Etikett: FA-cupen

Tottenham Hotspur 1985–1987

1985/86

Peter Shreeves andra säsong som huvudansvarig i Tottenham blev mindre lyckad. Laget följde upp tredjeplatsen 1984/85 med en tiondeplats i ligan 1985/86. I FA-cupen krävdes det omspel för att slå ut både Oxford United och Notts County, men i femte omgången blev det förlust mot Everton. I Ligacupen slog Tottenham ut Orient och Wimbledon, men förlorade sedan mot Portsmouth efter två omspelsmatcher. Tottenham deltog även i ScreenSport Super Cup, som hade skapats som kompensation för att de engelska klubbarna var avstängda från europeiskt cupspel på grund av katastrofen på Heyselstadion under Europacupfinalen 1985. Laget kom tvåa i sin grupp efter Liverpool och tog sig till semifinal där det blev förlust mot Everton efter förlängning i returmötet (båda mötena hade slutat oavgjort vid full tid).

Laguppställning 1985/86: 1 Ray Clemence – 2 Danny Thomas/Gary Stevens, 4 Graham Roberts, 5 Paul Miller/Gary Mabbutt, 6 Steve Perryman, 3 Chris Hughton – 7 Osvaldo Ardiles/Gary Mabbutt, 10 Glenn Hoddle – 8 Mark Falco, 9 Clive Allen/Tony Galvin, 11 Chris Waddle.
Målvakten Ray Clemence spelade samtliga 42 ligamatcher och Mark Falco blev lagets bäste målskytt med nitton ligamål.

1986/87

I maj 1986 fick Peter Shreeves sparken och David Pleat tog över som manager inför säsongen 1986/87. Under sommaren 1986 förstärkte Tottenham laget med försvararna Mitchell Thomas (Luton Town) och Richard Gough (Dundee United). Samtidigt sålde man Mark Falco till Watford. I oktober värvades belgiske anfallaren Nico Claessen från Standard Liège och i december anlände mittfältaren Steve Hodge från Aston Villa.

En fin säsong för Tottenham slutade med en tredjeplats i tabellen, en poäng före Arsenal och sex poäng efter Liverpool. Tottenham tog sig även hela vägen till final i FA-cupen genom att besegra Scunthorpe United, Crystal Palace, Newcastle United, Wimbledon och Watford. I finalen på Wembley blev det dock förlust med 3–2 mot Coventry City. I Ligacupen slog Tottenham ut Barnsley, Birmingham City, Cambridge United och West Ham United, men i semifinalen mot Arsenal blev det förlust efter omspel. Ray Clemence och Richard Gough spelade mest med 55 av de 57 tävlingsmatcherna varav 40 i ligan. Clive Allen gjorde totalt 49 mål varav 33 i ligan vilket gjorde honom till skyttekung i division ett. Allen blev även utsedd till årets spelare i England.

Tröjorna

1985 tog Hummel över efter Le coq sportif som tröjleverantör åt Tottenham. Sponsor var fortfarande Holsten. Den vita hemmatröjan hade marinblå diagonala ränder över bröstet samt Hummels karakteristiska sparrar (chevron) längs ärmarna. Byxorna var vita, vilket Tottenham tidigare bara använt i europeiska cupmatcher. Till säsongen 1986/87 introducerade Hummel marinblå byxor som alternativ i matcher mot lag med vita byxor. Bortatröjan hade diagonala ränder i två nyanser av ljusblått samt smala marinblå och vita ränder. Byxor och strumpor var även de ljusblå. Under 1985/86 använde Tottenham de ljusblå byxorna även tillsammans med den vita tröjan i vissa bortamatcher. Till 1986/87 tog man fram ett marinblått tredjeställ i samma stil som det ljusblå bortastället. I FA-cupfinalen 1987 presenterade Tottenham sitt nya matchställ som laget kom att använda under de följande två säsongerna. Av misstag kom dock hälften av spelarna ut på plan i tröjor utan Holsten-reklamen.

Liverpool 1985–1987

1985/86

Efter att tidigare managern Joe Fagan gått i pension tog Kenny Dalglish över som spelande tränare i Liverpool inför säsongen 1985/86. I september förstärkte Dalglish laget med mittfältaren Steve McMahon från Aston Villa. Senare samma månad sålde han vänsterbacken Alan Kennedy till Sunderland. En annan som lämnade klubben var 34-åriga högerbacken Phil Neal som i december gick över till Bolton Wanderers efter att ha spelat 650 matcher för Liverpool.

Liverpool vann tretton av de tjugo första ligamatcherna och låg då tvåa i tabellen efter Manchester United. I mitten av december inledde dock laget en period med fyra förluster på tio matcher och Everton kunde kliva förbi Liverpool och Manchester United och gå upp i serieledning. Men därefter fick Liverpool igång spelet och laget vann elva av de tolv sista matcherna och släppte bara in fyra mål. Liverpool slutade därmed två poäng före Everton och tog sin sextonde ligatitel.

I FA-cupens tredje omgång slog Liverpool ut Norwich City. Man besegrade därefter Chelsea, York City och Watford – de två senare efter omspel. Semifinalen mot Southampton var mållös vid full tid, men i förlängningen gjorde Ian Rush två mål och skickade Liverpool till final. Även FA-cupfinalen blev en uppgörelse mellan de två lokalkonkurrenterna Liverpool och Everton. Gary Lineker gav de blåklädda ledningen i första halvlek, men i andra halvlek kunde Liverpool vända och vinna med 3–1 efter två mål av Rush och ett av Craig Johnston. Segern var Liverpools tredje i FA-cupen och för femte gången i historien lyckades ett lag vinna liga- och cupdubbeln.

I Ligacupen slog Liverpool ut Oldham Athletic, Brighton & Hove Albion, Manchester United och Ipswich Town, men i semifinalen blev det förlust mot Queens Park Rangers. Liverpool deltog även i Football League Super Cup, eller ScreenSport Super Cup som den kallades efter tv-bolaget som sponsrade turneringen. Här deltog de lag som skulle spelat i de europeiska cuperna om det inte vore för att engelska lag var avstängda därifrån efter katastrofen på Heyselstadion under Europacupfinalen 1985. Liverpool vann sin grupp före Tottenham och Southampton. I semifinalen besegrade man Norwich, men på grund av det tajta spelschemat kom finalen inte att avgöras förrän i september 1986. Även här möttes Liverpool och Everton. Liverpool vann dubbelmötet med sammanlagt 7–2 efter 3–1 hemma och 4–1 borta.

Laguppställning 1985/86: 1 Bruce Grobbelaar – 2 Steve Nicol, 4 Mark Lawrenson, 6 Alan Hansen, 3 Jim Beglin – 8 Craig Johnston, 10 Jan Mølby, 11 Steve McMahon, 5 Ronnie Whelan – 7 Kenny Dalglish/Paul Walsh, 9 Ian Rush.
I FA-cupfinalen spelade Lawrenson i tröja nummer 2 och Nicol i nummer 4. Dalglish bar nummer 7 och Kevin MacDonald nummer 11. Avbytare var McMahon. Målvakten Grobbelaar spelade samtliga 63 tävlingsmatcher under säsongen och Ian Rush blev lagets bäste målskytt med totalt 31 mål varav 22 i ligan.

1986/87

Sommaren 1986 värvade Liverpool högerbacken Barry Venison från Sunderland och sålde mittfältaren Sammy Lee till Queens Park Rangers. Ian Rush skrev på Juventus, men kom att tillbringa 1986/87 på lån i Liverpool. Hans ersättare i anfallet, John Aldridge, värvade Liverpool från Oxford United i februari 1987.

Liverpool inledde säsongen 1986/87 med Charity Shield-matchen mot Everton. Matchen slutade 1–1 och lagen delade på trofén. Ligan blev återigen en uppgörelse mellan de två Liverpoolklubbarna. Denna gång drog Everton det längsta strået och slutade nio poäng före tvåan Liverpool. I FA-cupen åkte Liverpool ut mot Luton Town efter två omspelsmatcher i tredje omgången. Liverpool inledde spelet i Ligacupen genom att besegra Fulham med hela 10–0. Därefter besegrade man Leicester City, Coventry City (efter omspel), Everton och Southampton. I finalen på Wembley gav Ian Rush Liverpool ledningen, men två mål av Charlie Nicholas gjorde att Arsenal kunde vända och vinna med 2–1. Liverpool deltog även i den nystartade Dubai Super Cup som spelades mellan de engelska och skotska ligamästarna. Matchen spelades i Dubai i december 1986 och Liverpool besegrade Celtic efter straffsparksläggning.

Tröjorna

Adidas levererade tröjorna åt Liverpool från och med 1985. Sponsor var precis som tidigare Crown Paints. Tröjmodellen var densamma som användes i Europacupfinalen 1985, men med ett par skillnader. Numren var under 1985/86 i Adidas nya kantiga stil med outline, men 1986/87 gick man tillbaka till den traditionella typen av nummer. Under 1985/86 förekom tröjreklamen i två varianter med Crown paints på antingen en eller två rader, men under 1986/87 använde man bara varianten med loggan på två rader. I FA-cupfinalen 1986 stod Crown paints på en rad och runt Adidas-loggan återfanns inskriptionen ”F.A. Cup Final / Wembley 1986”.

Liverpool använde två olika reservställ 1985 till 1987: ett vitt och ett gult. Den vita tröjan användes tillsammans med antingen svarta eller vita byxor och vita strumpor. Det förekom även att Liverpool använde de röda byxorna och strumporna från hemmastället tillsammans med den vita tröjan. I Ligacupfinalen 1987 spelade Liverpool i vita tröjor, svarta byxor och vita strumpor. Runt Adidas-loggan återfanns inskriptionen ”Littlewoods Cup Final / Wembley 1987”. Tröjnumren i denna match var av den gamla sorten, men med Adidas-loggan nertill. Den gula tröjan användes tillsammans med gula byxor och strumpor. 1986/87 lade man till inskriptionen ”F.A. Cup Winners / League Champions 1986” runt Adidas-loggan.

Everton 1985/86

Everton var regerande ligamästare och inför säsongen 1985/86 förstärkte man laget med Leicester Citys skyttekung Gary Lineker. I säsongens första match ställdes Everton mot 1985 års FA-cupvinnare Manchester United i Charity Shield-matchen på Wembley. Mål av Trevor Steven och Adrian Heath gav Everton segern med 2–0. Däremot blev det förlust mot Leicester City i ligapremiären en vecka senare och under hösten var resultaten blandade. Efter halva säsongen låg Everton sexa i tabellen, tolv poäng efter serieledarna Manchester United. Laget hade då precis åkt på säsongens andra förlust mot Leicester. Därefter började dock Everton klättra och man radade upp nio segrar på de tio nästkommande matcherna. Under våren blev det inte mer än två förluster och Everton slutade på andra plats, två poäng efter lokalkonkurrenten Liverpool.

I FA-cupens tredje omgång i början av januari 1986 slog Everton ut division fyra-laget Exeter City. Därefter besegrade man Blackburn Rovers och Tottenham Hotspur. Det krävdes omspel för att besegra Luton Town i sjätte omgången och i semifinalen slog Everton ut Sheffield Wednesday efter förlängning. Everton var därmed i final för tredje året i rad. I finalen mot Liverpool gav Gary Lineker Everton ledningen i första halvlek, men i andra halvlek kunde Liverpool vända och vinna med 3–1 efter två mål av Ian Rush och ett av Craig Johnston.

I Ligacupen 1985/86 slog Everton ut division tre-laget Bournemouth och division två-laget Shrewsbury Town, men förlorade sedan mot Chelsea efter omspel. Everton deltog även i Football League Super Cup, även kallad ScreenSport Super Cup efter tv-bolaget som sponsrade turneringen. I denna turnering deltog de engelska lag som annars skulle spelat i de europeiska cuperna. Engelska lag var som bekant avstängda från europeiskt cupspel på grund av katastrofen på Heyselstadion 1985. Everton vann sin grupp före Norwich City och Manchester United. I semifinalen vann Everton med 3–1 efter förlängning mot Tottenham och i finalen kom man återigen att ställas mot Liverpool, men på grund av tajt spelschema kom den inte att spelas förrän nästa säsong.

Laguppställning: 1 Neville Southall – 2 Gary Stevens, 4 Kevin Ratcliffe, 5 Derek Mountfield, 3 Pat Van Den Hauwe – 7 Trevor Steven, 6 Peter Reid/Adrian Heath, 10 Paul Bracewell, 11 Kevin Sheedy – 8 Gary Lineker, 9 Graeme Sharp.
I FA-cupfinalen stod Bobby Mimms i mål och Adrian Heath kom in som avbytare för Gary Stevens i den 72:a minuten. Pat Van Den Hauwe, Trevor Steven och Gary Stevens spelade 58 av de 60 tävlingsmatcherna. Van Den Hauwe spelade 40 ligamatcher medan de två övriga samt Gary Lineker spelade 41 ligamatcher. Lineker gjorde 30 ligamål och blev skyttekung i division ett. Totalt gjorde han 40 mål på 57 matcher under säsongen. Lineker blev även utsedd till årets spelare i England.

Le coq sportif levererade tröjorna åt Everton även 1985/86 och sponsor var NEC. Hemmatröjan hade samma mönster i tyget som Chelseas tröjor och precis som Chelsea hade Everton blå V-hals och muddar med två vita ränder. Den stora skillnaden mellan lagens tröjor var att Everton hade ett stort vitt fält på övre delen av tröjan. I FA-cupfinalen återfanns texten ”F.A. Cup Final / Wembley 1986” nedanför klubbmärket. NEC-loggan var också i mindre format. Byxorna var vita med en blå kant nertill som fortsatte upp längs sidorna. Strumporna var vita med blå överdel. I vissa bortamatcher spelade Everton dock i blå byxor och/eller blå strumpor med vit överdel.

Bortatröjan var gul med samma mönster i tyget som på hemmatröjan och hade blå V-hals och muddar med två gula ränder. Byxorna var gula med blå kant och strumporna var gula med blå överdel. I Ligacupmatchen mot Shrewsbury Town spelade Everton i vita tröjor som saknade det mönster i tyget som de andra tröjorna hade. Till denna tröja användes de vita byxorna och strumporna från hemmastället.

Manchester United 1984/85

Inför säsongen 1984/85 förstärkte Manchester United laget med skotske mittfältaren Gordon Strachan (Dundee United), danske vänsteryttern Jesper Olsen (Ajax) och skotske centern Alan Brazil (Tottenham Hotspur). United var länge med och slogs om ligatiteln, men fick precis som 1983/84 nöja sig med fjärde plats. I UEFA-cupen slog Manchester United under hösten ut ungerska Rába ETO Győr samt PSV Eindhoven och Dundee United. I vårens kvartsfinaler ställdes man mot ännu ett ungerskt lag, Videoton, men denna gång föll United efter straffsparksläggning. I Ligacupen slog United ut Burnley i andra omgången, men åkte därefter ut mot Everton. Däremot tog man sig till final i FA-cupen mot just Everton efter att ha slagit Liverpool efter omspel i semifinalen. Med tolv minuter kvar av matchen blev Uniteds mittback Kevin Moran den förste spelaren någonsin att bli utvisad i en FA-cupfinal. Ställningen var 0–0 vid full tid, men med tio minuter kvar av förlängningen gjorde Norman Whiteside segermålet för United som tog sin sjätte FA-cuptitel.

Laguppställning: 1 Gary Bailey – 2 Mike Duxbury/John Gidman, 5 Kevin Moran/Paul McGrath, 6 Graeme Hogg, 3 Arthur Albiston – 8 Gordon Strachan, 7 Bryan Robson, 4 Remi Moses/Norman Whiteside, 11 Jesper Olsen – 9 Mark Hughes, 10 Alan Brazil/Frank Stapleton. Moses spelade de 26 första ligamatcherna, men missade resten av säsongen på grund av skada. Whiteside, som tidigare under säsongen slogs med Brazil och Stapleton om en plats i anfallet, flyttades då ner till mittfältet.

Laget i FA-cupfinalen 1985: 1 Gary Bailey – 2 John Gidman, 5 Paul McGrath, 6 Kevin Moran, 3 Arthur Albiston – 8 Gordon Strachan, 7 Bryan Robson, 4 Norman Whiteside, 11 Jesper Olsen – 9 Mark Hughes, 10 Frank Stapleton; avbytare: 12 Mike Duxbury.

Tröjorna tillverkades precis som tidigare av Adidas och sponsor var Sharp. Designen var dock ny och hemmatröjan hade ett vitt fält med svart bård vid vardera axeln. Hals och muddar var röd-svart-vita. Adidas-märket var placerat på ärmarna och klubbmärket, som var något modifierat med två Adidas-skor vid ändarna på den övre banderollen, var centralt placerat på tröjan. I UEFA-cupen återfanns Adidas-märket ovanför höger bröst. Ovanför vänster bröst återfanns inskriptionen ”U.E.F.A. Cup 1984 – 85”. Tröjnumren var i UEFA-cupen av den traditionella typen. I FA-cupfinalen hade tröjorna inskriptionen ”F.A. Cup Final” och ”Wembley 1985” ovanför brösten. Byxorna var vita med röda kritstrecksränder och tre röda ränder längs sidorna. På vänster ben satt klubbens initialer MUFC. Även strumporna hade ny utformning. De svarta hemmastrumporna hade vit överdel med tre röda ränder samt Adidas-märket i svart.

Precis som tidigare fanns en vit och en blå reservtröja. Dessa var i samma stil som hemmatröjan. Den vita hade svarta fält med röd bård vid axlarna medan den blå hade vita fält med röd bård. Både hals och muddar hade samma färger som på hemmatröjan.

Watford 1983–1985

Andraplatsen i ligan 1983 gav Watford en plats i UEFA-cupen 1983/84. Mot Kaiserslautern i första omgången vände man ett 1–3-underläge från första matchen till seger med 3–0 i returen. I andra omgången mot Levski Sofia slutade båda matcherna 1–1, men Watford gjorde två mål i förlängningen och tog sig vidare till tredje omgången. Där tog det dock stopp mot Sparta Prag efter förlust med 2–3 och 0–4. I ligan kom Watford på elfte plats och i Ligacupen åkte man ut direkt i andra omgången mot division två-laget Huddersfield. I FA-cupen gick det betydligt bättre. Laget tog sig till final mot Everton, men förlorade med 2–0. Nigel Callaghan spelade mest med 41 ligamatcher och Mo Johnston blev bäste målskytt med 20 ligamål på de 29 ligamatcher han hann med efter att ha blivit värvad från Partick Thistle i november 1983. Nya i laget var också högerbacken David Bardsley (från Blackpool i november), mittbacken Lee Sinnott (från Walsall i september) och anfallaren George Reilly (Cambridge United).

Laguppställning 1983/84: 1 Steve Sherwood – 2 David Bardsley, 5 Steve Sims/Steve Terry, 6 Paul Franklin/Lee Sinnott, 3 Wilf Rostron – 7 Nigel Callaghan, 4 Les Taylor, 10 Kenny Jackett, 11 John Barnes – 8 Mo Johnston, 9 George Reilly. I FA-cupfinalen 1984 spelade Neil Price vänsterback (nr 3) istället för Rostron som var avstängd, Steve Terry i nummer 5 och Lee Sinnott i nummer 6. I början av säsongen, innan Bardsley anlände, spelade Pat Rice eller Charlie Palmer högerback. John Barnes spelade oftast i nummer 8 innan Johnston anlände.

Nästa säsong, 1984/85 slutade återigen med en elfteplats i ligan för Watford. I FA-cupen åkte man ut mot Luton Town efter omspel i femte omgången och i Ligacupen tog man sig till kvartsfinal där det blev förlust mot Sunderland.

Tröjorna tillverkades av Umbro och var av samma modell som 1982/83. De två ränderna på byxorna var nu smalare än tidigare. Iveco var fortfarande sponsor och i tv-sända matcher var sponsorloggan mindre. I FA-cupfinalen 1984 återfanns inskriptionen ”F.A. Cup Final / Wembley 1984” nedanför klubbmärket. Watford hade även ett nytt reservställ bestående av vitrandiga tröjor med flerfärgad V-hals och muddar samt svarta byxor med en gul och en röd linje längs sidorna och strumpor med röd överdel med två gula ränder. De svarta byxorna och strumporna användes, tillsammans med den gula hemmatröjan, i hemmamatchen mot Kaiserslautern i UEFA-cupen eftersom tyskarna spelade i helrött.

Everton 1983–1985

1983/84

Everton upprepade fjolårets ligaplacering och slutade på sjunde plats även 1983/84. I de båda cuperna tog sig laget hela vägen till final. Först mötte man lokalkonkurrenten Liverpool i Ligacupfinalen i mars. Matchen var mållös efter full tid och förlängning, varvid omspel följde tre dagar senare. Denna gång gjorde Graeme Souness matchens enda mål och gav segern till Liverpool. Säsongen avslutades med FA-cupfinalen där man mötte Watford. Graeme Sharp och Andy Gray gjorde varsitt mål för Everton som därmed tog sin fjärde FA-cuptitel. Kevin Ratcliffe var den som spelade mest med totalt 57 matcher varav 38 i ligan. Adrian Heath blev lagets bäste målskytt med totalt arton mål varav tolv i ligan.

Laguppställning Ligacupfinalen 1984: 1 Neville Southall – 2 Gary Stevens, 4 Kevin Ratcliffe, 5 Derek Mountfield, 3 John Bailey – 7 Alan Irvine, 6 Peter Reid, 10 Kevin Richardson, 11 Kevin Sheedy – 8 Adrian Heath, 9 Graeme Sharp; avbytare: 12 Alan Harper. I omspelet spelade Harper i tröja nummer 11 istället för Sheedy. Avbytare var Andy King.

Laguppställning FA-cupfinalen 1984: 1 Neville Southall – 2 Gary Stevens, 4 Kevin Ratcliffe, 5 Derek Mountfield, 3 John Bailey – 7 Trevor Steven, 6 Peter Reid, 11 Kevin Richardson – 8 Adrian Heath, 9 Graeme Sharp, 10 Andy Gray; avbytare: 12 Alan Harper.

1984/85

I maj 1984 förstärktes laget med mittfältaren Paul Bracewell från Sunderland och i september värvades vänsterbacken Pat Van den Hauwe från Birmingham.

Säsongen 1984/85 inleddes med Charity Shield-matchen mellan Everton och Liverpool, en match som Everton vann efter ett självmål av Liverpools målvakt Bruce Grobbelaar. I Cupvinnarcupen slog Everton under hösten ut University College Dublin och Inter Bratislava, men i Ligacupen åkte man ut mot Grimsby Town i fjärde omgången. Det europeiska cupspelet fortsatte under våren med segrar i såväl kvartsfinalen mot Fortuna Sittard som semifinalen mot Bayern München. I finalen som spelades i Rotterdam mötte man Rapid Wien. Andy Gray och Trevor Steven gav Everton en tvåmålsledning i andra halvlek. Hans Krankl reducerade för österrikarna med fem minuter kvar, men bara minuten senare fastställde Kevin Sheedy slutresultatet 3–1 till Everton. Under våren 1985 hade Everton även tagit sig till final i FA-cupen, en match som spelades bara tre dagar efter segern i Rotterdam. Manchester United stod för motståndet och matchen var mållös vid full tid, men i förlängningen gjorde Norman Whiteside segermålet för United.

I ligan hade Everton inlett säsongen med två förluster, men sedan spelade man upp sig. I oktober/november vann man sex raka matcher och från juldagen fram till 8 maj blev det sexton segrar och två oavgjorda på arton matcher. Everton kunde därmed säkra ligatiteln efter en 2–0-seger över Queens Park Rangers trots att fem omgångar återstod. Laget slutade tretton poäng före tvåan Liverpool och blev engelska mästare för åttonde gången. Målvakten Neville Southall spelade samtliga 63 tävlingsmatcher och Graeme Sharp blev lagets bäste målskytt med totalt 30 mål varav 21 i ligan.

Laguppställning Cupvinnarcupfinalen 1985: 1 Neville Southall – 2 Gary Stevens, 4 Kevin Ratcliffe, 5 Derek Mountfield, 3 Pat Van den Hauwe – 7 Trevor Steven, 6 Peter Reid, 10 Paul Bracewell, 11 Kevin Sheedy – 8 Graeme Sharp, 9 Andy Gray; avbytare: 12 Alan Harper, 13 John Bailey, 14 Kevin Richardson, 15 Ian Atkins, 16 Jim Arnold (målvakt). I FA-cupfinalen var startelvan densamma med Alan Harper som avbytare. Adrian Heath hade råkat ut för en svår skada tidigare under säsongen och kunde inte delta.

Tröjorna

Tröjorna tillverkades av Le coq sportif och sponsor var Hafnia. Hemmatröjan var blå med glansiga tunna ränder i par om två. Halsen var rund med en vit trekant nedanför i samma stil som Aston Villa tröjor. Byxor och strumpor var vita, men i FA-cupfinalen och Cupvinnarcupfinalen 1985 spelade Everton i blå byxor. I den senare var reklam på tröjorna förbjudet och på numren fick man sätta på en bit tejp för att dölja tillverkarens logotyp. Reservstället gick i samma stil som hemmastället, fast grått med blå detaljer. Det fanns även en gul reservtröja som användes i några matcher och som hade vanlig V-hals.

Manchester United 1982/83

Manchester United var med och slogs om ligatiteln 1982/83, men tappade på slutet och fick nöja sig med tredje plats efter nykomlingen Watford och mästarna Liverpool. I UEFA.cupen blev laget utslaget av Valencia redan i första omgången, men i de inhemska cuperna gick det bättre. United tog sig till final i både Ligacupen och FA-cupen. I den förstnämnda mötte man Liverpool. Norman Whiteside gav United en tidig ledning, men Liverpool kvitterade en kvart före slutet och gjorde sedan segermålet i förlängningen. Säsongen avslutades med FA-cupfinalen på Wembley där Manchester United mötte Brighton. Brighton tog ledningen innan en kvart var spelad, men United vände till 2–1 i andra halvlek efter mål av Frank Stapleton och Ray Wilkins. Brighton kvitterade dock några minuter före slutet. En mållös förlängning innebar att matchen fick spelas om fem dagar senare. Denna gång var United överlägsna. Bryan Robson gjorde två mål och Norman Whiteside ett i första halvlek. I andra halvlek fastställde holländaren Arnold Mühren (som inför säsongen hade värvats från Ipswich Town) slutresultatet till 4–0. Mike Duxbury spelade samtliga 60 tävlingsmatcher och Frank Stapleton blev lagets bäste målskytt med totalt nitton mål varav fjorton i ligan.

Laguppställning: 1 Gary Bailey – 2 Mike Duxbury, 5 Kevin Moran, 6 Gordon McQueen, 3 Arthur Albiston – 11 Steve Coppell, 4 Remi Moses/Ray Wilkins, 7 Bryan Robson, 8 Arnold Mühren – 9 Frank Stapleton, 10 Norman Whiteside. I de båda FA-cupfinalerna spelade Alan Davies i tröja nummer 11 istället för en skadad Steve Coppell och Ray Wilkins spelade i tröja nummer 4. I Ligacupfinalen spelade Wilkins i tröja nummer 7 istället för Bryan Robson.

Tröjorna tillverkades av Adidas och sponsor var från och med denna säsong Sharp Electronics. Reklam på tröjorna var dock ännu inte tillåten i tv-sända matcher. Designen var ny för året och tröjorna var kritstrecksrandiga samt hade flerfärgad V-hals och muddar. Byxor och strumpor var likadana som tidigare. I FA-cupfinalen återfanns inskriptionen ”F.A. Cup Final Wembley 1983” nedanför klubbmärket och i Ligacupfinalen, där United spelade i sina vita reservtröjor, löd inskriptionen ”Milk Cup Final Wembley 1983” (Ligacupen hette officiellt Milk Cup av sponsortekniska skäl).

Tottenham Hotspur 1980–1982

Säsongen 1980/81 slutade Tottenham på tionde plats i ligan, fyra placeringar bättre än året innan. Steve Archibald, nyförvärv från Aberdeen, gjorde 20 mål och blev skyttekung i ligan tillsammans med Aston Villas Peter Withe. I FA-cupen tog man sig till final mot Manchester City. Matchen slutade 1–1 efter att Tommy Hutchison gjort båda målen – i första halvlek gav han sitt Manchester City ledningen och i andra halvlek gjorde han självmål. En mållös förlängning innebar att matchen fick spelas om fem dagar senare. Denna gång vann Tottenham med 3–2 efter två mål av argentinaren Riccardo Villa och ett av Garth Crooks.

Laguppställning FA-cupfinalen 1981: 1 Milija Aleksic – 5 Steve Perryman, 3 Paul Miller, 4 Graham Roberts, 2 Chris Hughton – 6 Riccardo Villa, 7 Osvaldo Ardiles, 10 Glenn Hoddle, 9 Tony Galvin – 8 Steve Archibald, 11 Garth Crooks; avbytare 12 Garry Brooke. I omspelet var laguppställningen densamma förutom att Perryman och Villa bytte nummer med varandra.

Segern i FA-cupen gav Tottenham en plats i Cupvinnarcupen 1981/82. Under hösten slog man ut Ajax och Dundalk och i vårens kvartsfinaler besegrade man Eintracht Frankfurt, men i semifinalen tog det stopp mot Barcelona. I ligan slutade Tottenham på fjärde plats, den bästa placeringen på elva år. Precis som 1981 gick Tottenham till final i FA-cupen och även denna gång slutade matchen oavgjort, 1–1. Motståndare var Queens Park Rangers och i omspelsmatchen fem dagar senare gjorde Tottenhams Glenn Hoddle matchens enda mål på straff i sjätte minuten. Segern var klubbens sjunde i FA-cupens historia och därmed tangerade man Aston Villas rekord satt 25 år tidigare. Tottenham tog sig även till final i Ligacupen där det dock blev förlust mot Liverpool som vann med 3–1 efter förlängning.

Laguppställning FA-cupfinalen 1982: 1 Ray Clemence – 6 Steve Perryman, 3 Paul Miller, 4 Paul Price, 2 Chris Hughton – 5 Micky Hazard, 7 Graham Roberts, 10 Glenn Hoddle, 9 Tony Galvin – 8 Steve Archibald, 11 Garth Crooks; avbytare 12 Garry Brooke. Osvaldo Ardiles deltog inte i finalen då han hade fått tillstånd att ansluta till Argentinas VM-lag. Riccardo Villa valde att inte delta i finalen på grund av det pågående Falklandskriget mellan England och Argentina.

Tröjorna tillverkades av Le coq sportif. Hemmatröjan var vit med V-hals och centralt placerat klubbmärke. Tröjtillverkarens logga återfanns på ärmarna. Byxorna var vanligtvis mörkblå, men i Cupvinnarcupen 1981/82 spelade Tottenham i vita byxor. Reservstället bestod av gula tröjor med mörkblå fält över axlarna, gula byxor och gula strumpor. Under 1980/81 var numren av den gamla sorten, men nästa säsong användes en modernare typ i 3D-stil. Dessa nummer debuterade i FA-cupfinalen 1981, men i omspelsmatchen användes de gamla numren. På tröjorna i FA-cupfinalerna 1981 och 1982 återfanns en inskription under klubbmärket: ”F.A. Cup Final Wembley 1981” respektive ”F.A. Cup Final Wembley 1982”.

Brighton and Hove Albion 1980–1983

Brighton slutade på nittonde plats i ligan 1980/81 och trettonde plats 1981/82, men 1982/83 kom man sist i tabellen och åkte ner i division två. I gengäld tog sig laget hela vägen till final i FA-cupen 1983. På vägen mot finalen besegrades Newcastle, Manchester City, Liverpool, Norwich och Sheffield Wednesday. Finalen mot Manchester United på Wembley slutade 2–2 efter en sen kvittering av Gary Stevens. I omspelet fem dagar senare var Brighton chanslöst och föll med 4–0.

Laget i FA-cupfinalen 1983: Graham Moseley – Chris Ramsey, Gary Stevens, Steve Gatting, Graham Pearce – Neil Smillie, Tony Grealish, Jimmy Case, Gary Howlett – Michael Robinson, Gordon Smith. I omspelet spelade Gatting högerback istället för Ramsey och Steve Foster tog Gattings plats i mittförsvaret.

Tröjorna tillverkades av Adidas och sponsor var British Caledonian. Adidas valde en helblå tröja med vit krage och vita muddar istället för klubbens traditionella blåvitrandiga tröja. På den gula bortatröjan var sponsorns text British Caledonian Airways. I FA-cupfinalen 1983 användes en ny tröjmodell med V-hals och smala vita och röda ränder. Under klubbmärket återfanns inskriptionen ”F.A. Cup Final / Wembley 1983”.

Manchester United 1978–1980

Manchester United slutade på nionde plats i ligan 1978/79, en placering bättre än året innan. I Ligacupen åkte man ut mot Watford redan i tredje omgången, men i FA-cupen tog man sig till final efter att ha besegrat Liverpool i en omspelsmatch i semifinalen. I finalen mötte man Arsenal och Londonlaget gjorde två mål i första halvlek, men i slutet av matchen kom United tillbaka till 2–2 genom mål av Gordon McQueen och Sammy McIlroy. Precis efteråt gjorde dock Alan Sunderland segermålet, 3–2 till Arsenal.

Nästa säsong, 1979/80, var laget med i toppen av tabellen, men slutade till sist på andra plats, två poäng efter Liverpool. I FA-cupen blev det förlust mot Tottenham efter omspel i tredje omgången och i Ligacupen slog man ut samma lag i andra omgången, men förlorade sedan mot Norwich.

Laget 1978/79: 1 Gary Bailey – 2 Brian Greenhoff/Jimmy Nicholl, 5 Gordon McQueen, 6 Martin Buchan, 3 Arthur Albiston – 4 Sammy McIlroy, 10 Lou Macari, 11 Mickey Thomas – 7 Steve Coppell, 8 Jimmy Greenhoff, 9 Joe Jordan. Mickey Thomas värvades från Wrexham i november 1978. Steve Coppell spelade samtliga 42 ligamatcher. Bästa målskytt blev Jimmy Greenhoff med totalt sjutton mål varav elva i ligan. Även Coppell gjorde elva ligamål (plus ett i FA-cupen).

Sommaren 1979 värvades mittfältaren Ray Wilkins från Chelsea för klubbrekordet 750 000 pund och Brian Greenhoff såldes till Leeds United. Jämfört med 1978/79 tog Wilkins plats i laget istället för Jimmy Greenhoff som bara spelade fem ligamatcher på grund av skada. Gary Bailey, Jimmy Nicholl, Martin Buchan och Steve Coppell spelade samtliga 42 ligamatcher och Joe Jordan blev bäste målskytt med tretton mål.

Tröjorna var av samma modell som tidigare, men under 1978/79 hade man ett speciellt klubbmärke för att fira klubbens 100-årsjubileum (detta klubbmärke användes även i några matcher 1979/80). Tröjnumren var också av en annan modell än tidigare.