Etikett: Chelsea

Chelsea 1983–1985

Efter fem säsonger i division två tog Chelsea klivet tillbaka till högsta serien. Laget vann division två 1983/84 och gick upp i ettan tillsammans med Sheffield Wednesday och Newcastle United. I cuperna gick det inte lika bra. Uttåg ur FA-cupen direkt i tredje omgången efter förlust mot Blackburn Rovers och i Ligacupen slog man ut Gillingham och Leicester City (den senare efter straffsparksläggning) innan man åkte ut mot West Bromwich Albion. Colin Pates, Kerry Dixon och Eddie Niedzwiecki spelade samtliga 48 tävlingsmatcher och Kerry Dixon, nyförvärv från Reading, blev även bäste målskytt med totalt 34 mål varav 28 i ligan vilket gjorde honom till skyttekung i division två.

Återkomsten i division ett 1984/85 slutade med en sjätteplats, på samma poäng som Arsenal. I FA-cupen slog man ut Wigan Athletic efter omspel, men åkte därefter ut mot Millwall. I Ligacupen slog man däremot ut Millwall i andra omgången och besegrade sedan även Walsall (efter omspel), Manchester City samt Sheffield Wednesday (även det efter omspel). I semifinalen blev det dock förlust mot Sunderland. Nigel Spackman spelade samtliga 55 tävlingsmatcher och Kerry Dixon stod för totalt 36 mål varav 24 i ligan vilket gjorde att han blev skyttekung även i division ett, denna gång tillsammans med Leicesters Gary Lineker.

Laguppställning 1984/85: 1 Eddie Niedzwiecki – 2 Colin Lee/Darren Wood, 4 Colin Pates, 5 Joe McLaughlin, 3 Doug Rougvie – 7 Pat Nevin, 8 Nigel Spackman, 6 John Bumstead/Keith Jones, 11 Mickey Thomas/Paul Canoville – 9 Kerry Dixon, 10 David Speedie. Nya i laget var ytterbackarna Darren Wood (från Middlesbrough i september 1984) och Doug Rougvie (Aberdeen).

Tröjorna tillverkades av Le coq sportif. Hemmatröjan var tvärrandig med två blå nyanser och med tunna röda och vita ränder däremellan. Byxorna var blå med röd och vit nederdel och strumporna var vita med två par röda och blå ränder. I december 1983 fick Chelsea sin första tröjsponsor, Gulf Air, som prydde tröjorna med företagets namn på både engelska och arabiska. Loggan fanns i två storlekar. Den större verkar bara ha förekommit på de långärmade tröjorna medan den mindre förekom på både de kortärmade och de långärmade. Sponsoravtalet varade bara säsongen ut och under 1984/85 spelade Chelsea återigen utan reklam på tröjorna.

Som reservtröja användes under 1983/84 i första hand en gul tröja med smala röda och blå ränder på tvären. Denna användes tillsammans med gula byxor och strumpor. I bortamatchen mot Shrewsbury spelade Chelsea i den vita tröjan från 1981–83 men med de nya hemmastrumporna. Till säsongen 1984/85 introducerades en ny vit tröja med smala röda och blå tvärränder samtidigt som det gula stället degraderades till tredjeställ.

Chelsea 1977–1981

Efter två säsonger i division två var Chelsea tillbaka i ettan. Laget slutade på sextonde plats 1977/78 och i FA-cupen slog man sensationellt ut Liverpool i tredje omgången. Det blev sedan seger över Burnley med hela 6–2 men i femte omgången förlorade Chelsea mot Orient efter omspel.

Laget 1977/78: Peter Bonetti – Graham Wilkins/Gary Locke, Micky Droy, Steve Wicks, Ron Harris – Ian Britton, Ray Wilkins, Ray Lewington – Kenny Swain, Tommy Langley, Clive Walker. Tommy Langley och Steve Wicks spelade flest matcher (41 var i ligan) och Langley blev bäste målskytt med elva ligamål.

Hösten 1978 gick det tyngre med bara två segrar i ligan och efter fem raka förluster avgick tränaren Ken Shellito i december. Danny Blanchflower tog över men lyckades bara vinna tre matcher och laget slutade sist i tabellen med tjugo poäng och 92 insläppta mål.

Danny Blanchflower avgick i september 1979 och ersattes av gamle VM-hjälten Geoff Hurst som var nära att ta tillbaka laget till division ett. Chelsea slutade på fjärde plats och missade precis uppflyttning. Nästa säsong, 1980/81, var Chelsea återigen med och slogs om uppflyttningsplatserna, men en svag avslutning på säsongen gjorde att Geoff Hurst fick sparken och laget slutade på tolfte plats.

Hemmatröjan och byxorna var blå med vita Umbro-märken längs ärmarna och sidan på byxorna. 1977/78 var bortastället gult med blå markeringar, men 1978/79 bytte man till gula tröjor med gröna markeringar och gröna byxor med gula markeringar. Tröjnumren var till en början Umbros vanliga modell, men under våren 1979 användes en annan typ av kantiga nummer. Dessa återkom sedan säsongen 1980/81.

Chelsea 1971–1975

Chelsea slutade på sjunde plats i ligan 1971/72. I Cupvinnarcupens första omgång mötte man Jeunesse Hautcharage från Luxemburg. I första matchen på bortaplan vann Chelsea med 8–0 och i returen hemma på Stamford Bridge blev det hela 13–0 efter bland annat fem mål av Peter Osgood. Det sammanlagda resultatet 21–0 är den största segern någonsin i en europeisk cupmatch. I nästa omgång mötte man Åtvidaberg. Första matchen på Kopparvallen blev mållös och i returen fick Chelsea bara 1–1 vilket innebar att Åtvidaberg gick vidare på fler bortamål. Även i FA-cupen förlorade Chelsea mot ett på papperet sämre lag – division två-laget Orient vann med 3–2 i femte omgången. I Ligacupen tog man sig till final men förlorade mot Stoke med 2–1. John Hollins deltog i lagets samtliga 58 tävlingsmatcher under säsongen och Peter Osgood blev lagets bäste målskytt med totalt 31 mål varav 18 i ligan. Nya i laget var mittfältaren Steve Kember från Crystal Palace och anfallaren Chris Garland från Bristol City.

I september 1972 värvades anfallaren Bill Garner från Southend för 100 000 pund och senare samma månad såldes Paddy Mulligan och Charlie Cooke till Crystal Palace. Chelsea slutade på tolfte plats i ligan 1972/73. I FA-cupen gick man till kvartsfinal men förlorade mot Arsenal efter omspel och i Ligacupen åkte man ut mot Norwich i semifinalen. John Hollins och Ron Harris spelade samtliga 42 ligamatcher och Peter Osgood och Chris Garland blev bästa målskyttar med elva ligamål var.

Tränaren Dave Sezton kom på kant med flera spelare och i januari 1974 såldes Alan Hudson till Stoke City och i mars samma år såldes Peter Osgood till Southampton. Charlie Cooke värvades tillbaka till klubben och hann med sjutton ligamatcher under våren. Chelsea föll ytterligare fem placeringar och slutade på sjuttonde plats i ligan 1973/74. I FA-cupen åkte man ut mot Queens Park Rangers efter omspel i tredje omgången och i Ligacupen blev det förlust mot Stoke City i andra omgången. John Hollins spelade återigen alla 42 ligamatcher och Tommy Baldwin och Peter Osgood blev bästa målskyttar med åtta mål var.

Problemen fortsatte för Chelsea och i oktober 1974 fick Dave Sexton sparken. Ron Suart tog över men resultaten uteblev och i april 1975 ersattes han av Eddie McCreadie som tidigare under säsongen hade avslutat spelarkarriären. Inte heller McCreadie kunde hjälpa Chelsea utan laget åkte ner i division två efter att ha slutat näst sist i tabellen. Man åkte även ur FA-cupen mot Birmingham i fjärde omgången och i Ligacupen förlorade man ännu en gång mot Stoke, denna gång efter omspel i fjärde omgången. Ron Harris spelade alla 42 ligamatcher och Ian Hutchinson blev bäste målskytt med totalt nio mål varav sju i ligan.

Chelseas startelva 1971/72: 1 Peter Bonetti (målvakt), 2 Paddy Mulligan (högerback), 3 Ron Harris (vänsterback), 4 John Hollins (mittfältare), 5 John Dempsey (mittback), 6 David Webb (mittback), 7 Charlie Cooke (högerytter), 8 Steve Kember (mittfältare), 9 Peter Osgood (center), 10 Alan Hudson (mittfältare), 11 Peter Houseman (vänsterytter). Även försvararen John Boyle och anfallarna Tommy Baldwin och Chris Garland spelade ett flertal matcher från start.

Chelseas startelva 1972/73: 1 Peter Bonetti (målvakt), 2 Gary Locke/Ron Harris (högerback), 3 Eddie McCreadie (vänsterback), 4 John Hollins (mittfältare), 5 Marvin Hinton/David Webb (mittback), 6 Ron Harris/David Webb (mittback), 7 Chris Garland (högerytter), 8 Steve Kember/Alan Hudson (mittfältare), 9 Peter Osgood (center), 10 Alan Hudson/Bill Garner (mittfältare/anfallare), 11 Peter Houseman (vänsterytter).

Hemmastället var av samma modell som tidigare med skillnaden att två stjärnor var placerade på varsin sida om klubbmärket. I bortamatcher mot lag med vita strumpor spelade Chelsea i gula strumpor. Även tröjnumren och klubbmärket var då gula. Denna variant användes i Ligacupfinalen fast med en banderoll under klubbmärket med texten ”Wembley 1972”. I bortamatcherna mot Tottenham och Nottingham Forest på våren 1972 användes en blå tröja med gul krage. Bortastället var samma som tidigare fast nu med helgula strumpor.

Under delar av säsongen 1972/73 användes en blå tröja med blå krage. Bortastället 1972–74 bestod av röda tröjor, vita byxor och gröna strumpor. I bortamatchen mot Leeds i februari 1973 spelade Chelsea i blå tröjor med orange nummer, blå byxor och orange strumpor.

Chelsea 1970/71

Chelsea behöll i stort sett samma lag som hade vunnit FA-cupen 1970. De enda nyförvärven var målvakten John Phillips (Aston Villa) som kom att bli reservmålvakt till Peter Bonetti och högeryttern Keith Weller (Millwall) som blev lagets bäste målskytt med tretton ligamål.

Laget inledde säsongen med förlust mot ligamästarna Everton i Charity Shield. I ligan tappade man några placeringar mot året innan och slutade på sjätte plats och i FA-cupen åkte man ut mot Manchester City i fjärde omgången. Däremot tog man sig till final i Cupvinnarcupen. På vägen besegrade man Aris Thessaloniki, CSKA Sofia, Club Brügge och Manchester City. I finalen mot Real Madrid gav Peter Osgood Chelsea ledningen i andra halvlek, men Ignacio Zoco kvitterade i sista minuten. I omspelet två dagar senare gjorde John Dempsey och Peter Osgood varsitt mål för Chelsea i första halvlek. Sebastián Fleitas reducerade en kvart från slutet men Chelsea kunde hålla undan och ta sin första europeiska cuptitel.

Hemmatröjan var likadan som tidigare men för att markera lagets seger i FA-cupen var en silhuett av pokalen med årtalet 1970 under placerad bredvid klubbmärket. Reservstället bestod som tidigare av gula tröjor, blå byxor och gula strumpor med två blå ränder högst upp. I matcherna mot Real Madrid spelade Chelsea i blå tröjor med gula nummer och gult klubbmärke, blå byxor och helgula strumpor.