Etikett: FA-cupen

Manchester United 1984/85

Inför säsongen 1984/85 förstärkte Manchester United laget med skotske mittfältaren Gordon Strachan (Dundee United), danske vänsteryttern Jesper Olsen (Ajax) och skotske centern Alan Brazil (Tottenham Hotspur). United var länge med och slogs om ligatiteln, men fick precis som 1983/84 nöja sig med fjärde plats. I UEFA-cupen slog Manchester United under hösten ut ungerska Rába ETO Győr samt PSV Eindhoven och Dundee United. I vårens kvartsfinaler ställdes man mot ännu ett ungerskt lag, Videoton, men denna gång föll United efter straffsparksläggning. I Ligacupen slog United ut Burnley i andra omgången, men åkte därefter ut mot Everton. Däremot tog man sig till final i FA-cupen mot just Everton efter att ha slagit Liverpool efter omspel i semifinalen. Med tolv minuter kvar av matchen blev Uniteds mittback Kevin Moran den förste spelaren någonsin att bli utvisad i en FA-cupfinal. Ställningen var 0–0 vid full tid, men med tio minuter kvar av förlängningen gjorde Norman Whiteside segermålet för United som tog sin sjätte FA-cuptitel.

Laguppställning: 1 Gary Bailey – 2 Mike Duxbury/John Gidman, 5 Kevin Moran/Paul McGrath, 6 Graeme Hogg, 3 Arthur Albiston – 8 Gordon Strachan, 7 Bryan Robson, 4 Remi Moses/Norman Whiteside, 11 Jesper Olsen – 9 Mark Hughes, 10 Alan Brazil/Frank Stapleton. Moses spelade de 26 första ligamatcherna, men missade resten av säsongen på grund av skada. Whiteside, som tidigare under säsongen slogs med Brazil och Stapleton om en plats i anfallet, flyttades då ner till mittfältet.

Laget i FA-cupfinalen 1985: 1 Gary Bailey – 2 John Gidman, 5 Paul McGrath, 6 Kevin Moran, 3 Arthur Albiston – 8 Gordon Strachan, 7 Bryan Robson, 4 Norman Whiteside, 11 Jesper Olsen – 9 Mark Hughes, 10 Frank Stapleton; avbytare: 12 Mike Duxbury.

Tröjorna tillverkades precis som tidigare av Adidas och sponsor var Sharp. Designen var dock ny och hemmatröjan hade ett vitt fält med svart bård vid vardera axeln. Hals och muddar var röd-svart-vita. Adidas-märket var placerat på ärmarna och klubbmärket, som var något modifierat med två Adidas-skor vid ändarna på den övre banderollen, var centralt placerat på tröjan. I UEFA-cupen återfanns Adidas-märket ovanför höger bröst. Ovanför vänster bröst återfanns inskriptionen ”U.E.F.A. Cup 1984 – 85”. Tröjnumren var i UEFA-cupen av den traditionella typen. I FA-cupfinalen hade tröjorna inskriptionen ”F.A. Cup Final” och ”Wembley 1985” ovanför brösten. Byxorna var vita med röda kritstrecksränder och tre röda ränder längs sidorna. På vänster ben satt klubbens initialer MUFC. Även strumporna hade ny utformning. De svarta hemmastrumporna hade vit överdel med tre röda ränder samt Adidas-märket i svart.

Precis som tidigare fanns en vit och en blå reservtröja. Dessa var i samma stil som hemmatröjan. Den vita hade svarta fält med röd bård vid axlarna medan den blå hade vita fält med röd bård. Både hals och muddar hade samma färger som på hemmatröjan.

Watford 1983–1985

Andraplatsen i ligan 1983 gav Watford en plats i UEFA-cupen 1983/84. Mot Kaiserslautern i första omgången vände man ett 1–3-underläge från första matchen till seger med 3–0 i returen. I andra omgången mot Levski Sofia slutade båda matcherna 1–1, men Watford gjorde två mål i förlängningen och tog sig vidare till tredje omgången. Där tog det dock stopp mot Sparta Prag efter förlust med 2–3 och 0–4. I ligan kom Watford på elfte plats och i Ligacupen åkte man ut direkt i andra omgången mot division två-laget Huddersfield. I FA-cupen gick det betydligt bättre. Laget tog sig till final mot Everton, men förlorade med 2–0. Nigel Callaghan spelade mest med 41 ligamatcher och Mo Johnston blev bäste målskytt med 20 ligamål på de 29 ligamatcher han hann med efter att ha blivit värvad från Partick Thistle i november 1983. Nya i laget var också högerbacken David Bardsley (från Blackpool i november), mittbacken Lee Sinnott (från Walsall i september) och anfallaren George Reilly (Cambridge United).

Laguppställning 1983/84: 1 Steve Sherwood – 2 David Bardsley, 5 Steve Sims/Steve Terry, 6 Paul Franklin/Lee Sinnott, 3 Wilf Rostron – 7 Nigel Callaghan, 4 Les Taylor, 10 Kenny Jackett, 11 John Barnes – 8 Mo Johnston, 9 George Reilly. I FA-cupfinalen 1984 spelade Neil Price vänsterback (nr 3) istället för Rostron som var avstängd, Steve Terry i nummer 5 och Lee Sinnott i nummer 6. I början av säsongen, innan Bardsley anlände, spelade Pat Rice eller Charlie Palmer högerback. John Barnes spelade oftast i nummer 8 innan Johnston anlände.

Nästa säsong, 1984/85 slutade återigen med en elfteplats i ligan för Watford. I FA-cupen åkte man ut mot Luton Town efter omspel i femte omgången och i Ligacupen tog man sig till kvartsfinal där det blev förlust mot Sunderland.

Tröjorna tillverkades av Umbro och var av samma modell som 1982/83. De två ränderna på byxorna var nu smalare än tidigare. Iveco var fortfarande sponsor och i tv-sända matcher var sponsorloggan mindre. I FA-cupfinalen 1984 återfanns inskriptionen ”F.A. Cup Final / Wembley 1984” nedanför klubbmärket. Watford hade även ett nytt reservställ bestående av vitrandiga tröjor med flerfärgad V-hals och muddar samt svarta byxor med en gul och en röd linje längs sidorna och strumpor med röd överdel med två gula ränder. De svarta byxorna och strumporna användes, tillsammans med den gula hemmatröjan, i hemmamatchen mot Kaiserslautern i UEFA-cupen eftersom tyskarna spelade i helrött.

Everton 1983–1985

Everton upprepade fjolårets ligaplacering och slutade på sjunde plats även 1983/84. I de båda cuperna tog sig laget hela vägen till final. Först mötte man lokalkonkurrenten Liverpool i Ligacupfinalen i mars. Matchen var mållös efter full tid och förlängning, varvid omspel följde tre dagar senare. Denna gång gjorde Graeme Souness matchens enda mål och gav segern till Liverpool. Säsongen avslutades med FA-cupfinalen där man mötte Watford. Graeme Sharp och Andy Gray gjorde varsitt mål för Everton som därmed tog sin fjärde FA-cuptitel. Kevin Ratcliffe var den som spelade mest med totalt 57 matcher varav 38 i ligan. Adrian Heath blev lagets bäste målskytt med totalt arton mål varav tolv i ligan.

Laguppställning Ligacupfinalen 1984: 1 Neville Southall – 2 Gary Stevens, 4 Kevin Ratcliffe, 5 Derek Mountfield, 3 John Bailey – 7 Alan Irvine, 6 Peter Reid, 10 Kevin Richardson, 11 Kevin Sheedy – 8 Adrian Heath, 9 Graeme Sharp; avbytare: 12 Alan Harper. I omspelet spelade Harper i tröja nummer 11 istället för Sheedy. Avbytare var Andy King.

Laguppställning FA-cupfinalen 1984: 1 Neville Southall – 2 Gary Stevens, 4 Kevin Ratcliffe, 5 Derek Mountfield, 3 John Bailey – 7 Trevor Steven, 6 Peter Reid, 11 Kevin Richardson – 8 Adrian Heath, 9 Graeme Sharp, 10 Andy Gray; avbytare: 12 Alan Harper.

I maj 1984 förstärktes laget med mittfältaren Paul Bracewell från Sunderland och i september värvades vänsterbacken Pat Van den Hauwe från Birmingham.

Säsongen 1984/85 inleddes med Charity Shield-matchen mellan Everton och Liverpool, en match som Everton vann efter ett självmål av Liverpools målvakt Bruce Grobbelaar. I Cupvinnarcupen slog Everton under hösten ut University College Dublin och Inter Bratislava, men i Ligacupen åkte man ut mot Grimsby Town i fjärde omgången. Det europeiska cupspelet fortsatte under våren med segrar i såväl kvartsfinalen mot Fortuna Sittard som semifinalen mot Bayern München. I finalen som spelades i Rotterdam mötte man Rapid Wien. Andy Gray och Trevor Steven gav Everton en tvåmålsledning i andra halvlek. Hans Krankl reducerade för österrikarna med fem minuter kvar, men bara minuten senare fastställde Kevin Sheedy slutresultatet 3–1 till Everton. Under våren 1985 hade Everton även tagit sig till final i FA-cupen, en match som spelades bara tre dagar efter segern i Rotterdam. Manchester United stod för motståndet och matchen var mållös vid full tid, men i förlängningen gjorde Norman Whiteside segermålet för United.

I ligan hade Everton inlett säsongen med två förluster, men sedan spelade man upp sig. I oktober/november vann man sex raka matcher och från juldagen fram till 8 maj blev det sexton segrar och två oavgjorda på arton matcher. Everton kunde därmed säkra ligatiteln efter en 2–0-seger över Queens Park Rangers trots att fem omgångar återstod. Laget slutade tretton poäng före tvåan Liverpool och blev engelska mästare för åttonde gången. Målvakten Neville Southall spelade samtliga 63 tävlingsmatcher och Graeme Sharp blev lagets bäste målskytt med totalt 30 mål varav 21 i ligan.

Laguppställning Cupvinnarcupfinalen 1985: 1 Neville Southall – 2 Gary Stevens, 4 Kevin Ratcliffe, 5 Derek Mountfield, 3 Pat Van den Hauwe – 7 Trevor Steven, 6 Peter Reid, 10 Paul Bracewell, 11 Kevin Sheedy – 8 Graeme Sharp, 9 Andy Gray; avbytare: 12 Alan Harper, 13 John Bailey, 14 Kevin Richardson, 15 Ian Atkins, 16 Jim Arnold (målvakt). I FA-cupfinalen var startelvan densamma med Alan Harper som avbytare. Adrian Heath hade råkat ut för en svår skada tidigare under säsongen och kunde inte delta.

Tröjorna tillverkades av Le coq sportif och sponsor var Hafnia. Hemmatröjan var blå med glansiga tunna ränder i par om två. Halsen var rund med en vit trekant nedanför i samma stil som Aston Villa tröjor. Byxor och strumpor var vita, men i FA-cupfinalen och Cupvinnarcupfinalen 1985 spelade Everton i blå byxor. I den senare var reklam på tröjorna förbjudet och på numren fick man sätta på en bit tejp för att dölja tillverkarens logotyp. Reservstället gick i samma stil som hemmastället, fast grått med blå detaljer. Det fanns även en gul reservtröja som användes i några matcher och som hade vanlig V-hals.

Manchester United 1982/83

Manchester United var med och slogs om ligatiteln 1982/83, men tappade på slutet och fick nöja sig med tredje plats efter nykomlingen Watford och mästarna Liverpool. I UEFA.cupen blev laget utslaget av Valencia redan i första omgången, men i de inhemska cuperna gick det bättre. United tog sig till final i både Ligacupen och FA-cupen. I den förstnämnda mötte man Liverpool. Norman Whiteside gav United en tidig ledning, men Liverpool kvitterade en kvart före slutet och gjorde sedan segermålet i förlängningen. Säsongen avslutades med FA-cupfinalen på Wembley där Manchester United mötte Brighton. Brighton tog ledningen innan en kvart var spelad, men United vände till 2–1 i andra halvlek efter mål av Frank Stapleton och Ray Wilkins. Brighton kvitterade dock några minuter före slutet. En mållös förlängning innebar att matchen fick spelas om fem dagar senare. Denna gång var United överlägsna. Bryan Robson gjorde två mål och Norman Whiteside ett i första halvlek. I andra halvlek fastställde holländaren Arnold Mühren (som inför säsongen hade värvats från Ipswich Town) slutresultatet till 4–0. Mike Duxbury spelade samtliga 60 tävlingsmatcher och Frank Stapleton blev lagets bäste målskytt med totalt nitton mål varav fjorton i ligan.

Laguppställning: 1 Gary Bailey – 2 Mike Duxbury, 5 Kevin Moran, 6 Gordon McQueen, 3 Arthur Albiston – 11 Steve Coppell, 4 Remi Moses/Ray Wilkins, 7 Bryan Robson, 8 Arnold Mühren – 9 Frank Stapleton, 10 Norman Whiteside. I de båda FA-cupfinalerna spelade Alan Davies i tröja nummer 11 istället för en skadad Steve Coppell och Ray Wilkins spelade i tröja nummer 4. I Ligacupfinalen spelade Wilkins i tröja nummer 7 istället för Bryan Robson.

Tröjorna tillverkades av Adidas och sponsor var från och med denna säsong Sharp Electronics. Reklam på tröjorna var dock ännu inte tillåten i tv-sända matcher. Designen var ny för året och tröjorna var kritstrecksrandiga samt hade flerfärgad V-hals och muddar. Byxor och strumpor var likadana som tidigare. I FA-cupfinalen återfanns inskriptionen ”F.A. Cup Final Wembley 1983” nedanför klubbmärket och i Ligacupfinalen, där United spelade i sina vita reservtröjor, löd inskriptionen ”Milk Cup Final Wembley 1983” (Ligacupen hette officiellt Milk Cup av sponsortekniska skäl).

Tottenham Hotspur 1980–1982

Säsongen 1980/81 slutade Tottenham på tionde plats i ligan, fyra placeringar bättre än året innan. Steve Archibald, nyförvärv från Aberdeen, gjorde 20 mål och blev skyttekung i ligan tillsammans med Aston Villas Peter Withe. I FA-cupen tog man sig till final mot Manchester City. Matchen slutade 1–1 efter att Tommy Hutchison gjort båda målen – i första halvlek gav han sitt Manchester City ledningen och i andra halvlek gjorde han självmål. En mållös förlängning innebar att matchen fick spelas om fem dagar senare. Denna gång vann Tottenham med 3–2 efter två mål av argentinaren Riccardo Villa och ett av Garth Crooks.

Laguppställning FA-cupfinalen 1981: 1 Milija Aleksic – 5 Steve Perryman, 3 Paul Miller, 4 Graham Roberts, 2 Chris Hughton – 6 Riccardo Villa, 7 Osvaldo Ardiles, 10 Glenn Hoddle, 9 Tony Galvin – 8 Steve Archibald, 11 Garth Crooks; avbytare 12 Garry Brooke. I omspelet var laguppställningen densamma förutom att Perryman och Villa bytte nummer med varandra.

Segern i FA-cupen gav Tottenham en plats i Cupvinnarcupen 1981/82. Under hösten slog man ut Ajax och Dundalk och i vårens kvartsfinaler besegrade man Eintracht Frankfurt, men i semifinalen tog det stopp mot Barcelona. I ligan slutade Tottenham på fjärde plats, den bästa placeringen på elva år. Precis som 1981 gick Tottenham till final i FA-cupen och även denna gång slutade matchen oavgjort, 1–1. Motståndare var Queens Park Rangers och i omspelsmatchen fem dagar senare gjorde Tottenhams Glenn Hoddle matchens enda mål på straff i sjätte minuten. Segern var klubbens sjunde i FA-cupens historia och därmed tangerade man Aston Villas rekord satt 25 år tidigare. Tottenham tog sig även till final i Ligacupen där det dock blev förlust mot Liverpool som vann med 3–1 efter förlängning.

Laguppställning FA-cupfinalen 1982: 1 Ray Clemence – 6 Steve Perryman, 3 Paul Miller, 4 Paul Price, 2 Chris Hughton – 5 Micky Hazard, 7 Graham Roberts, 10 Glenn Hoddle, 9 Tony Galvin – 8 Steve Archibald, 11 Garth Crooks; avbytare 12 Garry Brooke. Osvaldo Ardiles deltog inte i finalen då han hade fått tillstånd att ansluta till Argentinas VM-lag. Riccardo Villa valde att inte delta i finalen på grund av det pågående Falklandskriget mellan England och Argentina.

Tröjorna tillverkades av Le coq sportif. Hemmatröjan var vit med V-hals och centralt placerat klubbmärke. Tröjtillverkarens logga återfanns på ärmarna. Byxorna var vanligtvis mörkblå, men i Cupvinnarcupen 1981/82 spelade Tottenham i vita byxor. Reservstället bestod av gula tröjor med mörkblå fält över axlarna, gula byxor och gula strumpor. Under 1980/81 var numren av den gamla sorten, men nästa säsong användes en modernare typ i 3D-stil. Dessa nummer debuterade i FA-cupfinalen 1981, men i omspelsmatchen användes de gamla numren. På tröjorna i FA-cupfinalerna 1981 och 1982 återfanns en inskription under klubbmärket: ”F.A. Cup Final Wembley 1981” respektive ”F.A. Cup Final Wembley 1982”.

Brighton and Hove Albion 1980–1983

Brighton slutade på nittonde plats i ligan 1980/81 och trettonde plats 1981/82, men 1982/83 kom man sist i tabellen och åkte ner i division två. I gengäld tog sig laget hela vägen till final i FA-cupen 1983. På vägen mot finalen besegrades Newcastle, Manchester City, Liverpool, Norwich och Sheffield Wednesday. Finalen mot Manchester United på Wembley slutade 2–2 efter en sen kvittering av Gary Stevens. I omspelet fem dagar senare var Brighton chanslöst och föll med 4–0.

Laget i FA-cupfinalen 1983: Graham Moseley – Chris Ramsey, Gary Stevens, Steve Gatting, Graham Pearce – Neil Smillie, Tony Grealish, Jimmy Case, Gary Howlett – Michael Robinson, Gordon Smith. I omspelet spelade Gatting högerback istället för Ramsey och Steve Foster tog Gattings plats i mittförsvaret.

Tröjorna tillverkades av Adidas och sponsor var British Caledonian. Adidas valde en helblå tröja med vit krage och vita muddar istället för klubbens traditionella blåvitrandiga tröja. På den gula bortatröjan var sponsorns text British Caledonian Airways. I FA-cupfinalen 1983 användes en ny tröjmodell med V-hals och smala vita och röda ränder. Under klubbmärket återfanns inskriptionen ”F.A. Cup Final / Wembley 1983”.

Manchester United 1978–1980

Manchester United slutade på nionde plats i ligan 1978/79, en placering bättre än året innan. I Ligacupen åkte man ut mot Watford redan i tredje omgången, men i FA-cupen tog man sig till final efter att ha besegrat Liverpool i en omspelsmatch i semifinalen. I finalen mötte man Arsenal och Londonlaget gjorde två mål i första halvlek, men i slutet av matchen kom United tillbaka till 2–2 genom mål av Gordon McQueen och Sammy McIlroy. Precis efteråt gjorde dock Alan Sunderland segermålet, 3–2 till Arsenal.

Nästa säsong, 1979/80, var laget med i toppen av tabellen, men slutade till sist på andra plats, två poäng efter Liverpool. I FA-cupen blev det förlust mot Tottenham efter omspel i tredje omgången och i Ligacupen slog man ut samma lag i andra omgången, men förlorade sedan mot Norwich.

Laget 1978/79: 1 Gary Bailey – 2 Brian Greenhoff/Jimmy Nicholl, 5 Gordon McQueen, 6 Martin Buchan, 3 Arthur Albiston – 4 Sammy McIlroy, 10 Lou Macari, 11 Mickey Thomas – 7 Steve Coppell, 8 Jimmy Greenhoff, 9 Joe Jordan. Mickey Thomas värvades från Wrexham i november 1978. Steve Coppell spelade samtliga 42 ligamatcher. Bästa målskytt blev Jimmy Greenhoff med totalt sjutton mål varav elva i ligan. Även Coppell gjorde elva ligamål (plus ett i FA-cupen).

Sommaren 1979 värvades mittfältaren Ray Wilkins från Chelsea för klubbrekordet 750 000 pund och Brian Greenhoff såldes till Leeds United. Jämfört med 1978/79 tog Wilkins plats i laget istället för Jimmy Greenhoff som bara spelade fem ligamatcher på grund av skada. Gary Bailey, Jimmy Nicholl, Martin Buchan och Steve Coppell spelade samtliga 42 ligamatcher och Joe Jordan blev bäste målskytt med tretton mål.

Tröjorna var av samma modell som tidigare, men under 1978/79 hade man ett speciellt klubbmärke för att fira klubbens 100-årsjubileum (detta klubbmärke användes även i några matcher 1979/80). Tröjnumren var också av en annan modell än tidigare.

Manchester City 1978–1981

I slutet av 70-talet började det gå sämre för Manchester City och laget höll till på undre halvan av tabellen. Tabellplaceringarna 1978/79–1980/81 var 15–17–12. 1981 lyckades dock City ta sig till final i FA-cupen där man mötte Tottenham. Yttern Tommy Hutchison gav Manchester City ledningen i första halvlek, men i andra halvlek gjorde han självmål och matchen slutade 1–1. I omspelsmatchen fem dagar senare vann Spurs med 3–2. Samma år tog man sig till semifinal i Ligacupen där det blev förlust mot Liverpool.

1978/79 deltog Manchester City också i UEFA-cupen. Under hösten slog man ut Twente, Standard Liège och Milan, men i vårens kvartsfinaler blev det förlust mot Borussia Mönchengladbach.

Laget 1978/79: 1 Joe Corrigan – 2 Kenny Clements, 5 Dave Watson, 6 Paul Futcher/4 Tommy Booth, 3 Willie Donachie/Paul Power – 10 Asa Hartford, 8 Gary Owen/Colin Viljoen, 4/6 Paul Power – 7 Mike Channon, 9 Brian Kidd/Barry Silkman, 11 Peter Barnes. Högerbacken Kenny Clements bröt benet i matchen mot Ipswich den 25 november 1978. Flera spelare användes sedan som högerback, oftast Willie Donachie eller Ray Ranson. I mars 1979 såldes Brian Kidd till Everton och i slutet av säsongen spelade Barry Silkman (nyförvärv från Plymouth) i tröja nummer 9. Joe Corrigan spelade samtliga 42 ligamatcher och Mike Channon och Gary Owen blev bästa målskyttar med elva ligamål var (av Owens mål kom sex stycken till på straff).

Laget i FA-cupfinalen 1981: 1 Joe Corrigan – 2 Ray Ranson, 4 Nicky Reid, 6 Tommy Caton, 3 Bobby McDonald – 10 Tommy Hutchison, 8 Barry Gow, 9 Steve MacKenzie, 5 Paul Power – 7 Dave Bennett, 11 Kevin Reeves.

Hemmastället bestod av ljusblå tröjor med vit krage och vit Umbro-markering längs ärmarna, ljusblå byxor och ljusblå strumpor. 1978/79 var bortatröjan vit med en rödsvart diagonal på framsidan, men från och med 1979/80 användes en rödsvartrandig tröja med vit V-hals.

Arsenal 1978–1981

Säsongerna 1978/79–1980/81 var Arsenals tabellplaceringar 7–4–3. Laget gick till final i FA-cupen 1979 och 1980 (man gick även till final 1978). 1979 krävdes det fyra omspelsmatcher för att besegra Sheffield Wednesday i tredje omgången. I finalen blev det seger över Manchester United med 3–2. Brian Talbot och Frank Stapleton gav Arsenal en 2–0-ledning i första halvlek, men under matchens fem sista minuter gjordes tre mål. Manchester United kom tillbaka till 2–2, men precis efteråt gjorde Arsenal 3–2 genom Alan Sunderland som gav klubben dess femte FA-cuptitel. 1980 gick Arsenal till final efter att ha besegrat Liverpool i semifinalen, men inte förrän efter tre omspelsmatcher. I finalen blev det förlust med 0–1 mot West Ham och 1981 åkte man ut mot Everton i tredje omgången.

Arsenal deltog i UEFA-cupen 1978/79 och slog då ut östtyska Lokomotiv Leipzig och jugoslaviska Hajduk Split, men åkte sedan ut mot Röda Stjärnan från Belgrad. I Cupvinnarcupen hösten 1979 slog Arsenal ut turkiska Fenerbahçe och östtyska Magdeburg. I kvartsfinalen i mars 1980 besegrade man IFK Göteborg med 5–1 på Highbury medan returen på Ullevi blev mållös. I semifinalen fick man 1–1 hemma mot Juventus, men lyckades sedan vinna med 1–0 i Turin. Finalen mot Valencia, som spelades på Heyselstadion i Bryssel, slutade 0–0 och fick avgöras på straffar. Där blev det spansk seger efter att Liam Brady och Graham Rix missat för Arsenal.

Laget 1978/79: 1 Pat Jennings – 2 Pat Rice, 5 David O’Leary, 6 Willie Young, 3 Sammy Nelson – 10 David Price, 4 Brian Talbot, 7 Liam Brady, 11 Graham Rix – 8 Alan Sunderland, 9 Frank Stapleton. Brian Talbot värvades från Ipswich i januari 1979. Frank Stapleton blev bäste målskytt med totalt 28 mål varav sjutton i ligan medan Liam Brady, som gjorde tretton ligamål, blev utsedd till Årets spelare i England av spelarföreningen PFA.

Sommaren 1979 värvades den rutinerade mittfältaren John Hollins från Queens Park Rangers. Han och David Price konkurrerade om en plats på mittfältet och de båda spelade ungefär hälften av matcherna 1979/80. Brian Talbot spelade samtliga 70 tävlingsmatcher under säsongen. Alan Sunderland blev bäste målskytt med totalt 29 mål varav fjorton i ligan och Frank Stapleton var näst bäst med totalt 24 mål varav fjorton i ligan.

Inför 1980/81 såldes Liam Brady till Juventus. Arsenal värvade målvakten George Wood från Everton och vänsterbacken Kenny Sansom från Crystal Palace. Sansom tog en ordinarie plats istället för Sammy Nelson och spelade samtliga 42 ligamatcher medan Wood inte kunde konkurrera ut Pat Jennings. Däremot tog John Devine över som högerback istället för Pat Rice som i november 1980 såldes till Watford. I mars 1981 såldes David Price till Crystal Palace och samtidigt gick mittfältaren Peter Nicholas åt motsatt håll.

Hemmatröjan var likadan som tidigare förutom att Umbro-loggan var placerad på ena bröstet. Under kanonen på vänstra bröstet fanns också tre ”kanonkulor” med klubbens initialer AFC. Bortatröjan var gul med blå krage och med kanonen och Umbro-loggan på varsitt bröst. I FA-cupfinalen 1979 återfanns inskriptionen ”F.A. Cup Final / Wembley 1979” runt kanonen. I 1980 års final löd inskriptionen under kanonen ”78 Wembley 79 / 1980” för att visa att det var tredje året i rad som laget var i final. I Cupvinnarcupfinalen 1980 löd inskriptionen ”European Cup Winners Cup Final / Brussels 1980”. I denna match användes även en annan typ av tröjnummer än vad laget hade haft tidigare.

Ipswich Town 1977/78

Ipswich Town slutade på artonde plats i ligan 1977/78 vilket var lagets sämsta placering sedan 1970/71. I UEFA-cupen slog man ut Landskrona BoIS och Las Palmas. I tredje omgången slog man Barcelona med 3–0 hemma på Portman Road, men i returen hämtade spanjorerna in underläget till 3–3 och vann sedan på straffsparkar. Ipswich tog sig till final i FA-cupen genom att slå ut Cardiff City, Hartlepool United, Bristol Rovers (efter omspel), Millwall och West Bromwich Albion. I finalen på Wembley besegrade man Arsenal med 1–0 efter mål av Roger Osborne i 77:e minuten.

Laget 1977/78: Paul Cooper – George Burley, Allan Hunter, Russell Osman, Mick Mills – Roger Osborne, Brian Talbot, Eric Gates/John Wark – David Geddis/Trevor Whymark, Paul Mariner, Clive Woods. Paul Cooper och Brian Talbot spelade flest matcher (40 ligamatcher var) och Paul Mariner blev bäste målskytt med elva ligamål.

Tröjorna tillverkades från och med 1977/78 av Adidas. Hemmatröjan var blå med vit krage och tre vita ränder längs ärmarna. Bortatröjan var i samma stil fast vit med svart krage och tre svarta ränder längs ärmarna.