Tagg: FA-cupen

Manchester United 1978–1980

Manchester United slutade på nionde plats i ligan 1978/79, en placering bättre än året innan. I Ligacupen åkte man ut mot Watford redan i tredje omgången, men i FA-cupen tog man sig till final efter att ha besegrat Liverpool i en omspelsmatch i semifinalen. I finalen mötte man Arsenal och Londonlaget gjorde två mål i första halvlek, men i slutet av matchen kom United tillbaka till 2–2 genom mål av Gordon McQueen och Sammy McIlroy. Precis efteråt gjorde dock Alan Sunderland segermålet, 3–2 till Arsenal.

Nästa säsong, 1979/80, var laget med i toppen av tabellen, men slutade till sist på andra plats, två poäng efter Liverpool. I FA-cupen blev det förlust mot Tottenham efter omspel i tredje omgången och i Ligacupen slog man ut samma lag i andra omgången, men förlorade sedan mot Norwich.

Laget 1978/79: 1 Gary Bailey – 2 Brian Greenhoff/Jimmy Nicholl, 5 Gordon McQueen, 6 Martin Buchan, 3 Arthur Albiston – 4 Sammy McIlroy, 10 Lou Macari, 11 Mickey Thomas – 7 Steve Coppell, 8 Jimmy Greenhoff, 9 Joe Jordan. Mickey Thomas värvades från Wrexham i november 1978. Steve Coppell spelade samtliga 42 ligamatcher. Bästa målskytt blev Jimmy Greenhoff med totalt sjutton mål varav elva i ligan. Även Coppell gjorde elva ligamål (plus ett i FA-cupen).

Sommaren 1979 värvades mittfältaren Ray Wilkins från Chelsea för klubbrekordet 750 000 pund och Brian Greenhoff såldes till Leeds United. Jämfört med 1978/79 tog Wilkins plats i laget istället för Jimmy Greenhoff som bara spelade fem ligamatcher på grund av skada. Gary Bailey, Jimmy Nicholl, Martin Buchan och Steve Coppell spelade samtliga 42 ligamatcher och Joe Jordan blev bäste målskytt med tretton mål.

Tröjorna var av samma modell som tidigare, men under 1978/79 hade man ett speciellt klubbmärke för att fira klubbens 100-årsjubileum (detta klubbmärke användes även i några matcher 1979/80). Tröjnumren var också av en annan modell än tidigare.

Manchester City 1978–1981

I slutet av 70-talet började det gå sämre för Manchester City och laget höll till på undre halvan av tabellen. Tabellplaceringarna 1978/79–1980/81 var 15–17–12. 1981 lyckades dock City ta sig till final i FA-cupen där man mötte Tottenham. Yttern Tommy Hutchison gav Manchester City ledningen i första halvlek, men i andra halvlek gjorde han självmål och matchen slutade 1–1. I omspelsmatchen fem dagar senare vann Spurs med 3–2. Samma år tog man sig till semifinal i Ligacupen där det blev förlust mot Liverpool.

1978/79 deltog Manchester City också i UEFA-cupen. Under hösten slog man ut Twente, Standard Liège och Milan, men i vårens kvartsfinaler blev det förlust mot Borussia Mönchengladbach.

Laget 1978/79: 1 Joe Corrigan – 2 Kenny Clements, 5 Dave Watson, 6 Paul Futcher/4 Tommy Booth, 3 Willie Donachie/Paul Power – 10 Asa Hartford, 8 Gary Owen/Colin Viljoen, 4/6 Paul Power – 7 Mike Channon, 9 Brian Kidd/Barry Silkman, 11 Peter Barnes. Högerbacken Kenny Clements bröt benet i matchen mot Ipswich den 25 november 1978. Flera spelare användes sedan som högerback, oftast Willie Donachie eller Ray Ranson. I mars 1979 såldes Brian Kidd till Everton och i slutet av säsongen spelade Barry Silkman (nyförvärv från Plymouth) i tröja nummer 9. Joe Corrigan spelade samtliga 42 ligamatcher och Mike Channon och Gary Owen blev bästa målskyttar med elva ligamål var (av Owens mål kom sex stycken till på straff).

Laget i FA-cupfinalen 1981: 1 Joe Corrigan – 2 Ray Ranson, 4 Nicky Reid, 6 Tommy Caton, 3 Bobby McDonald – 10 Tommy Hutchison, 8 Barry Gow, 9 Steve MacKenzie, 5 Paul Power – 7 Dave Bennett, 11 Kevin Reeves.

Hemmastället bestod av ljusblå tröjor med vit krage och vit Umbro-markering längs ärmarna, ljusblå byxor och ljusblå strumpor. 1978/79 var bortatröjan vit med en rödsvart diagonal på framsidan, men från och med 1979/80 användes en rödsvartrandig tröja med vit V-hals.

Arsenal 1978–1981

Säsongerna 1978/79–1980/81 var Arsenals tabellplaceringar 7–4–3. Laget gick till final i FA-cupen 1979 och 1980 (man gick även till final 1978). 1979 krävdes det fyra omspelsmatcher för att besegra Sheffield Wednesday i tredje omgången. I finalen blev det seger över Manchester United med 3–2. Brian Talbot och Frank Stapleton gav Arsenal en 2–0-ledning i första halvlek, men under matchens fem sista minuter gjordes tre mål. Manchester United kom tillbaka till 2–2, men precis efteråt gjorde Arsenal 3–2 genom Alan Sunderland som gav klubben dess femte FA-cuptitel. 1980 gick Arsenal till final efter att ha besegrat Liverpool i semifinalen, men inte förrän efter tre omspelsmatcher. I finalen blev det förlust med 0–1 mot West Ham och 1981 åkte man ut mot Everton i tredje omgången.

Arsenal deltog i UEFA-cupen 1978/79 och slog då ut östtyska Lokomotiv Leipzig och jugoslaviska Hajduk Split, men åkte sedan ut mot Röda Stjärnan från Belgrad. I Cupvinnarcupen hösten 1979 slog Arsenal ut turkiska Fenerbahçe och östtyska Magdeburg. I kvartsfinalen i mars 1980 besegrade man IFK Göteborg med 5–1 på Highbury medan returen på Ullevi blev mållös. I semifinalen fick man 1–1 hemma mot Juventus, men lyckades sedan vinna med 1–0 i Turin. Finalen mot Valencia, som spelades på Heyselstadion i Bryssel, slutade 0–0 och fick avgöras på straffar. Där blev det spansk seger efter att Liam Brady och Graham Rix missat för Arsenal.

Laget 1978/79: 1 Pat Jennings – 2 Pat Rice, 5 David O’Leary, 6 Willie Young, 3 Sammy Nelson – 10 David Price, 4 Brian Talbot, 7 Liam Brady, 11 Graham Rix – 8 Alan Sunderland, 9 Frank Stapleton. Brian Talbot värvades från Ipswich i januari 1979. Frank Stapleton blev bäste målskytt med totalt 28 mål varav sjutton i ligan medan Liam Brady, som gjorde tretton ligamål, blev utsedd till Årets spelare i England av spelarföreningen PFA.

Sommaren 1979 värvades den rutinerade mittfältaren John Hollins från Queens Park Rangers. Han och David Price konkurrerade om en plats på mittfältet och de båda spelade ungefär hälften av matcherna 1979/80. Brian Talbot spelade samtliga 70 tävlingsmatcher under säsongen. Alan Sunderland blev bäste målskytt med totalt 29 mål varav fjorton i ligan och Frank Stapleton var näst bäst med totalt 24 mål varav fjorton i ligan.

Inför 1980/81 såldes Liam Brady till Juventus. Arsenal värvade målvakten George Wood från Everton och vänsterbacken Kenny Sansom från Crystal Palace. Sansom tog en ordinarie plats istället för Sammy Nelson och spelade samtliga 42 ligamatcher medan Wood inte kunde konkurrera ut Pat Jennings. Däremot tog John Devine över som högerback istället för Pat Rice som i november 1980 såldes till Watford. I mars 1981 såldes David Price till Crystal Palace och samtidigt gick mittfältaren Peter Nicholas åt motsatt håll.

Hemmatröjan var likadan som tidigare förutom att Umbro-loggan var placerad på ena bröstet. Under kanonen på vänstra bröstet fanns också tre ”kanonkulor” med klubbens initialer AFC. Bortatröjan var gul med blå krage och med kanonen och Umbro-loggan på varsitt bröst. I FA-cupfinalen 1979 återfanns inskriptionen ”F.A. Cup Final / Wembley 1979” runt kanonen. I 1980 års final löd inskriptionen under kanonen ”78 Wembley 79 / 1980” för att visa att det var tredje året i rad som laget var i final. I Cupvinnarcupfinalen 1980 löd inskriptionen ”European Cup Winners Cup Final / Brussels 1980”. I denna match användes även en annan typ av tröjnummer än vad laget hade haft tidigare.

Ipswich Town 1977/78

Ipswich Town slutade på artonde plats i ligan 1977/78 vilket var lagets sämsta placering sedan 1970/71. I UEFA-cupen slog man ut Landskrona BoIS och Las Palmas. I tredje omgången slog man Barcelona med 3–0 hemma på Portman Road, men i returen hämtade spanjorerna in underläget till 3–3 och vann sedan på straffsparkar. Ipswich tog sig till final i FA-cupen genom att slå ut Cardiff City, Hartlepool United, Bristol Rovers (efter omspel), Millwall och West Bromwich Albion. I finalen på Wembley besegrade man Arsenal med 1–0 efter mål av Roger Osborne i 77:e minuten.

Laget 1977/78: Paul Cooper – George Burley, Allan Hunter, Russell Osman, Mick Mills – Roger Osborne, Brian Talbot, Eric Gates/John Wark – David Geddis/Trevor Whymark, Paul Mariner, Clive Woods. Paul Cooper och Brian Talbot spelade flest matcher (40 ligamatcher var) och Paul Mariner blev bäste målskytt med elva ligamål.

Tröjorna tillverkades från och med 1977/78 av Adidas. Hemmatröjan var blå med vit krage och tre vita ränder längs ärmarna. Bortatröjan var i samma stil fast vit med svart krage och tre svarta ränder längs ärmarna.

Arsenal 1977/78

Arsenal slutade på femte plats i ligan 1977/78 och kvalificerade sig till UEFA-cupen. Laget tog sig till final i FA-cupen efter att ha slagit ut Sheffield United, Wolverhampton Wanderers, Walsall, Wrexham och Orient. I finalen blev det dock förlust med 0–1 mot Ipswich Town. I Ligacupen slog man ut Manchester United, Southampton, Hull City och Manchester City (efter omspel), men i semifinalen blev det förlust mot Liverpool.

Laget 1977/78: Pat Jennings – Pat Rice, David O’Leary, Willie Young, Sammy Nelson – David Price, Alan Sunderland, Liam Brady, Graham Rix – Malcolm Macdonald, Frank Stapleton. I FA-cupfinalen spelade Alan Hudson istället för Graham Rix. Pat Jennings spelade samtliga 42 ligamatcher och Malcolm Macdonald blev bäste målskytt med totalt 26 mål varav femton i ligan.

Hemmatröjan var likadan som tidigare förutom att siffran 1 hade fått serifer. Bortatröjan var gul med blå krage och en stor kanon placerad mitt på tröjan. I FA-cupfinalen spelade Arsenal i gula tröjor med rund hals och med kanonen i mindre format placerad på ena bröstet. Över och under kanonen återfanns texten ”F.A. Cup Final / Wembley 1978”. Vid kanonen fanns också tre ”kanonkulor” med bokstäverna AFC. I finalen gjorde även Umbro-loggan debut på Arsenals tröjor och byxor.

West Ham United 1976–1980

West Ham inledde säsongen 1976/77 med bara en seger på de tolv första ligamatcherna. Under hösten förstärkte man laget med anfallarna Bryan ”Pop” Robson (Sunderland) och John Radford (Arsenal) samt mittfältaren Alan Devonshire (Southall). Robson gjorde fjorton mål och blev lagets bäste målskytt medan Radford inte gjorde ett enda mål innan han i februari 1978 såldes vidare till Blackburn Rovers. West Ham slutade på sjuttonde plats i ligan och klarade sig undan nedflyttning med två poängs marginal.

Laget 1976/77: Mervyn Day – Keith Coleman/Billy Bonds, Bill Green, Kevin Lock, Frank Lampard – Billy Bonds/Geoff Pike, Trevor Brooking, Alan Devonshire – Alan Taylor/John Radford, Bryan Robson, Billy Jennings. Trevor Brooking och Mervyn Day spelade samtliga 42 ligamatcher.

Under hösten 1977 värvades anfallarna Derek Hales (Derby County) och David Cross (West Bromwich). Inledningen på säsongen 1977/78 blev likadan som året innan med en seger på de tolv första matcherna, men denna gång slutade laget på tjugonde plats och åkte ner i division två trots en stark avslutning med sex segrar på de nio sista matcherna.

Laget 1977/78: Mervyn Day – Paul Brush, Tommy Taylor, Billy Bonds, Frank Lampard – Geoff Pike/Pat Holland, Alan Curbishley, Trevor Brooking, Alan Devonshire – Bryan Robson, Derek Hales/David Cross. Tommy Taylor spelade samtliga 42 ligamatcher och bästa målskyttar blev Derek Hales och David Cross med tio ligamål var.

De två följande säsongerna slutade med en femte- respektive sjundeplats i division två. 1980 tog man sig till final i FA-cupen genom att slå ut West Bromwich Albion (efter omspel), Orient, Swansea City, Aston Villa och Everton (efter omspel). I finalen på Wembley mötte man Arsenal som var storfavoriter, men West Ham lyckades vinna tack vare Trevor Brookings mål i trettonde minuten.

Laget i FA-cupfinalen 1980: Phil Parkes – Ray Stewart, Billy Bonds, Alvin Martin, Frank Lampard – Paul Allen, Geoff Pike, Trevor Brooking, Alan Devonshire – Stuart Pearson, David Cross. Phil Parkes hade värvats från Queens Park Rangers 1979 för 565 000 pund, en summa som gjorde honom till världens dyraste målvakt.

Tröjorna, som tillverkades av Admiral, byggde på den modell som användes i Cupvinnarcupfinalen 1976 med några små justeringar. Byxorna hade under hösten 1976 en ljusblå och en vinröd rand på sidorna, men sedan bytte man till en modell med en ljusblå rand med vinröda Admiral-loggor på sidorna. Till säsongen 1977/78 inverterades färgerna. Strumporna var från början helt vita, men senare la man till ett vinrött fält med ljusblå Admiral-loggor på överdelen. Bortastället bestod av vita tröjor, ljusblå byxor och ljusblå strumpor och var av samma modell som bland andra Leeds och Norwich använde. I FA-cupfinalen 1980 spelade West Ham i helvitt. Under klubbmärket återfanns texten ”Wembley 1980” samt en silhuett av FA-cuppokalen.

Liverpool 1976–1979

1976/77 försvarade Liverpool sin ligatitel från 1976 och blev engelska mästare för tionde gången efter att ha slutat en poäng före Manchester City. Under hösten slog man ut nordirländska Crusaders och turkiska Trabzonspor i Europacupen. Kvartsfinalerna spelades i mars 1977 och Liverpool förlorade med 0–1 i första matchen borta mot franska Saint-Étienne, men hemma på Anfield vände man till seger med 3–1. I semifinalen blev det seger över schweiziska FC Zürich (3–1 borta, 3–0 hemma). I finalen på Roms Olympiastadion mötte man västtyska Borussia Mönchengladbach. Terry McDermott gav Liverpool ledningen i första halvlek. Danske Allan Simonsen kvitterade i andra halvlek, men Liverpool återtog ledningen genom Tommy Smith och Phil Neal säkrade segern genom att göra 3–1 på straff. Liverpool vann därmed Europacupen för första gången. Laget hade även chansen att ta hem FA-cupen, men i finalen som spelades på Wembley fyra dagar före Europacupfinalen blev det förlust med 1–2 mot Manchester United.

Laget 1976/77: Ray Clemence – Phil Neal, Phil Thompson, Emlyn Hughes, Joey Jones – Ian Callaghan, Jimmy Case/Terry McDermott, Ray Kennedy – Kevin Keegan, John Toshack/David Johnson, Steve Heighway. Ray Clemence, Phil Neal och Emlyn Hughes spelade samtliga 42 ligamatcher och bäste målskytt blev Kevin Keegan med totalt tjugo mål varav tolv i ligan.

Tröjorna hade från och med 1976 V-hals istället för som tidigare rund hals. Klubbmärket och Umbro-loggan var gula och den senare fanns i två olika storlekar. Klubbmärket på byxorna infördes 1978. I Europacupfinalen 1977 var fågeln från klubbmärket omgiven av en cirkel med texten ”European Cup Rome 1977 / Liverpool F.C.” I Europacupfinalen 1978 återfanns texten ”European Cup Final Wembley 1978” under klubbmärket. Bortastället bestod av vita tröjor med röd V-hals och röda muddar, svarta eller vita byxor och vita eller röda strumpor. Flera varianter av Umbro-loggan i olika färger och storlekar förekom på bortatröjan. I FA-cupfinalen 1977 användes en stor röd Umbro-logga och under klubbmärket återfanns texten ”F.A. Cup Final 1977”. I FA-cupsemifinalen mot Manchester United i mars 1979 spelade Liverpool i ett helgult reservställ som även kom att användas i vissa matcher under de kommande säsongerna.

Manchester United 1975–1978

Efter en säsong i tvåan var Manchester United tillbaka i högsta serien. Laget gjorde en stark säsong, vann fem av de sex första ligamatcherna och slutade på tredje plats i tabellen, tre poäng efter överraskningslaget Queens Park Rangers och fyra efter mästarna Liverpool. Man tog sig även till final i FA-cupen efter att ha slagit ut Oxford United, Peterborough United, Leicester City, Wolverhampton Wanderers (efter omspel) samt Derby County i semifinalen. I finalen på Wembley blev det dock förlust med 0–1 mot division två-laget Southampton. I Ligacupen slog man ut Brentford och Aston Villa, men förlorade med 0–4 mot Manchester City i fjärde omgången.

Laget 1975/76: Alex Stepney – Alex Forsyth, Brian Greenhoff, Martin Buchan, Stewart Houston – Gerry Daly, Sammy McIlroy – Steve Coppell, Stuart Pearson, Lou Macari, Gordon Hill. Martin Buchan och Stewart Houston spelade samtliga 42 ligamatcher. Bästa målskyttar blev Lou Macar med totalt femton mål (varav tolv i ligan), Stuart Pearson med fjorton (tretton i ligan) och Sammy McIlroy med tretton (tio i ligan).

1976/77 tog Jimmy Nicholl över som högerback, Jimmy Greenhoff värvades från Stoke City och tog en plats i anfallet och Gerry Daly såldes till Derby County. I UEFA-cupen lottades Manchester United mot Ajax i första omgången. Förlust med 0–1 borta vändes till seger med 2–0 hemma. I andra omgången mot Juventus tog man ledningen med 1–0 hemma, men åkte sedan ut efter att ha förlorat med 0–3 i returen. I ligan slutade Manchester United på sjätte plats och i Ligacupen tog man sig till femte omgången där det blev förlust mot Everton. För andra året i rad tog man sig till final i FA-cupen. På vägen slog man ut Walsall, Queens Park Rangers, Southampton (efter omspel), Aston Villa samt Leeds United i semifinalen. I finalen väntade Liverpool och efter en mållös första halvlek avgjordes matchen inom några minuter av andra halvlek, Stuart Pearson gav United ledningen i 51:a minuten, Jimmy Case kvitterade ett par minuter senare och ytterligare två minuter senare gjorde Jimmy Greenhoff segermålet som gav United dess första stora titel på nio år. Säsongens bästa målskyttar blev Gordon Hill med totalt 22 mål varav femton i ligan och Stuart Pearson med nitton mål varav femton i ligan.

Efter säsongen fick tränaren Tommy Docherty sparken på grund av en affär med frun till klubbens fysioterapeut. Dave Sexton från Queens Park Rangers tog över som tränare och ledde laget till en tiondeplats i ligan 1977/78. I FA-cupen åkte man ut mot West Bromwich Albion redan i fjärde omgången och i Ligacupen blev det förlust direkt i andra omgången mot Arsenal. I Cupvinnarcupen slog United ut Saint-Étienne i första omgången (1–1 borta och seger med 2–0 hemma) men åkte sedan ut mot Porto efter förlust med 0–4 borta och seger med 5–2 hemma. Under säsongen etablerade sig vänsterbacken Arthur Albiston i laget. I januari värvades centern Joe Jordan från Leeds United och strax därefter anslöt även mittbacken Gordon McQueen från samma klubb. Steve Coppell spelade samtliga 42 ligamatcher och Gordon Hill och Stuart Pearson blev återigen lagets bästa målskyttar. Hill gjorde totalt nitton mål varav sjutton i ligan och Pearson gjorde femton varav tio i ligan.

Tröjorna tillverkades av Admiral. Hemmastället bestod av röda tröjor med vit krage med röda ränder, vita byxor och svarta strumpor med rödvit överdel. Bortastället bestod av vita tröjor med tre svarta ränder på ena sidan, svarta byxor och svarta strumpor. En tvist med Adidas angående de tre ränderna på tröjan gjorde att bortatröjan under en del av säsongen 1975/76 istället hade fyra ränder. Admiral fick rätt till slut och återinförde de tre ränderna. Till Charity Shield-matchen 1977 var klubbmärket flyttat till höger sida och under det återfanns texten ”F.A. Charity Shield 1977”. Denna variant användes sedan även i ett antal ligamatcher under säsongen. I bortamatcherna mot Southampton och Sunderland 1976/77 spelade Manchester United i blå tröjor med vita byxor och svarta strumpor. En variant av detta tredjeställ användes i UEFA-cupmatchen borta mot Ajax hösten 1976, fast då med blå byxor och röda strumpor. Under klubbmärket på tröjan i FA-cupfinalen 1977 återfanns en silhuett av FA-cuppokalen och texten ”Silver Jubilee 1977”.

Liverpool 1973–1976

Säsongen 1973/74 var Bill Shanklys sista som tränare för Liverpool. Laget kom på andra plats i ligan, fem poäng efter Leeds United. I höstens Europacupmatcher slog man ut Jeunesse D’Esch från Luxemburg men åkte sedan ut mot Röda Stjärnan från Belgrad. I Ligacupen tog sig Liverpool till femte omgången där de blev förlust mot Wolverhampton Wanderers. Liverpool tog sig till final i FA-cupen genom att besegra Doncaster Rovers, Carlisle United, Ipswich Town, Bristol City samt Leicester City efter omspel i semifinalen. I finalen mötte man Newcastle United och efter en mållös första halvlek gjorde Liverpool tre mål i andra halvlek. Kevin Keegan gjorde två mål och Steve Heighway ett och gav Liverpool dess andra seger i FA-cupen.

Laget 1973/74: Ray Clemence (målvakt), Tommy Smith, Phil Thompson, Larry Lloyd, Alec Lindsay (försvarare), Ian Callaghan, Peter Cormack, Emlyn Hughes (mittfältare), Kevin Keegan, John Toshack, Steve Heighway (anfallare). Lloyd blev skadad i februari och Hughes flyttades då ner i försvaret. Ian Callaghan blev av fotbollsskribenterna utsedd till Årets spelare i England. Callaghan, Clemence, Hughes, Keegan och Cormack spelade alla 42 ligamatcher och Keegan blev bäste målskytt med totalt nitton mål varav tolv i ligan.

Inför säsongen 1974/75 tog Bob Paisley över som tränare, men Bill Shankly ledde ut laget en sista gång i Charity Shield-matchen mot Leeds på Wembley. Matchen slutade 1–1 och Liverpool vann sedan på straffar. Matchen är också ihågkommen för ett bråk mellan Kevin Keegan och Billy Bremner som ledde till att båda blev utvisade. I ligan slutade Liverpool återigen på andra plats, två poäng efter Derby County. I Cupvinnarcupens första omgång besegrades norska Strømsgodset med hela 11–0, men i andra omgången åkte man ut mot ungerska Ferencváros efter sammanlagt 1–1 men färre gjorda bortamål. Liverpool åkte ur både FA-cupen och Ligacupen i fjärde omgången mot Ipswich respektive Middlesbrough.

Ray Clemence och Emlyn Hughes spelade alla 42 ligamatcher. Steve Heighway blev bäste målskytt totalt sett med tretton mål varav nio i ligan, men John Toshack var lagets bäste målskytt i ligan med tolv mål. Kevin Keegan gjorde tio ligamål och två i cuperna. Nya i laget var Ray Kennedy från Arsenal, Phil Neal från Northampton Town och Terry McDermott från Newcastle. Larry Lloyd såldes till Coventry i augusti 1974.

Säsongen 1975/76 blev Liverpool engelska mästare för nionde gången efter att ha slutat en poäng före överraskningslaget Queens Park Rangers. Liverpool åkte ut mot Derby County i FA-cupens fjärde omgång och i Ligacupen blev det förlust mot Burnley efter omspel i tredje omgången. I UEFA-cupen gick det däremot bättre. Under hösten besegrade man skotska Hibernian, spanska Real Sociedad och polska Śląsk Wrocław. I vårens kvartsfinaler slog Liverpool ut Dynamo Dresden från Östtyskland och i semifinalen besegrade man Barcelona. I finalen ställdes man mot belgiska Club Brugge. I första mötet på Anfield gjorde belgarna två mål under första kvarten, men i andra halvlek vände Liverpool och vann med 3–2 efter mål av Ray Kennedy, Jimmy Case samt Kevin Keegan på straff. I returen tog Brugge återigen en tidig ledning, men Keegan kvitterade några minuter senare och matchen slutade 1–1. Liverpool tog därmed sin andra seger i UEFA-cupen.

Ny i laget denna säsong var vänsterbacken Joey Jones från Wrexham. Under hösten lämnade Chris Lawler och Phil Boersma klubben för spel i Portsmouth respektive Middlesbrough. Ray Clemence och Phil Neal spelade alla 42 ligamatcher. John Toshack blev bäste målskytt med totalt 23 mål varav sexton i ligan och Kevin Keegan gjorde sexton mål varav tolv i ligan. Keegan blev även utsedd till Årets spelare i England.

Både hemma- och bortaställen var likadana som tidigare förutom att olika varianter av Umbro-loggan var placerad på tröjorna och byxorna. Den vita bortatröjan användes oftast tillsammans med svarta byxor och vita strumpor, men ibland även med vita eller röda byxor och strumpor. I FA-cupfinalen 1974 återfanns texten ”F.A. Cup Final 1974” nedanför klubbmärket.

Newcastle United 1972–1975

Säsongen 1972/73 slutade Newcastle på nionde plats i ligan. I FA-cupen slog man ut Bournemouth i tredje omgången men förlorade sedan mot Luton Town och i Ligacupen blev det seger över Port Vale i andra omgången men förlust mot Blackpool i tredje omgången. Newcastle deltog också i Anglo-italienska cupen under våren 1973. Laget vann alla sina fyra gruppspelsmatcher mot Roma, Bologna, Como och Torino. I semifinalen slog man ut Crystal Palace efter 0–0 borta och 5–1 hemma och i finalen blev det seger med 2–1 över Fiorentina. John Tudor och David Craig deltog i samtliga 42 ligamatcher. Tudor gjorde 18 ligamål (totalt 24) men Malcolm Macdonald blev lagets bäste målskytt totalt sett med 25 mål varav 17 i ligan.

Newcastle Uniteds startelva 1972/73: 1 Willie McFaul (målvakt), 2 David Craig (högerback), 3 Frank Clark (vänsterback), 4 Irving Nattrass (mittfältare), 5 Pat Howard (mittback), 6 Bobby Moncur (mittback), 7 Stewart Barrowclough (högerytter), 8 Jimmy Smith (mittfältare), 9 Malcolm Macdonald (center), 10 John Tudor (center), 11 Terry Hibbitt (vänsterytter).

1973/74 gick det något sämre i ligan med en femtondeplats för Newcastle. Däremot tog man sig till final i FA-cupen. Resultatet i matchen mot Nottingham Forest i sjätte omgången, som Newcastle vann med 4–3, annullerades efter att publiken invaderat planen. Engelska fotbollsförbundet FA beslutade att matchen skulle spelas om på neutral plan. Valet föll på Goodison Park i Liverpool, men matchen slutade 0–0. I omspelet på samma arena vann till slut Newcastle med 1–0. I semifinalen blev det seger över Burnley, men i finalen på Wembley förlorade man med 0–3 mot Liverpool. I Ligacupen slog Newcastle ut Doncaster Rovers i andra omgången men förlorade sedan mot Birmingham efter omspel. Newcastle deltog också i Texaco Cup, en turnering mellan engelska och skotska lag. Laget vann turneringen efter seger över Burnley i finalen. Malcolm Macdonald blev lagets bäste målskytt med totalt 28 mål varav 15 i ligan.

Även 1974/75 slutade Newcastle på femtonde plats i ligan. I FA-cupen slog man ut Manchester City i tredje omgången men förlorade sedan mot Walsall och i Ligacupen tog man sig till kvartsfinal men förlorade mot Chester efter omspel. I november 1974 såldes Terry McDermott till Liverpool och i december samma år värvades mittfältarna Tommy Craig från Sheffield Wednesday och Geoff Nulty från Burnley. Malcolm Macdonald spelade samtliga 42 ligamatcher och blev även skyttekung med 21 mål.

Hemmatröjan var av samma modell som tidigare fast klubbmärket var placerat mitt på tröjan. Byxorna hade nummer på ena benet (till och med 1973/74) och två vita ränder på sidorna. Strumporna var svartvitrandiga 1972–74. I FA-cupfinalen återfanns Buktas logga på tröjorna och byxorna. Strumporna var vita med två svarta ränder upptill. Dessa strumpor kom sedan att användas under 1974/75. Bortaställen var till en början samma som tidigare, men 1973/74 användes dels en blå tröja med vit krage, blå byxor och blåvitrandiga strumpor, dels en gul tröja med grön krage, ljusblå byxor och vita eller gula strumpor.