Etikett: Premier League

Arsenal 1993/94

Arsenal hade vunnit FA-cupen 1993 och deltog därför i Cupvinnarcupen 1993/94. I första omgången mötte man danska Odense. Martin Keown gjorde självmål redan i artonde minuten, men Arsenal vände genom mål av Ian Wright och Paul Merson och vann med 2–1. Oavgjort, 1–1, i returen innebar att Londonlaget gick vidare till nästa omgång. Där väntade belgiska Standard Liège som inte vållade Arsenal några som helst bekymmer. Två mål av Wright och ett av Merson innebar i praktiken att matchen var avgjord redan efter första mötet på Highbury. Returen i Belgien slutade med total utklassning. 7–0 till Arsenal i en match med sex olika målskyttar (Kevin Campbell stod för två fullträffar) och sammanlagt alltså 10–0 på de två matcherna.

Cupvinnarcupen fortsatte sedan med kvartsfinaler i mars 1994. Italienska Torino stod för motståndet och första mötet på Stadio Delle Alpi slutade mållöst. I returen på Highbury nickade Tony Adams in matchens enda mål i andra halvlek och skickade Arsenal till semifinal. Där väntade Paris Saint-Germain och fransmännen inledde hemma på Parc des Princes. Ian Wright gav Arsenal ledningen tio minuter före halvtidsvilan, men David Ginola kvitterade fyra minuter efter densamma. Det blev inga fler mål i första mötet, men i returen gjorde Kevin Campbell mål för Arsenal redan i sjunde minuten. Det visade sig räcka för att Arsenal skulle ta sig till final mot Parma med Tomas Brolin i laget.

Final i Cupvinnarcupen

Finalen spelades på Parken i Köpenhamn den fjärde maj 1994. Arsenals bäste målskytt Ian Wright var avstängd och därför fick Alan Smith agera ensam längst fram i anfallet. I tjugonde minuten misslyckades Parmas libero Lorenzo Minotti med en rensning. Alan Smith höll sig framme och drog till på volley. Bollen gick i mål och Arsenal ledde med 1–0. Några fler mål blev det inte och Arsenal hade därmed vunnit en europeisk cuptitel för första gången sedan 1970.

Arsenals lag i Cupvinnarcupfinalen 1994: 1 David Seaman – 2 Lee Dixon, 5 Steve Bould, 6 Tony Adams, 3 Nigel Winterburn – 7 Kevin Campbell, 4 Paul Davis, 11 Ian Selley, 8 Steve Morrow, 10 Paul Merson (ut 86) – 9 Alan Smith; avbytare: 12 Andy Linighan, 13 Alan Miller (målvakt), 14 Eddie McGoldrick (in 86), 15 Ray Parlour, 16 Paul Dickov.

Se höjdpunkter från Cupvinnarcupfinalen:

Arsenal i Premier League 1993/94

Arsenal inledde Premier League-säsongen 1993/94 med en 0–3-förlust hemma mot Coventry City. Laget tog dock revansch genom att därefter vinna fyra matcher i rad. Bland annat besegrade man ärkerivalen Tottenham Hotspur med 1–0 på White Hart Lane i andra omgången. Efter 1–1 borta mot Blackburn Rovers i sjätte omgången gjorde sedan Kevin Campbell hattrick i 4–0-segern mot Ipswich Town. Arsenal avslutade september månad med en 1–0-förlust borta mot Manchester United samt seger hemma mot Southampton med samma siffror. I oktober månad spelade Arsenal fyra ligamatcher och samtliga slutade 0–0. Det blev sedan blandade resultat i årets tio sista ligamatcher – fem segrar, två oavgjorda och tre förluster. I en av segrarna, 4–0 borta mot Swindon Town, gjorde Kevin Campbell sitt andra hattrick för säsongen.

På nyårsdagen 1994 vann Arsenal med 3–0 i Londonderbyt mot Wimbledon på Selhurst Park. Det blev sedan fem oavgjorda matcher i rad – två gånger 0–0 och sedan tre gånger 1–1. Efter seger med 1–0 hemma mot Blackburn vann Arsenal sedan med 5–1 borta mot Ipswich och 4–0 borta mot Southampton. Både mot Ipswich och Southampton gjorde Ian Wright hattrick. På de nästkommande åtta matcherna blev det tre segrar och fem oavgjorda. Arsenal hade därmed spelat nitton raka ligamatcher utan förlust. Avslutningen av ligasäsongen blev dock mindre lyckad med 2–0-förluster både hemma mot West Ham United och borta mot Newcastle United. Arsenal vann arton matcher, spelade sjutton oavgjorda och förlorade sju gånger. Det gav 71 poäng och fjärde plats i Premier League-tabellen 1993/94. Laget hade ligans bästa försvar med endast 28 insläppta mål på 42 matcher vilket var tio färre än mästarlaget Manchester United.

Spelarna i Arsenal 1993/94

Ordinarie laguppställning: 1 David Seaman – 2 Lee Dixon, 5 Andy Linighan/12 Steve Bould, 6 Tony Adams, 3 Nigel Winterburn – 23 Ray Parlour/11 Eddie McGoldrick, 4 Paul Davis, 17 John Jensen, 10 Paul Merson – 8 Ian Wright, 7 Kevin Campbell/9 Alan Smith.

Seaman och Wright spelade mest med 39 ligamatcher var. Wright blev även bäste målskytt med 23 ligamål medan Kevin Campbell stod för fjorton fullträffar. Irländaren Eddie McGoldrick var ny i klubben och hade värvats från Crystal Palace sommaren 1993. Hans ankomst ledde till att managern George Graham sålde Anders Limpar till Everton i mars 1994.

Utslagna ur cuperna

I de båda inhemska cuperna gick det inte lika bra som föregående säsong. Arsenal slog ut Millwall i FA-cupens tredje omgång, men förlorade sedan mot Bolton Wanderers efter omspel. I Ligacupen slog Arsenal först ut Huddersfield Town och sedan Norwich City efter omspel. Därefter blev det förlust mot Aston Villa.

Tröjorna

Adidas levererade tröjorna till Arsenal 1993/94 och sponsor var JVC. Hemmastället var av samma modell som 1992/93, men bortastället var nytt för säsongen. Det bestod av gula tröjor med tre marinblå diagonala ränder som delades av på mitten för att göra plats för sponsorloggan. Till denna tröja använde man marinblå byxor med tre gula diagonala ränder på vänster ben samt gula strumpor med tre marinblå ränder på mitten. En nyhet i Premier League 1993/94 var att spelarna hade personliga tröjnummer och namn på ryggen. Numren var kantiga med Adidas-märket nedtill till skillnad från 1992/93 då man använde en mer traditionell typ av nummer.

I Cupvinnarcupen var startelvan fortfarande numrerad 1–11 och man hade heller inte spelarnas namn på ryggen. Dessutom spelade man i tröjor utan reklam i finalen. Nedanför klubbmärket återfanns inskriptionen ”European Cup Winners Cup Final 1994”. Vad gäller bortatröjan under Europaäventyret kom den till användning borta mot Standard Liège, hemma mot Torino och borta mot PSG. En skillnad mot den bortatröja man använde i ligan var att muddarna var helt marinblå istället för trefärgade.

Arsenal 1992/93

Inför säsongen 1992/93 sålde Arsenal mittfältaren David Rocastle till Leeds United för två miljoner pund. Manager George Graham ersatte honom med nyblivne danske Europamästaren John ”Faxe” Jensen från Bröndby för 1,1 miljoner pund. Under säsongen var hemmaarenan Highbury en byggarbetsplats eftersom man skulle bygga om den till att endast ha sittplatser. Publikkapaciteten var därför reducerad till 29000.

Arsenal i Premier League 1992/93

Från och med denna säsong hette högsta serien i England Premier League. Arsenal inledde ligaspelet med två förluster, hemma mot Norwich City (2–4) och borta mot Blackburn Rovers (0–1). Första segern kom borta mot Liverpool (2–0) i tredje omgången i en match där Anders Limpar gjorde första målet. Efter ytterligare två segrar, mot Oldham Athletic (2–0) och Sheffield Wednesday (2–1) blev det fyra matcher utan seger. Arsenal återhämtade sig och vann sex ligamatcher i rad vilket förde upp dem i serieledning. Därefter blev det dock fyra raka förluster och laget vann bara ytterligare sex ligamatcher under säsongen. Under våren var man ett tag nere på tolfte plats i tabellen.

Arsenal avslutade ligaspelet med en 1–3-förlust i derbyt mot Tottenham Hotspur. Totalt blev det femton segrar, elva oavgjorda och sexton förluster. Laget gjorde endast 40 mål på de 42 ligamatcherna, men samtidigt släppte man bara in 38 mål. Endast mästarlaget Manchester United hade ett bättre försvar. Arsenal kom därmed på tionde plats i Premier League 1992/93, på samma poäng (56) som Chelsea.

Ordinarie laguppställning: 1 David Seaman – 2 Lee Dixon, 5 Steve Bould/Andy Linighan, 6 Tony Adams, 3 Nigel Winterburn – 11 Ray Parlour/Anders Limpar, 4 David Hillier, 7 John Jensen, 10 Paul Merson – 8 Ian Wright, 9 Alan Smith/Kevin Campbell.

Målvakten Seaman spelade mest med 39 av de 42 ligamatcherna. Limpar spelade bara tolv ligamatcher från start (han gjorde även elva inhopp) och förutom Parlour spelade även Kevin Campbell ett antal matcher i tröja nummer elva. Ian Wright blev lagets bäste målskytt med femton ligamål. Han gjorde även tio mål i FA-cupen och fem i Ligacupen. I februari 1993 återvände mittbacken Martin Keown till Arsenal efter sju år i Aston Villa och Everton. Efter säsongen tackade irländske mittbacken David O’Leary för sig efter 722 matcher i Arsenal-tröjan (klubbrekord) åren 1975–1993. Han gick sedan över till Leeds United där han avslutade karriären.

Arsenal vinner Ligacupen 1992/93

Det gick alltså inget vidare för Arsenal i ligan 1992/93, men i de båda inhemska cuperna gick det desto bättre. I Ligacupens andra omgång ställdes Arsenal mot Millwall. Det blev 1–1 både hemma och borta och genom straffsparksläggning tog sig Arsenal vidare till tredje omgången. Derby County stod för motståndet och även denna gång slutade matchen 1–1. Arsenal vann sedan omspelet den första december med 2–1.

Ligacupen fortsatte i januari 1993 och Arsenal besegrade först Scarborough (1–0) och sedan Nottingham Forest (2–1). I semifinalerna mötte man Crystal Palace och Arsenal vann första mötet med 3–1 på Selhurst Park. Seger med 2–0 i returen på Highbury innebar att Arsenal var i final. Finalen spelades på Wembley den 18 april 1993 och motståndare var Sheffield Wednesday. Amerikanen John Harkes gav Wednesday en tidig ledning, men Paul Merson kvitterade i tjugonde minuten. I mitten av andra halvlek tog Arsenal ledningen genom Steve Morrow som gjorde sitt första mål för klubben. Matchen slutade 2–1 och Arsenal hade vunnit Ligacupen för andra gången i historien. Under firandet av segern bar Tony Adams matchhjälten Morrow på sina axlar, men tappade honom och Morrow föll handlöst till marken. Det visade sig vara så illa att han fick föras till sjukhus med bruten arm vilket innebar att han missade resten av säsongen.

I Ligacupfinalen spelade man för första gången med fasta tröjnummer och namn på ryggen. I de tidigare cupomgångarna samt i ligan var spelarna numrerade 1–11. Så här ställde Arsenal upp:

1 David Seaman – 22 David O’Leary, 5 Andy Linighan, 6 Tony Adams, 3 Nigel Winterburn – 11 Ray Parlour, 15 Steve Morrow, 14 Paul Davis, 10 Paul Merson – 8 Ian Wright, 7 Kevin Campbell; avbytare: 4 Ian Selley, 9 Alan Smith.

Här är ett sammandrag av Ligacupfinalen 1993:

Dubbla cuptitlar för Arsenal 1992/93

I FA-cupens tredje omgång mötte Arsenal Yeovil Town, hemmahörande i Football Conference (femte nivån i seriesystemet). Ett hattrick av Ian Wright gav Arsenal segern med 3–1, men i nästa omgång stötte man på tuffare motstånd i form av Leeds United. Matchen slutade 2–2 och gick till omspel. Där drog Arsenal det längsta strået – seger med 3–2 och avancemang till femte omgången. Arsenal besegrade Nottingham Forest med 2–0 och därefter Ipswich Town med 4–2 i kvartsfinalen. I semifinalen ställdes Arsenal mot lokalkonkurrenten Tottenham Hotspur. Lagkaptenen Tony Adams nickade in matchens enda mål och tog sitt lag till final.

I finalen på Wembley den 15 maj 1993 väntade, precis som i Ligacupfinalen, Sheffield Wednesday. Ian Wright gav Arsenal ledningen i första halvlek, men David Hirst kvitterade i mitten av andra. Efter en mållös förlängning gick matchen till omspel fem dagar senare. Återigen gav Ian Wright Arsenal ledningen i första halvlek, men precis som i första mötet kvitterade Sheffield Wednesday i mitten andra halvlek, denna gång genom Chris Waddle. Matchen gick till förlängning, och med två minuter kvar nickade Andy Linighan bollen i mål efter en hörna av Paul Merson. Arsenal tog därmed hem FA-cupen för sjätte gången i historien och som första klubb lyckades man vinna både de inhemska cuperna under en och samma säsong.

Precis som i Ligacupfinalen hade spelarna fasta tröjnummer och namn på ryggen. I första finalmatchen ställde Arsenal upp enligt följande:

1 David Seaman – 2 Lee Dixon, 5 Andy Linighan, 6 Tony Adams, 3 Nigel Winterburn – 11 Ray Parlour (ut 66), 17 John Jensen, 14 Paul Davis, 10 Paul Merson – 7 Kevin Campbell, 8 Ian Wright (ut 90); avbytare: 9 Alan Smith (in 66), 22 David O’Leary (in 90).

I omspelet fick Alan Smith chansen istället för Parlour och Arsenal formerade laget så här:

1 David Seaman – 2 Lee Dixon, 5 Andy Linighan, 6 Tony Adams, 3 Nigel Winterburn – 17 John Jensen, 14 Paul Davis, 10 Paul Merson – 7 Kevin Campbell, 8 Ian Wright (ut 81), 9 Alan Smith; avbytare: 22 David O’Leary (in 81), 4 Ian Selley.

Här är ett sammandrag av FA-cupfinalerna 1993:

Tröjorna

Adidas levererade tröjorna till Arsenal 1992/93 och sponsor var JVC. Klubben behöll det gul- och marinblå bortastället från föregående säsong, men man introducerade ett nytt hemmaställ med den nya Adidas Equipment-logotypen. På de vita ärmarna fanns tre fält, två röda och ett marinblått emellan. Liknande tröjor hade det norska landslaget vid denna tid. Ett par skillnader var att Norges tröjor hade tre marinblå ränder längs ärmarna samt den gamla Adidas-logotypen.

Som jag nämnde tidigare hade spelarna personliga tröjnummer och namn på ryggen i de båda cupfinalerna. Numren hade också en annan, kantig, stil i dessa matcher jämfört med övriga matcher under säsongen I FA-cupfinalen återfanns även Adidas-logotypen på nedre delen av siffrorna. På vänster bröst fanns även detaljer som avslöjade matchernas betydelse. I Ligacupfinalen löd inskriptionen ”The Coca-Cola Cup / The Final / Wembley 1993”. På tröjorna i FA-cupfinalen placerade man en bild av pokalen och på den inskriptionen ”Football Association / Challenge Cup Final / Wembley May 1993”.

Premier League 1994/95

Blackburn Rovers vann Premier League 1994/95 och tog sin första ligatitel på 81 år – senast man blev engelska mästare var säsongen 1913/14. Blackburn kämpade med Manchester United om ligatiteln och avgörandet kom inte förrän i sista omgången. United låg två poäng efter ledande Blackburn och behövde vinna mot West Ham. Matchen slutade dock 1–1 och Blackburn tog därför hem titeln trots att man förlorade med 2–1 mot Liverpool.

Ligasegern innebar att Blackburn kvalificerade sig för Champions League medan tvåan Manchester United fick en plats i UEFA-cupen. Även Nottingham Forest, Liverpool och Leeds United, som kom på platserna tre, fyra och fem, kvalificerade sig för UEFA-cupen. Liverpool tog även hem Ligacupen efter att ha besegrat division ett-laget Bolton Wanderers med 2–1 i finalen på Wembley. Everton, som slutade på femtonde plats i tabellen, vann FA-cupen efter seger med 1–0 över Manchester United i finalen. Segern gav dem en plats i Cupvinnarcupen 1995/96.

Efter säsongen 1994/95 skulle Premier League bantas från 22 till 20 lag. Därför åkte de fyra sämsta lagen ur och bara två lag från division ett gick upp. De fyra som åkte ur var Crystal Palace, Norwich City, Leicester City och Ipswich Town.

Inför säsongen slog Blackburn Rovers det engelska transferrekordet när man betalade fem miljoner pund för Norwich Citys anfallare Chris Sutton. I januari 1995 slog även Manchester United rekordet när man betalade sex miljoner pund för anfallaren Andy Cole från Newcastle United. I affären ingick dessutom Keith Gillespie, värderad till en miljon pund, som gick motsatt håll.

Skytteligavinnare i Premier League 1994/95 blev Alan Shearer, Blackburn Rovers, med 34 mål. Han blev dessutom utsedd till årets spelare av spelarföreningen PFA. Årets unga spelare, utsedd av PFA, blev Robbie Fowler, Liverpool. Fotbollsskribenterna FWA (Football Writers’ Association) utsåg tyske anfallaren Jürgen Klinsmann, Tottenham Hotspur, till årets spelare.

Laguppställningar Premier League 1994/95 (OpenOffice-kalkylblad)

Tröjorna

Här är alla hemmatröjor i Premier League 1994/95. Klicka på bilden nedan för att se den i större storlek.

Premier League 1994/95

Åtta olika tröjtillverkare levererade tröjor till nitton av lagen i Premier League 1994/95. Mest förekommande var Umbro med sju lag, Asics med fyra lag och Pony med tre lag. Adidas, Mitre, Nike, Nutmeg och Puma hade kontrakt med varsitt lag. Därtill producerade tre av lagen sina egna tröjor.

  • Umbro – Chelsea, Everton, Ipswich Town, Manchester City, Manchester United, Nottingham Forest och Tottenham Hotspur
  • Asics – Aston Villa, Blackburn Rovers, Leeds United och Newcastle United
  • Pony – Coventry City, Southampton och West Ham United
  • Adidas – Liverpool
  • Mitre – Norwich City
  • Nike – Arsenal
  • Nutmeg – Crystal Palace
  • Puma – Sheffield Wednesday
  • In-house – Leicester City (Fox Leisure), Queens Park Rangers (Clubhouse) och Wimbledon (The Crazy Gang)

Tabell Premier League 1994/95

Här är ligatabellen 1994/95. Klicka på ett lag för att komma till respektive inlägg.

Pos Lag Sp V O F GM IM P
1 Blackburn Rovers 42 27 8 7 80 39 89
2 Manchester United 42 26 10 6 77 28 88
3 Nottingham Forest 42 22 11 9 72 43 77
4 Liverpool 42 21 11 10 65 37 74
5 Leeds United 42 20 13 9 59 38 73
6 Newcastle United 42 20 12 10 67 47 72
7 Tottenham Hotspur 42 16 14 12 66 58 62
8 Queens Park Rangers 42 17 9 16 61 59 60
9 Wimbledon 42 15 11 16 48 65 56
10 Southampton 42 12 18 12 61 63 54
11 Chelsea 42 13 15 14 50 55 54
12 Arsenal 42 13 12 17 52 49 51
13 Sheffield Wednesday 42 13 12 17 49 57 51
14 West Ham United 42 13 11 18 44 48 50
15 Everton 42 11 17 14 44 51 50
16 Coventry City 42 12 14 16 44 62 50
17 Manchester City 42 12 13 17 53 64 49
18 Aston Villa 42 11 15 16 51 56 48
19 Crystal Palace 42 11 12 19 34 49 45
20 Norwich City 42 10 13 19 37 54 43
21 Leicester City 42 6 11 25 45 80 29
22 Ipswich Town 42 7 6 29 36 93 27

Läs mer om Premier League 1994/95 på Wikipedia.

Wimbledon 1994/95

Wimbledon vann bara två av de elva första ligamatcherna 1994/95. Förlusten med 0–3 mot Liverpool i elfte omgången var lagets fjärde raka nederlag och innebar att man halkade under nedflyttningsstrecket. Under senare delen av hösten och början av vintern var Wimbledon inne i en bra period med åtta segrar på tretton matcher. Perioden innehöll en serie på sju raka matcher utan förlust och efter den sista av dessa, 2–1 mot Norwich City den 14 januari, var man uppe på sjunde plats i tabellen.

Därefter förlorade man fem av sju matcher, bland dessa säsongens största förlust – 1–7 mot Aston Villa den 11 februari. Förlusterna innebar att laget åkte ner till tolfte plats, men man avslutade säsongen starkt. På de elva sista matcherna blev det fyra segrar, fem oavgjorda och två förluster. Mellan den 11 mars och 1 april vann Wimbledon fyra raka matcher. De fyra sista matcherna slutade alla oavgjort. Först blev det tre raka 0–0-matcher mot Everton, Liverpool och Arsenal och sedan, i sista matchen, blev det 2–2 mot Nottingham Forest. Wimbledon slutade därmed på nionde plats i Premier League 1994/95, tre placeringar sämre än föregående säsong.

I FA-cupen slog Wimbledon ut division tre-laget Colchester United och division ett-laget Tranmere Rovers. Därefter åkte man ut efter förlust med 0–2 mot Liverpool i en omspelsmatch (första matchen hade slutat 1–1). Wimbledon slog ut Torquay United från division tre i Ligacupens andra omgång, men åkte sedan ut efter 0–1 mot Crystal Palace.

Spelarna i Wimbledon 1994/95

Laguppställning: 1 Hans Segers – 37 Kenny Cunningham/2 Warren Barton, 15 Alan Reeves, 28 Andy Thorn, 16 Alan Kimble/12 Gary Elkins – 2 Warren Barton, 4 Vinnie Jones, 12 Gary Elkins/35 Øyvind Leonhardsen, 22 Marcus Gayle – 9 Efan Ekoku/25 Mick Harford, 10 Dean Holdsworth.

Wimbledon värvade flera spelare under hösten. Bland nyförvärven fanns försvararna Alan Reeves (Rochdale), Andy Thorn (Crystal Palace) och Kenny Cunningham (Millwall), norske mittfältaren Øyvind Leonhardsen (Rosenborg) samt nigerianske anfallaren Efan Ekoku (Norwich City). Ekoku blev lagets bäste målskytt med nio ligamål. Högerbacken Warren Barton spelade mest med totalt 45 liga- och cupmatcher varav 39 i ligan. Se spelarstatistik på 11v11.

Tröjorna

Under 1994/95 hade Wimbledon inget kontrakt med någon tröjtillverkare. Istället producerade man tröjorna själva under märket The Crazy Gang. Designen var dock densamma som föregående säsong då Ribero levererade tröjorna. Däremot hade man en ny sponsor i form av datortillverkaren Elonex. En skillnad på årets tröjor var numren och namnen på ryggen. Dessa fick samma typsnitt som Crystal Palace hade på sina tröjor.

West Ham United 1994/95

Strax före starten av säsongen 1994/95 tog Harry Redknapp över som manager för West Ham United. Han var tidigare assisterande manager och ersatte Billy Bonds efter att denne avgått. Redknapp fick en tung start med två oavgjorda och tre förluster på de fem första ligamatcherna. På dessa fem matcher gjorde man dessutom bara ett mål, en straffspark av Don Hutchison i förlustmatchen mot Newcastle United (1–3). Första segern kom i sjätte omgången då Tony Cottee gjorde matchens enda mål mot Aston Villa. Efter ännu en förlust, 0–2 hemma mot Arsenal, vann West Ham sedan tre av fem matcher i oktober.

Under de följande månaderna, från november till februari, förlorade West Ham tio av sjutton ligamatcher och sjönk under nedflyttningsstrecket. Laget tog sig emellertid samman och på de avslutande tretton matcherna blev det bara två förluster. Sakta men säkert klättrade West Ham United i tabellen och man slutade på fjortonde plats i Premier League 1994/95.

West Ham slog ut division två-laget Wycombe Wanderers i FA-cupens tredje omgång, men därefter åkte man ut mot Queens Park Rangers. I Ligacupen slog West Ham ut division tre-laget Walsall samt Chelsea innan man förlorade mot Bolton Wanderers.

Spelarna i West Ham United 1994/95

Laguppställning: 1 Ludek Miklosko – 2 Tim Breacker, 5 Alvin Martin, 4 Steve Potts, 3 Julian Dicks – 7 Ian Bishop, 6 Martin Allen, 26 Don Hutchison, 10 John Moncur, 11 Matty Holmes – 27 Tony Cottee.

David Burrows inledde säsongen som vänsterback, men såldes till Everton i september. I affären ingick anfallaren Tony Cottee som gick motsatt väg. Julian Dicks, som hade återvänt till klubben efter ett år i Liverpool, tog då över vänsterbacksplatsen. På mittfältet var John Moncur från Swindon Rown och Don Hutchison från Liverpool nya i laget. Målvakten Miklosko och mittbacken Potts spelade samtliga 48 liga- och cupmatcher under säsongen. Tony Cottee blev bäste målskytt med totalt femton mål varav tretton i ligan. Se statistik på westhamstats.info.

Tröjorna

West Ham United använde samma hemma- och bortatröja 1994/95 som föregående säsong. En skillnad på hemmatröjan var numren på ryggen som fick samma stil som Coventry City, som också hade tröjor från Pony. Namnen på ryggen fanns i två olika typsnitt, ett med seriffer och ett utan. Både varianterna kunde förekomma på olika tröjor i samma match. Pony tog också fram ett tredje matchställ bestående av vita tröjor med vinröda ärmar samt vinröda byxor och strumpor. Denna kombination använde West Ham borta mot Aston Villa i mars 1995. Tröjan kom även till användning i bortamatchen mot Crystal Palace i maj 1995 samt i FA-cupmatchen mot Wycombe Wanderers i januari. I dessa två matcher spelade West Ham i sina ordinarie vita byxor och strumpor.

Tottenham Hotspur 1994/95

Inför 1994/95 värvade Tottenham Hotspur den tyske anfallsstjärnan Jürgen Klinsmann från Monaco för två miljoner pund. Man värvade också den rumänske yttern och VM-spelaren Ilie Dumitrescu från Steaua Bukarest för 2,6 miljoner pund. Säsongens tredje stora nyförvärv, rumänske liberon Gheorghe Popescu, anlände från PSV Eindhoven i september och kostade 2,9 miljoner pund. Tidigare under året hade Tottenham befunnits skyldiga för ekonomiska oegentligheter begångna under klubbens tidigare ägare på 80-talet. Straffet blev 600 000 pund i böter, tolv poängs avdrag i ligan och uteslutning ur FA-cupen. Bötesbeloppet höjdes senare till 1,5 miljoner pund, men man slapp poängavdrag och fick även delta i FA-cupen.

Ny offensiv taktik

Tottenhams manager Osvaldo Ardiles presenterade en ny taktik med fem spelare i offensiva positioner, något man inte sett i engelsk fotboll på flera decennier. I början av säsongen satte han mittbacken Colin Calderwood som defensiv mittfältare. Framför honom spelade Darren Anderton, Nick Barmby och Ilie Dumitrescu samt Teddy Sheringham och Jürgen Klinsmann längst fram. Det började bra med tre segrar på de fyra första ligamatcherna. Laget gjorde mycket mål, men man släppte också in mycket mål. I premiären mot Sheffield Wednesday blev det till exempel seger med 4–3. Se matchen på YouTube. Men det blev också en del förluster, bland annat 1–4 mot Nottingham Forest och 2–5 mot Manchester City. Skador gjorde att man fick stuva om i laget och Dumitrescu spelade bara elva ligamatcher från start under säsongen.

Osvaldo Ardiles får sparken

I början av november fick Ardiles sparken. Steve Perryman tog över tillfälligt innan Gerry Francis tillträdde permanent ett par veckor senare. Francis inledde med en 3–4-förlust mot Aston Villa, men sedan fick han ordning på försvaret. Tottenham spelade tio raka ligamatcher utan att förlora innan man återigen föll mot Aston Villa, denna gång med 1–0. På de tio förlustfria matcherna släppte man bara in fem mål och höll dessutom nollan fem matcher i rad. Laget klättrade också från femtonde till sjätte plats i tabellen. På de avslutande arton matcherna blev det fem segrar, åtta oavgjorda och fem förluster och Tottenham Hotspur slutade på sjunde plats i Premier League 1994/95. Det var klubbens bästa placering på fem år.

Tottenham Hotspur till semifinal i FA-cupen 1994/95

I FA-cupens tredje omgång slog Tottenham ut Altrincham som höll till i Football Conference, femte nivån i seriesystemet. Man besegrade sedan Sunderland och i femte omgången blev det oavgjort, 1–1, mot Southampton. I omspelet tog Southampton ledningen med 2–0, men Ronny Rosenthal kom in och gjorde två mål inom loppet av två minuter i andra halvlek. Matchen gick till förlängning och där fullbordade Rosenthal sitt hattrick. Tottenham gjorde sedan ytterligare tre mål och vann med hela 6–2. Det blev sedan seger även över Liverpool (2–1) i kvartsfinalen, men i semifinalen föll man med 1–4 mot Everton. I Ligacupen slog Tottenham ut Watford, men åkte sedan ut mot Notts County, bottenlag i division ett.

Spelarna i Tottenham Hotspur 1994/95

Laguppställning: 13 Ian Walker – 2 Dean Austin/23 Sol Campbell, 5 Colin Calderwood, 6 Gary Mabbutt, 3 Justin Edinburgh – 9 Darren Anderton, 4 Gheorghe Popescu, 15 David Howells, 7 Nick Barmby – 10 Teddy Sheringham, 18 Jürgen Klinsmann.

Anfallarna Sheringham och Klinsmann deltog i 50 av de 51 liga- och cupmatcherna under säsongen. Klinsmann gjorde totalt 29 mål varav 20 i ligan medan Sheringham stod för 23 fullträffar varav 18 i ligan. Klinsmann blev även utsedd till årets spelare i England av fotbollsskribenterna (Football Writers’ Association). Se spelarstatistik på Wikipedia.

Tröjorna

Hemmatröjan som Tottenham Hotspur använde 1994/95 var densamma som föregående säsong. Man hade även kvar det gula bortastället som nu blev tredjeställ. Tottenham introducerade ett nytt marinblått bortaställ med lila Umbro-mönster i samma stil som på Evertons bortatröja och Ipswich’ hemmatröja.

Southampton 1994/95

Southampton fick ingen bra start på 1994/95 med två oavgjorda matcher och två förluster. I den ena förlustmatchen, mot Newcastle United, blev man dessutom utklassade med 5–1. I september och början av oktober gick det däremot bättre. Laget vann tre matcher och spelade en oavgjord och klättrade från sjuttonde till sjunde plats i tabellen. Uppgången var dock bara tillfällig. På de följande tjugoen ligamatcherna vann Southampton endast två matcher, hemma mot Arsenal respektive Aston Villa. Noterbart är att perioden innehöll en serie på sju raka oavgjorda matcher från 28 december till 11 februari. Av dessa slutade fyra matcher 2–2. Bristen på segrar gjorde dock att laget sjönk under nedflyttningsstrecket efter den trettionde omgången. Men Southampton hittade formen i den senare delen av säsongen. På de avslutande elva matcherna blev det sex segrar och Southampton slutade på tionde plats i Premier League 1994/95.

Southampton slog ut division ett-laget Southend United i FA-cupens tredje omgång. Även i fjärde omgången mötte man ett division ett-lag, denna gång Luton Town. Matchen slutade 1–1, men i omspelet vann Southampton med hela 6–0. Det blev 1–1 även mot Tottenham Hotspur i femte omgången och återigen fick man ta till omspel. Southampton ledde med 2–0 i paus, men i andra halvlek gjorde Tottenhams Ronny Rosenthal två mål inom loppet av två minuter. Matchen gick till förlängning och då rasade Southampton ihop fullständigt. Tottenham gjorde fyra mål och vann således med 6–2. I Ligacupen slog Southampton ut division två-laget Huddersfield Town, men därefter förlorade man mot Sheffield Wednesday.

Spelarna i Southampton 1994/95

Laguppställning: 1 Bruce Grobbelaar – 2 Jeff Kenna/15 Jason Dodd, 5 Richard Hall, 6 Ken Monkou, 3 Francis Benali – 21 Tommy Widdrington, 4 Jim Magilton, 10 Neil Maddison, 14 Simon Charlton/12 Neil Heaney – 7 Matthew Le Tissier – 9 Iain Dowie/9 Neil Shipperley.

Sommaren 1994 värvade Southampton målvakten Bruce Grobbelaar från Liverpool. I januari 1995 värvade man även anfallaren Neil Shipperley från Chelsea. Han tog över tröja nummer nio från Iain Dowie som såldes till Crystal Palace en vecka senare. Dessutom sålde Southampton högerbacken Jeff Kenna till Blackburn Rovers i mars 1995. Mittfältaren Jim Magilton spelade samtliga 50 liga- och cupmatcher under säsongen. Även lagets stora profil Matthew Le Tissier spelade alla matcher sånär som på en ligamatch. Han blev också lagets bäste målskytt med totalt 29 mål varav nitton i ligan. Se spelarstatistik på Wikipedia.

Tröjorna

Southampton använde samma matchställ 1994/95 som föregående säsong. Men eftersom hemmatröjan var övervägande röd och bortatröjan övervägande blå var ingen av dem lämpliga alternativ i bortamatchen mot Crystal Palace i november 1994. Tröjtillverkaren Pony tog därför fram en gul tröja med blå ärmar. Till denna tröja använde man blå byxor med en gul kant nertill samt gula strumpor med blå överdel. Matchen mot Crystal Palace var den enda som Southampton uppträdde i gult och blått under 1994/95.

Sheffield Wednesday 1994/95

Sheffield Wednesday inledde säsongen 1994/95 med två förluster (mot Tottenham och Queens Park Rangers) och sju insläppta mål. Se ligapremiären mot Tottenham i sin helhet på YouTube. Efter åtta omgångar hade laget bara vunnit en match (mot Wimbledon i tredje omgången) och låg på nedflyttningsplats. Wednesday lyckades sedan vinna ett par matcher och ta sig över strecket, men under hösten fortsatte man att varva segrar med förluster och oavgjorda.

På annandag jul 1994 besegrade man dock Everton med 4–1 och två dagar senare blev det 5–1 mot Coventry. På dessa två matcher gjorde nyförvärvet Guy Whittingham fyra mål. Det blev sedan ytterligare sex raka matcher utan förlust och laget klättrade upp till åttonde plats i tabellen. Formtoppen varade dock inte längre än så. På de följande nio matcherna blev det sju förluster. Den första april 1995 åkte Sheffield Wednesday dessutom på säsongens största hemmaförlust i Premier League – 1–7 mot Nottingham Forest. På de avslutande sex matcherna blev det två segrar, två oavgjorda och två förluster. Sheffield Wednesday slutade därmed på trettonde plats i Premier League 1994/95, sex placeringar sämre än föregående säsong. Det var inte tillräckligt för att managern Trevor Francis skulle få behålla jobbet. Sommaren 1995 fick han sparken och ersattes av David Pleat från Luton Town.

I FA-cupen slog Sheffield Wednesday ut Gillingham i tredje omgången. Efter en mållös match mot Wolverhampton Wanderers i fjärde omgången förlorade man sedan på straffar i omspelsmatchen. Laget besegrade Bradford City och Southampton i Ligacupen, men förlorade sedan mot Arsenal.

Spelarna i Sheffield Wednesday 1994/95

Laguppställning: 13 Kevin Pressman – 2 Peter Atherton/5 Dan Petrescu, 17 Des Walker, 12 Andy Pearce, 3 Ian Nolan – 16 Graham Hyde, 14 Chris Bart-Williams, 11 John Sheridan, 15 Andy Sinton/8 Chris Waddle – 10 Mark Bright, 9 David Hirst/19 Guy Whittingham.

Under sommaren 1994 värvade managern Trevor Francis försvararna Peter Atherton (Coventry City), Ian Nolan (Tranmere Rovers), och rumänen Dan Petrescu (Genoa) samt mittfältaren Ian Taylor (Port Vale). I september anlände svenske mittfältaren Klas Ingesson från PSV Eindhoven och i december fyllde man på med anfallaren Guy Whittingham från Aston Villa. Whittingham kom som en del i en bytesaffär med Ian Taylor som alltså inte blev kvar i klubben mer än fem månader. Nolan spelade samtliga 49 matcher under säsongen och Atherton spelade alla utom en ligamatch. Bright blev lagets bäste målskytt med totalt tretton mål varav elva i ligan.

Tröjorna

Sheffield Wednesday behöll samma hemmatröja som 1993/94. Även den svarta bortatröjan fanns kvar, men man introducerade också en ny bortatröja. Denna var gul med smala lila ränder och lila krage. Byxor fanns både i lila och gult och strumporna var lila med gul överdel. En skillnad på årets tröjor var numren och namnen på ryggen som hade ett annat typsnitt. Namnen var placerade i en ruta och på den svarta tröjan tog man bort rutan som numren satt på.

Newcastle United 1994/95

Newcastle United fick en flygande start på säsongen 1994/95. Laget vann sina sex första matcher och gjorde hela 22 mål. Därefter gick man obesegrade i ytterligare fem matcher – tre segrar och två oavgjorda. I tolfte omgången kom till slut första förlusten, 0–2 borta mot Manchester United. Detta blev inledningen på en formsvacka. Man slog visserligen Queens Park Rangers i nästa omgång, men därefter blev det bara en seger på elva matcher. Newcastle gjorde inte heller lika mycket mål som tidigare och fem av dessa elva matcher slutade 0–0. I januari 1995 chockade managern Kevin Keegan fansen genom att sälja skyttekungen Andy Cole till Manchester United för den brittiska rekordsumman sex miljoner pund. I affären ingick också Manchester Uniteds ytter Keith Gillespie, värderad till en miljon pund, som gick över till Newcastle.

Trots försäljningen av Cole började Newcastle vinna matcher igen. Mellan 25 januari och 19 mars blev det sju segrar på nio matcher, men återhämtningen var bara tillfällig. På de nio avslutande matcherna blev det två segrar, tre oavgjorda och fyra förluster. Newcastle United slutade därmed sexa i Premier League 1994/95, en poäng efter Leeds United som tog den sista UEFA-cupplatsen.

FA-cupen och Ligacupen

I FA-cupen slog Newcastle ut Blackburn Rovers efter omspel – första matchen slutade 1–1. Newcastle besegrade sedan Swansea City och Manchester City, men i kvartsfinalen blev det förlust mot Everton. I Ligacupen slog Newcastle först ut division ett-laget Barnsley och sedan Manchester United. Därefter fick man oavgjort, 1–1, mot Manchester City och i omspelet blev det förlust med 0–2.

Newcastle United i UEFA-cupen 1994/95

Tack vare tredjeplatsen i Premier League 1993/94 fick Newcastle United en plats i UEFA-cupen 1994/95. I första omgången mötte man belgiska Royal Antwerp som inte vållade engelsmännen några som helst bekymmer. Första matchen i Antwerpen slutade med en 5–0-seger för Newcastle efter bland annat ett hattrick av Rob Lee. Även i returen på St. James’ Park blev det storseger. Newcastle vann med 5–2 och denna gång stod Andy Cole för ett hattrick. I nästa omgång stod spanska Athletic Bilbao för motståndet. Newcastle började hemma och gick fram till en 3–0-ledning, men under de sista arton minuterna reducerade spanjorerna två gånger. Dessa två mål visade sig bli avgörande då returen i Bilbao slutade 1–0 till Athletic. Sammanlagt alltså 3–3 och det spanska laget gick vidare på fler gjorda bortamål.

Spelarna i Newcastle United 1994/95

Laguppställning: 1 Pavel Srnicek – 12 Marc Hottiger, 15 Darren Peacock, 6 Steve Howey, 3 John Beresford – 5 Ruel Fox, 2 Barry Venison, 7 Rob Lee, 19 Steve Watson/18 Keith Gillespie – 8 Peter Beardsley, 9 Andy Cole/28 Paul Kitson.

Bland de nya i laget fanns schweiziske högerbacken Marc Hottiger från FC Sion och belgiske mittbacken Philippe Albert från Anderlecht. Belgaren spelade sjutton av de tjugo första ligamatcherna, men skadade sig och missade resten av säsongen. Anfallaren Paul Kitson värvades från Derby County i september 1994 och tog en ordinarie plats när Andy Cole försvann till Manchester United. Keith Gillespie spelade från start i femton av de tjugo sista ligamatcherna. Tjeckiske målvakten Srnicek spelade mest med 52 av de 56 matcherna varav 38 i ligan. Av utespelarna spelade Hottiger och Fox mest med totalt 51 matcher var. Av dessa var 38 respektive 40 i ligan. Bästa målskyttar blev Beardsley och Cole med totalt femton mål var (tolv respektive nio i ligan). Se komplett statistik på Wikipedia.

Tröjorna

Newcastle United behöll samma tröjor som 1993/94. Man fick emellertid göra några justeringar till matcherna i UEFA-cupen. Där var spelarna numrerade 1–11 och man hade inga namn på ryggen. Man tog även bort Asics-loggan från siffrorna. Dessutom tog man bort Premier League-märket från ärmarna. I UEFA-cupen var det hemmalaget som fick byta matchdräkt ifall lagen hade liknande färger. Därför spelade Newcastle i sitt blå reservställ i hemmamatchen mot Athletic Bilbao den 18 oktober 1994. I övriga UEFA-cupmatcher kunde Newcastle använda sina ordinarie svartvita tröjor.

Manchester City 1994/95

Manchester City inledde säsongen 1994/95 med åtta segrar på de sjutton första ligamatcherna. Bland annat besegrade man Everton med 4–0 och Tottenham med 5–2, men man föll också med 0–5 i derbyt mot Manchester United. Efter sjutton matcher låg City sexa i tabellen, men därefter förlorade man fyra raka matcher. Det blev sedan ytterligare sex matcher utan seger. På dessa tio matcher gick man mållöst av planen vid sju tillfällen, däribland säsongens andra derby mot United som slutade 0–3. På de femton sista matcherna blev det fyra segrar, fem oavgjorda och sex förluster. Manchester City slutade därmed på sjuttonde plats i Premier League 1994/95 och klarade sig kvar. De svaga resultaten innebar dock att managern Brian Horton fick sparken efter säsongen. In kom istället Alan Ball från Southampton.

I FA-cupen behövde Manchester City omspel för att besegra Notts County i tredje omgången. Första matchen slutade 2–2, men i omspelet vann City med 5–2 efter fyra mål av Uwe Rösler. Därefter gjorde Paul Walsh matchens enda mål mot Aston Villa, men i femte omgången blev det förlust med 1–3 mot Newcastle United. När Manchester City gick in i Ligacupens andra omgång föll man med 0–1 mot division tre-laget Barnet. Eftersom andra omgången spelades i form av ett dubbelmöte hemma/borta gick City ändå vidare tack vare 4–1 i returen. Därefter vann man med 4–3 över Queens Park Rangers och i fjärde omgången blev det oavgjort, 1–1 mot Newcastle. Matchen gick därför till omspel där anfallsparet Rösler och Walsh gjorde varsitt mål i 2–0-segern. Efter 0–4 mot Crystal Palace i femte omgången var det dock färdigspelat för Manchester City i Ligacupen 1994/95.

Spelarna i Manchester City 1994/95

Laguppställning: 1 Tony Coton – 12 Ian Brightwell, 5 Keith Curle, 6 Michel Vonk, 3 Terry Phelan – 16 Nicky Summerbee, 10 Garry Flitcroft, 21 Steve Lomas, 11 Peter Beagrie – 8 Paul Walsh, 28 Uwe Rösler/9 Niall Quinn.

Ny i startelvan var mittfältaren Nicky Summerbee som Manchester City värvade från Swindon Town för 1,5 miljoner pund. Han var den som spelade mest i Manchester City denna säsong med totalt 51 av de 52 matcherna varav 41 i ligan (39 från start plus två inhopp). I december värvade man även 43-årige målvakten John Burridge från Falkirk. När han kom in som avbytare i matchen mot Newcastle den 29 april 1995 blev han den äldste spelaren i Premier Leagues historia. Uwe Rösler blev bäste målskytt med totalt 22 mål varav femton i ligan. Hans anfallskollega Paul Walsh stod för femton mål varav tolv i ligan. Dessutom kom Niall Quinn tillbaka från sin knäskada och gjorde åtta ligamål. Se mer statistik på StatCity.

Tröjorna

Manchester City behöll samma hemmatröja och tredjetröja som 93/94. Man introducerade dock en ny rödsvart bortatröja i samma stil som Chelseas bortatröja och Nottingham Forests hemmatröja.