Etikett: Interkontinentalcupen

Liverpool 1983–1985

Efter säsongen 1982/83 gick Liverpools manager Bob Paisley i pension efter nio framgångsrika år och ersattes av Joe Fagan. Säsongen 1983/84 inleddes med Charity Shield-matchen mot Manchester United på Wembley, en match som United vann med 2–0. Som regerande ligamästare deltog Liverpool återigen i Europacupen och under hösten slog man ut danska Odense och spanska Athletic Bilbao. I vårens kvartsfinaler besegrades Benfica och i semifinalen blev det seger över Dinamo Bukarest. I finalen mötte man Roma på deras hemmaplan, Olympiastadion i Rom. Phil Neal gav Liverpool en tidig ledning, men Roberto Pruzzo kvitterade strax före paus. Det blev inga fler mål, inte heller i förlängningen, och matchen fick därför avgöras via straffsparksläggning. Liverpools målvakt Bruce Grobbelaar psykade italienarna från sin mållinje vilket möjligtvis bidrog till att Bruno Conti och Francesco Graziani missade för italienarna. Liverpool vann därmed matchen och tog sin fjärde europacuptitel.

I FA-cupen åkte Liverpool ut mot Brighton i fjärde omgången, men i Ligacupen tog man sig till final mot lokalkonkurrenten Everton. Matchen var mållös efter full tid och förlängning, men i omspelet tre dagar senare gjorde Liverpools Graeme Souness matchens enda mål i första halvlek. Liverpool vann därmed Ligacupen för fjärde året i rad. Även i ligan tog Liverpool hem segern. Laget slutade tre poäng före Southampton och blev engelska mästare för tredje året i rad, klubbens femtonde ligatitel.

Bruce Grobbelaar, Alan Hansen, Alan Kennedy och Sammy Lee spelade samtliga 67 tävlingsmatcher och Ian Rush blev bäste målskytt med totalt 47 mål varav 32 i ligan vilket gjorde honom till skyttekung i division ett.

Laguppställning Ligacupfinalen 1984: 1 Bruce Grobbelaar – 2 Phil Neal, 4 Mark Lawrenson, 6 Alan Hansen, 3 Alan Kennedy – 8 Sammy Lee, 10 Craig Johnston, 11 Graeme Souness, 5 Ronnie Whelan – 7 Kenny Dalglish, 9 Ian Rush; avbytare: 12 Michael Robinson. I Europacupfinalen var startelvan densamma med följande avbytare: 12 Michael Robinson, 13 Bob Bolder (målvakt), 14 Steve Nicol, 15 David Hodgson, 16 Gary Gillespie.

Sommaren 1984 såldes Graeme Souness till Sampdoria. In kom istället danske mittfältaren Jan Mølby från Ajax. Även säsongen 1984/85 inleddes för Liverpools del med Charity Shield, denna gång mot Everton som vann med 1–0 efter ett självmål av Grobbelaar. Liverpool inledde ligaspelet svagt med bara två segrar de elva första matcherna, men laget spelade upp sig och kom till slut på andra plats, tretton poäng efter Everton. Som regerande Europacupvinnare deltog Liverpool i såväl Interkontinentalcupen som Europeiska Supercupen. I den förstnämnda blev det förlust med 1–0 mot argentinska Independiente, en match som spelades i Tokyo i december. I januari föll Liverpool med 2–0 mot Juventus i Europeiska Supercupen som spelades i Turin.

I Ligacupen åkte Liverpool ut mot Tottenham Hotspur i fjärde omgången, men i FA-cupen tog man sig till semifinal mot Manchester United. Matchen slutade 2–2 efter att Paul Walsh kvitterat med en minut kvar av förlängningen. I omspelsmatchen förlorade dock Liverpool med 2–1. I Europacupen slog Liverpool under hösten ut polska Lech Poznan och portugisiska Benfica. Under våren fortsatte det med segrar över Austria Wien i kvartsfinalen och Panathinaikos i semifinalen. Finalen mot Juventus på Heyselstadion i Bryssel kom att bli ihågkommen för allt annat än fotbollen. Läktarbråk ledde till att 39 människor miste livet och engelska klubbar blev bannlysta från europeiskt cupspel i fem år. Matchen slutade 1–0 till Juventus efter ett straffsparksmål av Michel Platini i andra halvlek.

Bruce Grobbalaar och Phil Neal spelade samtliga 64 tävlingsmatcher och John Wark blev lagets bäste målskytt med totalt 27 mål varav 18 i ligan.

Laguppställning Europacupfinalen 1985: 1 Bruce Grobbelaar – 2 Phil Neal, 4 Mark Lawrenson, 6 Alan Hansen, 3 Jim Beglin – 5 Steve Nicol, 8 Ronnie Whelan, 11 John Wark, 10 Paul Walsh – 7 Kenny Dalglish, 9 Ian Rush; avbytare: 13 Sammy Lee, 14 Gary Gillespie, 15 Jan Mølby, 16 Craig Johnston, 17 Chris Pile (målvakt). Alan Kennedy var från början ordinarie vänsterback, men skadade sig i slutet av mars 1985 vilket gav Jim Beglin chansen att etablera sig i startelvan.

Tröjorna tillverkades av Umbro och sponsor var Crown Paints. Fram till och med december 1983 användes samma tröjor som 1982/83, men i tv-sända matcher var sponsorloggan mindre. Den lilla Crown Paints-loggan på två rader syntes så dåligt att man ersatte den med ett enkelt typsnitt på en rad. I Europacupfinalen 1984 spelade man med tröjor utan reklam och med inskriptionen ”European Cup Final / Rome 1984” runt klubbmärket. Till säsongen 1984/85 introducerades en ny gulrandig bortatröja. Denna användes, utan reklam, i Interkontinentalcupen. Där var det tänkt att Mark Lawrenson skulle spelat i tröja nummer 4, men han skadade sig på träning och ersattes av Gary Gillespie i tröja nummer 15. Detta var sista säsongen med Umbro som leverantör, och i Europacupfinalen 1985 dök Liverpool upp i nya tröjor från Adidas. Denna modell kom sedan att användas de följande två säsongerna.

Nottingham Forest 1980/81

Nottingham Forest kom på sjunde plats i ligan 1980/81, två placeringar sämre än året innan. Som regerande Europacupvinnare deltog man i såväl Europacupen och Europeiska Supercupen som Interkontinentalcupen (Toyota Cup). I Europacupen åkte man ut mot CSKA Sofia redan i första omgången och i Europeiska Supercupen blev det förlust mot Valencia på grund av färre gjorda mål på bortaplan (2–1 hemma och 0–1 borta). I Interkontinentalcupen som spelades i Tokyo i februari 1981 blev det förlust med 1–0 mot Nacional från Uruguay. I ligan spelade Peter Shilton och Frank Gray mest med 40 matcher var och bäste målskytt blev Ian Wallace (nyförvärv från Coventry City) med elva ligamål.

Laguppställning: Peter Shilton – Viv Anderson, Larry Lloyd/Bryn Gunn, Kenny Burns, Frank Gray – Martin O’Neill/Gary Mills, John McGovern, Ian Bowyer, John Robertson – Ian Wallace, Trevor Francis/Raimondo Ponte.

Tröjorna tillverkades av Adidas och var av samma modell som tidigare. Den största skillnaden var att klubben nu hade en sponsor i form av Panasonic. Reklam var dock inte tillåtet i tv-sända matcher. Under klubbmärket återfanns inskriptionen ”European Cup Winners 1979 1980” som tecken på att man hade vunnit Europacupen de två senaste säsongerna. I en del matcher, däribland hemmamatchen mot CSKA Sofia i Europacupen samt i Interkontinentalcupen mot Nacional, spelade Forest i röda byxor tillsammans med den röda tröjan. Reservstället var i samma stil fast gult med blå detaljer.

Juventus 1985/86

Som regerande Europacupvinnare deltog Juventus i Europacupen 1985/86. Hösten 1985 slog man ut Jeunesse Esch från Luxemburg och italienska mästarna Verona men i kvartsfinalen i mars 1986 blev det förlust mot Barcelona. I december mötte man Argentinos Juniors i Interkontinentalcupen i Tokyo. Matchen slutade 2–2 (mål av Michel Platini på straff och Michael Laudrup) och Juventus vann därefter straffsparksläggningen med 4–2. Juventus vann även Serie A fyra poäng före Roma och tog sin 22:a ligatitel. Nya spelare i laget denna säsong var mittfältarna Ivano Bonetti (Genoa), Renato Buso (Montebelluna), Lionello Manfredonia (Lazio), Massimo Mauro (Udinese), Gabriele Pin (Parma) och dansken Michael Laudrup som kom tillbaka från lån i Lazio samt anfallarna Marco Pacione (Atalanta) och Aldo Serena (Torino). Stefano Tacconi, Antonio Cabrini, Luciano Favero och Michel Platini spelade samtliga 30 ligamatcher. Bästa målskyttar blev Serena med totalt 20 mål varav elva i ligan och Platini med totalt 17 mål varav tolv i ligan. Tränare var Giovanni Trapattoni som gjorde sin tionde säsong i Juventus.

Precis som tidigare tillverkades tröjorna av Kappa och sponsor var Ariston. Skillnaden mot föregående säsong var att den italienska skölden, Lo Scudetto, saknades och att Ariston-logon var något bredare. I Europacupen användes en variant med svart rand i mitten. I hemmamatchen mot Jeunesse Esch spelade Juventus i kortärmade tröjor där de två stjärnorna på bröstet var placerade direkt på tröjan istället för i en rektangel. I Interkontinentalcupen användes tröjor utan reklam. Den gula reservtröjan användes i ligamatchen borta mot Udinese och i Europacupmatchen borta mot Jeunesse Esch.

Manchester United 1963–1971

Efter förra säsongens nittondeplats förbättrade sig Manchester United rejält och slutade på andra plats i ligan 1963/64. Laget gick också till semifinal i FA-cupen men förlorade mot West Ham. I Cupvinnarcupen slog United ut Willem II och Tottenham Hotspur men förlorade sedan mot Sporting Lissabon i kvartsfinalen. Under säsongen spelade 17-årige nordirländske yttern George Best sin första ligamatch för Manchester United. Även David Sadler spelade sina första ligamatcher denna säsong. Denis Law gjorde 30 ligamål och David Herd var lagets näst bäste målskytt med 20 ligamål. 1965 tog Manchester United sin sjätte ligatitel. Laget tog lika många poäng som Leeds United men blev mästare tack vare bättre målkvot. I FA-cupen tog man sig till semifinal men förlorade mot Leeds efter omspel och även i Mässcupen gick man till semifinal men föll mot ungerska Ferencváros. Fyra spelare – Shay Brennan, John Connelly,, Tony Dunne och Bill Foulkes – spelade samtliga 42 ligamatcher medan George Best, Bobby Charlton och Nobby Stiles bara missade en ligamatch. Övriga ordinarie spelare var Pat Crerand, David Herd, Denis Law och målvakten Pat Dunne. Denis Law tog för övrigt emot Guldbollen som Årets spelare i Europa 1964. Tränare var Matt Busby som ledde laget mellan 1945 och 1969.

1965/66 slutade United på fjärde plats i ligan och i både FA-cupen och Europacupen gick laget till semifinal men förlorade mot Everton respektive Partizan Belgrad. Bobby Charlton blev utsedd till Årets spelare i England och senare under året blev han även framröstad som Årets spelare i Europa 1966. Nästa säsong, 1966/67, blev United återigen ligamästare. Laget inledde med fyra förluster på de tio första matcherna men spelade sedan upp sig. Efter förlusten mot Sheffield United på annandag jul förblev laget obesegrat under de resterande tjugo ligamatcherna och slutade fyra poäng före tvåan Nottingham Forest. Ny i laget var målvakten Alex Stepney som hade värvats från Chelsea. Även backen Bobby Noble tog en ordinarie plats men en bilolycka under våren gjorde att han aldrig riktigt kom tillbaka och tre år senare avslutade han karriären.

Säsongen 1967/68 tog ytterbacken Francis Burns och anfallaren Brian Kidd plats i laget på bekostnad av Shay Brennan och David Herd. Laget kunde dock inte försvara ligatiteln utan slutade på andra plats, två poäng bakom lokalkonkurrenten Manchester City. Manchester United lyckades också vinna Europacupen för första gången, tio år efter flygolyckan i München. Efter att ha slagit ut Real Madrid i semifinalen mötte man Benfica i finalen på Wembley. Bobby Charlton gav United ledningen i andra halvlek men Graça kvitterade drygt tio minuter från slutet. United avgjorde genom att göra tre mål under de nio första minuterna av förlängningen. Målskyttar var George Best, Brian Kidd och Bobby Charlton.

George Best blev utsedd till Årets spelare i Europa 1968 men efter Europacupsegern började det gå sämre för Manchester United. Under hösten mötte man Estudiantes från Buenos Aires i Interkontinentalcupen. United föll med uddamålet i första matchen på bortaplan och i returen hemma på Old Trafford fick man bara oavgjort. Matcherna kännetecknades av hårt spel med utvisningar på Stiles och Best samt Estudiantes Medina som följd. I ligan blev United inte bättre än elva och i Europacupen föll man mot Milan i semifinalen. Bland de nya i laget denna säsong fanns mittbacken Steve James, mittfältaren Carlo Sartori och högeryttern Willie Morgan. Efter säsongen avgick tränaren Matt Busby och ersattes av Wilf McGuinness. Både 1969/70 och 1970/71 slutade United på åttonde plats i ligan och de svaga resultaten gjorde att McGuinness fick lämna klubben i slutet av december 1970. Matt Busby återvände och ledde laget under återstoden av säsongen.

Hemmastället bestod av röd tröja med vit hals och vita muddar, vita byxor och röda strumpor. Oftast användes långärmade tröjor men i början och slutet av säsongerna förekom även kortärmade tröjor. Bortatröjan var vit med röd hals och röda muddar men från och med 1965 fanns även en helvit tröja. Dessa användes tillsammans med vita byxor och antingen vita eller röda strumpor. 1964 introducerades en blå tröja som användes i bortamatcher mot lag med rödvita tröjor, bland annat Stoke och Southampton. Denna tröja användes från början tillsammans med vita byxor och vita strumpor, men från och med 1967 användes blå strumpor. I Europacupfinalen 1968 spelade United i helblått och på tröjan återfanns Manchesters stadsvapen med bokstäverna ”E.C.F.” över och ”Wembley 1968” under. Även i bortamatchen mot Estudiantes spelade United i helblått men då utan någon logga på tröjan.

AC Milan 1989/90

Inför säsongen 1989/90 förstärkte Milan laget med målvakten Andrea Pazzagli (Ascoli), försvararen Stefano Carobbi (Fiorentina), mittfältarna Diego Fuser (Torino) och Stefano Salvatori (Fiorentina) samt anfallaren Marco Simone (Como). Giovanni Stroppa, Stefano Borgonovo och Daniele Massaro var också tillbaka i laget efter att ha varit utlånade under föregående säsong. Som regerande Europacupvinnare deltog Milan både i Europeiska Supercupen och Interkontinentalcupen. Matcherna spelades i november och december 1989 och i Europeiska Supercupen mötte man Barcelona som hade vunnit Cupvinnarcupen 1988/89. Första mötet på Camp Nou slutade 1–1 (Milans mål av Marco van Basten på straff) och i returen på Giuseppe Meazza-stadion gjorde Milans Alberigo Evani matchens enda mål. Tio dagar senare, den 17 december, mötte Milan de sydamerikanska mästarna Atlético Nacional från Colombia. Återigen gjorde Evani matchens enda mål och Milan kunde för andra gången titulera sig världsmästare, 20 år efter den första triumfen.

Precis som 1988/89 hade Milan problem i inledningen av ligaspelet. Det blev fyra förluster på de tio första matcherna, men sedan var man obesegrade i sjutton matcher i rad och tog över serieledningen från Napoli. Under avslutningen av säsongen kom man dock återigen in i en formsvacka med tre förluster på de sju sista matcherna. Napoli kunde därmed återta ledningen och ta sin andra ligatitel med Milan på andra plats, två poäng bakom. Marco van Basten blev skyttekung i Serie A med 19 mål och tog för andra året i rad emot Guldbollen som Europas bäste spelare 1989. Precis som 1988 tog tre Milanspelare hand om pallplatserna i omröstningen – Franco Baresi kom på andra plats och Frank Rijkaard på tredje plats.

I italienska cupen tog sig Milan till final mot Juventus efter att ha besegrat Napoli i semifinalen. Första finalmatchen i Turin blev mållös och i returen i Milano gjorde Juventus Roberto Galia matchens enda mål. Däremot lyckades Milan vinna Europacupen för andra året i rad. Milan slog ut HJK från Helsingfors i första omgången och sedan Real Madrid. Både i kvartsfinalen mot belgiska Mechelen och i semifinalen mot Bayern München krävdes det förlängning för att Milan skulle ta sig vidare. I finalen mot portugisiska Benfica gjorde Frank Rijkaard matchens enda mål och Milan tog därmed sin fjärde Europacuptitel.

Tröjorna var i stort sett likadana som föregående säsong. Skillnaderna var att de nu hade ett mönster i tyget och att Europacuppokalen var placerad på ena bröstet istället för scudetton. I bortamatcherna mot Bari i ligan och Real Madrid i Europacupen spelade Milan i svarta byxor och strumpor tillsammans med den rödsvarta tröjan. Den vita tröjan användes i bortamatcherna mot Genoa, Cremonese, Fiorentina. Roma, Lecce och Bologna i ligan samt mot Mechelen och Bayern München i Europacupen. Precis som 1989 använde Milan en helvit tröja med rödsvart krage i Europacupfinalen. I Interkontinentalcupen spelade man utan reklam på tröjorna.

Juventus 1996/97

Juventus tog sin 24:e ligatitel efter att ha slutat två poäng före Parma. I Champions Leagues gruppspel mötte man Manchester United, Fenerbahçe och Rapid Wien. Juventus vann fem av sex matcher och spelade oavgjort borta mot Rapid Wien. I slutspelet slog man ut norska Rosenborg i kvartsfinalen (1–1 borta och 2–0 hemma) och holländska Ajax i semifinalen (2–1 borta och 4–1 hemma). Därmed var man i final för andra året i rad men denna gång blev det förlust med 1–3 mot Borussia Dortmund. Den 26 november 1996 mötte Juventus argentinska River Plate i Interkontinentalcupen i Tokyo. Alessandro Del Piero gjorde matchens enda mål nio minuter från slutet och blev även utsedd till matchens bästa spelare. I januari och februari 1997 spelades europeiska supercupen mellan Juventus och Paris Saint-Germain. Första mötet på Parc des Princes i Paris slutade med en 6–1-seger för italienarna. Returen spelades på Stadio La Favorita i Palermo och Juventus vann med 3–1.

I ligan blev Alessandro Del Piero, Michele Padovano och Christian Vieri lagets bästa målskyttar med åtta mål var. Vieri hade värvats från Atalanta men stannade bara en säsong innan han drog vidare till Atlético Madrid. Även mittbacken Paolo Montero värvades från Atalanta. Övriga nyförvärv var försvararna Mark Iuliano från Salernitana och portugisen Dimas från Benfica, anfallarna Alen Bokšić från Lazio och Nicola Amoruso från Padova samt franske mittfältsstjärnan Zinedine Zidane från Bordeaux.

Hemmatröjan var av samma modell som föregående säsong. I höstens ligamatcher utgjordes sponsorloggan enbart av texten SONY, medan man under våren hade texten SONY MiniDisc. I Champions League användes den senare varianten fast i något mindre storlek. I Interkontinentalcupen spelade man utan sponsorlogga på tröjan. På ena ärmen återfanns tezten ”European/South American Cup 1996”. Precis som tidigare var bortatröjan blå med en stor stjärna på vardera ärmen. Denna säsong var stjärnorna blå med en vit kantlinje och man hade även en gul rand längs ärmarna.

AC Milan 1994/95

Efter tre raka ligatitlar slutade Milan på fjärde plats i Serie A, vilket var den sämsta placeringen sedan 1987. Klubben hade sålt en del av de mindre lyckade värvningarna såsom Brian Laudrup och Florin Raducioiu. Även Jean-Pierre Papin lämnade Milan efter två säsonger. Istället värvades Ruud Gullit tillbaka från Sampdoria, men han spelade bara åtta ligamatcher innan han återvände. Anfallaren Marco Simone gjorde sin bästa säsong i Milan och blev lagets bäste målskytt med 17 ligamål. En annan stor profil var Paolo Maldini som kom trea i omröstningen om årets spelare i Europa 1994. Som regerande Champions League-vinnare deltog Milan i Interkontinentalcupen som spelades i Tokyo den 1 december 1994. Där blev det dock förlust med 0–2 mot argentinska Vélez Sarsfield. I början av februari 1995 deltog man även i Europeiska Supercupen där man mötte Arsenal. Efter 0–0 i London kunde Milan vinna returen med 2–0 på hemmaplan. Målskyttar var Zvonimir Boban och Daniele Massaro. I Champions Leagues gruppspel mötte Milan Ajax, Casino Salzburg och AEK Aten. Laget slutade på andra plats efter Ajax och fick möta Benfica i kvartsfinalen. Efter 2–0 hemma (båda målen av Marco Simone) och 0–0 borta tog sig Milan till semifinal mot Paris Saint-Germain. Zvonimir Boban gjorde matchens enda mål i första matchen på bortaplan och returen slutade 2–0 efter två mål av Dejan Savićević. I finalen väntade återigen Ajax, och för tredje gången i rad fick Milan stryk av holländarna, denna gång med 0–1 efter mål av inhopparen Patrick Kluivert i 85:e minuten.

Hemmatröjan var likadan som förra säsongen förutom att Opel var ny sponsor. Bortatröjan var ny och hade ett rött fält med en svart rand under på övre delen av tröjan. I ligan spelade Milan i rödsvartrandiga tröjor med vita byxor och strumpor i samtliga hemmamatcher samt i bortamatcherna mot Brescia, Parma, Inter och Napoli. I bortamatcherna mot Padova, Juventus, Bari, Lazio och Sampdoria användes svarta byxor och strumpor med den rödsvarta tröjan. Det vita reservstället användes i dessa åtta bortamatcher: Cagliari, Cremonese, Foggia, Roma, Torino, Genoa, Reggiana och Fiorentina.

I Champions League hade tröjorna bara texten Opel och inte symbolen ovanför. Den första gruppspelsmatchen, borta mot Ajax, var den enda där Milan spelade i sina rödsvartrandiga tröjor (tillsammans med svarta byxor och strumpor). I övriga gruppspelsmatcher användes den vita tröjan med det röda och svarta fältet. I vårens slutspelsmatcher spelade Milan i helvita tröjor med rödsvart krage, och i finalen hade man dessutom spelarnas namn på ryggen.

I Interkontinentalcupen spelade Milan i långärmade tröjor utan reklam. På ena bröstet hade man en bild av Champions League-pokalen och under den texten ”European-South American Cup / Tokyo Dec.1, 1994”.

I Europeiska Supercupen hade Milans tröjor, precis som i Champions League, enbart texten Opel. I första matchen på bortaplan spelade Milan i rödsvartrandiga tröjor, medan man i returen på hemmaplan använde ett gult tredjeställ.

AC Milan 1993/94

Milan blev italienska mästare för tredje året i rad och tog därmed sin 14:e ligatitel. Laget hade ligans bästa försvar – på de 34 ligamatcherna släppte man bara in 15 mål och målvakten Sebastiano Rossi satte rekord genom att hålla nollan i 929 minuter i sträck. Milan tog sig även till final i Champions League. I finalen mot Barcelona var Milan nederlagstippat på grund av skador på flera spelare. Trots det var Milan överlägsna och tog hem segern med 4–0.

Laget var förändrat en del sedan förra säsongen. Marco van Basten var skadad och kunde inte spela, Ruud Gullit och Alberigo Evani var sålda till Sampdoria och Frank Rijkaard hade flyttat hem till Ajax. Några av de spelare som värvades inför säsongen var högerbacken Christian Panucci från Genoa, dansken Brian Laudrup från Fiorentina och rumänske anfallaren Florin Raducioiu från Brescia. I oktober värvades franske försvararen/mittfältaren Marcel Desailly från Olympique Marseille.

Milans tröjor tillverkades från och med denna säsong av Lotto. Den långärmade varianten hade en annan typ av tajtare krage än den kortärmade. I Champions League spelade man utan reklam på tröjorna och med Champions League-loggan på ena ärmen. Man hade även nummer på byxorna. Milan spelade i sina ordinarie rödsvarta tröjor och vita byxor och strumpor i alla matcher utom finalen. I finalen användes en helvit tröja med rödsvart krage. I Interkontinentalcupen som spelades i Tokyo i december 1993 förlorade Milan mot São Paulo med 2–3. I denna match spelade Milan i långärmade tröjor som hade samma typ av krage som den kortärmade.

Startelvan