Etikett: UEFA-cupen

21 september 2023

Borussia Mönchengladbach 1981/82

Borussia Mönchengladbach åkte på förlust med 2–4 hemma mot nykomlingen Werder Bremen i premiären av Bundesliga 1981/82. Laget spelade emellertid upp sig och förlorade bara ytterligare en match under hösten, 0–3 borta mot Köln i åttonde omgången. Därutöver blev det åtta segrar och sju oavgjorda under hösten. Efter halva säsongen låg Mönchengladbach på tredje plats i tabellen. Därefter vann man tre matcher och spelade en oavgjord på de fyra första ligamatcherna efter nyår, men sedan kom man in i en formsvacka. Efter sex raka förluster hade laget sjunkit till åttonde plats, men mot slutet av säsongen hittade man formen igen. På de sju sista matcherna blev det fyra segrar, två oavgjorda och bara en förlust. Borussia Mönchengladbach avslutade säsongen med en 6–1-seger över Darmstadt vilket innebar att man kom på sjunde plats i Bundesliga 1981/82. Laget var bara en poäng efter Borussia Dortmund som tog den sista UEFA-cupplatsen.

I västtyska cupen 1981/82 slog Borussia Mönchengladbach under hösten ut SSV Dillenburg (7–2), Arminia Hannover (3–1) och VfB Stuttgart (2–0). Det blev sedan vinst med 4–0 över Rot-Weiss Essen i åttondelsfinalen i januari, men i kvartsfinalen tog det stopp efter förlust med 3–1 mot 1. FC Nürnberg.

Borussia Mönchengladbach deltog även i UEFA-cupen 1981/82. Efter att ha förlorat med 3–1 borta mot östtyska Magdeburg kunde man vända underläget till seger med 2–0 hemma på Bökelberg. Mönchengladbach gick därmed vidare med sammanlagt 3–3 och fler gjorda mål på bortaplan. Samma siffror, 2–0, blev det i första matchen mot skotska Dundee United i andra omgången. I returen hemma på Tannadice Park vann skottarna med hela 5–0 och Mönchengladbach var således utslaget. Domare i den matchen var för övrigt svenske Ulf ”Utta” Eriksson.

Spelarna i Borussia Mönchengladbach 1981/82

Laguppställning: Wolfgang Kleff – Jürgen Fleer, Wilfried Hannes, Frank Schäffer, Norbert Ringels – Lothar Matthäus, Winfried Schäfer/Armin Veh, Hans-Günter Bruns/Uwe Rahn – Kurt Pinkall, Frank Mill, Wolfram Wuttke.

Målvakten Kleff var den ende som spelade samtliga 34 ligamatcher under säsongen. Bästa målskyttar blev Kurt Pinkall med femton ligamål och Frank Mill med fjorton. Båda dessa anfallare var nya i klubben och kom från VfL Bochum respektive Rot-Weiss Essen. Tränare var Jupp Heynckes som gjorde sin tredje säsong som huvudansvarig.

Tröjorna

Puma levererade tröjorna till Borussia Mönchengladbach 1981/82 och sponsor var japanska biltillverkaren Datsun. Tröjorna var av samma modell som tidigare år, men i UEFA-cupen spelade man utan reklam på tröjorna.

Borussia Mönchengladbach 1981/82 (hemma)

Borussia Mönchengladbach 1981/82 (borta)

29 maj 2023

Torino 1980/81

Torino inledde säsongen 1980/81 med gruppspelet i italienska cupen i augusti/september. Där besegrade man Bari (2–1), Lecce (4–0) och Catanzaro (3–1). I den sista matchen blev det oavgjort, 1–1, mot Perugia. Torino vann gruppen och avancerade till kvartsfinalerna som avgjordes i mars och april 1981. Det blev förlust med 1–0 borta mot Serie B-laget SPAL i första mötet, men i returen vann Torino med 4–0 och gick till semifinal. De båda semifinalmötena med Bologna slutade 2–2 och returmötet gick därför till förlängning. Där gjorde Francesco Graziani det avgörande 3–2-målet som tog Torino till final. Roma stod för motståndet i finalen och även dessa båda möten slutade oavgjort, denna gång 1–1. Efter en mållös förlängning i returmötet gick matchen till straffsparksläggning. Eraldo Pecci och Francesco Graziani missade för Torino medan Roma satte fyra av sina straffar. 4–2 på straffar till Roma som försvarade sin cuptitel.

Torino i UEFA-cupen 1980/81

I UEFA-cupens första omgång mötte Torino belgiska Molenbeek. Lagen vann varsin bortamatch med 2–1 och returmötet gick till förlängning. I förlängningens första minut avgjorde Graziani för Torino som gick vidare med sammanlagt 4–3. I nästa omgång slog Torino östtyska Magdeburg med 3–1 hemma. Förlusten med 1–0 borta i returen hade därför ingen betydelse. I tredje omgången mötte man Grasshoppers från Zürich. Schweizarna vann med 2–1 hemma och i returen blev det seger för Torino med samma siffror. Efter en mållös förlängning vann Grasshoppers straffsparksläggningen med 4–3 och gick till kvartsfinal. Renato Zaccarelli och Eraldo Pecci blev syndabockar för italienarna genom att missa sina straffar.

Torino i Serie A 1980/81

Under första hälften av Serie A-säsongen 1980/81 vann Torino sex matcher, spelade fem oavgjorda och förlorade fyra. Höstens höjdpunkt var 2–1-segern över lokalrivalen Juventus i sjätte omgången. På de femton första matcherna gjorde laget nitton mål och släppte in tolv, men under vårsäsongen hade man det svårt med målskyttet. Det blev bara sju gjorda mål och sexton insläppta. På de femton sista matcherna vann Torino bara två gånger, hemma mot Catanzaro och borta mot Como. Därtill blev det fem oavgjorda och åtta förluster. Laget gjorde faktiskt inte ett enda mål på de sju sista matcherna. Efter 0–2-förlusten hemma mot Roma i nittonde omgången fick tränaren Ercole Rabitti sparken. Andretränaren Romano Cazzaniga ledde därefter laget. Resultaten innebar att laget blev indraget i bottenstriden. Torino höll dock undan och slutade på nionde plats i Serie A 1980/81, bara en poäng före fjortondeplacerade Brescia som åkte ur.

Ordinarie laguppställning: 1 Giuliano Terraneo – 2 Agatino Cuttone, 5 Luigi Danova, 6 Renato Zaccarelli, 3 Domenico Volpati – 4 Patrizio Sala, 8 Eraldo Pecci, 10 Claudio Sclosa – 7 Vincenzo D’Amico, 9 Francesco Graziani, 11 Paolino Pulici.

Nya i laget var försvararna Agatino Cuttone (tillbaka från lån i Reggina) och holländske Michel van de Korput (Feyenoord) samt mittfältaren/anfallaren Vincenzo D’Amico (Lazio). Van de Korput gjorde självmål i debuten mot Molenbbek i UEFA-cupen och fick därefter svårt att ta en ordinarie plats. Istället satsade tränare Rabitti på Zaccarelli alternativt Roberto Salvadori eller Marco Masi som libero. Målvakten Giuliano Terraneo spelade samtliga 30 ligamatcher. Graziani blev lagets bäste målskytt med elva ligamål. Han gjorde även fem mål i italienska cupen och tre i UEFA-cupen.

Tröjorna

Umbro tillverkade tröjorna till Torino 1980/81, men Superga stod som teknisk sponsor och hade sin logotyp på höger bröst. Hemmatröjan var vinröd med krage och muddar i samma färg. Även byxor och strumpor var vinröda. Bortatröjan var gul med blå krage och blå muddar och användes tillsammans med gula byxor och strumpor. I detta matchställ uppträdde Torino borta mot Catanzaro, Pistoiese, Fiorentina, Bologna och Perugia. I bortamötet med Roma i cupfinalen spelade dock Torino i vita tröjor, vinröda byxor och vita strumpor. Dessa tröjor hade nummer i den traditionella Umbro-stilen med runda former. Den vinröda och gula tröjan hade dock de nya kantiga numren som flera engelska lag använde vid denna tidpunkt.

19 maj 2023

Juventus 1980/81

Juventus förstärkte laget inför 1980/81 med Arsenals irländske mittfältare Liam Brady. Detta var möjligt tack vare att man till denna säsong återigen öppnade upp för utländska spelare i Serie A. Nya i truppen var också försvararna Carlo Osti från Udinese och Massimo Storgato som kom tillbaka efter att ha varit utlånad till Atalanta. Även 17-årige anfallaren Giuseppe Galderisi, som kom från juniorlaget, spelade sin första ligamatch denna säsong.

I italienska cupens gruppspel i augusti/september spelade Juventus först oavgjort (2–2) mot Udinese. Sedan besegrade man Taranto (2–0), Brescia (1–0) och Genoa (3–1). Laget vann därmed gruppen och avancerade till vårens kvartsfinaler. Där slog man ut Avellino efter seger med 3–1 borta och 3–2 hemma. I semifinalen mot Roma förlorade man dock med 0–1 hemma. Returen slutade 1–1 och Juventus var utslaget.

Juventus hade kommit tvåa i ligan 1979/80 och fick därför spela i UEFA-cupen 1980/81. I första matchen besegrade man Panathinaikos med 4–0. Grekerna vann returen med 4–2 men Juventus gick alltså vidare med sammanlagt 6–4. I andra omgången mötte man polska Widzew Lodz. Lagen vann varsin match med 3–1 och efter en mållös förlängning gick matchen till straffsparksläggning. Franco Causio och Antonio Cabrini missade för Juventus medan polackerna inte gjorde något misstag. 4–1 på straffar till Widzew Lodz som gick vidare till tredje omgången.

Juventus italienska mästare 1980/81

Inledningen på Serie A-säsongen 1980/81 gick trögt för Juventus. Det blev bara en seger, hemma mot Como, på de sju första matcherna. Dessutom förlorade man hemma mot Bologna och derbyt mot Torino. En mållös match borta mot Perugia i sjunde omgången var dock starten på en sexton matcher lång förlustfri svit. Mellan 15 februari och 22 mars radade laget upp sex raka segrar. Efter förlust borta mot Inter avslutade Juventus säsongen med sex segrar och en oavgjord på de sju sista matcherna. På dessa sju matcher släppta man bara in ett enda mål. Segern med 1–0 över Fiorentina i sista omgången innebar att Juventus säkrade sin nittonde ligatitel. Laget hade såväl seriens bästa anfall med 46 gjorda mål som bästa försvar med endast femton insläppta på de 30 ligamatcherna.

Juventus deltog även i Torneo di Capodanno (nyårsturneringen) som anordnades för att de sexton Serie A-lagen skulle ha matcher att spela under landslagsturneringen Mundialito 1980. Turneringen spelades i januari 1981, men finalen avgjordes inte förrän i juni samma år. Juventus vann sin grupp genom att besegra Como (3–1) och spela 2–2 mot Udinese. Efter en mållös semifinal mot Bologna vann Juventus på straffar och tog sig till final. Där blev det dock förlust med 2–1 mot Ascoli.

Ordinarie laguppställning: 1 Dino Zoff – 2 Antonello Cuccureddu, 5 Claudio Gentile, 6 Gaetano Scirea, 3 Antonio Cabrini – 4 Giuseppe Furino, 8 Marco Tardelli, 10 Liam Brady – 7 Franco Causio/Domenico Marocchino, 9 Roberto Bettega, 11 Pietro Fanna.

Målvakten Dino Zoff spelade samtliga 30 ligamatcher under säsongen. Liam Brady blev bäste målskytt med totalt elva mål varav nio i ligan. Även Antonio Cabrini gjorde elva mål varav sju i ligan.

Tröjorna

Kappa levererade tröjorna till Juventus 1980/81. De var till största delen likadana som föregående säsong förutom att man inte hade den röd-vit-gröna cirkeln på bröstet (symbolen som de regerande cupvinnarna bär). Halsen var också V-formad istället för, som tidigare, U-formad. Två typer av byxor förekom, en helvit modell samt en med en svart linje nertill. Den blå reservtröjan kom till användning i bortamatcherna mot Cagliari, Ascoli och Udinese. Läs mer om Juventus tröjor 1980/81 på OnlyJuve.

7 januari 2023

Newcastle United 1994/95

Newcastle United fick en flygande start på säsongen 1994/95. Laget vann sina sex första matcher och gjorde hela 22 mål. Därefter gick man obesegrade i ytterligare fem matcher – tre segrar och två oavgjorda. I tolfte omgången kom till slut första förlusten, 0–2 borta mot Manchester United. Detta blev inledningen på en formsvacka. Man slog visserligen Queens Park Rangers i nästa omgång, men därefter blev det bara en seger på elva matcher. Newcastle gjorde inte heller lika mycket mål som tidigare och fem av dessa elva matcher slutade 0–0. I januari 1995 chockade managern Kevin Keegan fansen genom att sälja skyttekungen Andy Cole till Manchester United för den brittiska rekordsumman sex miljoner pund. I affären ingick också Manchester Uniteds ytter Keith Gillespie, värderad till en miljon pund, som gick över till Newcastle.

Trots försäljningen av Cole började Newcastle vinna matcher igen. Mellan 25 januari och 19 mars blev det sju segrar på nio matcher, men återhämtningen var bara tillfällig. På de nio avslutande matcherna blev det två segrar, tre oavgjorda och fyra förluster. Newcastle United slutade därmed sexa i Premier League 1994/95, en poäng efter Leeds United som tog den sista UEFA-cupplatsen.

FA-cupen och Ligacupen

I FA-cupen slog Newcastle ut Blackburn Rovers efter omspel – första matchen slutade 1–1. Newcastle besegrade sedan Swansea City och Manchester City, men i kvartsfinalen blev det förlust mot Everton. I Ligacupen slog Newcastle först ut division ett-laget Barnsley och sedan Manchester United. Därefter fick man oavgjort, 1–1, mot Manchester City och i omspelet blev det förlust med 0–2.

Newcastle United i UEFA-cupen 1994/95

Tack vare tredjeplatsen i Premier League 1993/94 fick Newcastle United en plats i UEFA-cupen 1994/95. I första omgången mötte man belgiska Royal Antwerp som inte vållade engelsmännen några som helst bekymmer. Första matchen i Antwerpen slutade med en 5–0-seger för Newcastle efter bland annat ett hattrick av Rob Lee. Även i returen på St. James’ Park blev det storseger. Newcastle vann med 5–2 och denna gång stod Andy Cole för ett hattrick. I nästa omgång stod spanska Athletic Bilbao för motståndet. Newcastle började hemma och gick fram till en 3–0-ledning, men under de sista arton minuterna reducerade spanjorerna två gånger. Dessa två mål visade sig bli avgörande då returen i Bilbao slutade 1–0 till Athletic. Sammanlagt alltså 3–3 och det spanska laget gick vidare på fler gjorda bortamål.

Spelarna i Newcastle United 1994/95

Laguppställning: 1 Pavel Srnicek – 12 Marc Hottiger, 15 Darren Peacock, 6 Steve Howey, 3 John Beresford – 5 Ruel Fox, 2 Barry Venison, 7 Rob Lee, 19 Steve Watson/18 Keith Gillespie – 8 Peter Beardsley, 9 Andy Cole/28 Paul Kitson.

Bland de nya i laget fanns schweiziske högerbacken Marc Hottiger från FC Sion och belgiske mittbacken Philippe Albert från Anderlecht. Belgaren spelade sjutton av de tjugo första ligamatcherna, men skadade sig och missade resten av säsongen. Anfallaren Paul Kitson värvades från Derby County i september 1994 och tog en ordinarie plats när Andy Cole försvann till Manchester United. Keith Gillespie spelade från start i femton av de tjugo sista ligamatcherna. Tjeckiske målvakten Srnicek spelade mest med 52 av de 56 matcherna varav 38 i ligan. Av utespelarna spelade Hottiger och Fox mest med totalt 51 matcher var. Av dessa var 38 respektive 40 i ligan. Bästa målskyttar blev Beardsley och Cole med totalt femton mål var (tolv respektive nio i ligan). Se komplett statistik på Wikipedia.

Tröjorna

Newcastle United behöll samma tröjor som 1993/94. Man fick emellertid göra några justeringar till matcherna i UEFA-cupen. Där var spelarna numrerade 1–11 och man hade inga namn på ryggen. Man tog även bort Asics-loggan från siffrorna. Dessutom tog man bort Premier League-märket från ärmarna. I UEFA-cupen var det hemmalaget som fick byta matchdräkt ifall lagen hade liknande färger. Därför spelade Newcastle i sitt blå reservställ i hemmamatchen mot Athletic Bilbao den 18 oktober 1994. I övriga UEFA-cupmatcher kunde Newcastle använda sina ordinarie svartvita tröjor.

Newcastle United 1994/95 (alternativ hemma)

1 januari 2023

Aston Villa 1994/95

Aston Villa inledde Premier League-säsongen 1994/95 med tre oavgjorda matcher. Därefter tog man säsongens första trepoängare när man besegrade Coventry City och Ipswich Town. Den lovande inledningen kom dock av sig och på de nio nästkommande matcherna blev det åtta förluster. Efter 3–4-förlusten mot Wimbledon den nionde november fick managern Ron Atkinson sparken. Aston Villa låg då på nittonde plats i tabellen, vilket skulle innebära nedflyttning. Jim Barron tog över som tillförordnad manager och ledde faktiskt laget till seger i sin enda match som huvudansvarig – 4–3 mot Tottenham Hotspur på White Hart Lane.

Brian Little tar över

Den 25 november tog Brian Little över som manager. Han kom närmast från Leicester City och hade under 70-talet tillbringat hela sin spelarkarriär som anfallare i just Aston Villa. Under Littles ledning började laget vakna till liv även om man till en början hade svårt att vinna matcher. På de åtta första ligamatcherna blev det sex oavgjorda, men man besegrade i alla fall Chelsea med 3–0 den 28 december.

Aston Villa var dock på gång och under en period i januari vann laget tre matcher i rad. Efter förlust mot Manchester United (0–1) den 4 februari besegrade man Wimbledon med hela 7–1 hemma på Villa Park. I denna match stod Tommy Johnson för ett hattrick i första halvlek. Johnson hade värvats från Derby County en månad tidigare och gjorde nu sina första mål för sin nya klubb. Aston Villa besegrade sedan Sheffield Wednesday (2–1) innan man var inblandad i ytterligare en åttamålsmatch. Denna gång blev det 4–4 mot Leicester City. Laget var nu uppe på nionde plats i tabellen. På de avslutande tolv matcherna blev det dock bara sex mål och två segrar, borta mot Ipswich Town och hemma mot Liverpool. Aston Villa slutade på artonde plats i Premier League 1994/95, tre poäng före Crystal Palace som åkte ur.

Aston Villa i UEFA-cupen 1994/95

I egenskap av regerande Ligacupvinnare fick Aston Villa en plats i UEFA-cupen 1994/95. I första omgången mötte man italienska Inter. Både första mötet på Giuseppe Meazza-stadion i Milano och returen på Villa Park slutade 1–0 till respektive hemmalag. Irländaren Ray Houghton gjorde målet för Aston Villa. Efter en mållös förlängning kunde Aston Villa vinna med 4–3 på straffar och ta sig vidare till andra omgången. Där väntade turkiska Trabzonspor som vann med 1–0 hemma. Aston Villa vann returen med 2–1 efter mål av Dalian Atkinson och Ugo Ehiogu, men turkarna gick vidare tack vare fler gjorda bortamål.

Aston Villa slog ut Barnsley i FA-cupens tredje omgång, men åkte sedan ut mot Manchester City. I Ligacupens andra omgång mot Wigan Athletic vann Aston Villa med sammanlagt 8–0 (5–0 hemma och 3–0 borta). Man besegrade sedan Middlesbrough men i fjärde omgången åkte man ut mot Crystal Palace.

Spelarna i Aston Villa 1994/95

Laguppställning: 13 Mark Bosnich – 2 Earl Barrett, 4 Shaun Teale, 5 Paul McGrath, 16 Ugo Ehiogu, 3 Steve Staunton – 7 Ray Houghton, 17 Ian Taylor/6 Kevin Richardson, 11 Andy Townsend – 9 Dean Saunders, 18 Dwight Yorke.

Dean Saunders spelade mest med totalt 48 av de 52 matcherna varav 39 i ligan. Han blev även lagets bäste målskytt med totalt sjutton mål varav femton i ligan. Nya spelare i truppen var backen Phil King (Sheffield Wednesday) och anfallaren John Fashanu (Wimbledon). Fashanu hade köpts för 1,35 miljoner pund, men skador gjorde att han bara spelade tretton matcher. Hans sista match blev mot Manchester United i februari 1995 då han skadade knäet så illa att han fick bäras ut på bår. Efter säsongen tvingade skadan honom att lägga skorna på hyllan.

Nye managern Brian Little bytte ut flera spelare under säsongen. I december 1994 anlände ytterligare en spelare från Sheffield Wednesday, nämligen mittfältaren Ian Taylor som var en del i en bytesaffär med Guy Whittingham. Ett par veckor senare, den sjätte januari, värvade Aston Villa två spelare från Derby County för sammanlagt 2,9 miljoner pund, högerbacken Gary Charles och anfallaren Tommy Johnson. Senare, i februari och mars, anlände även högeryttern Franz Carr (Leicester City) och vänsterbacken Alan Wright (Blackburn Rovers). Efter årsskiftet gjorde sig Brian Little av med ett antal spelare. Högerbacken Earl Barrett såldes till Everton för 1,7 miljoner pund. Därefter sålde han mittfältarna Garry Parker (Leicester City), Kevin Richardson (Coventry City) och Ray Houghton (Crystal Palace) samt försvararen Chris Boden (Derby County).

Tröjorna

Aston Villa behöll samma tröjor som föregående säsong. I några matcher som sändes i Sky TV lade dock sponsorn Müller till ordet ”yogurt” nedanför företagsnamnet. Detta skedde enligt Aston Villa Shirts i matcherna mot Southampton (borta), Coventry (hemma och borta), Sheffield Wednesday (hemma) och Manchester United (hemma). Även till matcherna i UEFA-cupen gjorde man ett par förändringar. Man tog bort Premier League-märket från ärmarna och precis som 93/94 hade man inga namn på ryggen. I de europeiska cupmatcherna var det hemmalaget som fick byta tröjor ifall lagen hade liknande färger. För Aston Villas del skedde detta i hemmamatchen mot Trabzonspor som också spelade i vinrött och blått. Det grönsvarta reservstället fungerade inte här och därför tog Asics fram en vit tröja med vinröd krage. Matchen mot Trabzonspor var enda gången som denna tröja kom till användning.

17 oktober 2022

Blackburn Rovers 1994/95

Blackburn Rovers hade kommit på andra plats i Premier League och inför säsongen 1994/95 slog man det engelska transferrekordet när man betalade fem miljoner pund för anfallaren Chris Sutton från Norwich City. Andra nyförvärv sommaren 1994 var australiensiske mittfältaren Robbie Slater från franska Lens, irländske målvakten Shay Given (Celtic) och rutinerade mittbacken Tony Gale från West Ham.

Blackburn Rovers inledde säsongen 1994/95 med Charity Shield-matchen mot Manchester United på Wembley. Där blev det förlust med 0–2 efter mål av Eric Cantona (straff) och Paul Ince. I ligan blev det fem segrar och två oavgjorda på de sju första matcherna innan man föll borta mot Norwich. Dessförinnan gick Blackburn in i UEFA-cupen och motståndare var Trelleborgs FF. Trots hemmaplan lyckades inte Blackburn få hål på skåningarna. Istället chockade Trelleborgs Fredrik Sandell engelsmännen när han gjorde matchens enda mål i 72:a minuten. I returen på Vångavallen gav Chris Sutton Blackburn ledningen i första halvlek, men fem minuter efter paus kvitterade Joachim Karlsson. Alan Shearer återställde ordningen med åtta minuter kvar av matchen, men återigen kvitterade Joachim Karlsson. Matchen slutade 2–2 och skrällen var ett faktum. Sammanlagt 3–2 till Trelleborg och Blackburn var därmed utslaget.

I höstens Ligacupmatcher slog Blackburn ut Birmingham City och Coventry innan man förlorade mot Liverpool. Inte gick det bättre i FA-cupens tredje omgång i januari 1995. Efter 1–1 mot Newcastle föll Blackburn med 2–1 i omspelet.

Blackburn Rovers vinner Premier League 1994/95

Uttågen ur de olika cuperna gjorde att Blackburn kunde koncentrera sig på ligaspelet. Förutom matchen mot Norwich förlorade man bara en gång till under hösten, hemma mot Manchester United den 23 oktober. Därefter blev det elva segrar och en oavgjord på de kommande tolv matcherna innan man återigen föll mot Manchester United, denna gång på bortaplan. Efter ytterligare tre matcher med blandade resultat hittade laget formen igen och gick obesegrat i tio raka matcher. Avslutningen av säsongen blev dramatisk. Blackburn vann två och förlorade två matcher och inför sista omgången låg man två poäng före Manchester United i tabellen. Blackburn mötte Liverpool borta på Anfield medan United mötte West Ham. Manchester United fick dock bara oavgjort och därmed hade det ingen betydelse att Blackburn förlorade med 2–1. Blackburn Rovers blev därmed ligamästare 1994/95, 81 år efter senaste triumfen.

Laguppställning: 1 Tim Flowers – 20 Henning Berg, 5 Colin Hendry, 25 Ian Pearce, 6 Graeme Le Saux – 7 Stuart Ripley, 4 Tim Sherwood, 22 Mark Atkins, 11 Jason Wilcox – 9 Alan Shearer, 16 Chris Sutton.

Alan Shearer spelade samtliga 42 ligamatcher medan Chris Sutton och Henning Berg spelade 40 matcher var. Shearer gjorde 34 mål och blev skyttekung i Premier League med elva mål mer än tvåan, Liverpools Robbie Fowler. Även Sutton kom upp i tvåsiffrigt och stod för femton ligamål. Våren 1995 värvade Blackburn ytterbacken Jeff Kenna från Southampton för 1,5 miljoner pund samt holländaren Richard Witschge som kom på lån från Bordeaux. Witschge var tänkt som ersättare för den skadade Jason Wilcox, men istället valde managern Kenny Dalglish att flytta upp Graeme Le Saux på mittfältets vänsterkant och ta in Kenna i försvaret. Witschge spelade bara en match för Blackburn och återvände till Bordeaux efter säsongen.

Tröjorna

Asics hade levererat tröjorna till Blackburn sedan 1992 och även sponsorn McEwan’s Lager var kvar sedan tidigare. Den blåvita hemmatröjan hade framförallt en ny utformning av kragen och på ärmarna återfanns klubbens latinska motto ”Arte Et Labore” (Skicklighet och arbete). I UEFA-cupen var detta, tillsammans med Premier League-logotypen, dock borttaget. Spelarna var där numrerade 1–11 och man hade inga namn på ryggen till skillnad från de inhemska matcherna. Byxorna var vita och strumporna blå med ett vitt fält nedanför vaderna.

Bortatröjan var randig med breda svarta ränder och smala röda ränder samt med röd krage. Numren på bortatröjan hade samma utformning som på Aston Villas tröjor som också tillverkades av Asics. Byxorna och strumporna var i samma stil som på hemmastället fast i rött och svart.

Blackburn Rovers 1994/95 (UEFA-cupen hemma)

15 oktober 2022

Aston Villa 1993/94

Aston Villa hade föregående säsong slutat tvåa i den nystartade Premier League och till 1993/94 förstärkte man laget med några spelare. Mittfältaren Gordon Cowans kom på fri transfer från Blackburn Rovers och gjorde nu sin tredje sejour i klubben. Han stannade dock bara fram till februari 1994 då han skrev på för Derby County. Aston Villa värvade ytterligare en mittfältare, irländaren Andy Townsend, som kom från Chelsea för 2,1 miljoner pund. Man värvade även Portsmouths skyttekung Guy Whittingham för 1,3 miljoner pund, men efter en bra inledning lånades han ut till Wolverhampton Wanderers i februari 1994.

Tack vare andraplatsen i Premier League 1992/93 fick Aston Villa delta i UEFA-cupen 1993/94. Första mötet med slovakiska Slovan Bratislava blev mållöst, men i returen hemma på Villa Park kunde Aston Villa vinna med 2–1 efter mål av Dalian Atkinson och Andy Townsend. Spanska Deportivo La Coruña stod för motståndet i nästa omgång. Deportivo inledde hemma och Dean Saunders gav Villa ledningen med tolv minuter kvar, men spanjorerna kvitterade genom Riesco. Returen slutade 0–1 efter ett mål av Javier Manjarin i första halvlek och Aston Villa var därmed utslaget.

Aston Villa inledde Premier League-säsongen 1993/94 med åtta segrar och bara två förluster på de femton första matcherna. Därefter kom laget in i en svacka med fem förluster på åtta matcher, men i mitten av januari inledde man en period med sju matcher utan förlust. Återhämtningen var dock bara tillfällig och laget avslutade säsongen med åtta förluster på de tolv sista matcherna. Aston Villa fick därför nöja sig med en tiondeplats i tabellen.

Aston Villa vinner Ligacupen 1993/94

I FA-cupen slog Aston Villa ut Exeter City och Grimsby Town innan man förlorade mot Bolton Wanderers. Däremot gick det bättre i Ligacupen. Laget inledde turneringen med att slå ut lokalkonkurrenten Birmingham City. Därefter besegrade man Sunderland, Arsenal och Tottenham Hotspur. Semifinalerna avgjordes genom dubbelmöten och i första matchen förlorade Villa med 3–1 borta mot Tranmere Rovers. Aston Villa lyckades vinna med samma siffror på hemmaplan och efter straffsparksläggning tog man sig till final mot Manchester United.

I finalen på Wembley tog Aston Villa ledningen efter 25 minuter genom Dalian Atkinson. Med knappa kvarten kvar ökade Dean Saunders på till 2–0 efter att ha styrt Kevin Richardsons frispark i mål. Mark Hughes reducerade för United, men i 90:e minuten tog Andrei Kanchelskis bollen med hand i eget straffområde och blev utvisad. Dean Saunders tog hand om straffen och gjorde inget misstag. 3–1 till Aston Villa som tog sin fjärde seger i Ligacupen.

Laguppställning Ligacupfinalen 1994: 13 Mark Bosnich – 2 Earl Barrett, 5 Paul McGrath, 4 Shaun Teale, 3 Steve Staunton – 10 Dalian Atkinson, 6 Kevin Richardson, 14 Andy Townsend, 11 Tony Daley – 25 Graham Fenton – 9 Dean Saunders; avbytare: 1 Nigel Spink (målvakt), 7 Ray Houghton, 17 Neil Cox.

Kevin Richardson spelade mest med 55 av de 57 matcherna medan Earl Barrett spelade från start i samtliga 42 ligamatcher (totalt 52 matcher med cuperna inräknat). Dean Saunders blev bäste målskytt, men exakt hur många han gjorde är oklart. Beroende på källa gjorde han nio, tio eller elva ligamål. Därtill gjorde han fyra mål i Ligacupen, ett i FA-cupen och ett i UEFA-cupen.

Tröjorna

Aston Villa valde Asics som ny tröjleverantör till 1993/94. Årets tröjor var randiga med breda vinröda ränder och smala ljusblå ränder samt ljusblå krage med knäppning i halsen. I början av säsongen var tröjorna reklamfria, men i slutet av september kom det tyska mejeriföretaget Müller in som sponsor. Numren var i traditionell stil med runda former och för första gången hade man spelarnas namn på ryggen. I Premier League och de inhemska cuperna hade varje spelare även sitt eget tröjnummer. I UEFA-cupen var dock spelarna numrerade 1–11 och man hade inte heller några namn på ryggen. På tröjorna i Ligacupfinalen lade man till inskriptionen ”Coca-Cola Cup Final / Wembley / 27th March 1994” ovanför klubbmärket. Byxorna var vita med vinröda och ljusblå fält på sidorna. Även strumporna var vita med vinröd och ljusblå överdel.

Även bortatröjan var randig med breda gröna och svarta ränder samt smala röda ränder och med svart krage. Byxorna var svarta med två smala gröna ränder på sidorna och strumporna var gröna med svart och röd överdel.

Aston Villa hemma augusti/september 1993

1 oktober 2022

IF Elfsborg 1980

Elfsborg slutade på sjätte plats i Allsvenskan 1980, tre placeringar sämre än 1979. Det blev åtta segrar, tolv oavgjorda (flest i hela serien) och sex förluster vilket gav 28 poäng, två fler än IFK Sundsvall och två färre än Hammarby. Högerbacken Leif Gustavsson och mittfältaren Christer Andersén spelade samtliga 26 seriematcher. Mittbacken och lagkaptenen Leif Målberg samt mittfältaren Thomas Johansson missade en match var. Hans-Olof Gustavsson, Frank Klarström och Stefan Larsson blev lagets bästa målskyttar med fem mål var. Se laguppställningar och spelarstatistik på Bornyellow.com.

Hösten 1980 besegrade Elfsborg Djurgården med 1–0 i svenska cupens sjätte omgång. Boråsarna tog sig därmed vidare till kvartsfinalerna som kom att spelas våren 1981.

Elfsborg deltog även i UEFA-cupen 1980/81. Laget åkte emellertid ur turneringen redan efter första omgången då man föll med 1–2 hemma mot skotska St. Mirren. Returen i Skottland blev mållös och Elfsborg var därmed utslaget.

1980 spelade Elfsborg i tröjor från Craft. Matchstället var likadant som 1979 förutom att Järnia sponsrade laget. Järnias logotyp återfanns fram och bak på tröjan samt på byxorna.

23 juni 2022

Napoli 1981/82

Enrico Marchesi gjorde sin andra säsong som tränare i Napoli 1981/82. Han förstärkte laget med ytterbacken Filippo Citterio (Lazio), mittfältarna Antonio Criscimanni (Avellino), Enrico Maniero (lån från Benevento) och Paolo Benedetti (Pistoiese) samt anfallaren Massimo Palanca (Catanzaro).

Napoli inledde säsongen 1981/82 med gruppspelet i italienska cupen där man lyckades hålla nollan i samtliga fyra matcher. Det blev två mållösa matcher mot Bari och Avellino samt segrar med 1–0 mot Cremonese och 2–0 mot Ascoli. Napoli vann gruppen och tog sig vidare till kvartsfinalerna som spelades i november och december. Där mötte man Catanzaro och Napoli vann första matchen med 1–0 på bortaplan. I returen på San Paolo-stadion kunde dock Catanzaro vända underläget till seger med 2–1. Catanzaro gick därmed vidare till semifinal tack vare fler gjorda bortamål.

Napoli hade föregående säsong slutat trea i ligan och var därför kvalificerade till UEFA-cupen 1981/82. Det tog dock slut redan efter första omgången där man mötte jugoslaviska Radnički Niš. Det blev 2–2 i Neapel och 0–0 i Niš vilket innebar att Napoli även här åkte ut på bortamålsregeln.

Napoli slutade på fjärde plats i Serie A 1981/82 och kvalificerade sig återigen till UEFA-cupen trots att man inte gjorde mer än 31 mål på 30 matcher. Men man hade hade också ett av seriens bästa försvar med 21 insläppta mål – endast de två topplagen Juventus och Fiorentina släppte in färre mål. Det blev tio segrar, femton oavgjorda (flest av alla lag) och fem förluster.

Antonio Criscimanni och Claudio Pellegrini spelade samtliga 38 tävlingsmatcher under säsongen. Pellegrini blev även lagets bäste målskytt med totalt tretton mål varav elva i ligan och två i italienska cupen.

Tröjorna

Tröjorna från Ennerre var av samma modell som 1980/81 med skillnaden att klubben hade en ny sponsor i form av Snaidero. Hemmatröjan var blå och hade blå V-hals och muddar med tre vita ränder. Byxorna var vita och strumporna blå. Reservstället var i samma stil fast med omvända färger. I UEFA-cupen spelade man i tröjor utan reklam och man använde de blå byxorna tillsammans med den blå tröjan.

17 juni 2022

Inter 1981/82

Inför 1981/82 återvände anfallaren Aldo Serena till Inter efter att ha varit utlånad till Como och Bari. Från Perugia värvade man mittfältaren Salvatore Bagni och i försvaret tog 18-årige högerbacken Giuseppe Bergomi en ordinarie plats. Detta var också säsongen då mittbacken Riccardo Ferri gjorde ligadebut. Han kom att spela 290 ligamatcher för Inter fram till 1994. Tränare var Eugenio Bersellini som gjorde sin femte säsong i klubben.

Inter vinner Coppa Italia 1981/82

Inter inledde säsongen 1981/82 med italienska cupens gruppspel. Laget vann sin grupp efter att ha besegrat Pescara och Verona samt spelat oavgjort mot SPAL och Milan. Kvartsfinalerna spelades i december och första matchen slutade med 4–1 mot Roma på Olympiastadion. Inter hämtade dock upp underläget i returen två veckor senare. Det blev 3–0 till hemmalaget på Giuseppe Meazza-stadion och Inter gick därmed vidare med sammanlagt 4–4 och fler gjorda bortamål. I semifinalerna i mars/april mötte man Catanzaro. Inter vann med 2–1 hemma och i returen stod det 2–1 till Catanzaro vid full tid. I förlängningen gjorde lagen varsitt mål och Inter gick därför återigen vidare med sammanlagt 4–4 och fler gjorda bortamål.

Finalerna avgjordes i maj 1982 och där stod Torino för motståndet. I första finalmatchen gjorde Aldo Serena matchens och Inters enda mål fem minuter före paus. Returmatchen slutade 1–1 sedan Alessandro Altobelli kvitterat Agatino Cuttones ledningsmål. Inter vann därmed finalen med sammanlagt 2–1 och tog sin tredje cuptitel.

Femte plats i Serie A

I ligaspelet 1981/82 radade Inter upp tio matcher utan förlust innan man föll mot Napoli. Säsongens andra förlust kom mot Fiorentina i trettonde omgången. Under andra hälften av säsongen blev det ytterligare fyra förluster och Inter slutade på femte plats i tabellen. Det blev elva segrar, tretton oavgjorda (endast Ascoli och Napoli spelade fler oavgjorda matcher) och sex förluster vilket gav 35 poäng, lika många som Napoli.

Inter deltog även i UEFA-cupen 1981/82. I första omgången slog man ut turkiska Adanaspor, men sedan åkte man ut mot rumänska Dinamo Bukarest.

Anfallaren Alessandro Altobelli spelade mest med totalt 42 av de 44 tävlingsmatcherna varav 29 i ligan. Han blev även lagets bäste målskytt med totalt 21 mål varav nio i ligan, nio i italienska cupen och tre i UEFA-cupen. Med sina nio cupmål blev han turneringens bäste målskytt.

Tröjorna

Från och med 1981/82 levererade Mec Sport tröjorna åt Inter. Sponsor var Inno-Hit som blev klubbens första tröjsponsor i och med att dräktreklam blev tillåtet från och med denna säsong. Precis som företrädaren Puma valde Mec Sport att förse Inter med blå byxor (med svarta fält på sidorna) och strumpor till den blåsvarta tröjan. Reservtröjan var vit med en blå och en svart rand längs ärmarna. Byxorna var vita med blå fält på sidorna och strumporna var helt vita.