Tottenham slutade på sjunde plats i ligan 1967/68. I Cupvinnarcupen slog man ut Hajduk Split i första omgången men åkte sedan ut mot franska Lyon. Laget bestod av målvakten Pat Jennings, ytterbackarna Joe Kinnear och Cyril Knowles, mittbackarna Mike England och Dave Mackay, mittfältarna Alan Mullery och Terry Venables, yttrarna Jimmy Robertson och Cliff Jones samt centrarna Jimmy Greaves och Alan Gilzean. Under andra hälften av säsongen tog Martin Chivers en plats i anfallet bredvid Greaves. Tränare var Bill Nicholson som ledde laget mellan 1958 och 1974.
Sommaren 1968 lämnade Dave Mackay Tottenham efter nio år och gick över till Derby County. Istället tog Phil Beal plats i mittförsvaret. Säsongen slutade med en sjätteplats i ligan och i Ligacupen gick man till semifinal men förlorade mot Arsenal. Jimmy Greaves gjorde 27 ligamål och blev skyttekung för sjätte och sista gången. 1969/70 föll laget till elfte plats i ligan. I september gjorde 17-årige mittfältaren Steve Perryman debut för Tottenham – totalt kom han att spela 866 matcher för klubben fram till 1986. I mars värvades dessutom West Hams landslagsmittfältare Martin Peters för den brittiska rekordsumman 200 000 pund. Som en del i affären gick Jimmy Greaves över till West Ham.
Säsongen 1970/71 förbättrade man sig och kom trea i ligan och kvalificerade sig för UEFA-cupen. Tottenham vann dessutom Ligacupen för första gången efter finalseger med 2–0 över Aston Villa. Tvåmålsskytten Martin Chivers var nu lagets bäste målskytt och gjorde totalt 34 mål under säsongen. Nästa säsong tog sig Tottenham till final i den första upplagan av UEFA-cupen. Där mötte man Wolverhampton Wanderers i ett helengelskt dubbelmöte. I första matchen på Molineux gjorde Chivers två mål och gav Tottenham en 2–1-ledning inför returen som slutade 1–1 vilket räckte till seger med sammanlagt 3–2. Martin Chivers gjorde sin målmässigt bästa säsong med totalt 44 mål. Ny i laget var yttern Ralph Coates från Burnley.
1972/73 gick Tottenham till semifinal i UEFA-cupen men föll mot blivande mästarna Liverpool efter sammanlagt 2–2 och färre gjorda bortamål. Däremot tog man sin andra seger i Ligacupen efter att ha besegrat Norwich City med 1–0 (mål av inhopparen Ralph Coates) i finalen. Segern kvalificerade laget för spel i UEFA-cupen 1973/74. Tottenham tog sig återigen till final men föll mot Feyenoord efter 2–2 hemma och 0–2 borta. I ligan började det dock gå sämre. En elfteplats 1974 följdes upp av en nittondeplats 1975, bara en poäng från nedflyttning. Under säsongen avgick tränaren Bill Nicholson och ersattes av Terry Neill.
Hemmastället bestod av vita tröjor, marinblå byxor och vita strumpor. 1967 togs skölden från klubbmärket bort. Istället stod nu den berömda tuppen på en fotboll. Bortastället bestod från början av marinblå tröjor, vita byxor och marinblå strumpor, men i slutet av 60-talet förbjöds marinblå tröjor då de var svåra att skilja från domarnas svarta tröjor. Därför introducerades en gul bortatröja med vita muddar och nummer som användes tillsammans med vita eller mörkblå byxor samt gula strumpor. 1971 bytte man till en helgul tröja med mörkblå nummer.
I bortamatchen mot Lyon i Cupvinnarcupen hösten 1967 spelade Tottenham i gula byxor och blågula strumpor tillsammans med den marinblå bortatröjan. I flera UEFA-cupmatcher i början av 70-talet spelade Tottenham i helvitt. Även i Ligacupfinalen 1973 spelade man i helvitt, men byxorna hade då en mörkblå rand på sidorna samt Umbro-loggan placerad på ena byxbenet. Under klubbmärket på tröjan återfanns texten ”F.L. Cup / Wembley 1973”. I Ligacupfinalen 1971 användes blå byxor och gula strumpor tillsammans med den vita tröjan.
11 svar på ”Tottenham Hotspur 1967–1975”