1989/90 var den femtonde säsongen som Norwich City spelade i den engelska högstadivisionen. Efter att föregående säsong ha kommit fyra i ligan och gått till semifinal i FA-cupen fanns det möjligen förhoppningar om att laget skulle kunna utmana om titlar. Så blev det dock inte. Norwich hamnade i mitten av tabellen och åkte tidigt ur alla cupturneringar.

Mittenplacering i ligan trots bra start

Norwich City fick en bra start på ligasäsongen 1989/90 med en 2–0-seger borta mot Sheffield Wednesday. Laget förblev sedan obesegrat i ytterligare åtta matcher – tre segrar och fem oavgjorda. Norwich var ett målsnålt lag, men bland de oavgjorda matcherna stack en match ut. Den nionde september spelade man 4–4 mot Southampton hemma på Carrow Road. Efter nio matcher låg Norwich trea i tabellen, men i oktober och november befann sig laget i en formsvacka med tre förluster och bara en seger på sex matcher. Laget sjönk därför till nionde plats, men i december tog man tre segrar i rad och klättrade upp till fjärde plats.

I slutet av året började det dock att gå allt sämre för Norwich. Det blev fyra raka förluster och laget vann bara en av åtta matcher fram till slutet av februari. Segern kom hemma mot Manchester United den 21:a januari då man vann med 2–0. På de tolv avslutande matcherna blev det sedan fyra segrar, sex oavgjorda och två förluster. Norwich City kom därmed upp i 53 poäng vilket räckte till en tiondeplats i division ett 1989/90.

Tidig sorti ur cuperna

Norwich City inledde cupspelet 1989/90 med Ligacupens andra omgång i september. Där mötte man division tre-laget Rotherham United i ett dubbelmöte. Efter 1–1 hemma tog sig Norwich vidare genom att vinna med 2–0 borta, men i nästa omgång föll man med 3–1 mot Manchester City.

I slutet av november gick Norwich in i Full Members’ Cup (Zenith Data Systems Cup). Där blev det seger med 5–0 över Brighton vilket var klubbens största seger denna säsong. I kvartsfinalen mot Swindon Town i januari 1990 blev det dock förlust med 4–1. Tidigare samma månad mötte man division fyra-laget Exeter City i tredje omgången av FA-cupen. Matchen slutade 1–1, men Norwich tog sig vidare tack vare 2–0 i omspelet. Det blev omspel även mot Liverpool i fjärde omgången. Efter en mållös match på Carrow Road kunde Liverpool vinna med 3–1 på Anfield. Norwich var därmed utslaget ur samtliga tre cupturneringar.

Spelarna i Norwich City 1989/90

Ordinarie laguppställning: 1 Bryan Gunn – 2 Ian Culverhouse, 4 Ian Butterworth, 5 Andy Linighan, Mark Bowen – 7 Dale Gordon, 6 Andy Townsend, 10 Ian Crook, 11 David Phillips – 8 Robert Fleck, 9 Robert Rosario.

Vänsterbacken Bowen och vänstermittfältaren Phillips spelade från start i samtliga 47 liga- och cupmatcher. Dessutom spelade målvakten Gunn och mittbacken Linighan alla utom en ligamatch. Robert Fleck blev lagets bäste målskytt med totalt tolv mål varav sju i ligan. Även Bowen stod för sju fullträffar i ligan, men gjorde inget i cuperna. Sommaren 1989 sålde Norwich mittfältarna Mike Phelan (Manchester United) och Trevor Putney (Middlesbrough). Managern Dave Stringer ersatte dessa med David Phillips (Coventry) och Tim Sherwood (Watford). Medan Phillips spelade samtliga matcher var Sherwood inte lika fullt ordinarie. Han spelade 22 ligamatcher från start, bland annat sju matcher som högerback (tröja nummer två) under hösten och åtta matcher som mittback i tröja nummer fyra under våren.

Matchställen

1989/90 tog japanska Asics över som tröjleverantör och sponsor åt Norwich City. Både den gula hemmatröjan och den vita bortatröjan hade gröna diagonala ränder över bröstet. Samma design fick Coventry City på sin bortatröja. Norwich hade ingen annan sponsor än Asics varför det japanska företaget även hade sin logga i stort format mitt på tröjan. Loggan gick delvis över de gröna ränderna vilket gjorde att den syntes dåligt. Senare under säsongen modifierade man tröjan så att Asics-loggan enbart hade gul bakgrund. Byxorna var gröna med två diagonala ränder (gula på hemmashortsen och vita på bortashortsen) som bildade en triangel på vänster ben. Hemmastrumporna var gula och bortastrumporna vita. Norwich kom att behålla dessa matchställ i tre säsonger, men bortastället kom sällan till användning. Den enda match jag har hittat där Norwich spelar i bortastället är en Ligacupmatch mot Watford i oktober 1990.

Norwich City 1987/88

Föregående säsong slutade Norwich City femma i ligan, men 1987/88 gick det inte lika bra. Det blev sju förluster och bara två segrar på de tio första ligamatcherna. Vinsterna kom hemma mot Coventry City (3–1) och borta mot Watford (1–0). Det blev sedan även seger med 2–1 mot Tottenham Hotspur hemma på Carrow Road. Efter ytterligare tre förluster på fyra matcher fick därför managern Ken Brown sparken den nionde november. Laget låg då på nittonde plats i tabellen.

Assisterande managern Dave Stringer tog över och David Williams blev hans assistent i form av spelande tränare. Det blev dock ingen omedelbar förbättring. Stringer inledde med två förluster samt en mållös match borta mot Liverpool däremellan. Hans första seger kom den femte december då Norwich besegrade Luton Town med 2–1 borta. Efter en 1–0-förlust borta mot Wimbledon kom dock vändningen. Norwich vann sju av de elva följande matcherna och klättrade upp till nionde plats i tabellen. Då försvann plötsligt formen. Laget avslutade säsongen med fem förluster och bara en seger på de nio sista matcherna. Norwich City slutade därmed på fjortonde plats i division ett 1987/88, två poäng före Derby County.

Norwich City åkte ur tidigt i alla tre cuper 1987/88. I FA-cupen blev det först mållöst mot Swindon Town och sedan förlust med 0–2 i omspelet. Norwich slog ut Burnley ur Ligacupen efter 1–1 borta och seger med 1–0 hemma. I nästa omgång blev det dock förlust med 2–1 mot Stoke City. Den tredje cupen som Norwich ställde upp i var Full Members’ Cup (Simod Cup). Där slog man ut Millwall med 3–2 innan man förlorade med 2–0 mot Swindon Town.

Spelarna i Norwich City 1987/88

Ordinarie laguppställning: 1 Bryan Gunn – 2 Ian Culverhouse, 4 Steve Bruce/Andy Linighan, 6 Ian Butterworth, 3 Tony Spearing/Shaun Elliott/Mark Bowen – 7 Ruel Fox, 5 Mike Phelan, 10 Jeremy Goss/Ian Crook, 11 Trevor Putney/Mark Bowen/Dale Gordon – 8 Kevin Drinkell, 9 Wayne Biggins/Robert Fleck.

Målvakten Bryan Gunn och anfallaren Kevin Drinkell spelade mest med 45 av de 47 liga- och cupmatcherna. Båda spelade 38 ligamatcher. Drinkell blev även lagets bäste målskytt med tolv mål, samtliga i ligan. Mittfältaren Mark Bowen var ny i laget och kom från Tottenham. I december 1987 sålde man mittbacken och lagkaptenen Steve Bruce till Manchester United för 900 000 pund. En del av de pengarna använde man för att värva skotske anfallaren Robert Fleck från Glasgow Rangers samt försvararen John O’Neill från Queens Park Rangers. Fleck stod för sju mål på arton ligamatcher medan O’Neill bara hann med en match. I sin debut för Norwich skadade han knäet så illa att han aldrig mer kom att spela professionell fotboll igen. I mars 1988 värvades även mittbacken Andy Linighan från Oldham Athletic.

Norwich City 1988/89

Inför 1988/89 förstärkte Norwich City laget med mittfältaren Paul Cook från Wigan Athletic samt anfallaren Malcolm Allen från Watford. I slutet av augusti anlände även mittfältaren Andy Townsend från Southampton. Man sålde också sin store målskytt Kevin Drinkell till Glasgow Rangers.

Inte många trodde att Norwich City skulle tillhöra topplagen i division ett 1988/89, men laget inledde säsongen med fyra segrar på fyra matcher och gick upp i serieledning. Efter 2–2 mot Millwall kom första förlusten när man förlorade med 3–1 hemma mot Charlton Athletic den första oktober. Förlusten var dock en engångsföreteelse, och i slutet av oktober ledde Norwich med sex poäng före tvåan Arsenal.

Efter förlusten mot Charlton blev det bara en förlust på fjorton matcher fram till den andra januari. Ett antal oavgjorda matcher gjorde dock att man i slutet av december tappade serieledningen till Arsenal. Norwich vann sedan sex matcher och förlorade tre på de följande nio matcherna. Avslutningen av säsongen blev mindre lyckad med bara en seger (1–0 hemma mot Everton) på de nio sista matcherna. Norwich City fick därför nöja sig med fjärde plats 1988/89, men det var inte så bara. Det var nämligen klubbens bästa ligaplacering någonsin.

I Ligacupen gick det som föregående säsong. Laget slog ut Preston North End genom att vinna dubbelmötet med sammanlagt 5–0 (2–0 och 3–0), men åkte sedan ut efter förlust med 2–0 mot Leicester City. Desto bättre gick det i FA-cupen. Där slog man ut Port Vale (3–1) och sedan Sutton United med hela 8–0 i en match där Malcolm Allen stod för fyra mål och Robert Fleck för tre. Efter att ha besegrat Sheffield United med 3–2 mötte man West Ham i kvartsfinal. Matchen slutade mållös, men i omspelet vann Norwich med 3–1. Semifinalen slutade med en 1–0-förlust mot Everton.

Tröjorna

Säsongerna 1987/88 och 1988/89 var Scoreline tröjleverantör åt Norwich City. Sponsor var liksom tidigare Foster’s Lager. Den gula hemmatröjan hade gröna paneler på sidorna samt grön V-hals med en gul rand och gröna muddar. Byxorna var helt gröna och strumporna gula. Tröjor med en annan typ av V-hals verkar ha introducerats i början av 1989. I FA-cupsemifinalen den våren återfanns inskriptionen ”F.A. Cup Semi-final 1989” på höger bröst. Bortatröjan var i samma stil som hemmatröjan fast vit med gröna detaljer. Jag har inte hittat några matchbilder där Norwich spelar i bortastället. På bilden nedan har jag därför gjort gröna byxor och vita strumpor så som Wikipedia-artikeln visar.

Efter ett år i division två var Norwich City tillbaka i högsta serien 1986/87. Laget tippades få det svårt, men istället var man obesegrade i de fyra första ligamatcherna. Efter en 1–3-förlust hemma mot Watford i femte omgången vann Norwich sedan fyra matcher i rad följt av två oavgjorda. I mitten av oktober toppade Norwich tabellen, men efter den fina inledningen förlorade laget fyra av sju matcher och sjönk till nionde plats. Bland annat åkte man på två storförluster: 2–6 mot Liverpool och 0–4 mot Everton.

Formsvackan var dock bara tillfällig och Norwich spelade därefter femton raka matcher utan förlust – fem segrar och tio oavgjorda. Det blev sedan två raka förluster, 0–3 mot Tottenham Hotspur och 1–4 mot Newcastle United., men på de sju avslutande matcherna blev det fyra segrar och bara en förlust, 0–1 hemma mot blivande ligamästarna Everton. En alldeles utmärkt säsong för Norwich City som slutade på femte plats i ligan 1986/87.

I FA-cupens tredje omgång fick Norwich City 1–1 mot Huddersfield Town, men i omspelet blev det seger med 4–2. I nästa omgång föll man dock med 1–0 mot Wigan Athletic. Norwich slog ut Peterborough United i Ligacupens andra omgång efter 0–0 borta och seger med 1–0 i returen. Efter seger med 4–1 mot Millwall åkte Norwich ut med samma siffror mot Everton. Norwich City deltog även i Full Members’ Cup 1986/87. Där besegrade man Coventry City (2–1), Southampton (2–1 efter förlängning) och Portsmouth (3–1), men i semifinalen föll man med 2–1 efter förlängning mot Charlton Athletic.

Spelarna i Norwich City 1986/87

Ordinarie laguppställning: 1 Bryan Gunn – 2 Ian Culverhouse/Kenny Brown, 4 Steve Bruce, 6 Ian Butterworth/Shaun Elliott, 3 Tony Spearing – 10 Trevor Putney, 5 Mike Phelan, 7 Ian Crook, 11 Dale Gordon – 8 Kevin Drinkell, 9 Wayne Biggins/Robert Rosario.

Inför 1986/87 värvade Norwich City mittbacken Shaun Elliott (Sunderland), mittfältarna Trevor Putney (Ipswich Town) och Ian Crook (Tottenham Hotspur) samt anfallaren David Hodgson (Sunderland). Putney ingick i en bytesaffär där John Deehan gick i motsatt riktning. I september anlände även mittbacken Ian Butterworth från Nottingham Forest och i oktober värvade man skotske målvakten Bryan Gunn från Aberdeen. Innan Gunns ankomst var Graham Benstead förstemålvakt, men en axelskada i november 1986 gjorde att hans Norwich-karriär i praktiken var över. Anfallaren Kevin Drinkell spelade samtliga 53 liga- och cupmatcher medan mittbacken Steve Bruce bara missade en ligamatch. Drinkell blev även lagets bäste målskytt med totalt 21 mål varav 16 i ligan.

Tröjorna

Hummel levererade tröjorna till Norwich City 1986/87 och sponsor var Foster’s Lager. Både den gula hemmatröjan och den vita bortatröjan hade gröna ärmar. Till hemmatröjan använde man traditionsenligt gröna byxor och gula strumpor medan bortatröjan kompletterades av vita byxor och strumpor.

Norwich City kom på tjugonde plats i ligan 1984/85 och åkte därmed ner i division två tillsammans med Sunderland och Stoke City. I FA-cupen slog man ut Birmingham efter tre omspelsmatcher i tredje omgången, men åkte därefter ut mot West Ham. Däremot gick det betydligt bättre i Ligacupen. Laget tog sig hela vägen till final, bland annat genom att besegra ärkerivalen Ipswich i semifinalen. I finalen mötte man Sunderland och matchen avgjordes genom att Sunderlands Gordon Chisholm styrde ett skott av Asa Hartford i eget mål. Norwich tog därmed sin andra Ligacuptitel i historien – den första kom 1962.

Laguppställning: 1 Chris Woods – 2 Paul Haylock, 4 Steve Bruce, 6 Dave Watson, 3 Dennis van Wijk – 7 John Devine/Louie Donowa/Mark Barham, 5 Peter Mendham, 10 Asa Hartford, 11 Louie Donowa/Dale Gordon – 8 Mick Channon, 9 John Deehan. I Ligacupfinalen spelade Barham i tröja nummer 7 och Donowa i nummer 11. Avbytare var John Devine.

Tröjorna tillverkades av Hummel och sponsor var Poll Withey. Hemmatröjan var gulrandig med grön V-hals och gröna muddar samt gröna sparrar längs ärmarna. Byxorna var grönrandiga med gula sparrar längs sidorna och strumporna gula med två gröna sparrar på överdelen. I Ligacupfinalen användes en modifierad variant av tröjan med sparrar även längs sidorna och med sponsorloggan i svart istället för rött. Även tröjnumren var svarta istället för röda och var dessutom i en annan kantig stil. Ovanför klubbmärket återfanns inskriptionen ”Milk Cup Final 1985”.

• 

• 

Norwich upprepade fjolårets ligaplacering och kom återigen på fjortonde plats i tabellen 1983/84. I FA-cupen slog man ut både Aston Villa och Tottenham, men åkte sedan ut mot division två-laget Derby County. I Ligacupen tog man sig till kvartsfinal där det blev förlust mot Aston Villa. Chris Woods och Greg Downs spelade samtliga 42 ligamatcher och John Deehan blev bäste målskytt med femton ligamål.

Laguppställning: 1 Chris Woods – 2 Paul Haylock, 5 Åge Hareide, 6 Dave Watson, 3 Greg Downs – 7 Louie Donowa/John Devine, 4 Peter Mendham, 11 Dennis van Wijk – 8 Mick Channon, 9 John Deehan, 10 Keith Bertschin.

Tröjorna tillverkades av Adidas och var av samma modell som 1982/83 fast med Poll Withey Windows som sponsor. I tv-sända matcher användes en sponsorlogga i mindre format.

• 

• 

• 

• 

Norwich City kom på tredje plats i division två 1981/82 och gick upp i högsta serien tillsammans med Luton Town och Watford. 1982/83 kom laget på fjortonde plats i division ett och klarade sig därmed kvar. Norwich tog sig även till kvartsfinal i FA-cupen där det blev förlust mot blivande finalisterna Brighton. I Ligacupen åkte man ut mot Liverpool i fjärde omgången. Målvakten Chris Woods och högerbacken Paul Haylock spelade samtliga 42 ligamatcher och John Deehan blev bäste målskytt med 20 ligamål.

Laguppställning 1982/83: 1 Chris Woods – 2 Paul Haylock, 5 Steve Walford, 6 Dave Watson, 3 Greg Downs – 7 Mark Barham, 4 Peter Mendham, 8 Martin O’Neill, 11 Dave Bennett/Dennis van Wijk – 9 John Deehan, 10 Keith Bertschin. Mick McGuire var ordinarie i tröja nummer 4 under första halvan av säsongen, men såldes sedan till Barnsley.

Tröjorna tillverkades av Adidas och var kritstrecksrandiga och med grön V-hals och gröna muddar. Under 1981/82 hade de gröna hemmabyxorna gula paneler med tre gröna ränder på sidorna, men 1982/83 bytte man till en standardmodell med tre gula ränder på sidorna.

• 

• 

I slutet av 70-talet höll Norwich City till strax under mitten av tabellen. Tabellplaceringarna 1977–1980 var 16–13–16–12, men 1980/81 slutade man på tjugonde plats och åkte ner i division två. I FA-cupen tog man sig vidare från tredje omgången 1980 och 1981, men åkte sedan ut i fjärde omgången. I Ligacupen gick man som längst till kvartsfinal 1979/80 där det blev förlust mot Liverpool.

Laget 1976/77: Kevin Keelan – John Ryan, David Jones, Tony Powell, Colin Sullivan – Mel Machin, Billy Steele, Colin Suggett, Martin Peters – Jimmy Neighbour, Phil Boyer. Martin Peters och Tony Powell spelade samtliga 42 ligamatcher och Viv Busby, som värvades från Fulham i september, blev lagets bäste målskytt med elva ligamål trots att han bara spelade sjutton ligamatcher.

Matchställen var i samma stil som Leeds United med Admirals logga längs ärmarna och på sidan av byxorna. Mönstret på strumporna varierade mellan säsongerna och tröjnumren ändrades från runda till kantiga 1978.

• 

•