Etikett: FA-cupen

2 november 2025

Manchester United 1989/90

1989/90 var Alex Fergusons fjärde säsong som manager i Manchester United. Laget hade en riktigt svag säsong i ligan där man nådde sitt sämsta resultat på sexton år. Kraven på Fergusons avgång ekade från både supportrar och media. Klubbens styrelse hade dock förtroende för sin manager. Det hela slutade också lyckligt med seger i FA-cupen.

Svag säsong i ligan för Manchester United 1989/90

Manchester United fick en utmärkt start på 1989/90 med en 4–1-seger över Arsenal i ligapremiären hemma på Old Trafford. Därefter gick det dock trögt och man vann bara en av de följande sju matcherna, 5–1 mot Millwall i sjätte omgången. I denna match stod Mark Hughes för ett hattrick. En vecka senare, den 23:e september, åkte United på storstryk med samma siffror: 1–5 mot lokalkonkurrenten och nykomlingen Manchester City.

Laget befann sig nu på fjortonde plats i tabellen, men i oktober och november hade man en bättre period med fyra segrar och bara en förlust. United var som bäst uppe på nionde plats, men under vintern hade man oerhört svårt att göra mål. På nio ligamatcher i december och januari gjorde laget bara fyra mål och man vann inte en enda match. Även sista matchen i november, mot Chelsea, slutade mållös och i första matchen i februari blev det 1–1 i det andra derbyt mot Manchester City.

Manchester United var nu nere på sjuttonde plats, bara en poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Under våren 1990 började laget dock att vinna något fler matcher. På de fjorton sista ligamatcherna tog United poäng i form av sju segrar samt två mållösa matcher mot Everton och Wimbledon. Under en period i mars och april vann man faktiskt fyra matcher i rad. Men det blev också en del förluster, bland annat 0–4 mot Nottingham Forest innan man avslutade säsongen med en 1–0-seger över Charlton Athletic. Det innebar att Manchester United slutade på trettonde plats i ligan 1989/90. Laget tog 48 poäng, lika många som Manchester City och Crystal Palace. Trettondeplaceringen var klubbens sämsta sedan man åkte ur högsta divisionen 1974.

Seger i FA-cupen

Manchester Uniteds första cupmatch under 1989/90 var dubbelmötet med Portsmouth i Ligacupens andra omgång. Seger med 3–2 borta räckte till avancemang efter en mållös retur. I nästa omgång blev det dock förlust med 3–0 mot Tottenham Hotspur.

Desto bättre gick det i FA-cupen. I tredje omgången i januari 1990 slog man ut Nottingham Forest med 1–0. Det blev sedan segrar även mot Hereford United (1–0), Newcastle United (3–2) och Sheffield United (1–0). I semifinalen mötte United Oldham Athletic. Det stod 2–2 vid full tid och i förlängningen gjorde lagen varsitt mål och matchen slutade 3–3. Det ledde till omspel och även denna gång gick matchen till förlängning. United vann till slut med 2–1 och tog sig till final mot Crystal Palace som sensationellt hade besegrat Liverpool i semifinalen.

FA-cupfinalen på Wembley

Finalen spelades på Wembley den tolfte maj 1990. Crystal Palace tog ledningen i första halvlek, men Bryan Robson nickade in kvitteringen tio minuter före paus. Mark Hughes gav Manchester United ledningen i andra halvlek, men Palace inhoppare Ian Wright kvitterade tio minuter senare. Ställningen var 2–2 vid full tid och förlängning vidtog. Bara ett par minuter in i förlängningen gjorde Ian Wright sitt andra mål och gav återigen Palace ledningen. Med sju minuter kvar av andra förlängningskvarten kvitterade dock Mark Hughes då även han gjorde sitt andra mål för dagen. Inget av lagen hade förmågan att avgöra matchen som slutade 3–3. Det blev därför omspel fem dagar senare.

Uniteds målvakt Jim Leighton hade svarat för en del tveksamma ingripanden i 3–3-matchen. Alex Ferguson valde därför att låta den från Luton Town inlånade Les Sealey vakta målet i omspelet. Han gjorde flera avgörande räddningar och Jim Leighton spelade därefter bara en enda match för United, i september 1990. Omspelet blev inte lika händelserikt som det första mötet. Matchen slutade 1–0 efter ett mål av vänsterbacken Lee Martin i andra halvlek. Manchester United tog därmed sin sjunde FA-cuptitel och tangerade Aston Villas och Tottenhams rekord.

Spelarna i Manchester United 1989/90

Ordinarie laguppställning: 1 Jim Leighton – 2 Viv Anderson, 4 Steve Bruce, 6 Gary Pallister, 3 Lee Martin – 5 Mike Phelan, 7 Bryan Robson, 8 Paul Ince, 11 Danny Wallace – 9 Brian McClair, 10 Mark Hughes.

Manchester United hade ingen riktigt ordinarie högerback. Viv Anderson var den som spelade flest matcher (fjorton i ligan) i tröja nummer två. Mike Duxbury spelade de fem första matcherna som högerback, men därefter förekom han bara sporadiskt. Senare spelade även Clayton Blackmore och Mal Donaghy fem–sex matcher var i nummer två. Blackmore kom ändå upp i nitton ligamatcher eftersom han fick spela på flera olika positioner, bland annat som mittfältare när Bryan Robson var skadad. Robson missade fjorton ligamatcher mellan slutet av december och slutet av mars. På vänsterkanten var Lee Sharpe förstavalet till en början – han spelade i tröja nummer elva i nio av de elva första ligamatcherna, men därefter tog Danny Wallace över.

Den som spelade mest var nyförvärvet Mike Phelan från Norwich City. Han spelade samtliga 38 ligamatcher och missade bara matchen mot Hereford i FA-cupen. Även Brian McClair kom upp i totalt 48 av de 49 liga- och cupmatcherna och missade bara ligamatchen hemma mot Wimbledon i slutet av april. Hans anfallskollega Mark Hughes blev bäste målskytt med totalt femton mål varav tretton i ligan och två i FA-cupfinalen mot Crystal Palace. Även Mark Robins kom upp i tvåsiffrigt med tio mål varav sju i ligan och tre i FA-cupen. Detta trots att han bara spelade tretton matcher från start, men han gjorde även tio inhopp som avbytare.

Förutom Mike Phelan värvade Alex Ferguson även Neil Webb från Nottingham Forest i juli 1989. I slutet av augusti värvade han även mittbacken Gary Pallister från Middlesbrough och i mitten av september anlände Paul Ince (West Ham) och Danny Wallace (Southampton).

Matchställen

Manchester United behöll samma matchställ från Adidas som man använde 1988/89. Till FA-cupfinalen gjorde man dock ett par förändringar. Tröjnumren fick ett nytt utseende och på ena bröstet lade man till inskriptionen ”F.A. Cup Final / Wembley 1990”. I första mötet ställde United upp i sina vita bortatröjor som man kombinerade med de vita hemmabyxorna. United fick sedan spela i sitt hemmaställ i omspelet. På den röda hemmatröjan återfanns inskriptionen runt klubbmärket istället för runt Adidas-märket som på den vita tröjan.

11 oktober 2025

Crystal Palace 1989/90

Säsongen 1989/90 var Crystal Palace tillbaka i högsta divisionen efter åtta år i tvåan. Laget hade tagit sig dit via seger över Blackburn Rovers i playoff-finalen. Manager var Steve Coppell som gjorde sin sjätte säsong i klubben.

Ligaspel

Under större delen av säsongen befann sig Crystal Palace i nedre delen av tabellen. På de fem första ligamatcherna blev det bara en seger, 2–0 mot Wimbledon hemma på Selhurst Park den nionde september. Tre dagar senare åkte man på sin största förlust någonsin när Liverpool vann med hela 9–0 på Anfield. Crystal Palace återhämtade sig emellertid och vann tre av de följande fem matcherna. Formkurvan gick sedan upp och ner under säsongen. Sju matcher utan seger följdes i december av tre segrar och en oavgjord på fyra matcher. Efter nyår blev det fyra raka förluster, men därefter gick det något bättre. På de fjorton sista ligamatcherna blev det sex segrar, fyra oavgjorda och fyra förluster. Totalt tog Crystal Palace 48 poäng vilket räckte till femtonde plats i division ett 1989/90.

Crystal Palace i cuperna 1989/90

I säsongens första cupturnering, Ligacupen, slog Crystal Palace ut Leicester City i andra omgången. Laget vände en 1–2-förlust hemma i första mötet till seger med 3–2 efter förlängning i returen. Palace gick därmed vidare med sammanlagt 4–4 och fler gjorda bortamål. Efter en mållös match mot Nottingham Forest åkte Londonlaget ut med 5–0 efter omspel. I Full Members’ Cup, eller Zenith Data Systems Cup som den officiellt hette, tog sig Crystal Palace till den södra finalen. Där mötte man Chelsea som vann med 2–0 både hemma och borta.

FA-cupen

Säsongens stora höjdpunkt var FA-cupen där Crystal Palace sensationellt nog nådde final. Det började med en 2–1-seger över Portsmouth i tredje omgången. Därefter slog man ut Huddersfield Town (4–0), Rochdale (1–0) och Cambridge United (1–0).

Crystal Palace var nu framme i semifinal där Liverpool väntade på Villa Park i Birmingham. Efter den totala utklassningen (9–0) tidigare under säsongen räknade alla med att det skulle bli en enkel seger för Liverpool. Helt enligt planerna tog de också en tidig ledning, men i andra halvlek vände Palace underläget till ledning med 2–1. Liverpool kvitterade dock och gjorde även 3–2 på straff med sju minuter kvar. Nu var det väl ändå klart? Nej, Crystal Palace gav sig inte utan kvitterade till 3–3 med bara två minuter till full tid. Med elva minuter kvar av förlängningen gjorde Alan Pardew segermålet, 4–3 till Crystal Palace som hade besegrat storfavoriten.

FA-cupfinalen på Wembley den tolfte maj 1990 stod mellan Crystal Palace och Manchester United. Mittbacken Gary O’Reilly gjorde inte många mål i sin karriär, men han hade gjort ett av målen i semifinalen mot Liverpool och nu gav han Crystal Palace ledningen i artonde minuten av finalen. Manchester United kvitterade dock och tog även ledningen i andra halvlek. Strax därefter bytte Crystal Palace in anfallaren Ian Wright som precis hade kommit tillbaka efter ett benbrott. Han behövde bara tre minuter på sig att kvittera till 2–2 vilket också var resultatet vid full tid. Ett par minuter in i förlängningen gjorde Wright sitt andra mål för dagen och gav Palace ledningen. I andra förlängningskvarten gjorde dock även Mark Hughes sitt andra mål och matchen slutade 3–3. Det innebar omspel fem dagar senare och denna gång stod Manchester United som segrare efter att Lee Martin gjort matchens enda mål.

Spelarna i Crystal Palace 1989/90

Ordinarie laguppställning: 1 Nigel Martyn – 2 John Pemberton, 5 Jeff Hopkins, 6 Gary O’Reilly/Andy Thorn, 3 David Burke/Richard Shaw – 7 Eddie McGoldrick/Phil Barber, 4 Andy Gray, 8 Geoff Thomas, 11 Alan Pardew – 9 Mark Bright, 10 Ian Wright.

Perry Suckling vaktade målet de tolv första ligamatcherna, men i november 1989 värvades Nigel Martyn från Bristol Rovers och tog över målvaktsposten. Tidigare under sommaren hade klubben även värvat vänsterbacken Mark Dennis och mittfältaren Andy Gray, båda från Queens Park Rangers. I december anlände även mittbacken Andy Thorn från Newcastle. Dessutom förstärkte man anfallet med Garry Thompson som kom från Watford i mars 1990. Detta för att ersätta Ian Wright som hade brutit benet. Flest matcher spelade Alan Pardew och Mark Bright med 36 ligamatcher var. Bright blev även lagets bäste målskytt med tolv ligamål.

Matchställen

Bukta levererade matchställen åt Crystal Palace 1989/90 och sponsor var flygbolaget Virgin som hade texten ”Fly Virgin” på tröjorna. De var i stort sett likadana som 1988/89, men numren på ryggen skiljde sig en aning. Tröjorna hade breda röda och blå ränder samt röd V-hals med blå kant. Byxorna var röda med blå fält på sidorna och strumporna var röda med blått på överdelen. Till FA-cupsemifinalen och finalen gjorde man några förändringar gällande Bukta-loggan och klubbmärket. I finalen återfanns även inskriptionen ”F.A. Challenge Cup Finalists 1990” under klubbmärket. Sponsorloggan fick också ett tillägg så att texten nu lydde ”Fly Virgin to L.A.”.

Bortatröjan var vit med ett rött och blått diagonalt band. Tillhörande byxor var också vita med ett likadant band på höger ben medan strumporna var helt vita. Det fanns också ett tredjeställ som var helt gult. I omspelet av FA-cupfinalen ställde Crystal Palace upp i ett matchställ som gick i gult och svart. Tröjan hade breda gula och svarta ränder och byxorna var svarta med en gul kant upptill och nedtill. Strumporna var gula med tre svarta ränder på överdelen.

15 juni 2025

Liverpool 1988/89

Liverpool var regerande ligamästare och inledde därför säsongen 1988/89 med Charity Shield-matchen mot FA-cupvinnarna Wimbledon. Londonlaget hade sensationellt besegrat Liverpool i FA-cupfinalen och tog nu också ledningen i sjuttonde minuten genom John Fashanu. John Aldridge kvitterade dock sex minuter senare och i 69:e minuten fastställde samme man slutresultatet till 2–1.

En vecka senare drog ligan igång med bortamatch mot Charlton Athletic och återigen spelade Aldridge huvudrollen. Han stod nämligen för samtliga tre mål när Liverpool vann med 3–0. Det blev sedan ytterligare två segrar samt två oavgjorda däremellan, men i oktober kom laget in i en formsvacka. På de fyra följande matcherna blev det tre förluster och en oavgjord. Liverpool låg nu sjua i tabellen, men laget kom tillbaka och vann tre av fyra matcher följt av tre raka 1–1-matcher. De två sista av dessa kom borta mot Arsenal samt i hemmaderbyt mot Everton. Den sju matcher långa förlustfria sviten gjorde att man klättrade upp till fjärde plats, men därefter förlorade man med 0–1 hemma mot Norwich City. Efter en 1–0-seger borta mot Derby County på annandag jul kom ännu en förlust: 3–1 borta mot Manchester United på nyårsdagen.

Nederlaget på Old Trafford skulle dock bli det sista på länge i ligan. Efter det radade Liverpool upp arton raka matcher utan förlust. Från den första mats till den nionde april vann laget nio matcher i rad innan man fick nöja sig med 0–0 i det andra derbyt mot Everton. Under denna period blev det några storsegrar: 4–0 borta mot Middlesbrough, 5–0 hemma mot Luton Town och 5–1 hemma mot Sheffield Wednesday. I matchen mot Luton gjorde för övrigt John Aldridge sitt andra hattrick för säsongen. Efter det mållösa derbyt vann Liverpool ytterligare fyra matcher i rad varav den sista slutade med en 5–1-seger över West Ham på Anfield.

Avgörandet på Anfield

Det återstod nu bara en ligamatch, hemma mot Arsenal den 26:e maj 1989. Matchen hade blivit uppskjuten på grund av läktarkatastrofen på Hillsborough i april och spelades efter att alla andra lag hade spelat klart för säsongen. Liverpool ledde ligan tre poäng före Arsenal och hade råd att förlora med ett måls marginal och ändå bli mästare. Efter första halvlek var matchen fortfarande mållös, men sju minuter efter paus nickade Alan Smith in 1–0 till Arsenal. Matchuret passerade nittio minuter och Liverpool trodde att saken var klar – man hade ju råd att förlora med ett mål. På övertid rann dock Arsenals Michael Thomas igenom Liverpoolförsvaret och satte bollen i mål med matchens sista spark. Arsenal var mästare och Liverpool fick nöja sig med andra plats i ligan 1988/89 efter den mest dramatiska upplösningen av ligan någonsin.

FA-cupen: Katastrof på Hillsborough och seger på Wembley

Liverpool inledde spelet i FA-cupen 1988/89 med att besegra Carlisle United med 3–0 i tredje omgången. Man fortsatte sedan med att slå ut Millwall (2–0), Hull City (3–2) och Brentford (4–0). Den femtonde april var det dags för semifinal mot Nottingham Forest på Hillsborough i Sheffield. Efter bara några minuter avbröts dock matchen. Läktaren där Liverpools supportrar stod var överbefolkad vilket ledde till att människor klämdes ihjäl och katastrofen var ett faktum. Denna dag avled 94 personer och ytterligare en avled några dagar senare. Det totala dödstalet steg till 97 efter att två personer avlidit år 1993 respektive 2021, båda till följd av oåterkalleliga hjärnskador som man ådragit sig under katastrofen.

Semifinalen mot Nottingham Forest spelades om på Old Trafford i Manchester den sjunde maj. Liverpool vann med 3–1 och tog sig till final mot lokalkonkurrenten Everton. Matchen spelades på Wembley.den 20:e maj och inleddes med en tyst minut för hedra offren i katastrofen på Hillsborough. Liverpool tog ledningen redan i fjärde minuten genom John Aldridge, men med matchens sista spark kvitterade inhopparen Stuart McCall för Everton. Matchen gick till förlängning och här kom Ian Rush att spela huvudrollen. Även Rush hade börjat på bänken, men bytt av Aldridge i mitten av andra halvlek, och gjorde nu två mål för Liverpool. Stuart McCall blev också han tvåmålsskytt och matchen slutade 3–2 till Liverpool som tog sin fjärde seger i FA-cupen. Se FA-cupfinalen 1989 i sin helhet på Youtube.

Liverpool i Ligacupen 1988/89

I Ligacupen slog Liverpool ut Walsall efter seger med 1–0 hemma och 3–1 borta. Därefter blev det oavgjort 1–1 mot Arsenal. Även omspelet slutade oavgjort, denna gång 0–0, men i den andra omspelsmatchen kunde Liverpool till slut vinna med 2–1. I fjärde omgången åkte dock Liverpool ut efter att ha förlorat med 4–1 mot West Ham. Laget deltog även i Football League Centenary Trophy. Där slog man först ut Nottingham Forest med 4–1, men i semifinalen föll man med 2–1 mot Arsenal.

Spelarna i Liverpool 1988/89

Laguppställning FA-cupfinalen 1989: 1 Bruce Grobbelaar – 4 Steve Nicol, 2 Gary Ablett, 6 Alan Hansen, 3 Steve Staunton (12 Barry Venison, 90) – 9 Ray Houghton, 11 Steve McMahon, 5 Ronnie Whelan, 10 John Barnes – 7 Peter Beardsley, 8 John Aldridge (14 Ian Rush, 73).

Houghton och Nicol spelade från start i 52 av de 53 tävlingsmatcherna. John Aldridge blev lagets bäste målskytt med totalt 31 mål varav 21 i ligan. Inför säsongen, i augusti 1988, återvände Ian Rush till Liverpool efter bara ett år i Juventus. Övergångssumman på 2,8 miljoner pund var den största en brittisk klubb någonsin hade betalat för en spelare. Klubben värvade även försvararen Nicky Tanner (Bristol Rovers) och i oktober anlände vänsterbacken David Burrows från West Bromwich Albion. En spelare som lämnade Liverpool var mittfältaren Nigel Spackman som såldes till Queens Park Rangers i februari 1989.

Tröjorna

Under 1988/89 hade Liverpool likadana matchställ som 1987/88. Man hade emellertid en ny sponsor i form av den italienska vitvarutillverkaren Candy. Det röda hemmastället kompletterades av ett grått bortaställ. Båda dessa kolliderade dock färgmässigt med Aston Villas hemmaställ. I bortamatchen på Villa Park spelade Liverpool därför i vita tröjor tillsammans med röda byxor och strumpor. De röda hemmatröjorna hade samma typ av nummer på ryggen som under 1987/88, men de grå och vita tröjorna hade en annan variant. Det är inga stora skillnader mellan dessa två typer av tröjnummer. Den tydligaste är utformningen av siffran ett som har seriffer på hemmatröjan medan den är ett rakt streck på bortatröjorna. I FA-cupfinalen använde man dock den andra varianten på sina röda tröjor. Dessa hade även en inskription nedanför klubbmärket: ”F.A. Cup Final Wembley 1989”.

13 juni 2025

Everton 1988/89

Everton inledde ligasäsongen 1988/89 med två segrar (4–0 mot Newcastle United och 1–0 mot Coventry City) och en oavgjord (1–1 mot Nottingham Forest). Därefter blev det dock bara en seger (4–1 mot Southampton) på sju matcher och laget åkte ner till femtonde plats i tabellen. I de två sista av dessa sju matcher blev det 1–1 både mot Manchester United och Sheffield Wednesday. Everton spelade sedan ytterligare åtta matcher (varav fem segrar) utan förlust. Vid årsskiftet hade man därför klättrat upp till fjärde plats.

Laget fick dock ingen bra start på 1989. Det började med tre raka förluster och bara en seger på de elva första matcherna efter nyår. I slutet av mars hade man sjunkit till elfte plats. Det blev sedan två segrar, en oavgjord och tre förluster på de följande sex matcherna. Everton avslutade dock med tre raka segrar vilket gjorde att man slutade på åttonde plats i ligan 1988/89. Det var fyra placeringar sämre än föregående säsong.

Final i FA-cupen

I FA-cupen krävdes det omspel både mot West Bromwich Albion (1–1, 1–0) och Plymouth Argyle (1–1, 4–0). Everton slog sedan ut Barnsley, Wimbledon och Norwich City efter segrar med 1–0 i samtliga matcher. I finalen på Wembley den tjugonde maj 1989 mötte man lokalkonkurrenten Liverpool. Matchen inleddes med en tyst minut för att hedra offren i katastrofen på Hillsborough fem veckor tidigare. John Aldridge gav Liverpool ledningen redan i fjärde minuten, men med matchens sista spark kvitterade Evertons inhoppare Stuart McCall. Fem minuter in i förlängningen gjorde Liverpools inhoppare Ian Rush mål. Stuart McCall kvitterade sju minuter senare med sitt andra mål för dagen. Ytterligare två minuter senare avgjorde dock Ian Rush matchen till Liverpools fördel genom att göra sitt andra mål.

Everton gick även till final i Full Members’ Cup (Simod Cup). På vägen slog man ut Millwall (2–0), Wimbledon (2–1) och Queens Park Rangers (1–0). I finalen blev det dock förlust med 3–4 efter förlängning mot Nottingham Forest. I Ligacupen slog Everton ut Bury (3–0 hemma, 2–2 borta) och Oldham Athletic (1–1, seger med 2–0 efter omspel). Det blev dock förlust med 3–1 mot Bradford City i fjärde omgången. Laget deltog även i Football League Centenary Trophy, men åkte ut redan i första omgången efter förlust med 1–0 mot Manchester United.

Spelarna i Everton 1988/89

Laguppställning FA-cupfinalen 1989: 1 Neville Southall – 2 Neil McDonald, 4 Kevin Ratcliffe, 5 Dave Watson, 3 Pat Van Den Hauwe – 7 Pat Nevin, 6 Paul Bracewell (14 Stuart McCall, 59), 8 Trevor Steven, 11 Kevin Sheedy (12 Ian Wilson, 78) – 9 Graeme Sharp, 10 Tony Cottee.

Målvakten Southall spelade 55 av de 56 matcherna under säsongen. Den enda match han missade var den mot Millwall i Simod Cup. Av utespelarna var Tony Cottee den som spelade mest. Han deltog i samtliga cupmatcher samt 35 av de 38 ligamatcherna. Cottee blev även lagets bäste målskytt med totalt arton mål varav tretton i ligan. Han var ny i klubben och hade värvats från West Ham för två miljoner pund. Så mycket hade ingen brittisk klubb tidigare betalat för en spelare. Ytterligare två spelare kom upp i tvåsiffrigt antal mål: Graeme Sharp (totalt tretton mål varav sju i ligan) och Kevin Sheedy (totalt tolv mål varav åtta i ligan).

Tröjorna

Everton behöll samma hemmaställ från Umbro 1988/89 som man hade haft de två senaste säsongerna. Ett reservställ i grått, vitt och blått var emellertid nytt för säsongen. Tröjan hade vita och grå ränder (med smala blå ränder emellan) samt vit krage med en blå rand och vita muddar. Till denna tröjan använde man blå byxor med vita och grå fält på sidorna. Strumporna var vita med blå Umbro-markering upptill. Everton hade även en gul tredjetröja som liknade den man hade 1986–1988. Denna använde man med gula byxor och strumpor. I FA-cupfinalen 1989 presenterade klubben sitt nya hemmaställ som man kom att använde under nästa säsong.

25 oktober 2024

Liverpool 1987/88

Liverpool inledde säsongen 1987/88 med 29 raka ligamatcher utan förlust. Sviten bröts när Everton vann med 1–0 i derbyt på Goodison Park den 20:e mars 1988. Innan dess hade laget öst in mål. Under hösten gjorde Liverpool fyra mål i fyra raka matcher. Efter 4–1 mot Newcastle den 20:e september blev det 4–0 i tre matcher i rad. Motståndare var Derby County, Portsmouth och Queens Park Rangers. Mot Newcastle gjorde Steve Nicol hattrick och i nästa match mot Derby County upprepade John Aldridge bedriften. Aldridge gjorde för övrigt mål i nio matcher i rad i början av säsongen.

Han och Liverpool fortsatte sedan att göra mål och fram till förlusten mot Everton gjorde laget fyra mål i ytterligare fyra matcher, mot Newcastle (för andra gången), Coventry och två gånger mot Watford. Efter en 2–1-seger över Wimbledon blev det sedan ytterligare en förlust, 1–2 mot Nottingham Forest. Det stannade vid två förluster. På de avslutande åtta matcherna blev det tre segrar och fem oavgjorda. I två av dessa matcher gjorde Liverpool fem mål – 5–0 i returen mot Nottingham Forest och 5–1 mot Sheffield Wednesday i näst sista omgången. Laget kom upp i 90 poäng efter 26 segrar, 12 oavgjorda och två förluster. Liverpool gjorde dessutom 87 mål och blev engelska mästare för sjuttonde gången.

Liverpool till final i FA-cupen 1988

I höstens Ligacupspel slog Liverpool ut Blackburn Rovers efter 1–1 borta och 1–0 hemma. Det blev sedan förlust med 0–1 mot Everton. I FA-cupen skulle dock Liverpool ta sig längre. Det började med en mållös match mot Stoke City, men i omspelet gjorde Liverpools Peter Beardsley matchens enda mål. Laget fortsatte sedan att hålla nollan när man slog ut Aston Villa (2–0), Everton (1–0) och Manchester City (4–0).

I semifinalen blev det seger med 2–1 över Nottingham Forest och i finalen på Wembley väntade överraskningslaget Wimbledon. Liverpool var storfavoriter till att vinna, men det var Londonlagets Lawrie Sanchez som nickade bollen i mål i matchens 37:e minut. Efter en timme fick Liverpool straffspark, men Dave Beasant räddade John Aldridges elvametare. Han blev därmed den förste spelare att missa en straffspark i en FA-cupfinal på Wembley. Trots att Liverpool tryckte på lyckades Wimbledon stå emot tiden ut. Matchen slutade 1–0 och Wimbledon stod därmed för en av största skrällarna i FA-cupens historia.

Spelarna i Liverpool 1987/88

Ordinarie laguppställning: 1 Bruce Grobbelaar – 4 Steve Nicol, 2 Gary Gillespie, 6 Alan Hansen, 3 Barry Venison/Gary Ablett – 9 Ray Houghton, 11 Steve McMahon, 5 Ronnie Whelan/Nigel Spackman, 10 John Barnes – 7 Peter Beardsley, 8 John Aldridge.

Under sommaren 1987 hade den store målskytten Ian Rush lämnat Liverpool för spel i italienska Juventus. Som ersättare till honom värvade man Peter Beardsley från Newcastle för den engelska rekordsumman 1,9 miljoner pund. Från Watford värvade man också engelska landslagets vänsterytter John Barnes för 900 000 pund. I oktober anlände irländske mittfältaren Ray Houghton från Oxford United för 825 000 pund. Steve Nicol spelade samtliga 50 liga- och cupmatcher under säsongen medan Alan Hansen och Steve McMahon bara missade en match var. John Aldridge blev skyttekung i division ett med sina 26 mål. Därtill stod han för tre fullträffar i cuperna. Dessutom gjorde Beardsley och Barnes femton ligamål var plus tre respektive två i FA-cupen. Barnes blev även utsedd till årets spelare i England.

Tröjorna

Adidas levererade nya tröjor till Liverpool inför 1987/88. En skillnad mot tidigare var att halsen var av en överlappande typ och hade en rundare form. Dessutom gick de tre ränderna hela vägen från halsen till ärmsluten. På hemmatröjan var halsen och ränderna vita med grå och röda bårder. Man lanserade också ett nytt klubbmärke där fågeln var placerad inuti en sköld. Utanpå skölden fanns klubbnamnet Liverpool Football Club. I FA-cupfinalen återfanns inskriptionen ”F.A. Cup Final Wembley 1988” runt Adidas-märket på höger bröst. I denna match var inhopparen Craig Johnston, i tröja nummer 12, den enda som spelade i långärmat. Byxor och strumpor var röda med tre likadana ränder som på tröjan.

Bortastället var i samma stil som hemmastället fast silverfärgat. Halsen och de tre ränderna var röda med vita och grå bårder. I början av säsongen var sponsorloggan, Crown Paints, vit med en röd bård på bortatröjan. Detta syntes dock så dåligt att man ändrade till röd logga. Tröjor med den vita loggan användes i bortamatcherna mot Arsenal och West Ham i augusti och september.

18 oktober 2024

Wimbledon 1987/88

Inför säsongen 1987/88 tog Bobby Gould över som manager för Wimbledon. Han kom närmast från Bristol City och ersatte Dave Bassett som hade avgått efter föregående säsong. Gould och hans Wimbledon inledde säsongen med en 1–0-förlust borta mot Watford. Därefter blev det tre segrar och lika många oavgjorda innan man förlorade fyra raka matcher. Laget låg nu på trettonde plats i tabellen, men på de följande tretton matcherna blev det bara en förlust, 1–0 borta mot Sheffield Wednesday. Den matchen följdes av fem raka segrar mellan den artonde december och den andra januari. Efter 5–2-segern över Oxford United den dagen hade Wimbledon klättrat upp till femte plats. På de sexton sista matcherna blev det bara tre segrar, men desto fler oavgjorda, åtta stycken närmare bestämt. Wimbledon slutade därmed på sjunde plats i division ett 1987/88, en placering sämre än föregående säsong.

Wimbledon vinner FA-cupen 1987/88

I Ligacupens andra omgång slog Wimbledon ut Rochdale efter 1–1 borta och seger med 2–1 hemma. Därefter besegrade man Newcastle United, även denna gång med 2–1. I fjärde omgång blev det dock förlust med samma siffror mot Oxford United. Wimbledon gick in i tredje omgången av Full Members’ Cup (Simod Cup), men förlorade mot Coventry City, även här med siffrorna 2–1.

Desto bättre skulle det gå för Wimbledon i FA-cupen 1987/88. Man började med att besegra West Bromwich Albion med 4–1 i tredje omgången. Därefter slog Wimbledon även ut Mansfield Town (2–1) och Newcastle United (3–1). Det blev sedan seger med 2–1 både i kvartsfinalen mot Watford och i semifinalen mot Luton Town. I finalen på Wembley den fjortonde maj 1988 mötte man Liverpool som precis hade blivit ligamästare. Wimbledon tog ledningen i 37:e minuten när Lawrie Sanchez nickade in en frispark av Dennis Wise. Efter en timmes spel fick Liverpool straffspark. Dave Beasant räddade John Aldridges försök och blev den förste målvakt att rädda en straff i en FA-cupfinal på Wembley. Wimbledon stod emot trycket från Liverpool och när domaren blåste av matchen var sensationen ett faktum. Wimbledon vann med 1–0 och stod därmed för en av de största skrällarna i FA-cupens historia.

Laget i FA-cupfinalen: 1 Dave Beasant – 2 Clive Goodyear, 5 Eric Young, 6 Andy Thorn, 3 Terry Phelan – 8 Alan Cork (ut 56), 4 Vinnie Jones, 10 Lawrie Sanchez, 11 Dennis Wise – 9 John Fashanu, 7 Terry Gibson (ut 63); avbytare: 12 John Scales (in 63), 14 Laurie Cunningham (in 56).

Se FA-cupfinalen 1988 i sin helhet här:

Tröjorna

Spall levererade tröjorna till Wimbledon 1987/88 och sponsor var Truman. Tröjorna kan vid en första anblick se ut att vara likadana som 1986/87, men det finns några skillnader. Halsen hade en annan form där den ena sidan överlappade den andra. Dessutom gick det gula fältet längre ner och linjen nedanför satt även den längre ner. I FA-cupfinalen bytte man sponsor till ett annat bryggeri, nämligen Carlsberg som kom att sponsra klubben under nästa säsong. På tröjorna i finalen återfanns även texterna ”F.A. Cup Finalists” och ”Wembley 1988” nedanför den gula linjen.

12 maj 2024

Coventry City 1986/87

Coventry City inledde ligasäsongen 1986/87 med en 1–0-förlust borta mot West Ham United. Därefter blev det sju raka matcher utan förlust och laget klättrade upp till fjärde plats i tabellen. Efter ett par förluster hemma mot Aston Villa (0–1) och borta mot Oxford United (2–0) blev det sedan ytterligare fyra matcher utan nederlag. På årets sju sista matcher vann Coventry tre gånger, förlorade lika många och spelade en oavgjord. I sista matchen för året besegrade man Tottenham Hotspur med 4–3 i en målrik tillställning. Coventry låg då på sjunde plats i tabellen.

För Coventry City började 1987 mindre bra med fyra förluster och bara en seger (2–1 borta mot Newcastle United) på de sex första ligamatcherna. Det innebar att laget sjönk till tionde plats, men man tog igen ett par placeringar genom att därefter vinna fyra raka matcher, samtliga på hemmaplan. På de följande fyra matcherna blev det tre förluster samt en mållös match borta mot Nottingham Forest. Laget avslutade sedan säsongen med tre segrar och fyra oavgjorda på de sju sista matcherna. Coventry City slutade därmed på tionde plats i ligan 1986/87, på samma poäng (63) som Watford.

Coventry City vinner FA-cupen 1987

I Ligacupens andra omgång slog Coventry ut Rotherham United efter seger med 3–2 hemma och 1–0 i returen. Det blev sedan även seger med 2–1 över Oldham Athletic, men i fjärde omgången spelade man en mållös match mot Liverpool. I omspelet var Liverpool det starkare laget och vann med 3–1. Det skulle dock gå bättre för Coventry i FA-cupen. Där besegrade man Bolton Wanderers med 3–0 i tredje omgången. Därefter slog man självaste Manchester United med 1–0 på Old Trafford och samma siffror blev det mot Stoke City i femte omgången. Coventry fortsatte sedan med att besegra Sheffield Wednesday med 3–1. Semifinalen mot Leeds United på Hillsborough i Sheffield stod 2–2 vid full tid, men nio minuter in i förlängningen avgjorde Dave Bennett för Coventry.

Laget var nu framme i final. Matchen spelades på Wembley den 16:e maj 1987 och motståndare var Tottenham Hotspur. Londonlaget tog ledningen genom Clive Allen redan i den andra minuten, men bara sju minuter senare kvitterade Dave Bennett. Fem minuter för paus tog Tottenham återigen ledningen, denna gång genom Gary Mabbutt. I mitten av andra halvlek kvitterade Coventry på nytt. Bennetts högerinlägg nådde Keith Houchen som nickade i mål. Ställningen 2–2 stod sig matchen ut varpå förlängning vidtog. I förlängningens sjätte minut spelade Lloyd McGrath in bollen framför Tottenhams mål. Bollen tog på Gary Mabbutt som styrde in bollen i eget mål. Det blev sedan inga fler mål och Coventry City hade vunnit sin första stora titel.

Spelarna i Coventry City 1986/87

Ordinarie laguppställning: 1 Steve Ogrizovic – 2 Brian Borrows, 5 Brian Kilcline, 6 Trevor Peake, 3 Greg Downs – 7 Dave Bennett, 4 Lloyd McGrath, 8 David Phillips, 11 Nick Pickering – 9 Cyrille Regis, 10 Keith Houchen.

Brian Borrows skadade sig i sista ligamatchen och missade FA-cupfinalen. David Phillips gick då ner som högerback och Micky Gynn tog den vakanta mittfältsplatsen. Avbytare i finalen var nummer 12 Steve Sedgley och nummer 14 Graham Rodger (inbytt för Kilcline i 89:e minuten). Laget leddes av tränarduon John Sillett och George Curtis.

Målvakten Ogrizovic spelade samtliga 42 ligamatcher och Cyrille Regis blev bäste målskytt med tolv ligamål. Bland de nya spelarna i laget fanns mittfältaren Steve Sedgley (egen produkt), walesiske landslagsmannen David Phillips (Manchester City) och anfallaren Keith Houchen (Scunthorpe United). I oktober anlände även mittfältaren Dean Emerson från Rotherham United.

Tröjorna

Säsongen 1986/87 levererade Triple S Sports tröjorna till Coventry City. Årets hemmatröja var blåvitrandig med en blå nyans som var något mörkare än vanligt. Den hade marinblå V-hals och muddar med två vita ränder. Till denna tröja använde man vita byxor med en marinblå rand längs sidan, men i vissa bortamatcher använde man marinblå byxor. Strumporna var ljusblå med tre marinblå och två vita ränder upptill.

I början av säsongen saknade Coventry sponsor, men i oktober dök Granada Social Clubs upp på tröjorna. Den första varianten hade mörkblå text, men i november bytte man till röd text. I januari tog man fram ännu en variant med vit text på röd botten. På dessa tröjor satt dessutom numren på en vit ruta.

Tröjorna som Coventry använde i FA-cupfinalen hade texten Granada Bingo med ett annat typsnitt än de andra varianterna som förekommit under säsongen. Men detta var inte den enda förändringen. På höger bröst återfanns en bild av FA-cuppokalen med texten ”F.A. Cup Final / Wembley 1987” runtom. Tröjtillverkarens logga hade man flyttat till ärmarna. Även numren på ryggen hade Triple S Sports-logotypen i nederkant.

Bortatröjan var gulrandig och och nästan identisk med Umbro-tröjan från föregående säsong. Men precis som hemmatröjan hade den två ränder istället för tre på hals och muddar. Tröjnumren var också marinblå istället för röda. Tillhörande byxor var gula med en marinblå rand längs sidan och strumporna behöll man från det gamla Umbro-matchstället.

Coventry City 1986/87 (hemma augusti–september)

3 december 2023

Manchester United 1993/94

Manchester United inledde säsongen 1993/94 med Charity Shield-matchen mot Arsenal på Wembley. United var ju regerande ligamästare och Arsenal hade vunnit FA-cupen 1993. Matchen slutade 1–1 efter ett tidigt mål av Mark Hughes följt av kvittering av Ian Wright fem minuter för paus. Segraren avgjordes genom straffsparksläggning och där var United det bättre laget – 5–4 i straffar till United som tog hem ännu en titel.

Manchester United blir engelska mästare 1993/94

En vecka senare startade Premier League och Manchester United besegrade Norwich City med 2–0 i premiären. Det blev sedan ytterligare fyra segrar och en oavgjord (1–1 mot Newcastle) innan första förlusten kom, 0–1 borta mot Chelsea. Fyra dagar senare, den 15 september, inleddes kvalet till Champions League. Manchester United mötte ungerska Kispest Honvéd och engelsmännen vann med 3–2 i första mötet i Budapest. Det blev seger även i returen på Old Trafford, denna gång med 2–1. I nästa omgång mötte man turkiska Galatasaray. United gick upp i en tvåmålsledning redan efter fjorton minuter, men turkarna kvitterade till 2–2 bara arton minuter senare. Lagen gjorde sedan varsitt mål i andra halvlek och matchen slutade 3–3. Returen i Istanbul förblev mållös och Galatasaray gick därför vidare till gruppspelet tack vare fler gjorda bortamål.

Desto bättre gick det i ligan. Efter förlusten mot Chelsea spelade Manchester United 22 matcher i rad utan förlust. Den femte mars bröts den förlustfria sviten och återigen var det Chelsea som vann med matchens enda mål. United skakade dock snabbt av sig förlusten och i nästa omgång tog man sin största seger för säsongen, 5–0 mot Sheffield Wednesday. Därefter blev det två stycken 2–2-matcher mot Swindon Town respektive Arsenal innan man besegrade Liverpool med 1–0. Trots två förluster på tre matcher (mot Blackburn Rovers och Wimbledon) behöll laget serieledningen. Det blev sedan fyra segrar i rad innan man avslutade ligasäsongen med en mållös match mot Coventry City. Manchester United vann därmed Premier League 1993/94 och tog sin nionde ligatitel. Laget tog 94 poäng och slutade åtta poäng före tvåan Blackburn Rovers.

Final i Coca-Cola Cup 1993/94

Den 22 september inledde Manchester United spelet i Ligacupen (eller Coca-Cola Cup som turneringen hette officiellt) 1993/94 med att förlora med 1–2 mot division ett-laget Stoke City. United vann dock returen med 2–0 och gick därför vidare till nästa omgång. Under hösten slog man sedan ut Leicester City (5–1) och Everton (2–0). I januari 1994 mötte man Portsmouth i kvartsfinalen. Matchen slutade 2–2, men Manchester United vann omspelet med 1–0. Semifinalerna avgjordes genom dubbelmöten och motståndare var Sheffield Wednesday. United vann båda mötena, först med 1–0 hemma och sedan med 4–1 borta.

Manchester United mötte Aston Villa i finalen på Wembley den 27 mars 1994. Aston Villa tog ledningen i första halvlek och ökade sedan på till 2–0 i andra halvlek. Mark Hughes reducerade i 83:e minuten, men i 90:e minuten tog Andrei Kanchelskis bollen med hand i eget straffområde och blev utvisad. Dean Saunders satte den påföljande straffsparken och fastställde slutresultatet till 3–1.

Manchester United vinner FA-cupen 1994

Förlusten i Ligacupfinalen innebar att Manchester United gick miste om chansen att vinna en trippel. Samtidigt som man radade upp segrar i ligan avancerade man även i FA-cupen. Laget besegrade först Sheffield United med 1–0 i tredje omgången. Därefter slog man även ut Norwich City (2–0), Wimbledon (3–0) och Charlton Athletic (3–1). Semifinalen mot Oldham Athletic slutade 1–1, men i omspelet gick United segrande med 4–1.

I FA-cupfinalen på Wembley den 14 maj 1994 stod Chelsea för motståndet. Efter en mållös första halvlek tog Manchester United kommandot efter paus. I mitten av andra halvlek gjorde United tre mål på nio minuter. Eric Cantona gjorde två mål, båda på straff, och Mark Hughes ökade på till 3–0. På stopptid blev Paul Ince frispelad och rundade Dmitri Kharin i Chelseas mål. Han passade bollen till Brian McClair som fastställde slutresultatet till 4–0. Manchester United tog därmed sin åttonde FA-cuptitel och blev samtidigt den fjärde klubben på 1900-talet att vinna liga- och FA-cup-dubbeln.

Laguppställning FA-cupfinalen 1994: 1 Peter Schmeichel – 2 Paul Parker, 4 Steve Bruce, 6 Gary Pallister, 3 Denis Irwin (ut 86) – 14 Andrei Kancheslskis (ut 86), 16 Roy Keane, 8 Paul Ince, 11 Ryan Giggs – 7 Eric Cantona, 10 Mark Hughes; avbytare: 25 Gary Walsh (målvakt), 5 Lee Sharpe (in 86), 9 Brian McClair (in 86).

På YouTube kan du se FA-cupfinalen 1994 i sin helhet.

Spelarna i Manchester United 1993/94

Ordinarie laguppställning: 1 Peter Schmeichel – 2 Paul Parker, 4 Steve Bruce, 6 Gary Pallister, 3 Denis Irwin – 14 Andrei Kancheslskis/11 Ryan Giggs, 16 Roy Keane, 8 Paul Ince, 11 Ryan Giggs/5 Lee Sharpe – 7 Eric Cantona, 10 Mark Hughes.

Sommaren 1993 tävlade Manchester United med Arsenal och Blackburn Rovers om att värva Nottingham Forests 21-årige mittfältare Roy Keane. United vann till slut dragkampen och som kompensation fick Forest 3,75 miljoner pund vilket var nytt rekord för en övergång inom brittisk fotboll. Keanes ankomst ledde till att veteranen Bryan Robson bara spelade tio ligamatcher från start. Detta skulle bli Robsons trettonde och sista säsong i Manchester United. Efter totalt 461 matcher och 99 mål för klubben gick han sommaren 1994 över till Middlesbrough för att bli spelande manager.

Steve Bruce och Denis Irwin spelade mest med totalt 62 av 63 matcher (61 från start plus ett inhopp var). Dessutom spelade Peter Schmeichel och Gary Pallister 60 matcher var. Eric Cantona blev bäste målskytt med totalt 25 mål varav 18 i ligan. Hans anfallskollega Mark Hughes stod för 22 fullträffar varav tolv i ligan.

Tröjorna

Manchester United behöll samma hemmatröja 1993/94 om föregående säsong. Dessa tillverkades av Umbro och sponsor var japanska elektronikföretaget Sharp. En skillnad var att man från och med 1993/94 hade spelarnas namn på ryggen. Spelarna hade också personliga tröjnummer förutom i Champions League där startelvorna fortfarande var numrerade 1–11. Som regerande ligamästare hade Manchester United speciella Premier League-märken på ärmarna. Dessa hade texten ”Champions 1992-1993” och hade ett guldfärgat lejon istället för ett blått. Tröjorna som laget använde i FA-cupfinalen hade inskriptionen ”F.A. Cup Final 1993” nedanför klubbmärket. En annan skillnad var att tröjnumren i FA-cupfinalen bara hade texten Umbro utan de dubbla diamant-formerna. Hemmabyxorna var som vanligt vita i första hand, men i vissa bortamatcher använde man svarta byxor. Samma sak var det med strumporna, fast tvärtom. Svarta strumpor var förstavalet, men borta mot Newcastle och Wimbledon spelade United i vita strumpor.

Till 1993/94 fick Manchester United en ny bortatröja i svart med gula och blå detaljer. Sponsortexten på denna tröja löd ”Sharp Viewcam” istället för bara Sharp. Tillhörande byxor och strumpor var i samma färger, men borta mot Southampton använde man blå strumpor.

I cupmatcherna hade domarna svarta tröjor. Därför fick Manchester United använde den gulgröna bortatröjan från 1992/93 när det krävdes. Den kom till användning i FA-cupmatcherna mot Sheffield United och Wimbledon samt i Ligacupmatcherna mot Stoke och Aston Villa. I finalen mot Aston Villa återfanns inskriptionen ”The Coca-Cola Cup / The Final / Wembley 1994” ovanför klubbmärket. United spelade även i den gulgröna tröjan borta mot Kispest Honvéd i Champions League-kvalet, men då utan Premier League-märken på ärmarna och namn på ryggen.

Manchester United 1993/94 (alternativ hemma)

9 november 2023

Chelsea 1993/94

Inför säsongen 1993/94 anlitade Chelsea Glenn Hoddle som spelande tränare. Han hade precis fört upp Swindon Town till Premier League genom kvalseger över Leicester City. Hoddles tid i Chelsea kunde dock fått en bättre start. Det blev två förluster och en oavgjord på de tre första ligamatcherna. Första segern kom i Londonderbyt mot Queens Park Rangers (2–0) i fjärde omgången. Därefter blev det tre oavgjorda och två segrar. De två vinsterna kom hemma på Stamford Bridge mot Manchester United och Liverpool och båda matcherna slutade 1–0.

Uppgången var dock bara tillfällig. Mellan den andra oktober och 27 december förlorade Chelsea nio matcher och spelade två oavgjorda. De enda poängen kom hemma mot Manchester City (0–0) och Ipswich Town (1–1). I årets sista match blev det i alla fall en 1–0-seger över Newcastle United och i början av det nya året blev det ytterligare fem segrar på nio matcher. På de avslutande tolv matcherna blev resultaten jämnt fördelade – fyra segrar, fyra oavgjorda och fyra förluster. Chelsea kom därmed upp i 51 poäng och slutade på fjortonde plats i Premier League 1993/94.

Chelsea till final i FA-cupen 1993/94

I Ligacupen slog Chelsea ut West Bromwich Albion efter 1–1 borta och seger med 2–1 hemma, men i nästa omgång föll man med 0–1 mot Manchester City. Desto bättre gick det i FA-cupen. Det började visserligen med en mållös match mot Barnet, bottenlag i division två (tredje högsta divisionen). Matchen skulle egentligen spelats på Barnets hemmaarena Underhill Stadium i norra London, men av säkerhetsskäl flyttades den till Stamford Bridge. I omspelet, som också spelades på Stamford Bridge, vann Chelsea med 4–0. Det blev oavgjort, 1–1, även i nästa omgång mot Sheffield Wednesday, men återigen vann Chelsea efter omspel, denna gång med 3–1. Chelsea slog sedan ut Oxford United (2–1), Wolverhampton Wanderers (1–0) och till sist Luton Town (2–0) i semifinalen.

Finalen spelades på Wembley den 14 maj 1994 och motståndare var ligamästarna Manchester United. Matchen var fortfarande mållös efter 45 minuter. Närmast att göra mål var Chelseas Gavin Peacock som prickade ribban i 25:e minuten. I mitten av andra halvlek tog dock United över och gjorde tre mål inom loppet av nio minuter. De två första målen kom på straff genom Eric Cantona efter att Eddie Newton och Frank Sinclair rivit ner varsin motståndare. På stopptid fastställde Brian McClair slutresultatet till 4–0. Se ett sammandrag av FA-cupfinalen 1994 på Youtube.

Laguppställning FA-cupfinalen 1994: 1 Dmitrij Kharin – 12 Steve Clarke, 5 Erland Johnsen, 35 Jakob Kjeldbjerg, 6 Frank Sinclair – 24 Craig Burley (ut 68), 18 Eddie Newton, 10 Gavin Peacock, 11 Dennis Wise – 7 John Spencer, 21 Mark Stein (ut 79); avbytare: 13 Kevin Hitchcock (målvakt), 20 Glenn Hoddle (in 68), 9 Tony Cascarino (in 79).

Spelarna i Chelsea 1993/94

Inför säsongen värvade Hoddle mittfältaren/anfallaren Gavin Peacock från Newcastle United för 1,25 miljoner pund och danske försvararen Jakob Kjeldbjerg från Silkeborg för 485 000 pund. I oktober anlände även sydafrikanske anfallaren Mark Stein från Stoke City för 1,5 miljoner pund. Stein blev lagets bäste målskytt med totalt fjorton mål varav tretton i ligan och ett i FA-cupen. Mellan december 1993 och februari 1994 satte han rekord i Premier League genom att göra mål i sju raka matcher. Även Peacock stod för fjorton mål varav åtta i ligan och sex i FA-cupen. Ryske målvakten Kharin var den som spelade mest med totalt 51 matcher varav 40 i ligan.

Tröjorna

Umbro levererade tröjorna till Chelsea 1993/94 och sponsor var amerikanska datortillverkaren Commodore som denna säsong gjorde reklam för persondatorn Amiga. Den blå hemmatröjan hade en blå krage med en röd och en vit rand samt röd hals. Byxorna var blå med röda Umbro-märken på sidorna. Strumporna var vita med blå överdel men i vissa bortamatcher spelade Chelsea i blå strumpor. I FA-cupfinalen återfanns inskriptionen ”F.A. Cup Final 1994” nedanför klubbmärket. En annan skillnad mot den vanliga hemmatröjan var att numren på ryggen enbart hade texten ”Umbro” i rött istället för hela logotypen i mörkblått.

Bortatröjan var vit med röda kritstrecksränder och var av samma modell som 1992/93. En skillnad var att man från och med 1993/94 hade spelarnas namn på ryggen. Chelsea introducerade även en ny tredjetröja i gult med svarta och vita ränder. Tillhörande byxor var svarta med vit nederkant och strumporna var gula med svart överdel.

1 november 2023

Arsenal 1992/93

Inför säsongen 1992/93 sålde Arsenal mittfältaren David Rocastle till Leeds United för två miljoner pund. Manager George Graham ersatte honom med nyblivne danske Europamästaren John ”Faxe” Jensen från Bröndby för 1,1 miljoner pund. Under säsongen var hemmaarenan Highbury en byggarbetsplats eftersom man skulle bygga om den till att endast ha sittplatser. Publikkapaciteten var därför reducerad till 29000.

Arsenal i Premier League 1992/93

Från och med denna säsong hette högsta serien i England Premier League. Arsenal inledde ligaspelet med två förluster, hemma mot Norwich City (2–4) och borta mot Blackburn Rovers (0–1). Första segern kom borta mot Liverpool (2–0) i tredje omgången i en match där Anders Limpar gjorde första målet. Efter ytterligare två segrar, mot Oldham Athletic (2–0) och Sheffield Wednesday (2–1) blev det fyra matcher utan seger. Arsenal återhämtade sig och vann sex ligamatcher i rad vilket förde upp dem i serieledning. Därefter blev det dock fyra raka förluster och laget vann bara ytterligare sex ligamatcher under säsongen. Under våren var man ett tag nere på tolfte plats i tabellen.

Arsenal avslutade ligaspelet med en 1–3-förlust i derbyt mot Tottenham Hotspur. Totalt blev det femton segrar, elva oavgjorda och sexton förluster. Laget gjorde endast 40 mål på de 42 ligamatcherna, men samtidigt släppte man bara in 38 mål. Endast mästarlaget Manchester United hade ett bättre försvar. Arsenal kom därmed på tionde plats i Premier League 1992/93, på samma poäng (56) som Chelsea.

Ordinarie laguppställning: 1 David Seaman – 2 Lee Dixon, 5 Steve Bould/Andy Linighan, 6 Tony Adams, 3 Nigel Winterburn – 11 Ray Parlour/Anders Limpar, 4 David Hillier, 7 John Jensen, 10 Paul Merson – 8 Ian Wright, 9 Alan Smith/Kevin Campbell.

Målvakten Seaman spelade mest med 39 av de 42 ligamatcherna. Limpar spelade bara tolv ligamatcher från start (han gjorde även elva inhopp) och förutom Parlour spelade även Kevin Campbell ett antal matcher i tröja nummer elva. Ian Wright blev lagets bäste målskytt med femton ligamål. Han gjorde även tio mål i FA-cupen och fem i Ligacupen. I februari 1993 återvände mittbacken Martin Keown till Arsenal efter sju år i Aston Villa och Everton. Efter säsongen tackade irländske mittbacken David O’Leary för sig efter 722 matcher i Arsenal-tröjan (klubbrekord) åren 1975–1993. Han gick sedan över till Leeds United där han avslutade karriären.

Arsenal vinner Ligacupen 1992/93

Det gick alltså inget vidare för Arsenal i ligan 1992/93, men i de båda inhemska cuperna gick det desto bättre. I Ligacupens andra omgång ställdes Arsenal mot Millwall. Det blev 1–1 både hemma och borta och genom straffsparksläggning tog sig Arsenal vidare till tredje omgången. Derby County stod för motståndet och även denna gång slutade matchen 1–1. Arsenal vann sedan omspelet den första december med 2–1.

Ligacupen fortsatte i januari 1993 och Arsenal besegrade först Scarborough (1–0) och sedan Nottingham Forest (2–1). I semifinalerna mötte man Crystal Palace och Arsenal vann första mötet med 3–1 på Selhurst Park. Seger med 2–0 i returen på Highbury innebar att Arsenal var i final. Finalen spelades på Wembley den 18 april 1993 och motståndare var Sheffield Wednesday. Amerikanen John Harkes gav Wednesday en tidig ledning, men Paul Merson kvitterade i tjugonde minuten. I mitten av andra halvlek tog Arsenal ledningen genom Steve Morrow som gjorde sitt första mål för klubben. Matchen slutade 2–1 och Arsenal hade vunnit Ligacupen för andra gången i historien. Under firandet av segern bar Tony Adams matchhjälten Morrow på sina axlar, men tappade honom och Morrow föll handlöst till marken. Det visade sig vara så illa att han fick föras till sjukhus med bruten arm vilket innebar att han missade resten av säsongen.

I Ligacupfinalen spelade man för första gången med fasta tröjnummer och namn på ryggen. I de tidigare cupomgångarna samt i ligan var spelarna numrerade 1–11. Så här ställde Arsenal upp:

1 David Seaman – 22 David O’Leary, 5 Andy Linighan, 6 Tony Adams, 3 Nigel Winterburn – 11 Ray Parlour, 15 Steve Morrow, 14 Paul Davis, 10 Paul Merson – 8 Ian Wright, 7 Kevin Campbell; avbytare: 4 Ian Selley, 9 Alan Smith.

Dubbla cuptitlar för Arsenal 1992/93

I FA-cupens tredje omgång mötte Arsenal Yeovil Town, hemmahörande i Football Conference (femte nivån i seriesystemet). Ett hattrick av Ian Wright gav Arsenal segern med 3–1, men i nästa omgång stötte man på tuffare motstånd i form av Leeds United. Matchen slutade 2–2 och gick till omspel. Där drog Arsenal det längsta strået – seger med 3–2 och avancemang till femte omgången. Arsenal besegrade Nottingham Forest med 2–0 och därefter Ipswich Town med 4–2 i kvartsfinalen. I semifinalen ställdes Arsenal mot lokalkonkurrenten Tottenham Hotspur. Lagkaptenen Tony Adams nickade in matchens enda mål och tog sitt lag till final.

I finalen på Wembley den 15 maj 1993 väntade, precis som i Ligacupfinalen, Sheffield Wednesday. Ian Wright gav Arsenal ledningen i första halvlek, men David Hirst kvitterade i mitten av andra. Efter en mållös förlängning gick matchen till omspel fem dagar senare. Återigen gav Ian Wright Arsenal ledningen i första halvlek, men precis som i första mötet kvitterade Sheffield Wednesday i mitten andra halvlek, denna gång genom Chris Waddle. Matchen gick till förlängning, och med två minuter kvar nickade Andy Linighan bollen i mål efter en hörna av Paul Merson. Arsenal tog därmed hem FA-cupen för sjätte gången i historien och som första klubb lyckades man vinna både de inhemska cuperna under en och samma säsong.

Precis som i Ligacupfinalen hade spelarna fasta tröjnummer och namn på ryggen. I första finalmatchen ställde Arsenal upp enligt följande:

1 David Seaman – 2 Lee Dixon, 5 Andy Linighan, 6 Tony Adams, 3 Nigel Winterburn – 11 Ray Parlour (ut 66), 17 John Jensen, 14 Paul Davis, 10 Paul Merson – 7 Kevin Campbell, 8 Ian Wright (ut 90); avbytare: 9 Alan Smith (in 66), 22 David O’Leary (in 90).

I omspelet fick Alan Smith chansen istället för Parlour och Arsenal formerade laget så här:

1 David Seaman – 2 Lee Dixon, 5 Andy Linighan, 6 Tony Adams, 3 Nigel Winterburn – 17 John Jensen, 14 Paul Davis, 10 Paul Merson – 7 Kevin Campbell, 8 Ian Wright (ut 81), 9 Alan Smith; avbytare: 22 David O’Leary (in 81), 4 Ian Selley.

Tröjorna

Adidas levererade tröjorna till Arsenal 1992/93 och sponsor var JVC. Klubben behöll det gul- och marinblå bortastället från föregående säsong, men man introducerade ett nytt hemmaställ med den nya Adidas Equipment-logotypen. På de vita ärmarna fanns tre fält, två röda och ett marinblått emellan. Liknande tröjor hade det norska landslaget vid denna tid. Ett par skillnader var att Norges tröjor hade tre marinblå ränder längs ärmarna samt den gamla Adidas-logotypen.

Som jag nämnde tidigare hade spelarna personliga tröjnummer och namn på ryggen i de båda cupfinalerna. Numren hade också en annan, kantig, stil i dessa matcher jämfört med övriga matcher under säsongen I FA-cupfinalen återfanns även Adidas-logotypen på nedre delen av siffrorna. På vänster bröst fanns även detaljer som avslöjade matchernas betydelse. I Ligacupfinalen löd inskriptionen ”The Coca-Cola Cup / The Final / Wembley 1993”. På tröjorna i FA-cupfinalen placerade man en bild av pokalen och på den inskriptionen ”Football Association / Challenge Cup Final / Wembley May 1993”.