Kategori: Uncategorized

Leicester City 1986/87

Leicester City skulle få en tuff säsong 1986/87. Efter 1–1 mot Luton Town i ligapremiären föll man med 0–1 borta mot nykomlingen Wimbledon. I tredje omgången kom dock en av säsongens höjdpunkter när man besegrade regerande mästarna Liverpool med 2–1 hemma på Filbert Street. Efter fyra matcher utan vinst blev det sedan tre segrar i rad. Först två bortavinster mot Queens Park Rangers (1–0) och Manchester City (2–1) och sedan en 3–1-seger hemma mot Nottingham Forest. Laget låg då på nionde plats i tabellen. Sviten kom dock av sig och Leicester tog bara två poäng på följande åtta matcherna innan man besegrade Oxford United med 2–0 hemma. Det blev lagets sista seger 1986. Leicester avslutade året med två förluster och däremellan en oavgjord (1–1) hemma mot Arsenal och hade nu sjunkit till sista plats i tabellen.

På nyårsdagen 1987 blev det ännu en förlust, denna gång 1–4 borta mot West Ham United. Två dagar senare tog man dock sin största seger för säsongen när man besegrade Sheffield Wednesday med 6–1. I denna match stod Steve Moran för ett hattrick. Efter 0–1 borta mot Luton slog man sedan Wimbledon med 3–1 och klättrade upp till artonde plats. Lyckan blev dock kortvarig och Leicester förlorade sedan fyra raka matcher. Fyra segrar på sju matcher gjorde ändå att man såg ut att kunna undvika nedflyttning. Segrarna, samtliga på hemmaplan, kom mot Charlton Athletic (1–0), Queens Park Rangers (4–1), Manchester City (4–0) och West Ham United (2–0). Segern mot West Ham skulle dock visa sig bli lagets sista. Leicester avslutade därefter säsongen med tre raka förluster och två oavgjorda. Nedflyttningen var därmed ett faktum och Leicester City slutade på tjugonde plats i division ett 1986/87.

I FA-cupen åkte Leicester ut direkt i tredje omgången efter 2–5 mot Queens Park Rangers. I Ligacupens andra omgång slog man ut Swansea City efter seger med 2–0 borta och 4–2 hemma, men i nästa omgång föll man med 1–4 mot Liverpool.

Spelarna i Leicester City 1986/87

Ordinarie laguppställning: 1 Ian Andrews – 2 Simon Morgan, 4 Russell Osman, 5 Steve Walsh/John O’Neill, 3 Mark Venus – 7 Ali Mauchlen, 6 Gary McAllister, 10 Paul Ramsey, 11 Ian Wilson – 8 Steve Moran, 9 Alan Smith.

Alan Smith och Ian Andrews spelade samtliga 42 ligamatcher. I mars såldes Smith till Arsenal för 800 000 pund, men han lånades tillbaka till Leicester säsongen ut och blev lagets bäste målskytt med sjutton ligamål. Bredvid Smith i anfallet tog nyförvärvet Steve Moran plats. Han anlände från Southampton i september. Dessutom lånades Steve Lynex ut till Birmingham City i november/december innan han i mars 1987 såldes till West Bromwich Albion. Manager var nordirländaren Bryan Hamilton som var ny i klubben. Han ersatte Gordon Milne som hade lämnat klubben efter fyra år.

Tröjorna

Leicester City behöll samma tröjmodell 1986/87 som föregående säsong, men sponsorn gjorde nu reklam för ölmärket John Bull. Även tröjnumren skiljde sig en aning jämfört med tidigare.

Manchester United 1986–1988

Manchester United 1986/87

Manchester United inledde 1986/87 med tre raka förluster och därefter en oavgjord (1–1) borta mot Leicester City. En vecka senare kom första segern när man utklassade Southampton med 5–1 hemma på Old Trafford. Därefter följde dock ytterligare tre raka förluster och laget sjönk till näst sista plats i tabellen. I början av oktober inledde United en period med förbättrade resultat. Man var obesegrade i fem raka ligamatcher, men den fjärde oktober åkte man ur Ligacupen efter att ha förlorat med 4–1 mot Southampton. Det blev droppen för styrelsen som gav managern Ron Atkinson sparken.

Som ersättare anlitade Manchester United skotten Alex Ferguson från Aberdeen. Fergusons första match slutade med en 2–0-förlust borta mot Oxford United, men resultaten skulle bli bättre. Tre segrar och tre oavgjorda matcher (samt en förlust borta mot Wimbledon) senare hade laget klättrat upp till fjortonde plats i tabellen. I den sista av dessa sju matcher vann United med 1–0 mot Liverpool på Anfield. Laget avslutade sedan 1986 med en 0–1-förlust hemma mot Norwich City.

Manchester United fick en fin start på 1987 med åtta raka ligamatcher utan förlust vilket gjorda att man klättrade till tionde plats. Man slog även ut ärkerivalen Manchester City med 1–0 i FA-cupens tredje omgång, men i nästa omgång åkte man ur med samma siffror mot Coventry City. Efter den lovande inledningen på det nya året blev det blandade resultat i de tolv sista ligamatcherna med fyra segrar, tre oavgjorda och fem förluster. Manchester United slutade på elfte plats i division ett 1986/87, deras sämsta placering sedan nedflyttningen tretton år tidigare.

Spelarna i Manchester United 1986/87

Ordinarie laguppställning: 1 Chris Turner/Gary Walsh – 2 John Sivebæk/Mike Duxbury, 5 Paul McGrath, 6 Kevin Moran, 3 Arthur Albiston/Colin Gibson – 8 Gordon Strachan, 7 Bryan Robson, 4 Norman Whiteside/Remi Moses, 11 Jesper Olsen/Colin Gibson – 9 Frank Stapleton, 10 Peter Davenport.

Peter Davenport var den som spelade mest med totalt 45 matcher (39 från start) varav 39 (34 från start) i ligan. Han blev även lagets bäste målskytt med totalt sexton mål varav fjorton i ligan.

Manchester United 1987/88

Inför 1987/88 förstärkte Alex Ferguson Manchester United med högerbacken Viv Anderson från Arsenal och skotske anfallaren Brian McClair från Celtic. Samtidigt sålde han John Sivebæk till franska Saint-Étienne och Frank Stapleton till Ajax. United fick en betydligt bättre start än föregående säsong och förlorade bara en av de femton första ligamatcherna. Man hade dock vissa problem att vinna matcher och åtta gånger hade laget spelat oavgjort. Enda nederlaget så långt var en 1–2-förlust borta mot Everton i åttonde omgången. Efter en andra förlust med samma siffror mot Wimbledon började dock Manchester United att vinna fler och fler matcher. Det blev fyra segrar och en förlust (0–1 borta mot Newcastle United) på de fem sista matcherna i december.

Manchester United inledde 1988 med en mållös match hemma mot Charlton Athletic, vilket lär ha setts som en missräkning. Efter en uddamålsseger över Watford kom nästa besvikelse: förlust med 0–2 hemma mot Southampton. Därefter besegrade man dock Arsenal med 2–1 borta. Det blev sedan ytterligare tre raka segrar följt av 1–1 borta mot Tottenham Hotspur. Efter senaste förlusten hade laget klättrat från femte till andra plats i tabellen. United behöll placeringen trots förlust med 0–1 borta mot Norwich City i nästa match. Det skulle visa sig bli lagets femte och sista förlust för säsongen. På de tio avslutande matcherna blev det åtta segrar och två oavgjorda. Den andra av de två oavgjorda var en av säsongens höjdpunkter. Matchen mot Liverpool på Anfield slutade 3–3 efter att United hämtat upp ett 3–1-underläge till 3–3. Manchester United vann därefter fem raka matcher och slutade på andra plats i division ett 1987/88.

I FA-cupen slog Manchester United ut Ipswich Town (2–1) och Chelsea (2–0) innan man föll med 1–2 mot Arsenal. United inledde spelet i Ligacupen med en 5–0-seger hemma mot Hull City följt av 1–0 i returen. Därefter besegrade man både Crystal Palace och Bury med 2–1, men sedan åkte man ut efter 0–2 mot Oxford United.

Spelarna i Manchester United 1987/88

Förutom Viv Anderson och Brian McClair var även mittbacken Steve Bruce ny i laget denna säsong. Han anlände från Norwich City i december 1987 och konkurrerade ut Kevin Moran ur laget. McClair var den som spelade mest med totalt 48 liga- och cupmatcher (han missade två ligamatcher). Han blev även lagets bäste målskytt med totalt 31 mål varav 24 i ligan. Det var första gången sedan George Best 1967/68 som en Manchester United-spelare gjorde tjugo ligamål.

Tröjorna

Manchester United fick nya matchställ inför 1986/87. Precis som tidigare var Adidas tröjleverantör och Sharp huvudsponsor. Samtliga tre tröjor hade V-hals och muddar i vitt, rött och svart samt tre ränder längs ärmarna. Den röda hemmatröjan kompletterades som vanligt av vita byxor och svarta strumpor, men i vissa bortamatcher använde man bortaställets svarta byxor. I bortamatchen mot Newcastle använde Manchester United de vita bortastrumporna tillsammans med den röda tröjan och de vita byxorna. Laget använde sitt ordinarie bortaställ, alltså vit tröja, svarta byxor och vita strumpor borta mot Arsenal, Nottingham Forest, Liverpool och West Ham. Borta mot Aston Villa och Charlton använde United de svarta hemmastrumporna tillsammans med resten av bortastället och borta mot Watford spelade man i helvitt. Det blå tredjestället kom till användning i två bortamatcher mot Southampton, i ligan respektive Ligacupen.

Manchester United behöll samma matchställ 1987/88. Enda skillnaden var att de blå byxorna fick en uppdatering. Man ersatte klubbmärket på ena benet med en vit djävul och de tre vita ränderna längs sidorna fick svarta bårder precis som tröjan. Återigen använde United det blå tredjestället borta mot Southampton. Under 1987/88 användes den vita tröjan tillsammans med svarta byxor och vita strumpor i ligamatcherna borta mot Arsenal, Nottingham Forest och Liverpool samt mot Arsenal i FA-cupen. Borta mot Charlton och West Ham spelade Manchester United i vitt–svart–svart.

Källa: Unitedkits.com – 1986/87, Unitedkits.com – 1987/88

Newcastle United 1986/87

Newcastle United fick en miserabel start på 1986/87 med fyra förluster och bara två oavgjorda på de sex första ligamatcherna. Första segern kom i sjunde omgången då man besegrade Wimbledon med 1–0. Efter femton matcher hade laget bara vunnit två matcher och låg sist i tabellen. Den andra segern kom mot Manchester City (3–1) i tionde omgången. Newcastle lyckades sedan vinna tre av fyra matcher och klättra upp till femtonde plats. Formtoppen var dock bara tillfällig och laget förlorade därefter sex raka matcher och befann sig återigen sist i tabellen.

Det blev ytterligare tre matcher utan seger innan vändningen kom. I mars 1987 kom nyförvärvet Paul Goddard in i ett målstimm och gjorde mål sju matcher i rad. Samtidigt kom Paul Gascoigne tillbaka efter ett nästan fem månader långt skadeuppehåll. Från början av mars till mitten av april vann Newcastle sex matcher och spelade tre oavgjorda. Efter en 2–1-seger över Manchester United den artonde april låg laget på sextonde plats i tabellen. Det blev sedan en 0–3-förlust mot blivande mästarna Everton innan man besegrade Chelsea med 1–0. Newcastle United avslutade sedan säsongen med en oavgjord och två förluster och slutade på sjuttonde plats i division ett 1986/87.

I FA-cupen slog Newcastle ut Northampton Town (2–1) och Preston North End (2–0) innan man föll med 1–0 mot Tottenham Hotspur i femte omgången. Newcastle åkte ur Ligacupen direkt i andra omgången efter att ha förlorat mot Bradford City. Det blev förlust med 2–0 borta och då räckte inte 1–0-segern i returen. Newcastle United deltog även i Full Members’ Cup 1986/87. Även där blev det uttåg direkt efter förlust med 5–2 mot Everton.

Spelarna i Newcastle United 1986/87

Ordinarie laguppställning: 1 Martin Thomas – 2 John Anderson/Neil McDonald, 5 Jeff Clarke/Peter Jackson, 6 Glenn Roeder, 3 John Bailey/Kenny Wharton – 7 Neil McDonald/Paul Stephenson, 4 David McCreery, 8 Paul Gascoigne/Andy Thomas, 11 Ian Stewart/Darren Jackson/John Anderson – 9 Billy Whitehurst/Paul Goddard, 10 Peter Beardsley.

Under hösten värvade Newcastle försvararen Peter Jackson (Bradford City), mittfältaren Andy Thomas (Oxford United) samt anfallarna Darren Jackson (Meadowbank Thistle) och Paul Goddard (West Ham). I februari anlände även skotske mittfältaren Albert Craig från Hamilton Academical. I oktober såldes anfallaren Billy Whitehurst till Oxford United. Neil McDonald var den som spelade mest med totalt 45 av de 48 liga- och cupmatcherna varav 40 i ligan. Paul Goddard blev lagets bäste målskytt med totalt tretton mål varav elva i ligan.

Tröjorna

Newcastle United behöll samma tröjor från Umbro 1986/87 som föregående säsong. Man hade dock en ny sponsor i form av öltillverkaren Greenalls. I början av säsongen bestod loggan av texten Greenalls Beers med en ram runtom, men senare tog man bort ramen och ändrade texten till bara Greenalls. På hemmatröjan gick man tillbaka till de traditionella tröjnumren med runda former, men bortatröjans nummer hade kvar de kantiga formerna.

Norwich City 1986/87

Efter ett år i division två var Norwich City tillbaka i högsta serien 1986/87. Laget tippades få det svårt, men istället var man obesegrade i de fyra första ligamatcherna. Efter en 1–3-förlust hemma mot Watford i femte omgången vann Norwich sedan fyra matcher i rad följt av två oavgjorda. I mitten av oktober toppade Norwich tabellen, men efter den fina inledningen förlorade laget fyra av sju matcher och sjönk till nionde plats. Bland annat åkte man på två storförluster: 2–6 mot Liverpool och 0–4 mot Everton.

Formsvackan var dock bara tillfällig och Norwich spelade därefter femton raka matcher utan förlust – fem segrar och tio oavgjorda. Det blev sedan två raka förluster, 0–3 mot Tottenham Hotspur och 1–4 mot Newcastle United., men på de sju avslutande matcherna blev det fyra segrar och bara en förlust, 0–1 hemma mot blivande ligamästarna Everton. En alldeles utmärkt säsong för Norwich City som slutade på femte plats i ligan 1986/87.

I FA-cupens tredje omgång fick Norwich City 1–1 mot Huddersfield Town, men i omspelet blev det seger med 4–2. I nästa omgång föll man dock med 1–0 mot Wigan Athletic. Norwich slog ut Peterborough United i Ligacupens andra omgång efter 0–0 borta och seger med 1–0 i returen. Efter seger med 4–1 mot Millwall åkte Norwich ut med samma siffror mot Everton. Norwich City deltog även i Full Members’ Cup 1986/87. Där besegrade man Coventry City (2–1), Southampton (2–1 efter förlängning) och Portsmouth (3–1), men i semifinalen föll man med 2–1 efter förlängning mot Charlton Athletic.

Spelarna i Norwich City 1986/87

Ordinarie laguppställning: 1 Bryan Gunn – 2 Ian Culverhouse/Kenny Brown, 4 Steve Bruce, 6 Ian Butterworth/Shaun Elliott, 3 Tony Spearing – 10 Trevor Putney, 5 Mike Phelan, 7 Ian Crook, 11 Dale Gordon – 8 Kevin Drinkell, 9 Wayne Biggins/Robert Rosario.

Inför 1986/87 värvade Norwich City mittbacken Shaun Elliott (Sunderland), mittfältarna Trevor Putney (Ipswich Town) och Ian Crook (Tottenham Hotspur) samt anfallaren David Hodgson (Sunderland). Putney ingick i en bytesaffär där John Deehan gick i motsatt riktning. I september anlände även mittbacken Ian Butterworth från Nottingham Forest och i oktober värvade man skotske målvakten Bryan Gunn från Aberdeen. Innan Gunns ankomst var Graham Benstead förstemålvakt, men en axelskada i november 1986 gjorde att hans Norwich-karriär i praktiken var över. Anfallaren Kevin Drinkell spelade samtliga 53 liga- och cupmatcher medan mittbacken Steve Bruce bara missade en ligamatch. Drinkell blev även lagets bäste målskytt med totalt 21 mål varav 16 i ligan.

Tröjorna

Hummel levererade tröjorna till Norwich City 1986/87 och sponsor var Foster’s Lager. Både den gula hemmatröjan och den vita bortatröjan hade gröna ärmar. Till hemmatröjan använde man traditionsenligt gröna byxor och gula strumpor medan bortatröjan kompletterades av vita byxor och strumpor.

Nottingham Forest 1986/87

Nottingham Forest inledde säsongen 1986/87 med en 2–0-förlust borta mot Everton, men man tog revansch genom att besegra nykomlingen Charlton Athletic med 4–0 fyra dagar senare. Laget vann sedan fem matcher och spelade två oavgjorda på de följande sju matcherna. I mitten av september gjorde Forest dessutom sex mål två matcher i rad. Först 6–0 hemma mot Aston Villa och sedan 6–2 borta mot Chelsea en vecka senare. Från mitten av oktober och framåt var dock formen ojämn. På tio matcher blev det fem segrar och fem förluster. Laget avslutade sedan året med två oavgjorda och en förlust däremellan.

Nottingham Forest inledde 1987 med fyra oavgjorda och bara två segrar på de sex första matcherna. På de avslutande fjorton ligamatcherna blev det fem segrar, tre oavgjorda och sex förluster. Nottingham Forest slutade därmed på åttonde plats i division ett 1986/87, samma placering som föregående säsong. Laget kom två poäng före Watford och en poäng efter Luton Town.

Det blev förlust med 1–0 mot Crystal Palace direkt i tredje omgången av FA-cupen. Något bättre gick det i Ligacupen. Nottingham Forest slog ut Brighton i andra omgången efter 0–0 borta och 3–0 hemma. Därefter blev det 2–2 mot Crystal Palace, men Forest vann med 1–0 efter omspel. I fjärde omgången blev det en enkel seger med 5–0 mot Bradford City innan man föll med 2–0 mot Arsenal i femte omgången.

Spelarna i Nottingham Forest 1986/87

Ordinarie laguppställning: 1 Steve Sutton – 2 Gary Fleming, 4 Des Walker, 5 Johnny Metgod/Chris Fairclough, 3 Stuart Pearce – 7 Franz Carr, 8 Neil Webb/Johnny Metgod, 6 Ian Bowyer, 11 Gary Mills – 9 Nigel Clough, 10 Garry Birtles.

Nigel Clough spelade samtliga 49 liga- och cupmatcher för Nottingham Forest under 1986/87. Han blev även lagets bäste målskytt med totalt sexton mål varav fjorton i ligan. Även Garry Birtles och Neil Webb stod för fjorton ligamål. Bland de nya spelarna som anlände under säsongen fanns mittbacken Colin Foster (Leyton Orient), norske mittfältaren Kjetil Osvold (Lillestrøm) och mittfältaren Calvin Plummer (Barnsley). Dessa tog dock ingen ordinarie plats och den sistnämnde fick inte spela en minut. Holländske målvakten Hans Segers förlorade sin plats till Steve Sutton och lånades ut till Stoke City i februari 1987.

Tröjorna

Inför säsongen 1986/87 tog Umbro över som tröjleverantör till Nottingham Forest. Tidigare sponsorn Skol hade tackat för sig och klubben var därför utan sponsor de fem första ligamatcherna innan Home Ales gick in som ny sponsor. Hemmatröjan hade ett rutmönster i två nyanser av rött. De tillhörande vita byxorna hade en röd triangel på vänster ben och strumporna var röda med vit överdel. Bortatröjan var vit med samma mönster som på Tottenhams Hummel-tröjor från 1987. De tillhörande byxorna var röda med en vit triangel i samma stil som hemmabyxorna och strumporna var vita med röd överdel. Umbro-märket var dock placerat längre ner på de vita strumporna.

Vit tröja–röda byxor–vita strumpor var det officiella reservstället, men denna kombination kom man aldrig att använda i någon tävlingsmatch. När Nottingham Forest spelade i sin vita bortatröja använde man istället olika kombinationer av vita eller röda byxor och strumpor. Till exempel spelade laget i vit tröja–röda byxor–röda strumpor borta mot West Ham och Aston Villa. Andra kombinationer som förekom var vit–vit–röd (borta mot Southampton) och helvitt mot Bradford i Ligacupen. I ligapremiären borta mot Everton spelade Forest i röda byxor och strumpor tillsammans med den röda hemmatröjan. Senare, i januari, introducerade man svarta byxor som komplement till den vita bortatröjan. Borta mot Arsenal spelade Forest i vita strumpor tillsammans med den vita tröjan och de svarta byxorna och mot Charlton använde man röda strumpor. Läs mer om Nottingham Forest 1986–1989 på Museum of Jerseys.

Oxford United 1986/87

Oxford United kom att tillhöra nedflyttningskandidaterna under 1986/87. Det började med en 3–0-förlust borta mot Watford i premiären. Efter två oavgjorda samt en 3–1-förlust borta mot Everton tog laget sin första seger, 2–1 borta mot Aston Villa. Innan årets slut hade Oxford vunnit ytterligare fem matcher, men det blev även ytterligare sex förluster. I oktober blev det dessutom två storförluster: 1–6 mot Sheffield Wednesday och 0–4 mot Liverpool. Det nya året började dock bra med en 3–1-seger över Southampton på nyårsdagen 1987, men därefter blev det bara ytterligare fyra segrar. Laget förlorade tio av de nitton sista matcherna samt spelade fem oavgjorda. Det innebar att Oxford United slutade på artonde plats i division ett 1986/87, två poäng före Charlton Athletic på kvalplats.

Oxford United förlorade med 3–0 mot division fyra-laget Aldershot i FA-cupens tredje omgång. I Ligacupens andra omgång vann man dock med 6–0 mot Gillingham följt av 1–1 i returen. Efter en 3–1-seger över Sheffield United blev det sedan förlust med 0–1 mot West Ham United.

Spelarna i Oxford United 1986/87

Ordinarie laguppställning: 1 Steve Hardwick – 2 Dave Langan, 5 Gary Briggs, 6 Malcolm Shotton/John Dreyer/Tommy Caton, 3 John Trewick/John Dreyer – 7 Ray Houghton, 4 Les Phillips, 10 Trevor Hebberd, 11 Kevin Brock – 8 John Aldridge, 9 Billy Whitehurst/David Leworthy.

Mittbacken Gary Briggs var den som spelade mest med 40 av de 42 ligamatcherna. John Aldridge blev lagets bäste målskytt med femton ligamål trots att han såldes till Liverpool i slutet av januari 1987. Som ersättare till Aldridge värvade Oxford walesaren Dean Saunders från Brighton i mars. Han gjorde sex mål på tolv ligamatcher under våren. Ett annat nyförvärv var mittbacken Tommy Caton som anlände från Arsenal i februari 1987. Han spelade från start i de sjutton sista ligamatcherna.

Tröjorna

Oxford United behöll samma matchställ från Umbro 1986/87 som föregående säsong. Sponsorn Wang var kvar, men man lade till texten Computers. Ett par andra skillnader var att klubbmärket inte längre hade någon text och att numren på ryggen hade fått ett Umbro-märke i nederkant. Precis som tidigare var byxor och strumpor i första hand marinblå, men i vissa bortamatcher använde man gula byxor och/eller gula strumpor. Det vita bortastället kom till användning i bortamatcherna mot Watford, Norwich och Wimbledon. I bortamatchen mot Southampton i april introducerade man ett tredje matchställ i ljusblått. Denna match blev dock enda gången som Oxford spelade i ljusblått. Läs mer om Oxford United 1986/87 på Oxford Kits.

Queens Park Rangers 1986/87

Queens Park Rangers åkte på storstryk i säsongens första ligamatch 1986/87 – 1–5 borta mot Southampton. Laget återhämtade sig dock och vann de följande tre matcherna mot Watford (3–2), Aston Villa (1–0) och Newcastle United (2–0). QPR var nu uppe på andra plats i tabellen, men där skulle man inte stanna länge. På de sexton efterföljande matcherna blev det bara två segrar, 2–1 mot Wimbledon och 2–0 mot Tottenham Hotspur i oktober. I mitten av december hade Queens Park Rangers sjunkit till sjuttonde plats, men man avslutade i alla fall året med två segrar, 3–1 mot Coventry City och 1–0 mot Oxford United.

Laget inledde 1987 med en 1–3-förlust borta mot Chelsea på nyårsdagen följt av 0–1 hemma mot mot Everton två dagar senare. QPR kom sedan in i en formtopp med fyra raka segrar, vilket tog upp laget till elfte plats. På de fjorton sista matcherna blev det dock bara två segrar, 3–1 mot Nottingham Forest och 3–0 mot Watford. Laget avslutade sedan säsongen med tre raka förluster, bland annat 1–7 borta mot Sheffield Wednesday i 40:e omgången. Queens Park Rangers kom upp i 50 poäng och slutade på sextonde plats i division ett 1986/87.

I FA-cupens tredje omgång slog Queens Park Rangers ut Leicester City med 5–2. Efter 1–1 mot Luton Town vann sedan QPR med 2–1 efter omspel, men i femte omgången blev det förlust med 1–2 mot Leeds United. I Ligacupens andra omgång slog QPR ut Blackburn Rovers efter 2–1 hemma och 2–2 borta, men i nästa omgång blev det förlust med 1–0 mot Charlton Athletic.

Spelarna i Queens Park Rangers 1986/87

Ordinarie laguppställning: 1 David Seaman – 2 Warren Neill, 5 Alan McDonald, 6 Gary Chivers/Terry Fenwick, 3 Ian Dawes/Robbie James – 7 Sammy Lee, 4 Martin Allen, 8 Robbie James/Mike Fillery, 11 Wayne Fereday – 9 Gary Bannister, 10 John Byrne.

David Seaman tog över som förstemålvakt i Queens Park Rangers denna säsong. Han anlände från Birmingham City för 225 000 pund i augusti 1986. Seaman var den i laget som spelade mest med totalt 48 av de 49 liga- och cupmatcherna (han missade en ligamatch). Tidigare förstemålvakten Paul Barron lånades ut till Reading i december. Förutom Seaman var även mittfältaren Sammy Lee (Liverpool) och anfallaren Alan Brazil (Coventry City) nya i laget. Den senare var dock skadedrabbad och deltog bara i fyra ligamatcher. Gary Bannister blev lagets bäste målskytt med totalt sexton mål varav femton i ligan. Han irländske anfallskollega John Byrne stod för fjorton mål varav elva i ligan.

Tröjorna

Adidas levererade tröjorna till Queens Park Rangers 1986/87. Tröjorna var i stort sett likadana som tidigare, men man hade en ny sponsor i form av Blue Star Garages.

Sheffield Wednesday 1986/87

Sheffield Wednesday inledde säsongen 1986/87 med att spela oavgjort 1–1 borta mot nykomlingen Charlton Athletic. Efter ytterligare en oavgjord, denna gång 2–2 hemma mot blivande mästarna Everton, tog laget sin första trepoängare när man besegrade Chelsea med 2–0 hemma på Hillsborough. Sheffield Wednesday fick en bra start på säsongen och förlusten borta mot Arsenal (0–2) i nästa omgång var lagets enda nederlag på de nio första matcherna. Efter storsegern med 6–1 mot Oxford United i nionde omgången var man uppe på fjärde plats i tabellen. Nu började dock formen att dala, och på de kommande elva matcherna blev resultaten blandade: fyra segrar, fyra oavgjorda och tre förluster. Laget avslutade sedan året med två 0–1-förluster mot Manchester City respektive Liverpool.

Det blev sedan ytterligare fem förluster och bara tre oavgjorda på de kommande åtta matcherna. På dessa matcher gjorde laget bara fyra mål och den tredje januari åkte man på säsongens största förlust när man föll med 1–6 borta mot Leicester City. I början av mars hade Wednesday sjunkit till femtonde plats, men därefter lyckades man äntligen vinna ett par matcher. Först blev det 1–0 hemma mot Manchester United och sedan 2–0 borta mot West Ham United. Uppgången var dock bara tillfällig och laget förlorade sedan fyra matcher i rad.

Det återstod nu sex matcher och man lyckades vinna tre gånger och spela oavgjort två gånger. I hemmamatchen mot Queens Park Rangers den andra maj vann Wednesday dessutom med hela 7–1. Det var den största hemmasegern i ligan denna säsong. Efter att ha besegrat Aston Villa med 2–1 borta blev det förlust med 0–2 hemma mot Wimbledon i sista matchen. Sheffield Wednesday slutade därmed på trettonde plats i division ett 1986/87.

Kvartsfinal i FA-cupen

I FA-cupen slog Sheffield Wednesday ut Derby County (1–0) i tredje omgången. Därefter fick man bara 1–1 mot division tre-laget Chester City, men i omspelet blev det seger med 3–1. Det blev sedan återigen 1–1, denna gång mot West Ham, men seger med 2–0 i omspelet tog laget till kvartsfinal. Där blev det dock förlust med 1–3 mot Coventry City. I Ligacupens andra omgång blev det en enkel seger över division fyra-laget Stockport County – 3–0 hemma och hela 7–0 i returen. Det blev dock storförlust med 4–0 mot Everton i nästa omgång. Sheffield Wednesday deltog även i Full Members’ Cup 1986/87, men åkte ut direkt i tredje omgången efter 0–1 mot division två-laget Portsmouth.

Spelarna i Sheffield Wednesday 1986/87

Ordinarie laguppställning: 1 Martin Hodge – 2 Mel Sterland, 4 Paul Hart/Mark Smith/Larry May, 5 Lawrie Madden, 3 Nigel Worthington/Glynn Snodin – 7 Brian Marwood, 6 Mark Chamberlain/Nigel Worthington, 8 Gary Megson, 11 Gary Shelton – 9 Lee Chapman, 10 Carl Shutt/David Hirst.

Målvakten Martin Hodge spelade samtliga 52 liga- och cupmatcher under säsongen. Av utespelarna var anfallaren Lee Chapman den som spelade mest med totalt 49 matcher varav 41 i ligan. Han blev även lagets bäste målskytt med 22 mål varav 19 i ligan. Bland de nya spelarna i laget fanns anfallarna David Hirst (Barnsley) och Carl Bradshaw (egen produkt). I februari anlände även mittbacken Larry May från Barnsley. Han ersatte Paul Hart som i slutet av december hade sålts till Birmingham City.

Tröjorna

Umbro levererade tröjorna och sponsor var Finlux. Tröjorna var i stort sett likadana som föregående säsong, men den kortärmade varianten hade något smalare ränder. Till 1986/87 fick Sheffield Wednesday ett nytt bortaställ. Tröjan var silverfärgad med smala lila och vita diagonala ränder på framsidan. Tillhörande byxor och strumpor var lila.

Wimbledon 1986/87

Wimbledon hade kommit trea i division två och spelade därför i högsta divisionen 1986/87. Det var första gången i klubbens historia som laget befann sig på översta nivån i seriesystemet. Efter att ha förlorat med 1–3 i ligapremiären borta mot Manchester City vann Wimbledon fyra matcher i rad. Laget toppade nu tabellen, men åtta förluster på elva matcher gjorde att man sjönk till fjortonde plats. Wimbledon skulle dock hitta formen igen. Det blev fyra segrar på de sex sista matcherna före nyår. Bland annat besegrade man både Manchester United hemma (1–0) och Chelsea borta (4–0).

Wimbledon inledde 1987 med en 1–3-förlust borta mot Arsenal på nyårsdagen, men på de återstående nitton matcherna blev det bara ytterligare tre förluster. Mellan femtonde februari och sjunde april spelade laget nio raka matcher utan förlust. Den 28:e mars stod Wimbledon för en riktig skräll när man besegrade Liverpool med 2–1 på Anfield. Laget klättrade upp till åttonde plats, men ett par förluster hemma mot Arsenal (1–2) och borta mot Oxford United (1–3) gjorde att man sjönk ett par placeringar. Avslutningen av säsongen blev dock lyckad. Efter 2–2 hemma mot Tottenham Hotspur avslutade laget med fyra raka segrar. Precis som under hösten besegrade man både Manchester United (1–0 borta på Old Trafford!) och Chelsea (2–1 hemma på Plough Lane). Wimbledon slutade därmed på sjätte plats i division ett 1986/87.

I Ligacupens andra omgång ställdes Wimbledon mot Cambridge United. Första mötet i Cambridge slutade 1–1, och i returen i London blev det också oavgjort, denna gång 2–2. Det innebar att Cambridge gick vidare på fler gjorda bortamål. I FA-cupen slog Wimbledon ut först Sunderland (2–1) och sedan Portsmouth (4–0). Därefter besegrade man blivande ligamästarna Everton med 3–1, men i kvartsfinalen blev det förlust med 0–2 mot Tottenham.

Spelarna i Wimbledon 1986/87

Ordinarie laguppställning: 1 Dave Beasant – 2 Kevin Gage, 5 Brian Gayle, 6 Andy Thorn, 3 Nigel Winterburn – 7 Dennis Wise, 4 Steve Galliers/Vinnie Jones, 10 Lawrie Sanchez, 11 Glyn Hodges/Carlton Fairweather – 8 Alan Cork/Andy Sayer, 9 John Fashanu.

Målvakten Beasant och vänsterbacken Winterburn spelade samtliga 42 ligamatcher. John Fashanu blev lagets bäste målskytt med elva ligamål. Steve Galliers inledde som ordinarie på mittfältet, men förlorade sin plats när Vinnie Jones anlände från Wealdstone i november 1986. Galliers blev sedermera utlånad till Bristol Rovers. Alan Cork hade en ordinarie plats i anfallet under första hälften av säsongen, men i slutet av december tog Andy Sayer över hans plats.

Tröjorna

Spall levererade tröjorna till Wimbledon 1986/87 och sponsor var bryggeriet Truman. Hemmatröjan var blå med ett gult fält upptill och hade gul V-hals och gula muddar med två blå ränder. Byxorna var blå med en gul rand på sidan och strumporna var blå med tre gula ränder upptill. Reservstället var rött med gröna detaljer och hade samma design som hemmastället.

Hamburger SV 1982/83

Hamburger SV inledde säsongen 1982/83 på samma sätt som man avslutat föregående säsong, det vill säga med arton ligamatcher utan förlust. Mellan den 30:e januari 1982 och 22:a januari 1983 spelade laget 36 ligamatcher utan en enda förlust. Sviten bestod av 20 segrar och sexton oavgjorda och var rekord i Bundesliga ända till 2013 då Bayern München övertog rekordet. Säsongens första förlust kom den 29:e januari 1983 då Hamburg föll med 3–2 borta mot Werder Bremen. Det blev även förlust med 2–0 borta mot Arminia Bielefeld den femte mars, men på de tolv avslutande matcherna förblev laget obesegrat. Precis som 1981/82 förlorade laget alltså inte en enda match på hemmaplan. Därmed vann Hamburger SV Bundesliga 1982/83 och försvarade sin ligatitel. Laget tog 52 poäng, lika många som Werder Bremen, men hade bättre målskillnad.

Ordinarie laguppställning: Uli Stein – Manfred Kaltz, Holger Hieronymus, Ditmar Jakobs, Bernd Wehmeyer – Jimmy Hartwig, Jürgen Groh, Wolfgang Rolff, Felix Magath – Jürgen Milewski/Lars Bastrup, Horst Hrubesch.

Nya i laget var mittfältaren Wolfgang Rolff från Fortuna Köln och danske anfallaren Allan Hansen från Odense. Den senare spelade dock bara tretton ligamatcher denna säsong. Målvakten Uli Stein, vänsterbacken Wehmeyer och mittfältaren Magath spelade samtliga 34 ligamatcher. Horst Hrubesch blev lagets bäste målskytt med arton ligamål.

I tyska cupen fick Hamburg oavgjort, 1–1, mot MSV Duisburg, men i omspelet blev det en klar seger med 5–0. Därefter besegrade man Werder Bremen med 3–2, men i åttondelsfinalen föll Hamburg med 2–1 mot Hertha Berlin.

Hamburger SV vinner Europacupen 1982/83

Desto bättre gick det för Hamburger SV i Europacupen 1982/83. Första omgången bjöd på ett heltyskt möte mot Dynamo Berlin som representerade Östtyskland. Det blev 1–1 i första mötet i Berlin, och i returen segrade Hamburg med 2–0. I nästa omgång väntade grekiska Olympiakos från Pireus. Efter en 1–0-seger hemma följt av 4–0 borta tog sig Hamburg vidare till kvartsfinal. Dessa spelades i mars 1983 och motståndare var Dynamo Kiev. I första mötet i Kiev vann tyskarna med 3–0 efter ett hattrick av dansken Lars Bastrup. Även i returen blev det seger för bortalaget. Det sovjetiska laget vann med 2–1, men Hamburg gick alltså vidare med sammanlagt 4–2.

Real Sociedad stod för motståndet i semifinalerna och första matchen i San Sebastian slutade 1–1. Hamburg vann sedan returen med 2–1 och tog sig till final mot Juventus. Redan i matchens nionde minut fick Hamburgs mittfältsstjärna Felix Magath på ett kanonskott som letade sig in i bortre krysset. Några fler mål blev det inte och Hamburger SV kunde titulera sig Europacupvinnare 1982/83.

Laguppställning Europacupfinalen 1983: 1 Uli Stein – 2 Manfred Kalts, 4 Ditmar Jakobs, 5 Holger Hieronymus, 3 Bernd Wehmeyer – 8 Jürgen Groh, 6 Wolfgang Rolff, 10 Felix Magath, 7 Jürgen Milewski – 11 Lars Bastrup (ut 55), 9 Horst Hrubesch; avbytare: 12 Thomas von Heesen (in 55).

Tröjorna

Hamburger SV behöll samma tröjor 1982/83 som föregående säsong. I sista ligamatchen, borta mot Schalke 04 den fjärde juni 1983, använde man dock en annan tröjmodell. Denna hade tre vågräta ränder i olika tjocklek över bröstet. Numren på ryggen var också i en annan stil än på de andra tröjorna. I Europacupfinalen var inte tröjreklam tillåtet och Hamburg ersatte därför BP-logotypen med klubbens initialer HSV.