Etikett: Liverpool

27 oktober 2025

Liverpool 1989/90

Liverpool var regerande FA-cupvinnare och inledde därför säsongen 1989/90 med Charity Shield-matchen mot ligamästarna Arsenal på Wembley. Peter Beardsley gjorde matchens enda mål efter en dryg halvtimme och gav Liverpool segern.

En vecka senare, den nittonde augusti, drog ligan igång. Liverpool besegrade Manchester City med 3–1 hemma på Anfield. Laget spelade sedan ytterligare sju matcher utan att förlora – fyra segrar och tre oavgjorda. Den största segern kom den tolfte september då man bjöd Crystal Palace på en rejäl fotbollslektion. Matchen slutade hela 9–0 och var Liverpools största seger någonsin i högsta divisionen. Åtta olika spelare gjorde mål och bland målskyttarna fanns svenske mittbacken Glenn Hysén.

I oktober och november hade Liverpool en mindre formsvacka med fyra förluster på sju matcher. Därefter kom man dock igång igen och från början av december till mitten av mars blev det inte en enda förlust på tretton ligamatcher. Bland annat besegrade man Chelsea med 5–2 på Stamford Bridge. Sviten bröts den 21:a mars då Tottenham Hotspur vann med 1–0 på White Hart Lane, men det skulle visa sig bli den sista förlusten.

På de nio sista matcherna vann laget sju gånger och spelade oavgjort två gånger. I 4–0-segern mot Charlton Athletic stod för övrigt nyförvärvet Ronny Rosenthal för ett hattrick. Laget avslutade säsongen med ännu en utklassningsseger: 6–1 borta mot Coventry City i en match där John Barnes blev tremålsskytt. Liverpool blev därmed ligamästare 1989/90. Laget slutade nio poäng före tvåan Aston Villa. Det var klubbens artonde ligatitel och det var nog ingen som trodde att det skulle dröja trettio år innan Liverpool åter blev mästare.

Cupspel

Liverpool gick in i Ligacupens andra omgång den nittonde september 1989 då man mötte Wigan Athletic. En vecka tidigare hade Glenn Hysén gjort sitt första mål för Liverpool och nu nätade han igen redan i fjärde minuten. Matchen slutade 5–2 och i returen blev det seger med 3–0 efter att Steve Staunton gjort samtliga mål. Båda dessa matcher spelades på Anfield eftersom Wigans hemmaarena Springfield Park inte klarade säkerhetskraven. I nästa omgång mötte man Arsenal som var en betydligt tuffare motståndare. Londonlaget gjorde matchens enda mål och Liverpool var därmed utslaget.

I januari 1990 var det dags för tredje omgången av FA-cupen. Liverpool mötte Swansea City, men inget av lagen hittade målet och matchen slutade 0–0. I omspelet tre dagar senare lossnade det dock rejält för Liverpool. Det blev till slut hela 8–0 efter bland annat tre mål av Ian Rush och två av John Barnes. Även i fjärde omgången mot Norwich City blev det mållöst, men Liverpool gick återigen vidare efter omspel, 3–1 denna gång. Efter 3–0 mot Southampton mötte man Queens Park Rangers i kvartsfinal. För tredje gången denna FA-cup blev det oavgjort, nu 2–2, men Liverpool gick vidare tack vare 1–0 i omspelet.

I semifinalen mötte man Crystal Palace och efter den totala utskåpningen i september (9–0) räknade nog de flesta med att det skulle bli en enkel seger för Liverpool. Helt planenligt gav också Ian Rush Liverpool ledningen redan i den fjortonde minuten. Efter pausen gjorde dock Palace två mål och vände på matchen. Med mindre än tio minuter kvar gjorde Liverpool två snabba mål och återtog ledningen, men i 88:e minuten kvitterade Andy Gray för Palace. Förlängning vidtog och i 109:e minuten gjorde Alan Pardew sensationellt 4–3 till Crystal Palace. Några fler mål blev det inte och skrällen var ett faktum.

Spelarna i Liverpool 1989/90

Ordinarie laguppställning: 1 Bruce Grobbelaar, 2 Glenn Hysén, 3 David Burrows/Barry Venison, 4 Steve Nicol, 5 Ronnie Whelan, 6 Alan Hansen, 7 Peter Beardsley, 8 Ray Houghton, 9 Ian Rush, 10 John Barnes, 11 Steve McMahon.

Ray Houghton spelade bara sexton ligamatcher från start och i hans frånvaro spelade flera olika spelare cirka fyra–fem matcher var i tröja nummer åtta. Bland annat spelade Barry Venison och Gary Gillespie sammanlagt nio ligamatcher som högerback i tröja nummer åtta. Steve Nicol, med tröja nummer fyra, tog då Houghtons plats som högermittfältare.

Flest matcher spelade målvakten Grobbelaar som vaktade målet i samtliga 50 liga- och cupmatcher. Dessutom spelade Steve McMahon från start i 37 av de 38 ligamatcherna och gjorde ett inhopp. John Barnes blev bäste målskytt med totalt 28 mål varav 22 i ligan. Därtill gjorde Ian Rush 26 mål (arton i ligan) och Peter Beardsley sexton (tio i ligan). Nya spelare i laget denna säsong var svenske mittbacken Glenn Hysén från Fiorentina samt den unge Steve Harkness (knappt arton år fyllda) från Carlisle United. Den senare gjorde dock inte debut förrän två år senare. I mars 1990 anlände även israeliske anfallaren Ronny Rosenthal från Standard Liège på lån (övergången blev permanent sommaren 1990). En spelare som lämnade Liverpool var anfallaren John Aldridge. Eftersom Ian Rush var tillbaka i form ansågs Aldridge vara överflödig och såldes till spanska Real Sociedad i september 1989.

Matchställen

Liverpool fick nya matchställ säsongen 1989/90. Tröjorna från Adidas hade stora likheter med sina föregångare, men med en stor skillnad: mönstret i tyget. 1989 fick den röda hemmatröjan ett mönster i form av vita fläckar. Dessutom fick shortsen en bred vit panel på vardera sida. På dessa satt de tre typiska Adidas-ränderna, röda med grå bård. Strumporna fick ett vitt fält på överdelen med tre likadana ränder som på byxorna.

Även bortatröjan hade fått ett nytt mönster i form av romber som tonade från en mörk till en ljus grå. Bortabyxorna var i samma stil som hemmabyxorna fast grå med röd sidopanel. Den vita tredjetröjan från föregående säsong fanns också kvar. Den kom till användning i augusti 1989 och återigen var det i bortamatchen mot Aston Villa. En liten skillnad på 1989 års tröja fanns dock. Mellanrummet mellan de tre ränderna på ärmarna var nu vitt i stället för grått, åtminstone på de flesta tröjorna. Det finns en bild på Glenn Hysén där man ser att hans tröja faktiskt har grått mellanrum mellan ränderna. Tillsammans med denna tröja spelade Liverpool i sina röda hemmashorts och -strumpor.

15 juni 2025

Liverpool 1988/89

Liverpool var regerande ligamästare och inledde därför säsongen 1988/89 med Charity Shield-matchen mot FA-cupvinnarna Wimbledon. Londonlaget hade sensationellt besegrat Liverpool i FA-cupfinalen och tog nu också ledningen i sjuttonde minuten genom John Fashanu. John Aldridge kvitterade dock sex minuter senare och i 69:e minuten fastställde samme man slutresultatet till 2–1.

En vecka senare drog ligan igång med bortamatch mot Charlton Athletic och återigen spelade Aldridge huvudrollen. Han stod nämligen för samtliga tre mål när Liverpool vann med 3–0. Det blev sedan ytterligare två segrar samt två oavgjorda däremellan, men i oktober kom laget in i en formsvacka. På de fyra följande matcherna blev det tre förluster och en oavgjord. Liverpool låg nu sjua i tabellen, men laget kom tillbaka och vann tre av fyra matcher följt av tre raka 1–1-matcher. De två sista av dessa kom borta mot Arsenal samt i hemmaderbyt mot Everton. Den sju matcher långa förlustfria sviten gjorde att man klättrade upp till fjärde plats, men därefter förlorade man med 0–1 hemma mot Norwich City. Efter en 1–0-seger borta mot Derby County på annandag jul kom ännu en förlust: 3–1 borta mot Manchester United på nyårsdagen.

Nederlaget på Old Trafford skulle dock bli det sista på länge i ligan. Efter det radade Liverpool upp arton raka matcher utan förlust. Från den första mats till den nionde april vann laget nio matcher i rad innan man fick nöja sig med 0–0 i det andra derbyt mot Everton. Under denna period blev det några storsegrar: 4–0 borta mot Middlesbrough, 5–0 hemma mot Luton Town och 5–1 hemma mot Sheffield Wednesday. I matchen mot Luton gjorde för övrigt John Aldridge sitt andra hattrick för säsongen. Efter det mållösa derbyt vann Liverpool ytterligare fyra matcher i rad varav den sista slutade med en 5–1-seger över West Ham på Anfield.

Avgörandet på Anfield

Det återstod nu bara en ligamatch, hemma mot Arsenal den 26:e maj 1989. Matchen hade blivit uppskjuten på grund av läktarkatastrofen på Hillsborough i april och spelades efter att alla andra lag hade spelat klart för säsongen. Liverpool ledde ligan tre poäng före Arsenal och hade råd att förlora med ett måls marginal och ändå bli mästare. Efter första halvlek var matchen fortfarande mållös, men sju minuter efter paus nickade Alan Smith in 1–0 till Arsenal. Matchuret passerade nittio minuter och Liverpool trodde att saken var klar – man hade ju råd att förlora med ett mål. På övertid rann dock Arsenals Michael Thomas igenom Liverpoolförsvaret och satte bollen i mål med matchens sista spark. Arsenal var mästare och Liverpool fick nöja sig med andra plats i ligan 1988/89 efter den mest dramatiska upplösningen av ligan någonsin.

FA-cupen: Katastrof på Hillsborough och seger på Wembley

Liverpool inledde spelet i FA-cupen 1988/89 med att besegra Carlisle United med 3–0 i tredje omgången. Man fortsatte sedan med att slå ut Millwall (2–0), Hull City (3–2) och Brentford (4–0). Den femtonde april var det dags för semifinal mot Nottingham Forest på Hillsborough i Sheffield. Efter bara några minuter avbröts dock matchen. Läktaren där Liverpools supportrar stod var överbefolkad vilket ledde till att människor klämdes ihjäl och katastrofen var ett faktum. Denna dag avled 94 personer och ytterligare en avled några dagar senare. Det totala dödstalet steg till 97 efter att två personer avlidit år 1993 respektive 2021, båda till följd av oåterkalleliga hjärnskador som man ådragit sig under katastrofen.

Semifinalen mot Nottingham Forest spelades om på Old Trafford i Manchester den sjunde maj. Liverpool vann med 3–1 och tog sig till final mot lokalkonkurrenten Everton. Matchen spelades på Wembley.den 20:e maj och inleddes med en tyst minut för hedra offren i katastrofen på Hillsborough. Liverpool tog ledningen redan i fjärde minuten genom John Aldridge, men med matchens sista spark kvitterade inhopparen Stuart McCall för Everton. Matchen gick till förlängning och här kom Ian Rush att spela huvudrollen. Även Rush hade börjat på bänken, men bytt av Aldridge i mitten av andra halvlek, och gjorde nu två mål för Liverpool. Stuart McCall blev också han tvåmålsskytt och matchen slutade 3–2 till Liverpool som tog sin fjärde seger i FA-cupen. Se FA-cupfinalen 1989 i sin helhet på Youtube.

Liverpool i Ligacupen 1988/89

I Ligacupen slog Liverpool ut Walsall efter seger med 1–0 hemma och 3–1 borta. Därefter blev det oavgjort 1–1 mot Arsenal. Även omspelet slutade oavgjort, denna gång 0–0, men i den andra omspelsmatchen kunde Liverpool till slut vinna med 2–1. I fjärde omgången åkte dock Liverpool ut efter att ha förlorat med 4–1 mot West Ham. Laget deltog även i Football League Centenary Trophy. Där slog man först ut Nottingham Forest med 4–1, men i semifinalen föll man med 2–1 mot Arsenal.

Spelarna i Liverpool 1988/89

Laguppställning FA-cupfinalen 1989: 1 Bruce Grobbelaar – 4 Steve Nicol, 2 Gary Ablett, 6 Alan Hansen, 3 Steve Staunton (12 Barry Venison, 90) – 9 Ray Houghton, 11 Steve McMahon, 5 Ronnie Whelan, 10 John Barnes – 7 Peter Beardsley, 8 John Aldridge (14 Ian Rush, 73).

Houghton och Nicol spelade från start i 52 av de 53 tävlingsmatcherna. John Aldridge blev lagets bäste målskytt med totalt 31 mål varav 21 i ligan. Inför säsongen, i augusti 1988, återvände Ian Rush till Liverpool efter bara ett år i Juventus. Övergångssumman på 2,8 miljoner pund var den största en brittisk klubb någonsin hade betalat för en spelare. Klubben värvade även försvararen Nicky Tanner (Bristol Rovers) och i oktober anlände vänsterbacken David Burrows från West Bromwich Albion. En spelare som lämnade Liverpool var mittfältaren Nigel Spackman som såldes till Queens Park Rangers i februari 1989.

Tröjorna

Under 1988/89 hade Liverpool likadana matchställ som 1987/88. Man hade emellertid en ny sponsor i form av den italienska vitvarutillverkaren Candy. Det röda hemmastället kompletterades av ett grått bortaställ. Båda dessa kolliderade dock färgmässigt med Aston Villas hemmaställ. I bortamatchen på Villa Park spelade Liverpool därför i vita tröjor tillsammans med röda byxor och strumpor. De röda hemmatröjorna hade samma typ av nummer på ryggen som under 1987/88, men de grå och vita tröjorna hade en annan variant. Det är inga stora skillnader mellan dessa två typer av tröjnummer. Den tydligaste är utformningen av siffran ett som har seriffer på hemmatröjan medan den är ett rakt streck på bortatröjorna. I FA-cupfinalen använde man dock den andra varianten på sina röda tröjor. Dessa hade även en inskription nedanför klubbmärket: ”F.A. Cup Final Wembley 1989”.

25 oktober 2024

Liverpool 1987/88

Liverpool inledde säsongen 1987/88 med 29 raka ligamatcher utan förlust. Sviten bröts när Everton vann med 1–0 i derbyt på Goodison Park den 20:e mars 1988. Innan dess hade laget öst in mål. Under hösten gjorde Liverpool fyra mål i fyra raka matcher. Efter 4–1 mot Newcastle den 20:e september blev det 4–0 i tre matcher i rad. Motståndare var Derby County, Portsmouth och Queens Park Rangers. Mot Newcastle gjorde Steve Nicol hattrick och i nästa match mot Derby County upprepade John Aldridge bedriften. Aldridge gjorde för övrigt mål i nio matcher i rad i början av säsongen.

Han och Liverpool fortsatte sedan att göra mål och fram till förlusten mot Everton gjorde laget fyra mål i ytterligare fyra matcher, mot Newcastle (för andra gången), Coventry och två gånger mot Watford. Efter en 2–1-seger över Wimbledon blev det sedan ytterligare en förlust, 1–2 mot Nottingham Forest. Det stannade vid två förluster. På de avslutande åtta matcherna blev det tre segrar och fem oavgjorda. I två av dessa matcher gjorde Liverpool fem mål – 5–0 i returen mot Nottingham Forest och 5–1 mot Sheffield Wednesday i näst sista omgången. Laget kom upp i 90 poäng efter 26 segrar, 12 oavgjorda och två förluster. Liverpool gjorde dessutom 87 mål och blev engelska mästare för sjuttonde gången.

Liverpool till final i FA-cupen 1988

I höstens Ligacupspel slog Liverpool ut Blackburn Rovers efter 1–1 borta och 1–0 hemma. Det blev sedan förlust med 0–1 mot Everton. I FA-cupen skulle dock Liverpool ta sig längre. Det började med en mållös match mot Stoke City, men i omspelet gjorde Liverpools Peter Beardsley matchens enda mål. Laget fortsatte sedan att hålla nollan när man slog ut Aston Villa (2–0), Everton (1–0) och Manchester City (4–0).

I semifinalen blev det seger med 2–1 över Nottingham Forest och i finalen på Wembley väntade överraskningslaget Wimbledon. Liverpool var storfavoriter till att vinna, men det var Londonlagets Lawrie Sanchez som nickade bollen i mål i matchens 37:e minut. Efter en timme fick Liverpool straffspark, men Dave Beasant räddade John Aldridges elvametare. Han blev därmed den förste spelare att missa en straffspark i en FA-cupfinal på Wembley. Trots att Liverpool tryckte på lyckades Wimbledon stå emot tiden ut. Matchen slutade 1–0 och Wimbledon stod därmed för en av största skrällarna i FA-cupens historia.

Spelarna i Liverpool 1987/88

Ordinarie laguppställning: 1 Bruce Grobbelaar – 4 Steve Nicol, 2 Gary Gillespie, 6 Alan Hansen, 3 Barry Venison/Gary Ablett – 9 Ray Houghton, 11 Steve McMahon, 5 Ronnie Whelan/Nigel Spackman, 10 John Barnes – 7 Peter Beardsley, 8 John Aldridge.

Under sommaren 1987 hade den store målskytten Ian Rush lämnat Liverpool för spel i italienska Juventus. Som ersättare till honom värvade man Peter Beardsley från Newcastle för den engelska rekordsumman 1,9 miljoner pund. Från Watford värvade man också engelska landslagets vänsterytter John Barnes för 900 000 pund. I oktober anlände irländske mittfältaren Ray Houghton från Oxford United för 825 000 pund. Steve Nicol spelade samtliga 50 liga- och cupmatcher under säsongen medan Alan Hansen och Steve McMahon bara missade en match var. John Aldridge blev skyttekung i division ett med sina 26 mål. Därtill stod han för tre fullträffar i cuperna. Dessutom gjorde Beardsley och Barnes femton ligamål var plus tre respektive två i FA-cupen. Barnes blev även utsedd till årets spelare i England.

Tröjorna

Adidas levererade nya tröjor till Liverpool inför 1987/88. En skillnad mot tidigare var att halsen var av en överlappande typ och hade en rundare form. Dessutom gick de tre ränderna hela vägen från halsen till ärmsluten. På hemmatröjan var halsen och ränderna vita med grå och röda bårder. Man lanserade också ett nytt klubbmärke där fågeln var placerad inuti en sköld. Utanpå skölden fanns klubbnamnet Liverpool Football Club. I FA-cupfinalen återfanns inskriptionen ”F.A. Cup Final Wembley 1988” runt Adidas-märket på höger bröst. I denna match var inhopparen Craig Johnston, i tröja nummer 12, den enda som spelade i långärmat. Byxor och strumpor var röda med tre likadana ränder som på tröjan.

Bortastället var i samma stil som hemmastället fast silverfärgat. Halsen och de tre ränderna var röda med vita och grå bårder. I början av säsongen var sponsorloggan, Crown Paints, vit med en röd bård på bortatröjan. Detta syntes dock så dåligt att man ändrade till röd logga. Tröjor med den vita loggan användes i bortamatcherna mot Arsenal och West Ham i augusti och september.

14 november 2022

Liverpool 1994/95

1994/95 var Roy Evans första hela säsong som huvudansvarig för Liverpool. Enda nyförvärvet under sommaren 1994 var danske målvakten Michael Stensgaard som köptes in som reserv till David James. James blev klubbens nya förstemålvakt efter att Bruce Grobbelaar tackat för sig. Efter tretton år i Liverpool gick han över till Southampton på fri transfer. En annan som lämnade klubben var Julian Dicks som återvände till West Ham efter bara en säsong. I början av september värvade Liverpool försvararna Phil Babb (Coventry City) och John Scales (Wimbledon). Samma månad lämnade mittfältaren Ronnie Whelan klubben för att varva ner i Southend United efter femton år i Liverpool. I januari 1995 lämnade även Steve Nicol Liverpool för att varva ner i Notts County.

Precis som 1993/94 inledde Liverpool ligaspelet med tre raka segrar, men återigen kom man att varva vinster med förluster och oavgjorda matcher. Säsongen 1994/95 slutade med en fjärdeplats i Premier League för Liverpool, en förbättring med fyra placeringar jämfört med föregående säsong. Laget var dock aldrig nära att utmana om ligatiteln och man slutade femton poäng bakom mästarlaget Blackburn Rovers. Fjärdeplatsen innebar att man kvalificerade sig för UEFA-cupen nästa säsong.

I FA-cupen tog sig Liverpool vidare efter omspel tre gånger om. Först mot Birmingham City, sedan mot Burnley och därefter mot Wimbledon. I kvartsfinalen blev det dock förlust mot Tottenham Hotspur efter ett sent mål av Jürgen Klinsmann.

Liverpool vinner Ligacupen 1994/95

I Ligacupen 1994/95 gick det däremot bättre för Liverpool. Under hösten slog man ut Burnley, Stoke City och Blackburn Rovers. I kvartsfinalen i januari besegrade man Arsenal efter att Ian Rush gjort matchens enda mål. Samma resultat, 1–0, blev det i de båda semifinalerna mot Crystal Palace. I första mötet gjorde Robbie Fowler segermålet på övertid och han stod även för målet i returmötet. I finalen på Wembley stod Bolton Wanderers för motståndet. Steve McManaman blev stor matchhjälte med sina två mål när Liverpool vann med 2–1 och tog sin femte inteckning i Ligacupen. Se Ligacupfinalen 1995 på Youtube.

Laguppställning Ligacupfinalen 1995: 1 David James – 2 Rob Jones, 6 Phil Babb, 12 John Scales, 25 Neil Ruddock, 20 Stig Inge Bjørnebye – 10 John Barnes, 15 Jamie Redknapp, 17 Steve McManaman – 9 Ian Rush, 23 Robbie Fowler; avbytare: 28 Alec Chamberlain (målvakt), 11 Mark Walters, 16 Michael Thomas.

David James och Robbie Fowler spelade samtliga 57 matcher i ligan, FA-cupen och Ligacupen under säsongen. Fowler blev även lagets bäste målskytt med totalt 31 mål varav 25 i ligan vilket gav en andraplats i Premier Leagues skytteliga. Ian Rush stod för nitton mål varav tolv i ligan.

Tröjorna

Liverpool behöll samma matchställ som under andra hälften av föregående säsong med den stora Carlsberg-loggan. Enda skillnaden på hemma- och bortatröjan var att tröjnumren hade texten ”adidas” istället för Adidas Equipment-logotypen. Däremot modifierade man den gula tredjetröjan på några punkter. Man tog bort vattenstämpeln med texten ”Liverpool” och klubbmärket var något tillplattat. Dessutom flyttade man ut klubbmärket en bit så att det linjerade med bokstaven ”g” i Carlsberg. I Ligacupfinalen spelade man utan namn på ryggen. Vid sidan av klubbmärket återfanns inskriptionen ”Wembley Final / 2nd April 1995”.

7 oktober 2022

Liverpool 1993/94

Inför säsongen 1993/94 värvade Liverpool anfallaren Nigel Clough från Nottingham Forest och mittbacken Neil Ruddock från Tottenham Hotspur. I september anlände även vänsterbacken Julian Dicks från West Ham i utbyte mot David Burrows och Mike Marsh.

Liverpool inledde ligaspelet 1993/94 med fyra segrar på de fem första matcherna och nyförvärvet Clough gjorde fyra mål på de fyra första matcherna. Efter den fina starten började dock resultaten att svikta, och i september blev det fyra förluster på lika många matcher. Under resten av hösten var resultaten blandade, så också i Ligacupen. Där slog Liverpool ut Fulham och Ipswich Town, men i nästa omgång fick man bara oavgjort mot Wimbledon. Även omspelet slutade oavgjort och efter straffsparksläggning tog sig Londonlaget vidare till kvartsfinal. I FA-cupens tredje omgång stod division ett-laget Bristol City för en skräll när man efter omspel (första mötet hade slutat 1–1) besegrade Liverpool på Anfield. Efter förlusten avgick managern Graeme Souness. Roy Evans, som under många år hade tillhört Liverpools tränarstab, tog över som manager. På de återstående sexton ligamatcherna blev det fem segrar, två oavgjorda och nio förluster vilket gav en åttondeplats i tabellen.

Laguppställning: 1 Bruce Grobbelaar – 4 Steve Nicol, 5 Mark Wright, 25 Neil Ruddock – 2 Rob Jones, 17 Steve McManaman, 15 Jamie Redknapp, 10 John Barnes, 3 Julian Dicks – 7 Nigel Clough/23 Robbie Fowler, 9 Ian Rush.

Ian Rush spelade samtliga 49 matcher under säsongen och blev även lagets bäste målskytt med totalt nitton mål varav fjorton i ligan. 18-årige talangen Robbie Fowler etablerade sig som anfallspartner till Rush på bekostnad av Nigel Clough. Fowler blev näst bäste målskytt med totalt arton mål varav tolv i ligan. Bland annat stod han för samtliga fem mål när Liverpool besegrade Fulham med 5–0 i Ligacupen.

Tröjorna

Tröjtillverkaren Adidas och sponsorn Carlsberg var kvar från föregående säsong, men matchställen hade nytt utseende. Det röda hemmastället hade tre breda vita diagonala ränder på sidorna av tröjan och byxorna. Hals och muddar var trefärgade – som komplement till rött och vitt introducerade man grönt som accentfärg, möjligen på uppmuntran av sponsorn. Även namnen på ryggen hade grön outline. Från och med matchen mot Aston Villa den 28 november 1993 ökade man storleken på Carlsberg-loggan så att den blev cirka sex centimeter bredare.

Bortatröjan var vit med gröna ärmar och tre svarta diagonala ränder på sidorna. Tillsammans med denna tröja använde man svarta byxor med vita diagonalränder på sidorna. Strumporna var gröna med tre vita ränder på mitten och svart överdel. Liverpool använde detta bortaställ i ligamatcherna borta mot Swindon Town, Manchester United, West Ham United och Aston Villa samt i FA-cupen borta mot Bristol City.

I bortamatchen mot Sheffield United den 26 december 1993 dök Liverpool upp i guldgula tröjor, svarta byxor och svarta strumpor. Tröjorna hade klubbmärket i 45 graders vinkel upprepat i ett mönster i tyget. Liverpool använde dessa tröjor även i bortamatcherna mot Southampton och Arsenal i februari och mars 1994.

15 februari 2022

Liverpool 1985–1987

1985/86

Efter att tidigare managern Joe Fagan gått i pension tog Kenny Dalglish över som spelande tränare i Liverpool inför säsongen 1985/86. I september förstärkte Dalglish laget med mittfältaren Steve McMahon från Aston Villa. Senare samma månad sålde han vänsterbacken Alan Kennedy till Sunderland. En annan som lämnade klubben var 34-åriga högerbacken Phil Neal som i december gick över till Bolton Wanderers efter att ha spelat 650 matcher för Liverpool.

Liverpool vann tretton av de tjugo första ligamatcherna och låg då tvåa i tabellen efter Manchester United. I mitten av december inledde dock laget en period med fyra förluster på tio matcher och Everton kunde kliva förbi Liverpool och Manchester United och gå upp i serieledning. Men därefter fick Liverpool igång spelet och laget vann elva av de tolv sista matcherna och släppte bara in fyra mål. Liverpool slutade därmed två poäng före Everton och tog sin sextonde ligatitel.

I FA-cupens tredje omgång slog Liverpool ut Norwich City. Man besegrade därefter Chelsea, York City och Watford – de två senare efter omspel. Semifinalen mot Southampton var mållös vid full tid, men i förlängningen gjorde Ian Rush två mål och skickade Liverpool till final. Även FA-cupfinalen blev en uppgörelse mellan de två lokalkonkurrenterna Liverpool och Everton. Gary Lineker gav de blåklädda ledningen i första halvlek, men i andra halvlek kunde Liverpool vända och vinna med 3–1 efter två mål av Rush och ett av Craig Johnston. Segern var Liverpools tredje i FA-cupen och för femte gången i historien lyckades ett lag vinna liga- och cupdubbeln.

I Ligacupen slog Liverpool ut Oldham Athletic, Brighton & Hove Albion, Manchester United och Ipswich Town, men i semifinalen blev det förlust mot Queens Park Rangers. Liverpool deltog även i Football League Super Cup, eller ScreenSport Super Cup som den kallades efter tv-bolaget som sponsrade turneringen. Här deltog de lag som skulle spelat i de europeiska cuperna om det inte vore för att engelska lag var avstängda därifrån efter katastrofen på Heyselstadion under Europacupfinalen 1985. Liverpool vann sin grupp före Tottenham och Southampton. I semifinalen besegrade man Norwich, men på grund av det tajta spelschemat kom finalen inte att avgöras förrän i september 1986. Även här möttes Liverpool och Everton. Liverpool vann dubbelmötet med sammanlagt 7–2 efter 3–1 hemma och 4–1 borta.

Laguppställning 1985/86: 1 Bruce Grobbelaar – 2 Steve Nicol, 4 Mark Lawrenson, 6 Alan Hansen, 3 Jim Beglin – 8 Craig Johnston, 10 Jan Mølby, 11 Steve McMahon, 5 Ronnie Whelan – 7 Kenny Dalglish/Paul Walsh, 9 Ian Rush.
I FA-cupfinalen spelade Lawrenson i tröja nummer 2 och Nicol i nummer 4. Dalglish bar nummer 7 och Kevin MacDonald nummer 11. Avbytare var McMahon. Målvakten Grobbelaar spelade samtliga 63 tävlingsmatcher under säsongen och Ian Rush blev lagets bäste målskytt med totalt 31 mål varav 22 i ligan.

1986/87

Sommaren 1986 värvade Liverpool högerbacken Barry Venison från Sunderland och sålde mittfältaren Sammy Lee till Queens Park Rangers. Ian Rush skrev på Juventus, men kom att tillbringa 1986/87 på lån i Liverpool. Hans ersättare i anfallet, John Aldridge, värvade Liverpool från Oxford United i februari 1987.

Liverpool inledde säsongen 1986/87 med Charity Shield-matchen mot Everton. Matchen slutade 1–1 och lagen delade på trofén. Ligan blev återigen en uppgörelse mellan de två Liverpoolklubbarna. Denna gång drog Everton det längsta strået och slutade nio poäng före tvåan Liverpool. I FA-cupen åkte Liverpool ut mot Luton Town efter två omspelsmatcher i tredje omgången. Liverpool inledde spelet i Ligacupen genom att besegra Fulham med hela 10–0. Därefter besegrade man Leicester City, Coventry City (efter omspel), Everton och Southampton. I finalen på Wembley gav Ian Rush Liverpool ledningen, men två mål av Charlie Nicholas gjorde att Arsenal kunde vända och vinna med 2–1. Liverpool deltog även i den nystartade Dubai Super Cup som spelades mellan de engelska och skotska ligamästarna. Matchen spelades i Dubai i december 1986 och Liverpool besegrade Celtic efter straffsparksläggning.

Tröjorna

Adidas levererade tröjorna åt Liverpool från och med 1985. Sponsor var precis som tidigare Crown Paints. Tröjmodellen var densamma som användes i Europacupfinalen 1985, men med ett par skillnader. Numren var under 1985/86 i Adidas nya kantiga stil med outline, men 1986/87 gick man tillbaka till den traditionella typen av nummer. Under 1985/86 förekom tröjreklamen i två varianter med Crown paints på antingen en eller två rader, men under 1986/87 använde man bara varianten med loggan på två rader. I FA-cupfinalen 1986 stod Crown paints på en rad och runt Adidas-loggan återfanns inskriptionen ”F.A. Cup Final / Wembley 1986”.

Liverpool använde två olika reservställ 1985 till 1987: ett vitt och ett gult. Den vita tröjan användes tillsammans med antingen svarta eller vita byxor och vita strumpor. Det förekom även att Liverpool använde de röda byxorna och strumporna från hemmastället tillsammans med den vita tröjan. I Ligacupfinalen 1987 spelade Liverpool i vita tröjor, svarta byxor och vita strumpor. Runt Adidas-loggan återfanns inskriptionen ”Littlewoods Cup Final / Wembley 1987”. Tröjnumren i denna match var av den gamla sorten, men med Adidas-loggan nertill. Den gula tröjan användes tillsammans med gula byxor och strumpor. 1986/87 lade man till inskriptionen ”F.A. Cup Winners / League Champions 1986” runt Adidas-loggan.

9 april 2021

Liverpool 1983–1985

1983/84

Efter säsongen 1982/83 gick Liverpools manager Bob Paisley i pension efter nio framgångsrika år och ersattes av Joe Fagan. Säsongen 1983/84 inleddes med Charity Shield-matchen mot Manchester United på Wembley, en match som United vann med 2–0. Som regerande ligamästare deltog Liverpool återigen i Europacupen och under hösten slog man ut danska Odense och spanska Athletic Bilbao. I vårens kvartsfinaler besegrades Benfica och i semifinalen blev det seger över Dinamo Bukarest. I finalen mötte man Roma på deras hemmaplan, Olympiastadion i Rom. Phil Neal gav Liverpool en tidig ledning, men Roberto Pruzzo kvitterade strax före paus. Det blev inga fler mål, inte heller i förlängningen, och matchen fick därför avgöras via straffsparksläggning. Liverpools målvakt Bruce Grobbelaar psykade italienarna från sin mållinje vilket möjligtvis bidrog till att Bruno Conti och Francesco Graziani missade för italienarna. Liverpool vann därmed matchen och tog sin fjärde europacuptitel.

I FA-cupen åkte Liverpool ut mot Brighton i fjärde omgången, men i Ligacupen tog man sig till final mot lokalkonkurrenten Everton. Matchen var mållös efter full tid och förlängning, men i omspelet tre dagar senare gjorde Liverpools Graeme Souness matchens enda mål i första halvlek. Liverpool vann därmed Ligacupen för fjärde året i rad. Även i ligan tog Liverpool hem segern. Laget slutade tre poäng före Southampton och blev engelska mästare för tredje året i rad, klubbens femtonde ligatitel.

Bruce Grobbelaar, Alan Hansen, Alan Kennedy och Sammy Lee spelade samtliga 67 tävlingsmatcher och Ian Rush blev bäste målskytt med totalt 47 mål varav 32 i ligan vilket gjorde honom till skyttekung i division ett.

Laguppställning Ligacupfinalen 1984: 1 Bruce Grobbelaar – 2 Phil Neal, 4 Mark Lawrenson, 6 Alan Hansen, 3 Alan Kennedy – 8 Sammy Lee, 10 Craig Johnston, 11 Graeme Souness, 5 Ronnie Whelan – 7 Kenny Dalglish, 9 Ian Rush; avbytare: 12 Michael Robinson. I Europacupfinalen var startelvan densamma med följande avbytare: 12 Michael Robinson, 13 Bob Bolder (målvakt), 14 Steve Nicol, 15 David Hodgson, 16 Gary Gillespie.

1984/85

Sommaren 1984 såldes Graeme Souness till Sampdoria. In kom istället danske mittfältaren Jan Mølby från Ajax. Även säsongen 1984/85 inleddes för Liverpools del med Charity Shield, denna gång mot Everton som vann med 1–0 efter ett självmål av Grobbelaar. Liverpool inledde ligaspelet svagt med bara två segrar de elva första matcherna, men laget spelade upp sig och kom till slut på andra plats, tretton poäng efter Everton. Som regerande Europacupvinnare deltog Liverpool i såväl Interkontinentalcupen som Europeiska Supercupen. I den förstnämnda blev det förlust med 1–0 mot argentinska Independiente, en match som spelades i Tokyo i december. I januari föll Liverpool med 2–0 mot Juventus i Europeiska Supercupen som spelades i Turin.

I Ligacupen åkte Liverpool ut mot Tottenham Hotspur i fjärde omgången, men i FA-cupen tog man sig till semifinal mot Manchester United. Matchen slutade 2–2 efter att Paul Walsh kvitterat med en minut kvar av förlängningen. I omspelsmatchen förlorade dock Liverpool med 2–1. I Europacupen slog Liverpool under hösten ut polska Lech Poznan och portugisiska Benfica. Under våren fortsatte det med segrar över Austria Wien i kvartsfinalen och Panathinaikos i semifinalen. Finalen mot Juventus på Heyselstadion i Bryssel kom att bli ihågkommen för allt annat än fotbollen. Läktarbråk ledde till att 39 människor miste livet och engelska klubbar blev bannlysta från europeiskt cupspel i fem år. Matchen slutade 1–0 till Juventus efter ett straffsparksmål av Michel Platini i andra halvlek.

Bruce Grobbalaar och Phil Neal spelade samtliga 64 tävlingsmatcher och John Wark blev lagets bäste målskytt med totalt 27 mål varav 18 i ligan.

Laguppställning Europacupfinalen 1985: 1 Bruce Grobbelaar – 2 Phil Neal, 4 Mark Lawrenson, 6 Alan Hansen, 3 Jim Beglin – 5 Steve Nicol, 8 Ronnie Whelan, 11 John Wark, 10 Paul Walsh – 7 Kenny Dalglish, 9 Ian Rush; avbytare: 13 Sammy Lee, 14 Gary Gillespie, 15 Jan Mølby, 16 Craig Johnston, 17 Chris Pile (målvakt). Alan Kennedy var från början ordinarie vänsterback, men skadade sig i slutet av mars 1985 vilket gav Jim Beglin chansen att etablera sig i startelvan.

Tröjorna

Tröjorna tillverkades av Umbro och sponsor var Crown Paints. Fram till och med december 1983 användes samma tröjor som 1982/83, men i tv-sända matcher var sponsorloggan mindre. Den lilla Crown Paints-loggan på två rader syntes så dåligt att man ersatte den med ett enkelt typsnitt på en rad. I Europacupfinalen 1984 spelade man med tröjor utan reklam och med inskriptionen ”European Cup Final / Rome 1984” runt klubbmärket. Till säsongen 1984/85 introducerades en ny gulrandig bortatröja. Denna användes, utan reklam, i Interkontinentalcupen. Där var det tänkt att Mark Lawrenson skulle spelat i tröja nummer 4, men han skadade sig på träning och ersattes av Gary Gillespie i tröja nummer 15. Detta var sista säsongen med Umbro som leverantör, och i Europacupfinalen 1985 dök Liverpool upp i nya tröjor från Adidas. Denna modell kom sedan att användas de följande två säsongerna.

Liverpool 1983/84 (alternativ hemma augusti–december)

10 mars 2021

Liverpool 1982/83

Liverpool försvarade ligatiteln och blev engelska mästare för fjortonde gången. Laget tog elva poäng mer än tvåan, nykomlingen Watford, trots att man förlorade fem av de sju sista ligamatcherna. I Europacupen slog Liverpool ut irländska Dundalk och HJK från Helsingfors, men i kvartsfinalen blev det förlust mot polska Widzew Łódź. I FA-cupen åkte man överraskande ut mot Brighton i femte omgången, men i Ligacupen tog man sig till final mot Manchester United. Norman Whiteside gav United en tidig ledning, men Alan Kennedy kvitterade en kvart före slutet, och i förlängningen gjorde Ronnie Whelan segermålet för Liverpool som därmed vann Ligacupen för tredje året i rad. Bruce Grobbelaar, Alan Kennedy och Phil Neal spelade samtliga 60 tävlingsmatcher och Ian Rush blev bäste målskytt med totalt 31 mål varav 24 i ligan medan Kenny Dalglish stod för 20 mål varav 18 i ligan.

Laguppställning: 1 Bruce Grobbelaar – 2 Phil Neal, 4 Phil Thompson/Mark Lawrenson, 6 Alan Hansen, 3 Alan Kennedy – 8 Sammy Lee, 10 Craig Johnston/David Hodgson, 11 Graeme Souness, 5 Ronnie Whelan – 7 Kenny Dalglish, 9 Ian Rush. Liverpool använde bara ytterligare tre spelare under säsongen: David Fairclough, Steve Nicol och Terry McDermott.

Tröjorna tillverkades av Umbro och sponsor var Crown Paints. Reklam på tröjorna var dock inte tillåten i tv-sända matcher. Hemmatröjan var röd med vita kritstrecksränder på framsidan samt rödvit V-hals och muddar. Reservtröjan var gul med röda kritstrecksränder på både fram- och baksidan.

24 juni 2018

Liverpool 1979–1982

1979/80

1979/80 försvarade Liverpool sin ligatitel och blev engelska mästare för tolfte gången. Laget var obesegrat på hemmaplan och slutade två poäng före Manchester United. I Europacupen mötte man Dinamo Tbilisi i första omgången, men efter seger med 2–1 hemma blev det förlust med 0–3 i returen. I de båda inhemska cuperna tog sig Liverpool till semifinal. I FA-cupens semifinal mötte man Arsenal som efter tre omspelsmatcher tog sig till final och i Ligacupens semifinal åkte Liverpool ut mot Nottingham Forest.

Laget 1979/80: Ray Clemence – Phil Neal, Phil Thompson, Alan Hansen, Alan Kennedy – Jimmy Case, Terry McDermott, Graeme Souness, Ray Kennedy – Kenny Dalglish, David Johnson. Neal, Thompson och Dalglish spelade samtliga 42 ligamatcher och David Johnson blev bäste målskytt med 21 ligamål. Terry McDermott blev utsedd till Årets spelare i England både av Football Writers’ Association och av Professional Footballers’ Association.

1980/81

Liverpool hade slutat etta eller tvåa i ligan åtta säsonger i rad, men 1980/81 kom man först på femte plats och i FA-cupen åkte man ut mot Everton i fjärde omgången. Däremot tog man sig till final i Ligacupen där man mötte West Ham. Matchen på Wembley slutade 1–1, men i omspelet på Villa Park vann Liverpool med 2–1. I Europacupen lottades Liverpool mot finska Oulun Palloseura i första omgången. Efter 1–1 borta vann Liverpool med hela 10–1 hemma på Anfield. Därefter slog man ut Aberdeen och sedan CSKA Sofia i kvartsfinalen. I semifinalen slog man ut Bayern München på bortamålsregeln (0–0 hemma och 1–1 borta) och i finalen mot Real Madrid gjorde Alan Kennedy matchens enda mål i 82:a minuten. Segern var Liverpools tredje i Europacupen på fem år.

1981/82

1981/82 blev Liverpool återigen ligamästare efter att ha slutat fyra poäng före Ipswich Town. I Europacupen lottades man återigen mot Oulu och denna gång blev det 7–0 hemma efter en 1–0-seger på bortaplan. Liverpool slog sedan ut nederländska AZ ’67 men i kvartsfinalen blev det förlust mot CSKA Sofia. I FA-cupen åkte man ut mot Chelsea i femte omgången, men i Ligacupen tog man sig återigen till final där man mötte Tottenham. Det stod 1–1 vid full tid och i förlängningen gjorde Liverpool två mål genom Ronnie Whelan och Ian Rush och matchen slutade 3–1.

Tröjorna

Matchställen var likadana som tidigare förutom att klubben sponsrades av Hitachi som hade sin logga på tröjorna. Tröjreklam var dock inte tillåtet i tv-sända matcher samt i FA-cupen och Europacupen. Så småningom började tröjreklam tillåtas även i tv-sända matcher, men då i mindre format. I Europacupfinalen 1981 fick inte heller Umbros logga synas på tröjorna och byxorna och man täckte därför över den med vit tejp.

27 april 2018

Liverpool 1976–1979

1976/77

1976/77 försvarade Liverpool sin ligatitel från 1976 och blev engelska mästare för tionde gången efter att ha slutat en poäng före Manchester City. Under hösten slog man ut nordirländska Crusaders och turkiska Trabzonspor i Europacupen. Kvartsfinalerna spelades i mars 1977 och Liverpool förlorade med 0–1 i första matchen borta mot franska Saint-Étienne, men hemma på Anfield vände man till seger med 3–1. I semifinalen blev det seger över schweiziska FC Zürich (3–1 borta, 3–0 hemma). I finalen på Roms Olympiastadion mötte man västtyska Borussia Mönchengladbach. Terry McDermott gav Liverpool ledningen i första halvlek. Danske Allan Simonsen kvitterade i andra halvlek, men Liverpool återtog ledningen genom Tommy Smith och Phil Neal säkrade segern genom att göra 3–1 på straff. Liverpool vann därmed Europacupen för första gången. Laget hade även chansen att ta hem FA-cupen, men i finalen som spelades på Wembley fyra dagar före Europacupfinalen blev det förlust med 1–2 mot Manchester United.

Laget 1976/77: Ray Clemence – Phil Neal, Phil Thompson, Emlyn Hughes, Joey Jones – Ian Callaghan, Jimmy Case/Terry McDermott, Ray Kennedy – Kevin Keegan, John Toshack/David Johnson, Steve Heighway. Ray Clemence, Phil Neal och Emlyn Hughes spelade samtliga 42 ligamatcher och bäste målskytt blev Kevin Keegan med totalt tjugo mål varav tolv i ligan.

1977/78

Sommaren 1977 såldes Kevin Keegan till Hamburger SV för 500 000 pund, rekordsumma för en brittisk spelare. Keegans ersättare i Liverpool kom att bli Kenny Dalglish från Celtic. Övergångssumman på 440 000 pund var den högsta mellan två brittiska klubbar. Dalglish gjorde debut för Liverpool i Charity Shield-matchen mot Manchester United på Wembley, en match som slutade 0–0. Liverpool inledde ligaspelet 1977/78 med bara en förlust de tolv första matcherna, men en sämre period i mitten av säsongen gjorde att laget tappade mark. Trots en stark avslutning med tio raka matcher utan förlust fick Liverpool nöja sig med andra plats bakom Nottingham Forest. I FA-cupens tredje omgång förlorade Liverpool överraskande mot Chelsea, men istället tog man sig till final i Ligacupen. Finalen mot Nottingham Forest slutade 0–0 och i omspelet gjorde Forest matchens enda mål på straff i andra halvlek.

Som regerande mästare deltog Liverpool i Europacupen även 1977/78. Laget gick direkt in i andra omgången där man slog ut Dynamo Dresden. Under våren 1978 slog Liverpool ut Benfica i kvartsfinalen och Borussia Mönchengladbach i semifinalen. I finalen på Wembley mötte Liverpool belgiska Club Brugge. Kenny Dalglish gjorde matchens enda mål i mitten av andra halvlek och gav Liverpool dess andra raka seger i Europacupen.

Laget i Europacupfinalen 1978: 1 Ray Clemence – 2 Phil Neal, 4 Phil Thompson, 3 Alan Hansen, 6 Emlyn Hughes – 8 Jimmy Case, 10 Terry McDermott, 11 Graeme Souness, 5 Ray Kennedy – 7 Kenny Dalglish, 9 David Fairclough; avbytare: 12 Steve Heighway, 13 Steve Ogrizovic (målvakt), 14 Joey Jones, 15 Colin Irwin, 16 Ian Callaghan. Skotske mittbacken Alan Hansen hade värvats från Partick Thistle ett år tidigare och kom att spela 620 matcher för Liverpool fram till 1990. Mittfältaren Graeme Souness, även han skotte, hade värvats från Middlesbrough i januari 1978. Bland spelarna som lämnade klubben under säsongen fanns Alec Lindsay (till Stoke City) och John Toshack (till Swansea City).

1978/79

I början av säsongen 1978/79 lämnade två av Liverpools veteraner klubben för spel i Swansea City. Ian Callaghan hade spelat 857 matcher (klubbrekord) för Liverpool sedan debuten 1960 medan Tommy Smith hade spelat 638 matcher sedan 1963. Ny i laget denna säsong var vänsterbacken Alan Kennedy som kom från Newcastle United.

Hösten 1978 blev Liverpool utslaget ur två cupturneringar. Förlust mot Sheffield United i Ligacupen följdes av ytterligare en förlust i dubbelmötet med Nottingham Forest i Europacupens första omgång. I ligan gick det dock bättre. Laget vann tio av de elva första matcherna och första förlusten kom inte förrän i derbyt mot Everton den 28 oktober. Liverpool dominerade och toppade tabellen från andra till sista omgången. Det blev hela 30 segrar på de 42 ligamatcherna och laget tog rekordmånga 68 poäng, åtta fler än tvåan Nottingham Forest. Hemma på Anfield vann Liverpool 19 av 21 matcher (de övriga två slutade oavgjort) och släppte bara in fyra mål. Säsongens största seger kom den 2 september då Liverpool besegrade Tottenham med hela 7–0. Klubben tog därmed sin elfte ligatitel i historien. I FA-cupens tredje omgång krävdes det omspel för att besegra division tre-laget Southend United. Därefter slog Liverpool ut Blackburn Rovers, Burnley och Ipswich Town. Semifinalen mot Manchester United slutade 2–2 och i omspelet drog United det längsta strået genom att göra matchens enda mål.

Laget 1978/79: 1 Ray Clemence – 2 Phil Neal, 4 Phil Thompson, 6 Alan Hansen, 3 Alan Kennedy – 8 Jimmy Case, 10 Terry McDermott, 11 Graeme Souness, 5 Ray Kennedy – 7 Kenny Dalglish, 9 Steve Heighway/David Johnson. Emlyn Hughes inledde som ordinarie i tröja nummer 6, men skadade sig i matchen mot Tottenham. Clemence, Neal, Ray Kennedy och Dalglish spelade samtliga 42 ligamatcher och Dalglish blev även lagets bäste målskytt med 21 ligamål.

Tröjorna

Tröjorna hade från och med 1976 V-hals istället för som tidigare rund hals. Klubbmärket och Umbro-loggan var gula och den senare fanns i två olika storlekar. Klubbmärket på byxorna infördes 1978. I Europacupfinalen 1977 var fågeln från klubbmärket omgiven av en cirkel med texten ”European Cup Rome 1977 / Liverpool F.C.” I Europacupfinalen 1978 återfanns texten ”European Cup Final Wembley 1978” under klubbmärket. Bortastället bestod av vita tröjor med röd V-hals och röda muddar, svarta eller vita byxor och vita eller röda strumpor. Flera varianter av Umbro-loggan i olika färger och storlekar förekom på bortatröjan. I FA-cupfinalen 1977 användes en stor röd Umbro-logga och under klubbmärket återfanns texten ”F.A. Cup Final 1977”. I FA-cupsemifinalen mot Manchester United i mars 1979 spelade Liverpool i ett helgult reservställ som även kom att användas i vissa matcher under de kommande säsongerna.