Etikett: UEFA-cupen

11 januari 2025

Real Madrid 1971–1974

1971/72: Real Madrid spanska mästare

Inför säsongen 1971/72 föryngrade Real Madrid sin spelartrupp. Gento hade avslutat karriären och flera andra spelare såldes. In kom istället målvakten Mariano García Remón, backen Juan Verdugo och anfallaren Santillana. Remón hade tillhört klubbens juniorlag, men varit utlånad till Oviedo under 1970/71. Verdugo kom från Córdoba och Santillana värvades från Racing Santander.

Laget fick en perfekt start på den nya säsongen med tre raka segrar vilket gjorde att man tidigt gick upp i serieledning. På de tjugotre första matcherna blev det bara en förlust, 2–0 borta mot Las Palmas den fjärde december. Det blev sedan fem förluster på de elva sista matcherna, men trots det kunde varken Valencia eller Barcelona komma ikapp. Real Madrid blev därmed spanska mästare 1971/72 och tog sin femtonde ligatitel.

I spanska cupen, eller Copa del Generalísimo som den hette under Franco-regimens tid, slog Real Madrid ut San Andrés (1–1 borta, 5–1 hemma) och Español (3–0 hemma, förlust 1–3 borta). I semifinalerna åkte man emellertid ut mot Valencia efter en 1–0-förlust borta och sedan en mållös retur. Laget deltog även i den första upplagan av UEFA-cupen 1971/72. Där slog Real ut schweiziska Basel (seger med 2–1 både hemma och borta), men i andra omgången åkte man ut på bortamålsregeln mot PSV Eindhoven. Spanjorerna vann med 3–1 hemma medan holländarna vann med 2–0 i returen.

Ordinarie laguppställning: García Remón – Juan Verdugo, Gregorio ”Goyo” Benito, Ignacio Zoco, Juan Carlos Touriño – Manuel Velázquez, Ramón Grosso, Pirri – Amancio, Santillana, Francisco Aguilar.

Verdugo och Santillana spelade samtliga 44 liga- och cupmatcher. Den senare blev även lagets bäste målskytt med totalt femton mål varav tio i ligan. Dessutom stod mittfältaren Pirri för fjorton fullträffar varav elva i ligan.

1972/73: Semifinal i Europacupen

Som regerande ligamästare deltog Real Madrid i Europacupen för mästarlag 1972/73. I första omgången slog man ut isländska Keflavik efter seger med 3–0 hemma och 1–0 borta. Därefter blev det förlust med 2–1 i första mötet med rumänska Arges Pitesti, men Real Madrid vände till seger med 3–1 hemma. I kvartsfinalerna mot Dynamo Kiev i mars 1973 blev det först en mållös match i Odessa innan spanjorerna tog sig vidare genom en 3–0-seger på hemmaplan. Anledningen till att första matchen spelades i Odessa var att planen i Kiev var frusen. Motståndare i semifinalerna var Ajax som hade vunnit turneringen två år i rad. Holländarna visade sig bli för svåra. De tog sig till sin tredje raka final efter seger med 2–1 i Amsterdam och 1–0 i Madrid.

Det gick inte lika bra i ligan för Real Madrid 1972/73 som föregående säsong. Laget fick nöja sig med fjärde plats vilket åtminstone gav en plats i UEFA-cupen. I spanska cupen åkte man ut direkt i åttondelsfinal mot Sporting Gijón som vann med 1–0 hemma och spelade 1–1 borta.

De som spelade mest denna säsong var Goyo, Zoco, Pirri och Velázquez. Samtliga spelade totalt 39 liga- och cupmatcher. Santillana blev återigen lagets bäste målskytt med femton mål varav tio i ligan och fem i Europacupen.

1973/74: Utländska förstärkningar

Sommaren 1973 fick spanska klubbar återigen möjlighet att värva utländska spelare. Real Madrid utnyttjade detta genom att värva tyske mittfältaren Günter Netzer från Borussia Mönchengladbach samt argentinske anfallaren Oscar Más från River Plate. Nya i laget var också 18-årige vänsterbacken José Antonio Camacho (Albacete), försvararen Benito Rubiñán (Deportivo La Coruña) samt mittfältaren Vicente del Bosque som kom tillbaka till klubben efter att ha varit utlånad till Castellón.

Real Madrid stod för en svag säsong i ligan 1973/74. Laget åkte på tretton förluster och tog lika många segrar vilket bara gav en åttondeplats i tabellen. De dåliga resultaten med bara fem segrar på de arton första matcherna gjorde att lagets tränare sedan 1960, Miguel Muñoz, fick sparken i januari 1974. Luis Molowny ledde därefter laget under resten av säsongen. I september 1973 hade Real Madrid dessutom åkt ur UEFA-cupen mot Ipswich Town i första omgången. Engelsmännen vann med 1–0 hemma och returen i Madrid blev mållös. Däremot gick det bättre i spanska cupen. Laget slog ut Real Betis (1–1, 7–1), Granada (0–0, 7–3) och Las Palmas (5–0, 2–1). I finalen på Vicente Calderón-stadion i Madrid besegrade man Barcelona med 4–0 efter mål av Santillana, Rubiñán, Aguilar och Pirri.

Laguppställning spanska cupfinalen 1974: Miguel Ángel – José Luis (ut 84), Pirri, Goyo Benito, Benito Rubiñán – Vicente del Bosque, Manuel Velázquez, Ramón Grosso (ut 84) – Francisco Aguilar, Santillana, José Macanás; avbytare: Juan Carlos Touriño (in 84), Ignacio Zoco (in 84), Rafael Marañón, García Remón.

Tröjorna

Det katalanska företaget Mont-halt levererade tröjorna till Real Madrid mellan 1960 och 1981. Man gjorde inga förändringar avseende tröjornas utseende under denna period, vare sig på den vita hemmatröjan eller den blå bortatröjan. Det innebar en helt enfärgad tröja med rund hals på den långärmade varianten och V-hals på den kortärmade. Halsen på den långärmade fanns för övrigt i två varianter, en tunnare och en tjockare. Den enda utsmyckning på tröjorna var klubbmärket på vänster bröst. Tröjnumren fanns i två olika nyanser av blått. De mörkare var gjorda av textil medan de ljusare numren var gjorda av ett plastliknande material. Mont-halt levererade förresten tröjorna utan nummer eller klubbmärke. Dessa sydde man på själva i Madrid. En speciell detalj på tröjorna var en extra trekantig bit tyg i armhålan. Detta gjorde man tydligen för att spelarna skulle kunna röra sig bättre.

Vid sidan av den vita och den blå tröjan dök i början av 1970-talet en röd tröja upp. Den var i samma stil som de andra och användes tillsammans med röda byxor och strumpor. Här är en video (på spanska) där man berättar om detaljerna på Real Madrids Mont-halt-tröjor.

9 januari 2025

FC Barcelona 1974–1977

1974/75: Förstärkningar med VM-meriter

Efter att ha fört det nederländska landslaget till VM-silver sommaren 1974 återvände Rinus Michels till Barcelona. Från det laget tog han med sig mittfältaren Johan Neeskens som hade vunnit Europacupen med Ajax tre år i rad. Ny i laget var också den brasilianske mittbacken Marinho Péres, även han VM-spelare 1974.

Trots förstärkningarna kunde inte Barcelona försvara sin ligatitel. Laget åkte på tolv förluster – samtliga på bortaplan – vilket gjorde att man fick nöja sig med tredje plats i tabellen, tretton poäng bakom Real Madrid. I Europacupen inledde Barcelona med en mållös match borta mot österrikiska VÖEST Linz, men i returen blev det storseger med 5–0. Därefter blev det återigen en mållös match på bortaplan, denna gång mot Feyenoord. Katalanerna tog sig sedan vidare till kvartsfinalerna via en 3–0-seger i returen, samtliga mål av Carles Rexach. Kvartsfinalerna spelades i mars 1975 och motståndare var svenska mästarna Åtvidaberg, Barcelona vann bägge mötena, först 2–0 hemma och sedan 3–0 borta. I semifinal väntade Leeds United. Engelsmännen vann med 2–1 på Elland Road och efter 1–1 i returen var Barcelona utslagna.

Laguppställning, andra matchen mot Leeds: 1 Sadurni, 2 Marinho, 3 Gallego, 4 Migueli, 5 de la Cruz, 6 Neeskens, 7 Rexach, 8 Heredia, 9 Cruyff, 10 Asensi (Rifé, 46), 11 Clares.

1975/76: Hennes Weisweiler ny tränare

Sommaren 1975 återvände Rinus Michels till Ajax. Som ersättare anlitade Barcelona tysken Hennes Weisweiler som hade fört Borussia Mönchengladbach till tre ligatitlar. Återigen förblev laget obesegrade på hemmaplan, men nio bortaförluster gjorde att man fick nöja sig med andra plats i ligan 1975/76, fem poäng bakom Real Madrid. I höstens UEFA-cupmatcher slog Barcelona ut grekiska PAOK, italienska Lazio och ungerska Vasas. Motståndare i kvartsfinalerna i mars 1976 var bulgariska Levski-Spartak från Sofia. Barcelona vann med 4–0 hemma på Camp Nou. Returen slutade hela 5–4 till bulgarerna, men Barcelona gick alltså vidare med sammanlagt 8–5. Den första semifinalen slutade med en 0–1-förlust hemma mot Liverpool, och efter 1–1 på Anfield var katalanerna utslagna.

1976/77: Rinus Michels återvänder

Efter bara en säsong i Barcelona återvände Hennes Weisweiler till Västtyskland för att ta över 1. FC Köln. Rinus Michels kom tillbaka från Ajax och ledde Barcelona i ytterligare två säsonger. Laget inledde den nya ligasäsongen med fyra segrar och tre förluster på de sju första matcherna. Laget låg då på sjätte plats i tabellen, men en svit på tio matcher utan förlust gjorde att man gick upp i serieledning. En formsvacka följde med sex förluster på tio matcher gjorde dock att Barcelona tappade ledningen till Atlético Madrid. Den tjugonde februari förlorade man med 0–2 hemma mot Athletic Bilbao. Det var den första hemmaförlusten i ligan på nästan fyra år.

På de sju sista matcherna blev det fem segrar och två oavgjorda, men det räckte ändå inte. Barcelona kom på andra plats i ligan även 1976/77, en poäng bakom Atlético Madrid. Asensi spelade samtliga 34 ligamatcher och Clares blev bäste målskytt med 22 ligamål vilket gav en delad andraplats i skytteligan. Johan Cruyff blev lagets näst bäste målskytt med tretton ligamål.

I UEFA-cupen 1976/77 slog Barcelona under hösten ut portugisiska Belenenses (2–2 borta, 3–2 hemma), belgiska Lokeren (2–0 hemma, 1–2 borta) samt Öster från Växjö. Öster besegrade man med sammanlagt 8–1 efter 3–0 borta och 5–1 hemma. I kvartsfinalerna i mars 1977 mötte man Athletic Bilbao som visade sig bli för svåra. Barcelona föll med 2–1 borta och returen slutade oavgjort, 2–2.

Tröjorna

Hemmatröjan av märket Mont-halt var likadan som tidigare. Efter klubbens namnbyte från Club de Fútbol Barcelona till Futbol Club Barcelona uppdaterade man dock klubbmärket med de nya initialerna, från ”C. de F.B.” till ”F.C.B.”. I mitten av 70-talet verkar det dock ha förekommit tröjor med både det gamla och det nya klubbmärket. Den vita bortatröjan var kvar sen tidigare, men i bortamatchen mot Liverpool i april 1976 dök Barcelona upp i nya tröjor. Dessa var gula med en röd och blå diagonal, men saknade klubbmärke. Klubbmärket var dock på plats vid nästa tillfälle som tröjan kom till användning, nämligen mot Öster i december 1976.

7 januari 2025

CF Barcelona 1970–1974

Säsongen 1970/71 slutade Barcelona på andra plats i spanska ligan. Laget tog lika många poäng som mästarna Valencia, men resultaten i inbördes möten avgjorde tabellplaceringen. Barcelona vann dock spanska cupen efter att ha besegrat just Valencia med 4–3 efter förlängning. Laget deltog även i den sista upplagan av den europeiska Mässcupen (från och med 1971/72 ersattes den av UEFA-cupen). I första omgången slog man ut polska Katowice, men därefter blev det förlust med 1–2 både hemma och borta mot Juventus. Carles Rexach gjorde sjutton ligamål och blev delad vinnare av skytteligan tillsammans med Gárate i Atlético Madrid. Tränare var engelsmannen Vic Buckingham som hade kommit till Barcelona i december 1969.

Laguppställning spanska cupfinalen 1971: 1 Reina, 2 Rifé, 3 Eladio, 4 Torres, 5 Gallego, 6 Costas, 7 Rexach, 8 Marcial (Fusté, 30), 9 Dueñas (Alfonseda, 63), 10 Zabalza, 11 Asensi; avbytare: Sadurni (målvakt), Paredes.

1971: Rinus Michels ny tränare

Inför 1971/72 tog holländaren Rinus Michels över som tränare för Barcelona. Under hans första säsong slutade laget trea i ligan och kvalificerade sig för UEFA-cupen. Som regerande spanska cupvinnare deltog Barcelona i Cupvinnarcupen 1971/72. Där slog man ut nordirländska Distillery i första omgången innan man åkte ut mot rumänska Steaua Bukarest. Det gick inte heller något vidare i UEFA-cupen 1972/73. Den gången blev det uttåg direkt i första omgången efter två förluster mot Porto, 1–3 borta och 0–1 hemma. I ligan fick laget nöja sig med andra plats, två poäng bakom mästarna Atlético Madrid.

1973: Johan Cruyff anländer till Barcelona

Bland nyförvärven 1973/74 fanns holländaren Johan Cruyff och peruanen Hugo Sotil. Cruyff anlände från Ajax i oktober 1973 och övergångssumman på sex miljoner holländska gulden gjorde honom till världens dyraste spelare. Tidigare under hösten hade Barcelona återigen åkt ur UEFA-cupen i första omgången, denna gång mot franska Nice. I ligan gick det däremot bättre. Det blev visserligen tre förluster på de fem första ligamatcherna, men med Cruyff i laget radade man upp segrar. Från början av december till slutet av januari vann Barcelona nio raka ligamatcher. Den förlustfria sviten sträckte sig över tjugosex matcher, från den sjunde oktober till den tjugoförsta april. Laget avslutade ligaspelet med två förluster och däremellan en seger på de tre sista matcherna. Barcelona blev därmed spanska mästare 1973/74, åtta poäng före tvåan Atlético Madrid. Det var klubbens nionde ligatitel och den första sedan 1960.

Asensi, Sotil, Pérez och de la Cruz spelade samtliga 34 ligamatcher. Bästa målskytt blev Marcial med sjutton ligamål vilket gav en andraplats i skytteligan. Cruyff stod för sexton ligamål och även Asensi och Sotil kom upp i tvåsiffrigt med sina elva mål var. Laget tog sig även till final i spanska cupen där det dock blev förlust med 4–0 mot Real Madrid. Efter säsongen lämnade Rinus Michels Barcelona tillfälligt för att ta leda det holländska landslaget under VM i Västtyskland 1974.

Tröjorna

Mont-halt levererade tröjorna till Barcelona på 1970-talet. Den långärmade varianten med rund hals var likadan som på 60-talet, men den kortärmade hade en enkel V-hals istället för krage som tidigare. Det fanns även en vit bortatröja som endast kom till användning ett fåtal gånger. Till denna tröja använde man de ordinarie blå byxorna och rödblå strumporna som hörde till hemmastället. I november 1973 bytte klubben namn från Club de Fútbol Barcelona till Futbol Club Barcelona. Tröjor med det gamla klubbmärket med initialerna ”C. de F.B.” användes dock i några år till.

19 december 2024

Bayern München 1995/96

Inför säsongen 1995/96 anlitade Bayern München Otto Rehhagel som ny tränare. Han hade firat stora framgångar med Werder Bremen under fjorton år med bland annat två ligatitlar. I Bayern skulle han dock få det tuffare då han hamnade i konflikt med klubbens stjärnor. Det gick så långt att Rehhagel fick sparken i slutet av april 1996. Franz Beckenbauer ledde därefter laget under återstoden av säsongen. Under sommaren 1995 hade man förstärkt laget med den store anfallsstjärnan Jürgen Klinsmann från Tottenham Hotspur. Man värvade även Thomas Strunz från VfB Stuttgart, schweiziske mittfältaren Ciriaco Sforza från Kaiserslautern, österrikiske mittfältaren/anfallaren Andreas Herzog från Werder Bremen samt reservmålvakten Michael Probst från SV Lohhof.

Bayern München inledde ligaspelet 1995/96 med sju raka segrar och nitton gjorda mål. Bland annat besegrade man Karlsruhe med 6–2 i andra omgången. Efter två förluster slog man St. Pauli (1–0) och sedan Stuttgart med 5–3 i ytterligare en åttamålsmatch. Bayern noterade därefter sin största förlust för säsongen när Eintracht Frankfurt vann med 4–1. Två oavgjorda och tre segrar följde innan man förlorade ytterligare två matcher, mot Hamburg (1–2) och Karlsruhe i ännu en 1–4-förlust. I nästa omgång tog man dock revansch när man besegrade Uerdingen med 6–1 – lagets största seger för säsongen. Det blev sedan seger med 4–2 i derbyt mot 1860 München.

Efter förlust med 1–3 mot Freiburg vann laget tre raka matcher, men sedan kom man in i en formsvacka. På de nio sista matcherna blev det fyra förluster, tre oavgjorda och bara två segrar. Bayern München fick därmed nöja sig med andra plats i Bundesliga 1995/96, sex poäng bakom mästarna Borussia Dortmund.

Seger i UEFA-cupen

I tyska cupen slog Bayern ut Stuttgarter Kickers med 1–0, men i andra omgången föll man med 3–1 mot Fortuna Düsseldorf. Desto bättre gick det i UEFA-cupen. Under hösten slog Bayern ut Lokomotiv Moskva (förlust 0–1 hemma, men seger med 5–0 borta), Raith Rovers (seger med 2–0 borta och 2–1 hemma) och Benfica (seger med 4–1 hemma och 3–1 borta).

Turneringen fortsatte med kvartsfinaler i mars 1996 där man mötte Nottingham Forest. Bayern tog sig till semifinal efter seger med 2–1 hemma och 5–1 borta. Första semifinalen mot Barcelona slutade 2–2 på Olympiastadion i München och i returen på Camp Nou vann tyskarna med 2–1. I finalen mötte man franska Bordeaux. Det blev dubbelseger för Bayern, 2–0 hemma och 3–1 borta, som vann UEFA-cupen för första gången. Klubben blev därmed den tredje att ha vunnit samtliga tre stora europeiska cuper (Europacupen, Cupvinnarcupen och UEFA-cupen). Jürgen Klinsmann blev dessutom turneringens skyttekung med femton mål.

Spelarna i Bayern München 1995/96

Ordinarie laguppställning (3–5–2 med libero): 1 Oliver Kahn – 8 Thomas Strunz/10 Lothar Matthäus – 2 Markus Babbel/4 Oliver Kreuzer, 5 Thomas Helmer – 21 Alexander Zickler/16 Dietmar Hamann/8 Thomas Strunz, 7 Mehmet Scholl, 14 Ciriaco Sforza, 6 Christian Nerlinger/20 Andreas Herzog, 17 Christian Ziege – 9 Jean-Pierre Papin/21 Alexander Zickler, 18 Jürgen Klinsmann.

Thomas Strunz spelade libero fram till mitten av november när Lothar Matthäus kom tillbaka från sin skada. Målvakten Oliver Kahn och mittbacken Thomas Helmer deltog i flest matcher under säsongen, totalt 46 stycken (av 48) varav 32 i ligan. Vänsterspringaren Christian Ziege spelade 33 ligamatcher, men missade tre cupmatcher. Jürgen Klinsmann blev lagets bäste målskytt med totalt 31 mål varav sexton i ligan.

Tröjorna

Inför 1995/96 tog Adidas fram en helt ny hemmatröja till Bayern München. Denna modell hade blå och röda ränder samt vit krage och tre vita ränder längs ärmarna. På ryggen återfanns klubbnamnet ovanför tröjnumret. För första gången hade man även spelarnas namn på ryggen. Detta placerade man nedanför tröjnumret. Denna säsong frångick Bundesliga principen att startelvan skulle vara numrerad 1–11. Istället hade varje spelare sitt eget unika nummer, men i UEFA-cupen höll man kvar vid det gamla systemet. i de europeiska cupmatcherna hade man inte heller klubbnamnet eller spelarnamnen på ryggen.

Bayern fick även en ny bortatröja denna säsong. Den var vit med vit krage samt tre röda ränder på ärmarna. Tillhörande byxor och strumpor var även de vita. I en del bortamatcher använde man det gamla gulgröna matchstället. Det skiljde sig dock från förra säsongens bortaställ på ett par punkter. Förutom att man nu hade spelarnas namn på ryggen hade man ändrat på Adidas-logotypen. Adidas Equipment-loggan var ersatt av enbart texten ”adidas” nedanför halsen och på byxorna. I bortamatchen mot Bordeaux i UEFA-cupfinalen introducerade Adidas ett nytt bortaställ som kom att användas även i ligan under 1996/97. Tröjan var vit med en blå och en röd bred rand längs höger sida. Krage och muddar var svarta med blåröda ränder och längs ärmarna löpte de typiska tre Adidas-ränderna. Byxorna var i samma stil med en blåröd rand samt tre smalare ränder längs sidorna.

7 december 2023

Norwich City 1993/94

Norwich City hade slutat trea i Premier League och spelade därför i UEFA-cupen 1993/94. I första omgången mötte man holländska Vitesse Arnhem. Efter en 3–0-seger hemma på Carrow Road och en mållös retur var laget klart för andra omgången. Där mötte man Bayern München. I första mötet på Olympiastadion i München gick Norwich fram till en 2–0-ledning innan ens en halvtimme var spelad. Tyskarna reducerade fem minuter före paus, men några fler mål blev det inte och sensationen var ett faktum. I och med segern blev Norwich första engelska lag att besegra Bayern München på bortaplan. Returen slutade 1–1 och Norwich gick därmed vidare med sammanlagt 3–2.

Italienska Inter stod för motståndet i tredje omgången och Norwich inledde hemma. Matchen var länge mållös, men tio minuter för full tid fick italienarna straffspark. Dennis Bergkamp gjorde inget misstag utan satte bollen i nät. Returen i Milano blev snarlik. Bergkamp gjorde matchens enda mål två minuter för full tid och Norwich var utslaget.

Norwich City i Premier League 1993/94

I ligapremiären 1993/94 föll Norwich City med 0–2 hemma mot Manchester United. Trots förlusten skulle Norwich återigen göra en stark höst. Efter premiären blev det tre raka segrar följt av två oavgjorda innan man föll mot Wimbledon. Därefter spelade Norwich åtta matcher i rad utan förlust. Största segern kom den 25 september då man besegrade Everton med 5–1. Efter femton matcher hade man alltså bara förlorat två gånger och låg på tredje plats i tabellen. Nu började dock formen att svikta. Det blev bara två segrar, mot Leeds United respektive Tottenham Hotspur, på de sex sista matcherna före nyår.

På nyårsdagen besegrade man Southampton med 1–0, men sedan spelade Norwich tio raka matcher utan vinst. Efter 3–4-förlusten hemma mot Queens Park Rangers den tolfte mars hade Norwich sjunkit till nionde plats i tabellen. Managern Mike Walker hade dessutom lämnat klubben den sjätte januari för att ta över Everton. Assisterande managern John Deehan ledde därefter laget. Norwich slog faktiskt Mike Walkers nya lag Everton med 3–0, men segern var bara en tillfällighet. På de nio avslutande matcherna blev det fem förluster och bara en seger, 1–0 mot Liverpool i näst sista omgången. En av de fem förlusterna om hemma mot Southampton då Norwich föll med 4–5. Det var den målrikaste matchen i Premier League denna säsong. Laget avslutade säsongen med att spela oavgjort, 1–1, hemma mot Oldham Athletic. Norwich City slutade därmed på tolfte plats i Premier League 1993/94.

Norwich City i cuperna 1993/94

I FA-cupen slog Norwich ut division tre-laget Wycombe Wanderers (2–0), men sedan förlorade man med 0–2 mot Manchester United. Det gick inte bättre i Ligacupen. Det började med en 1–2-förlust borta mot division två-laget Bradford City, men Norwich vann returen med 3–0 och gick vidare med sammanlagt 4–2. I nästa omgång blev det 1–1 mot Arsenal. Londonlaget vann dock omspelet med 3–0 och gick vidare.

Spelarna i Norwich City 1993/94

Laguppställning: 1 Bryan Gunn – 5 Ian Culverhouse, 17 Ian Butterworth, 10 John Polston, 2 Mark Bowen – 14 Ruel Fox, 4 Ian Crook, 3 Rob Newman, 11 Jeremy Goss – 7 Efan Ekoku, 22 Chris Sutton.

Ian Culverhouse spelade samtliga 42 ligamatcher under säsongen. Chris Sutton gjorde 25 mål och kom delad trea i Premier Leagues skytteliga. Hans anfallskollega Efan Ekoku stod för tolv fullträffar i ligan.

Tröjorna

Norwich City behöll samma matchställ 1993/94 som föregående säsong. En skillnad var att man hade en annan typ av tröjnummer samt hade spelarnas namn på ryggen. Ribero levererade med andra ord tröjorna och sponsor var Norwich and Peterborough Building Society. Tröjleverantören Ribero fick dock ekonomiska svårigheter och någon gång runt årsskiftet tog Mitre över. Man behöll samma matchställ men täckte över Ribero-loggan med en Mitre-logga.

I UEFA-cupen var spelarna numrerade 1–11 och man hade inge namn på ryggen. Dessutom gjorde UEFA:s begränsningar gällande tröjreklam att man tog bort symbolen på sponsorloggan och enbart hade företagets namn på mörkblå botten. Ovanför klubbmärket återfanns texten ”U.E.F.A.” och under detsamma fanns en banderoll med innevarande säsong, ”1993 – 94”.

Norwich spelade för det mesta i sina ordinarie gula tröjor och gröna byxor. I bortamatchen mot Vitesse Arnhem spelade dock Norwich i marinblå tröjor som var snarlika Wimbledons hemmatröjor. Byxorna skiljde sig dock och hade en gul rand nedtill medan Wimbledon hade gult på sidorna. Den vita bortatröjan med lila ärmar från 1992/93 fanns också kvar. Den kom till användning i Ligacupmatchen mot Bradford City.

Norwich City 1993/94 (hemma augusti–december 1993)

Norwich City 1993/94 (hemma januari–maj 1994)

1 december 2023

Manchester United 1992/93

Manchester United inledde den första upplagan av Premier League 1992/93 med två förluster, mot Sheffield United (1–2) och Everton (0–3). Därefter blev det elva matcher utan nederlag (fem segrar och sex oavgjorda) innan man återigen åkte på två raka förluster, denna gång mot Wimbledon och Aston Villa. Båda matcherna slutade 0–1.

Manchester United låg då på tionde plats i tabellen, men nu började laget att hitta formen. På de följande tio matcherna blev det åtta segrar och två oavgjorda vilket förde upp laget i serieledning. En 1–2-förlust borta mot Ipswich Town följdes av fyra segrar och en oavgjord. I den sista av dessa matcher besegrade man Liverpool med 2–1 borta på Anfield, men tre dagar senare, den nionde mars, föll Manchester United med 0–1 borta mot nedflyttningskandidaten Oldham Athletic. Det skulle visa sig bli säsongens sista förlust. Därefter blev det tre oavgjorda i rad, bland annat mot Aston Villa som också var med i kampen om ligatiteln. Manchester United avslutade sedan säsongen med sju raka segrar vilket var mer än tillräckligt för att ta hem Premier League-titeln 1992/93. Laget kom upp i 84 poäng, tio mer än tvåan Aston Villa. Det var klubbens åttonde ligatitel och den första på 26 år.

Manchester United i cuperna 1992/93

I FA-cupen slog Manchester United ut division tre-laget Bury (2–0) och division två-laget Brighton (1–0). Därefter blev det dock förlust med 1–2 mot Sheffield United. Även i Ligacupen slog Manchester United ut Brighton. Det blev 1–1 borta och seger med 1–0 hemma, men i nästa omgång föll man med 0–1 mot Aston Villa. I första mötet med Brighton gjorde en blivande storstjärna debut: 17-årige mittfältaren David Beckham.

Manchester United deltog även i UEFA-cupen 1992/93. Torpedo Moskva var motståndare i första omgången, men efter två mållösa matcher förlorade United efter straffsparksläggning. I första mötet gjorde för övrigt en annan 17-åring debut, nämligen högerbacken Gary Neville.

Spelarna i Manchester United 1992/93

Ordinarie laguppställning: 1 Peter Schmeichel – 2 Paul Parker, 4 Steve Bruce, 6 Gary Pallister, 3 Denis Irwin – 11 Ryan Giggs, 9 Brian McClair, 8 Paul ince, 5 Lee Sharpe – 7 Eric Cantona, 10 Mark Hughes.

I augusti 1992 värvade Manchester United anfallaren Dion Dublin från Cambridge United för en miljon pund. Han bröt dock benet i matchen mot Crystal Palace i början av september och blev borta i sex månader. Även vänsteryttern Lee Sharpe missade en stor del av säsongen. En hjärnhinneinflammation höll honom borta från spel i tre månader under hösten. Den 26 november skrev fransmannen Eric Cantona på för Manchester United som betalade 1,2 miljoner pund för Leeds-anfallaren. Han tog plats i anfallet bredvid Mark Hughes vilket innebar att Brian McClair flyttades ner till mittfältet. Dessförinnan hade Darren Ferguson (manager Alex Fergusons son) spelat innermittfältare i den skadade Bryan Robsons frånvaro.

Mittbackarna Bruce och Pallister spelade samtliga 50 liga- och cupmatcher under säsongen. Mark Hughes blev bäste målskytt med totalt sexton mål varav femton i ligan och ett i Ligacupen. Ryan Giggs stod för elva fullträffar varav nio i ligan och två i FA-cupen. Han blev även utsedd till Årets unga spelare i England. Även Cantona gjorde nio ligamål.

Tröjorna

Från och med 1992/93 var Umbro tröjleverantör åt Manchester United. Sponsor var precis som tidigare japanska elektronikföretaget Sharp. Den röda hemmatröjan hade vit krage med snörning i halsen och mönster i tyget som utgjordes av klubbens initialer MUFC. Tröjan som Manchester United använde i UEFA-cupen skiljde sig på ett par punkter. Den saknade Premier League-märken på ärmarna och tröjnumren saknade Umbro-märket nedtill. I första hand spelade man i vita byxor och svarta strumpor, men i vissa bortamatcher använde man svarta byxor och/eller vita strumpor. I derbyt mot Manchester City den 20 mars spelade United i röda tröjor, svarta byxor och vita strumpor. Borta mot Tottenham den 19 september ställde United upp i röda tröjor, vita byxor och vita strumpor. Kombinationen röd tröja, svarta byxor, svarta strumpor användes i Ligacupmatchen borta mot Brighton samt i ligamatcherna borta mot Queens Park Rangers, Ipswich Town och Leeds United.

Bortatröjan var blå med svarta fläckar samt ett stort klubbmärke i svart på framsidan. Även byxorna var blå med svarta fläckar. Strumpor fanns i både blått och svart utförande. Svarta strumpor användes i två bortamatcher mot Aston Villa, i Ligacupen respektive ligan. De blå strumporna användes i följande bortamatcher i ligan: Arsenal, Liverpool, Middlesbrough, Nottingham Forest, Sheffield United och Southampton.

Umbro tog även fram ett tredjeställ i gult och grönt, samma färger som klubben använde under de tidiga åren då man fortfarande hette Newton Heath. Tröjan var delad i en gul och en grön hälft och hade snörning i halsen. Tillhörande byxor och strumpor var svarta. I denna kombination ställde Manchester United upp i FA-cupmatchen mot Sheffield United den 14 februari samt i ligamatchen borta mot Crystal Palace den 21 april. Informationen om vilka matchställ laget använde i de olika matcherna kommer från unitedkits.com.

Manchester United 1992/93 (alternativ hemma)

21 september 2023

Borussia Mönchengladbach 1981/82

Borussia Mönchengladbach åkte på förlust med 2–4 hemma mot nykomlingen Werder Bremen i premiären av Bundesliga 1981/82. Laget spelade emellertid upp sig och förlorade bara ytterligare en match under hösten, 0–3 borta mot Köln i åttonde omgången. Därutöver blev det åtta segrar och sju oavgjorda under hösten. Efter halva säsongen låg Mönchengladbach på tredje plats i tabellen. Därefter vann man tre matcher och spelade en oavgjord på de fyra första ligamatcherna efter nyår, men sedan kom man in i en formsvacka. Efter sex raka förluster hade laget sjunkit till åttonde plats, men mot slutet av säsongen hittade man formen igen. På de sju sista matcherna blev det fyra segrar, två oavgjorda och bara en förlust. Borussia Mönchengladbach avslutade säsongen med en 6–1-seger över Darmstadt vilket innebar att man kom på sjunde plats i Bundesliga 1981/82. Laget var bara en poäng efter Borussia Dortmund som tog den sista UEFA-cupplatsen.

I västtyska cupen 1981/82 slog Borussia Mönchengladbach under hösten ut SSV Dillenburg (7–2), Arminia Hannover (3–1) och VfB Stuttgart (2–0). Det blev sedan vinst med 4–0 över Rot-Weiss Essen i åttondelsfinalen i januari, men i kvartsfinalen tog det stopp efter förlust med 3–1 mot 1. FC Nürnberg.

Borussia Mönchengladbach deltog även i UEFA-cupen 1981/82. Efter att ha förlorat med 3–1 borta mot östtyska Magdeburg kunde man vända underläget till seger med 2–0 hemma på Bökelberg. Mönchengladbach gick därmed vidare med sammanlagt 3–3 och fler gjorda mål på bortaplan. Samma siffror, 2–0, blev det i första matchen mot skotska Dundee United i andra omgången. I returen hemma på Tannadice Park vann skottarna med hela 5–0 och Mönchengladbach var således utslaget. Domare i den matchen var för övrigt svenske Ulf ”Utta” Eriksson.

Spelarna i Borussia Mönchengladbach 1981/82

Laguppställning: Wolfgang Kleff – Jürgen Fleer, Wilfried Hannes, Frank Schäffer, Norbert Ringels – Lothar Matthäus, Winfried Schäfer/Armin Veh, Hans-Günter Bruns/Uwe Rahn – Kurt Pinkall, Frank Mill, Wolfram Wuttke.

Målvakten Kleff var den ende som spelade samtliga 34 ligamatcher under säsongen. Bästa målskyttar blev Kurt Pinkall med femton ligamål och Frank Mill med fjorton. Båda dessa anfallare var nya i klubben och kom från VfL Bochum respektive Rot-Weiss Essen. Tränare var Jupp Heynckes som gjorde sin tredje säsong som huvudansvarig.

Tröjorna

Puma levererade tröjorna till Borussia Mönchengladbach 1981/82 och sponsor var japanska biltillverkaren Datsun. Tröjorna var av samma modell som tidigare år, men i UEFA-cupen spelade man utan reklam på tröjorna.

Borussia Mönchengladbach 1981/82 (hemma)

Borussia Mönchengladbach 1981/82 (borta)

29 maj 2023

Torino 1980/81

Torino inledde säsongen 1980/81 med gruppspelet i italienska cupen i augusti/september. Där besegrade man Bari (2–1), Lecce (4–0) och Catanzaro (3–1). I den sista matchen blev det oavgjort, 1–1, mot Perugia. Torino vann gruppen och avancerade till kvartsfinalerna som avgjordes i mars och april 1981. Det blev förlust med 1–0 borta mot Serie B-laget SPAL i första mötet, men i returen vann Torino med 4–0 och gick till semifinal. De båda semifinalmötena med Bologna slutade 2–2 och returmötet gick därför till förlängning. Där gjorde Francesco Graziani det avgörande 3–2-målet som tog Torino till final. Roma stod för motståndet i finalen och även dessa båda möten slutade oavgjort, denna gång 1–1. Efter en mållös förlängning i returmötet gick matchen till straffsparksläggning. Eraldo Pecci och Francesco Graziani missade för Torino medan Roma satte fyra av sina straffar. 4–2 på straffar till Roma som försvarade sin cuptitel.

Torino i UEFA-cupen 1980/81

I UEFA-cupens första omgång mötte Torino belgiska Molenbeek. Lagen vann varsin bortamatch med 2–1 och returmötet gick till förlängning. I förlängningens första minut avgjorde Graziani för Torino som gick vidare med sammanlagt 4–3. I nästa omgång slog Torino östtyska Magdeburg med 3–1 hemma. Förlusten med 1–0 borta i returen hade därför ingen betydelse. I tredje omgången mötte man Grasshoppers från Zürich. Schweizarna vann med 2–1 hemma och i returen blev det seger för Torino med samma siffror. Efter en mållös förlängning vann Grasshoppers straffsparksläggningen med 4–3 och gick till kvartsfinal. Renato Zaccarelli och Eraldo Pecci blev syndabockar för italienarna genom att missa sina straffar.

Torino i Serie A 1980/81

Under första hälften av Serie A-säsongen 1980/81 vann Torino sex matcher, spelade fem oavgjorda och förlorade fyra. Höstens höjdpunkt var 2–1-segern över lokalrivalen Juventus i sjätte omgången. På de femton första matcherna gjorde laget nitton mål och släppte in tolv, men under vårsäsongen hade man det svårt med målskyttet. Det blev bara sju gjorda mål och sexton insläppta. På de femton sista matcherna vann Torino bara två gånger, hemma mot Catanzaro och borta mot Como. Därtill blev det fem oavgjorda och åtta förluster. Laget gjorde faktiskt inte ett enda mål på de sju sista matcherna. Efter 0–2-förlusten hemma mot Roma i nittonde omgången fick tränaren Ercole Rabitti sparken. Andretränaren Romano Cazzaniga ledde därefter laget. Resultaten innebar att laget blev indraget i bottenstriden. Torino höll dock undan och slutade på nionde plats i Serie A 1980/81, bara en poäng före fjortondeplacerade Brescia som åkte ur.

Ordinarie laguppställning: 1 Giuliano Terraneo – 2 Agatino Cuttone, 5 Luigi Danova, 6 Renato Zaccarelli, 3 Domenico Volpati – 4 Patrizio Sala, 8 Eraldo Pecci, 10 Claudio Sclosa – 7 Vincenzo D’Amico, 9 Francesco Graziani, 11 Paolino Pulici.

Nya i laget var försvararna Agatino Cuttone (tillbaka från lån i Reggina) och holländske Michel van de Korput (Feyenoord) samt mittfältaren/anfallaren Vincenzo D’Amico (Lazio). Van de Korput gjorde självmål i debuten mot Molenbbek i UEFA-cupen och fick därefter svårt att ta en ordinarie plats. Istället satsade tränare Rabitti på Zaccarelli alternativt Roberto Salvadori eller Marco Masi som libero. Målvakten Giuliano Terraneo spelade samtliga 30 ligamatcher. Graziani blev lagets bäste målskytt med elva ligamål. Han gjorde även fem mål i italienska cupen och tre i UEFA-cupen.

Tröjorna

Umbro tillverkade tröjorna till Torino 1980/81, men Superga stod som teknisk sponsor och hade sin logotyp på höger bröst. Hemmatröjan var vinröd med krage och muddar i samma färg. Även byxor och strumpor var vinröda. Bortatröjan var gul med blå krage och blå muddar och användes tillsammans med gula byxor och strumpor. I detta matchställ uppträdde Torino borta mot Catanzaro, Pistoiese, Fiorentina, Bologna och Perugia. I bortamötet med Roma i cupfinalen spelade dock Torino i vita tröjor, vinröda byxor och vita strumpor. Dessa tröjor hade nummer i den traditionella Umbro-stilen med runda former. Den vinröda och gula tröjan hade dock de nya kantiga numren som flera engelska lag använde vid denna tidpunkt.

19 maj 2023

Juventus 1980/81

Juventus förstärkte laget inför 1980/81 med Arsenals irländske mittfältare Liam Brady. Detta var möjligt tack vare att man till denna säsong återigen öppnade upp för utländska spelare i Serie A. Nya i truppen var också försvararna Carlo Osti från Udinese och Massimo Storgato som kom tillbaka efter att ha varit utlånad till Atalanta. Även 17-årige anfallaren Giuseppe Galderisi, som kom från juniorlaget, spelade sin första ligamatch denna säsong.

I italienska cupens gruppspel i augusti/september spelade Juventus först oavgjort (2–2) mot Udinese. Sedan besegrade man Taranto (2–0), Brescia (1–0) och Genoa (3–1). Laget vann därmed gruppen och avancerade till vårens kvartsfinaler. Där slog man ut Avellino efter seger med 3–1 borta och 3–2 hemma. I semifinalen mot Roma förlorade man dock med 0–1 hemma. Returen slutade 1–1 och Juventus var utslaget.

Juventus hade kommit tvåa i ligan 1979/80 och fick därför spela i UEFA-cupen 1980/81. I första matchen besegrade man Panathinaikos med 4–0. Grekerna vann returen med 4–2 men Juventus gick alltså vidare med sammanlagt 6–4. I andra omgången mötte man polska Widzew Lodz. Lagen vann varsin match med 3–1 och efter en mållös förlängning gick matchen till straffsparksläggning. Franco Causio och Antonio Cabrini missade för Juventus medan polackerna inte gjorde något misstag. 4–1 på straffar till Widzew Lodz som gick vidare till tredje omgången.

Juventus italienska mästare 1980/81

Inledningen på Serie A-säsongen 1980/81 gick trögt för Juventus. Det blev bara en seger, hemma mot Como, på de sju första matcherna. Dessutom förlorade man hemma mot Bologna och derbyt mot Torino. En mållös match borta mot Perugia i sjunde omgången var dock starten på en sexton matcher lång förlustfri svit. Mellan 15 februari och 22 mars radade laget upp sex raka segrar. Efter förlust borta mot Inter avslutade Juventus säsongen med sex segrar och en oavgjord på de sju sista matcherna. På dessa sju matcher släppta man bara in ett enda mål. Segern med 1–0 över Fiorentina i sista omgången innebar att Juventus säkrade sin nittonde ligatitel. Laget hade såväl seriens bästa anfall med 46 gjorda mål som bästa försvar med endast femton insläppta på de 30 ligamatcherna.

Juventus deltog även i Torneo di Capodanno (nyårsturneringen) som anordnades för att de sexton Serie A-lagen skulle ha matcher att spela under landslagsturneringen Mundialito 1980. Turneringen spelades i januari 1981, men finalen avgjordes inte förrän i juni samma år. Juventus vann sin grupp genom att besegra Como (3–1) och spela 2–2 mot Udinese. Efter en mållös semifinal mot Bologna vann Juventus på straffar och tog sig till final. Där blev det dock förlust med 2–1 mot Ascoli.

Ordinarie laguppställning: 1 Dino Zoff – 2 Antonello Cuccureddu, 5 Claudio Gentile, 6 Gaetano Scirea, 3 Antonio Cabrini – 4 Giuseppe Furino, 8 Marco Tardelli, 10 Liam Brady – 7 Franco Causio/Domenico Marocchino, 9 Roberto Bettega, 11 Pietro Fanna.

Målvakten Dino Zoff spelade samtliga 30 ligamatcher under säsongen. Liam Brady blev bäste målskytt med totalt elva mål varav nio i ligan. Även Antonio Cabrini gjorde elva mål varav sju i ligan.

Tröjorna

Kappa levererade tröjorna till Juventus 1980/81. De var till största delen likadana som föregående säsong förutom att man inte hade den röd-vit-gröna cirkeln på bröstet (symbolen som de regerande cupvinnarna bär). Halsen var också V-formad istället för, som tidigare, U-formad. Två typer av byxor förekom, en helvit modell samt en med en svart linje nertill. Den blå reservtröjan kom till användning i bortamatcherna mot Cagliari, Ascoli och Udinese. Läs mer om Juventus tröjor 1980/81 på OnlyJuve.

7 januari 2023

Newcastle United 1994/95

Newcastle United fick en flygande start på säsongen 1994/95. Laget vann sina sex första matcher och gjorde hela 22 mål. Därefter gick man obesegrade i ytterligare fem matcher – tre segrar och två oavgjorda. I tolfte omgången kom till slut första förlusten, 0–2 borta mot Manchester United. Detta blev inledningen på en formsvacka. Man slog visserligen Queens Park Rangers i nästa omgång, men därefter blev det bara en seger på elva matcher. Newcastle gjorde inte heller lika mycket mål som tidigare och fem av dessa elva matcher slutade 0–0. I januari 1995 chockade managern Kevin Keegan fansen genom att sälja skyttekungen Andy Cole till Manchester United för den brittiska rekordsumman sex miljoner pund. I affären ingick också Manchester Uniteds ytter Keith Gillespie, värderad till en miljon pund, som gick över till Newcastle.

Trots försäljningen av Cole började Newcastle vinna matcher igen. Mellan 25 januari och 19 mars blev det sju segrar på nio matcher, men återhämtningen var bara tillfällig. På de nio avslutande matcherna blev det två segrar, tre oavgjorda och fyra förluster. Newcastle United slutade därmed sexa i Premier League 1994/95, en poäng efter Leeds United som tog den sista UEFA-cupplatsen.

FA-cupen och Ligacupen

I FA-cupen slog Newcastle ut Blackburn Rovers efter omspel – första matchen slutade 1–1. Newcastle besegrade sedan Swansea City och Manchester City, men i kvartsfinalen blev det förlust mot Everton. I Ligacupen slog Newcastle först ut division ett-laget Barnsley och sedan Manchester United. Därefter fick man oavgjort, 1–1, mot Manchester City och i omspelet blev det förlust med 0–2.

Newcastle United i UEFA-cupen 1994/95

Tack vare tredjeplatsen i Premier League 1993/94 fick Newcastle United en plats i UEFA-cupen 1994/95. I första omgången mötte man belgiska Royal Antwerp som inte vållade engelsmännen några som helst bekymmer. Första matchen i Antwerpen slutade med en 5–0-seger för Newcastle efter bland annat ett hattrick av Rob Lee. Även i returen på St. James’ Park blev det storseger. Newcastle vann med 5–2 och denna gång stod Andy Cole för ett hattrick. I nästa omgång stod spanska Athletic Bilbao för motståndet. Newcastle började hemma och gick fram till en 3–0-ledning, men under de sista arton minuterna reducerade spanjorerna två gånger. Dessa två mål visade sig bli avgörande då returen i Bilbao slutade 1–0 till Athletic. Sammanlagt alltså 3–3 och det spanska laget gick vidare på fler gjorda bortamål.

Spelarna i Newcastle United 1994/95

Laguppställning: 1 Pavel Srnicek – 12 Marc Hottiger, 15 Darren Peacock, 6 Steve Howey, 3 John Beresford – 5 Ruel Fox, 2 Barry Venison, 7 Rob Lee, 19 Steve Watson/18 Keith Gillespie – 8 Peter Beardsley, 9 Andy Cole/28 Paul Kitson.

Bland de nya i laget fanns schweiziske högerbacken Marc Hottiger från FC Sion och belgiske mittbacken Philippe Albert från Anderlecht. Belgaren spelade sjutton av de tjugo första ligamatcherna, men skadade sig och missade resten av säsongen. Anfallaren Paul Kitson värvades från Derby County i september 1994 och tog en ordinarie plats när Andy Cole försvann till Manchester United. Keith Gillespie spelade från start i femton av de tjugo sista ligamatcherna. Tjeckiske målvakten Srnicek spelade mest med 52 av de 56 matcherna varav 38 i ligan. Av utespelarna spelade Hottiger och Fox mest med totalt 51 matcher var. Av dessa var 38 respektive 40 i ligan. Bästa målskyttar blev Beardsley och Cole med totalt femton mål var (tolv respektive nio i ligan). Se komplett statistik på Wikipedia.

Tröjorna

Newcastle United behöll samma tröjor som 1993/94. Man fick emellertid göra några justeringar till matcherna i UEFA-cupen. Där var spelarna numrerade 1–11 och man hade inga namn på ryggen. Man tog även bort Asics-loggan från siffrorna. Dessutom tog man bort Premier League-märket från ärmarna. I UEFA-cupen var det hemmalaget som fick byta matchdräkt ifall lagen hade liknande färger. Därför spelade Newcastle i sitt blå reservställ i hemmamatchen mot Athletic Bilbao den 18 oktober 1994. I övriga UEFA-cupmatcher kunde Newcastle använda sina ordinarie svartvita tröjor.