Charlton Athletic inledde säsongen 1988/89 med tre stycken 0–3-förluster på de fyra första ligamatcherna. Enda segern så långt kom i andra omgången då man besegrade West Ham med 3–1 borta i Londonderbyt. På de följande sex matcherna blev det två segrar och fyra oavgjorda. Segrarna kom borta mot Norwich City (3–1) och hemma mot Sheffield Wednesday (2–1). Charlton låg nu på trettonde plats i tabellen, men efter segern över Wednesday kom laget ini en formsvacka. Det blev sex förluster och inte en enda seger på tio matcher vilket gjorde att man hamnade under nedflyttningsstrecket. I mitten av januari började dock Charlton att komma igen, och tre segrar på fem matcher gjorde att man klättrade upp till fjortonde plats. Det blev också slutplaceringen för Charlton Athletic 1988/89 efter att man avslutat säsongen med fyra segrar, tre oavgjorda och sex förluster.
I FA-cupen slog Charlton ut division två-laget Oldham Athletic (2–1) samt Kettering Town (2–1) från femte nivån i seriesystemet. Därefter blev det dock förlust med 0–1 mot West Ham. I Ligacupen slog Charlton ut Northampton Town efter 1–1 borta och 2–1 hemma, men sedan föll man med 2–1 mot Queens Park Rangers.
Spelarna i Charlton Athletic 1988/89
Bland de nya spelarna i laget fanns mittbackarna Colin Pates från Chelsea och Tommy Caton från Oxford United. Den senare spelade dock bara tretton ligamatcher från start. Flest matcher spelade målvakten Bob Bolder och högerbacken John Humphrey som båda spelade från start i samtliga 38 ligamatcher. Paul Williams blev lagets bäste målskytt med tretton ligamål.
Tröjorna
Admiral tog över efter Adidas som tröjleverantör till Charlton Athletic 1988/89. Sponsor var precis som tidigare The Woolwich. Tröjorna hade ett rutmönster i tyget samt en överlappande rund hals i vitt, svart och rött. Hemmastället bestod av röda tröjor, vita byxor och vita strumpor. Man hade även två reservställ, ett grått och ett gult, båda i samma stil som hemmastället.
Efter en säsong i tvåan var Aston Villa tillbaka i högsta serien 1988/89. I ligapremiären blev det oavgjort 2-2 mot Millwall som också var nykomling. Sedan besegrade man blivande mästarna Arsenal med 3–2 på Highbury. Efter fyra oavgjorda och två förluster tog man sedan två raka segrar hemma på Villa Park: 2–0 mot Everton och 2–1 mot Tottenham Hotspur. Fram till nyår blev det sedan ytterligare två segrar samt tre oavgjorda och fyra förluster. Vid årsskiftet låg Aston Villa på trettonde plats i tabellen.
Första matchen efter nyår slutade med en 1–0-förlust borta mot Liverpool. Laget vann sedan fyra matcher och spelade oavgjort fem gånger under vårsäsongen, men det blev också ytterligare nio förluster. Det innebar att Aston Villa slutade på sjuttonde plats i division ett 1988/89. Laget var bara en poäng före Middlesbrough som åkte ur.
Aston Villa slog ut Crewe Alexandra med 3–2 i FA-cupens tredje omgång, men därefter förlorade man med 1–0 mot Wimbledon. I Ligacupen slog man ut lokalkonkurrenten Birmingham City efter seger med 2–0 borta och sedan hela 5–0 i returen. Aston Villa fortsatte sedan med att besegra Millwall (3–1) och Ipswich Town (6–2) innan man föll med 2–1 mot West Ham i kvartsfinalen. Laget deltog även i Simod Cup. Precis som i Ligacupen blev det storseger över Birmingham City, denna gång med 6–0. I andra omgången förlorade man dock med 2–1 mot Derby County.
Spelarna i Aston Villa 1988/89
Ordinarie laguppställning: 1 Nigel Spink – 2 Chris Price, 5 Derek Mountfield, 6 Martin Keown, 3 Stuart Gray – 4 Kevin Gage, 7 Andy Gray, 10 Gordon Cowans, 11 Tony Daley – 8 David Platt, 9 Alan McInally.
Förutom Warren Aspinall som såldes till Portsmouth behöll Aston Villa samma spelare som hade tagit klubben upp i division ett. Man förstärkte också laget med några spelare. Gordon Cowans återvände till Aston Villa efter tre år i italienska Bari. Dessutom värvade man högerbacken Chris Price (Blackburn Rovers) och mittbacken Derek Mountfield (Everton). I december lämnade Garry Thompson (Watford) och Gary Shaw (Austria Klagenfurt) klubben och i februari sålde man Andy Gray till Queens Park Rangers. Aston Villa värvade även två spelare i januari och februari: Nigel Callaghan (Derby County) och Ian Ormondroyd (Bradford City). David Platt spelade från start i samtliga 47 liga- och cupmatcher denna säsong. Alan McInally blev lagets bäste målskytt med totalt 22 mål varav 14 i ligan.
Tröjorna
Aston Villa behöll samma matchställ från Hummel som man använde under föregående säsong. Man kombinerade dock elementen från hemma- respektive bortaställen annorlunda. Under 1988/89 bestod därför Aston Villas hemmaställ av vinröda/ljusblå tröjor, vinröda byxor och ljusblå strumpor. Bortastället å sin sida bestod av vita/ljusblå tröjor, vita byxor och vita strumpor. Precis som under 1987/88 hände det dock att man kombinerade tröjor, byxor och strumpor olika på bortaplan beroende på motståndarlagens färger.
Inför säsongen 1987/88 tog Graham Taylor från Watford över som manager för Aston Villa. Klubben hade åkt ner i division två och siktade på en snabb återkomst till ettan. Taylor fick dock ingen vidare start med tre förluster och bara en seger på de sju första ligamatcherna. Men sen kom laget igång ordentligt. På de följande tjugofyra matcherna blev det bara en förlust och Aston Villa klättrade från nittonde till första plats i tabellen. Under våren kom formen sedan av sig och man förlorade sex av nio matcher. På de fyra sista matcherna blev det två segrar och två oavgjorda. Det gjorde att Aston Villa slutade på andra plats i division två 1987/88 och tog steget tillbaka till högsta serien.
I FA-cupen slog Aston Villa ut Leeds United (2–1) i tredje omgången, men därefter åkte man ut efter 0–2 mot Liverpool. Det blev seger med 1–0 både borta och hemma mot Middlesbrough i Ligacupens andra omgång. Sedan slog man ut Tottenham Hotspur med 2–1 innan man åkte ur cupen efter förlust med 1–2 mot Sheffield Wednesday.
Spelarna i Aston Villa 1987/88
Målvakten Nigel Spink och högerbacken Kevin Gage spelade från start i samtliga 51 liga- och cupmatcher under säsongen. Warren Aspinall blev bäste målskytt med totalt tretton mål varav elva i ligan och två i Ligacupen.
Under sommaren 1987 värvade Aston Villa Kevin Gage från Wimbledon, mittbacken Steve Sims från Watford samt skotske anfallaren Alan McInally från Celtic. Från Lincoln City anlände i augusti även målvakten Lee Butler som fick agera reserv bakom Nigel Spink. Senare under hösten förstärkte man laget med mittfältarna Andy Gray (inte att förväxla med den mer kände skotske anfallaren med samma namn) från Crystal Palace, Stuart Gray från Barnsley, Mark Lillis från Derby County samt David Hunt från Notts County. Graham Taylor värvade även två spelare i januari och februari: Gareth Williams (Gosport Borough) och David Platt (Crewe Alexandra).
Tröjorna
Inför 1987/88 tog Hummel över efter Henson som tröjleverantör till Aston Villa. De nya matchställen var i samma stil som Danmark använde under VM 1986. I England fick även Coventry City och Southampton denna design. På ena halvan av Aston Villas tröjor var det ljusblå och vinröda ränder och på andra halvan var det ränder i två nyanser av vinrött. Bortatröjan var i samma stil fast med ljusblå/vita respektive vita/grå ränder. Till hemmatröjan valde man i första hand vita byxor och strumpor medan bortastället bestod av vinröda byxor och ljusblå strumpor. I vissa bortamatcher blandade man dock element från hemma- och bortaställen för att undvika färgkrockar med motståndarna. Till exempel kunde man använde de vinröda byxorna tillsammans med hemmatröjan eller de vita byxorna tillsammans med bortatröjan.
Arsenal inledde ligasäsongen 1988/89 med att vända ett 0–1-underläge till seger med 5–1 mot Wimbledon på Plough Lane. Stor bidragande orsak till vändningen var Alan Smith som svarade för ett hattrick. Det blev sedan förlust med 2–3 i hemmapremiären mot Aston Villa på Highbury en vecka senare. I tredje omgången var det dags för nästa Londonderby mot ärkerivalen Tottenham Hotspur på White Hart Lane. Arsenal vann med 3–2 i en match där samtliga mål tillkom i första halvlek. Efter 2–2 hemma mot Southampton kom säsongens andra förlust, 2–1 borta mot Sheffield Wednesday.
Arsenal låg sjua i tabellen efter fem omgångar, men i början av oktober inledde man en sju matcher lång förlustfri svit. Det blev sex segrar samt oavgjort 1–1 borta mot Luton Town. Bland segrarna fanns två 4–1-vinster på bortaplan, mot West Ham respektive Nottingham Forest. Laget hade nu klättrat upp till andra plats. Denna placering behöll man trots en 2–1-förlust borta mot Derby County samt två oavgjorda, 1–1 hemma mot Liverpool och 0–0 borta mot Norwich City.
Arsenal vann sedan fem raka matcher och gick upp i serieledning. Man inledde segersviten med 2–1 hemma mot Manchester United den sjuttonde december och i första matchen efter nyår slog man Tottenham för andra gången, denna gång med 2–0 hemma på Highbury. Det blev sedan två oavgjorda och däremellan ytterligare två segrar, men efter elva matcher utan förlust föll Arsenal med 1–0 borta mot Coventry City.
Laget var nu inne i en period där man hade svårt att vinna matcher. Efter nederlaget mot Coventry blev det bara två segrar på sex matcher, men därefter vann man fyra raka matcher. Den första maj tog Arsenal sin största seger för säsongen när man slog Norwich City med 5–0. Det blev emellertid förlust med 1–2 hemma mot Derby County den trettonde maj, och fyra dagar senare fick man bara 2–2 mot Wimbledon. Laget tappade därför serieledningen till Liverpool med bara en match kvar att spela.
Avgörandet på Anfield
På grund av Liverpools tajta spelschema hade matchen mot Arsenal på Anfield skjutits upp till den 26:e maj 1989. Denna match kom att bli helt avgörande för utgången av ligan. Arsenal låg tre poäng bakom Liverpool och behövde vinna med två måls marginal för att gå förbi. En till synes hopplös uppgift då hemmalaget inte hade förlorat med två mål på Anfield på tre år. Arsenal hade dessutom inte vunnit på Anfield på femton år.
Efter första halvlek var matchen fortfarande mållös, men sju minuter in i andra halvlek nickade Alan Smith in 1–0 för Arsenal. Londonlaget behövde dock ytterligare ett mål och matchuret passerade nittio minuter. Efter en Liverpoolhörna slog högerbacken Lee Dixon en långboll upp till Alan Smith. Han nickade vidare till Michael Thomas som kom farande från sin mittfältsposition. Thomas tog sig igenom Liverpools försvar, kom fri med målvakten Grobbelaar och placerade bollen i nät. 2–0 till Arsenal och sekunderna senare blåste domaren av matchen. Den mest dramatiska avslutningen i ligans historia, som den engelske tv-kommentatorn Brian Moore uttryckte det, var ett faktum. Båda lagen slutade på 76 poäng och med +37 i målskillnad. Arsenal blev dock ligamästare 1988/89 tack vare fler gjorda mål, 73 mot Liverpools 65. Det var klubbens nionde ligatitel och den första på arton år.
Arsenal i FA-cupen och Ligacupen 1988/89
I Ligacupen, som för division ett-klubbarnas del inleddes med andra omgången i september 1988, slog Arsenal ut Hull City efter seger med 2–1 borta och 3–0 hemma. Därefter blev det oavgjort två gånger om mot Liverpool, 1–1 på Anfield och 0–0 på Highbury. Liverpool vann sedan omspelet på Villa Park i Birmingham med 2–1. Inte heller i FA-cupen gick det något vidare för Arsenal. När man gick in i turneringen i tredje omgången i januari 1989 stod West Ham för motståndet. Matchen på Upton Park slutade 2–2 och även denna match gick till omspel. Inte heller denna gång hade Arsenal någon lycka utan åkte ur FA-cupen efter förlust med 0–1 på Highbury.
Under hösten 1988 deltog Arsenal även i Football League Centenary Trophy. Det var en turnering för att fira engelska ligans hundraårsjubileum och spelades i form av en ren utslagsturnering. Deltagande lag var de åtta bästa ligalagen från föregående säsong. Arsenal slog ut Queens Park Rangers med 2–0 i kvartsfinalen och sedan besegrade man även Liverpool med 2–1 i semifinalen. Finalen mot Manchester United spelades på Villa Park i Birmingham. Arsenal vann med 2–1 och fick som belöning en prischeck på 50 000 pund.
Ordinarie laguppställning: 1 John Lukic – 2 Lee Dixon, 5 David O’Leary, 6 Tony Adams, 3 Nigel Winterburn – 7 David Rocastle, 4 Michael Thomas, 8 Kevin Richardson, 11 Brian Marwood – 9 Alan Smith, 10 Paul Merson.
I slutet av säsongen satte manager George Graham in Steve Bould som en tredje mittback med tröja nummer tio på bekostnad av Marwood eller Merson. Lukic, Winterburn och Rocastle spelade samtliga 48 tävlingsmatcher under säsongen. Dessutom spelade Alan Smith alla utom två ligamatcher. Han gjorde 23 ligamål (plus två i Ligacupen) och blev skyttekung i division ett.
Under sommaren 1988 gick vänstermittfältaren Graham Rix över till franska Caen på fri transfer. George Graham sålde även mittfältaren Steve Williams till Luton Town och i december lämnade vänsterbacken Kenny Sansom klubben för spel i Newcastle United. Ny i klubben var mittbacken Steve Bould från Stoke City.
Tröjorna
Adidas levererade nya tröjor till Arsenal 1988/89. Dessa hade raglanärmar, det vill säga sömmen gick diagonalt från armhålan upp till nacken. Hemmatröjan var röd med vita ärmar med de klassiska tre Adidas-ränderna i rött med marinblå bårder. Tröjan hade en vit V-hals med en röd och marinblå bård. Byxorna var vita med tre vita ränder med röda bårder på en marinblå panel på vardera sida. Tröjor och byxor var alltså nya, men man behöll samma strumpor som de senaste två säsongerna, det vill säga röda med tre marinblå ränder upptill.
Bortastället var i samma stil som hemmastället fast gult och marinblått. Arsenal är ju känt för sina kontrasterande ärmar på hemmatröjan, men detta var faktiskt första gången som det förekom även på bortatröjan.
Real Sociedad inledde säsongen 1980/81 med en 3–2-förlust borta mot Valencia. Under höstsäsongen blev det ytterligare fyra förluster, men man vann också åtta matcher och spelade fyra oavgjorda. Det gjorde att laget låg på fjärde plats i tabellen efter halva säsongen. Efter nyår vann Real Sociedad tre raka matcher, men därefter blev det tre förluster och en oavgjord på de följande fyra matcherna. På grund av den fyra matcher långa formsvackan sjönk laget till sjunde plats, men sedan kom man igång ordentligt. Det blev åtta segrar och två oavgjorda på de tio sista ligamatcherna. Den starka avslutningen gjorde att Real Sociedad gick upp i topp och kunde titulera sig ligamästare 1980/81, klubbens första ligatitel någonsin. Laget tog lika många poäng (45) som Real Madrid, men Real Sociedad hade bättre resultat i de inbördes mötena.
I UEFA-cupens första omgång 1980/81 slog Real Sociedad ut ungerska Újpesti Dózsa efter 1–1 borta och seger med 1–0 hemma. Det blev sedan 1–1 även borta mot Zbrojovka Brno från Tjeckoslovakien, men baskerna vann returen på hemmaplan med 2–1. Det europeiska äventyret tog dock slut i åttondelsfinalerna mot belgiska Lokeren. Belgarna vann med 1–0 hemma och returen i San Sebastián slutade 2–2.
Efter uttåget ur UEFA.cupen gick Real Sociedad in i tredje omgången av spanska cupen, Copa del Rey. Där slog man ut Cádiz efter 1–1 hemma och seger med 1–0 borta. I nästa omgång blev det dock förlust med 2–1 borta mot Sevilla följt av 1–1 i returen.
Spelarna i Real Sociedad 1980/81
Ordinarie laguppställning: Luis Arconada – Genaro Celayeta, Alberto Górriz, Ignacio Kortabarría, Julio Olaizola – Perico Alonso, José Diego, Jesús María Zamora – Roberto López Ufarte, Jesús María Satrústegui, Santiago Idígoras.
Målvakten Arconada spelade samtliga 44 tävlingsmatcher under säsongen. Även mittfältaren Zamora spelade alla 34 ligamatcher men missade en match i UEFA-cupen. Bästa målskytt blev Satrústegui med totalt nitton mål varav sexton i ligan.
Tröjorna
Adidas levererade tröjorna till Real Sociedad 1980/81. Hemmatröjan var blåvitrandig med vit krage, vita ärmar samt tre blå ränder längs ärmarna. Byxorna var vita med tre blå ränder längs sidorna och strumporna var helt blå.
Real Madrid hade en ojämn höstsäsong 1980/81. Under första hälften av säsongen blev det åtta segrar, tre oavgjorda och sex förluster. Största segern kom i andra omgången när man besegrade Athletic Bilbao med 7–1. De ojämna resultaten gjorde att Real bara låg sexa i tabellen vid årsskiftet.
Efter nyår inledde man vårsäsongen med två segrar och två oavgjorda, men därefter följde två raka förluster. Först blev det 1–2 hemma mot Español och sedan 0–4 borta mot Sporting Gijón. Storförlusten i Gijón verkar dock ha fått Real Madrid att vakna till liv. Efter det avslutade man säsongen med tio segrar på de elva sista matcherna. Enda förlusten kom borta mot blivande mästarna Real Sociedad som vann med 3–1 i 27:e omgången. Den starka avslutningen gjorde att Real Madrid klättrade upp till en slutlig andraplats i La Liga 1980/81. Laget tog lika många poäng (45) som Real Sociedad som tog hem ligatiteln tack vare fler mål i de inbördes mötena med Real Madrid.
I höstens Europacupmatcher slog Real Madrid ut irländska Limerick (seger med 2–1 borta och 5–1 hemma) och ungerska Budapest Honvéd (seger med 1–0 hemma och 2–0 borta). I kvartsfinalerna i mars 1981 mötte man Spartak Moskva. Första mötet i Moskva blev mållöst, men Real vann returen med 2–0. Därefter fick man möta italienska Inter i semifinalerna. En 2–0-seger hemma räckte för att ta sig till final. Italienarna vann returen med 1–0, men Real vann alltså mötet med sammanlagt 2–1. I finalen på Parc des Princes i Paris stod engelska mästarna Liverpool för motståndet. Matchen var länge mållös, men med mindre än tio minuter kvar gjorde Liverpools vänsterback Alan Kennedy målet som gav engelsmännen segern.
På grund av att laget deltog i Europacupen gick Real Madrid in i spanska cupen först i åttondelsfinal. Där slog man ut Recreativo de Huélva efter 1–1 borta och seger med 4–1 hemma. Real åkte dock ur cupen i kvartsfinal mot Sporting Gijón efter 1–1 borta och förlust med 2–3 hemma.
Spelarna i Real Madrid 1980/81
Laguppställning Europacupfinalen 1981: 1 Agustín – 2 Rafael García Cortés (16 Francisco Pineda, 87), 5 Andrés Sabido, 10 Antonio García Navajas, 3 José Antonio Camacho – 4 Uli Stielike, 6 Vicente del Bosque, 8 Ángel – 7 Juanito, 9 Santillana, 11 Laurie Cunningham; avbytare 12 Miguel Ángel (målvakt), 13 Isidoro San José, 14 Isidro, 15 Francisco García Hernández.
Vänsterbacken Camacho spelade samtliga minuter av de 47 tävlingsmatcherna under säsongen. Juanito gjorde 24 mål varav nitton i ligan. De nitton ligamålen gav en andraplats i skytteligan bakom Barcelonas Quini. Dessutom stod Santillana för totalt sjutton mål varav tretton i ligan.
Tröjorna
Den vita hemmatröjan och den blå bortatröjan av märket Mont-halt var likadan som tidigare. I Europacupfinalen presenterade dock Real Madrid sina nya tröjor från Adidas. Dessa hade tre lila ränder längs ärmarna, men Adidas-märket syntes inte till. Detta hade man täckt över med en tygbit. Orsaken var att Horst Dassler (son till Adidas grundare Adolf ”Adi” Dassler) hade övertalat UEFA att förbjuda tröjtillverkarnas logotyper i finalen. Real Madrid hade redan förberett för detta medan Liverpool fick veta det strax innan match. Engelsmännen var därför tvungna att tejpa över Umbro-märket på sina tröjor och byxor i omklädningsrummet innan matchen kunde dra igång.
Under höstsäsongen 1980/81 vann Valencia elva av sjutton ligamatcher. Därtill blev det två oavgjorda och fyra förluster. Det gjorde att man bara hade Atlético Madrid före sig i tabellen efter halva säsongen. De största segrarna kom mot Barcelona och Salamanca (båda 3–0) samt mot Osasuna och Las Palmas (båda 4–1). Under vårsäsongen tappade emellertid Valencia formen en aning. På de fyra första matcherna efter nyår blev det en förlust och tre oavgjorda. Efter två segrar (1–0 mot Salamanca och 3–0 mot Zaragoza) spelade laget fem matcher utan att vinna – tre förluster och två oavgjorda. På de sex avslutande matcherna blev det sedan fyra segrar samt en oavgjord och en förlust. Det innebar att Valencia slutade på fjärde plats i La Liga 1980/81 och fick en plats i UEFA-cupen 1981/82.
Valencia åkte ur tidigt i de cuper som laget deltog i 1980/81. Efter segern i Cupvinnarcupen 1980 fick man chansen att försvara titeln och i första omgången slog Valencia ut Monaco efter seger med 2–0 och sedan oavgjort 3–3 i returen. I andra omgången mötte man Carl Zeiss Jena och östtyskarna vann med första matchen med 3–1 hemma. Valencia vann returen med 1–0 vilket innebar att det östtyska laget gick vidare med sammanlagt 3–2.
Efter att ha blivit utslaget ur Cupvinnarcupen gick Valencia in i spanska cupens andra omgång. Där förlorade man första matchen mot Albacete med 1–0, men Valencia vände till seger med 2–0 i returen. Det blev sedan 2–2 hemma mot Sevilla, men efter förlust med 1–0 borta var Valencia utslaget.
Valencia deltog även i den europeiska supercupen i november och december 1980. Där mötte man Nottingham Forest som hade vunnit Europacupen ett halvår tidigare. Engelsmännen vann med 2–1 hemma på City Ground, men Valencia gjorde matchens enda mål i returen på Luis Casanova-stadion. Dubbelmötet slutade därmed 2–2 och Valencia tog hem titeln tack vare fler gjorda bortamål.
Spelarna i Valencia 1980/81
Ordinarie laguppställning: José Manuel Sempere – José Carrete, Ricardo Arias, Miguel Tendillo, Manuel Botubot – Enrique Saura, Ángel Castellanos, Daniel Solsona, Javier Subirats – Fernando Morena, Darío Felman.
Målvakten Sempere var tillbaka i klubben efter att ha varit utlånad till Español under 1979/80. Även uruguayanske anfallaren Morena var ny i klubben och kom från Rayo Vallecano. Han blev lagets bäste målskytt med totalt 24 mål varav 16 i ligan. Saura, Castellanos och Subirats spelade flest matcher, totalt 42 av de 44 tävlingsmatcherna. Den argentinske skyttekungen från VM 1978, Mario Kempes, var också kvar i klubben, men han spelade bara arton matcher denna säsong varav tolv i ligan.
Tröjorna
Adidas levererade tröjorna till Valencia 1980/81. Hemmatröjan var helt vit (med undantag för klubbmärket och ett svart Adidas-märke på bröstet) och fanns i två varianter. Den fanns både med krage och rund hals. Även byxorna var helt vita och strumporna var vita med tre svarta ränder upptill. Bortatröjan var röd- och gul-randig och hade ett blått fält upptill samt blå krage. Tillhörande byxor och strumpor var blå.
Sevilla inledde säsongen 1980/81 med åtta segrar på de tretton första ligamatcherna. Laget låg då trea i tabellen, men därefter hade man under en period svårt att vinna matcher. Det blev sju oavgjorda och bara två segrar på de följande tolv matcherna vilket gjorde att man sjönk till åttonde plats. Laget avslutade sedan säsongen med fyra segrar och lika många oavgjorda samt oavgjort 1–1 mot Barcelona i sista matchen. Det innebar att Sevilla slutade på åttonde plats i La Liga 1980/81, samma placering som föregående säsong.
I spanska cupens första omgång slog Sevilla ut Betis Deportivo (Real Betis’ reservlag) efter seger med 5–0 borta och 1–0 hemma. Sedan slog man även ut Betis a-lag genom att vinna med 2–1 hemma och spela 1–1 i returen. I tredje omgången blev det först 1–1 borta mot Valencia, men Sevilla vann returen med 1–0 och tog sig till åttondelsfinal. Där slog man ut Real Sociedad (2–1 hemma, 1–1 borta) och i kvartsfinalen besegrade man Burgos (4–1 hemma, 0–0 borta). Äventyret tog dock slut i semifinalerna där man mötte Sporting Gijón. Sevilla föll med 2–0 borta och returen blev mållös vilket innebar att Sporting gick till final mot Barcelona.
Spelarna i Sevilla 1980/81
Ordinarie laguppställning: Francisco Buyo – Juan María Rivas, Pablo Blanco, Antonio Álvarez, Francisco Sanjosé – Juan Antonio Choya, Juan Carlos Álvarez, Enrique Montero – Yiyi, Carlos Morete, Jorge Orlando López.
Målvakten Buyo var ny i klubben och från Deportivo La Coruña. Sevilla värvade även två argentinare och en brasilianare: anfallarna Jorge Orlando López (från Burgos) och Carlos Morete (från Las Palmas) samt brasilianske mittfältaren Pintinho från Vasco da Gama. Pintinho spelade dock bara tolv ligamatcher från start denna säsong. Buyo, Choya och Yiyi deltog i flest matcher (33 ligamatcher var). Montero och Morete blev lagets bästa målskyttar med sex ligamål var. Tränare var Miguel Muñoz som gjorde sin andra säsong i Sevilla.
Tröjorna
Adidas levererade tröjorna till Sevilla 1980/81. Hemmatröjan var vit med tre röda ränder längs ärmarna samt röd krage. Byxorna var vita med tre röda ränder längs sidorna och strumporna vita med tre röda ränder upptill. Bortastället var i samma stil fast med omvända färger.
Atlético Madrid inledde säsongen 1980/81 med att besegra Valladolid med 5–2 hemma på Vicente Calderón-stadion. Det kom att bli klubbens största seger denna säsong och nyförvärvet Mario Cabrera från Castellón gjorde tre av målen. Under första halvan av säsongen blev det ytterligare tio segrar samt fem oavgjorda. Enda förlusten kom i den tionde omgången då man föll med 4–2 borta mot Barcelona. De fina resultaten gjorde att Atlético toppade tabellen, men under vårsäsongen började laget att svikta. Det blev bara fem segrar och lika många oavgjorda samt sju förluster. Den största förlusten kom hemma mot Real Betis i den tjugotredje omgången, en match som slutade 0–4. Atlético Madrid vann inte en enda av de sju sista matcherna och fick nöja sig med tredje plats i La Liga 1980/81. Tredjeplatsen gjorde dock att man kvalificerade sig för UEFA-cupen 1981/82.
I spanska cupen, Copa del Rey, 1980/81 slog Atlético Madrid ut Moscardó i första omgången efter seger med 2–0 borta och 1–0 hemma. Därefter slog man även ut Calvo Sotelo (seger med 3–1 borta och 1–0 hemma) och Oviedo (0–0 borta och seger med 3–0 hemma). I åttondelsfinalen blev det förlust med 3–0 borta mot Rayo Vallecano och då räckte det inte att man vann returen med 2–0.
Spelarna i Atlético Madrid 1980/81
Ordinarie laguppställning: José Ignacio Aguinaga – Marcelino Pérez, Miguel Ángel Ruiz, Balbino García, Juan Carlos Arteche, Julio Alberto – Dirceu, Quique Ramos – Marcos Alonso, Rubén Cano, Juan José Rubio.
Bland de nya i laget fanns vänsterbacken Julio Alberto som hade kommit tillbaka till klubben efter ett år i Recreativo de Huelva, försvararen Balbino García från Salamanca samt tidigare nämnde Mario Cabrera. Den sistnämnde spelade dock bara sex ligamatcher från start. Balbino samt anfallaren Rubio spelade mest med 33 ligamatcher var. Rubén Cano blev lagets bäste målskytt med tio ligamål.
Tröjorna
Meyba levererade tröjorna till Atlético Madrid 1980/81. Hemmatröjan var rödvitrandig och hade krage i samma färger. Byxorna var blå och strumporna röda med vit överdel.
Sporting Gijón besegrade Real Betis med 2–0 hemma på El Molinón i ligapremiären 1980/81. Efter 1–1 borta mot Hércules slog man även Barcelona med 2–1. Fram till mitten av december blev det dock bara ytterligare två segrar, 4–1 mot Valladolid och 2–0 mot Murcia, båda på hemmaplan. Laget låg då nia i tabellen, men man avslutade höstsäsongen med två stycken 2–1-segrar, hemma mot Las Palmas och borta mot Real Sociedad.
Sporting Gijón inledde vårsäsongen 1981 med en 2–0-förlust borta mot Betis, men sedan tog man sex segrar på nio matcher och klättrade upp till tredje plats. Under denna period vann laget tre raka matcher i februari. Bland annat besegrade man Real Madrid med 4–0. I slutet av säsongen tappade man dock formen och förlorade fyra av de sju sista matcherna. Det innebar att Sporting Gijón slutade på sjunde plats i La Liga 1980/81, fyra placeringar sämre än föregående säsong.
Final i Copa del Rey
Tack vare tredjeplatsen i ligan 1979/80 fick Sporting Gijón delta i UEFA-cupen 1980/81. Det gick dock inget vidare. I första omgångens första match förlorade man med 3–1 borta mot Bohemians från Prag. Spanjorerna vann returen med 2–1, men det tjeckoslovakiska laget gick alltså vidare med sammanlagt 4–3.
Desto bättre gick det i den inhemska cupen Copa del Rey. Eftersom laget deltog i UEFA-cupen stod man över första omgången i spanska cupen och gick direkt in i andra omgången. Där slog man ut Turón efter seger med 6–1 borta och 1–0 hemma. I andra omgången förlorade Sporting med 1–0 borta mot Ponferradina, men i returen blev det seger med hela 8–2. Därefter besegrade man Levante två gånger (2–0 borta och 3–0 hemma) innan man tog sig an Real Madrid i kvartsfinalerna. Första matchen på El Molinón slutade 1–1, men Sporting lyckades vinna returen på Santiago Bernabéu-stadion med 3–2 efter att Abel Díez svarat för ett hattrick.
I semifinalerna besegrade man sedan Sevilla efter 2–0 hemma följt av en mållös retur. Finalen spelades på Vicente Calderón-stadion i Madrid och motståndare var Barcelona. Sporting Gijón föll med 3–1 och katalanerna tog hem sin nittonde spanska cuptitel.
Spelarna i Sporting Gijón 1980/81
Laguppställning spanska cupfinalen 1981: 1 José Aurelio Rivero – 2 José Antonio Redondo, 5 Manuel Enrique Jiménez, 4 Antonio Maceda, 3 Cundi (15 Pedro, 46) – 9 Manuel Mesa, 6 Francisco Uría, 10 Ciriaco Cano, 8 Joaquín Alonso – 7 Abel, 11 Enzo Ferrero; avbytare: 12 Victor Doria, 13 Claudio (målvakt), 14 David, 16 Óscar Ferrero.
Rivero var egentligen reservmålvakt och spelade bara sex ligamatcher denna säsong. Istället var Jesús Castro González förstavalet mellan stolparna och spelade 28 ligamatcher. Uría, Jiménez och Joaquin spelade från start i samtliga 34 ligamatcher. Även Mesa spelade 34 matcher varav 33 från start och ett inhopp. Bland nyförvärven fanns portugisiske anfallaren Fernando Gomes från Porto, men han spelade bara fyra ligamatcher denna säsong. Tränare var Vicente Miera som hade kommit tillbaka till Sporting Gijón efter ett år i Español.
Tröjorna
Adidas levererade tröjorna till Sporting Gijón 1980/81. Hemmatröjan var rödvitrandig och hade krage i samma färger, åtminstone under höstsäsongen. Till vårsäsongen bytte man till tröjor med en helt röd krage och samtidigt flyttade man klubbmärket från vänster till höger. Även byxorna fick sig en uppgradering till våren. Från början var de helt blå, men så småningom lade man till tre vita ränder på sidorna med två röda ränder emellan. Strumporna var röda med tre vita ränder upptill.
