Etikett: UEFA-cupen

21 april 2025

Sporting Gijón 1980/81

Sporting Gijón besegrade Real Betis med 2–0 hemma på El Molinón i ligapremiären 1980/81. Efter 1–1 borta mot Hércules slog man även Barcelona med 2–1. Fram till mitten av december blev det dock bara ytterligare två segrar, 4–1 mot Valladolid och 2–0 mot Murcia, båda på hemmaplan. Laget låg då nia i tabellen, men man avslutade höstsäsongen med två stycken 2–1-segrar, hemma mot Las Palmas och borta mot Real Sociedad.

Sporting Gijón inledde vårsäsongen 1981 med en 2–0-förlust borta mot Betis, men sedan tog man sex segrar på nio matcher och klättrade upp till tredje plats. Under denna period vann laget tre raka matcher i februari. Bland annat besegrade man Real Madrid med 4–0. I slutet av säsongen tappade man dock formen och förlorade fyra av de sju sista matcherna. Det innebar att Sporting Gijón slutade på sjunde plats i La Liga 1980/81, fyra placeringar sämre än föregående säsong.

Final i Copa del Rey

Tack vare tredjeplatsen i ligan 1979/80 fick Sporting Gijón delta i UEFA-cupen 1980/81. Det gick dock inget vidare. I första omgångens första match förlorade man med 3–1 borta mot Bohemians från Prag. Spanjorerna vann returen med 2–1, men det tjeckoslovakiska laget gick alltså vidare med sammanlagt 4–3.

Desto bättre gick det i den inhemska cupen Copa del Rey. Eftersom laget deltog i UEFA-cupen stod man över första omgången i spanska cupen och gick direkt in i andra omgången. Där slog man ut Turón efter seger med 6–1 borta och 1–0 hemma. I andra omgången förlorade Sporting med 1–0 borta mot Ponferradina, men i returen blev det seger med hela 8–2. Därefter besegrade man Levante två gånger (2–0 borta och 3–0 hemma) innan man tog sig an Real Madrid i kvartsfinalerna. Första matchen på El Molinón slutade 1–1, men Sporting lyckades vinna returen på Santiago Bernabéu-stadion med 3–2 efter att Abel Díez svarat för ett hattrick.

I semifinalerna besegrade man sedan Sevilla efter 2–0 hemma följt av en mållös retur. Finalen spelades på Vicente Calderón-stadion i Madrid och motståndare var Barcelona. Sporting Gijón föll med 3–1 och katalanerna tog hem sin nittonde spanska cuptitel.

Spelarna i Sporting Gijón 1980/81

Laguppställning spanska cupfinalen 1981: 1 José Aurelio Rivero – 2 José Antonio Redondo, 5 Manuel Enrique Jiménez, 4 Antonio Maceda, 3 Cundi (15 Pedro, 46) – 9 Manuel Mesa, 6 Francisco Uría, 10 Ciriaco Cano, 8 Joaquín Alonso – 7 Abel, 11 Enzo Ferrero; avbytare: 12 Victor Doria, 13 Claudio (målvakt), 14 David, 16 Óscar Ferrero.

Rivero var egentligen reservmålvakt och spelade bara sex ligamatcher denna säsong. Istället var Jesús Castro González förstavalet mellan stolparna och spelade 28 ligamatcher. Uría, Jiménez och Joaquin spelade från start i samtliga 34 ligamatcher. Även Mesa spelade 34 matcher varav 33 från start och ett inhopp. Bland nyförvärven fanns portugisiske anfallaren Fernando Gomes från Porto, men han spelade bara fyra ligamatcher denna säsong. Tränare var Vicente Miera som hade kommit tillbaka till Sporting Gijón efter ett år i Español.

Tröjorna

Adidas levererade tröjorna till Sporting Gijón 1980/81. Hemmatröjan var rödvitrandig och hade krage i samma färger, åtminstone under höstsäsongen. Till vårsäsongen bytte man till tröjor med en helt röd krage och samtidigt flyttade man klubbmärket från vänster till höger. Även byxorna fick sig en uppgradering till våren. Från början var de helt blå, men så småningom lade man till tre vita ränder på sidorna med två röda ränder emellan. Strumporna var röda med tre vita ränder upptill.

Sporting Gijón 1980/81 (hemma hösten 1980)

Sporting Gijón 1980/81 (hemma våren 1981)

12 april 2025

FC Barcelona 1980/81

Inför 1980/81 tog László Kubala över som tränare för Barcelona. Under elva år hade han varit förbundskapten för det spanska landslaget som han förde till VM-slutspelet 1978 och EM-slutspelet 1980. Kubala blev en legendar som spelare i Barcelona under 1950-talet och tränade även klubben under ett par år i början av 1960-talet. Hans andra sejour som tränare i Barcelona blev dock inte långvarig. Det började bra med två segrar över Murcia (2–1) och Español (3–1), men sedan förlorade laget fem av de följande sex ligamatcherna. Barcelona var då nere på fjortonde plats i tabellen. Därefter blev det en 1–0-seger över Hércules, men tre dagar senare, den femte november 1980, åkte Barcelona ur UEFA-cupen efter att ha förlorat med 0–4 hemma mot Köln.

Det blev Kubalas sista match som tränare för Barcelona. Helenio Herrera, som hade tränat klubben under föregående säsong, kom tillbaka och fick genast ordning på spelet. Han inledde med fyra raka segrar i ligan och därefter blev det ytterligare åtta segrar på tretton ligamatcher. Bland annat vann man med 6–0 tre gånger om: mot Almeria, Osasuna och Hércules. Det gjorde att laget klättrade upp till andra plats i tabellen, men i slutet av säsongen hamnade laget i en formsvacka. På de åtta sista matcherna blev det fyra förluster och bara två segrar. Barcelona fick därför nöja sig med en slutlig femteplats i spanska ligan 1980/81.

Seger i Copa del Rey

Om ligan blev en besvikelse gick det desto bättre för Barcelona i den spanska cupen, Copa del Rey, 1980/81. Där började man med att slå ut Lleida efter seger med 2–1 borta och 5–1 hemma. Det fortsatte sedan med segrar över Baracaldo (2–0 borta, 1–1 hemma), Castilla (5–3 borta, 4–1 hemma) och Ray Vallecano (3–0 borta, 3–1 hemma). Laget var nu framme i semifinal där man mötte Athletic Bilbao. Även här vann katalanerna båda mötena: 2–0 hemma och 2–1 borta.

Finalen spelades på Vicente Calderón-stadion i Madrid och motståndare var Sporting Gijón. Anfallaren Quini gav Barcelona ledningen precis före paus, men Maceda kvitterade fem minuter efter densamma. Barcelona återtog ledningen i den 59:e minuten, återigen genom Quini och sju minuter senare fastställde Esteban slutresultatet till 3–1. Barcelona tog därmed hem spanska cupen för nittonde gången i historien. Se matchen i sin helhet på YouTube.

Spelarna i Barcelona 1980/81

Laguppställning spanska cupfinalen 1981: 1 Pedro Artola – 2 Pepito Ramos, 6 José Ramón Alexanko, 3 Antonio Olmo, 4 Rafael Zuviría – 10 Juan José Estella, 5 Paco Martínez (14 Tente Sánchez, 65), 8 Bernd Schuster, 11 Esteban – 7 Allan Simonsen, 9 Quini; avbytare: 12 Manolo, 13 Amador (målvakt), 15 Landaburo, 16 Carles Rexach.

Mittbacken Alexanko, nyförvärv från Athletic Bilbao, spelade samtliga 34 ligamatcher. Bäste målskytt blev Quini som gjorde tjugo mål. Även han var ny i klubben och kom från Sporting Gijón. Hans danske anfallskollega Allan Simonsen stod för tio fullträffar och tyske mittfältaren Bernd Schuster gjorde elva ligamål.

Tröjorna

Meyba levererade nya tröjor till Barcelona 1980/81. Dessa hade en röd och blå krage istället för den V-hals man hade haft under 1970-talet. Strumporna hade också färre röda ränder än tidigare. Den gula bortatröjan kom också till användning, men inte av Barcelona. I försäsongsturneringen Trofeu Joan Gamper lånade argentinska River Plate de gula tröjorna i matchen mot PSV Eindhoven.

3 mars 2025

1. FC Kaiserslautern 1995/96

Säsongen 1995/96 skulle bli en sorglig historia för Kaiserslautern. I höstens UEFA-cupmatcher slog man först ut Slovan Bratislava efter att ha vänt en 2–1-förlust borta till seger med 3–0 hemma på Fritz-Walter-Stadion. Laget åkte emellertid ur turneringen i nästa omgång efter två förluster mot Real Betis, 1–3 hemma och 0–1 borta.

I Bundesliga vann Kaiserslautern bara tre matcher under hösten: 2–1 borta mot St. Pauli, 2–0 hemma mot Fortuna Düsseldorf och 1–0 hemma mot Bayer Leverkusen. Därutöver blev det åtta oavgjorda och sex förluster. Efter halva säsongen låg laget på fjortonde plats, en poäng ovanför nedflyttningsstrecket.

Kaiserslautern nådde liknande resultat under vårsäsongen 1996 då man återigen vann tre matcher. Segrarna kom mot Köln (1–0 borta), Uerdingen (3–0 hemma) och Hansa Rostock (2–0 hemma). Därtill slutade tio matcher oavgjort och fyra med förlust. Laget var faktiskt obesegrat under de sju sista matcherna, men de många oavgjorda resultaten blev lagets fall. Sista matchen, borta mot Bayer Leverkusen, slutade 1–1. Samtidigt förlorade närmaste konkurrenten St. Pauli sin match. Vid seger hade Kaiserslautern gått förbi St. Pauli, men istället slutade man på sextonde plats och åkte ur Bundesliga 1995/96.

Allt var dock inte nattsvart. I tyska cupen 1995/96 slog Kaiserslautern under hösten ut Fortuna Köln (4–3 efter förlängning), Wattenscheid (3–0), Schalke 04 (1–0) och FC Homburg (4–3 efter förlängning). I semifinalen i februari slog man Bayer Leverkusen med 1–0 och tog sig till final. Den spelades på Olympiastadion i Berlin den 25:e maj 1996 och motståndare var Karlsruhe. Tre minuter före halvtidsvilan gjorde Kaiserslauterns Martin Wagner matchens enda mål. Det var klubbens andra cuptitel i historien och gav en plats i nästa säsongs Cupvinnarcup.

Spelarna i Kaiserslautern 1995/96

Ordinarie laguppställning (3–5–2 med libero): 1 Andreas Reinke – 5 Miroslav Kadlec/6 Andreas Brehme – 20 Oliver Schäfer/4 Axel Roos, 21 Harry Koch – 2 Frank Greiner/4 Axel Roos, 15 Thomas Hengen, 6 Andreas Brehme/5 Miroslav Kadlec, 10 Claus-Dieter Wollitz/7 Uwe Wegmann, 8 Martin Wagner – 9 Pavel Kuka, 11 Olaf Marschall/18 Jürgen Rische.

Tjeckiske Miroslav Kadlec samt Andreas Brehme spelade libero i sexton ligamatcher var. Dessutom spelade båda ett flertal matcher som mittfältare. Kadlec samt backen Oliver Schäfer spelade mest med 31 ligamatcher var. Av dessa spelade Kadlec samtliga från start medan Schäfer gjorde nio inhopp. En annan tjeck, anfallaren Pavel Kuka, blev lagets bäste målskytt med tio ligamål.

Tröjorna

Adidas levererade tröjorna till Kaiserslautern 1995/96 och sponsor var japanska telekommunikationsföretaget OKI. Hemmatröjan var röd med tre vita diagonala ränder längs sidorna, det vill säga samma modell som svenska landslaget (och många andra lag) använde vid VM 1994. Bortatröjan hade samma design men var vit röda ärmar samt svarta ränder längs sidorna. I UEFA-cupen använde man en annan tröjmodell inspirerad av tyska landslagets tröja från 1994 fast i klubbfärgerna rött, vitt och svart.

19 februari 2025

SC Freiburg 1995/96

Freiburg hade kommit trea i Bundesliga 1994/95, men säsongen 1995/96 skulle bli tuffare. Man inledde med tre raka förluster innan första segern kom, 2–0 mot Eintracht Frankfurt hemma på Dreisamstadion. Segern visade sig dock vara en tillfällighet, och på de kommande nio matcherna blev det fem förluster och fyra oavgjorda. Freiburg låg sist i tabellen, men i mitten av november började man att hitta formen. Det började med en 2–1-seger över Hansa Rostock och fortsatte sedan med ytterligare sju segrar på tio matcher. Laget hade nu klättrar upp till sjunde plats och befann sig på behörigt avstånd från nedflyttningsstrecket. Efter 2–0-segern över Köln i tjugofjärde omgången kom man emellertid in i en ny formsvacka. På de tio sista matcherna blev det fem förluster och bara två segrar. Freiburg slutade därmed på elfte plats i Bundesliga 1995/96.

Tack vare tredjeplatsen föregående säsong fick Freiburg delta i UEFA-cupen 1995/96. Man åkte dock ut turneringen redan i första omgången efter att ha förlorat med 1–2 hemma mot Slavia Prag följt av en mållös retur. I tyska cupen slog Freiburg ut Heider SV (6–1) och Arminia Bielefeld (1–0), men i tredje omgången föll man med 1–0 efter förlängning mot Borussia Dortmund.

Spelarna i Freiburg 1995/96

Ordinarie laguppställning (3–5–2 med libero): 1 Jörg Schmadtke – 10 Maximilian Heidenreich – 21 Axel Sundermann, 2 Martin Spanring – 12 Ralf Kohl, 4 Andreas Zeyer, 9 Jens Todt, 25 Alain Sutter, 15 Oliver Freund – 7 Nikola Jurcevic, 27 Harry Decheiver.

Under hösten spelade Heidenreich ofta på mittfältet och Thomas Vogel gick då in som mittback. Målvakten Schmadtke och mittfältaren Zeyer spelade från start i samtliga 34 ligamatcher. Holländaren Harry Decheiver anlände från Go Ahead Eagles i november och blev bäste målskytt med elva ligamål. Tidigare under hösten hade klubben även värvat den schweiziske mittfältaren Alain Sutter från Bayern München. En spelare som lämnade Freiburg var vänsterbreddaren Jörg Heinrich som försvann till Dortmund under vintern.

Tröjorna

Uhlsport levererade tröjorna till Freiburg 1995/96 och sponsor var Zehnder som tillverkar luftrenare. Tröjorna – röd hemmatröja och vit bortatröja – var av samma modell som Hamburg använde denna säsong. En nymodighet i Bundesliga var spelarnas namn på ryggen, men Freiburg fick inte riktigt till det från början. På den första varianten som man använde fram till oktober hade man klämt in namnen mellan stadsnamnet och tröjnumret. Dessutom var numren svarta på den röda tröjan vilket inte ger den bästa läsbarheten. I oktober tog man dock bort stadsnamnet från tröjorna. Samtidigt bytte man till vita tröjnummer på den röda tröjan och röda på den vita bortatröjan.

SC Freiburg 1995/96 (hemma augusti–oktober)

9 februari 2025

Werder Bremen 1995/96

Inför säsongen 1995/96 tog holländaren Aad de Mos över som tränare för Werder Bremen. Han fick en ganska bra start med tre segrar och två oavgjorda på de sex första ligamatcherna. Dessutom slog man ut nordirländska Glenavon i UEFA-cupen efter seger med 2–0 borta och 5–0 hemma. I den senare matchen stod för övrigt Bernd Hobsch för tre av målen. Det blev även en 5–0-seger över Dinamo Minsk i nästa omgång, och då hade det ingen betydelse att man förlorade returen med 2–1. I tredje omgången blev det emellertid förlust med 2–1 borta mot PSV Eindhoven. Returen blev mållös och Werder Bremen var därmed utslaget. Man åkte även ur tyska cupen efter förlust med 3–2 mot Nürnberg i tredje omgången.

Werder Bremen hade alltså åkt ur två cuper under hösten och efter 1–0-segern borta mot Freiburg i sjätte ligaomgången blev det inga fler segrar innan vinteruppehållet. Tränare de Mos hamnade dessutom i blåsväder efter att, enligt tidningen Der Spiegel, ha sagt att det inte kommer att bli något av klubben. De Mos förnekade att han hade gjort uttalandet, men klubbledningen befarade att en eventuell rättstvist skulle sätta alltför stor press på tränaren och laget. I januari 1996 fick de Mos således lämna Werder Bremen. Som ersättare valde man Hans-Jürgen ”Dixie” Dörner som hade arbetat som ungdomstränare på tyska fotbollsförbundet.

När vårsäsongen 1996 startade låg Werder Bremen på femtonde plats i tabellen. ”Dixie” Dörners första match som huvudansvarig, borta mot Karlsruhe, slutade 1–1. Under våren blev det sedan ytterligare fem oavgjorda matcher samt sju segrar och fyra förluster. De sju segrarna bidrog till att Werder Bremen klättrade upp till en slutlig nionde plats i Bundesliga 1995/96. Det var sju placeringar sämre än föregående säsong då man slutade tvåa.

Spelarna i Werder Bremen 1995/96

Ordinarie laguppställning hösten 1995 (4–4–2): 20 Frank Rost – 2 Heiko Scholz/13 Andree Wiedener, 3 Júnior Baiano, 4 Hany Ramzy/8 Miroslav Votava/15 Thomas Wolter, 11 Marco Bode – 7 Mario Basler, 8 Miroslav Votava, 5 Dieter Eilts, 10 Rodolfo Cardoso – 9 Bernd Hobsch, 22 Vladimir Beschastnykh.

Ordinarie laguppställning våren 1996 (3–5–2 med libero): 1 Oliver Reck – 15 Thomas Wolter – 3 Júnior Baiano, 4 Hany Ramzy – 2 Heiko Scholz, 7 Mario Basler, 5 Dieter Eilts, 10 Rodolfo Cardoso/8 Miroslav Votava, 11 Marco Bode – 9 Bernd Hobsch, 28 Bruno Labbadia.

Under hösten stod Frank Rost i mål i fjorton av sjutton ligamatcher, men efter nyår tog tidigare förstemålvakten Oliver Reck återigen över och spelade hela vårsäsongen. Marco Bode spelade från start i samtliga 34 ligamatcher. Anfallaren Bernd Hobsch stod för nio fullträffar i ligan, men bäste målskytt var offensive mittfältaren Mario Basler som nätade elva gånger. Bland de nya spelarna denna säsong fanns brasilianske mittbacken Júnior Baiano från São Paulo, högermittfältaren Heiko Scholz från Bayer Leverkusen samt argentinske mittfältaren Rodolfo Cardoso från Freiburg. Under vinteruppehållet anlände även anfallaren Bruno Labbadia från Köln.

Tröjorna

Puma levererade tröjorna till Werder Bremen 1995/96, något man hade gjort sedan 1978. Sponsor var försäkringsbolaget DBV (Deutsche Beamtenversicherung). Hemmatröjan var vit med gröna ärmar samt vit krage med en grön och grå bård. Denna säsong var den första med spelarnas namn på ryggen, men till matcherna i UEFA-cupen tog man bort både spelarnamn och klubbnamn. Byxorna var gröna och hade en vit rand på benen med gröna Puma-märken. Samma dekoration återfanns också på tröjärmarna. Strumporna var vita med två svarta ränder upptill.

Bortatröjan var blå med smala gula ränder samt gul krage med en blå och svart bård. Tröjmodellen var densamma som Sheffield Wednesday använde till sina bortatröjor 1994/95. Tillhörande byxor och strumpor var av samma modell som på hemmastället fast blå.

Werder Bremen 1995/96 (hemma, UEFA-cupen)

11 januari 2025

Real Madrid 1971–1974

1971/72: Real Madrid spanska mästare

Inför säsongen 1971/72 föryngrade Real Madrid sin spelartrupp. Gento hade avslutat karriären och flera andra spelare såldes. In kom istället målvakten Mariano García Remón, backen Juan Verdugo och anfallaren Santillana. Remón hade tillhört klubbens juniorlag, men varit utlånad till Oviedo under 1970/71. Verdugo kom från Córdoba och Santillana värvades från Racing Santander.

Laget fick en perfekt start på den nya säsongen med tre raka segrar vilket gjorde att man tidigt gick upp i serieledning. På de tjugotre första matcherna blev det bara en förlust, 2–0 borta mot Las Palmas den fjärde december. Det blev sedan fem förluster på de elva sista matcherna, men trots det kunde varken Valencia eller Barcelona komma ikapp. Real Madrid blev därmed spanska mästare 1971/72 och tog sin femtonde ligatitel.

I spanska cupen, eller Copa del Generalísimo som den hette under Franco-regimens tid, slog Real Madrid ut San Andrés (1–1 borta, 5–1 hemma) och Español (3–0 hemma, förlust 1–3 borta). I semifinalerna åkte man emellertid ut mot Valencia efter en 1–0-förlust borta och sedan en mållös retur. Laget deltog även i den första upplagan av UEFA-cupen 1971/72. Där slog Real ut schweiziska Basel (seger med 2–1 både hemma och borta), men i andra omgången åkte man ut på bortamålsregeln mot PSV Eindhoven. Spanjorerna vann med 3–1 hemma medan holländarna vann med 2–0 i returen.

Ordinarie laguppställning: García Remón – Juan Verdugo, Gregorio ”Goyo” Benito, Ignacio Zoco, Juan Carlos Touriño – Manuel Velázquez, Ramón Grosso, Pirri – Amancio, Santillana, Francisco Aguilar.

Verdugo och Santillana spelade samtliga 44 liga- och cupmatcher. Den senare blev även lagets bäste målskytt med totalt femton mål varav tio i ligan. Dessutom stod mittfältaren Pirri för fjorton fullträffar varav elva i ligan.

1972/73: Semifinal i Europacupen

Som regerande ligamästare deltog Real Madrid i Europacupen för mästarlag 1972/73. I första omgången slog man ut isländska Keflavik efter seger med 3–0 hemma och 1–0 borta. Därefter blev det förlust med 2–1 i första mötet med rumänska Arges Pitesti, men Real Madrid vände till seger med 3–1 hemma. I kvartsfinalerna mot Dynamo Kiev i mars 1973 blev det först en mållös match i Odessa innan spanjorerna tog sig vidare genom en 3–0-seger på hemmaplan. Anledningen till att första matchen spelades i Odessa var att planen i Kiev var frusen. Motståndare i semifinalerna var Ajax som hade vunnit turneringen två år i rad. Holländarna visade sig bli för svåra. De tog sig till sin tredje raka final efter seger med 2–1 i Amsterdam och 1–0 i Madrid.

Det gick inte lika bra i ligan för Real Madrid 1972/73 som föregående säsong. Laget fick nöja sig med fjärde plats vilket åtminstone gav en plats i UEFA-cupen. I spanska cupen åkte man ut direkt i åttondelsfinal mot Sporting Gijón som vann med 1–0 hemma och spelade 1–1 borta.

De som spelade mest denna säsong var Goyo, Zoco, Pirri och Velázquez. Samtliga spelade totalt 39 liga- och cupmatcher. Santillana blev återigen lagets bäste målskytt med femton mål varav tio i ligan och fem i Europacupen.

1973/74: Utländska förstärkningar

Sommaren 1973 fick spanska klubbar återigen möjlighet att värva utländska spelare. Real Madrid utnyttjade detta genom att värva tyske mittfältaren Günter Netzer från Borussia Mönchengladbach samt argentinske anfallaren Oscar Más från River Plate. Nya i laget var också 18-årige vänsterbacken José Antonio Camacho (Albacete), försvararen Benito Rubiñán (Deportivo La Coruña) samt mittfältaren Vicente del Bosque som kom tillbaka till klubben efter att ha varit utlånad till Castellón.

Real Madrid stod för en svag säsong i ligan 1973/74. Laget åkte på tretton förluster och tog lika många segrar vilket bara gav en åttondeplats i tabellen. De dåliga resultaten med bara fem segrar på de arton första matcherna gjorde att lagets tränare sedan 1960, Miguel Muñoz, fick sparken i januari 1974. Luis Molowny ledde därefter laget under resten av säsongen. I september 1973 hade Real Madrid dessutom åkt ur UEFA-cupen mot Ipswich Town i första omgången. Engelsmännen vann med 1–0 hemma och returen i Madrid blev mållös. Däremot gick det bättre i spanska cupen. Laget slog ut Real Betis (1–1, 7–1), Granada (0–0, 7–3) och Las Palmas (5–0, 2–1). I finalen på Vicente Calderón-stadion i Madrid besegrade man Barcelona med 4–0 efter mål av Santillana, Rubiñán, Aguilar och Pirri.

Laguppställning spanska cupfinalen 1974: Miguel Ángel – José Luis (ut 84), Pirri, Goyo Benito, Benito Rubiñán – Vicente del Bosque, Manuel Velázquez, Ramón Grosso (ut 84) – Francisco Aguilar, Santillana, José Macanás; avbytare: Juan Carlos Touriño (in 84), Ignacio Zoco (in 84), Rafael Marañón, García Remón.

Tröjorna

Det katalanska företaget Mont-halt levererade tröjorna till Real Madrid mellan 1960 och 1981. Man gjorde inga förändringar avseende tröjornas utseende under denna period, vare sig på den vita hemmatröjan eller den blå bortatröjan. Det innebar en helt enfärgad tröja med rund hals på den långärmade varianten och V-hals på den kortärmade. Halsen på den långärmade fanns för övrigt i två varianter, en tunnare och en tjockare. Den enda utsmyckning på tröjorna var klubbmärket på vänster bröst. Tröjnumren fanns i två olika nyanser av blått. De mörkare var gjorda av textil medan de ljusare numren var gjorda av ett plastliknande material. Mont-halt levererade förresten tröjorna utan nummer eller klubbmärke. Dessa sydde man på själva i Madrid. En speciell detalj på tröjorna var en extra trekantig bit tyg i armhålan. Detta gjorde man tydligen för att spelarna skulle kunna röra sig bättre.

Vid sidan av den vita och den blå tröjan dök i början av 1970-talet en röd tröja upp. Den var i samma stil som de andra och användes tillsammans med röda byxor och strumpor. Här är en video (på spanska) där man berättar om detaljerna på Real Madrids Mont-halt-tröjor.

9 januari 2025

FC Barcelona 1974–1977

1974/75: Förstärkningar med VM-meriter

Efter att ha fört det nederländska landslaget till VM-silver sommaren 1974 återvände Rinus Michels till Barcelona. Från det laget tog han med sig mittfältaren Johan Neeskens som hade vunnit Europacupen med Ajax tre år i rad. Ny i laget var också den brasilianske mittbacken Marinho Péres, även han VM-spelare 1974.

Trots förstärkningarna kunde inte Barcelona försvara sin ligatitel. Laget åkte på tolv förluster – samtliga på bortaplan – vilket gjorde att man fick nöja sig med tredje plats i tabellen, tretton poäng bakom Real Madrid. I Europacupen inledde Barcelona med en mållös match borta mot österrikiska VÖEST Linz, men i returen blev det storseger med 5–0. Därefter blev det återigen en mållös match på bortaplan, denna gång mot Feyenoord. Katalanerna tog sig sedan vidare till kvartsfinalerna via en 3–0-seger i returen, samtliga mål av Carles Rexach. Kvartsfinalerna spelades i mars 1975 och motståndare var svenska mästarna Åtvidaberg, Barcelona vann bägge mötena, först 2–0 hemma och sedan 3–0 borta. I semifinal väntade Leeds United. Engelsmännen vann med 2–1 på Elland Road och efter 1–1 i returen var Barcelona utslagna.

Laguppställning, andra matchen mot Leeds: 1 Sadurni, 2 Marinho, 3 Gallego, 4 Migueli, 5 de la Cruz, 6 Neeskens, 7 Rexach, 8 Heredia, 9 Cruyff, 10 Asensi (Rifé, 46), 11 Clares.

1975/76: Hennes Weisweiler ny tränare

Sommaren 1975 återvände Rinus Michels till Ajax. Som ersättare anlitade Barcelona tysken Hennes Weisweiler som hade fört Borussia Mönchengladbach till tre ligatitlar. Återigen förblev laget obesegrade på hemmaplan, men nio bortaförluster gjorde att man fick nöja sig med andra plats i ligan 1975/76, fem poäng bakom Real Madrid. I höstens UEFA-cupmatcher slog Barcelona ut grekiska PAOK, italienska Lazio och ungerska Vasas. Motståndare i kvartsfinalerna i mars 1976 var bulgariska Levski-Spartak från Sofia. Barcelona vann med 4–0 hemma på Camp Nou. Returen slutade hela 5–4 till bulgarerna, men Barcelona gick alltså vidare med sammanlagt 8–5. Den första semifinalen slutade med en 0–1-förlust hemma mot Liverpool, och efter 1–1 på Anfield var katalanerna utslagna.

1976/77: Rinus Michels återvänder

Efter bara en säsong i Barcelona återvände Hennes Weisweiler till Västtyskland för att ta över 1. FC Köln. Rinus Michels kom tillbaka från Ajax och ledde Barcelona i ytterligare två säsonger. Laget inledde den nya ligasäsongen med fyra segrar och tre förluster på de sju första matcherna. Laget låg då på sjätte plats i tabellen, men en svit på tio matcher utan förlust gjorde att man gick upp i serieledning. En formsvacka följde med sex förluster på tio matcher gjorde dock att Barcelona tappade ledningen till Atlético Madrid. Den tjugonde februari förlorade man med 0–2 hemma mot Athletic Bilbao. Det var den första hemmaförlusten i ligan på nästan fyra år.

På de sju sista matcherna blev det fem segrar och två oavgjorda, men det räckte ändå inte. Barcelona kom på andra plats i ligan även 1976/77, en poäng bakom Atlético Madrid. Asensi spelade samtliga 34 ligamatcher och Clares blev bäste målskytt med 22 ligamål vilket gav en delad andraplats i skytteligan. Johan Cruyff blev lagets näst bäste målskytt med tretton ligamål.

I UEFA-cupen 1976/77 slog Barcelona under hösten ut portugisiska Belenenses (2–2 borta, 3–2 hemma), belgiska Lokeren (2–0 hemma, 1–2 borta) samt Öster från Växjö. Öster besegrade man med sammanlagt 8–1 efter 3–0 borta och 5–1 hemma. I kvartsfinalerna i mars 1977 mötte man Athletic Bilbao som visade sig bli för svåra. Barcelona föll med 2–1 borta och returen slutade oavgjort, 2–2.

Tröjorna

Hemmatröjan av märket Mont-halt var likadan som tidigare. Efter klubbens namnbyte från Club de Fútbol Barcelona till Futbol Club Barcelona uppdaterade man dock klubbmärket med de nya initialerna, från ”C. de F.B.” till ”F.C.B.”. I mitten av 70-talet verkar det dock ha förekommit tröjor med både det gamla och det nya klubbmärket. Den vita bortatröjan var kvar sen tidigare, men i bortamatchen mot Liverpool i april 1976 dök Barcelona upp i nya tröjor. Dessa var gula med en röd och blå diagonal, men saknade klubbmärke. Klubbmärket var dock på plats vid nästa tillfälle som tröjan kom till användning, nämligen mot Öster i december 1976.

7 januari 2025

CF Barcelona 1970–1974

Säsongen 1970/71 slutade Barcelona på andra plats i spanska ligan. Laget tog lika många poäng som mästarna Valencia, men resultaten i inbördes möten avgjorde tabellplaceringen. Barcelona vann dock spanska cupen efter att ha besegrat just Valencia med 4–3 efter förlängning. Laget deltog även i den sista upplagan av den europeiska Mässcupen (från och med 1971/72 ersattes den av UEFA-cupen). I första omgången slog man ut polska Katowice, men därefter blev det förlust med 1–2 både hemma och borta mot Juventus. Carles Rexach gjorde sjutton ligamål och blev delad vinnare av skytteligan tillsammans med Gárate i Atlético Madrid. Tränare var engelsmannen Vic Buckingham som hade kommit till Barcelona i december 1969.

Laguppställning spanska cupfinalen 1971: 1 Reina, 2 Rifé, 3 Eladio, 4 Torres, 5 Gallego, 6 Costas, 7 Rexach, 8 Marcial (Fusté, 30), 9 Dueñas (Alfonseda, 63), 10 Zabalza, 11 Asensi; avbytare: Sadurni (målvakt), Paredes.

1971: Rinus Michels ny tränare

Inför 1971/72 tog holländaren Rinus Michels över som tränare för Barcelona. Under hans första säsong slutade laget trea i ligan och kvalificerade sig för UEFA-cupen. Som regerande spanska cupvinnare deltog Barcelona i Cupvinnarcupen 1971/72. Där slog man ut nordirländska Distillery i första omgången innan man åkte ut mot rumänska Steaua Bukarest. Det gick inte heller något vidare i UEFA-cupen 1972/73. Den gången blev det uttåg direkt i första omgången efter två förluster mot Porto, 1–3 borta och 0–1 hemma. I ligan fick laget nöja sig med andra plats, två poäng bakom mästarna Atlético Madrid.

1973: Johan Cruyff anländer till Barcelona

Bland nyförvärven 1973/74 fanns holländaren Johan Cruyff och peruanen Hugo Sotil. Cruyff anlände från Ajax i oktober 1973 och övergångssumman på sex miljoner holländska gulden gjorde honom till världens dyraste spelare. Tidigare under hösten hade Barcelona återigen åkt ur UEFA-cupen i första omgången, denna gång mot franska Nice. I ligan gick det däremot bättre. Det blev visserligen tre förluster på de fem första ligamatcherna, men med Cruyff i laget radade man upp segrar. Från början av december till slutet av januari vann Barcelona nio raka ligamatcher. Den förlustfria sviten sträckte sig över tjugosex matcher, från den sjunde oktober till den tjugoförsta april. Laget avslutade ligaspelet med två förluster och däremellan en seger på de tre sista matcherna. Barcelona blev därmed spanska mästare 1973/74, åtta poäng före tvåan Atlético Madrid. Det var klubbens nionde ligatitel och den första sedan 1960.

Asensi, Sotil, Pérez och de la Cruz spelade samtliga 34 ligamatcher. Bästa målskytt blev Marcial med sjutton ligamål vilket gav en andraplats i skytteligan. Cruyff stod för sexton ligamål och även Asensi och Sotil kom upp i tvåsiffrigt med sina elva mål var. Laget tog sig även till final i spanska cupen där det dock blev förlust med 4–0 mot Real Madrid. Efter säsongen lämnade Rinus Michels Barcelona tillfälligt för att ta leda det holländska landslaget under VM i Västtyskland 1974.

Tröjorna

Mont-halt levererade tröjorna till Barcelona på 1970-talet. Den långärmade varianten med rund hals var likadan som på 60-talet, men den kortärmade hade en enkel V-hals istället för krage som tidigare. Det fanns även en vit bortatröja som endast kom till användning ett fåtal gånger. Till denna tröja använde man de ordinarie blå byxorna och rödblå strumporna som hörde till hemmastället. I november 1973 bytte klubben namn från Club de Fútbol Barcelona till Futbol Club Barcelona. Tröjor med det gamla klubbmärket med initialerna ”C. de F.B.” användes dock i några år till.

19 december 2024

Bayern München 1995/96

Inför säsongen 1995/96 anlitade Bayern München Otto Rehhagel som ny tränare. Han hade firat stora framgångar med Werder Bremen under fjorton år med bland annat två ligatitlar. I Bayern skulle han dock få det tuffare då han hamnade i konflikt med klubbens stjärnor. Det gick så långt att Rehhagel fick sparken i slutet av april 1996. Franz Beckenbauer ledde därefter laget under återstoden av säsongen. Under sommaren 1995 hade man förstärkt laget med den store anfallsstjärnan Jürgen Klinsmann från Tottenham Hotspur. Man värvade även Thomas Strunz från VfB Stuttgart, schweiziske mittfältaren Ciriaco Sforza från Kaiserslautern, österrikiske mittfältaren/anfallaren Andreas Herzog från Werder Bremen samt reservmålvakten Michael Probst från SV Lohhof.

Bayern München inledde ligaspelet 1995/96 med sju raka segrar och nitton gjorda mål. Bland annat besegrade man Karlsruhe med 6–2 i andra omgången. Efter två förluster slog man St. Pauli (1–0) och sedan Stuttgart med 5–3 i ytterligare en åttamålsmatch. Bayern noterade därefter sin största förlust för säsongen när Eintracht Frankfurt vann med 4–1. Två oavgjorda och tre segrar följde innan man förlorade ytterligare två matcher, mot Hamburg (1–2) och Karlsruhe i ännu en 1–4-förlust. I nästa omgång tog man dock revansch när man besegrade Uerdingen med 6–1 – lagets största seger för säsongen. Det blev sedan seger med 4–2 i derbyt mot 1860 München.

Efter förlust med 1–3 mot Freiburg vann laget tre raka matcher, men sedan kom man in i en formsvacka. På de nio sista matcherna blev det fyra förluster, tre oavgjorda och bara två segrar. Bayern München fick därmed nöja sig med andra plats i Bundesliga 1995/96, sex poäng bakom mästarna Borussia Dortmund.

Seger i UEFA-cupen

I tyska cupen slog Bayern ut Stuttgarter Kickers med 1–0, men i andra omgången föll man med 3–1 mot Fortuna Düsseldorf. Desto bättre gick det i UEFA-cupen. Under hösten slog Bayern ut Lokomotiv Moskva (förlust 0–1 hemma, men seger med 5–0 borta), Raith Rovers (seger med 2–0 borta och 2–1 hemma) och Benfica (seger med 4–1 hemma och 3–1 borta).

Turneringen fortsatte med kvartsfinaler i mars 1996 där man mötte Nottingham Forest. Bayern tog sig till semifinal efter seger med 2–1 hemma och 5–1 borta. Första semifinalen mot Barcelona slutade 2–2 på Olympiastadion i München och i returen på Camp Nou vann tyskarna med 2–1. I finalen mötte man franska Bordeaux. Det blev dubbelseger för Bayern, 2–0 hemma och 3–1 borta, som vann UEFA-cupen för första gången. Klubben blev därmed den tredje att ha vunnit samtliga tre stora europeiska cuper (Europacupen, Cupvinnarcupen och UEFA-cupen). Jürgen Klinsmann blev dessutom turneringens skyttekung med femton mål.

Spelarna i Bayern München 1995/96

Ordinarie laguppställning (3–5–2 med libero): 1 Oliver Kahn – 8 Thomas Strunz/10 Lothar Matthäus – 2 Markus Babbel/4 Oliver Kreuzer, 5 Thomas Helmer – 21 Alexander Zickler/16 Dietmar Hamann/8 Thomas Strunz, 7 Mehmet Scholl, 14 Ciriaco Sforza, 6 Christian Nerlinger/20 Andreas Herzog, 17 Christian Ziege – 9 Jean-Pierre Papin/21 Alexander Zickler, 18 Jürgen Klinsmann.

Thomas Strunz spelade libero fram till mitten av november när Lothar Matthäus kom tillbaka från sin skada. Målvakten Oliver Kahn och mittbacken Thomas Helmer deltog i flest matcher under säsongen, totalt 46 stycken (av 48) varav 32 i ligan. Vänsterspringaren Christian Ziege spelade 33 ligamatcher, men missade tre cupmatcher. Jürgen Klinsmann blev lagets bäste målskytt med totalt 31 mål varav sexton i ligan.

Tröjorna

Inför 1995/96 tog Adidas fram en helt ny hemmatröja till Bayern München. Denna modell hade blå och röda ränder samt vit krage och tre vita ränder längs ärmarna. På ryggen återfanns klubbnamnet ovanför tröjnumret. För första gången hade man även spelarnas namn på ryggen. Detta placerade man nedanför tröjnumret. Denna säsong frångick Bundesliga principen att startelvan skulle vara numrerad 1–11. Istället hade varje spelare sitt eget unika nummer, men i UEFA-cupen höll man kvar vid det gamla systemet. i de europeiska cupmatcherna hade man inte heller klubbnamnet eller spelarnamnen på ryggen.

Bayern fick även en ny bortatröja denna säsong. Den var vit med vit krage samt tre röda ränder på ärmarna. Tillhörande byxor och strumpor var även de vita. I en del bortamatcher använde man det gamla gulgröna matchstället. Det skiljde sig dock från förra säsongens bortaställ på ett par punkter. Förutom att man nu hade spelarnas namn på ryggen hade man ändrat på Adidas-logotypen. Adidas Equipment-loggan var ersatt av enbart texten ”adidas” nedanför halsen och på byxorna. I bortamatchen mot Bordeaux i UEFA-cupfinalen introducerade Adidas ett nytt bortaställ som kom att användas även i ligan under 1996/97. Tröjan var vit med en blå och en röd bred rand längs höger sida. Krage och muddar var svarta med blåröda ränder och längs ärmarna löpte de typiska tre Adidas-ränderna. Byxorna var i samma stil med en blåröd rand samt tre smalare ränder längs sidorna.

7 december 2023

Norwich City 1993/94

Norwich City hade slutat trea i Premier League och spelade därför i UEFA-cupen 1993/94. I första omgången mötte man holländska Vitesse Arnhem. Efter en 3–0-seger hemma på Carrow Road och en mållös retur var laget klart för andra omgången. Där mötte man Bayern München. I första mötet på Olympiastadion i München gick Norwich fram till en 2–0-ledning innan ens en halvtimme var spelad. Tyskarna reducerade fem minuter före paus, men några fler mål blev det inte och sensationen var ett faktum. I och med segern blev Norwich första engelska lag att besegra Bayern München på bortaplan. Returen slutade 1–1 och Norwich gick därmed vidare med sammanlagt 3–2.

Italienska Inter stod för motståndet i tredje omgången och Norwich inledde hemma. Matchen var länge mållös, men tio minuter för full tid fick italienarna straffspark. Dennis Bergkamp gjorde inget misstag utan satte bollen i nät. Returen i Milano blev snarlik. Bergkamp gjorde matchens enda mål två minuter för full tid och Norwich var utslaget.

Norwich City i Premier League 1993/94

I ligapremiären 1993/94 föll Norwich City med 0–2 hemma mot Manchester United. Trots förlusten skulle Norwich återigen göra en stark höst. Efter premiären blev det tre raka segrar följt av två oavgjorda innan man föll mot Wimbledon. Därefter spelade Norwich åtta matcher i rad utan förlust. Största segern kom den 25 september då man besegrade Everton med 5–1. Efter femton matcher hade man alltså bara förlorat två gånger och låg på tredje plats i tabellen. Nu började dock formen att svikta. Det blev bara två segrar, mot Leeds United respektive Tottenham Hotspur, på de sex sista matcherna före nyår.

På nyårsdagen besegrade man Southampton med 1–0, men sedan spelade Norwich tio raka matcher utan vinst. Efter 3–4-förlusten hemma mot Queens Park Rangers den tolfte mars hade Norwich sjunkit till nionde plats i tabellen. Managern Mike Walker hade dessutom lämnat klubben den sjätte januari för att ta över Everton. Assisterande managern John Deehan ledde därefter laget. Norwich slog faktiskt Mike Walkers nya lag Everton med 3–0, men segern var bara en tillfällighet. På de nio avslutande matcherna blev det fem förluster och bara en seger, 1–0 mot Liverpool i näst sista omgången. En av de fem förlusterna om hemma mot Southampton då Norwich föll med 4–5. Det var den målrikaste matchen i Premier League denna säsong. Laget avslutade säsongen med att spela oavgjort, 1–1, hemma mot Oldham Athletic. Norwich City slutade därmed på tolfte plats i Premier League 1993/94.

Norwich City i cuperna 1993/94

I FA-cupen slog Norwich ut division tre-laget Wycombe Wanderers (2–0), men sedan förlorade man med 0–2 mot Manchester United. Det gick inte bättre i Ligacupen. Det började med en 1–2-förlust borta mot division två-laget Bradford City, men Norwich vann returen med 3–0 och gick vidare med sammanlagt 4–2. I nästa omgång blev det 1–1 mot Arsenal. Londonlaget vann dock omspelet med 3–0 och gick vidare.

Spelarna i Norwich City 1993/94

Laguppställning: 1 Bryan Gunn – 5 Ian Culverhouse, 17 Ian Butterworth, 10 John Polston, 2 Mark Bowen – 14 Ruel Fox, 4 Ian Crook, 3 Rob Newman, 11 Jeremy Goss – 7 Efan Ekoku, 22 Chris Sutton.

Ian Culverhouse spelade samtliga 42 ligamatcher under säsongen. Chris Sutton gjorde 25 mål och kom delad trea i Premier Leagues skytteliga. Hans anfallskollega Efan Ekoku stod för tolv fullträffar i ligan.

Tröjorna

Norwich City behöll samma matchställ 1993/94 som föregående säsong. En skillnad var att man hade en annan typ av tröjnummer samt hade spelarnas namn på ryggen. Ribero levererade med andra ord tröjorna och sponsor var Norwich and Peterborough Building Society. Tröjleverantören Ribero fick dock ekonomiska svårigheter och någon gång runt årsskiftet tog Mitre över. Man behöll samma matchställ men täckte över Ribero-loggan med en Mitre-logga.

I UEFA-cupen var spelarna numrerade 1–11 och man hade inge namn på ryggen. Dessutom gjorde UEFA:s begränsningar gällande tröjreklam att man tog bort symbolen på sponsorloggan och enbart hade företagets namn på mörkblå botten. Ovanför klubbmärket återfanns texten ”U.E.F.A.” och under detsamma fanns en banderoll med innevarande säsong, ”1993 – 94”.

Norwich spelade för det mesta i sina ordinarie gula tröjor och gröna byxor. I bortamatchen mot Vitesse Arnhem spelade dock Norwich i marinblå tröjor som var snarlika Wimbledons hemmatröjor. Byxorna skiljde sig dock och hade en gul rand nedtill medan Wimbledon hade gult på sidorna. Den vita bortatröjan med lila ärmar från 1992/93 fanns också kvar. Den kom till användning i Ligacupmatchen mot Bradford City.