Etikett: Manchester United

2 november 2025

Manchester United 1989/90

1989/90 var Alex Fergusons fjärde säsong som manager i Manchester United. Laget hade en riktigt svag säsong i ligan där man nådde sitt sämsta resultat på sexton år. Kraven på Fergusons avgång ekade från både supportrar och media. Klubbens styrelse hade dock förtroende för sin manager. Det hela slutade också lyckligt med seger i FA-cupen.

Svag säsong i ligan för Manchester United 1989/90

Manchester United fick en utmärkt start på 1989/90 med en 4–1-seger över Arsenal i ligapremiären hemma på Old Trafford. Därefter gick det dock trögt och man vann bara en av de följande sju matcherna, 5–1 mot Millwall i sjätte omgången. I denna match stod Mark Hughes för ett hattrick. En vecka senare, den 23:e september, åkte United på storstryk med samma siffror: 1–5 mot lokalkonkurrenten och nykomlingen Manchester City.

Laget befann sig nu på fjortonde plats i tabellen, men i oktober och november hade man en bättre period med fyra segrar och bara en förlust. United var som bäst uppe på nionde plats, men under vintern hade man oerhört svårt att göra mål. På nio ligamatcher i december och januari gjorde laget bara fyra mål och man vann inte en enda match. Även sista matchen i november, mot Chelsea, slutade mållös och i första matchen i februari blev det 1–1 i det andra derbyt mot Manchester City.

Manchester United var nu nere på sjuttonde plats, bara en poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Under våren 1990 började laget dock att vinna något fler matcher. På de fjorton sista ligamatcherna tog United poäng i form av sju segrar samt två mållösa matcher mot Everton och Wimbledon. Under en period i mars och april vann man faktiskt fyra matcher i rad. Men det blev också en del förluster, bland annat 0–4 mot Nottingham Forest innan man avslutade säsongen med en 1–0-seger över Charlton Athletic. Det innebar att Manchester United slutade på trettonde plats i ligan 1989/90. Laget tog 48 poäng, lika många som Manchester City och Crystal Palace. Trettondeplaceringen var klubbens sämsta sedan man åkte ur högsta divisionen 1974.

Seger i FA-cupen

Manchester Uniteds första cupmatch under 1989/90 var dubbelmötet med Portsmouth i Ligacupens andra omgång. Seger med 3–2 borta räckte till avancemang efter en mållös retur. I nästa omgång blev det dock förlust med 3–0 mot Tottenham Hotspur.

Desto bättre gick det i FA-cupen. I tredje omgången i januari 1990 slog man ut Nottingham Forest med 1–0. Det blev sedan segrar även mot Hereford United (1–0), Newcastle United (3–2) och Sheffield United (1–0). I semifinalen mötte United Oldham Athletic. Det stod 2–2 vid full tid och i förlängningen gjorde lagen varsitt mål och matchen slutade 3–3. Det ledde till omspel och även denna gång gick matchen till förlängning. United vann till slut med 2–1 och tog sig till final mot Crystal Palace som sensationellt hade besegrat Liverpool i semifinalen.

FA-cupfinalen på Wembley

Finalen spelades på Wembley den tolfte maj 1990. Crystal Palace tog ledningen i första halvlek, men Bryan Robson nickade in kvitteringen tio minuter före paus. Mark Hughes gav Manchester United ledningen i andra halvlek, men Palace inhoppare Ian Wright kvitterade tio minuter senare. Ställningen var 2–2 vid full tid och förlängning vidtog. Bara ett par minuter in i förlängningen gjorde Ian Wright sitt andra mål och gav återigen Palace ledningen. Med sju minuter kvar av andra förlängningskvarten kvitterade dock Mark Hughes då även han gjorde sitt andra mål för dagen. Inget av lagen hade förmågan att avgöra matchen som slutade 3–3. Det blev därför omspel fem dagar senare.

Uniteds målvakt Jim Leighton hade svarat för en del tveksamma ingripanden i 3–3-matchen. Alex Ferguson valde därför att låta den från Luton Town inlånade Les Sealey vakta målet i omspelet. Han gjorde flera avgörande räddningar och Jim Leighton spelade därefter bara en enda match för United, i september 1990. Omspelet blev inte lika händelserikt som det första mötet. Matchen slutade 1–0 efter ett mål av vänsterbacken Lee Martin i andra halvlek. Manchester United tog därmed sin sjunde FA-cuptitel och tangerade Aston Villas och Tottenhams rekord.

Spelarna i Manchester United 1989/90

Ordinarie laguppställning: 1 Jim Leighton – 2 Viv Anderson, 4 Steve Bruce, 6 Gary Pallister, 3 Lee Martin – 5 Mike Phelan, 7 Bryan Robson, 8 Paul Ince, 11 Danny Wallace – 9 Brian McClair, 10 Mark Hughes.

Manchester United hade ingen riktigt ordinarie högerback. Viv Anderson var den som spelade flest matcher (fjorton i ligan) i tröja nummer två. Mike Duxbury spelade de fem första matcherna som högerback, men därefter förekom han bara sporadiskt. Senare spelade även Clayton Blackmore och Mal Donaghy fem–sex matcher var i nummer två. Blackmore kom ändå upp i nitton ligamatcher eftersom han fick spela på flera olika positioner, bland annat som mittfältare när Bryan Robson var skadad. Robson missade fjorton ligamatcher mellan slutet av december och slutet av mars. På vänsterkanten var Lee Sharpe förstavalet till en början – han spelade i tröja nummer elva i nio av de elva första ligamatcherna, men därefter tog Danny Wallace över.

Den som spelade mest var nyförvärvet Mike Phelan från Norwich City. Han spelade samtliga 38 ligamatcher och missade bara matchen mot Hereford i FA-cupen. Även Brian McClair kom upp i totalt 48 av de 49 liga- och cupmatcherna och missade bara ligamatchen hemma mot Wimbledon i slutet av april. Hans anfallskollega Mark Hughes blev bäste målskytt med totalt femton mål varav tretton i ligan och två i FA-cupfinalen mot Crystal Palace. Även Mark Robins kom upp i tvåsiffrigt med tio mål varav sju i ligan och tre i FA-cupen. Detta trots att han bara spelade tretton matcher från start, men han gjorde även tio inhopp som avbytare.

Förutom Mike Phelan värvade Alex Ferguson även Neil Webb från Nottingham Forest i juli 1989. I slutet av augusti värvade han även mittbacken Gary Pallister från Middlesbrough och i mitten av september anlände Paul Ince (West Ham) och Danny Wallace (Southampton).

Matchställen

Manchester United behöll samma matchställ från Adidas som man använde 1988/89. Till FA-cupfinalen gjorde man dock ett par förändringar. Tröjnumren fick ett nytt utseende och på ena bröstet lade man till inskriptionen ”F.A. Cup Final / Wembley 1990”. I första mötet ställde United upp i sina vita bortatröjor som man kombinerade med de vita hemmabyxorna. United fick sedan spela i sitt hemmaställ i omspelet. På den röda hemmatröjan återfanns inskriptionen runt klubbmärket istället för runt Adidas-märket som på den vita tröjan.

1 juli 2025

Manchester United 1988/89

Manchester United inledde säsongen 1988/89 med en mållös match hemma mot Queens Park Rangers. Efter en 0–1-förlust borta mot Liverpool tog laget tre raka segrar utan att släppa in ett enda mål. Under oktober och november blev det dock inte en enda seger. Man hade svårt att avgöra matcher och under dessa två månader blev det åtta oavgjorda och en förlust. Manchester United låg nu elva i tabellen, men den tredje december besegrade man Charlton Athletic (3–0) och klättrade två placeringar. Efter ett par förluster borta mot Coventry City (0–1) och Arsenal (1–2) slog man Nottingham Forest med 2–0 på annandag jul.

Manchester United inledde 1989 med två matcher på två dagar. På nyårsdagen slog man Liverpool med 3–1 hemma på Old Trafford, men nästa dag blev det förlust med 0–1 borta mot Middlesbrough. United kom nu in i en formtopp med fyra raka segrar och gick upp till tredje plats i tabellen. Under återstoden av säsongen gick det dock betydligt sämre. På de fjorton sista ligamatcherna blev det åtta förluster och bara tre segrar. Manchester United fick därför nöja sig med en elfteplats i ligan 1988/89.

Manchester United i cuperna 1988/89

Det krävdes två omspelsmatcher för att besegra Queens Park Rangers i FA-cupens tredje omgång. Första mötet blev mållöst och även omspelet slutade oavgjort, 2–2 efter förlängning. I det andra omspelet kunde United vinna med 3–0 och därefter slog man även ut Oxford United efter seger med 4–0. Femte omgångens möte med Bournemouth slutade 1–1, men United tog sig vidare efter 1–0 i omspelet. FA-cupäventyret tog sedan slut i kvartsfinalen där Nottingham Forest vann med 1–0.

I Ligacupen slog United ut Rotherham United efter segrar med 1–0 borta och 5–0 hemma. Det blev sedan förlust med 1–2 mot Wimbledon. Manchester United deltog även i Football League Centenary Trophy under hösten 1988. Denna turnering arrangerades för att fira hundraårsjubileet av engelska ligan. Laget tog sig till final efter segrar över Everton (1–0) och Newcastle United (2–0 efter förlängning). Finalen spelades på Villa Park i Birmingham och motståndare var Arsenal. Londonlaget gjorde två mål i första halvlek och kunde till slut vinna med 2–1 efter en sen reducering av Clayton Blackmore.

Spelarna i Manchester United 1988/89

Ordinarie laguppställning: 1 Jim Leighton – 2 Billy Garton/Mike Duxbury/Lee Martin, 4 Steve Bruce, 6 Mal Donaghy, 3 Clayton Blackmore/Lee Sharpe – 8 Gordon Strachan/Russell Beardsmore, 7 Bryan Robson, 5 Paul McGrath/Clayton Blackmore, 11 Ralph Milne/Lee Martin – 9 Brian McClair, 10 Mark Hughes.

Efter en säsong i Barcelona samt en säsong på lån i Bayern München återvände Mark Hughes till Manchester United. Övergångssumman på 1,8 miljoner pund gjorde honom till klubbens dyraste nyförvärv någonsin. Hughes blev, tillsammans med Brian McClair, lagets bäste målskytt med totalt sexton mål. Han blev även utsedd till årets spelare i England av spelarföreningen PFA. På målvaktsfronten värvade Alex Ferguson skotten Jim Leighton för 750 000 pund från sin förra klubb Aberdeen. Han kom att ersätta Chris Turner som såldes till Sheffield Wednesday samt Gary Walsh som fick nöja sig med att vara reservmålvakt. Ny i laget var också sjuttonårige vänsteryttern Lee Sharpe från Torquay United. Senare under hösten anlände försvararen Mal Donaghy från Luton Town och mittfältaren Ralph Milne från Bristol City. En spelare som lämnade klubben var Gordon Strachan som i mars 1989 såldes till Leeds United.

Tröjorna

Precis som tidigare levererade Adidas tröjorna till Manchester United och sponsor var Sharp. Hemmastället bestod av röda tröjor, vita byxor och svarta strumpor. Man hade också två olika bortaställ. Det en bestod av vita tröjor, svarta byxor och vita strumpor medan det andra var helblått. Tröjorna som laget använde 1988–1990 hade raglanärmar med en vit söm (svart på bortatröjan) från armhålan till nacken. De var randiga och hade klubbens initialer MUFC i ett mönster som upprepade sig över hela tröjan.

21 april 2024

Manchester United 1986–1988

Manchester United 1986/87

Manchester United inledde 1986/87 med tre raka förluster och därefter en oavgjord (1–1) borta mot Leicester City. En vecka senare kom första segern när man utklassade Southampton med 5–1 hemma på Old Trafford. Därefter följde dock ytterligare tre raka förluster och laget sjönk till näst sista plats i tabellen. I början av oktober inledde United en period med förbättrade resultat. Man var obesegrade i fem raka ligamatcher, men den fjärde oktober åkte man ur Ligacupen efter att ha förlorat med 4–1 mot Southampton. Det blev droppen för styrelsen som gav managern Ron Atkinson sparken.

Som ersättare anlitade Manchester United skotten Alex Ferguson från Aberdeen. Fergusons första match slutade med en 2–0-förlust borta mot Oxford United, men resultaten skulle bli bättre. Tre segrar och tre oavgjorda matcher (samt en förlust borta mot Wimbledon) senare hade laget klättrat upp till fjortonde plats i tabellen. I den sista av dessa sju matcher vann United med 1–0 mot Liverpool på Anfield. Laget avslutade sedan 1986 med en 0–1-förlust hemma mot Norwich City.

Manchester United fick en fin start på 1987 med åtta raka ligamatcher utan förlust vilket gjorda att man klättrade till tionde plats. Man slog även ut ärkerivalen Manchester City med 1–0 i FA-cupens tredje omgång, men i nästa omgång åkte man ur med samma siffror mot Coventry City. Efter den lovande inledningen på det nya året blev det blandade resultat i de tolv sista ligamatcherna med fyra segrar, tre oavgjorda och fem förluster. Manchester United slutade på elfte plats i division ett 1986/87, deras sämsta placering sedan nedflyttningen tretton år tidigare.

Spelarna i Manchester United 1986/87

Ordinarie laguppställning: 1 Chris Turner/Gary Walsh – 2 John Sivebæk/Mike Duxbury, 5 Paul McGrath, 6 Kevin Moran, 3 Arthur Albiston/Colin Gibson – 8 Gordon Strachan, 7 Bryan Robson, 4 Norman Whiteside/Remi Moses, 11 Jesper Olsen/Colin Gibson – 9 Frank Stapleton, 10 Peter Davenport.

Peter Davenport var den som spelade mest med totalt 45 matcher (39 från start) varav 39 (34 från start) i ligan. Han blev även lagets bäste målskytt med totalt sexton mål varav fjorton i ligan.

Manchester United 1987/88

Inför 1987/88 förstärkte Alex Ferguson Manchester United med högerbacken Viv Anderson från Arsenal och skotske anfallaren Brian McClair från Celtic. Samtidigt sålde han John Sivebæk till franska Saint-Étienne och Frank Stapleton till Ajax. United fick en betydligt bättre start än föregående säsong och förlorade bara en av de femton första ligamatcherna. Man hade dock vissa problem att vinna matcher och åtta gånger hade laget spelat oavgjort. Enda nederlaget så långt var en 1–2-förlust borta mot Everton i åttonde omgången. Efter en andra förlust med samma siffror mot Wimbledon började dock Manchester United att vinna fler och fler matcher. Det blev fyra segrar och en förlust (0–1 borta mot Newcastle United) på de fem sista matcherna i december.

Manchester United inledde 1988 med en mållös match hemma mot Charlton Athletic, vilket lär ha setts som en missräkning. Efter en uddamålsseger över Watford kom nästa besvikelse: förlust med 0–2 hemma mot Southampton. Därefter besegrade man dock Arsenal med 2–1 borta. Det blev sedan ytterligare tre raka segrar följt av 1–1 borta mot Tottenham Hotspur. Efter senaste förlusten hade laget klättrat från femte till andra plats i tabellen. United behöll placeringen trots förlust med 0–1 borta mot Norwich City i nästa match. Det skulle visa sig bli lagets femte och sista förlust för säsongen. På de tio avslutande matcherna blev det åtta segrar och två oavgjorda. Den andra av de två oavgjorda var en av säsongens höjdpunkter. Matchen mot Liverpool på Anfield slutade 3–3 efter att United hämtat upp ett 3–1-underläge till 3–3. Manchester United vann därefter fem raka matcher och slutade på andra plats i division ett 1987/88.

I FA-cupen slog Manchester United ut Ipswich Town (2–1) och Chelsea (2–0) innan man föll med 1–2 mot Arsenal. United inledde spelet i Ligacupen med en 5–0-seger hemma mot Hull City följt av 1–0 i returen. Därefter besegrade man både Crystal Palace och Bury med 2–1, men sedan åkte man ut efter 0–2 mot Oxford United.

Spelarna i Manchester United 1987/88

Förutom Viv Anderson och Brian McClair var även mittbacken Steve Bruce ny i laget denna säsong. Han anlände från Norwich City i december 1987 och konkurrerade ut Kevin Moran ur laget. McClair spelade samtliga 48 liga- och cupmatcher. Han blev även lagets bäste målskytt med totalt 31 mål varav 24 i ligan. Det var första gången sedan George Best 1967/68 som en Manchester United-spelare gjorde tjugo ligamål.

Tröjorna

Manchester United fick nya matchställ inför 1986/87. Precis som tidigare var Adidas tröjleverantör och Sharp huvudsponsor. Samtliga tre tröjor hade V-hals och muddar i vitt, rött och svart samt tre ränder längs ärmarna. Den röda hemmatröjan kompletterades som vanligt av vita byxor och svarta strumpor, men i vissa bortamatcher använde man bortaställets svarta byxor. I bortamatchen mot Newcastle använde Manchester United de vita bortastrumporna tillsammans med den röda tröjan och de vita byxorna. Laget använde sitt ordinarie bortaställ, alltså vit tröja, svarta byxor och vita strumpor borta mot Arsenal, Nottingham Forest, Liverpool och West Ham. Borta mot Aston Villa och Charlton använde United de svarta hemmastrumporna tillsammans med resten av bortastället och borta mot Watford spelade man i helvitt. Det blå tredjestället kom till användning i två bortamatcher mot Southampton, i ligan respektive Ligacupen.

Manchester United behöll samma matchställ 1987/88. Enda skillnaden var att de blå byxorna fick en uppdatering. Man ersatte klubbmärket på ena benet med en vit djävul och de tre vita ränderna längs sidorna fick svarta bårder precis som tröjan. Återigen använde United det blå tredjestället borta mot Southampton. Under 1987/88 användes den vita tröjan tillsammans med svarta byxor och vita strumpor i ligamatcherna borta mot Arsenal, Nottingham Forest och Liverpool samt mot Arsenal i FA-cupen. Borta mot Charlton och West Ham spelade Manchester United i vitt–svart–svart.

Källa: Unitedkits.com – 1986/87, Unitedkits.com – 1987/88

Manchester United 1986/87, 1987/88 (hemma)

Manchester United 1986/87, 1987/88 (borta)

3 december 2023

Manchester United 1993/94

Manchester United inledde säsongen 1993/94 med Charity Shield-matchen mot Arsenal på Wembley. United var ju regerande ligamästare och Arsenal hade vunnit FA-cupen 1993. Matchen slutade 1–1 efter ett tidigt mål av Mark Hughes följt av kvittering av Ian Wright fem minuter för paus. Segraren avgjordes genom straffsparksläggning och där var United det bättre laget – 5–4 i straffar till United som tog hem ännu en titel.

Manchester United blir engelska mästare 1993/94

En vecka senare startade Premier League och Manchester United besegrade Norwich City med 2–0 i premiären. Det blev sedan ytterligare fyra segrar och en oavgjord (1–1 mot Newcastle) innan första förlusten kom, 0–1 borta mot Chelsea. Fyra dagar senare, den 15 september, inleddes kvalet till Champions League. Manchester United mötte ungerska Kispest Honvéd och engelsmännen vann med 3–2 i första mötet i Budapest. Det blev seger även i returen på Old Trafford, denna gång med 2–1. I nästa omgång mötte man turkiska Galatasaray. United gick upp i en tvåmålsledning redan efter fjorton minuter, men turkarna kvitterade till 2–2 bara arton minuter senare. Lagen gjorde sedan varsitt mål i andra halvlek och matchen slutade 3–3. Returen i Istanbul förblev mållös och Galatasaray gick därför vidare till gruppspelet tack vare fler gjorda bortamål.

Desto bättre gick det i ligan. Efter förlusten mot Chelsea spelade Manchester United 22 matcher i rad utan förlust. Den femte mars bröts den förlustfria sviten och återigen var det Chelsea som vann med matchens enda mål. United skakade dock snabbt av sig förlusten och i nästa omgång tog man sin största seger för säsongen, 5–0 mot Sheffield Wednesday. Därefter blev det två stycken 2–2-matcher mot Swindon Town respektive Arsenal innan man besegrade Liverpool med 1–0. Trots två förluster på tre matcher (mot Blackburn Rovers och Wimbledon) behöll laget serieledningen. Det blev sedan fyra segrar i rad innan man avslutade ligasäsongen med en mållös match mot Coventry City. Manchester United vann därmed Premier League 1993/94 och tog sin nionde ligatitel. Laget tog 94 poäng och slutade åtta poäng före tvåan Blackburn Rovers.

Final i Coca-Cola Cup 1993/94

Den 22 september inledde Manchester United spelet i Ligacupen (eller Coca-Cola Cup som turneringen hette officiellt) 1993/94 med att förlora med 1–2 mot division ett-laget Stoke City. United vann dock returen med 2–0 och gick därför vidare till nästa omgång. Under hösten slog man sedan ut Leicester City (5–1) och Everton (2–0). I januari 1994 mötte man Portsmouth i kvartsfinalen. Matchen slutade 2–2, men Manchester United vann omspelet med 1–0. Semifinalerna avgjordes genom dubbelmöten och motståndare var Sheffield Wednesday. United vann båda mötena, först med 1–0 hemma och sedan med 4–1 borta.

Manchester United mötte Aston Villa i finalen på Wembley den 27 mars 1994. Aston Villa tog ledningen i första halvlek och ökade sedan på till 2–0 i andra halvlek. Mark Hughes reducerade i 83:e minuten, men i 90:e minuten tog Andrei Kanchelskis bollen med hand i eget straffområde och blev utvisad. Dean Saunders satte den påföljande straffsparken och fastställde slutresultatet till 3–1.

Manchester United vinner FA-cupen 1994

Förlusten i Ligacupfinalen innebar att Manchester United gick miste om chansen att vinna en trippel. Samtidigt som man radade upp segrar i ligan avancerade man även i FA-cupen. Laget besegrade först Sheffield United med 1–0 i tredje omgången. Därefter slog man även ut Norwich City (2–0), Wimbledon (3–0) och Charlton Athletic (3–1). Semifinalen mot Oldham Athletic slutade 1–1, men i omspelet gick United segrande med 4–1.

I FA-cupfinalen på Wembley den 14 maj 1994 stod Chelsea för motståndet. Efter en mållös första halvlek tog Manchester United kommandot efter paus. I mitten av andra halvlek gjorde United tre mål på nio minuter. Eric Cantona gjorde två mål, båda på straff, och Mark Hughes ökade på till 3–0. På stopptid blev Paul Ince frispelad och rundade Dmitri Kharin i Chelseas mål. Han passade bollen till Brian McClair som fastställde slutresultatet till 4–0. Manchester United tog därmed sin åttonde FA-cuptitel och blev samtidigt den fjärde klubben på 1900-talet att vinna liga- och FA-cup-dubbeln.

Laguppställning FA-cupfinalen 1994: 1 Peter Schmeichel – 2 Paul Parker, 4 Steve Bruce, 6 Gary Pallister, 3 Denis Irwin (ut 86) – 14 Andrei Kancheslskis (ut 86), 16 Roy Keane, 8 Paul Ince, 11 Ryan Giggs – 7 Eric Cantona, 10 Mark Hughes; avbytare: 25 Gary Walsh (målvakt), 5 Lee Sharpe (in 86), 9 Brian McClair (in 86).

På YouTube kan du se FA-cupfinalen 1994 i sin helhet.

Spelarna i Manchester United 1993/94

Ordinarie laguppställning: 1 Peter Schmeichel – 2 Paul Parker, 4 Steve Bruce, 6 Gary Pallister, 3 Denis Irwin – 14 Andrei Kancheslskis/11 Ryan Giggs, 16 Roy Keane, 8 Paul Ince, 11 Ryan Giggs/5 Lee Sharpe – 7 Eric Cantona, 10 Mark Hughes.

Sommaren 1993 tävlade Manchester United med Arsenal och Blackburn Rovers om att värva Nottingham Forests 21-årige mittfältare Roy Keane. United vann till slut dragkampen och som kompensation fick Forest 3,75 miljoner pund vilket var nytt rekord för en övergång inom brittisk fotboll. Keanes ankomst ledde till att veteranen Bryan Robson bara spelade tio ligamatcher från start. Detta skulle bli Robsons trettonde och sista säsong i Manchester United. Efter totalt 461 matcher och 99 mål för klubben gick han sommaren 1994 över till Middlesbrough för att bli spelande manager.

Steve Bruce och Denis Irwin spelade mest med totalt 62 av 63 matcher (61 från start plus ett inhopp var). Dessutom spelade Peter Schmeichel och Gary Pallister 60 matcher var. Eric Cantona blev bäste målskytt med totalt 25 mål varav 18 i ligan. Hans anfallskollega Mark Hughes stod för 22 fullträffar varav tolv i ligan.

Tröjorna

Manchester United behöll samma hemmatröja 1993/94 om föregående säsong. Dessa tillverkades av Umbro och sponsor var japanska elektronikföretaget Sharp. En skillnad var att man från och med 1993/94 hade spelarnas namn på ryggen. Spelarna hade också personliga tröjnummer förutom i Champions League där startelvorna fortfarande var numrerade 1–11. Som regerande ligamästare hade Manchester United speciella Premier League-märken på ärmarna. Dessa hade texten ”Champions 1992-1993” och hade ett guldfärgat lejon istället för ett blått. Tröjorna som laget använde i FA-cupfinalen hade inskriptionen ”F.A. Cup Final 1993” nedanför klubbmärket. En annan skillnad var att tröjnumren i FA-cupfinalen bara hade texten Umbro utan de dubbla diamant-formerna. Hemmabyxorna var som vanligt vita i första hand, men i vissa bortamatcher använde man svarta byxor. Samma sak var det med strumporna, fast tvärtom. Svarta strumpor var förstavalet, men borta mot Newcastle och Wimbledon spelade United i vita strumpor.

Till 1993/94 fick Manchester United en ny bortatröja i svart med gula och blå detaljer. Sponsortexten på denna tröja löd ”Sharp Viewcam” istället för bara Sharp. Tillhörande byxor och strumpor var i samma färger, men borta mot Southampton använde man blå strumpor.

I cupmatcherna hade domarna svarta tröjor. Därför fick Manchester United använde den gulgröna bortatröjan från 1992/93 när det krävdes. Den kom till användning i FA-cupmatcherna mot Sheffield United och Wimbledon samt i Ligacupmatcherna mot Stoke och Aston Villa. I finalen mot Aston Villa återfanns inskriptionen ”The Coca-Cola Cup / The Final / Wembley 1994” ovanför klubbmärket. United spelade även i den gulgröna tröjan borta mot Kispest Honvéd i Champions League-kvalet, men då utan Premier League-märken på ärmarna och namn på ryggen.

Manchester United 1993/94 (alternativ hemma)

1 december 2023

Manchester United 1992/93

Manchester United inledde den första upplagan av Premier League 1992/93 med två förluster, mot Sheffield United (1–2) och Everton (0–3). Därefter blev det elva matcher utan nederlag (fem segrar och sex oavgjorda) innan man återigen åkte på två raka förluster, denna gång mot Wimbledon och Aston Villa. Båda matcherna slutade 0–1.

Manchester United låg då på tionde plats i tabellen, men nu började laget att hitta formen. På de följande tio matcherna blev det åtta segrar och två oavgjorda vilket förde upp laget i serieledning. En 1–2-förlust borta mot Ipswich Town följdes av fyra segrar och en oavgjord. I den sista av dessa matcher besegrade man Liverpool med 2–1 borta på Anfield, men tre dagar senare, den nionde mars, föll Manchester United med 0–1 borta mot nedflyttningskandidaten Oldham Athletic. Det skulle visa sig bli säsongens sista förlust. Därefter blev det tre oavgjorda i rad, bland annat mot Aston Villa som också var med i kampen om ligatiteln. Manchester United avslutade sedan säsongen med sju raka segrar vilket var mer än tillräckligt för att ta hem Premier League-titeln 1992/93. Laget kom upp i 84 poäng, tio mer än tvåan Aston Villa. Det var klubbens åttonde ligatitel och den första på 26 år.

Manchester United i cuperna 1992/93

I FA-cupen slog Manchester United ut division tre-laget Bury (2–0) och division två-laget Brighton (1–0). Därefter blev det dock förlust med 1–2 mot Sheffield United. Även i Ligacupen slog Manchester United ut Brighton. Det blev 1–1 borta och seger med 1–0 hemma, men i nästa omgång föll man med 0–1 mot Aston Villa. I första mötet med Brighton gjorde en blivande storstjärna debut: 17-årige mittfältaren David Beckham.

Manchester United deltog även i UEFA-cupen 1992/93. Torpedo Moskva var motståndare i första omgången, men efter två mållösa matcher förlorade United efter straffsparksläggning. I första mötet gjorde för övrigt en annan 17-åring debut, nämligen högerbacken Gary Neville.

Spelarna i Manchester United 1992/93

Ordinarie laguppställning: 1 Peter Schmeichel – 2 Paul Parker, 4 Steve Bruce, 6 Gary Pallister, 3 Denis Irwin – 11 Ryan Giggs, 9 Brian McClair, 8 Paul ince, 5 Lee Sharpe – 7 Eric Cantona, 10 Mark Hughes.

I augusti 1992 värvade Manchester United anfallaren Dion Dublin från Cambridge United för en miljon pund. Han bröt dock benet i matchen mot Crystal Palace i början av september och blev borta i sex månader. Även vänsteryttern Lee Sharpe missade en stor del av säsongen. En hjärnhinneinflammation höll honom borta från spel i tre månader under hösten. Den 26 november skrev fransmannen Eric Cantona på för Manchester United som betalade 1,2 miljoner pund för Leeds-anfallaren. Han tog plats i anfallet bredvid Mark Hughes vilket innebar att Brian McClair flyttades ner till mittfältet. Dessförinnan hade Darren Ferguson (manager Alex Fergusons son) spelat innermittfältare i den skadade Bryan Robsons frånvaro.

Mittbackarna Bruce och Pallister spelade samtliga 50 liga- och cupmatcher under säsongen. Mark Hughes blev bäste målskytt med totalt sexton mål varav femton i ligan och ett i Ligacupen. Ryan Giggs stod för elva fullträffar varav nio i ligan och två i FA-cupen. Han blev även utsedd till Årets unga spelare i England. Även Cantona gjorde nio ligamål.

Tröjorna

Från och med 1992/93 var Umbro tröjleverantör åt Manchester United. Sponsor var precis som tidigare japanska elektronikföretaget Sharp. Den röda hemmatröjan hade vit krage med snörning i halsen och mönster i tyget som utgjordes av klubbens initialer MUFC. Tröjan som Manchester United använde i UEFA-cupen skiljde sig på ett par punkter. Den saknade Premier League-märken på ärmarna och tröjnumren saknade Umbro-märket nedtill. I första hand spelade man i vita byxor och svarta strumpor, men i vissa bortamatcher använde man svarta byxor och/eller vita strumpor. I derbyt mot Manchester City den 20 mars spelade United i röda tröjor, svarta byxor och vita strumpor. Borta mot Tottenham den 19 september ställde United upp i röda tröjor, vita byxor och vita strumpor. Kombinationen röd tröja, svarta byxor, svarta strumpor användes i Ligacupmatchen borta mot Brighton samt i ligamatcherna borta mot Queens Park Rangers, Ipswich Town och Leeds United.

Bortatröjan var blå med svarta fläckar samt ett stort klubbmärke i svart på framsidan. Även byxorna var blå med svarta fläckar. Strumpor fanns i både blått och svart utförande. Svarta strumpor användes i två bortamatcher mot Aston Villa, i Ligacupen respektive ligan. De blå strumporna användes i följande bortamatcher i ligan: Arsenal, Liverpool, Middlesbrough, Nottingham Forest, Sheffield United och Southampton.

Umbro tog även fram ett tredjeställ i gult och grönt, samma färger som klubben använde under de tidiga åren då man fortfarande hette Newton Heath. Tröjan var delad i en gul och en grön hälft och hade snörning i halsen. Tillhörande byxor och strumpor var svarta. I denna kombination ställde Manchester United upp i FA-cupmatchen mot Sheffield United den 14 februari samt i ligamatchen borta mot Crystal Palace den 21 april. Informationen om vilka matchställ laget använde i de olika matcherna kommer från unitedkits.com.

Manchester United 1992/93 (alternativ hemma)

5 oktober 2022

Manchester United 1994/95

Inför säsongen 1994/95 förstärkte Manchester United laget med försvararen David May från Blackburn Rovers. I januari 1995 värvade man även anfallaren Andy Cole från Newcastle United för den brittiska rekordsumman sju miljoner pund. Som delbetalning gick Keith Gillespie, värderad till en miljon pund, över till Newcastle.

Manchester United tvåa i Premier League 1994/95

Manchester United, som hade vunnit liga- och cupdubbeln 1993/94, inledde säsongen 1994/95 med Charity Shield-matchen mot förra säsongens ligatvåa Blackburn Rovers. United vann matchen på Wembley med 2–0 efter mål av Eric Cantona (straff) och Paul Ince. Dessa båda klubbar kämpade om segern i Premier League även denna säsong. I oktober besegrade United just Blackburn med 4–2 och i november besegrade man lokalkonkurrenten Manchester City med 5–0 efter bland annat tre mål av Andrei Kancheslskis. Matchen mot Crystal Palace i januari 1995 kom att bli ihågkommen för Eric Cantona. Efter att ha blivit utvisad hånades han av ett motståndarfan varpå Cantona riktade en kung-fu-spark mot denne. Cantona stängdes av från spel i åtta månader och fick böter både av klubben och det engelska fotbollsförbundet.

I frånvaron av Cantona tog nyförvärvet Andy Cole över som klubbens främste målskytt. Matchen mot Ipswich Town i mars 1995 slutade hela 9–0 till Manchester United efter bland annat fem mål av Cole. Inför sista omgången låg United tvåa i tabellen, två poäng efter Blackburn. Manchester United behövde därför vinna över West Ham för att försvara ligatiteln. Matchen slutade dock 1–1 vilket innebar att Blackburn tog hem ligatiteln trots att man förlorade mot Liverpool.

Final i FA-cupen

I Ligacupen slog Manchester United ut Port Vale, men förlorade sedan mot Newcastle. Bättre gick det i FA-cupen där man i tredje omgången slog ut Sheffield United. Därefter blev det segrar över Wrexham, Leeds United och Queens Park Rangers. Semifinalen mot Crystal Palace slutade 2–2 efter förlängning, men i omspelet vann Manchester United med 2–0 och tog sig till final. I finalen mot Everton saknade United tre av sina viktigaste spelare: Cantona (avstängd), Kanchelskis (skadad) och Cole som inte var tillgänglig då han tidigare i turneringen hade representerat Newcastle. Matchen slutade 1–0 till Everton efter ett nickmål av Paul Rideout i 30:e minuten.

Manchester United deltog även i Champions League 1994/95. I första matchen besegrade man IFK Göteborg med 4–2 på Old Trafford. Därefter blev det två oavgjorda matcher mot Galatasaray (0–0) och Barcelona (2–2). United förlorade sedan bortamatcherna både mot Barcelona (0–4) och IFK Göteborg (1–3). Seger med 4–0 mot Galatasaray i sista matchen räckte bara till en tredjeplats i gruppen medan IFK Göteborg och Barcelona gick vidare till kvartsfinal.

Spelarna i Manchester United 1994/95

Laguppställning: 1 Peter Schmeichel – 12 David May/27 Gary Neville, 4 Steve Bruce, 6 Gary Pallister, 3 Denis Irwin – 14 Andrei Kanchelskis/16 Roy Keane, 9 Brian McClair, 8 Paul Ince, 11 Ryan Giggs/5 Lee Sharpe – 7 Eric Cantona/17 Andy Cole, 10 Mark Hughes.

Mittbacken Gary Pallister var den som spelade mest med 58 av de 59 matcherna under säsongen. Han missade endast den första Ligacupmatchen mot Port Vale. Andrei Kanchelskis blev lagets bäste målskytt med totalt femton mål varav fjorton i ligan. Eric Cantona stod för fjorton mål varav tolv i ligan medan Mark Hughes och Andy Cole gjorde tolv mål var (varav åtta respektive tolv i ligan).

Tröjorna

Umbro levererade tröjorna och sponsor var Sharp. Den röda hemmatröjan hade svart krage med en röd och vit rand och på framsidan hade man placerat en bild av Old Trafford. Till matcherna i Champions League var man tvungna att ta bort tröjtillverkarens logotyp från läktaren i bilden på Old Trafford. Även tröjnumren saknade Umbros logotyp och man hade heller inga namn på ryggen. Startelvorna i Champions League var också numrerade 1–11. Byxorna var vita med ett rött och ett svart fält på vardera ben. I bortamatcherna mot Leeds, Blackburn, Queens Park Rangers, Manchester City och Everton spelade United i svarta byxor. Strumporna var svarta med två vita ränder och röda Umbro-loggor upptill. I bortamatcherna mot Newcastle och Wimbledon spelade United i vita strumpor.

Bortatröjorna

Reservstället gick i svart med gula och blå detaljer och var likadant som föregående säsong. Detta svarta reservställ använde Manchester United i bortamatcherna mot Nottingham Forest, Aston Villa, Arsenal, Crystal Palace, Liverpool och West Ham. Till bortamatchen mot Barcelona i Champions League fick man dock göra några modifieringar (i övriga Champions League-matcher kunde United spela i sina röda tröjor). Reklamen ändrades från ”Sharp Viewcam” till ”Sharp” och man tog bort Umbro-loggorna som utgjorde ett mönster i tyget. På nederdelen av byxorna valde man att helt ta bort de blå och gula fälten. I matchen mot Barcelona använde United de svarta hemmastrumporna istället för de strumpor som hörde till bortastället.

Till säsongen 1994/95 introducerade Umbro ett nytt tredjeställ i blått och vitt. Mitt på tröjan placerade man en bild av den logga som Manchester United använde i Europacupfinalen 1968. På tröjan återfanns även efternamnen på de mest framträdande spelarna i klubben från 50-talet och framåt. Detta matchställ debuterade i bortamatchen mot Southampton på nyårsafton 1994. United använde det sedan även i FA-cupmatcherna mot Sheffield United och Crystal Palace. Läs mer om Manchester Uniteds matchställ 1994/95 på unitedkits.com.

Manchester United 1994/95 (alternativ hemma)

19 februari 2022

Manchester United 1985/86

Manchester United inledde säsongen 1985/86 med att förlora Charity Shield-matchen mot regerande ligamästarna Everton. I ligaspelet, som inleddes en vecka senare, gick det dock bättre i början av säsongen. Manchester United radade upp tio raka segrar. Efter femton matcher var man fortfarande obesegrade och toppade tabellen. Skadar på nyckelspelare som lagkaptenen Bryan Robson, mittfältaren Gordon Strachan och målvakten Gary Bailey bidrog emellertid till att fler och fler matcher slutade med förlust. Liverpool, Everton och West Ham tog sig förbi United som för tredje året i rad fick nöja sig med fjärde plats.

I FA-cupens tredje omgång slog Manchester United ut division fyra-laget Rochdale och därefter division två-laget Sunderland efter omspel. United förlorade dock mot West Ham i femte omgången, även det efter omspel. I Ligacupen blev det segrar över Crystal Palace och West Ham innan man åkte ut mot Liverpool. Manchester United deltog även i den nystartade Football League Super Cup. Laget åkte ut redan i det inledande gruppspelet efter två förluster mot Everton och två oavgjorda mot Norwich City.

Laguppställning: 1 Gary Bailey – 2 John Gidman/Mike Duxbury, 5 Paul McGrath, 6 Graeme Hogg/Kevin Moran, 3 Arthur Albiston – 8 Gordon Strachan, 7 Bryan Robson, 4 Norman Whiteside, 11 Jesper Olsen – 9 Mark Hughes, 10 Frank Stapleton. Paul McGrath spelade mest med 53 av de 55 tävlingsmatcherna varav 40 i ligan. Mark Hughes blev lagets bäste målskytt med totalt arton mål varav sjutton i ligan.

Tröjorna från Adidas som Manchester United använde 1985/86 var av samma modell som 1984/85. En skillnad var tröjnumren som hade fått en ny kantig design med outline. Den vita bortatröjan hade dock kvar de gamla numren under hösten, men efter årsskiftet bytte man till den nya stilen. Dessa nummer var röda istället för svarta. Till denna säsong fick även de vita bortastrumporna samma design som hemmastrumporna. Precis som tidigare spelade United i de svarta byxorna tillsammans med den röda tröjan i bortamatcher mot lag med vita byxor. Det förekom även att de vita strumporna användes tillsammans med den röda tröjan samt att hemmaställets byxor eller strumpor användes tillsammans med den vita tröjan.

19 maj 2021

Manchester United 1984/85

Inför säsongen 1984/85 förstärkte Manchester United laget med skotske mittfältaren Gordon Strachan (Dundee United), danske vänsteryttern Jesper Olsen (Ajax) och skotske centern Alan Brazil (Tottenham Hotspur). United var länge med och slogs om ligatiteln, men fick precis som 1983/84 nöja sig med fjärde plats. I UEFA-cupen slog Manchester United under hösten ut ungerska Rába ETO Győr samt PSV Eindhoven och Dundee United. I vårens kvartsfinaler ställdes man mot ännu ett ungerskt lag, Videoton, men denna gång föll United efter straffsparksläggning. I Ligacupen slog United ut Burnley i andra omgången, men åkte därefter ut mot Everton. Däremot tog man sig till final i FA-cupen mot just Everton efter att ha slagit Liverpool efter omspel i semifinalen. Med tolv minuter kvar av matchen blev Uniteds mittback Kevin Moran den förste spelaren någonsin att bli utvisad i en FA-cupfinal. Ställningen var 0–0 vid full tid, men med tio minuter kvar av förlängningen gjorde Norman Whiteside segermålet för United som tog sin sjätte FA-cuptitel.

Laguppställning: 1 Gary Bailey – 2 Mike Duxbury/John Gidman, 5 Kevin Moran/Paul McGrath, 6 Graeme Hogg, 3 Arthur Albiston – 8 Gordon Strachan, 7 Bryan Robson, 4 Remi Moses/Norman Whiteside, 11 Jesper Olsen – 9 Mark Hughes, 10 Alan Brazil/Frank Stapleton. Moses spelade de 26 första ligamatcherna, men missade resten av säsongen på grund av skada. Whiteside, som tidigare under säsongen slogs med Brazil och Stapleton om en plats i anfallet, flyttades då ner till mittfältet.

Laget i FA-cupfinalen 1985: 1 Gary Bailey – 2 John Gidman, 5 Paul McGrath, 6 Kevin Moran, 3 Arthur Albiston – 8 Gordon Strachan, 7 Bryan Robson, 4 Norman Whiteside, 11 Jesper Olsen – 9 Mark Hughes, 10 Frank Stapleton; avbytare: 12 Mike Duxbury.

Tröjorna tillverkades precis som tidigare av Adidas och sponsor var Sharp. Designen var dock ny och hemmatröjan hade ett vitt fält med svart bård vid vardera axeln. Hals och muddar var röd-svart-vita. Adidas-märket var placerat på ärmarna och klubbmärket, som var något modifierat med två Adidas-skor vid ändarna på den övre banderollen, var centralt placerat på tröjan. I UEFA-cupen återfanns Adidas-märket ovanför höger bröst. Ovanför vänster bröst återfanns inskriptionen ”U.E.F.A. Cup 1984 – 85”. Tröjnumren var i UEFA-cupen av den traditionella typen. I FA-cupfinalen hade tröjorna inskriptionen ”F.A. Cup Final” och ”Wembley 1985” ovanför brösten. Byxorna var vita med röda kritstrecksränder och tre röda ränder längs sidorna. På vänster ben satt klubbens initialer MUFC. Även strumporna hade ny utformning. De svarta hemmastrumporna hade vit överdel med tre röda ränder samt Adidas-märket i svart.

Precis som tidigare fanns en vit och en blå reservtröja. Dessa var i samma stil som hemmatröjan. Den vita hade svarta fält med röd bård vid axlarna medan den blå hade vita fält med röd bård. Både hals och muddar hade samma färger som på hemmatröjan.

Manchester United 1984/85 (hemma, UEFA-cupen)

11 april 2021

Manchester United 1983/84

Säsongen 1983/84 inleddes med Charity Shield-matchen på Wembley mellan FA-cupvinnarna Manchester United och ligamästarna Liverpool. Två mål av Bryan Robson gav United segern med 2–0. I Cupvinnarcupen slog Manchester United ut tjeckiska Dukla Prag och bulgariska Spartak Varna. I vårens kvartsfinaler mötte man Barcelona och första mötet på Camp Nou vann spanjorerna med 2–0, men United vände underläget hemma på Old Trafford och vann med 3–0 efter två mål av Bryan Robson och ett av Frank Stapleton. I semifinalen mot Juventus tog det stopp efter 1–1 hemma och förlust 1–2 i Turin. Det gick inte lika bra i de inhemska cuperna. I FA-cupen åkte man ut mot division tre-laget Bournemouth i tredje omgången och i Ligacupen förlorade man mot ett annat division tre-lag, Oxford United, efter två omspelsmatcher i fjärde omgången. Manchester United var länge med och slogs om ligatiteln och man toppade även tabellen vid flera tillfällen, men en svag avslutning med bara två segrar de tio sista matcherna gjorde att laget fick nöja sig med fjärde plats.

Laguppställning: 1 Gary Bailey – 2 Mike Duxbury, 5 Kevin Moran, 6 Gordon McQueen, 3 Arthur Albiston – 8 Arnold Mühren, 4 Ray Wilkins, 7 Bryan Robson, 11 Arthur Graham – 9 Frank Stapleton, 10 Norman Whiteside. Även Remi Moses spelade ofta från start, i mitten av säsongen som ersättare för Robson på mittfältet eller för någon av ytterbackarna samt i slutet av säsongen som ersättare för Mühren. Frank Stapleton spelade samtliga 58 tävlingsmatcher och blev även lagets bäste målskytt med nitton mål varav tretton i ligan. Även Ray Wilkins spelade samtliga 42 ligamatcher. Ny i laget var vänsteryttern Arthur Graham från Leeds United.

Tröjorna tillverkades av Adidas och var av samma modell som 1982/83. Skillnaderna var sponsorloggan där man tagit bort ordet Electronics och nu bara hade kvar ordet Sharp samt att inskriptionen ”FA Cup Winners 1983” var placerad under klubbmärket.

Manchester United 1983/84 (alternativ hemma)

16 mars 2021

Manchester United 1982/83

Manchester United var med och slogs om ligatiteln 1982/83, men tappade på slutet och fick nöja sig med tredje plats efter nykomlingen Watford och mästarna Liverpool. I UEFA.cupen blev laget utslaget av Valencia redan i första omgången, men i de inhemska cuperna gick det bättre. United tog sig till final i både Ligacupen och FA-cupen. I den förstnämnda mötte man Liverpool. Norman Whiteside gav United en tidig ledning, men Liverpool kvitterade en kvart före slutet och gjorde sedan segermålet i förlängningen. Säsongen avslutades med FA-cupfinalen på Wembley där Manchester United mötte Brighton. Brighton tog ledningen innan en kvart var spelad, men United vände till 2–1 i andra halvlek efter mål av Frank Stapleton och Ray Wilkins. Brighton kvitterade dock några minuter före slutet. En mållös förlängning innebar att matchen fick spelas om fem dagar senare. Denna gång var United överlägsna. Bryan Robson gjorde två mål och Norman Whiteside ett i första halvlek. I andra halvlek fastställde holländaren Arnold Mühren (som inför säsongen hade värvats från Ipswich Town) slutresultatet till 4–0. Mike Duxbury spelade samtliga 60 tävlingsmatcher och Frank Stapleton blev lagets bäste målskytt med totalt nitton mål varav fjorton i ligan.

Laguppställning: 1 Gary Bailey – 2 Mike Duxbury, 5 Kevin Moran, 6 Gordon McQueen, 3 Arthur Albiston – 11 Steve Coppell, 4 Remi Moses/Ray Wilkins, 7 Bryan Robson, 8 Arnold Mühren – 9 Frank Stapleton, 10 Norman Whiteside. I de båda FA-cupfinalerna spelade Alan Davies i tröja nummer 11 istället för en skadad Steve Coppell och Ray Wilkins spelade i tröja nummer 4. I Ligacupfinalen spelade Wilkins i tröja nummer 7 istället för Bryan Robson.

Tröjorna tillverkades av Adidas och sponsor var från och med denna säsong Sharp Electronics. Reklam på tröjorna var dock ännu inte tillåten i tv-sända matcher. Designen var ny för året och tröjorna var kritstrecksrandiga samt hade flerfärgad V-hals och muddar. Byxor och strumpor var likadana som tidigare. I FA-cupfinalen återfanns inskriptionen ”F.A. Cup Final Wembley 1983” nedanför klubbmärket och i Ligacupfinalen, där United spelade i sina vita reservtröjor, löd inskriptionen ”Milk Cup Final Wembley 1983” (Ligacupen hette officiellt Milk Cup av sponsortekniska skäl).

Manchester United 1982/83 (alternativ hemma)