Publicerat

Chelsea 1989/90

Chelsea 1989/90 (hemma)

Chelsea var tillbaka i division ett 1989/90 efter en säsong i tvåan. Laget inledde säsongen med två Londonderbyn. I premiären besegrade man Wimbledon med 1–0 borta och tre dagar senare blev det 1–1 mot Queens Park Rangers hemma på Stamford Bridge. Tredje omgången bjöd på en storseger: 4–0 hemma mot Sheffield Wednesday, men därefter åkte Chelsea på sin första förlust när man föll med 0–3 borta mot Charlton Athletic. Laget hade annars en riktigt bra höst och man förlorade bara ytterligare en match, 0–2 borta mot Norwich City den 14:e oktober. Förutom mot Sheffield Wednesday gjorde Chelsea dessutom fyra mål både mot Tottenham Hotspur (4–1 borta) och mot Millwall (4–0 hemma). I slutet av november låg laget på fjärde plats i tabellen, på samma poäng som de tre topplagen Liverpool, Arsenal och Aston Villa.

Formsvacka

I december kom Chelsea emellertid in i en formsvacka med tre raka förluster. Två gånger förlorade man med 2–5 hemma (mot Wimbledon och Liverpool) och däremellan blev det 2–4 borta mot Queens Park Rangers. Alltså fjorton insläppta mål på tre matcher! Chelsea avslutade sedan 1989 med 2–2 mot Crystal Palace samt seger med 3–0 mot Luton Town, båda på bortaplan.

På nyårsdagen 1990 blev det ytterligare en storförlust, 0–3 hemma mot Aston Villa. Efter en oavgjord (1–1 mot Sheffield Wednesday) och en seger 3–1 mot Charlton) förlorade man två matcher i rad (2–3 mot Coventry och 1–2 mot Tottenham). Sex förluster på de tio senaste matcherna gjorde att laget sjönk till nionde plats i tabellen. Chelsea återhämtade sig dock och man lyckades stoppa fallet. På de åtta följande matcherna blev det fyra segrar och lika många oavgjorda innan man föll med 0–1 borta mot Aston Villa. Efter en 3–0-seger över Crystal Palace blev det ytterligare en förlust, 1–4 mot blivande mästarna Liverpool. Laget avslutade sedan säsongen med två segrar: 2–1 hemma mot Everton och 3–1 borta mot Millwall. I matchen mot Millwall stod för övrigt Kerry Dixon för ett hattrick. Chelsea slutade därmed på femte plats i ligan 1989/90.

Chelsea vinner ZDS Cup 1989/90

Laget åkte tidigt ur de två stora cuperna under 1989/90. I september och oktober mötte man Scarborough från division fyra i andra omgången av Ligacupen. Första mötet slutade 1–1 och sedan vann Scarborough sensationellt returen med 3–2. Senare, i januari 1990, mötte Chelsea division tre-laget Crewe Alexandra i tredje omgången av FA-cupen. Matchen slutade 1–1, men Chelsea tog sig vidare tack vare 2–0 i omspelet. Därefter blev det dock förlust med 1–3 mot Bristol City, även de hemmahörande i division tre.

Däremot gick det bättre i Full Members’ Cup, eller Zenith Data Systems Cup som turneringen officiellt hette från och med denna säsong. Turneringen var indelad i en nordlig och en sydlig del med Chelsea i den södra delen. I november och december 1989 slog Chelsea ut Bournemouth (3–2) och West Ham (4–3). Det blev sedan seger med 3–2 över Ipswich Town i den södra semifinalen. Finalen i den södra gruppen stod mellan Chelsea och Crystal Palace. Chelsea vann med 2–0 både hemma och borta och tog sig till final på Wembley. Där mötte man segrarna i norrgruppen, Middlesbrough. Vänsterbacken Tony Dorigo gjorde matchens enda mål, en frispark i 26:e minuten, och gav Chelsea segern.

Spelarna i Chelsea 1989/90

Ordinarie laguppställning: 1 Dave Beasant – 2 Steve Clark, 4 Graham Roberts/John Bumstead, 5 David Lee/Erland Johnsen, 6 Ken Monkou, 3 Tony Dorigo – 7 Alan Dickens/Kevin McAllister, 8 Peter Nicholas, 11 Micky Hazard/Clive Wilson/Kevin Wilson – 9 Kerry Dixon, 10 Kevin Wilson/Gordon Durie.

Målvakten Beasant och anfallaren Dixon spelade från start i samtliga 49 liga- och cupmatcher. Dixon blev även lagets bäste målskytt med totalt 25 mål varav tjugo i ligan. De tjugo ligamålen gav en delad tredjeplats i skytteligan. Lika många mål gjorde Southamptons Matthew Le Tissier. Förutom Dixon kom även Kevin Wilson upp i tvåsiffrigt antal mål. Han gjorde totalt tjugo mål varav fjorton i ligan.

Nya spelare i truppen var mittfältarna Alan Dickens från West Ham och Graham Stuart från ungdomslaget samt norske mittbacken Erland Johnsen som kom från Bayern München i december. I januari 1990 såldes Micky Hazard till Portsmouth. Han hade vid det laget förlorat sin plats till Clive Wilson. I slutet av säsongen tog Kevin Wilson över tröja nummer elva samtidigt som Gordon Durie började spela från start i tröja nummer tio.

Tröjorna

Umbro levererade tröjorna till Chelsea 1989/90 och sponsor var Commodore. Hemmatröjan hade mönster i olika nyanser av blått och med vita fläckar på den ljusare blå färgen. Byxorna var blå med röda och vita fält på sidorna. Även strumporna var blå och var likadana som föregående säsong.

Det rödvita tredjestället från 1988/89 hade blivit uppgraderat till andraställ. Både detta och det blå hemmastället kolliderade dock färgmässigt med Crystal Palace rödblå tröja. I bortamatchen mot Palace spelade Chelsea därför i vita tröjor med blå hals och blå muddar.

Chelsea 1989/90 (hemma)
Chelsea 1989/90 (borta)
Chelsea 1989/90 (tredjeställ)
Publicerat

Charlton Athletic 1989/90

Charlton Athletic 1989/90 (hemma)

Charlton Athletic inledde ligasäsongen 1989/90 med en mållös match mot Derby County på Selhurst Park. Det blev sedan ytterligare två oavgjorda matcher (2–2 i derbyt mot Millwall på The Den och 1–1 borta mot Aston Villa) innan första segern kom: 3–0 hemma mot Chelsea som var tillbaka i högsta serien. Charlton var nu uppe på tredje plats i tabellen, men därefter började det att gå sämre. Laget åkte på fem raka förluster och sjönk till näst sista plats. Segrar med 1–0 borta mot Queens Park Rangers och 2–0 hemma mot Manchester United samt däremellan 1–1 hemma mot Coventry City bromsade fallet.

Tack vare denna återhämtning klättrade man upp till sextonde plats. Det var emellertid bara en tillfällig återhämtning. Efter två förluster och tre oavgjorda förlorade Charlton sju matcher i rad och sjönk till botten av tabellen. I februari och mars lyckades laget vinna fyra matcher, men det blev också två förluster och två oavgjorda på åtta matcher. Laget avslutade sedan säsongen med sex raka förluster. Det innebar att Charlton Athletic slutade på nittonde plats i division ett 1989/90. Efter fyra säsonger i högsta serien åkte klubben alltså ner i division två igen.

Charlton Athletic i cuperna 1989/90

Charlton spelade 1–1 mot Bradford City i tredje omgången av FA-cupen. Det blev sedan seger med 3–0 efter omspel, men i nästa omgång föll man med 1–0 mot West Bromwich Albion. I Ligacupens andra omgång slog Charlton ut Hereford United efter segrar med 3–1 hemma och 1–0 borta. Laget åkte dock ut turneringen efter en 1–0-förlust mot Southampton. Charlton Athletic deltog även i Full Members’ Cup 1989/90, eller Zenith Data Systems Cup som turneringen även kallades. Där slog man ut Leicester City med 2–1, men i nästa därefter blev det förlust med 2–0 mot lokalrivalen Crystal Palace.

Spelarna i Charlton Athletic 1989/90

Ordinarie laguppställning: 1 Bob Bolder – 2 John Humphrey, 5 Joe McLaughlin, 6 Colin Pates/Tommy Caton, 3 Mark Reid – 4 Andy Peake, 10 Colin Walsh, 11 Paul Mortimer – 7 Robert Lee, 8 Paul Williams, 9 Andy Jones.

Målvakten Bob Bolder, högerbacken John Humphrey samt anfallaren Paul Williams spelade samtliga 38 ligamatcher. Williams blev även lagets bäste målskytt med tio ligamål. Bland de nya spelarna denna säsong fanns mittbacken Joe McLaughlin (Chelsea) och yttern Kenny Achampong (Fulham). Klubben sålde mittbacken Colin Pates till Arsenal i januari 1990. Därefter spelade Tommy Caton i tröja nummer sex.

Tröjorna

Admiral levererade tröjorna till Charlton Athletic 1989/90 och sponsor var The Woolwich. Tröjorna var nya för denna säsong och hade en krage i vitt, rött och svart. Däremot behöll man samma byxor som föregående säsong. Även strumporna var till en början samma som 1988/89, men så småningom gjorde man en liten förändring. De röda och svarta ränderna på överdelen av strumporna bytte plats med varandra. Även på tröjorna gjorde man en förändring under säsongen. Cirkeln på klubbmärket ändrades från röd till svart. Samma färgbyte gjorde man på Admiral-texten på tröjtillverkarens logotyp.

Bortatröjan hade samma design som hemmatröjan fast blå. Byxor och strumpor var till en början helt blå, men en bit in på säsongen fick de samma stil som på hemmastället. Även det grå och det gula reservstället från 1988/89 kom till användning. Det grå matchstället användes borta mot Aston Villa i augusti 1989 och det gula mot Crystal Palace i april 1990.

Charlton Athletic 1989/90 (hemma)
Charlton Athletic 1989/90 (alternativ hemma)
Charlton Athletic 1989/90 (borta)
Publicerat

Aston Villa 1989/90

Aston Villa 1989/90 (hemma)

Aston Villa inledde ligasäsongen 1989/90 med tre matcher som alla slutade 1–1: först borta mot Nottingham Forest och sedan hemma mot Liverpool och Charlton Athletic. Efter en 2–1-förlust borta mot Southampton tog Villa sin första seger, 2–0 hemma mot Tottenham Hotspur. Det skulle dock visa sig bli den enda segern på de sju första ligamatcherna. Laget åkte nämligen på ytterligare två förluster, 0–1 borta mot Sheffield Wednesday och 1–3 hemma mot Queens Park Rangers. Mellan dessa båda förluster besegrade man dock Wolverhampton Wanderers med 2–1 i andra omgången av Ligacupen. Returen två veckor senare slutade 1–1 och Aston Villa fick sedan möta West Ham i tredje omgången. Matchen, som spelades den 25:e oktober, förblev mållös och gick till omspel. Där gjorde Londonlaget matchens enda mål och Villa var därmed utslaget.

Från 17:e till andra plats

Samtidigt som man åkte ur Ligacupen hade laget börjat vinna matcher i ligan. Efter de sju första ligamatcherna låg Aston Villa på sjuttonde plats i tabellen, men den 30:e september besegrade man Derby County med 1–0. Det var starten på en fem matcher lång segersvit som förde upp laget till fjärde plats. I den sista av dessa fem matcher besegrade man Everton med hela 6–2 hemma på Villa Park. Det kom sedan ett bakslag i form av en 2–0-förlust borta mot Norwich City. En tillfällighet skulle det visa sig då Villa därefter vann tre raka ligamatcher samt spelade oavgjort, 1–1 borta mot Liverpool. Det blev sedan förlust med 2–0 borta mot Millwall, men Aston Villa avslutade 1989 med två segrar på Villa Park: 3–0 mot Manchester United och 2–1 mot Arsenal. Laget hade nu klättrat upp till andra plats i tabellen.

Avancemang i Zenith Data Systems Cup

Förutom ligamatcherna hade Aston Villa även spelat de två första matcherna i Zenith Data Systems Cup i november och december. Först slog man ut Hull City med 2–1 och sedan besegrade man Nottingham Forest med samma siffror. Turneringen, som var indelad i en nordlig och en sydlig grupp, fortsatte den sjuttonde januari 1990. Aston Villa besegrade då Leeds United med 2–0 i semifinalen av den norra gruppen. Den norra finalen stod mellan Aston Villa och Middlesbrough. Man spelade finalen i två matcher, hemma och borta. Middlesbrough vann båda mötena med 2–1 och gick till final mot Chelsea på Wembley.

Serieledning och kvartsfinal i FA-cupen

På nyårsdagen 1990 vann Aston Villa med 3–0 borta mot Chelsea. Det blev sedan ytterligare fyra raka segrar vilket innebar att man hade vunnit femton av de arton senaste ligamatcherna. Laget toppade därmed tabellen, två poäng före Liverpool.

Den sjätte januari gick Aston Villa in i tredje omgången av FA-cupen för att möta Blackburn Rovers. Matchen slutade 2–2, men i omspelet fyra dagar senare kunde Villa vinna med 3–1. Betydligt lättare gick det i fjärde omgången då man besegrade Port Vale med hela 6–0. I nästa omgång blev det seger med 2–0 mot West Bromwich Albion. FA-cupäventyret tog dock slut i kvartsfinalen där Oldham Athletic överraskande vann med 3–0.

Efter den långa formtoppen bjöd avslutningen av säsongen på blandade resultat. På de tretton sista ligamatcherna blev det fem segrar och lika många förluster samt tre oavgjorda. Det innebar att Aston Villa fick nöja sig med andra plats bakom Liverpool i ligan 1989/90. För Birminghamlaget var det den bästa placeringen sedan man blev mästare nio år tidigare. Till säsongen 1990/91 var engelska klubbar återigen välkomna i de europeiska cuperna. Aston Villas andraplats i ligan gav därför en plats i UEFA-cupen.

Spelarna i Aston Villa 1989/90

Ordinarie laguppställning: 1 Nigel Spink – 4 Paul McGrath, 5 Derek Mountfield, 6 Kent Nielsen – 2 Chris Price, 8 David Platt, 10 Gordon Cowans, 3 Kevin Gage/Stuart Gray – 7 Tony Daley, 9 Ian Olney, 11 Ian Ormondroyd.

Målvakten Nigel Spink spelade samtliga 38 ligamatcher och David Platt blev lagets bäste målskytt med nitton ligamål. Platt blev dessutom utsedd till årets spelare av spelarföreningen PFA och tog en plats i Englands VM-trupp. Nya i klubben sommaren 1989 var mittbacken Paul McGrath från Manchester United och anfallaren Adrian Heath från spanska Espanyol. Heath blev dock inte långvarig i Aston Villa. I februari 1990 såldes han till Manchester City. Även anfallaren Dwight Yorke från Trinidad och Tobago var ny i klubben. Han var bara sjutton år och tillbringade större delen av säsongen i reserv- och ungdomslagen, men den 24:e mars 1990 fick han göra ligadebut mot Crystal Palace. I mars 1990 anlände även irländske anfallaren Tony Cascarino från Millwall.

Aston Villas matchställ 1989/90

Hummel levererade tröjorna till Aston Villa 1989/90 och sponsor var Mita Copiers. Den vinröda hemmatröjan hade ljusblå raglanärmar med två vinröda ”chevrons”. Tillhörande byxor var vita med ljusblå fält nedtill och längs sidorna. I vissa bortamatcher spelade man dock i ljusblå byxor. Strumporna var ljusblå med två vinröda fält upptill.

Reservstället var i samma stil som hemmastället fast vitt och svart och med ett annat mönster i tyget. Det bestod av vita tröjor med svarta ärmar samt svarta byxor och antingen svarta eller vita strumpor.

Aston Villa 1989/90 (hemma)
Aston Villa 1989/90 (alternativ hemma)
Aston Villa 1989/90 (borta)
Publicerat

Arsenal 1989/90

Arsenal 1989/90 (hemma)

Arsenal var regerande ligamästare och inledde därför säsongen 1989/90 med Charity Shield-matchen mot FA-cupvinnarna Liverpool på Wembley. Peter Beardsley gjorde 1–0 till Liverpool i 32:a minuten vilket blev matchens enda mål. Det blev förlust för Arsenal även i ligapremiären en vecka senare, den nittonde augusti. Manchester United vann med 4–1 på Old Trafford, men därefter kom Arsenal igång. Laget vann fem av sju ligamatcher samt spelade två mållösa derbyn mot Wimbledon respektive Chelsea. I två av de fem vinstmatcherna blev det storsegrar: 5–0 mot Sheffield Wednesday och 4–0 mot Manchester City, båda hemma på Highbury. Under denna period gick Arsenal även in i Ligacupens andra omgång där man mötte division två-laget Plymouth Argyle. Efter seger med 2–0 hemma vann Arsenal returen med hela 6–1 efter bland annat tre mål av Michael Thomas.

O’Leary blir Arsenals meste spelare

Arsenal låg tvåa i ligan, men åkte sedan på två bortaförluster, 2–1 mot Tottenham Hotspur och 3–0 mot Everton. Det innebar att man sjönk till femte plats. Fyra dagar senare, den 25:e oktober, slog man emellertid ut Liverpool ur Ligacupen efter seger med 1–0. I ligan blev det sedan 1–1 hemma mot Derby County innan man tog tre raka segrar. Den första av dessa, 4–3 mot Norwich City den fjärde november, var David O’Learys 622:a tävlingsmatch för Arsenal. Han passerade därmed George Armstrong som Arsenals meste spelare genom tiderna. O’Leary stod för kvitteringen till 3–3 och i matchens sista minut gjorde Lee Dixon segermålet för Arsenal. I samband med det uppstod ett stort tumult med nitton spelare inblandade. Det ledde till böter för båda lagen, 50 000 pund för Norwich och 20 000 pund för Arsenal.

Den 22:a november mötte man division två-laget Oldham Athletic i fjärde omgången av Ligacupen. Oldham överraskade stort och vann med 3–1 och Arsenal var därmed utslaget. Efter ännu en förlust, nu med 2–1 borta mot Liverpool i ligan, vann Arsenal återigen tre raka matcher och gick upp i serieledning.

Sviktande formkurva

Arsenal avslutade kalenderåret 1989 med två förluster på bortaplan, 1–0 mot Southampton och 2–1 mot Aston Villa. På nyårsdagen 1990 blev det dock seger med 4–1 mot Crystal Palace. Fem dagar senare slog Arsenal dessutom ut Stoke City med 1–0 i tredje omgången av FA-cupen. Niall Quinn gjorde segermålet i vad som skulle visa sig bli hans sista match i klubben. Två månader senare såldes han till Manchester City för 700 000 pund. I ligan spelade Arsenal sedan två Londonderbyn. Först blev det förlust med 1–0 mot Wimbledon och sedan seger med samma siffror mot Tottenham. Ett annat Londonlag, Queens Park Rangers, stod för motståndet i FA-cupens fjärde omgång. Matchen förblev mållös och i omspelet kunde QPR vinna med 2–0.

På den följande sex ligamatcherna lyckades Arsenal bara vinna en gång, 3–0 mot Nottingham Forest den sjunde mars. I denna match gjorde för övrigt 20-årige anfallaren Kevin Campbell sitt första mål för Arsenal. På de nio avslutande matcherna blev det sedan fyra segrar, tre oavgjorda och två förluster. Det innebar att Arsenal slutade på fjärde plats i ligan 1989/90, sjutton poäng bakom mästarna Liverpool.

Spelarna i Arsenal 1989/90

Ordinarie laguppställning: 1 John Lukic – 2 Lee Dixon, 5 David O’Leary, 6 Tony Adams, 3 Nigel Winterburn – 7 David Rocastle, 4 Michael Thomas, 8 Kevin Richardson, 11 Brian Marwood – 9 Alan Smith, 10 Paul Merson.

Förutom ovanstående elva kan även Steve Bould och Perry Groves nämnas. Bould spelade från start i hälften av ligamatcherna (de nitton sista). Först spelade han fem matcher i tröja nummer tio och sedan fjorton matcher i tröja nummer fem istället för O’Leary. O’Leary började då på bänken förutom i fyra matcher då han spelade i tröja nummer åtta. Perry Groves spelade å sin sida tjugo ligamatcher från start, oftast i tröja nummer elva istället för Marwood, men även några matcher i tröja nummer sju och tio.

Målvakten Lukic samt försvararna Dixon och Adams spelade från start i samtliga 46 tävlingsmatcher denna säsong. Arsenal behöll samma spelare som blivit ligamästare föregående säsong, men sommaren 1989 fyllde man på truppen med islänningen Sigur∂ur Jónsson från Sheffield Wednesday. I januari 1990 anlände även mittbacken Colin Pates från Charlton Athletic. Varken Jónsson eller Pates fick dock speciellt mycket speltid. Skyttekungen från 1988/89, Alan Smith, gjorde inte mer än tio ligamål samt tre i Ligacupen. Trots det blev han lagets bäste målskytt. Manager var George Graham som gjorde sin fjärde säsong i klubben.

Tröjorna

Arsenal behöll samma hemma- och bortaställ som under 1988/89. Det fanns dock en skillnad på byxorna. Klubbens initialer AFC samt Adidas-märket var nu i marinblått istället för rött på hemmabyxorna.

Arsenal 1989/90 (hemma)
Arsenal 1989/90 (borta)
Publicerat

Engelska division ett 1988/89

Engelska division ett 1988/89

Till säsongen 1988/89 minskade man antalet lag i engelska division ett till 20. Varje lag spelade därför 38 ligamatcher.

Säsongen kom att präglas av läktarkatastrofen på Hillsborough den femtonde april då 97 människor omkom. De överfyllda läktarna i FA-cupsemifinalen mellan Liverpool och Nottingham Forest gjorde att människor klämdes ihjäl mot kravallstaketen mellan läktarna och planen.

Liverpools följande matcher sköts upp till senare tillfälle och man förlängde därför ligan till den 26:e maj, sex dagar efter FA-cupfinalen. Kampen om ligatiteln stod mellan just Liverpool och Arsenal och de båda lagen möttes i den allra sista matchen för säsongen. Arsenal lyckades, mot alla odds, besegra Liverpool på Anfield och ta sin första ligatitel på arton år. Det var klubbens nionde ligatitel och den första sedan 1971. Engelska klubbar var fortfarande avstängda från europeiskt cupspel. Därför fick varken de två topplagen eller lagen närmast bakom, Nottingham Forest och Norwich City, spela i Europa 1989/90.

I andra ändan av tabellen tog nykomlingen Middlesbrough samt West Ham United och Newcastle United hand om de tre sista platserna. Dessa tre åkte ner i division två.

Liverpool fick alltså nöja sig med andra plats i ligan. Istället tog man hem segern i FA-cupen genom att besegra lokalkonkurrenten Everton med 3–2 på Wembley. Nottingham Forest besegrade Luton Town med 3–1 i Ligacupfinalen och tog hem sin första titel sedan segern i Europacupen 1980. Samma klubb vann även Full Members’ Cup genom att besegra Everton med 4–3 efter förlängning.

Alan Smith, Arsenal, blev skyttekung i division ett med 23 mål. Fotbollsskribenterna (Football Writers’ Association) utsåg Steve Nicol, Liverpool, till årets spelare. Spelarfacket (Professional Footballers’ Association) å sin sida utsåg Mark Hughes, Manchester United, till årets spelare. Priset som årets unga spelare gick till Paul Merson, Arsenal.

Laguppställningar engelska division ett 1988/89 (OpenOffice-kalkylblad)

Tröjorna

Här är alla hemmatröjor i engelska division ett 1988/89. Klicka på bilden nedan för att se den i större storlek.

Sju olika tröjtillverkare användes i division ett denna säsong. Mest förekommande var Adidas, Hummel och Umbro med fem lag vardera. Två lag använde Scoreline medan Admiral, Skill och Spall hade varsitt lag. Så här var tröjtillverkarna fördelade:

  • Adidas – Arsenal, Liverpool, Luton Town, Manchester United och Queens Park Rangers
  • Hummel – Aston Villa, Coventry City, Southampton, Tottenham Hotspur och Wimbledon
  • Umbro – Derby County, Everton, Newcastle United, Nottingham Forest och Sheffield Wednesday
  • Scoreline – Norwich City och West Ham United
  • Admiral – Charlton Athletic
  • Skill – Middlesbrough
  • Spall – Millwall

Ligatabell engelska division ett 1988/89

Här är ligatabellen 1988/89. Klicka på ett lag för att komma till respektive inlägg.

PosLagSpVOFGMIMP
1Arsenal3822106733676
2Liverpool3822106652876
3Nottingham Forest381738644364
4Norwich City38171110484562
5Derby County3817714403858
6Tottenham Hotspur38151211604657
7Coventry City38141311474255
8Everton38141212504554
9Queens Park Rangers38141113433753
10Millwall38141113475253
11Manchester United38131213453551
12Wimbledon3814915504651
13Southampton38101513526645
14Charlton Athletic38101216445842
15Sheffield Wednesday38101216345142
16Luton Town38101117425241
17Aston Villa3891316455640
18Middlesbrough3891217446139
19West Ham United3810820376238
20Newcastle United3871021326331

Läs mer om engelska ligan 1988/89 på Wikipedia.

Publicerat

Wimbledon 1988/89

Wimbledon 1988/89 (hemma)

Wimbledon inledde säsongen 1988/89 med Charity Shield-matchen på Wembley mot de regerande ligamästarna Liverpool. Londonlaget hade sensationellt vunnit FA-cupen 1988 genom att besegra just Liverpool och nu möttes alltså de båda lagen igen. John Fashanu nickade in 1–0 till Wimbledon redan i sjuttonde minuten, men bara sex minuter senare kvitterade John Aldridge för Liverpool. I 69:e minuten gjorde samme Aldridge sitt andra mål för dagen och fastställde slutresultatet till 2–1 för Liverpool.

Det blev förlust även i ligapremiären en vecka senare. Där mötte man Arsenal som vann med hela 5–1 på Plough Lane. Efter 2–2 borta mot Luton Town förlorade Wimbledon sedan tre matcher i rad. Med en sådan usel start låg laget förstås sist i tabellen, men två segrar (2–1 hemma mot Everton och 1–0 borta mot Aston Villa) gjorde att man klättrade två placeringar. Det var dock inte starten på någon formtopp. Istället blev det tre oavgjorda och tre förluster på de följande sex ligamatcherna.

I december började emellertid resultaten att gå Wimbledons väg. Segern med 2–1 hemma mot Southampton den tredje december var starten på en ordentlig formtopp. Laget vann elva av sexton ligamatcher fram till den första april då man besegrade Nottingham Forest med 4–1. Under denna period tog Wimbledon ytterligare två storsegrar: 4–0 mot såväl Luton Town som Derby County, båda matcherna hemma på Plough Lane. De elva segrarna gjorde att Wimbledon klättrade från artonde till åttonde plats i tabellen. Laget orkade dock inte behålla formen säsongen ut. På de nio sista matcherna blev det bara en seger, 4–0 mot Newcastle United den 29:e april. Efter det blev det tre raka förluster och sedan 2–2 borta mot Arsenal i sista matchen. Det innebar att Wimbledon slutade på tolfte plats i ligan 1988/89. Laget tog 51 poäng på de 38 matcherna, lika många som Manchester United.

Wimbledon i cuperna 1988/89

I FA-cupen slog Wimbledon ut Birmingham (1–0), Aston Villa (1–0) och Grimsby Town (3–1). Det blev sedan förlust med 1–0 mot Everton i sjätte omgången. I Ligacupens andra omgång mötte man Barnsley i ett dubbelmöte. Wimbledon vann med 2–0 borta. Därför gick man vidare trots förlust med 1–0 i returen. Det blev sedan seger med 2–1 över Manchester United. I fjärde omgången mötte man Queens Park Rangers i ett Londonderby. Matchen blev mållös och i omspelet gjorde QPR matchens enda mål och gick vidare till femte omgången. Wimbledon deltog även i Full Members’ Cup eller Simod Cup som den också kallades. Första matchen mot Derby County slutade 0–0 efter full tid och förlängning, men Wimbledon vann med 4–3 efter straffsparksläggning. I andra matchen blev det dock förlust med 2–0 mot Everton.

Spelarna i Wimbledon 1988/89

Ordinarie laguppställning: 1 Hans Segers – 2 Roger Joseph/John Scales, 5 Eric Young, 6 John Scales/Keith Curle, 3 Terry Phelan – 7 Carlton Fairweather/Zbigniew Kruszynski, 4 Vinnie Jones, 10 Lawrie Sanchez, 11 Dennis Wise – 8 Terry Gibson/Paul Miller, 9 John Fashanu.

Mittbacken John Scales spelade samtliga 38 ligamatcher och John Fashanu blev bäste målskytt med tolv ligamål. Bland de nya spelarna i truppen fanns holländske målvakten Hans Segers (från Nottingham Forest i slutet av september), högerbacken Roger Joseph (Brentford) och mittfältaren Gary Brooke från holländska Groningen. I oktober anlände även försvararen Keith Curle från Reading och i december värvade klubben den polske mittfältaren Zbigniew Kruszynski från tyska Homburg. Manager var Bobby Gould som gjorde sin andra säsong i Wimbledon.

Tröjorna

Till säsongen 1988/89 tog Hummel över efter Spall som tröjleverantör åt Wimbledon. Sponsor var bryggeriet Carlsberg. Deras logotyp fanns på Wimbledons tröjor för första gången i FA-cupfinalen 1988. Designen var typisk för Hummel med gula V-former (”chevrons”) längs ärmarna på den blå tröjan. I tyget fanns också ett mönster med bokstäverna HUMMEL i versaler som upprepade sig över hela tröjan. Som en påminnelse om segern i FA-cupen återfanns runt klubbmärket texten ”F.A. Cup Winners / Wimbledon F.C. / 1988”. Byxorna var även de blå med gula chevrons längs sidorna och strumporna var helt blå med en gul Hummel-logotyp. Reservstället var i samma stil som hemmastället fast rött med vita och gröna markeringar.

Wimbledon 1988/89 (hemma)
Wimbledon 1988/89 (borta)
Publicerat

Tottenham Hotspur 1988/89

Tottenham Hotspur 1988/89 (hemma)

Tottenham Hotspur inledde säsongen 1988/89 med bara en seger (3–2 hemma mot Middlesbrough) på de tio första ligamatcherna. Dessutom fick man två poängs avdrag på grund av att man saknade säkerhetscertifikat. Dessa poäng fick man dock senare tillbaka. Tottenham låg sist i tabellen efter tio matcher, men därefter vann man sex av nio matcher och förlorade bara en gång (1–0 borta mot Everton). Det gjorde att man vid årsskiftet hade klättrat upp till nionde plats.

1989 började dock inte bra med tre förluster och två oavgjorda på de fem första matcherna. Mot slutet av februari började laget att komma igång och på de fjorton sista matcherna blev det nio segrar och bara två förluster. Sin största seger tog Tottenham i näst sista matchen då man besegrade Millwall med 5–0 borta i Londonderbyt. I denna match svarade Paul Stewart för ett hattrick. Tottenham Hotspur slutade därmed på sjätte plats i ligan 1988/89, sju placeringar bättre än föregående säsong.

Tottenham åkte ut direkt i tredje omgången av FA-cupen efter förlust med 1–0 mot division två-laget Bradford City. I Ligacupens andra omgång slog man ut Notts County från division tre i ett dubbelmöte. Det blev 1–1 i första matchen och seger med 2–1 i returen. I nästa omgång blev det en mållös match mot Blackburn Rovers och matchen gick till omspel. Även omspelet stod 0–0 efter 90 minuter, men efter förlängning kunde Spurs vinna med 2–1. Det blev sedan förlust med 2–1 mot Southampton i fjärde omgången.

Spelarna i Tottenham Hotspur 1988/89

Ordinarie laguppställning: 1 Bobby Mimms/Erik Thorstvedt, 2 Guy Butters, 3 Mitchell Thomas/Chris Hughton, 4 Terry Fenwick, 5 Chris Fairclough, 6 Gary Mabbutt, 7 Paul Walsh, 8 Paul Gascoigne, 9 Chris Waddle, 10 Paul Stewart, 11 Paul Allen.

Bobby Mimms vaktade målet de tjugo första ligamatcherna, men i december 1988 värvade klubben den norske målvakten Erik Thorstvedt från IFK Göteborg. Norrmannen gjorde debut mot Nottingham Forest den femtonde januari 1989 och stod därefter i mål i samtliga återstående matcher. Mittbacken Gary Mabbutt spelade samtliga 44 liga- och cupmatcher som Tottenham deltog i. Chris Waddle blev lagets bäste målskytt med fjorton mål av vilka samtliga tillkom i ligan. Dessutom stod Paul Stewart, nyförvärv från Manchester City, för tretton fullträffar varav tolv i ligan och ett i Ligacupen. Förutom Stewart var även Paul Gascoigne ny i klubben. Han kom från Newcastle för den brittiska rekordsumman 2,2 miljoner pund. I november anlände även den spanske mittfältaren Nayim på lån från Barcelona och i december värvades den isländske försvararen Gu∂ni Bergsson från Valur. Manager var Terry Venables som gjorde sin andra säsong i klubben.

Tröjorna

Hummel levererade tröjorna till Tottenham Hotspur 1988/89 och sponsor var bryggeriet Holsten. Hemmatröjan var likadan som 1987/88 men med en uppdaterad Holsten-logotyp. Man introducerade dock en ny bortatröja. Denna var gul med gul och marinblå V-hals samt två marinblå V-former (chevrons) på ärmarna. Tillhörande byxor var gula med två stycken V-former på höger ben och klubbens initialer THFC på vänster ben.

Tottenham Hotspur 1988/89 (hemma)
Tottenham Hotspur 1988/89 (borta)
Publicerat

Sheffield Wednesday 1988/89

Sheffield Wednesday 1988/89 (hemma)

Sheffield Wednesday inledde säsongen 1988/89 med att besegra Luton Town med 1–0 hemma på Hillsborough. Efter 1–1 borta mot Nottingham Forest följt av två förluster vann laget sedan tre matcher i rad. Till den sista av dessa, 2–1 borta mot Southampton, hade Peter Eustace blivit utsedd till tillförordnad manager. Detta beroende på att Howard Wilkinson hade avgått för att ta över Leeds United. Eustace tid som manager blev dock mindre lyckad. Efter segern över Southampton låg Wednesday femma i tabellen, men därefter vann man bara en match (1–0 borta mot Middlesbrough den 26:e november) under hösten och vintern. Laget sjönk till artonde plats vilket skulle innebära nedflyttning.

Peter Eustace fick sparken och in kom istället Ron Atkinson. Han kom närmast från Atlético Madrid varifrån han hade fått sparken efter endast tre månader som manager. På de femton återstående matcherna ledde Atkinson sitt nya lag till fem segrar och fyra oavgjorda. Det räckte för att rädda kvar i klubben i högsta divisionen. Sheffield Wednesday slutade på femtonde plats i ligan 1988/89, tre poäng ovanför nedflyttningsstrecket.

I FA-cupens tredje omgång slog Sheffield Wednesday ut Torquay United med 5–1, men därefter förlorade man med 1–2 mot Blackburn Rovers. Inte gick det bättre i Ligacupen. I andra omgångens dubbelmöte med Blackpool blev det förlust med 2–0 i första mötet på bortaplan. Wednesday vann returen med 3–1 efter förlängning, men Blackpool gick vidare med sammanlagt 3–3 och fler gjorda bortamål. Sheffield Wednesday deltog även i Full Members’ Cup (Simod Cup) 1988/89, men åkte ut direkt efter förlust med 1–0 mot Queens Park Rangers.

Spelarna i Sheffield Wednesday 1988/89

Ordinarie laguppställning: 1 Chris Turner, 2 Mel Sterland/Alan Harper, 3 Nigel Worthington, 4 Nigel Pearson/Ian Cranson/Carlton Palmer, 5 Lawrie Madden/Nigel Pearson, 6 Ian Cranson/Lawrie Madden, 7 Gary Megson/Mark Proctor/David Bennett, 8 Mark Proctor/David Hirst/Greg Fee, 9 Colin West/Imre Varadi/Steve Whitton, 10 David Hirst/Siggi Jónsson, 11 Tony Galvin/Siggi Jónsson/Dean Barrick.

Nigel Pearson deltog i 42 av de 43 liga- och cupmatcherna under säsongen (han missade en ligamatch). David Hirst blev lagets bäste målskytt med totalt nio mål varav sju i ligan. Nya spelare inför säsongen var Chris Turner (Manchester United), Alan Harper (Everton) och David Hodgson (Xeres, Spanien). I januari 1989 anlände även Wilf Rostron (Watford) och Darren Wood (Chelsea). Senare, i februari och mars, fyllde man på spelartruppen med Carlton Palmer (West Bromwich Albion), Steve Whitton (Birmingham City) och David Bennett (Coventry City).

Tröjorna

Till säsongen 1988/89 tog Umbro fram en ny bortatröja till Sheffield Wednesday. Denna hade gröna, vita och blå ränder på tvären. Samma design hade Chelseas tredjetröja, fast med rött istället för grönt och en annan typ av krage. Sheffield Wednesday använde bortatröjan tillsammans med gröna byxor med blå och vita fält på sidorna samt gröna strumpor med vit överdel. Hemmatröjan var likadan som 1987/88, men i början av säsongen saknade man sponsor. Till matchen mot Tottenham den 20:e november 1988 hade klubben fått en sponsor i form av VT Plastics. En annan skillnad mot föregående säsong var att man nu använde blå byxor på hemmaplan. I vissa bortamatcher hände det dock att Wednesday spelade i vita byxor eller blå strumpor.

Sheffield Wednesday 1988/89 (hemma)
Sheffield Wednesday 1988/89 (alternativ hemma)
Sheffield Wednesday 1988–1990 (borta)
Publicerat

Queens Park Rangers 1988/89

Queens Park Rangers 1988/89 (hemma)

Queens Park Rangers hade kommit femma i ligan 1988, men inledningen på 1988/89 blev inte lika bra. Det blev sju förluster och bara fyra segrar på de fjorton första matcherna. Laget låg då på trettonde plats i tabellen. QPR avslutade sedan 1988 med två segrar (2–1 hemma mot Coventry den tredje december samt 4–1 borta mot Southampton på nyårsafton) och däremellan två oavgjorda och en förlust.

Det blev ingen seger (tre förluster och fyra oavgjorda) på de sju första matcherna efter nyår vilket gjorde att man sjönk till sextonde plats. Queens Park Rangers hittade dock formen under våren 1989. Laget vann åtta av elva matcher och förlorade bara en gång (1–4 borta mot Everton den första april). Det blev sedan ytterligare en förlust, 0–2 borta mot Liverpool, i säsongens sista match. Den fina avslutningen gjorde att Queens Park Rangers klättrade upp till en slutlig niondeplats i ligan 1988/89.

Queens Park Rangers mötte Manchester United i FA-cupens tredje omgång. Matchen blev mållös och omspelet slutade 2–2 efter förlängning. I den andra omspelsmatchen var United det bättre laget och vann med 3–0. I Ligacupen tog sig QPR till femte omgången. På vägen besegrade man Cardiff City (2–0 hemma, 1–1 borta), Charlton Athletic (2–1) och Wimbledon (0–0, 1–0 efter omspel). Därefter blev det förlust med 2–5 mot Nottingham Forest.

Laget deltog i ytterligare två turneringar under 1988/89: Football League Centenary Trophy och Full Members’ Cup. I den förra blev det förlust direkt med 1–0 mot Arsenal. I den senare slog man ut Sheffield Wednesday (1–0 efter förlängning) och Watford (1–1 efter förlängning, 2–1 på straffar), men i semifinalen blev det förlust med 1–0 mot Everton.

Spelarna i Queens Park Rangers 1988/89

Ordinarie laguppställning: 1 David Seaman – 2 Wayne Fereday/Simon Barker/Alan McDonald/Justin Channing, 3 Mark Dennis/Martin Allen, 4 Paul Parker, 5 Alan McDonald, 6 Danny Maddix/Nigel Spackman, 7 Martin Allen/Mark Falco/Andy Gray, 8 Trevor Francis/David Kerslake, 9 Wayne Fereday/Colin Clarke, 10 Mark Stein/Dean Coney/Peter Reid, 11 Kevin Brock/Andy Sinton.

Målvakten David Seaman spelade 46 av de 51 liga- och cupmatcherna varav 35 i ligan. Mark Falco blev lagets bäste målskytt med totalt femton mål varav tolv i ligan. Bland nyförvärven sommaren 1988 fanns mittfältarna Simon Barker (Blackburn Rovers) och Osvaldo Ardiles (Tottenham Hotspur) samt anfallaren Mark Stein (Luton Town). Efter nyår och under våren anlände även Nigel Spackman (Liverpool), Andy Gray (Aston Villa), Peter Reid (Everton), Colin Clarke (Southampton) och Andy Sinton (Brentford).

Tröjorna

Tröjorna som Queens Park Rangers använde under 1988/89 var i stort sett likadana som tidigare. De blå och vita ränderna var dock placerade annorlunda. Siffrorna på ryggen var också något annorlunda jämfört med tidigare. Man behöll samma byxor och strumpor som 1987/88 och precis som tidigare spelade QPR i blå byxor och strumpor i vissa bortamatcher. Den rödsvarta bortatröjan var även den likadan som föregående säsong. Till denna tröja använde man antingen svarta eller röda byxor och strumpor.

Queens Park Rangers 1988/89 (hemma)
Queens Park Rangers 1988/89 (alternativ hemma)
Queens Park Rangers 1988/89 (borta)
Queens Park Rangers 1988/89 (alternativ borta)
Publicerat

Nottingham Forest 1988/89

Nottingham Forest 1988–1990 (hemma)

Nottingham Forest inledde ligasäsongen 1988/89 med en 2–1-förlust borta mot Norwich City. Det blev sedan fem oavgjorda matcher i rad innan första segern kom, 2–1 borta mot Queens Park Rangers. Resultaten fortsatte att gå upp och ner och laget vann bara tre av de följande elva matcherna fram till annandag jul. Nottingham Forest låg då tolva i tabellen, men på nyårsafton besegrade man Sheffield Wednesday med 3–0 borta. Det var starten på en fem matcher lång segersvit som tog upp laget till fjärde plats. Det blev sedan två oavgjorda samt däremellan en 3–1-seger borta mot Arsenal innan man föll med 1–2 hemma mot Tottenham Hotspur. På de elva sista matcherna blev det sedan sju segrar, en oavgjord och tre förluster. Det innebar att Nottingham Forest slutade på tredje plats i ligan 1988/89, tolv poäng bakom Liverpool och Arsenal.

Nottingham Forest vinner Ligacupen 1988/89

Nottingham Forest tog en riktig storseger i dubbelmötet med Chester City i andra omgången av Ligacupen. Det blev sammanlagt 10–0 efter 6–0 hemma och 4–0 borta. Forest slog sedan även ut Coventry City (3–2), Leicester City (0–0, 2–1 efter omspel) och Queens Park Rangers (5–2). Semifinalerna spelades i form av dubbelmöten hemma–borta och motståndare var Bristol City. Första matchen på City Ground slutade 1–1 och returen var mållös efter full tid. I förlängningen kunde dock Garry Parker avgöra med sitt 2–1-mål och ta Forest till final.

Där mötte man Luton Town och matchen spelades på Wembley den nionde april 1989. Mick Harford gav Luton ledningen tio minuter före paus, men nio minuter efter halvtidsvilan kvitterade Nigel Clough på straff. I 68:e minuten gav Neil Webb Forest ledningen och åtta minuter senare fastställde Clough slutresultatet till 3–1. Nottingham Forest tog därmed sin tredje inteckning i Ligacupen efter segrarna 1978 och 1979.

FA-cupen och katastrofen på Hillsborough

I FA-cupens tredje omgång slog Nottingham Forest ut Ipswich Town genom en 3–0-seger. Därefter slog man även ut Leeds United (2–0), Watford (3–0) och Manchester United (1–0). I semifinalen ställdes man mot Liverpool och matchen spelades på Hillsborough i Sheffield den femtonde april 1989. Matchen avbröts dock. Läktarna var överfulla och människor klämdes ihjäl mot stängslen som separerade läktarna från planen. Totalt omkom 97 personer i en av historiens största läktarkatastrofer. Matchen spelades om tre veckor senare och då vann Liverpool med 3–1 och tog sig till final.

Ännu en cupseger

Nottingham Forest deltog i ytterligare två turneringar under 1988/89: Full Members’ Cup (Simod Cup) och Football League Centenary Trophy. Laget tog sig till final i Simod Cup genom att besegra Chelsea (4–1), Ipswich Town (3–1) och Crystal Palace (3–1). I finalen mötte man Everton och matchen stod 2–2 vid full tid. Två minuter in i förlängningen gjorde Lee Chapman 3–2 till Forest, men Tony Cottee kvitterade i 101:a minuten. Tre minuter före slutet av förlängningen gjorde Chapman sitt andra mål, 4–3 till Nottingham Forest som blev slutresultatet. I första omgången av Football League Centenary Trophy förlorade Forest med 4–1 mot Liverpool.

Spelarna i Nottingham Forest 1988/89

Ordinarie laguppställning: 1 Steve Sutton – 2 Steve Chettle/Brian Laws, 4 Des Walker, 5 Colin Foster/Terry Wilson, 3 Stuart Pearce – 7 Franz Carr/Tommy Gaynor, 6 Steve Hodge, 8 Neil Webb, 11 Brian Rice/Garry Parker – 9 Nigel Clough, 10 Lee Chapman.

Sutton, Pearce och Webb spelade mest med totalt 54 av de 57 matcherna. Av dessa spelade samtliga tre 36 av de 38 ligamatcherna. Nigel Clough blev lagets bäste målskytt med totalt 21 mål varav 14 i ligan. Bland de nya spelarna i laget fanns högerbacken Brian Laws (Middlesbrough), mittfältaren Steve Hodge (Tottenham Hotspur) samt anfallaren Lee Chapman som anlände från franska Chamois Niortais i oktober.

Tröjorna

Umbro tog fram en ny hemmatröja till Nottingham Forest 1988/89. Denna hade vit krage med en svart och en röd rand samt vita och svarta fält på ärmsluten. Byxorna var vita med röda och svarta fält på sidorna. I vissa bortamatcher använde man dock de röda byxorna från föregående säsong. Strumporna var helt röda med ett vitt Umbro-märke.

Hemmastället var alltså nytt, men klubben behöll samma bortaställ som de senaste två säsongerna, det vill säga vit tröja, svarta byxor och vita strumpor. Beroende på motståndarlagens färger hände det dock att man kombinerade element från hemma- och bortaställen på bortaplan. Till exempel kunde man använde de vita hemmabyxorna och/eller de röda hemmastrumporna tillsammans med den vita tröjan.

Nottingham Forest 1988–1990 (hemma)
Nottingham Forest 1988/89 (alternativ hemma)
Nottingham Forest 1988/89 (borta)
Nottingham Forest 1988/89 (alternativ borta)