japanska elektronikföretaget NEC. Hemmatröjan hade ett rutmönster i två nyanser av blått på framsidan medan baksidan och ärmarna var enfärgade. Även de vita byxorna hade ett rutmönster och hade en blå triangel på vänster ben. Everton hade haft vita strumpor som förstaval i flera år, men nu gick man tillbaka till blå strumpor.

Bortatröjan var gul med blå V-hals och muddar och hade även den ett rutmönster på framsidan. Till denna tröjan använde man blårutiga byxor med en gul triangel på vänster ben samt gul strumpor med blå överdel. De blå byxorna användes även tillsammans med den blå hemmatröjan i bortamatcher mot lag med vita byxor. Det fanns även en vit tredjetröja med tunna blå diagonala linjer som bildade ett rutmönster. Denna tröja använde man dock aldrig i någon tävlingsmatch.

15 november 2023

Everton 1993/94

Everton inledde Premier League-säsongen 1993/94 med tre raka segrar följt av tre raka förluster och sedan ytterligare två segrar. I den sista av dessa matcher besegrade man lokalkonkurrenten Liverpool med 2–0 hemma på Goodison Park. Everton vann alltså fem av sina åtta första matcher, men trots detta skulle laget få kämpa för att undvika nedflyttning. På de följande tio matcherna blev det bara två segrar, och efter matchen mot Southampton den fjärde december (seger med 1–0) avgick managern Howard Kendall. Laget låg då på elfte plats i tabellen. Förutom de svaga resultaten var Kendall även oense med styrelsen som hade hindrat honom från att värva anfallaren Dion Dublin från Manchester United.

Assisterande managern Jimmy Gabriel ledde laget i sju matcher. Han lyckades dock inget vidare. Det blev bara en enda poäng, en mållös match mot Sheffield United, och sex förluster. På de sex första matcherna gjorde laget dessutom inte ett enda mål. Gabriels sista match blev en 2–4-förlust borta mot Chelsea. Everton hade vid det laget sjunkit till sextonde plats i tabellen.

Mike Walker ny manager i Everton

Den sjunde januari anlitade Everton Mike Walker som permanent manager. Hans första ligamatch som manager för Everton var hemma mot Swindon Town. Everton vann med hela 6–2 och på sina sex första ligamatcher noterade Walker bara en förlust, borta mot Manchester United (0–1). Därefter var det slut på det roliga. På de följande tio matcherna blev det sju förluster och efter säsongens näst sista match låg laget på nedflyttningsplats.

Everton mötte Wimbledon i sista matchen och behövde vinna för att hänga kvar. Det började dock illa. Anders Limpar tog med hand i eget straffområde varpå Dean Holdsworth gav Wimbledon ledningen på straffspark redan i fjärde minuten. I tjugonde minuten gjorde dessutom Evertons Gary Ablett självmål, men Graham Stuart reducerade på straff fyra minuter senare. I mitten av andra halvlek kvitterade Barry Horne till 2–2 och med mindre än tio minuter kvar gjorde Graham Stuart sitt andra mål för dagen. Matchen slutade 3–2 och Everton klarade sig kvar med nöd och näppe. Det blev till slut en sjuttondeplats för Everton i Premier League 1993/94, två poäng ovanför nedflyttningsstrecket.

I FA-cupens tredje omgång spelade Everton 1–1 mot Bolton Wanderers. Det blev oavgjort även i omspelet, men Bolton vann till slut med 3–2 efter förlängning. I höstens Ligacupmatcher mötte Everton först division tre-laget Lincoln City i ett dubbelmöte. Everton vann bägge matcherna, 4–3 borta och 4–2 hemma. Därefter blev det oavgjort, 2–2, mot division ett-laget Crystal Palace, men Everton vann med 4–1 efter omspel. I fjärde omgången blev det dock förlust med 0–2 mot Manchester United.

Spelarna i Everton 1993/94

Laguppställning: 1 Neville Southall – 2 Matt Jackson, 5 Dave Watson, 6 Gary Ablett/4 Ian Snodin, 3 Andy Hinchcliffe – 7 Mark Ward/8 Graham Stuart, 14 John Ebbrell, 10 Barry Horne, 11 Peter Beagrie – 8 Graham Stuart/15 Paul Rideout, 9 Tony Cottee.

Målvakten Southall spelade alla utom en match under säsongen (reservmålvakten Jason Kearton vaktade målet i en av Ligacupmatcherna). Tony Cottee blev lagets bäste målskytt med totalt nitton mål varav sexton i ligan och tre i Ligacupen. Mittfältarna Peter Beagrie och Mark Ward lämnade klubben i mars 1994 för spel i Manchester City respektive Birmingham. Samtidigt värvade Everton den svenske mittfältaren Anders Limpar från Arsenal.

Tröjorna

Umbro levererade tröjorna till Everton 1993/94 och sponsor var japanska it-företaget NEC. Hemmatröjan var blå med vit krage och hade två stora Everton-loggor och en Umbro-logga i tyget på framsidan. Byxor och strumpor var i första hand vita, men i vissa bortamatcher spelade Everton i blå byxor och strumpor. Bortatröjan hade marinblå och laxrosa ränder och var av samma modell som 1992/93. En skillnad var att man från och med 1993/94 hade spelarnas namn på ryggen. Till denna tröja använde man antingen marinblå eller laxrosa byxor samt laxrosa strumpor. Umbro tog även fram en vit tröja med smala marinblå ränder som hade samma design som Manchester Citys tredjetröja.

29 oktober 2022

Everton 1994/95

Everton förstärkte laget inför 1994/95 med mittfältaren Vinny Samways från Tottenham Hotspur. I början av den nya säsongen anlände även nigerianske anfallaren Daniel Amokachi från Club Brugge för tre miljoner pund samt vänsterbacken David Burrows från West Ham. Den senare kom som delbetalning för Tony Cottee. Burrows stannade dock bara ett halvår innan han gick över till Coventry City.

Managern Mike Walker hade kommit till Everton i januari 1994 och räddat klubben från nedflyttning, men inledningen på den nya säsongen blev mindre lyckad. Efter tolv ligamatcher utan seger låg Everton sist i tabellen och Walker fick därför sparken en och en halv vecka senare. Ersättaren hette Joe Royle och kom närmast från Oldham Athletic där han hade tillbringat tolv år som manager. Han var dessutom tidigare stor målskytt för just Everton under 60- och 70-talen. Laget hittade genast formen och Royle stod som segrare i sina tre första matcher. Bland annat tog man en 2–0-vinst i derbyt mot Liverpool. I december värvade man anfallaren Duncan Ferguson från Glasgow Rangers och i slutet av januari anlände försvararen Earl Barrett från Aston Villa. Everton klättrade upp ovanför nedflyttningsstrecket och i näst sista matchen säkrade man kontraktet genom att besegra redan avhängda Ipswich Town med 1–0.

Everton vinner FA-cupen 1994/95

Det blev till slut en femtondeplats i tabellen för Everton 1994/95 och i Ligacupen hade man åkt ut mot Portsmouth redan i september. Däremot tog man sig hela vägen till final i FA-cupen. Everton besegrade Derby County, Bristol City, Norwich City och Newcastle United utan att släppa in ett enda mål. I semifinalen blev det 4–1 mot Tottenham efter bland annat två mål av Amokachi. Manchester United stod för motståndet i finalen på Wembley. Efter en halvtimme drog Anders Limpar igång en kontring. Bollen hamnade så småningom hos Graeme Stuart som sköt i ribban från nära håll. Paul Rideout höll sig framme och nickade bollen i mål. Det blev matchens enda mål och Everton hade därmed vunnit sin första stora titel på åtta år. Se hela matchen på Youtube

Laguppställning FA-cupfinalen 1995: 1 Neville Southall – 2 Matt Jackson, 5 Dave Watson, 26 David Unsworth, 6 Gary Ablett – 17 Anders Limpar, 18 Joe Parkinson, 10 Barry Horne, 3 Andy Hinchcliffe – 8 Graeme Stuart, 15 Paul Rideout; avbytare: 13 Jason Kearton (målvakt), 9 Duncan Ferguson, 11 Daniel Amokachi.

Målvakten Southall spelade 49 av de 50 matcherna under säsongen (han missade en ligamatch). Av utespelarna var lagkaptenen Dave Watson den som spelade mest med 46 matcher varav 38 i ligan. Paul Rideout blev lagets bäste målskytt med totalt sexton mål varav fjorton i ligan.

Umbro levererade tröjorna till Everton 1994/95 och sponsor var japanska elektronikföretaget NEC. Man behöll samma hemmaställ som föregående säsong, men man hade ett nytt bortaställ. Detta bestod av tröjor i vitt och grått samt svarta byxor och strumpor. I FA-cupfinalen presenterade Everton ett nytt hemmaställ som man kom att använda under de två kommande säsongerna.

9 februari 2022

Everton 1985/86

Everton var regerande ligamästare och inför säsongen 1985/86 förstärkte man laget med Leicester Citys skyttekung Gary Lineker. I säsongens första match ställdes Everton mot 1985 års FA-cupvinnare Manchester United i Charity Shield-matchen på Wembley. Mål av Trevor Steven och Adrian Heath gav Everton segern med 2–0. Däremot blev det förlust mot Leicester City i ligapremiären en vecka senare och under hösten var resultaten blandade. Efter halva säsongen låg Everton sexa i tabellen, tolv poäng efter serieledarna Manchester United. Laget hade då precis åkt på säsongens andra förlust mot Leicester. Därefter började dock Everton klättra och man radade upp nio segrar på de tio nästkommande matcherna. Under våren blev det inte mer än två förluster och Everton slutade på andra plats, två poäng efter lokalkonkurrenten Liverpool.

I FA-cupens tredje omgång i början av januari 1986 slog Everton ut division fyra-laget Exeter City. Därefter besegrade man Blackburn Rovers och Tottenham Hotspur. Det krävdes omspel för att besegra Luton Town i sjätte omgången och i semifinalen slog Everton ut Sheffield Wednesday efter förlängning. Everton var därmed i final för tredje året i rad. I finalen mot Liverpool gav Gary Lineker Everton ledningen i första halvlek, men i andra halvlek kunde Liverpool vända och vinna med 3–1 efter två mål av Ian Rush och ett av Craig Johnston.

I Ligacupen 1985/86 slog Everton ut division tre-laget Bournemouth och division två-laget Shrewsbury Town, men förlorade sedan mot Chelsea efter omspel. Everton deltog även i Football League Super Cup, även kallad ScreenSport Super Cup efter tv-bolaget som sponsrade turneringen. I denna turnering deltog de engelska lag som annars skulle spelat i de europeiska cuperna. Engelska lag var som bekant avstängda från europeiskt cupspel på grund av katastrofen på Heyselstadion 1985. Everton vann sin grupp före Norwich City och Manchester United. I semifinalen vann Everton med 3–1 efter förlängning mot Tottenham och i finalen kom man återigen att ställas mot Liverpool, men på grund av tajt spelschema kom den inte att spelas förrän nästa säsong.

Laguppställning: 1 Neville Southall – 2 Gary Stevens, 4 Kevin Ratcliffe, 5 Derek Mountfield, 3 Pat Van Den Hauwe – 7 Trevor Steven, 6 Peter Reid/Adrian Heath, 10 Paul Bracewell, 11 Kevin Sheedy – 8 Gary Lineker, 9 Graeme Sharp.
I FA-cupfinalen stod Bobby Mimms i mål och Adrian Heath kom in som avbytare för Gary Stevens i den 72:a minuten. Pat Van Den Hauwe, Trevor Steven och Gary Stevens spelade 58 av de 60 tävlingsmatcherna. Van Den Hauwe spelade 40 ligamatcher medan de två övriga samt Gary Lineker spelade 41 ligamatcher. Lineker gjorde 30 ligamål och blev skyttekung i division ett. Totalt gjorde han 40 mål på 57 matcher under säsongen. Lineker blev även utsedd till årets spelare i England.

Le coq sportif levererade tröjorna åt Everton även 1985/86 och sponsor var NEC. Hemmatröjan hade samma mönster i tyget som Chelseas tröjor och precis som Chelsea hade Everton blå V-hals och muddar med två vita ränder. Den stora skillnaden mellan lagens tröjor var att Everton hade ett stort vitt fält på övre delen av tröjan. I FA-cupfinalen återfanns texten ”F.A. Cup Final / Wembley 1986” nedanför klubbmärket. NEC-loggan var också i mindre format. Byxorna var vita med en blå kant nertill som fortsatte upp längs sidorna. Strumporna var vita med blå överdel. I vissa bortamatcher spelade Everton dock i blå byxor och/eller blå strumpor med vit överdel.

Bortatröjan var gul med samma mönster i tyget som på hemmatröjan och hade blå V-hals och muddar med två gula ränder. Byxorna var gula med blå kant och strumporna var gula med blå överdel. I Ligacupmatchen mot Shrewsbury Town spelade Everton i vita tröjor som saknade det mönster i tyget som de andra tröjorna hade. Till denna tröja användes de vita byxorna och strumporna från hemmastället.

5 april 2021

Everton 1983–1985

1983/84

Everton upprepade fjolårets ligaplacering och slutade på sjunde plats även 1983/84. I de båda cuperna tog sig laget hela vägen till final. Först mötte man lokalkonkurrenten Liverpool i Ligacupfinalen i mars. Matchen var mållös efter full tid och förlängning, varvid omspel följde tre dagar senare. Denna gång gjorde Graeme Souness matchens enda mål och gav segern till Liverpool. Säsongen avslutades med FA-cupfinalen där man mötte Watford. Graeme Sharp och Andy Gray gjorde varsitt mål för Everton som därmed tog sin fjärde FA-cuptitel. Kevin Ratcliffe var den som spelade mest med totalt 57 matcher varav 38 i ligan. Adrian Heath blev lagets bäste målskytt med totalt arton mål varav tolv i ligan.

Laguppställning Ligacupfinalen 1984: 1 Neville Southall – 2 Gary Stevens, 4 Kevin Ratcliffe, 5 Derek Mountfield, 3 John Bailey – 7 Alan Irvine, 6 Peter Reid, 10 Kevin Richardson, 11 Kevin Sheedy – 8 Adrian Heath, 9 Graeme Sharp; avbytare: 12 Alan Harper. I omspelet spelade Harper i tröja nummer 11 istället för Sheedy. Avbytare var Andy King.

Laguppställning FA-cupfinalen 1984: 1 Neville Southall – 2 Gary Stevens, 4 Kevin Ratcliffe, 5 Derek Mountfield, 3 John Bailey – 7 Trevor Steven, 6 Peter Reid, 11 Kevin Richardson – 8 Adrian Heath, 9 Graeme Sharp, 10 Andy Gray; avbytare: 12 Alan Harper.

1984/85

I maj 1984 förstärktes laget med mittfältaren Paul Bracewell från Sunderland och i september värvades vänsterbacken Pat Van den Hauwe från Birmingham.

Säsongen 1984/85 inleddes med Charity Shield-matchen mellan Everton och Liverpool, en match som Everton vann efter ett självmål av Liverpools målvakt Bruce Grobbelaar. I Cupvinnarcupen slog Everton under hösten ut University College Dublin och Inter Bratislava, men i Ligacupen åkte man ut mot Grimsby Town i fjärde omgången. Det europeiska cupspelet fortsatte under våren med segrar i såväl kvartsfinalen mot Fortuna Sittard som semifinalen mot Bayern München. I finalen som spelades i Rotterdam mötte man Rapid Wien. Andy Gray och Trevor Steven gav Everton en tvåmålsledning i andra halvlek. Hans Krankl reducerade för österrikarna med fem minuter kvar, men bara minuten senare fastställde Kevin Sheedy slutresultatet 3–1 till Everton. Under våren 1985 hade Everton även tagit sig till final i FA-cupen, en match som spelades bara tre dagar efter segern i Rotterdam. Manchester United stod för motståndet och matchen var mållös vid full tid, men i förlängningen gjorde Norman Whiteside segermålet för United.

I ligan hade Everton inlett säsongen med två förluster, men sedan spelade man upp sig. I oktober/november vann man sex raka matcher och från juldagen fram till 8 maj blev det sexton segrar och två oavgjorda på arton matcher. Everton kunde därmed säkra ligatiteln efter en 2–0-seger över Queens Park Rangers trots att fem omgångar återstod. Laget slutade tretton poäng före tvåan Liverpool och blev engelska mästare för åttonde gången. Målvakten Neville Southall spelade samtliga 63 tävlingsmatcher och Graeme Sharp blev lagets bäste målskytt med totalt 30 mål varav 21 i ligan.

Laguppställning Cupvinnarcupfinalen 1985: 1 Neville Southall – 2 Gary Stevens, 4 Kevin Ratcliffe, 5 Derek Mountfield, 3 Pat Van den Hauwe – 7 Trevor Steven, 6 Peter Reid, 10 Paul Bracewell, 11 Kevin Sheedy – 8 Graeme Sharp, 9 Andy Gray; avbytare: 12 Alan Harper, 13 John Bailey, 14 Kevin Richardson, 15 Ian Atkins, 16 Jim Arnold (målvakt). I FA-cupfinalen var startelvan densamma med Alan Harper som avbytare. Adrian Heath hade råkat ut för en svår skada tidigare under säsongen och kunde inte delta.

Tröjorna

Tröjorna tillverkades av Le coq sportif och sponsor var Hafnia. Hemmatröjan var blå med glansiga tunna ränder i par om två. Halsen var rund med en vit trekant nedanför i samma stil som Aston Villa tröjor. Byxor och strumpor var vita, men i FA-cupfinalen och Cupvinnarcupfinalen 1985 spelade Everton i blå byxor. I den senare var reklam på tröjorna förbjudet och på numren fick man sätta på en bit tejp för att dölja tillverkarens logotyp. Reservstället gick i samma stil som hemmastället, fast grått med blå detaljer. Det fanns även en gul reservtröja som användes i några matcher och som hade vanlig V-hals.

8 mars 2021

Everton 1982/83

Everton slutade på sjunde plats i ligan 1982/83, fyra poäng efter Aston Villa som tog den sista UEFA-cupplatsen. I FA-cupen slog man ut Newport County (efter omspel), Shrewsbury Town och Tottenham Hotspur innan man föll mot Manchester United i kvartsfinalen. Även i Ligacupen slog Everton ut Newport County, men i nästa omgång blev det förlust mot Arsenal efter omspel. Graeme Sharp och Kevin Sheedy spelade mest med totalt 48 matcher varav 39 respektive 40 i ligan. Sharp blev även lagets bäste målskytt med totalt sjutton mål varav femton i ligan.

Laguppställning: 1 Neville Southall/Jim Arnold – 2 Gary Stevens, 4 Mark Higgins/Kevin Ratcliffe, 5 Billy Wright/Mark Higgins, 3 John Bailey – 7 Adrian Heath/Alan Ainscow, 10 Andy King/Adrian Heath, 6 Steve McMahon/Kevin Richardson, 11 Kevin Sheedy – 8 David Johnson/Adrian Heath, 9 Graeme Sharp.

Precis som tidigare var tröjorna tillverkade av Umbro och sponsor var Hafnia. Designen var dock helt ny med V-hals och ett nytt klubbmärke. Hemmastället bestod av blå tröjor, vita byxor och vita strumpor. Reservstället var i samma stil med omvända färger och i bortamatchen mot West Bromwich Albion spelade Everton i gula tröjor.

22 juni 2018

Everton 1979–1982

1979/80 gjorde Everton sin sämsta säsong sedan man åkte ner i division två 1951. Laget slutade på nittonde plats i tabellen, fyra poäng före Bristol City som åkte ur. I UEFA-cupen åkte man ut mot Feyenoord i första omgången efter förlust med 0–1 både hemma och borta. I FA-cupen tog sig Everton till semifinal där det blev förlust mot West Ham efter omspel och i Ligacupen åkte man ut mot Grimsby Town i fjärde omgången.

De följande säsongerna förbättrade man sig något. Det blev en femtondeplats 1980/81 och åttonde plats 1981/82. I FA-cupen gick man till kvartsfinal 1981 (förlust mot Manchester City efter omspel), men 1982 åkte man ut mot West Ham direkt i tredje omgången.

Laget 1979/80: Martin Hodge/George Wood – John Gidman, Mick Lyons, Billy Wright, John Bailey – Andy King, Trevor Ross, Asa Hartford – Brian Kidd, Bob Latchford, Peter Eastoe. John Bailey spelade samtliga 42 ligamatcher och Brian Kidd blev bäste målskytt med totalt sjutton mål varav nio i ligan.

Tröjorna var av samma modell som tidigare förutom att de för första gången hade reklam i form av Hafnia. I tv-sända matcher var dock tröjreklam förbjudet.

6 juni 2018

Everton 1978/79

Everton inledde säsongen 1978/79 med nitton ligamatcher utan förlust – första förlusten kom mot Coventry den 23 december. Laget låg då tvåa i tabellen, men ytterligare några förluster under våren gjorde att man fick nöja sig med fjärde plats, sjutton poäng efter mästarna Liverpool. I UEFA-cupens första omgång slog Everton ut irländska Finn Harps med sammanlagt 10–0 – seger med 5–0 borta och sedan samma siffror i returen på Goodison Park. I andra omgången slog man tjeckoslovakiska Dukla Prag med 2–1 hemma, men tjeckerna vann returen med 1–0 och gick vidare på fler gjorda bortamål. I FA-cupen blev det förlust direkt i tredje omgången mot Sunderland. I Ligacupen besegrade man division fyra-laget Wimbledon med 8–0 i andra omgången och sedan Darlington, men i fjärde omgången blev det förlust mot Nottingham Forest.

Laget 1978/79: 1 George Wood – 2 Colin Todd, 4 Mick Lyons, 5 Billy Wright, 3 Mike Pejic – 6 Trevor Ross, 7 Andy King, 8 Martin Dobson – 9 Bob Latchford, 10 Mickey Walsh, 11 Dave Thomas. Colin Todd värvades från Derby County i september och Mickey Walsh såldes till Queens Park Rangers i mars 1979 i utbyte mot Peter Eastoe som spelade de sju sista ligamatcherna i tröja nummer 11. Från Manchester City värvades samtidigt Brian Kidd som spelade de nio sista ligamatcherna i tröja nummer 10. George Wood spelade samtliga 50 tävlingsmatcher och Bob Latchford blev bäste målskytt med totalt tjugo mål varav elva i ligan. Andy King var näst bäst med totalt sexton mål varav tolv i ligan.

Matchställen var av samma modell som 1977/78 med skillnaden att tröjorna pryddes av ett nytt klubbmärke.

16 maj 2018

Everton 1977/78

Everton slutade på tredje plats i ligan 1977/78, två poäng efter Liverpool och nio poäng efter mästarna Nottingham Forest. I FA-cupen slog man ut Aston Villa i tredje omgången, men förlorade sedan mot Middlesbrough och i Ligacupen tog man sig till kvartsfinal där det blev förlust mot Leeds United.

Laget 1977/78: George Wood – David Jones, Mick Lyons, Mark Higgins, Mike Pejic – Andy King, Martin Dobson, Jim Pearson/Trevor Ross – Duncan McKenzie, Bob Latchford, Dave Thomas. Nya i laget var målvakten George Wood (Blackpool) och vänsteryttern Dave Thomas (Queens Park Rangers). Trevor Ross värvades från Arsenal i november och samtidigt såldes Bruce Rioch till Derby County. George Wood, Mick Lyons och Andy King spelade samtliga 42 ligamatcher och Bob Latchford blev ligans skyttekung med 30 mål.

Hemmatröjan var blå med vit krage och vita Umbro-märken längs ärmarna. Byxorna var vita med blå Umbro-märken längs sidorna. Bortastället var i samma stil fast gult med blå markeringar.