Etikett: 1992/93

Leeds United 1992/93

Leeds United var regerande ligamästare och deltog därför i Europacupen 1992/93. I första omgången mötte man VfB Stuttgart och tyskarna vann första mötet med 3–0 på hemmaplan efter tre mål i andra halvlek. I returen på Elland Road två veckor senare vann Leeds med 4–1. Det sammanlagda resultatet var därmed 4–4 och Stuttgart var vidare tack vare fler gjorda bortamål. Tyskarna hade dock bytt in en fjärde utländsk spelare i matchen – man fick bara ha tre utlänningar i laget. UEFA ändrade därför resultatet till en 3–0-seger för Leeds vilket gjorde att det stod 3–3 sammanlagt. Ett tredje möte arrangerades på neutral plan i Barcelona och denna gång vann Leeds med 2–1 och gick vidare till andra omgången.

Där stod Glasgow Rangers för motståndet och trots att Gary McAllister gav Leeds ledningen redan i första minuten kunde skottarna vända till seger med 2–1 hemma på Ibrox. Rangers vann även returen i Leeds med samma siffror och gick därmed vidare till gruppspelet i Champions League.

Leeds United i Premier League 1992/93

En dryg månad innan Europaspelet drog igång hade Leeds United inlett säsongen 1992/93 med att mäta FA-cupvinnarna Liverpool i Charity Shield på Wembley. Leeds vann med 4–3 i en match där Eric Cantona stod för ett hattrick. En vecka senare startade den första upplagan av den nybildade Premier League. Det blev seger med 2–1 mot Wimbledon i premiären, men därefter hade laget svårt att vinna. Det blev bara ytterligare fyra segrar fram till nyår, och Leeds låg till och med på nedflyttningsplats under en period på hösten. Att man dessutom sålde den franske storstjärnan Cantona till Manchester United i november gjorde inte saken bättre. Det blev sex segrar på de avslutande tjugo matcherna efter nyår och Leeds höll sig åtminstone ovanför nedflyttningsstrecket. På de sex sista matcherna blev det dock inte en enda seger och Leeds United slutade på sjuttonde plats i Premier League 1992/93.

I FA-cupens tredje omgång fick Leeds bara 1–1 mot Charlton Athletic, men i omspelet vann man med 3–1. Det blev oavgjort även i nästa omgång, denna gång 2–2 mot Arsenal. Samma resultat blev det i omspelet, men i förlängningen gjorde Arsenal segermålet och Leeds var därmed utslaget. I Ligacupens andra omgång slog Leeds ut Scunthorpe United efter 4–2 hemma och 2–2 i returen. I nästa omgång förlorade man dock med 1–2 mot Watford.

Spelarna i Leeds United 1992/93

Ordinarie laguppställning: 1 John Lukic – 2 Jon Newsome, 5 Chris Fairclough, 6 Chris Whyte, 3 Tony Dorigo – 7 Gordon Strachan, 4 David Batty, 10 Gary McAllister, 11 Gary Speed – 8 Rod Wallace, 9 Lee Chapman.

Lee Chapman spelade mest med 53 matcher varav 40 i ligan (36 från start plus fyra inhopp). Han blev även lagets bäste målskytt med totalt sjutton mål varav tretton i ligan. Sommaren 1992 värvade Leeds United mittfältarna Scott Sellars (Blackburn Rovers) och David Rocastle (Arsenal). Övergångssumman på två miljoner pund gjorde Rocastle till den dittills dyraste värvningen i Leeds historia. Han tog en ordinarie plats i laget, men lika bra gick det inte för Sellars. Det blev bara sju matcher för vänsteryttern innan han såldes till Newcastle United i mars 1993. I oktober 1992 värvade Leeds även Jamie Forrester och Kevin Sharp från franska Auxerre och i januari 1993 anlände norske anfallaren Frank Strandli från IK Start.

Tröjorna

Admiral var både tröjleverantör och huvudsponsor för Leeds United 1993/93. Den vita hemmatröjan hade blå V-hals med en vit och en gul linje samt ärmslut med blå och gula linjer. Samma mönster återfanns på nederdelen av byxorna.

Bortatröjan var blå med ett mönster i gult och vitt på axlarna och nedre delen av tröjan. Även byxorna hade detta mönster. Leeds var dock inte särskilt lyckosamma i denna blå tröja. Enda segern kom i en träningsmatch mot japanska Grampus Eight och efter en 4–0-förlust mot Tottenham Hotspur i februari 1993 kom den aldrig mer till användning. Därefter spelade Leeds i gula tröjor på bortaplan när man inte kunde använde sin ordinarie vita tröja. Denna gula tröja hade samma mönster som den blå, men de tillhörande byxorna var av enklare sort. Redan i oktober hade det gula matchstället kommit till användning, närmare bestämt i play-off-matchen mot Stuttgart på Camp Nou i Barcelona. På Museum of Jerseys kan du läsa mer om Leeds United 1992/93 och de olika kombinationerna av tröjor och byxor som laget använde.

Fiorentina 1992/93

Inför säsongen 1992/93 värvade Fiorentina den tyske mittfältaren Stefan Effenberg och dansken Brian Laudrup, båda från Bayern München. Man värvade även försvararna Daniele Carnasciali (Brescia) och Gianluca Luppi (Juventus) samt mittfältaren Fabrizio Di Mauro (Roma) och anfallaren Francesco Baiano (Foggia). Laget spelade en offensiv fotboll och gjorde mycket mål i början av säsongen. Fiorentina gjorde 21 mål på de sju första ligamatcherna, bland annat besegrade man Ancona med 7–1 i tredje omgången. Men man släppte även in en hel del mål. Två veckor senare förlorade Fiorentina med 3–7 hemma mot Milan.

Den tredje januari, i fjortonde omgången, kom säsongens andra hemmaförlust. Laget föll med 0–1 mot Atalanta och efter den matchen fick tränaren Luigi Radice sparken. Aldo Agroppi tog över, men resultaten uteblev. På de femton ligamatcher Agroppi satt på tränarbänken blev det två segrar, sex oavgjorda och sju förluster. Med fem matcher kvar lämnade han klubben. Laget avslutade sedan säsongen med två före detta Fiorentina-spelare på tränarbänken, nämligen Luciano Chiarugi och Giancarlo Antognoni. På de fyra första av dessa matcher blev det tre oavgjorda och en förlust. Trots seger med 6–2 i den avslutande matchen mot Foggia kunde man inte undvika nedflyttning. Fiorentina slutade på sextonde plats i Serie A 1992/93 och åkte ner i Serie B. Detta trots att man gjorde 53 mål på de 34 matcherna – endast fyra lag gjorde fler. Men man släppte också in 56 mål – bara de två bottenlagen Ancona och Pescara släppte in fler.

Gabriel Batistuta och Francesco Baiano spelade mest med 32 ligamatcher var. Batistuta blev även lagets bäste målskytt med sexton ligamål medan Baiano stod för tio fullträffar.

I italienska cupen slog Fiorentina ut Perugia efter seger med 1–0 hemma och 3–1 borta. Därefter blev det dock förlust i åttondelsfinalen mot Roma efter förlust med 4–2 borta och 1–1 i returen.

Tröjorna

Lotto levererade tröjorna till Fiorentina 1992/93 och sponsor var 7-Up. Hemmatröjan hade samma mönster, Lotto-symboler i två nyanser av lila, som 1991/92, men krage och muddar var nu lila istället för vita. Bortatröjan var vit med ett lila mönster på överdelen och ärmarna. Så småningom upptäckte man dock att linjerna i mönstret formade bilden av flertalet hakkors. Det var efter de två bortamatcherna mot Brescia och Napoli i slutet av november som en av tidningen l’Unitàs läsare uppmärksammade det hela. Fiorentina och Lotto drog genast tillbaka tröjan och ersatte den med en helvit. Nästa gång Fiorentina behövde använda sitt reservställ var borta mot Foggia den 24:e januari. Då ställde laget upp i vita tröjor med lila krage och muddar, men till nästa match, borta mot Genoa, hade man tagit fram en ny variant. Denna hade vit krage med en lila linje samt muddar i samma stil.

På bloggen Shirt Tales kan du läsa mer om Fiorentina 1992/93.

Nottingham Forest 1992/93

Nottingham Forest inledde säsongen 1992/93 med att besegra Liverpool med 1–0 hemma på City Ground. Teddy Sheringham gjorde målet, men det skulle bli hans sista för klubben. Tolv dagar senare såldes han till Tottenham Hotspur för 2,1 miljoner pund. Sommaren 1992 hade Nottingham Forest dessutom sålt mittbacken Des Walker till Sampdoria. Med två såpass viktiga spelare borta skulle laget få en tuff säsong. Efter segern i premiären förlorade Forest sex matcher i rad och släppte in arton mål. Det blev sedan tre oavgjorda matcher samt en 0–1-förlust hemma mot Arsenal innan man lyckades vinna med 1–0 mot Middlesbrough. Laget hade det dock fortsatt kämpigt och på de nio sista matcherna före nyår vann man bara en gång, med 4–1 mot Leeds United den femte december. Vid årsskiftet 1992/93 låg Nottingham Forest sist i tabellen med fem poäng upp till närmaste lag.

Efter nyår kom dock laget in i en formtopp. Det blev fem segrar på sju matcher och efter 1–0 mot Queens Park Rangers den 24:e februari hade Forest klättrat upp över nedflyttningsstrecket. Tre dagar senare föll man dock med 0–2 hemma mot Manchester City och formkurvan började nu peka neråt. Det blev ytterligare fyra matcher utan seger innan man besegrade Southampton med 2–1 på The Dell. Efter tre raka förluster lyckades man vinna med 2–1 mot Tottenham. Detta skulle visa sig bli lagets sista seger för säsongen.

Nottingham Forest åker ur Premier League 1992/93

På de fyra återstående matcherna tog man bara en poäng, 1–1 borta mot Arsenal. I nästa match, hemma mot Sheffield United den första maj, förlorade Forest med 0–2 och hade därmed ingen chans att hänga kvar. Laget avslutade säsongen med ytterligare en förlust, 1–2 borta mot Ipswich Town. Nottingham Forest slutade därmed sist i Premier League-tabellen 1992/93 och åkte ner i division ett. Managern Brian Clough drog sig tillbaka efter arton säsonger i klubben och Frank Clark fick i uppdrag att försöka ta tillbaka Nottingham Forest till högsta serien.

Nottingham Forest i cuperna 1992/93

I FA-cupens tredje omgång slog Nottingham Forest ut Southampton genom en 2–1-seger. Sedan blev det 1–1 mot Middlesbrough, men Forest vann med 3–0 efter omspel. Det tog dock stopp i femte omgången efter förlust med 0–2 mot Arsenal. I Ligacupens andra omgång besegrade Nottingham Forest division två-laget Stockport County med 3–2 borta och 2–1 i returen. Därefter slog man division tre-laget Crewe Alexandra med 1–0 och sedan Tottenham Hotspur med 2–0. I kvartsfinalen blev det förlust, och precis som i FA-cupen föll man med 0–2 mot Arsenal.

Spelarna i Nottingham Forest 1992/93

Ordinarie laguppställning: 1 Mark Crossley – 2 Brian Laws, 4 Steve Chettle, 5 Carl Tiler, 3 Stuart Pearce – 7 Gary Crosby/Kingsley Black, 6 Roy Keane, 8 Scot Gemmill, 11 Ian Woan – 9 Nigel Clough, 10 Gary Bannister.

Nigel Clough spelade samtliga 42 ligamatcher och blev även lagets bäste målskytt med tio ligamål. Nya spelare inför säsongen var skotske mittfältaren Roy McKinnon från Dundee United och anfallaren Gary Bannister från West Bromwich Albion. I november 1992 återvände även mittfältaren Neil Webb till Nottingham Forest efter att ha tillbringat tre år i Manchester United. En annan som värvades under säsongen var anfallaren Robert Rosario från Coventry City. Han anlände i mars 1993 och spelade från start i tio av de tretton sista ligamatcherna.

Tröjorna

Umbro levererade tröjorna och sponsor var lokala bryggeriet Shipstones. Tröjor med Shipstones logotyp använde man dock bara i hemmamatcher. På bortaplan samt i tv-sända matcher hade man det kanadensiska ägarbolaget Labatt’s logotyp på tröjorna. Detta för att märket Labatt’s var mer känt för den breda publiken. Hemmatröjan var röd med smala vita ränder. Till denna tröja använde man i första hand vita byxor med en röd rand nedtill. I vissa bortamatcher använde man dock röda byxor med en vit rand nedtill. Strumporna var röda med vita Umbro-markeringar på överdelen.

Bortatröjan var vit med röd krage samt ett par röd-svarta fält på höger ärm. Tillhörande byxor var svarta med röd-vita former på vänster ben. Strumporna var vita och ett svart fält på överdelen med röda Umbro-markeringar.

Sheffield United 1992/93

Sheffield United fick en kanonstart på den första upplagan av Premier League 1992/93. I första omgången besegrade man nämligen Manchester United med 2–1 hemma på Bramall Lane. Brian Deane gjorde mål redan i femte minuten och blev därmed den förste målskytten i Premier Leagues historia. På de följande sex matcherna blev det emellertid fem förluster innan man besegrade ännu ett storlag. Segern med 1-0 mot Liverpool var starten på en period med bara en förlust på åtta matcher Sheffield United avslutade sedan året med fyra förluster och bara en seger, 1–0 mot Everton den tolfte december, på de sex sista matcherna. Vid årsskiftet låg laget på tjugonde plats i tabellen, det vill säga på nedflyttningsplats.

Sheffield United inledde det nya året med oavgjort, 1–1 borta mot Arsenal, och sedan seger med 3–9 över Ipswich Town. Efter tre raka förluster varvade man segrar med förluster – tre segrar och två oavgjorda. En av segrarna kom den andra mars då man krossade Tottenham Hotspur med hela 6–0. Efter den storsegern kom dock ett bakslag med två raka 0–1-förluster på hemmaplan, mot Norwich City respektive Crystal Palace.

Det var nu nio matcher kvar och Sheffield United låg fortfarande på nedflyttningsplats, men laget hittade formen lagom till säsongsavslutningen. På de nio sista matcherna blev det bara en förlust, 1–3 hemma mot Blackburn Rovers den sjuttonde april. Efter 1–1 i derbyt mot Sheffield Wednesday vann laget sina tre sista matcher. Det blev två stycken 2–0-segrar på bortaplan, mot Nottingham Forest respektive Everton, och sedan 4–2 hemma mot Chelsea i sista matchen. Tack vare den starka avslutningen kom Sheffield United på fjortonde plats i Premier League 1992/93. Laget tog 52 poäng, lika många som Coventry och Ipswich, men med bättre målskillnad.

Sheffield United i cuperna 1992/93

I FA-cupens tredje omgång spelade Sheffield United 2–2 mot Burnley, men man tog sig vidare genom att vinna med 4–2 i omspelet. Sheffield United slog sedan ut Hartlepool United (1–0) och Manchester United (2–1). Kvartsfinalen mot Blackburn Rovers blev mållös och omspelet slutade 2–2, men United vann på straffar och var nu framme i semifinal. Där mötte man lokalkonkurrenten Sheffield Wednesday. på Wembley i London. Chris Waddle gav Wednesday ledningen redan i andra minuten, men Alan Cork kvitterade strax före paus. Det blev inga mål i andra halvlek, men i förlängningen gjorde Mark Bright målet som tog Wednesday till final.

I Ligacupens andra omgång blev det förlust med 1–2 i första mötet med Bristol City, men Sheffield United vann returen 4–1 och gick vidare med sammanlagt 5–3. Efter en mållös match mot Liverpool blev det förlust med 0–3 i omspelet och Sheffield United var därmed utslaget.

Spelarna i Sheffield United 1992/93

Ordinarie laguppställning: 1 Alan Kelly – 2 Kevin Gage/Mitch Ward, 5 Brian Gayle, 6 Paul Beesley, 3 Tom Cowan – 7 Carl Bradshaw/Mitch Ward, 4 John Gannon, 8 Paul Rogers, 11 Glyn Hodges/Dane Whitehouse – 9 Adrian Littlejohn, 10 Brian Deane.

Brian Deane var den som spelade mest med 41 ligamatcher och blev även lagets bäste målskytt med femton ligamål. Han gjorde dessutom fem mål på tio matcher i cuperna. Vänsteryttern Whitehouse bröt benet i Ligacupmatchen mot Bristol City och missade därför en stor del av säsongen. Målvakten Alan Kelly var ny för säsongen och värvades från Preston North End för 150 000 pund i juli 1992. Manager var Dave Bassett som blev utsedd till årets manager 1992/93.

Tröjorna

Umbro levererade tröjorna till Sheffield United 1992/93 och sponsor var Sheffield-baserade timmerhandlaren Arnold Laver. Den randiga hemmatröjan hade smala svarta ränder mellan de röda och vita ränderna, vilket gjorde att den påminde om de tröjor laget hade på 70-talet. En skillnad var att årets tröjor hade snörning i halsen. Placeringen av ränderna varierade. Vissa tröjor hade röd rand i mitten och på vissa tröjor var ränderna något förskjutna åt höger eller vänster.

Byxorna var i första hand vita med en röd och svart rand längs sidorna, men i vissa bortamatcher spelade man i svarta byxor med röd och vit rand längs sidorna. Även strumporna var vita och hade ett rött fält upptill med svarta Umbro-markeringar. Det förekom dock att man använde svarta strumpor i vissa bortamatcher, antingen i kombination med vita eller svarta byxor. De svarta strumporna var likadana som Manchester Uniteds hemmastrumpor. Sheffield United hade historiskt sett oftast spelat i svarta (eller ibland röda) strumpor, men vita strumpor hade varit förstavalet 1964–1981. Kombinationen vita byxor/vita strumpor hade dock inte var förstavalet sedan 1967/68.

Sheffield United hade två reservtröjor 1992/93: en gul och en vit. Båda var kvar sedan föregående säsong. Den gula tröjan hade tillhörande röda byxor och strumpor, men man använde den även tillsammans med svarta eller vita byxor och strumpor. Vad gäller den vita tröjan användes den oftast tillsammans med svarta byxor samt svarta eller vita strumpor. I FA-cupmatchen borta mot Burnley använde man dock de röda strumporna tillsammans med den vita tröjan och de svarta byxorna. Ytterligare en kombination förekom i Ligacupmatchen borta mot Liverpool, då Sheffield United spelade i helvitt. MuseumOfJerseys har en artikel där du kan se alla kombinationer av tröjor, byxor och strumpor som Sheffield United använde 1992/93.

Norwich City 1992/93

Norwich City hade inga höga förväntningar på sig inför den första upplagan av Premier League 1992/93. Laget hade kommit på artonde plats i den gamla division ett 1991/92. Sommaren 1992 tog Mike Walker över som manager för klubben. Han hade varit reservlagstränare för Norwich sedan 1987 och tog sig nu an sitt första uppdrag som manager för en klubb i högsta serien.

I första omgången av Premier League 1992/93 reste Norwich City till London för att möta Arsenal. Trots underläge 2–0 i paus lyckades Norwich sensationellt vända till seger med 4–2. Fyra dagar senare besegrade man dessutom Chelsea med 2–0 hemma på Carrow Road. Efter 1–1 mot Everton kom sedan första förlusten, 1–3 borta mot Manchester City. Laget lät sig emellertid inte nedslås utan vann därefter fem matcher i rad följt av en oavgjord match mot Coventry. I slutet av september, efter tio spelade omgångar, toppade Norwich City tabellen. En bättre start hade ingen kunnat drömma om, men oktober månad skulle visa sig bli tyngre. Norwich åkte på förlust med hela 7–1 borta mot nykomlingen Blackburn Rovers. Efter seger över Queens Park Rangers (2–1) blev det ytterligare en förlust, denna gång 1–4 borta mot Liverpool. Norwich avslutade månaden med oavgjort mot Middlesbrough och hade vid det laget tappat serieledningen till Blackburn.

Laget återhämtade sig dock, vann fyra raka matcher och återtog ledningen. Avståndet till lagen närmast bakom var faktiskt åtta poäng, men därefter spelade man sex matcher i rad utan seger. Norwich varvade sedan segrar med oavgjorda och förluster vilket innebar att Manchester United och Aston Villa kunde passera laget i tabellen. I mitten av mars vann man dock tre matcher i rad utan att släppa in ett enda mål och gick återigen upp på första plats. Efter en 3–0-förlust borta mot Wimbledon besegrade man tvåan Aston Villa.

Norwich City trea i Premier League 1992/93

Norwich hade chans att bli ligamästare, men förhoppningarna grusades i april då man förlorade tre av fyra matcher. Enda segern kom hemma mot Leeds United då man vann med 4–2 i en match där Chris Sutton gjorde hattrick. Efter att ha besegrat Liverpool med 1–0 avslutade Norwich säsongen med oavgjort, 3–3, borta mot Middlesbrough. Norwich City slutade därmed på tredje plats i Premier League 1992/93 och kvalificerade sig för UEFA-cupen.

Tredjeplaceringen i ligan var klubbens bästa någonsin, men i cuperna gick det inte lika bra. Norwich slog ut Coventry (1–0) i FA-cupens tredje omgång, men förlorade sedan mot Tottenham (0–2). I Ligacupen spelade Norwich oavgjort, 2–2, mot division tre-laget Carlisle United, men i returen vann man med 2–0. I nästa omgång åkte man dock ut efter att ha förlorat med 2–0 mot Blackburn Rovers.

Spelarna i Norwich City 1992/93

Ordinarie laguppställning: 1 Bryan Gunn – 2 Ian Culverhouse, 4 Ian Butterworth, 5 John Polston, 3 Mark Bowen – 10 Ruel Fox, 6 Jeremy Goss, 7 Ian Crook, 11 David Phillips – 8 Chris Sutton, 9 Mark Robins.

Sommaren 1992 värvade Norwich anfallaren Mark Robins från Manchester United för 800 000 pund samt mittfältaren Gary Megson som kom på fri transfer från Manchester City. Samtidigt sålde man anfallaren Robert Fleck till Chelsea för klubbrekordet 2,1 miljoner pund. I mars 1993 värvade man även den nigerianske anfallaren Efan Ekoku från Bournemouth för 500 000 pund. Målvakten Bryan Gunn, vänsterbacken Mark Bowen och vänstermittfältaren David Phillips spelade samtliga 42 ligamatcher. Mark Robins blev bäste målskytt med femton ligamål medan Phillips stod för tio fullträffar.

Tröjorna

Säsongen 1992/93 tog Ribero över efter Asics som tröjleverantör åt Norwich City. Man fick också en ny sponsor i form av Norwich and Peterborough Building Society. Den gula hemmatröjan hade gröna och vita fläckar i samma mönster som på Coventrys hemmatröja. Tillsammans med denna tröja använde man gröna byxor som på sidan av vänster ben hade samma mönster som tröjan. Strumporna var gula med en grön linje upptill. Eftersom Norwich är ganska ensamma om att spela i gula tröjor behöver man sällan använda sitt reservställ. Det fanns dock en vit bortatröja med lila ärmar som inte verkar ha kommit till användning denna säsong. Ärmarna hade ett vitt mönster i samma stil som på Coventrys bortatröja.

Manchester United 1992/93

Manchester United inledde den första upplagan av Premier League 1992/93 med två förluster, mot Sheffield United (1–2) och Everton (0–3). Därefter blev det elva matcher utan nederlag (fem segrar och sex oavgjorda) innan man återigen åkte på två raka förluster, denna gång mot Wimbledon och Aston Villa. Båda matcherna slutade 0–1.

Manchester United låg då på tionde plats i tabellen, men nu började laget att hitta formen. På de följande tio matcherna blev det åtta segrar och två oavgjorda vilket förde upp laget i serieledning. En 1–2-förlust borta mot Ipswich Town följdes av fyra segrar och en oavgjord. I den sista av dessa matcher besegrade man Liverpool med 2–1 borta på Anfield, men tre dagar senare, den nionde mars, föll Manchester United med 0–1 borta mot nedflyttningskandidaten Oldham Athletic. Det skulle visa sig bli säsongens sista förlust. Därefter blev det tre oavgjorda i rad, bland annat mot Aston Villa som också var med i kampen om ligatiteln. Manchester United avslutade sedan säsongen med sju raka segrar vilket var mer än tillräckligt för att ta hem Premier League-titeln 1992/93. Laget kom upp i 84 poäng, tio mer än tvåan Aston Villa. Det var klubbens åttonde ligatitel och den första på 26 år.

Manchester United i cuperna 1992/93

I FA-cupen slog Manchester United ut division tre-laget Bury (2–0) och division två-laget Brighton (1–0). Därefter blev det dock förlust med 1–2 mot Sheffield United. Även i Ligacupen slog Manchester United ut Brighton. Det blev 1–1 borta och seger med 1–0 hemma, men i nästa omgång föll man med 0–1 mot Aston Villa. I första mötet med Brighton gjorde en blivande storstjärna debut: 17-årige mittfältaren David Beckham.

Manchester United deltog även i UEFA-cupen 1992/93. Torpedo Moskva var motståndare i första omgången, men efter två mållösa matcher förlorade United efter straffsparksläggning. I första mötet gjorde för övrigt en annan 17-åring debut, nämligen högerbacken Gary Neville.

Spelarna i Manchester United 1992/93

Ordinarie laguppställning: 1 Peter Schmeichel – 2 Paul Parker, 4 Steve Bruce, 6 Gary Pallister, 3 Denis Irwin – 11 Ryan Giggs, 9 Brian McClair, 8 Paul ince, 5 Lee Sharpe – 7 Eric Cantona, 10 Mark Hughes.

I augusti 1992 värvade Manchester United anfallaren Dion Dublin från Cambridge United för en miljon pund. Han bröt dock benet i matchen mot Crystal Palace i början av september och blev borta i sex månader. Även vänsteryttern Lee Sharpe missade en stor del av säsongen. En hjärnhinneinflammation höll honom borta från spel i tre månader under hösten. Den 26 november skrev fransmannen Eric Cantona på för Manchester United som betalade 1,2 miljoner pund för Leeds-anfallaren. Han tog plats i anfallet bredvid Mark Hughes vilket innebar att Brian McClair flyttades ner till mittfältet. Dessförinnan hade Darren Ferguson (manager Alex Fergusons son) spelat innermittfältare i den skadade Bryan Robsons frånvaro.

Mittbackarna Bruce och Pallister spelade samtliga 50 liga- och cupmatcher under säsongen. Mark Hughes blev bäste målskytt med totalt sexton mål varav femton i ligan och ett i Ligacupen. Ryan Giggs stod för elva fullträffar varav nio i ligan och två i FA-cupen. Han blev även utsedd till Årets unga spelare i England. Även Cantona gjorde nio ligamål.

Tröjorna

Från och med 1992/93 var Umbro tröjleverantör åt Manchester United. Sponsor var precis som tidigare japanska elektronikföretaget Sharp. Den röda hemmatröjan hade vit krage med snörning i halsen och mönster i tyget som utgjordes av klubbens initialer MUFC. Tröjan som Manchester United använde i UEFA-cupen skiljde sig på ett par punkter. Den saknade Premier League-märken på ärmarna och tröjnumren saknade Umbro-märket nedtill. I första hand spelade man i vita byxor och svarta strumpor, men i vissa bortamatcher använde man svarta byxor och/eller vita strumpor. I derbyt mot Manchester City den 20 mars spelade United i röda tröjor, svarta byxor och vita strumpor. Borta mot Tottenham den 19 september ställde United upp i röda tröjor, vita byxor och vita strumpor. Kombinationen röd tröja, svarta byxor, svarta strumpor användes i Ligacupmatchen borta mot Brighton samt i ligamatcherna borta mot Queens Park Rangers, Ipswich Town och Leeds United.

Bortatröjan var blå med svarta fläckar samt ett stort klubbmärke i svart på framsidan. Även byxorna var blå med svarta fläckar. Strumpor fanns i både blått och svart utförande. Svarta strumpor användes i två bortamatcher mot Aston Villa, i Ligacupen respektive ligan. De blå strumporna användes i följande bortamatcher i ligan: Arsenal, Liverpool, Middlesbrough, Nottingham Forest, Sheffield United och Southampton.

Umbro tog även fram ett tredjeställ i gult och grönt, samma färger som klubben använde under de tidiga åren då man fortfarande hette Newton Heath. Tröjan var delad i en gul och en grön hälft och hade snörning i halsen. Tillhörande byxor och strumpor var svarta. I denna kombination ställde Manchester United upp i FA-cupmatchen mot Sheffield United den 14 februari samt i ligamatchen borta mot Crystal Palace den 21 april. Informationen om vilka matchställ laget använde i de olika matcherna kommer från unitedkits.com.

Ipswich Town 1992/93

Ipswich Town hade vunnit division två och var därför ett av tjugotvå lag i den nya ligan Premier League 1992/93. Inför den nya säsongen förstärkte managern John Lyall laget med målvakten Clive Baker från Coventry City och walesiske mittfältaren Geraint Williams från Derby County. Ipswich inledde ligaspelet med två segrar och sex oavgjorda på de åtta första matcherna. Wimbledon var faktiskt motståndare i båda segermatcherna. Första förlusten kom borta mot Oldham Athletic (2–4) i nionde omgången. Efter en mållös match mot Sheffield United och en 4–2-seger över Leeds United kom säsongens andra förlust, 1–2 borta mot Chelsea. Det skulle visa sig bli årets sista nederlag. Mellan den fjärde oktober och 28 december radade nämligen Ipswich upp tio förlustfria matcher – fem segrar och lika många oavgjorda. Laget befann sig på femte plats i tabellen vid årsskiftet och var med i kampen om en plats i UEFA-cupen.

Efter nyår åkte Ipswich på två förluster, mot Oldham (1–2) och Sheffield United (0–3). Laget skakade dock snabbt av sig förlusterna och besegrade både Tottenham Hotspur (2–0) och Manchester United (2–1). Ipswich var uppe på fjärde plats i tabellen, men nu väntade en formsvacka. På de följande tretton matcherna blev det fyra oavgjorda och nio förluster. Man avslutade i alla fall säsongen med två segrar på de tre sista matcherna. Ipswich Town slutade därmed på sextonde plats i Premier League 1992/93. Laget tog lika många poäng (52) som Coventry och Sheffield United, men hade sämre målskillnad. Totalt blev det tolv segrar, sexton oavgjorda och fjorton förluster. De sexton oavgjorda matcherna var flest i ligan jämte Crystal Palace.

Ipswich Town i cuperna 1992/93

Ipswich inledde FA-cupspelet med en 3–1-seger över Plymouth Argyle i tredje omgången. Därefter besegrade man Tranmere Rovers (2–1) och Grimsby Town (4–0), men i kvartsfinalen blev det förlust med 2–4 mot Arsenal. I Ligacupen slog Ipswich först ut Wigan Athletic efter 2–2 borta och 4–0 hemma. En 1–0-seger över Portsmouth i nästa omgång följdes av oavgjort, 2–2 mot Aston Villa. I omspelet gjorde Chris Kiwomya matchens enda mål och tog Ipswich till kvartsfinal. Där blev det återigen oavgjort, denna gång 1–1 mot Sheffield Wednesday. Ipswich åkte sedan ur Ligacupen efter förlust med 0–1 i omspelet.

Spelarna i Ipswich Town 1992/93

Mittbacken David Linighan spelade samtliga 42 ligamatcher och mittfältaren Jason Dozzell missade bara en match. Chris Kiwomya blev lagets bäste målskytt med tio ligamål samt sju i cuperna. I december 1992 värvades bulgariske mittfältaren Boncho Genchev från Sporting Lissabon. Han kom att spela från start i nitton av de 24 sista ligamatcherna.

Tröjorna

Umbro levererade tröjorna till Ipswich Town 1992/93. Sponsor var det lokala läkemedelsföretaget Fisons. Hemmatröjan var blå med vita ärmar och vit krage med snörning i halsen. Vita ärmar var ingen ny företeelse. Senast Ipswich spelade i tröjor med vita ärmar var 1936–1964. Byxorna var vita och hade blå och röda ränder längs sidorna, men det hände även att man spelade i de blå bortabyxorna. De blå byxorna (och tillhörande vita bortatröja) var kvar från föregående säsong. Dessa byxor var betydligt kortare än de nya vita byxorna. Bortatröjan var som sagt vit och användes tillsammans med antingen de blå eller vita byxorna. I bortamatcher mot lag med mycket blått och vitt spelade Ipswich i en rödsvartrandig tröja. Tillhörande byxor och strumpor var svarta.

Coventry City 1992/93

Coventry City hade föregående säsong precis klarat sig kvar i högsta divisionen och inför 1992/93 anlitade man Bobby Gould som ny manager. Han kom närmast från West Bromwich Albion och hade en bakgrund som anfallare i just Coventry på 1960-talet. Gould fick en mycket bra start i sin nygamla klubb med sex segrar på de åtta första ligamatcherna. Bland annat besegrade man Tottenham Hotspur både hemma och borta. Därefter hade laget emellertid svårt att vinna matcher under en period. På elva matcher blev det åtta oavgjorda och tre förluster, men den nittonde december besegrade man Liverpool med hela 5–1 hemma på Highfield Road. En vecka senare, på annandag jul, besegrade man även Aston Villa med 3–0.

I slutet av januari blev det ytterligare två storsegrar: 3–0 mot Oldham Athletic och 5–2 mot Blackburn Rovers. Coventry låg då på femte plats i tabellen och slogs om en plats i UEFA-cupen. Mot slutet av säsongen kom dock Coventry in i en formsvacka. På de elva sista matcherna blev det bara en seger samtidigt som man förlorade sju matcher. Coventry City sjönk därför rätt ordentligt i tabellen och slutade på femtonde plats i Premier League 1992/93. De många förlusterna på slutet gjorde att laget blev indraget i bottenstriden. Kontraktet säkrades inte förrän i sista omgången då man fick 3–3 mot Leeds United.

I FA-cupen föll Coventry direkt i tredje omgången efter 0–1 mot Norwich City. Det gick inte bättre för Coventry City i ligacupen 1992/93. Efter att ha besegrat division tre-laget Scarborough med 2–0 hemma föll man med 3–0 i returen och var därmed utslaget.

Spelarna i Coventry City 1992/93

Laguppställning: Steve Ogrizovic – Brian Borrows, Peter Atherton, Phil Babb, Kenny Sansom – John Williams, Lloyd McGrath, Lee Hurst, Robert Rosario – Peter Ndlovu, Micky Quinn.

Atherton spelade mest med 39 ligamatcher under säsongen. Micky Quinn anlände från Newcastle United i november 1992 och blev Coventrys bäste målskytt med sjutton ligamål. I februari 1993 såldes vänsterbacken Kenny Sansom till Everton och i mars såldes även Robert Rosario (Nottingham Forest) och Kevin Gallacher (Blackburn Rovers).

Tröjorna

Från och med säsongen 1992/93 levererade Ribero tröjorna till Coventry City. Sponsor var precis som tidigare franska biltillverkaren Peugeot. Hemmatröjan hade ett mönster i ljusblått, mellanblått och vitt. Även byxorna hade detta mönster I början av säsongen satt Peugeot-loggan i marinblått direkt på den mönstrade tröjan. För att öka läsbarheten satte man loggan på en vit ruta inför matchen mot Nottingham Forest den 21 september. Samtidigt bytte man färg på Ribero-loggan från marinblå till vit.

Bortatröjan var i grunden röd med vita linjer och fält i ett oregelbundet mönster. Till denna tröja använde man vita byxor. På sidan av vänster ben satt ett rött fält med samma vita mönster som på tröjan.

Blackburn Rovers 1992/93

Säsongen 1992/93 var den första upplagan av Premier League och Blackburn Rovers var ett av de tjugotvå lagen i den nya ligan. Blackburn hade vunnit kvalfinalen mot Leicester City våren 1992 och spelade nu i högsta serien för första gången sedan 1966. Tack vare ägaren Jack Walkers pengar kunde Blackburn värva Southamptons anfallare Alan Shearer för den brittiska rekordsumman 3,6 miljoner pund. Nya i laget var också Stuart Ripley (yttermittfältare, Middlesbrough), Lee Makel (mittfältare, Newcastle United), norrmannen Henning Berg (försvarare, Lillestrøm), Nicky Marker (försvarare/mittfältare, Plymouth Argyle) samt australiensiske målvakten Frank Talia (Sunshine George Cross).

Blackburn Rovers i Premier League 1992/93

Nykomlingen Blackburn Rovers fick en bra start på Premier League-säsongen 1992/93 med bara en förlust på de fjorton första matcherna. Bland annat besegrade man Arsenal två gånger om och spelade oavgjort mot Manchester United. Man noterade även sin största seger för säsongen när man besegrade Norwich City med 7–1 den tredje oktober. I mitten av säsongen blev dock förlusterna fler och på de följande arton matcherna åkte Blackburn på åtta förluster. Största förlusten kom hemma mot Coventry City den 26 januari då man föll med 2–5. I matchen mot Leeds United på annandag jul 1992 slet dessutom Alan Shearer av främre korsbandet. Han hade dittills gjort sexton mål på tjugoen ligamatcher, men skadan höll honom borta från spel resten av säsongen.

Mot slutet av säsongen återfick Blackburn formen. Laget vann åtta av de tio sista ligamatcherna och Blackburn Rovers slutade på fjärde plats i Premier League 1992/93. Blackburn vann tjugo matcher, spelade elva oavgjorda och förlorade lika många. Detta gav 71 poäng, en mindre än Norwich City som tog den sista UEFA-cupplatsen.

I FA-cupen slog Blackburn Rovers ut Bournemouth (3–1), Crewe Alexandra (3–0) och Newcastle United (1–0). Kvartsfinalen mot Sheffield United blev mållös och även omspelet slutade oavgjort, denna gång 2–2. Sheffield United vann den påföljande straffsparksläggningen och gick till semifinal.

I Ligacupen 1992/93 slog Blackburn Rovers under hösten ut Huddersfield Town (1–1 hemma, 4–3 borta), Norwich City (2–0) och Watford (6–1). Blackburn fortsatte sedan med att besegra Cambridge United med 3–2 i kvartsfinalen i januari. Semifinalerna avgjordes genom dubbelmöten i februari och mars och motståndare var Sheffield Wednesday. Det blev förlust både hemma (2–4) och borta (1–2) och Sheffield Wednesday gick därmed till final.

Spelarna i Blackburn Rovers 1992/93

Ordinarie laguppställning: 1 Bobby Mimms – 2 David May, 5 Colin Hendry, 6 Kevin Moran, 3 Alan Wright – 7 Stuart Ripley, 4 Tim Sherwood, 8 Mark Atkins/Gordon Cowans, 11 Jason Wilcox – 9 Alan Shearer, 10 Mike Newell.

Målvakten Bobby Mimms spelade samtliga 42 ligamatcher och Alan Shearer blev bäste målskytt med sexton ligamål trots att han missade halva säsongen. Hans anfallskollega Mike Newell stod för fjorton fullträffar. Under säsongen förstärkte Blackburn truppen med några spelare. I december 1992 anlände svenske mittbacken Patrik Andersson från Malmö FF. Senare, i mars månad 1993, värvade man även vänsterbacken Graeme Le Saux från Chelsea och anfallaren Kevin Gallacher från Coventry City. I dessa affärer ingick Steve Livingstone (till Chelsea) och amerikanen Roy Wegerle (till Coventry).

Tröjorna

Den japanska tröjtillverkaren Asics levererade matchställen till Blackburn Rovers 1992/93 och sponsor var ölmärket McEwan’s Lager. Hemmatröjan var som vanligt delad i en blå och en vit hälft. Efter ett par år med en ljusare blå nyans gick Blackburn nu tillbaka till en mörkare mellanblå nyans. Tröjnummer och reklam var röda. I hemmamatchen mot Nottingham Forest den femte september 1992 valde sponsorn Scottish and Newcastle att göra reklam för ölmärket Coors Extra Gold. Detta var en engångsföreteelse och orsaken var att man precis hade tillskansat sig rättigheterna att sälja just Coors i Storbritannien. Man satte Coors-logotypen på en vit bakgrund till skillnad från McEwan’s Lager som satt direkt på den blåvita tröjan. Till nästa säsong skulle även McEwan’s Lager få en vit bakgrund. MuseomOfJerseys har en artikel om reklambytet i matchen Blackburn Rovers–Nottingham Forest.

Blackburn Rovers bortatröja 1992/93 var rödsvart-randig med svart krage. Tillhörande byxor var svarta med röda fält på sidorna och strumporna var svarta med röd överdel. I bortamatchen mot Arsenal den tolfte september spelade Blackburn i gula tröjor med mörkblå krage. Byxorna var gula med mörkblå fält på sidorna och strumporna var helt gula.

Arsenal 1992/93

Inför säsongen 1992/93 sålde Arsenal mittfältaren David Rocastle till Leeds United för två miljoner pund. Manager George Graham ersatte honom med nyblivne danske Europamästaren John ”Faxe” Jensen från Bröndby för 1,1 miljoner pund. Under säsongen var hemmaarenan Highbury en byggarbetsplats eftersom man skulle bygga om den till att endast ha sittplatser. Publikkapaciteten var därför reducerad till 29000.

Arsenal i Premier League 1992/93

Från och med denna säsong hette högsta serien i England Premier League. Arsenal inledde ligaspelet med två förluster, hemma mot Norwich City (2–4) och borta mot Blackburn Rovers (0–1). Första segern kom borta mot Liverpool (2–0) i tredje omgången i en match där Anders Limpar gjorde första målet. Efter ytterligare två segrar, mot Oldham Athletic (2–0) och Sheffield Wednesday (2–1) blev det fyra matcher utan seger. Arsenal återhämtade sig och vann sex ligamatcher i rad vilket förde upp dem i serieledning. Därefter blev det dock fyra raka förluster och laget vann bara ytterligare sex ligamatcher under säsongen. Under våren var man ett tag nere på tolfte plats i tabellen.

Arsenal avslutade ligaspelet med en 1–3-förlust i derbyt mot Tottenham Hotspur. Totalt blev det femton segrar, elva oavgjorda och sexton förluster. Laget gjorde endast 40 mål på de 42 ligamatcherna, men samtidigt släppte man bara in 38 mål. Endast mästarlaget Manchester United hade ett bättre försvar. Arsenal kom därmed på tionde plats i Premier League 1992/93, på samma poäng (56) som Chelsea.

Ordinarie laguppställning: 1 David Seaman – 2 Lee Dixon, 5 Steve Bould/Andy Linighan, 6 Tony Adams, 3 Nigel Winterburn – 11 Ray Parlour/Anders Limpar, 4 David Hillier, 7 John Jensen, 10 Paul Merson – 8 Ian Wright, 9 Alan Smith/Kevin Campbell.

Målvakten Seaman spelade mest med 39 av de 42 ligamatcherna. Limpar spelade bara tolv ligamatcher från start (han gjorde även elva inhopp) och förutom Parlour spelade även Kevin Campbell ett antal matcher i tröja nummer elva. Ian Wright blev lagets bäste målskytt med femton ligamål. Han gjorde även tio mål i FA-cupen och fem i Ligacupen. I februari 1993 återvände mittbacken Martin Keown till Arsenal efter sju år i Aston Villa och Everton. Efter säsongen tackade irländske mittbacken David O’Leary för sig efter 722 matcher i Arsenal-tröjan (klubbrekord) åren 1975–1993. Han gick sedan över till Leeds United där han avslutade karriären.

Arsenal vinner Ligacupen 1992/93

Det gick alltså inget vidare för Arsenal i ligan 1992/93, men i de båda inhemska cuperna gick det desto bättre. I Ligacupens andra omgång ställdes Arsenal mot Millwall. Det blev 1–1 både hemma och borta och genom straffsparksläggning tog sig Arsenal vidare till tredje omgången. Derby County stod för motståndet och även denna gång slutade matchen 1–1. Arsenal vann sedan omspelet den första december med 2–1.

Ligacupen fortsatte i januari 1993 och Arsenal besegrade först Scarborough (1–0) och sedan Nottingham Forest (2–1). I semifinalerna mötte man Crystal Palace och Arsenal vann första mötet med 3–1 på Selhurst Park. Seger med 2–0 i returen på Highbury innebar att Arsenal var i final. Finalen spelades på Wembley den 18 april 1993 och motståndare var Sheffield Wednesday. Amerikanen John Harkes gav Wednesday en tidig ledning, men Paul Merson kvitterade i tjugonde minuten. I mitten av andra halvlek tog Arsenal ledningen genom Steve Morrow som gjorde sitt första mål för klubben. Matchen slutade 2–1 och Arsenal hade vunnit Ligacupen för andra gången i historien. Under firandet av segern bar Tony Adams matchhjälten Morrow på sina axlar, men tappade honom och Morrow föll handlöst till marken. Det visade sig vara så illa att han fick föras till sjukhus med bruten arm vilket innebar att han missade resten av säsongen.

I Ligacupfinalen spelade man för första gången med fasta tröjnummer och namn på ryggen. I de tidigare cupomgångarna samt i ligan var spelarna numrerade 1–11. Så här ställde Arsenal upp:

1 David Seaman – 22 David O’Leary, 5 Andy Linighan, 6 Tony Adams, 3 Nigel Winterburn – 11 Ray Parlour, 15 Steve Morrow, 14 Paul Davis, 10 Paul Merson – 8 Ian Wright, 7 Kevin Campbell; avbytare: 4 Ian Selley, 9 Alan Smith.

Här är ett sammandrag av Ligacupfinalen 1993:

Dubbla cuptitlar för Arsenal 1992/93

I FA-cupens tredje omgång mötte Arsenal Yeovil Town, hemmahörande i Football Conference (femte nivån i seriesystemet). Ett hattrick av Ian Wright gav Arsenal segern med 3–1, men i nästa omgång stötte man på tuffare motstånd i form av Leeds United. Matchen slutade 2–2 och gick till omspel. Där drog Arsenal det längsta strået – seger med 3–2 och avancemang till femte omgången. Arsenal besegrade Nottingham Forest med 2–0 och därefter Ipswich Town med 4–2 i kvartsfinalen. I semifinalen ställdes Arsenal mot lokalkonkurrenten Tottenham Hotspur. Lagkaptenen Tony Adams nickade in matchens enda mål och tog sitt lag till final.

I finalen på Wembley den 15 maj 1993 väntade, precis som i Ligacupfinalen, Sheffield Wednesday. Ian Wright gav Arsenal ledningen i första halvlek, men David Hirst kvitterade i mitten av andra. Efter en mållös förlängning gick matchen till omspel fem dagar senare. Återigen gav Ian Wright Arsenal ledningen i första halvlek, men precis som i första mötet kvitterade Sheffield Wednesday i mitten andra halvlek, denna gång genom Chris Waddle. Matchen gick till förlängning, och med två minuter kvar nickade Andy Linighan bollen i mål efter en hörna av Paul Merson. Arsenal tog därmed hem FA-cupen för sjätte gången i historien och som första klubb lyckades man vinna både de inhemska cuperna under en och samma säsong.

Precis som i Ligacupfinalen hade spelarna fasta tröjnummer och namn på ryggen. I första finalmatchen ställde Arsenal upp enligt följande:

1 David Seaman – 2 Lee Dixon, 5 Andy Linighan, 6 Tony Adams, 3 Nigel Winterburn – 11 Ray Parlour (ut 66), 17 John Jensen, 14 Paul Davis, 10 Paul Merson – 7 Kevin Campbell, 8 Ian Wright (ut 90); avbytare: 9 Alan Smith (in 66), 22 David O’Leary (in 90).

I omspelet fick Alan Smith chansen istället för Parlour och Arsenal formerade laget så här:

1 David Seaman – 2 Lee Dixon, 5 Andy Linighan, 6 Tony Adams, 3 Nigel Winterburn – 17 John Jensen, 14 Paul Davis, 10 Paul Merson – 7 Kevin Campbell, 8 Ian Wright (ut 81), 9 Alan Smith; avbytare: 22 David O’Leary (in 81), 4 Ian Selley.

Här är ett sammandrag av FA-cupfinalerna 1993:

Tröjorna

Adidas levererade tröjorna till Arsenal 1992/93 och sponsor var JVC. Klubben behöll det gul- och marinblå bortastället från föregående säsong, men man introducerade ett nytt hemmaställ med den nya Adidas Equipment-logotypen. På de vita ärmarna fanns tre fält, två röda och ett marinblått emellan. Liknande tröjor hade det norska landslaget vid denna tid. Ett par skillnader var att Norges tröjor hade tre marinblå ränder längs ärmarna samt den gamla Adidas-logotypen.

Som jag nämnde tidigare hade spelarna personliga tröjnummer och namn på ryggen i de båda cupfinalerna. Numren hade också en annan, kantig, stil i dessa matcher jämfört med övriga matcher under säsongen I FA-cupfinalen återfanns även Adidas-logotypen på nedre delen av siffrorna. På vänster bröst fanns även detaljer som avslöjade matchernas betydelse. I Ligacupfinalen löd inskriptionen ”The Coca-Cola Cup / The Final / Wembley 1993”. På tröjorna i FA-cupfinalen placerade man en bild av pokalen och på den inskriptionen ”Football Association / Challenge Cup Final / Wembley May 1993”.