Etikett: FA-cupen

25 oktober 2024

Liverpool 1987/88

Liverpool inledde säsongen 1987/88 med 29 raka ligamatcher utan förlust. Sviten bröts när Everton vann med 1–0 i derbyt på Goodison Park den 20:e mars 1988. Innan dess hade laget öst in mål. Under hösten gjorde Liverpool fyra mål i fyra raka matcher. Efter 4–1 mot Newcastle den 20:e september blev det 4–0 i tre matcher i rad. Motståndare var Derby County, Portsmouth och Queens Park Rangers. Mot Newcastle gjorde Steve Nicol hattrick och i nästa match mot Derby County upprepade John Aldridge bedriften. Aldridge gjorde för övrigt mål i nio matcher i rad i början av säsongen.

Han och Liverpool fortsatte sedan att göra mål och fram till förlusten mot Everton gjorde laget fyra mål i ytterligare fyra matcher, mot Newcastle (för andra gången), Coventry och två gånger mot Watford. Efter en 2–1-seger över Wimbledon blev det sedan ytterligare en förlust, 1–2 mot Nottingham Forest. Det stannade vid två förluster. På de avslutande åtta matcherna blev det tre segrar och fem oavgjorda. I två av dessa matcher gjorde Liverpool fem mål – 5–0 i returen mot Nottingham Forest och 5–1 mot Sheffield Wednesday i näst sista omgången. Laget kom upp i 90 poäng efter 26 segrar, 12 oavgjorda och två förluster. Liverpool gjorde dessutom 87 mål och blev engelska mästare för sjuttonde gången.

Liverpool till final i FA-cupen 1988

I höstens Ligacupspel slog Liverpool ut Blackburn Rovers efter 1–1 borta och 1–0 hemma. Det blev sedan förlust med 0–1 mot Everton. I FA-cupen skulle dock Liverpool ta sig längre. Det började med en mållös match mot Stoke City, men i omspelet gjorde Liverpools Peter Beardsley matchens enda mål. Laget fortsatte sedan att hålla nollan när man slog ut Aston Villa (2–0), Everton (1–0) och Manchester City (4–0).

I semifinalen blev det seger med 2–1 över Nottingham Forest och i finalen på Wembley väntade överraskningslaget Wimbledon. Liverpool var storfavoriter till att vinna, men det var Londonlagets Lawrie Sanchez som nickade bollen i mål i matchens 37:e minut. Efter en timme fick Liverpool straffspark, men Dave Beasant räddade John Aldridges elvametare. Han blev därmed den förste spelare att missa en straffspark i en FA-cupfinal på Wembley. Trots att Liverpool tryckte på lyckades Wimbledon stå emot tiden ut. Matchen slutade 1–0 och Wimbledon stod därmed för en av största skrällarna i FA-cupens historia.

Spelarna i Liverpool 1987/88

Ordinarie laguppställning: 1 Bruce Grobbelaar – 4 Steve Nicol, 2 Gary Gillespie, 6 Alan Hansen, 3 Barry Venison/Gary Ablett – 9 Ray Houghton, 11 Steve McMahon, 5 Ronnie Whelan/Nigel Spackman, 10 John Barnes – 7 Peter Beardsley, 8 John Aldridge.

Under sommaren 1987 hade den store målskytten Ian Rush lämnat Liverpool för spel i italienska Juventus. Som ersättare till honom värvade man Peter Beardsley från Newcastle för den engelska rekordsumman 1,9 miljoner pund. Från Watford värvade man också engelska landslagets vänsterytter John Barnes för 900 000 pund. I oktober anlände irländske mittfältaren Ray Houghton från Oxford United för 825 000 pund. Steve Nicol spelade samtliga 50 liga- och cupmatcher under säsongen medan Alan Hansen och Steve McMahon bara missade en match var. John Aldridge blev skyttekung i division ett med sina 26 mål. Därtill stod han för tre fullträffar i cuperna. Dessutom gjorde Beardsley och Barnes femton ligamål var plus tre respektive två i FA-cupen. Barnes blev även utsedd till årets spelare i England.

Tröjorna

Adidas levererade nya tröjor till Liverpool inför 1987/88. En skillnad mot tidigare var att halsen var av en överlappande typ och hade en rundare form. Dessutom gick de tre ränderna hela vägen från halsen till ärmsluten. På hemmatröjan var halsen och ränderna vita med grå och röda bårder. Man lanserade också ett nytt klubbmärke där fågeln var placerad inuti en sköld. Utanpå skölden fanns klubbnamnet Liverpool Football Club. I FA-cupfinalen återfanns inskriptionen ”F.A. Cup Final Wembley 1988” runt Adidas-märket på höger bröst. I denna match var inhopparen Craig Johnston, i tröja nummer 12, den enda som spelade i långärmat. Byxor och strumpor var röda med tre likadana ränder som på tröjan.

Bortastället var i samma stil som hemmastället fast silverfärgat. Halsen och de tre ränderna var röda med vita och grå bårder. I början av säsongen var sponsorloggan, Crown Paints, vit med en röd bård på bortatröjan. Detta syntes dock så dåligt att man ändrade till röd logga. Tröjor med den vita loggan användes i bortamatcherna mot Arsenal och West Ham i augusti och september.

18 oktober 2024

Wimbledon 1987/88

Inför säsongen 1987/88 tog Bobby Gould över som manager för Wimbledon. Han kom närmast från Bristol City och ersatte Dave Bassett som hade avgått efter föregående säsong. Gould och hans Wimbledon inledde säsongen med en 1–0-förlust borta mot Watford. Därefter blev det tre segrar och lika många oavgjorda innan man förlorade fyra raka matcher. Laget låg nu på trettonde plats i tabellen, men på de följande tretton matcherna blev det bara en förlust, 1–0 borta mot Sheffield Wednesday. Den matchen följdes av fem raka segrar mellan den artonde december och den andra januari. Efter 5–2-segern över Oxford United den dagen hade Wimbledon klättrat upp till femte plats. På de sexton sista matcherna blev det bara tre segrar, men desto fler oavgjorda, åtta stycken närmare bestämt. Wimbledon slutade därmed på sjunde plats i division ett 1987/88, en placering sämre än föregående säsong.

Wimbledon vinner FA-cupen 1987/88

I Ligacupens andra omgång slog Wimbledon ut Rochdale efter 1–1 borta och seger med 2–1 hemma. Därefter besegrade man Newcastle United, även denna gång med 2–1. I fjärde omgång blev det dock förlust med samma siffror mot Oxford United. Wimbledon gick in i tredje omgången av Full Members’ Cup (Simod Cup), men förlorade mot Coventry City, även här med siffrorna 2–1.

Desto bättre skulle det gå för Wimbledon i FA-cupen 1987/88. Man började med att besegra West Bromwich Albion med 4–1 i tredje omgången. Därefter slog Wimbledon även ut Mansfield Town (2–1) och Newcastle United (3–1). Det blev sedan seger med 2–1 både i kvartsfinalen mot Watford och i semifinalen mot Luton Town. I finalen på Wembley den fjortonde maj 1988 mötte man Liverpool som precis hade blivit ligamästare. Wimbledon tog ledningen i 37:e minuten när Lawrie Sanchez nickade in en frispark av Dennis Wise. Efter en timmes spel fick Liverpool straffspark. Dave Beasant räddade John Aldridges försök och blev den förste målvakt att rädda en straff i en FA-cupfinal på Wembley. Wimbledon stod emot trycket från Liverpool och när domaren blåste av matchen var sensationen ett faktum. Wimbledon vann med 1–0 och stod därmed för en av de största skrällarna i FA-cupens historia.

Laget i FA-cupfinalen: 1 Dave Beasant – 2 Clive Goodyear, 5 Eric Young, 6 Andy Thorn, 3 Terry Phelan – 8 Alan Cork (ut 56), 4 Vinnie Jones, 10 Lawrie Sanchez, 11 Dennis Wise – 9 John Fashanu, 7 Terry Gibson (ut 63); avbytare: 12 John Scales (in 63), 14 Laurie Cunningham (in 56).

Se FA-cupfinalen 1988 i sin helhet här:

Tröjorna

Spall levererade tröjorna till Wimbledon 1987/88 och sponsor var Truman. Tröjorna kan vid en första anblick se ut att vara likadana som 1986/87, men det finns några skillnader. Halsen hade en annan form där den ena sidan överlappade den andra. Dessutom gick det gula fältet längre ner och linjen nedanför satt även den längre ner. I FA-cupfinalen bytte man sponsor till ett annat bryggeri, nämligen Carlsberg som kom att sponsra klubben under nästa säsong. På tröjorna i finalen återfanns även texterna ”F.A. Cup Finalists” och ”Wembley 1988” nedanför den gula linjen.

12 maj 2024

Coventry City 1986/87

Coventry City inledde ligasäsongen 1986/87 med en 1–0-förlust borta mot West Ham United. Därefter blev det sju raka matcher utan förlust och laget klättrade upp till fjärde plats i tabellen. Efter ett par förluster hemma mot Aston Villa (0–1) och borta mot Oxford United (2–0) blev det sedan ytterligare fyra matcher utan nederlag. På årets sju sista matcher vann Coventry tre gånger, förlorade lika många och spelade en oavgjord. I sista matchen för året besegrade man Tottenham Hotspur med 4–3 i en målrik tillställning. Coventry låg då på sjunde plats i tabellen.

För Coventry City började 1987 mindre bra med fyra förluster och bara en seger (2–1 borta mot Newcastle United) på de sex första ligamatcherna. Det innebar att laget sjönk till tionde plats, men man tog igen ett par placeringar genom att därefter vinna fyra raka matcher, samtliga på hemmaplan. På de följande fyra matcherna blev det tre förluster samt en mållös match borta mot Nottingham Forest. Laget avslutade sedan säsongen med tre segrar och fyra oavgjorda på de sju sista matcherna. Coventry City slutade därmed på tionde plats i ligan 1986/87, på samma poäng (63) som Watford.

Coventry City vinner FA-cupen 1987

I Ligacupens andra omgång slog Coventry ut Rotherham United efter seger med 3–2 hemma och 1–0 i returen. Det blev sedan även seger med 2–1 över Oldham Athletic, men i fjärde omgången spelade man en mållös match mot Liverpool. I omspelet var Liverpool det starkare laget och vann med 3–1. Det skulle dock gå bättre för Coventry i FA-cupen. Där besegrade man Bolton Wanderers med 3–0 i tredje omgången. Därefter slog man självaste Manchester United med 1–0 på Old Trafford och samma siffror blev det mot Stoke City i femte omgången. Coventry fortsatte sedan med att besegra Sheffield Wednesday med 3–1. Semifinalen mot Leeds United på Hillsborough i Sheffield stod 2–2 vid full tid, men nio minuter in i förlängningen avgjorde Dave Bennett för Coventry.

Laget var nu framme i final. Matchen spelades på Wembley den 16:e maj 1987 och motståndare var Tottenham Hotspur. Londonlaget tog ledningen genom Clive Allen redan i den andra minuten, men bara sju minuter senare kvitterade Dave Bennett. Fem minuter för paus tog Tottenham återigen ledningen, denna gång genom Gary Mabbutt. I mitten av andra halvlek kvitterade Coventry på nytt. Bennetts högerinlägg nådde Keith Houchen som nickade i mål. Ställningen 2–2 stod sig matchen ut varpå förlängning vidtog. I förlängningens sjätte minut spelade Lloyd McGrath in bollen framför Tottenhams mål. Bollen tog på Gary Mabbutt som styrde in bollen i eget mål. Det blev sedan inga fler mål och Coventry City hade vunnit sin första stora titel.

Spelarna i Coventry City 1986/87

Ordinarie laguppställning: 1 Steve Ogrizovic – 2 Brian Borrows, 5 Brian Kilcline, 6 Trevor Peake, 3 Greg Downs – 7 Dave Bennett, 4 Lloyd McGrath, 8 David Phillips, 11 Nick Pickering – 9 Cyrille Regis, 10 Keith Houchen.

Brian Borrows skadade sig i sista ligamatchen och missade FA-cupfinalen. David Phillips gick då ner som högerback och Micky Gynn tog den vakanta mittfältsplatsen. Avbytare i finalen var nummer 12 Steve Sedgley och nummer 14 Graham Rodger (inbytt för Kilcline i 89:e minuten). Laget leddes av tränarduon John Sillett och George Curtis.

Målvakten Ogrizovic spelade samtliga 42 ligamatcher och Cyrille Regis blev bäste målskytt med tolv ligamål. Bland de nya spelarna i laget fanns mittfältaren Steve Sedgley (egen produkt), walesiske landslagsmannen David Phillips (Manchester City) och anfallaren Keith Houchen (Scunthorpe United). I oktober anlände även mittfältaren Dean Emerson från Rotherham United.

Tröjorna

Säsongen 1986/87 levererade Triple S Sports tröjorna till Coventry City. Årets hemmatröja var blåvitrandig med en blå nyans som var något mörkare än vanligt. Den hade marinblå V-hals och muddar med två vita ränder. Till denna tröja använde man vita byxor med en marinblå rand längs sidan, men i vissa bortamatcher använde man marinblå byxor. Strumporna var ljusblå med tre marinblå och två vita ränder upptill.

I början av säsongen saknade Coventry sponsor, men i oktober dök Granada Social Clubs upp på tröjorna. Den första varianten hade mörkblå text, men i november bytte man till röd text. I januari tog man fram ännu en variant med vit text på röd botten. På dessa tröjor satt dessutom numren på en vit ruta.

Tröjorna som Coventry använde i FA-cupfinalen hade texten Granada Bingo med ett annat typsnitt än de andra varianterna som förekommit under säsongen. Men detta var inte den enda förändringen. På höger bröst återfanns en bild av FA-cuppokalen med texten ”F.A. Cup Final / Wembley 1987” runtom. Tröjtillverkarens logga hade man flyttat till ärmarna. Även numren på ryggen hade Triple S Sports-logotypen i nederkant.

Bortatröjan var gulrandig och och nästan identisk med Umbro-tröjan från föregående säsong. Men precis som hemmatröjan hade den två ränder istället för tre på hals och muddar. Tröjnumren var också marinblå istället för röda. Tillhörande byxor var gula med en marinblå rand längs sidan och strumporna behöll man från det gamla Umbro-matchstället.

Coventry City 1986/87 (hemma augusti–september)

3 december 2023

Manchester United 1993/94

Manchester United inledde säsongen 1993/94 med Charity Shield-matchen mot Arsenal på Wembley. United var ju regerande ligamästare och Arsenal hade vunnit FA-cupen 1993. Matchen slutade 1–1 efter ett tidigt mål av Mark Hughes följt av kvittering av Ian Wright fem minuter för paus. Segraren avgjordes genom straffsparksläggning och där var United det bättre laget – 5–4 i straffar till United som tog hem ännu en titel.

Manchester United blir engelska mästare 1993/94

En vecka senare startade Premier League och Manchester United besegrade Norwich City med 2–0 i premiären. Det blev sedan ytterligare fyra segrar och en oavgjord (1–1 mot Newcastle) innan första förlusten kom, 0–1 borta mot Chelsea. Fyra dagar senare, den 15 september, inleddes kvalet till Champions League. Manchester United mötte ungerska Kispest Honvéd och engelsmännen vann med 3–2 i första mötet i Budapest. Det blev seger även i returen på Old Trafford, denna gång med 2–1. I nästa omgång mötte man turkiska Galatasaray. United gick upp i en tvåmålsledning redan efter fjorton minuter, men turkarna kvitterade till 2–2 bara arton minuter senare. Lagen gjorde sedan varsitt mål i andra halvlek och matchen slutade 3–3. Returen i Istanbul förblev mållös och Galatasaray gick därför vidare till gruppspelet tack vare fler gjorda bortamål.

Desto bättre gick det i ligan. Efter förlusten mot Chelsea spelade Manchester United 22 matcher i rad utan förlust. Den femte mars bröts den förlustfria sviten och återigen var det Chelsea som vann med matchens enda mål. United skakade dock snabbt av sig förlusten och i nästa omgång tog man sin största seger för säsongen, 5–0 mot Sheffield Wednesday. Därefter blev det två stycken 2–2-matcher mot Swindon Town respektive Arsenal innan man besegrade Liverpool med 1–0. Trots två förluster på tre matcher (mot Blackburn Rovers och Wimbledon) behöll laget serieledningen. Det blev sedan fyra segrar i rad innan man avslutade ligasäsongen med en mållös match mot Coventry City. Manchester United vann därmed Premier League 1993/94 och tog sin nionde ligatitel. Laget tog 94 poäng och slutade åtta poäng före tvåan Blackburn Rovers.

Final i Coca-Cola Cup 1993/94

Den 22 september inledde Manchester United spelet i Ligacupen (eller Coca-Cola Cup som turneringen hette officiellt) 1993/94 med att förlora med 1–2 mot division ett-laget Stoke City. United vann dock returen med 2–0 och gick därför vidare till nästa omgång. Under hösten slog man sedan ut Leicester City (5–1) och Everton (2–0). I januari 1994 mötte man Portsmouth i kvartsfinalen. Matchen slutade 2–2, men Manchester United vann omspelet med 1–0. Semifinalerna avgjordes genom dubbelmöten och motståndare var Sheffield Wednesday. United vann båda mötena, först med 1–0 hemma och sedan med 4–1 borta.

Manchester United mötte Aston Villa i finalen på Wembley den 27 mars 1994. Aston Villa tog ledningen i första halvlek och ökade sedan på till 2–0 i andra halvlek. Mark Hughes reducerade i 83:e minuten, men i 90:e minuten tog Andrei Kanchelskis bollen med hand i eget straffområde och blev utvisad. Dean Saunders satte den påföljande straffsparken och fastställde slutresultatet till 3–1.

Manchester United vinner FA-cupen 1994

Förlusten i Ligacupfinalen innebar att Manchester United gick miste om chansen att vinna en trippel. Samtidigt som man radade upp segrar i ligan avancerade man även i FA-cupen. Laget besegrade först Sheffield United med 1–0 i tredje omgången. Därefter slog man även ut Norwich City (2–0), Wimbledon (3–0) och Charlton Athletic (3–1). Semifinalen mot Oldham Athletic slutade 1–1, men i omspelet gick United segrande med 4–1.

I FA-cupfinalen på Wembley den 14 maj 1994 stod Chelsea för motståndet. Efter en mållös första halvlek tog Manchester United kommandot efter paus. I mitten av andra halvlek gjorde United tre mål på nio minuter. Eric Cantona gjorde två mål, båda på straff, och Mark Hughes ökade på till 3–0. På stopptid blev Paul Ince frispelad och rundade Dmitri Kharin i Chelseas mål. Han passade bollen till Brian McClair som fastställde slutresultatet till 4–0. Manchester United tog därmed sin åttonde FA-cuptitel och blev samtidigt den fjärde klubben på 1900-talet att vinna liga- och FA-cup-dubbeln.

Laguppställning FA-cupfinalen 1994: 1 Peter Schmeichel – 2 Paul Parker, 4 Steve Bruce, 6 Gary Pallister, 3 Denis Irwin (ut 86) – 14 Andrei Kancheslskis (ut 86), 16 Roy Keane, 8 Paul Ince, 11 Ryan Giggs – 7 Eric Cantona, 10 Mark Hughes; avbytare: 25 Gary Walsh (målvakt), 5 Lee Sharpe (in 86), 9 Brian McClair (in 86).

På YouTube kan du se FA-cupfinalen 1994 i sin helhet.

Spelarna i Manchester United 1993/94

Ordinarie laguppställning: 1 Peter Schmeichel – 2 Paul Parker, 4 Steve Bruce, 6 Gary Pallister, 3 Denis Irwin – 14 Andrei Kancheslskis/11 Ryan Giggs, 16 Roy Keane, 8 Paul Ince, 11 Ryan Giggs/5 Lee Sharpe – 7 Eric Cantona, 10 Mark Hughes.

Sommaren 1993 tävlade Manchester United med Arsenal och Blackburn Rovers om att värva Nottingham Forests 21-årige mittfältare Roy Keane. United vann till slut dragkampen och som kompensation fick Forest 3,75 miljoner pund vilket var nytt rekord för en övergång inom brittisk fotboll. Keanes ankomst ledde till att veteranen Bryan Robson bara spelade tio ligamatcher från start. Detta skulle bli Robsons trettonde och sista säsong i Manchester United. Efter totalt 461 matcher och 99 mål för klubben gick han sommaren 1994 över till Middlesbrough för att bli spelande manager.

Steve Bruce och Denis Irwin spelade mest med totalt 62 av 63 matcher (61 från start plus ett inhopp var). Dessutom spelade Peter Schmeichel och Gary Pallister 60 matcher var. Eric Cantona blev bäste målskytt med totalt 25 mål varav 18 i ligan. Hans anfallskollega Mark Hughes stod för 22 fullträffar varav tolv i ligan.

Tröjorna

Manchester United behöll samma hemmatröja 1993/94 om föregående säsong. Dessa tillverkades av Umbro och sponsor var japanska elektronikföretaget Sharp. En skillnad var att man från och med 1993/94 hade spelarnas namn på ryggen. Spelarna hade också personliga tröjnummer förutom i Champions League där startelvorna fortfarande var numrerade 1–11. Som regerande ligamästare hade Manchester United speciella Premier League-märken på ärmarna. Dessa hade texten ”Champions 1992-1993” och hade ett guldfärgat lejon istället för ett blått. Tröjorna som laget använde i FA-cupfinalen hade inskriptionen ”F.A. Cup Final 1993” nedanför klubbmärket. En annan skillnad var att tröjnumren i FA-cupfinalen bara hade texten Umbro utan de dubbla diamant-formerna. Hemmabyxorna var som vanligt vita i första hand, men i vissa bortamatcher använde man svarta byxor. Samma sak var det med strumporna, fast tvärtom. Svarta strumpor var förstavalet, men borta mot Newcastle och Wimbledon spelade United i vita strumpor.

Till 1993/94 fick Manchester United en ny bortatröja i svart med gula och blå detaljer. Sponsortexten på denna tröja löd ”Sharp Viewcam” istället för bara Sharp. Tillhörande byxor och strumpor var i samma färger, men borta mot Southampton använde man blå strumpor.

I cupmatcherna hade domarna svarta tröjor. Därför fick Manchester United använde den gulgröna bortatröjan från 1992/93 när det krävdes. Den kom till användning i FA-cupmatcherna mot Sheffield United och Wimbledon samt i Ligacupmatcherna mot Stoke och Aston Villa. I finalen mot Aston Villa återfanns inskriptionen ”The Coca-Cola Cup / The Final / Wembley 1994” ovanför klubbmärket. United spelade även i den gulgröna tröjan borta mot Kispest Honvéd i Champions League-kvalet, men då utan Premier League-märken på ärmarna och namn på ryggen.

Manchester United 1993/94 (alternativ hemma)

9 november 2023

Chelsea 1993/94

Inför säsongen 1993/94 anlitade Chelsea Glenn Hoddle som spelande tränare. Han hade precis fört upp Swindon Town till Premier League genom kvalseger över Leicester City. Hoddles tid i Chelsea kunde dock fått en bättre start. Det blev två förluster och en oavgjord på de tre första ligamatcherna. Första segern kom i Londonderbyt mot Queens Park Rangers (2–0) i fjärde omgången. Därefter blev det tre oavgjorda och två segrar. De två vinsterna kom hemma på Stamford Bridge mot Manchester United och Liverpool och båda matcherna slutade 1–0.

Uppgången var dock bara tillfällig. Mellan den andra oktober och 27 december förlorade Chelsea nio matcher och spelade två oavgjorda. De enda poängen kom hemma mot Manchester City (0–0) och Ipswich Town (1–1). I årets sista match blev det i alla fall en 1–0-seger över Newcastle United och i början av det nya året blev det ytterligare fem segrar på nio matcher. På de avslutande tolv matcherna blev resultaten jämnt fördelade – fyra segrar, fyra oavgjorda och fyra förluster. Chelsea kom därmed upp i 51 poäng och slutade på fjortonde plats i Premier League 1993/94.

Chelsea till final i FA-cupen 1993/94

I Ligacupen slog Chelsea ut West Bromwich Albion efter 1–1 borta och seger med 2–1 hemma, men i nästa omgång föll man med 0–1 mot Manchester City. Desto bättre gick det i FA-cupen. Det började visserligen med en mållös match mot Barnet, bottenlag i division två (tredje högsta divisionen). Matchen skulle egentligen spelats på Barnets hemmaarena Underhill Stadium i norra London, men av säkerhetsskäl flyttades den till Stamford Bridge. I omspelet, som också spelades på Stamford Bridge, vann Chelsea med 4–0. Det blev oavgjort, 1–1, även i nästa omgång mot Sheffield Wednesday, men återigen vann Chelsea efter omspel, denna gång med 3–1. Chelsea slog sedan ut Oxford United (2–1), Wolverhampton Wanderers (1–0) och till sist Luton Town (2–0) i semifinalen.

Finalen spelades på Wembley den 14 maj 1994 och motståndare var ligamästarna Manchester United. Matchen var fortfarande mållös efter 45 minuter. Närmast att göra mål var Chelseas Gavin Peacock som prickade ribban i 25:e minuten. I mitten av andra halvlek tog dock United över och gjorde tre mål inom loppet av nio minuter. De två första målen kom på straff genom Eric Cantona efter att Eddie Newton och Frank Sinclair rivit ner varsin motståndare. På stopptid fastställde Brian McClair slutresultatet till 4–0. Se ett sammandrag av FA-cupfinalen 1994 på Youtube.

Laguppställning FA-cupfinalen 1994: 1 Dmitrij Kharin – 12 Steve Clarke, 5 Erland Johnsen, 35 Jakob Kjeldbjerg, 6 Frank Sinclair – 24 Craig Burley (ut 68), 18 Eddie Newton, 10 Gavin Peacock, 11 Dennis Wise – 7 John Spencer, 21 Mark Stein (ut 79); avbytare: 13 Kevin Hitchcock (målvakt), 20 Glenn Hoddle (in 68), 9 Tony Cascarino (in 79).

Spelarna i Chelsea 1993/94

Inför säsongen värvade Hoddle mittfältaren/anfallaren Gavin Peacock från Newcastle United för 1,25 miljoner pund och danske försvararen Jakob Kjeldbjerg från Silkeborg för 485 000 pund. I oktober anlände även sydafrikanske anfallaren Mark Stein från Stoke City för 1,5 miljoner pund. Stein blev lagets bäste målskytt med totalt fjorton mål varav tretton i ligan och ett i FA-cupen. Mellan december 1993 och februari 1994 satte han rekord i Premier League genom att göra mål i sju raka matcher. Även Peacock stod för fjorton mål varav åtta i ligan och sex i FA-cupen. Ryske målvakten Kharin var den som spelade mest med totalt 51 matcher varav 40 i ligan.

Tröjorna

Umbro levererade tröjorna till Chelsea 1993/94 och sponsor var amerikanska datortillverkaren Commodore som denna säsong gjorde reklam för persondatorn Amiga. Den blå hemmatröjan hade en blå krage med en röd och en vit rand samt röd hals. Byxorna var blå med röda Umbro-märken på sidorna. Strumporna var vita med blå överdel men i vissa bortamatcher spelade Chelsea i blå strumpor. I FA-cupfinalen återfanns inskriptionen ”F.A. Cup Final 1994” nedanför klubbmärket. En annan skillnad mot den vanliga hemmatröjan var att numren på ryggen enbart hade texten ”Umbro” i rött istället för hela logotypen i mörkblått.

Bortatröjan var vit med röda kritstrecksränder och var av samma modell som 1992/93. En skillnad var att man från och med 1993/94 hade spelarnas namn på ryggen. Chelsea introducerade även en ny tredjetröja i gult med svarta och vita ränder. Tillhörande byxor var svarta med vit nederkant och strumporna var gula med svart överdel.

1 november 2023

Arsenal 1992/93

Inför säsongen 1992/93 sålde Arsenal mittfältaren David Rocastle till Leeds United för två miljoner pund. Manager George Graham ersatte honom med nyblivne danske Europamästaren John ”Faxe” Jensen från Bröndby för 1,1 miljoner pund. Under säsongen var hemmaarenan Highbury en byggarbetsplats eftersom man skulle bygga om den till att endast ha sittplatser. Publikkapaciteten var därför reducerad till 29000.

Arsenal i Premier League 1992/93

Från och med denna säsong hette högsta serien i England Premier League. Arsenal inledde ligaspelet med två förluster, hemma mot Norwich City (2–4) och borta mot Blackburn Rovers (0–1). Första segern kom borta mot Liverpool (2–0) i tredje omgången i en match där Anders Limpar gjorde första målet. Efter ytterligare två segrar, mot Oldham Athletic (2–0) och Sheffield Wednesday (2–1) blev det fyra matcher utan seger. Arsenal återhämtade sig och vann sex ligamatcher i rad vilket förde upp dem i serieledning. Därefter blev det dock fyra raka förluster och laget vann bara ytterligare sex ligamatcher under säsongen. Under våren var man ett tag nere på tolfte plats i tabellen.

Arsenal avslutade ligaspelet med en 1–3-förlust i derbyt mot Tottenham Hotspur. Totalt blev det femton segrar, elva oavgjorda och sexton förluster. Laget gjorde endast 40 mål på de 42 ligamatcherna, men samtidigt släppte man bara in 38 mål. Endast mästarlaget Manchester United hade ett bättre försvar. Arsenal kom därmed på tionde plats i Premier League 1992/93, på samma poäng (56) som Chelsea.

Ordinarie laguppställning: 1 David Seaman – 2 Lee Dixon, 5 Steve Bould/Andy Linighan, 6 Tony Adams, 3 Nigel Winterburn – 11 Ray Parlour/Anders Limpar, 4 David Hillier, 7 John Jensen, 10 Paul Merson – 8 Ian Wright, 9 Alan Smith/Kevin Campbell.

Målvakten Seaman spelade mest med 39 av de 42 ligamatcherna. Limpar spelade bara tolv ligamatcher från start (han gjorde även elva inhopp) och förutom Parlour spelade även Kevin Campbell ett antal matcher i tröja nummer elva. Ian Wright blev lagets bäste målskytt med femton ligamål. Han gjorde även tio mål i FA-cupen och fem i Ligacupen. I februari 1993 återvände mittbacken Martin Keown till Arsenal efter sju år i Aston Villa och Everton. Efter säsongen tackade irländske mittbacken David O’Leary för sig efter 722 matcher i Arsenal-tröjan (klubbrekord) åren 1975–1993. Han gick sedan över till Leeds United där han avslutade karriären.

Arsenal vinner Ligacupen 1992/93

Det gick alltså inget vidare för Arsenal i ligan 1992/93, men i de båda inhemska cuperna gick det desto bättre. I Ligacupens andra omgång ställdes Arsenal mot Millwall. Det blev 1–1 både hemma och borta och genom straffsparksläggning tog sig Arsenal vidare till tredje omgången. Derby County stod för motståndet och även denna gång slutade matchen 1–1. Arsenal vann sedan omspelet den första december med 2–1.

Ligacupen fortsatte i januari 1993 och Arsenal besegrade först Scarborough (1–0) och sedan Nottingham Forest (2–1). I semifinalerna mötte man Crystal Palace och Arsenal vann första mötet med 3–1 på Selhurst Park. Seger med 2–0 i returen på Highbury innebar att Arsenal var i final. Finalen spelades på Wembley den 18 april 1993 och motståndare var Sheffield Wednesday. Amerikanen John Harkes gav Wednesday en tidig ledning, men Paul Merson kvitterade i tjugonde minuten. I mitten av andra halvlek tog Arsenal ledningen genom Steve Morrow som gjorde sitt första mål för klubben. Matchen slutade 2–1 och Arsenal hade vunnit Ligacupen för andra gången i historien. Under firandet av segern bar Tony Adams matchhjälten Morrow på sina axlar, men tappade honom och Morrow föll handlöst till marken. Det visade sig vara så illa att han fick föras till sjukhus med bruten arm vilket innebar att han missade resten av säsongen.

I Ligacupfinalen spelade man för första gången med fasta tröjnummer och namn på ryggen. I de tidigare cupomgångarna samt i ligan var spelarna numrerade 1–11. Så här ställde Arsenal upp:

1 David Seaman – 22 David O’Leary, 5 Andy Linighan, 6 Tony Adams, 3 Nigel Winterburn – 11 Ray Parlour, 15 Steve Morrow, 14 Paul Davis, 10 Paul Merson – 8 Ian Wright, 7 Kevin Campbell; avbytare: 4 Ian Selley, 9 Alan Smith.

Här är ett sammandrag av Ligacupfinalen 1993:

Dubbla cuptitlar för Arsenal 1992/93

I FA-cupens tredje omgång mötte Arsenal Yeovil Town, hemmahörande i Football Conference (femte nivån i seriesystemet). Ett hattrick av Ian Wright gav Arsenal segern med 3–1, men i nästa omgång stötte man på tuffare motstånd i form av Leeds United. Matchen slutade 2–2 och gick till omspel. Där drog Arsenal det längsta strået – seger med 3–2 och avancemang till femte omgången. Arsenal besegrade Nottingham Forest med 2–0 och därefter Ipswich Town med 4–2 i kvartsfinalen. I semifinalen ställdes Arsenal mot lokalkonkurrenten Tottenham Hotspur. Lagkaptenen Tony Adams nickade in matchens enda mål och tog sitt lag till final.

I finalen på Wembley den 15 maj 1993 väntade, precis som i Ligacupfinalen, Sheffield Wednesday. Ian Wright gav Arsenal ledningen i första halvlek, men David Hirst kvitterade i mitten av andra. Efter en mållös förlängning gick matchen till omspel fem dagar senare. Återigen gav Ian Wright Arsenal ledningen i första halvlek, men precis som i första mötet kvitterade Sheffield Wednesday i mitten andra halvlek, denna gång genom Chris Waddle. Matchen gick till förlängning, och med två minuter kvar nickade Andy Linighan bollen i mål efter en hörna av Paul Merson. Arsenal tog därmed hem FA-cupen för sjätte gången i historien och som första klubb lyckades man vinna både de inhemska cuperna under en och samma säsong.

Precis som i Ligacupfinalen hade spelarna fasta tröjnummer och namn på ryggen. I första finalmatchen ställde Arsenal upp enligt följande:

1 David Seaman – 2 Lee Dixon, 5 Andy Linighan, 6 Tony Adams, 3 Nigel Winterburn – 11 Ray Parlour (ut 66), 17 John Jensen, 14 Paul Davis, 10 Paul Merson – 7 Kevin Campbell, 8 Ian Wright (ut 90); avbytare: 9 Alan Smith (in 66), 22 David O’Leary (in 90).

I omspelet fick Alan Smith chansen istället för Parlour och Arsenal formerade laget så här:

1 David Seaman – 2 Lee Dixon, 5 Andy Linighan, 6 Tony Adams, 3 Nigel Winterburn – 17 John Jensen, 14 Paul Davis, 10 Paul Merson – 7 Kevin Campbell, 8 Ian Wright (ut 81), 9 Alan Smith; avbytare: 22 David O’Leary (in 81), 4 Ian Selley.

Här är ett sammandrag av FA-cupfinalerna 1993:

Tröjorna

Adidas levererade tröjorna till Arsenal 1992/93 och sponsor var JVC. Klubben behöll det gul- och marinblå bortastället från föregående säsong, men man introducerade ett nytt hemmaställ med den nya Adidas Equipment-logotypen. På de vita ärmarna fanns tre fält, två röda och ett marinblått emellan. Liknande tröjor hade det norska landslaget vid denna tid. Ett par skillnader var att Norges tröjor hade tre marinblå ränder längs ärmarna samt den gamla Adidas-logotypen.

Som jag nämnde tidigare hade spelarna personliga tröjnummer och namn på ryggen i de båda cupfinalerna. Numren hade också en annan, kantig, stil i dessa matcher jämfört med övriga matcher under säsongen I FA-cupfinalen återfanns även Adidas-logotypen på nedre delen av siffrorna. På vänster bröst fanns även detaljer som avslöjade matchernas betydelse. I Ligacupfinalen löd inskriptionen ”The Coca-Cola Cup / The Final / Wembley 1993”. På tröjorna i FA-cupfinalen placerade man en bild av pokalen och på den inskriptionen ”Football Association / Challenge Cup Final / Wembley May 1993”.

29 oktober 2022

Everton 1994/95

Everton förstärkte laget inför 1994/95 med mittfältaren Vinny Samways från Tottenham Hotspur. I början av den nya säsongen anlände även nigerianske anfallaren Daniel Amokachi från Club Brugge för tre miljoner pund samt vänsterbacken David Burrows från West Ham. Den senare kom som delbetalning för Tony Cottee. Burrows stannade dock bara ett halvår innan han gick över till Coventry City.

Managern Mike Walker hade kommit till Everton i januari 1994 och räddat klubben från nedflyttning, men inledningen på den nya säsongen blev mindre lyckad. Efter tolv ligamatcher utan seger låg Everton sist i tabellen och Walker fick därför sparken en och en halv vecka senare. Ersättaren hette Joe Royle och kom närmast från Oldham Athletic där han hade tillbringat tolv år som manager. Han var dessutom tidigare stor målskytt för just Everton under 60- och 70-talen. Laget hittade genast formen och Royle stod som segrare i sina tre första matcher. Bland annat tog man en 2–0-vinst i derbyt mot Liverpool. I december värvade man anfallaren Duncan Ferguson från Glasgow Rangers och i slutet av januari anlände försvararen Earl Barrett från Aston Villa. Everton klättrade upp ovanför nedflyttningsstrecket och i näst sista matchen säkrade man kontraktet genom att besegra redan avhängda Ipswich Town med 1–0.

Everton vinner FA-cupen 1994/95

Det blev till slut en femtondeplats i tabellen för Everton 1994/95 och i Ligacupen hade man åkt ut mot Portsmouth redan i september. Däremot tog man sig hela vägen till final i FA-cupen. Everton besegrade Derby County, Bristol City, Norwich City och Newcastle United utan att släppa in ett enda mål. I semifinalen blev det 4–1 mot Tottenham efter bland annat två mål av Amokachi. Manchester United stod för motståndet i finalen på Wembley. Efter en halvtimme drog Anders Limpar igång en kontring. Bollen hamnade så småningom hos Graeme Stuart som sköt i ribban från nära håll. Paul Rideout höll sig framme och nickade bollen i mål. Det blev matchens enda mål och Everton hade därmed vunnit sin första stora titel på åtta år. Se hela matchen på Youtube

Laguppställning FA-cupfinalen 1995: 1 Neville Southall – 2 Matt Jackson, 5 Dave Watson, 26 David Unsworth, 6 Gary Ablett – 17 Anders Limpar, 18 Joe Parkinson, 10 Barry Horne, 3 Andy Hinchcliffe – 8 Graeme Stuart, 15 Paul Rideout; avbytare: 13 Jason Kearton (målvakt), 9 Duncan Ferguson, 11 Daniel Amokachi.

Målvakten Southall spelade 49 av de 50 matcherna under säsongen (han missade en ligamatch). Av utespelarna var lagkaptenen Dave Watson den som spelade mest med 46 matcher varav 38 i ligan. Paul Rideout blev lagets bäste målskytt med totalt sexton mål varav fjorton i ligan.

Umbro levererade tröjorna till Everton 1994/95 och sponsor var japanska elektronikföretaget NEC. Man behöll samma hemmaställ som föregående säsong, men man hade ett nytt bortaställ. Detta bestod av tröjor i vitt och grått samt svarta byxor och strumpor. I FA-cupfinalen presenterade Everton ett nytt hemmaställ som man kom att använda under de två kommande säsongerna.

5 oktober 2022

Manchester United 1994/95

Inför säsongen 1994/95 förstärkte Manchester United laget med försvararen David May från Blackburn Rovers. I januari 1995 värvade man även anfallaren Andy Cole från Newcastle United för den brittiska rekordsumman sju miljoner pund. Som delbetalning gick Keith Gillespie, värderad till en miljon pund, över till Newcastle.

Manchester United tvåa i Premier League 1994/95

Manchester United, som hade vunnit liga- och cupdubbeln 1993/94, inledde säsongen 1994/95 med Charity Shield-matchen mot förra säsongens ligatvåa Blackburn Rovers. United vann matchen på Wembley med 2–0 efter mål av Eric Cantona (straff) och Paul Ince. Dessa båda klubbar kämpade om segern i Premier League även denna säsong. I oktober besegrade United just Blackburn med 4–2 och i november besegrade man lokalkonkurrenten Manchester City med 5–0 efter bland annat tre mål av Andrei Kancheslskis. Matchen mot Crystal Palace i januari 1995 kom att bli ihågkommen för Eric Cantona. Efter att ha blivit utvisad hånades han av ett motståndarfan varpå Cantona riktade en kung-fu-spark mot denne. Cantona stängdes av från spel i åtta månader och fick böter både av klubben och det engelska fotbollsförbundet.

I frånvaron av Cantona tog nyförvärvet Andy Cole över som klubbens främste målskytt. Matchen mot Ipswich Town i mars 1995 slutade hela 9–0 till Manchester United efter bland annat fem mål av Cole. Inför sista omgången låg United tvåa i tabellen, två poäng efter Blackburn. Manchester United behövde därför vinna över West Ham för att försvara ligatiteln. Matchen slutade dock 1–1 vilket innebar att Blackburn tog hem ligatiteln trots att man förlorade mot Liverpool.

Final i FA-cupen

I Ligacupen slog Manchester United ut Port Vale, men förlorade sedan mot Newcastle. Bättre gick det i FA-cupen där man i tredje omgången slog ut Sheffield United. Därefter blev det segrar över Wrexham, Leeds United och Queens Park Rangers. Semifinalen mot Crystal Palace slutade 2–2 efter förlängning, men i omspelet vann Manchester United med 2–0 och tog sig till final. I finalen mot Everton saknade United tre av sina viktigaste spelare: Cantona (avstängd), Kanchelskis (skadad) och Cole som inte var tillgänglig då han tidigare i turneringen hade representerat Newcastle. Matchen slutade 1–0 till Everton efter ett nickmål av Paul Rideout i 30:e minuten.

Manchester United deltog även i Champions League 1994/95. I första matchen besegrade man IFK Göteborg med 4–2 på Old Trafford. Därefter blev det två oavgjorda matcher mot Galatasaray (0–0) och Barcelona (2–2). United förlorade sedan bortamatcherna både mot Barcelona (0–4) och IFK Göteborg (1–3). Seger med 4–0 mot Galatasaray i sista matchen räckte bara till en tredjeplats i gruppen medan IFK Göteborg och Barcelona gick vidare till kvartsfinal.

Spelarna i Manchester United 1994/95

Laguppställning: 1 Peter Schmeichel – 12 David May/27 Gary Neville, 4 Steve Bruce, 6 Gary Pallister, 3 Denis Irwin – 14 Andrei Kanchelskis/16 Roy Keane, 9 Brian McClair, 8 Paul Ince, 11 Ryan Giggs/5 Lee Sharpe – 7 Eric Cantona/17 Andy Cole, 10 Mark Hughes.

Mittbacken Gary Pallister var den som spelade mest med 58 av de 59 matcherna under säsongen. Han missade endast den första Ligacupmatchen mot Port Vale. Andrei Kanchelskis blev lagets bäste målskytt med totalt femton mål varav fjorton i ligan. Eric Cantona stod för fjorton mål varav tolv i ligan medan Mark Hughes och Andy Cole gjorde tolv mål var (varav åtta respektive tolv i ligan).

Tröjorna

Umbro levererade tröjorna och sponsor var Sharp. Den röda hemmatröjan hade svart krage med en röd och vit rand och på framsidan hade man placerat en bild av Old Trafford. Till matcherna i Champions League var man tvungna att ta bort tröjtillverkarens logotyp från läktaren i bilden på Old Trafford. Även tröjnumren saknade Umbros logotyp och man hade heller inga namn på ryggen. Startelvorna i Champions League var också numrerade 1–11. Byxorna var vita med ett rött och ett svart fält på vardera ben. I bortamatcherna mot Leeds, Blackburn, Queens Park Rangers, Manchester City och Everton spelade United i svarta byxor. Strumporna var svarta med två vita ränder och röda Umbro-loggor upptill. I bortamatcherna mot Newcastle och Wimbledon spelade United i vita strumpor.

Bortatröjorna

Reservstället gick i svart med gula och blå detaljer och var likadant som föregående säsong. Detta svarta reservställ använde Manchester United i bortamatcherna mot Nottingham Forest, Aston Villa, Arsenal, Crystal Palace, Liverpool och West Ham. Till bortamatchen mot Barcelona i Champions League fick man dock göra några modifieringar (i övriga Champions League-matcher kunde United spela i sina röda tröjor). Reklamen ändrades från ”Sharp Viewcam” till ”Sharp” och man tog bort Umbro-loggorna som utgjorde ett mönster i tyget. På nederdelen av byxorna valde man att helt ta bort de blå och gula fälten. I matchen mot Barcelona använde United de svarta hemmastrumporna istället för de strumpor som hörde till bortastället.

Till säsongen 1994/95 introducerade Umbro ett nytt tredjeställ i blått och vitt. Mitt på tröjan placerade man en bild av den logga som Manchester United använde i Europacupfinalen 1968. På tröjan återfanns även efternamnen på de mest framträdande spelarna i klubben från 50-talet och framåt. Detta matchställ debuterade i bortamatchen mot Southampton på nyårsafton 1994. United använde det sedan även i FA-cupmatcherna mot Sheffield United och Crystal Palace. Läs mer om Manchester Uniteds matchställ 1994/95 på unitedkits.com.

Manchester United 1994/95 (alternativ hemma)

3 mars 2022

Tottenham Hotspur 1985–1987

1985/86

Peter Shreeves andra säsong som huvudansvarig i Tottenham blev mindre lyckad. Laget följde upp tredjeplatsen 1984/85 med en tiondeplats i ligan 1985/86. I FA-cupen krävdes det omspel för att slå ut både Oxford United och Notts County, men i femte omgången blev det förlust mot Everton. I Ligacupen slog Tottenham ut Orient och Wimbledon, men förlorade sedan mot Portsmouth efter två omspelsmatcher. Tottenham deltog även i ScreenSport Super Cup, som hade skapats som kompensation för att de engelska klubbarna var avstängda från europeiskt cupspel på grund av katastrofen på Heyselstadion under Europacupfinalen 1985. Laget kom tvåa i sin grupp efter Liverpool och tog sig till semifinal där det blev förlust mot Everton efter förlängning i returmötet (båda mötena hade slutat oavgjort vid full tid).

Laguppställning 1985/86: 1 Ray Clemence – 2 Danny Thomas/Gary Stevens, 4 Graham Roberts, 5 Paul Miller/Gary Mabbutt, 6 Steve Perryman, 3 Chris Hughton – 7 Osvaldo Ardiles/Gary Mabbutt, 10 Glenn Hoddle – 8 Mark Falco, 9 Clive Allen/Tony Galvin, 11 Chris Waddle.
Målvakten Ray Clemence spelade samtliga 42 ligamatcher och Mark Falco blev lagets bäste målskytt med nitton ligamål.

1986/87

I maj 1986 fick Peter Shreeves sparken och David Pleat tog över som manager inför säsongen 1986/87. Under sommaren 1986 förstärkte Tottenham laget med försvararna Mitchell Thomas (Luton Town) och Richard Gough (Dundee United). Samtidigt sålde man Mark Falco till Watford. I oktober värvades belgiske anfallaren Nico Claessen från Standard Liège och i december anlände mittfältaren Steve Hodge från Aston Villa.

En fin säsong för Tottenham slutade med en tredjeplats i tabellen, en poäng före Arsenal och sex poäng efter Liverpool. Tottenham tog sig även hela vägen till final i FA-cupen genom att besegra Scunthorpe United, Crystal Palace, Newcastle United, Wimbledon och Watford. I finalen på Wembley blev det dock förlust med 3–2 mot Coventry City. I Ligacupen slog Tottenham ut Barnsley, Birmingham City, Cambridge United och West Ham United, men i semifinalen mot Arsenal blev det förlust efter omspel. Ray Clemence och Richard Gough spelade mest med 55 av de 57 tävlingsmatcherna varav 40 i ligan. Clive Allen gjorde totalt 49 mål varav 33 i ligan vilket gjorde honom till skyttekung i division ett. Allen blev även utsedd till årets spelare i England.

Tröjorna

1985 tog Hummel över efter Le coq sportif som tröjleverantör åt Tottenham. Sponsor var fortfarande Holsten. Den vita hemmatröjan hade marinblå diagonala ränder över bröstet samt Hummels karakteristiska sparrar (chevron) längs ärmarna. Byxorna var vita, vilket Tottenham tidigare bara använt i europeiska cupmatcher. Till säsongen 1986/87 introducerade Hummel marinblå byxor som alternativ i matcher mot lag med vita byxor. Bortatröjan hade diagonala ränder i två nyanser av ljusblått samt smala marinblå och vita ränder. Byxor och strumpor var även de ljusblå. Under 1985/86 använde Tottenham de ljusblå byxorna även tillsammans med den vita tröjan i vissa bortamatcher. Till 1986/87 tog man fram ett marinblått tredjeställ i samma stil som det ljusblå bortastället. I FA-cupfinalen 1987 presenterade Tottenham sitt nya matchställ som laget kom att använda under de följande två säsongerna. Av misstag kom dock hälften av spelarna ut på plan i tröjor utan Holsten-reklamen.

15 februari 2022

Liverpool 1985–1987

1985/86

Efter att tidigare managern Joe Fagan gått i pension tog Kenny Dalglish över som spelande tränare i Liverpool inför säsongen 1985/86. I september förstärkte Dalglish laget med mittfältaren Steve McMahon från Aston Villa. Senare samma månad sålde han vänsterbacken Alan Kennedy till Sunderland. En annan som lämnade klubben var 34-åriga högerbacken Phil Neal som i december gick över till Bolton Wanderers efter att ha spelat 650 matcher för Liverpool.

Liverpool vann tretton av de tjugo första ligamatcherna och låg då tvåa i tabellen efter Manchester United. I mitten av december inledde dock laget en period med fyra förluster på tio matcher och Everton kunde kliva förbi Liverpool och Manchester United och gå upp i serieledning. Men därefter fick Liverpool igång spelet och laget vann elva av de tolv sista matcherna och släppte bara in fyra mål. Liverpool slutade därmed två poäng före Everton och tog sin sextonde ligatitel.

I FA-cupens tredje omgång slog Liverpool ut Norwich City. Man besegrade därefter Chelsea, York City och Watford – de två senare efter omspel. Semifinalen mot Southampton var mållös vid full tid, men i förlängningen gjorde Ian Rush två mål och skickade Liverpool till final. Även FA-cupfinalen blev en uppgörelse mellan de två lokalkonkurrenterna Liverpool och Everton. Gary Lineker gav de blåklädda ledningen i första halvlek, men i andra halvlek kunde Liverpool vända och vinna med 3–1 efter två mål av Rush och ett av Craig Johnston. Segern var Liverpools tredje i FA-cupen och för femte gången i historien lyckades ett lag vinna liga- och cupdubbeln.

I Ligacupen slog Liverpool ut Oldham Athletic, Brighton & Hove Albion, Manchester United och Ipswich Town, men i semifinalen blev det förlust mot Queens Park Rangers. Liverpool deltog även i Football League Super Cup, eller ScreenSport Super Cup som den kallades efter tv-bolaget som sponsrade turneringen. Här deltog de lag som skulle spelat i de europeiska cuperna om det inte vore för att engelska lag var avstängda därifrån efter katastrofen på Heyselstadion under Europacupfinalen 1985. Liverpool vann sin grupp före Tottenham och Southampton. I semifinalen besegrade man Norwich, men på grund av det tajta spelschemat kom finalen inte att avgöras förrän i september 1986. Även här möttes Liverpool och Everton. Liverpool vann dubbelmötet med sammanlagt 7–2 efter 3–1 hemma och 4–1 borta.

Laguppställning 1985/86: 1 Bruce Grobbelaar – 2 Steve Nicol, 4 Mark Lawrenson, 6 Alan Hansen, 3 Jim Beglin – 8 Craig Johnston, 10 Jan Mølby, 11 Steve McMahon, 5 Ronnie Whelan – 7 Kenny Dalglish/Paul Walsh, 9 Ian Rush.
I FA-cupfinalen spelade Lawrenson i tröja nummer 2 och Nicol i nummer 4. Dalglish bar nummer 7 och Kevin MacDonald nummer 11. Avbytare var McMahon. Målvakten Grobbelaar spelade samtliga 63 tävlingsmatcher under säsongen och Ian Rush blev lagets bäste målskytt med totalt 31 mål varav 22 i ligan.

1986/87

Sommaren 1986 värvade Liverpool högerbacken Barry Venison från Sunderland och sålde mittfältaren Sammy Lee till Queens Park Rangers. Ian Rush skrev på Juventus, men kom att tillbringa 1986/87 på lån i Liverpool. Hans ersättare i anfallet, John Aldridge, värvade Liverpool från Oxford United i februari 1987.

Liverpool inledde säsongen 1986/87 med Charity Shield-matchen mot Everton. Matchen slutade 1–1 och lagen delade på trofén. Ligan blev återigen en uppgörelse mellan de två Liverpoolklubbarna. Denna gång drog Everton det längsta strået och slutade nio poäng före tvåan Liverpool. I FA-cupen åkte Liverpool ut mot Luton Town efter två omspelsmatcher i tredje omgången. Liverpool inledde spelet i Ligacupen genom att besegra Fulham med hela 10–0. Därefter besegrade man Leicester City, Coventry City (efter omspel), Everton och Southampton. I finalen på Wembley gav Ian Rush Liverpool ledningen, men två mål av Charlie Nicholas gjorde att Arsenal kunde vända och vinna med 2–1. Liverpool deltog även i den nystartade Dubai Super Cup som spelades mellan de engelska och skotska ligamästarna. Matchen spelades i Dubai i december 1986 och Liverpool besegrade Celtic efter straffsparksläggning.

Tröjorna

Adidas levererade tröjorna åt Liverpool från och med 1985. Sponsor var precis som tidigare Crown Paints. Tröjmodellen var densamma som användes i Europacupfinalen 1985, men med ett par skillnader. Numren var under 1985/86 i Adidas nya kantiga stil med outline, men 1986/87 gick man tillbaka till den traditionella typen av nummer. Under 1985/86 förekom tröjreklamen i två varianter med Crown paints på antingen en eller två rader, men under 1986/87 använde man bara varianten med loggan på två rader. I FA-cupfinalen 1986 stod Crown paints på en rad och runt Adidas-loggan återfanns inskriptionen ”F.A. Cup Final / Wembley 1986”.

Liverpool använde två olika reservställ 1985 till 1987: ett vitt och ett gult. Den vita tröjan användes tillsammans med antingen svarta eller vita byxor och vita strumpor. Det förekom även att Liverpool använde de röda byxorna och strumporna från hemmastället tillsammans med den vita tröjan. I Ligacupfinalen 1987 spelade Liverpool i vita tröjor, svarta byxor och vita strumpor. Runt Adidas-loggan återfanns inskriptionen ”Littlewoods Cup Final / Wembley 1987”. Tröjnumren i denna match var av den gamla sorten, men med Adidas-loggan nertill. Den gula tröjan användes tillsammans med gula byxor och strumpor. 1986/87 lade man till inskriptionen ”F.A. Cup Winners / League Champions 1986” runt Adidas-loggan.