Luton Town inledde säsongen 1989/90 med en 2–1-förlust borta mot Tottenham Hotspur, men tre dagar senare besegrade man Sheffield Wednesday med 2–0 hemma på Kenilworth Road. Resultaten var blandade under hösten – på de tolv första ligamatcherna var fördelningen mellan segrar, oavgjorda och förluster helt jämn, det vill säga fyra av varje sort. Så långt låg laget elva i tabellen, men därefter blev det elva matcher utan seger. Bland annat föll man med 6–3 borta mot Southampton den 25:e november. Jämte Liverpools 9–0 mot Crystal Palace var detta den målrikaste matchen i division ett denna säsong. Efter de elva segerlösa matcherna hade Luton sjunkit till näst sista plats och riskerade nedflyttning.

De svaga resultaten ledde till att managern Ray Harford avgick i januari. Han ersattes av reservlagstränaren Jimmy Ryan som hade spelat i klubben på 70-talet.

Den 14:e februari bröts den negativa sviten när Luton besegrade Wimbledon med 2–1 på Plough Lane. Faran var dock inte över. Det blev sedan sex förluster och bara två segrar (3–2 mot Coventry City och 2–1 mot Millwall) på elva matcher. I sista stund lyckades man dock rädda kontraktet. Laget vann de tre avslutande matcherna mot Arsenal (2–0), Crystal Palace (1–0) och Derby County (3–2). Segern mot Derby innebar att Luton Town slutade på sjuttonde plats i division ett 1989/90. Det var en placering sämre än föregående säsong. Laget tog 43 poäng, lika många som Sheffield Wednesday som åkte ur, men med två måls bättre målskillnad.

Utslagna ur cuperna

Luton Town nådda inga framgångar i cuperna under 1989/90. Det började dock bra med seger över Mansfield Town i Ligacupen i september. Luton vann dubbelmötet med hela 11–5 efter 4–3 borta och 7–2 hemma. I 7–2-segern stod för övrigt dansken Lars Elstrup för ett hattrick. Det blev sedan förlust med 3–0 mot Everton i nästa omgång. I november gick Luton in i Zenith Data Systems Cup där man slog ut Oxford United (3–2), men därefter åkte man ut efter 1–4 mot Crystal Palace. Till sist mötte Luton division två-laget Brighton i FA-cupens tredje omgång i januari 1990. Även här blev det förlust med 4–1 och cupäventyren var därmed över.

Spelarna i Luton Town 1989/90

Vanligaste laguppställning hösten 1989: 1 Alec Chamberlain – 2 Tim Breacker, 5 Darron McDonough/Marvin Johnson, 6 Dave Beaumont, 3 John Dreyer – 7 Mick Kennedy/Steve Williams, 4 Danny Wilson, 10 David Preece/Mick Kennedy, 11 Kingsley Black – 8 Roy Wegerle, 9 Lars Elstrup.

Vanligaste laguppställning våren 1990: 1 Alec Chamberlain – 2 Tim Breacker, 5 Julian James, 6 John Dreyer, 3 Richard Harvey/Darron McDonough – 7 Danny Wilson, 4 Mick Kennedy, 10 David Preece, 11 Kingsley Black – 8 Kurt Nogan/Jason Rees, 9 Iain Dowie.

Sydafrikanen Roy Wegerle spelade oftast från start under hösten, men i december såldes han till Queens Park Rangers för en miljon pund. I januari 1990 gjorde 19-årige anfallaren Kurt Nogan debut. Han spelade tio ligamatcher i tröja nummer åtta, men i april tog Jason Rees över och spelade de fem sista matcherna. Dansken Lars Elstrup, nyförvärv från Odense, spelade ofta från start under hösten, men förlorade sin plats till Iain Dowie I försvaret inledde Darron McDonough säsongen i tröja nummer fem. Den skadebenägne mittbacken ersattes dock först av Marvin Johnson och sedan av Julian James som spelade de sexton sista ligamatcherna i tröja nummer fem.

Förutom Elstrup var även mittfältaren Mick Kennedy från Leicester City ny i klubben. Målvakten Chamberlain och högerbacken Breacker spelade från start i samtliga 44 liga- och cupmatcher. Kingsley Black och Iain Dowie blev bästa målskyttar med totalt elva mål var. Black gjorde samtliga sina elva mål i ligan medan Dowie gjorde åtta i ligan och tre i Full Members’ Cup. Därutöver stod Lars Elstrup för nio fullträffar varav fyra i ligan och fem i Ligacupen.

Matchställen

Säsongen 1989/90 tog Umbro över efter Adidas som tröjleverantör åt Luton Town. Bedford var fortfarande sponsor. Hemmatröjan hade samma design som bland annat Everton och Leeds. Lutons variant var vit och hade vit krage med två orange kantlinjer. På ärmsluten fanns ett marinblått och ett orange fält. Shortsen var marinblå med vita och orange fält på sidorna, men i bortamatcherna mot Chelsea och Wimbledon spelade Luton i vita shorts. Strumporna var vita med marinblå och orange rutor upptill. Borta mot Charlton spelade man dock i blå strumpor.

Luton hade två uppsättningar reservställ, ett blått och ett orange. Dessa hade samma design som Chelseas hemmaställ. Den blå tröjan var tänkt att användas tillsammans med blå byxor och blå strumpor, men denna kombination använde man endast i ligapremiären mot Tottenham. Istället använde Luton de vita byxorna med den blå tröjan borta mot Southampton (med blå strumpor) och Derby County (med vita strumpor).

Den orange tröjan hade matchande orange shorts, men inga orange strumpor. Istället använde man de blå strumporna borta mot Queens Park Rangers och de vita strumporna borta mot Coventry City. Borta mot Sheffield Wednesday spelade Luton i sina vita shorts och strumpor tillsammans med den orange tröjan.

Informationen om de olika kombinationerna kommer från Museum of Jerseys artikel Luton Town: the Umbro years part 1, 1989-92.

Luton Town 1987/88

John Moore hade avgått som manager för Luton Town, och inför 1987/88 tog hans assistent Ray Harford över som huvudansvarig. Han fick dock ingen optimal start med sex förluster på de elva första ligamatcherna. Två segrar hade det blivit så långt, båda i september när Luton slog Oxford United (5–2) och Everton (2–1).

Efter elva matcher låg laget på sextonde plats i tabellen, men nu började man få igång spelet. På de fjorton följande matcherna blev det nio segrar vilket förde upp Luton till åttonde plats. I den sista av dessa matcher besegrade man Oxford United med 7–4 hemma på Kenilworth Road. Det var den målrikaste matchen i ligan denna säsong. Formen kom dock av sig, och på de avslutande femton matcherna blev det bara tre segrar. Luton Town slutade därmed på nionde plats i division ett 1987/88. Laget tog 53 poäng, lika många som Coventry City och Sheffield Wednesday, men Luton hade bättre målskillnad.

Seger i Ligacupen

Luton Town hade en riktigt bra säsong i de tre cuperna man ställde upp i 1987/88. I FA-cupen slog man först ut både Hartlepool United och Southampton med 2–1. Efter 1–1 mot Queens Park Rangers vann Luton med 1–0 i en omspelsmatch. Det blev sedan seger med 3–1 över Portsmouth, men i semifinalen tog det stopp mot Wimbledon som vann med 2–1.

I Ligacupens andra omgång slog Luton Town ut Wigan Athletic efter 1–0 borta och 4–2 hemma. Därefter besegrade man även Coventry City (3–1), Ipswich Town (1–0) och Bradford City (2–0). I semifinalen mötte man Oxford United i ett dubbelmöte. Efter 1–1 borta vann Luton med 2–0 i returen och tog sig till final. Där väntade Arsenal på Wembley. Brian Stein gav Luton ledningen redan i trettonde minuten, men i mitten av andra halvlek gjorde Arsenal två snabba mål genom Martin Hayes och Alan Smith. Med tio minuter kvar fick Arsenal straff, men Andy Dibble räddade. Ett par minuter senare kvitterade Danny Wilson när han nickade bollen i mål. Med bara en minut kvar av matchen fick Luton frispark. Brian Stein satte bollen i mål och segern var ett faktum. 3–2 till Luton som tog sin första stora titel.

Den tredje cupen som Luton Town deltog i 1987/88 var Full Members’ Cup eller Simod Cup som den officiellt hette. Där besegrade man Everton (2–1), Stoke City (4–1) och Swindon Town (2–1 efter förlängning). Luton var nu i final, men där blev det förlust med 1–4 mot Reading.

Spelarna i Luton Town 1987/88

Ordinarie laguppställning: 1 Les Sealey – 2 Tim Breacker, 5 Steve Foster, 6 Mal Donaghy, 3 Ashley Grimes – 7 Danny Wilson, 4 Darron McDonough/Ricky Hill, 11 Ian Allinson – 8 Brian Stein, 9 Mick Harford, 10 Mark Stein.

Högerbacken Tim Breacker deltog i samtliga 58 tävlingsmatcher under säsongen. Av dessa spelade han 56 från start samt gjorde två inhopp i Simod Cup. Mick Harford blev lagets bäste målskytt med totalt 21 mål varav nio i ligan. Även Brian Stein gjorde nio ligamål och totalt arton. Efter säsongen lämnade han klubben för spel i franska Caen. Hans bror Mark Stein blev lagets bäste målskytt i ligan med elva mål. Dessutom stod han för två mål i cuperna. Mittfältaren Danny Wilson var ny i laget inför säsongen och kom från Brighton. Under hösten värvade man även yttermittfältarna Mickey Weir (Hibernian) och Ian Allinson (Stoke City). Den förre stannade dock bara i fyra månader innan han återvände till Hibernian.

Luton Town 1988/89

Under 1988/89 gick det inte lika bra i ligan för Luton Town. På de 38 matcherna blev det tio segrar, elva oavgjorda och sjutton förluster. Det gav 41 poäng och sextonde plats i tabellen, bara två poäng ovanför nedflyttningsstrecket.

I FA-cupen åkte man ut direkt i tredje omgången efter förlust med 3–2 mot Millwall. Desto bättre gick det i Ligacupen. Där slog man först ut Burnley efter 1–1 hemma och seger med 1–0 borta. Därefter besegrade man Leeds United (2–0), Manchester City (3–1) och Southampton (1–1, seger med 2–1 efter omspel). I semifinalen mot West Ham vann Luton med sammanlagt 5–0 efter 3–0 borta och 2–0 hemma. Luton gick alltså återigen till final, men denna gång blev det förlust med 1–3 mot Nottingham Forest. Luton Town deltog även i Simod Cup 1988/89, men åkte ut direkt efter förlust med 4–1 mot Crystal Palace.

Danny Wilson var den som spelade mest med 47 av de 49 matcherna varav 37 i ligan. Han blev även lagets bäste målskytt med totalt tolv mål varav nio i ligan. Även Roy Wegerle, nyförvärv från Chelsea, stod för tolv fullträffar varav åtta i ligan.

Tröjorna

Adidas levererade tröjorna till Luton Town 1987/88 och 1988/89. Sponsor var Bedford. På hemmatröjan gick de tre Adidas-ränderna bara från axlarna och ner till skillnad mot tidigare då de gick hela vägen från halsen. Mönstret i tyget var också annorlunda. Bortatröjan var blå med vit V-hals och vita ränder längs ärmarna. Till denna tröja använde man vita byxor och blå strumpor. 1988/89 introducerade Luton Town även en röd bortatröja. Denna kom till användning i bortamatcherna mot Queens Park Rangers och Sheffield Wednesday. Tillhörande byxor och strumpor var även de röda med tre vita ränder. Läs mer om den röda tröjan på Sartorial Soccer.

Luton Towns ligaplaceringar 1984–1987 var 13–9–7. Sjundeplatsen 1986/87 var klubbens högsta placering någonsin i ligan. 1984/85 tog sig laget till semifinal i FA-cupen där det dock blev förlust mot Everton. I kvartsfinalen mot Millwall i mars 1985 ledde huliganuppror till att Luton bannlyste bortasupportrar på sina matcher i fyra säsonger framöver. Även 1985/86 gjorde man bra ifrån sig i FA-cupen då man tog sig till kvartsfinal, men återigen blev det förlust mot Everton. 1986/87 slog Luton ut Liverpool efter två omspelsmatcher i FA-cupens tredje omgång, men förlorade sedan mot Queens Park Rangers, också det efter omspel. I Ligacupen gick det däremot inte lika bra. Uttåg i fjärde omgången 1984/85 och tredje omgången 1985/86. 1986/87 stängdes Luton av från spel i Ligacupen på grund av att man inte släppte in bortasupportrar.

Laguppställning 1984/85: 1 Les Sealey – 2 Tim Breacker, 5 Steve Foster, 6 Mal Donaghy, 3 Mitchell Thomas – 7 Ricky Hill, 4 Peter Nicholas, 11 David Preece/David Moss – 8 Brian Stein, 9 Mick Harford, 10 Emeka Nwajiobi/Frankie Bunn.

Steve Foster värvades från Aston Villa i november 1984. Mitchell Thomas inledde säsongen i nummer 2 (Ashley Grimes spelade först i nummer 3, sedan Wayne Turner), men bytte till 4 innan han förlorade sin plats till Peter Nicholas som värvades från Crystal Palace i januari 1985. Steve Elliott, nyförvärv från Preston North End, inledde säsongen som ordinarie i tröja nummer 9, men såldes till Walsall i december. Samtidigt värvades Mick Harford från Birmingham City. Från Walsall värvades även David Preece i december och tog över nummer 11 från David Moss.

Tröjorna tillverkades av Adidas och sponsor var Bedford. Hemmatröjan var vit med tunna glansiga ränder på tvären och med marinblå-vit-orange V-hals och muddar. Byxorna var marinblå med tre vita ränder längs sidorna och strumporna var vita med tre marinblå ränder på orange överdel. Reservtröjan var i samma stil fast orange och användes tillsammans med antingen vita eller marinblå byxor och orange eller vita strumpor beroende på motståndarlagets färger. Bedford-loggan fanns under 1984/85 i två storlekar. Den mindre användes i tv-sända matcher medan den större hade en något annorlunda utformning med rundade övre hörn på bokstäverna. Den mindre loggan användes även i FA-cupen 1985/86, men i ligan var större sponsorloggor tillåtna även i tv-sända matcher från och med denna säsong.

Luton Town hade vunnit division två och fick säsongen 1982/83 göra ett nytt försök i högsta serien (förra försöket, 1974/75, slutade med nedflyttning direkt). Denna gång slutade man på artonde plats och klarade sig kvar med två poängs marginal ner till Manchester City som åkte ur. Detta trots att man hade seriens sämsta försvar med 81 insläppta mål på de 42 matcherna. Bland annat var man inblandat i två av säsongens målrikaste matcher: seger med 5–3 mot Notts County och oavgjort 4–4 mot Stoke City. Ricky Hill spelade samtliga 42 ligamatcher och Paul Walsh blev bäste målskytt med fjorton ligamål. Nästa säsong, 1983/84, förbättrade man sig en aning och slutade på sextonde plats.

Laguppställning 1982/83: 1 Jake Findlay – 2 Kirk Stephens, 5 Clive Goodyear, 6 Mal Donaghy, 3 Richard Money – 7 Ricky Hill, 4 Brian Horton, 10 Wayne Turner – 9 Paul Walsh, 8 Brian Stein, 11 David Moss.

Tröjorna tillverkades av Adidas och sponsor var Bedford Trucks. Hemmastället bestod av vita tröjor med orange ärmar, vita byxor och vita strumpor. Bortastället bestod av orange tröjor med marinblå ärmar, marinblå byxor och orange strumpor. Fram till och med 1982/83 var inte reklam på tröjorna tillåten, men inför 1983/84 började man släppa på reglerna. Tröjreklam fick nu förekomma även i tv-sända matcher, men i begränsat format. För Lutons del innebar det att man förminskade ordet ”Trucks” och lade till en tjock linje under ordet ”Bedford”.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Efter andraplatsen i division två spelade Luton Town för första gången sedan 1959/60 i högsta divisionen. Laget kom på tjugonde plats i tabellen 1974/75, bara en poäng efter Tottenham Hotspur, och åkte ner i tvåan igen. I FA-cupen åkte man ut direkt i tredje omgången mot Birmingham City och i Ligacupen slog man ut Bristol Rovers i andra omgången men förlorade sedan mot Sheffield United. Återkomsten i tvåan slutade med en sjundeplats 1975/76 och uttåg ur FA-cupen och Ligacupen i fjärde respektive andra omgången.

Laget 1974/75: Keith Barber (målvakt), John Ryan, Steve Buckley, Bobby Thomson, Paul Futcher, Don Shanks (försvarare), Alan West, Peter Anderson, Jimmy Ryan, John Aston, Gordon Hindson (mittfältare), Jimmy Husband, John Faulkner, Adrian Alston, Ron Futcher (anfallare). Alan West spelade samtliga 42 ligamatcher och Adrian Alston blev bäste målskytt med totalt åtta mål varav sju i ligan.

Tröjorna, som tillverkades av Admiral, var orange med en blåvit rand på vänster sida. Bortastället var i samma stil fast vitt.