Olympique Marseille 1993/94

Efter mutskandalen våren 1993 fick Olympique Marseille inte chansen att försvara sin Champions League-titel 1993/94. Man fick inte heller spela Interkontinentalcupen mot de sydamerikanska mästarna São Paulo. I ligan inledde Marseille med en 1–0-seger över Lens. Under första hälften av säsongen blev det tio segrar, fem oavgjorda och fyra förluster. Största segern så långt kom i nittonde omgången då man besegrade nykomlingen Martigues med 3–0 hemma på Stade Vélodrome. Det blev även två 0–3-förluster på hemmaplan, mot Metz i trettonde omgången och mot Auxerre i artonde omgången. Efter matchen mot Martigues avslutade man året med tre raka 3–1-segrar mot Cannes, Le Havre och Nantes.

Olympique Marseille inledde 1994 med att spela 1–1 borta mot Paris Saint-Germain följt av en 2–1-seger hemma mot Monaco. Två veckor senare tog man sin största seger för säsongen, 5–1 mot Toulouse. I nästa omgång åkte Marseille på sin första förlust för året när Bordeaux vann med 1–0. Den andra och sista förlusten under vårsäsongen kom i 34:e omgången då Caen vann med 1–0. Under andra hälften av säsongen blev det nio segrar, åtta oavgjorda och två förluster. Det innebar att Olympique Marseille slutade på andra plats i ligan 1993/94, åtta poäng efter Paris Saint-Germain. På grund av mutskandalen flyttades dock klubben ner till division två 1994/95. Andraplatsen i ligan innebar ändå att man fick spela UEFA-cupen nästa säsong.

I franska cupens 32-delsfinal mötte Olympique Marseille division tre-laget Brive. Matchen var mållös efter full tid och förlängning, men efter straffsparksläggning tog sig Marseille vidare till sextondelsfinal. Där blev det en 1–0-seger över Sochaux. I åttondelen mötte man Monaco och även denna match vann Marseille på straffar efter en mållös match. Likadant blev det i kvartsfinalen mot Montpellier: 0–0 efter full tid och förlängning, men denna gång var Marseille på den förlorande sidan i straffsparksläggningen.

Spelarna i Olympique Marseille 1993/94

Ordinarie laguppställning: Fabien Barthez – Jocelyn Angloma, William Prunier, Basile Boli, Éric Di Meco – Alain Boghossian, Didier Deschamps, Dragan Stojkovic – Rui Barros, Rudi Völler, Sonny Anderson.

Nya spelare i laget var mittbacken Prunier (Auxerre), mittfältarna Boghossian (tillbaka efter en säsong i division två-laget Istres) och Rui Barros (Monaco) samt brasilianske anfallaren Sonny Anderson. Den sistnämnde anlände från schweiziska Servette i november 1993. På sina tjugo ligamatcher hann han göra sexton mål och bli lagets bäste målskytt. Ny i laget var också portugisen Paulo Futre, men efter bara åtta matcher lämnade han klubben för italienska Reggiana i november. Samtidigt sålde man även mittbacken Marcel Desailly till Milan och anfallaren Alen Boksic till Lazio. Tränare för Olympique Marseille 1993/94 var Marc Bourrier som hade haft hand om det franska U21-landslaget 1988–1993.

Tröjorna

1993/94 var tredje och sista säsongen som Olympique Marseille spelade i Adidas Equipment-tröjor med tre ränder över höger axel. Denna säsong hade Eurest-logotypen en ljusare blå färg på hemmatröjan. Logotypen för Conseil Général 13 flyttade man från ärmen till framsidan av tröjan, bredvid halsen. I en del fall förekom det dock att den satt på vänster ärm, precis som tidigare. Ytterligare en förändring var att tröjtillverkaren valde att endast ha texten ”adidas” utan de tre ränderna i sin logotyp. Även på byxorna gjorde man några förändringar. Adidas-märket (med enbart texten) flyttade man över till höger ben. Ovanför det återfanns sponsorn RMC samt spelarens nummer.

I franska cupen hade samtliga lag, precis som tidigare, antingen TF1 eller RTL som sponsor. För Marseilles del innebar det att man spelade i sitt blå bortaställ med RTL på tröjorna i åttondelen mot Monaco. I kvartsfinalen mot Montpellier spelade Marseille i sitt vita hemmaställ med TF1 på tröjorna.

Olympique Marseille 1992/93

Olympique Marseille förstärkte laget med flera spelare inför 1992/93. 21-årige målvakten Fabien Barthez anlände från Toulouse och kom att ersätta den tio år äldre Pascal Olmeta. Från Nantes värvade man mittbacken Marcel Desailly och mittfältaren Jean-Jacques Eydelie. Dessutom värvade klubben mittfältarna Jean-Christophe Thomas (Sochaux), Jean-Marc Ferreri (Auxerre) och spanjoren Rafael Martín Vázquez från Torino. Nya anfallare i laget var tysken Rudi Völler från Roma och kamerunaren François Omam-Biyik från Cannes. Den sistnämnde spelade dock bara en ligamatch och lånades ut till Lens i oktober 1992. Även Martín Vázquez tid i Marseille blev kortvarig. Efter två månader såldes han till Real Madrid.

De nya spelarna ersatte dem som klubben sålde under sommaren 1992. Jean-Pierre Papin blev världens dyraste spelare när Olympique Marseille sålde honom till Milan för motsvarande tio miljoner brittiska pund. Klubben sålde även de två engelsmännen Chris Waddle (Sheffield Wednesday) och Trevor Steven (Glasgow Rangers) samt brasilianske mittbacken Carlos Mozer (Benfica).

Olympique Marseille franska mästare 1992/93…eller?

Olympique Marseille inledde ligasäsongen 1992/93 med fem segrar och fyra oavgjorda på de nio första matcherna. Man passade även på att värva den ryske yttern Igor Dobrovolskij från Genoa. Första förlusten kom borta mot Bordeaux (1–0) i tionde omgången. Därefter föll man med samma siffror även hemma mot Nantes. På de åtta sista matcherna före nyår blev det fyra segrar, tre oavgjorda och en förlust. Efter halva säsongen låg laget på fjärde plats i tabellen.

Marseille inledde det nya året med en 5–2-seger hemma mot Toulon i en match där Rudi Völler gjorde hattrick. Efter en 2–1-förlust borta mot Metz vann laget sedan fem matcher i rad. Bland annat besegrade man Nîmes med 6–1 i 24:e omgången. De fem raka segrarna gjorde att laget gick upp i serieledning, men den tappade man efter en 1–0-förlust borta mot Monaco. Laget tog dock tillbaka ledningen tack vare åtta segrar och två oavgjorda på de tio följande matcherna. Ligatiteln var nu säkrad och en 3–1-förlust borta mot Toulouse i sista matchen saknade därför betydelse.

Ordinarie laguppställning: 1 Fabien Barthez – 13 Jean-Jacques Eydelie, 14 Jocelyn Angloma, 4 Basile Boli, 6 Marcel Desailly, 3 Éric Di Meco – 5 Franck Sauzée, 11 Didier Deschamps – 8 Alen Boksic, 9 Rudi Völler, 10 Abedi Pelé.

Lagkaptenen Didier Deschamps var den som spelade flest matcher från start, 36 av de 38 ligamatcherna. Kroaten Alen Boksic blev ligans skyttekung med 23 mål medan hans anfallskollega Rudi Völler stod för arton fullträffar. Även mittfältaren Franck Sauzée kom upp i tvåsiffrigt med sina tolv ligamål. Tränare var belgaren Raymond Goethals.

Mutskandalen i Marseille

Det hela var dock inte avgjort. I 36:e omgången, den 20:e maj, hade Marseille besegrat Valenciennes med 1–0 borta. Sex dagar senare skulle laget spela final i Champions League. På uppdrag av styrelsen kontaktade därför Jean-Jacques Eydelie tre spelare i Valenciennes. Han erbjöd dem 250 000 franc för att laget skulle ta det lugnt i matchen. Detta för att Marseille-spelarna skulle vara fräscha inför Champions League-finalen. Två av spelarna, Christophe Robert och argentinaren Jorge Burruchaga, accepterade mutan. Den tredje, Jacques Glassmann, vägrade att delta och avslöjade senare skandalen. Det franska fotbollsförbundet ändrade resultatet i matchen till 0–0 och förlust för båda lagen.

Olympique Marseille blev av med ligatiteln och flyttades ner till division två efter nästa säsong. UEFA stängde även av klubben från spel i Champions League 1993/94. De inblandade spelarna blev också avstängda från fotboll. Efter den rättegång som följde 1995 fick de, samt klubbpresidenten Bernard Tapie och general manager Jean-Pierre Bernès, dessutom avtjäna fängelsestraff.

Olympique Marseille vinner Champions League 1992/93

Som regerande ligamästare deltog Olympique Marseille i Europacupen 1992/93. I första omgången slog man ut nordirländska Glentoran efter 5–0 borta och 3–0 hemma. I nästa omgång spelade man 0–0 borta mot Dinamo Bukarest, men i returen vann fransmännen med 2–0. Laget var nu klart för gruppspelet i den nystartade Champions League. Där mötte man Glasgow Rangers, Club Brugge och CSKA Moskva. Det blev tre segrar och tre oavgjorda på de sex matcherna vilket innebar att laget vann gruppen och gick till final. I finalen på Olympiastadion i München mötte man de italienska mästarna Milan. En minut före halvtidsvilan nickade liberon Basile Boli bollen i mål. Det blev matchens enda mål och Olympique Marseille blev därmed första franska klubb att vinna den mest prestigefyllda europeiska klubblagsturneringen.

Tröjorna

Precis som tidigare levererade Adidas tröjorna till Olympique Marseille även 1992/93. Modellen med tre blå ränder över höger axel var densamma som föregående säsong, men man hade två nya sponsorer. På framsidan av tröjorna var radiostationen RMC (Radio Monte-Carlo) sponsor och på baksidan hade man byggfirman Maison Bouygues. Deras logotyper prydde Marseilles tröjor fram till januari 1993 då Eurest tog över. Samtidigt lade man till logotypen för Conseil Général 13 (allmänna rådet i departementet Bouches-du-Rhône) på ena ärmen. I europacupmatcherna mot Glentoran och Dinamo Bukarest hade man ingen reklam på ryggen. Istället återfanns Maison Bouygues logotyp på framsidan istället för RMC. Reklam på tröjorna var inte tillåtet i Champions Leagues gruppspel eller i finalen.

Den vita hemmatröjan kompletterades av en blå bortatröja i samma stil. I bortamatcherna mot Auxerre och Monaco i januari respektive februari 1993 använde Marseille blå tröjor med vit hals/nacke, men annars var den i samma färg som tröjan.

Olympique Marseille 1991/92

Olympique Marseille hade vunnit ligan tre år i rad och siktade på sin fjärde raka titel 1991/92. Det skulle också gå enligt planerna. Laget vann sju av de tio första ligamatcherna. Enda förlusten så långt kom borta mot Toulon (1–0) i åttonde omgången. Efter en 4–0-seger över Nantes i trettonde omgången gick man även upp i serieledning. Där skulle Olympique Marseille förbli resten av säsongen och under hösten blev det ytterligare en 4–0-seger, denna gång mot Nancy i sextonde omgången. Sex veckor senare kom nästa storseger. Jean-Pierre Papin gjorde hattrick när Marseille vann med 5–1 i en match där samtliga mål tillkom i första halvlek. Efter en mållös match borta mot Paris Saint-Germain avslutade Olympique Marseille året med att besegra Caen med 5–0 hemma på Stade Vélodrome.

När ligan drog igång igen efter vinteruppehållet blev det en 2–1-seger borta mot Nîmes, men en vecka senare åkte Marseille på sin andra förlust. Även denna gång var det Toulon som stod för motståndet och återigen slutade matchen 1–0. Tre veckor senare föll man även borta mot Lens (2–1). Det skulle visa sig bli säsongens sista förlust. På de nio sista matcherna blev det åtta segrar och en oavgjord. Olympique Marseille vann därmed ligan 1991/92 och blev franska mästare för åttonde gången. Laget slutade sex poäng före tvåan Monaco.

Läktarkatastrof i Bastia

Olympique Marseille tog sig även till semifinal i franska cupen 1991/92. På vägen dit besegrade man Bordeaux (2–0), Istres (2–1), Valenciennes (2–0) och Caen (3–1). Semifinalen borta mot Bastia blev dock aldrig spelad. Då Bastia ville kunna ta emot fler åskådare byggde man en tillfällig läktare på sin hemmaarena Stade Armand-Cesari (även känd som Stade Furiani). Strax före avspark kollapsade läktaren. Arton personer miste livet och över 2300 personer skadades. Matchen ställdes in och det blev därför heller ingen final eller vinnare av franska cupen denna säsong.

Olympique Marseille deltog även i Europacupen för mästarlag 1991/92. I första omgången blev det en enkel seger över Union Luxembourg. Marseille vann med 5–0 både hemma och borta och Jean-Pierre Papin stod för fem av de tio målen. Det skulle dock bli tuffare motstånd i andra omgången. Det blev seger med 3–2 hemma i första mötet med Sparta Prag, men i returen vann tjeckerna med 2–1. Olympique Marseille var därmed utslaget efter sammanlagt 4–4 och färre mål på bortaplan.

Spelarna i Olympique Marseille 1991/92

Ordinarie laguppställning: 1 Pascal Olmeta – 14 Jocelyn Angloma, 4 Basile Boli, 5 Carlos Mozer, 7 Bernard Casoni, 2 Manuel Amoros – 6 Franck Sauzée, 11 Didier Deschamps/Trevor Steven – 8 Chris Waddle, 9 Jean-Pierre Papin, 10 Abedi Pelé.

Målvakten Olmeta spelade samtliga 38 ligamatcher medan Jean-Pierre Papin missade en ligamatch. Papin gjorde även 27 ligamål och blev skyttekung för femte året i rad. Näst bäste målskytt var Abedi Pelé med tolv ligamål. Nya spelare i laget var försvararna Jocelyn Angloma (Paris Saint-Germain) och Pascal Baills (Montpellier), mittfältarna Jean-Philippe Durand (Bordeaux) och Trevor Steven (Glasgow Rangers) samt anfallarna Daniel Xuereb (Montpellier) och Alen Boksic (Hajduk Split). Kroaten Boksic lånades dock ut till Cannes och återvände till Marseille nästa säsong. Dessutom återvände mittfältarna Franck Sauzée (från Monaco), Didier Deschamps (Bordeaux) och Patrice Eyraud (Toulouse) till Marseille efter att ha varit utlånade under 1990/91. Kroaten Tomislav Ivic inledde säsongen som tränare, men i oktober återvände belgaren Raymond Goethals till klubben (han hade först kommit till Marseille i januari 1991).

Tröjorna

Inför 1991/92 tog Adidas fram nya tröjor till Olympique Marseille. Tröjorna hade tre diagonala ränder på höger axel och byxorna hade motsvarande ränder på vänster ben. Sponsor var japanska elektronikföretaget Panasonic. I ligamatcherna återfanns sponsorns logotyp både fram och bak på tröjorna, men i Europacupen var endast en sponsorlogga tillåten.

Engelska division ett 1986/87

Everton blev på nytt bästa klubb på Merseyside och vann engelska division ett 1986/87, nio poäng före tvåan Liverpool. Det var klubbens andra ligatitel på tre år. På tredje plats kom Tottenham Hotspur, men det blev inget europeiskt cupspel för dessa lag eftersom engelska klubbar var avstängda därifrån efter katastrofen på Heyselstadion 1985. Arsenal kom på fjärde plats och vann dessutom Ligacupen efter finalseger över Liverpool. Coventry City, tia i ligan, tog hem sin första stora titel när man besegrade Tottenham i FA-cupfinalen på Wembley.

I andra änden av tabellen hamnade Leicester City, Manchester City och Aston Villa. Dessa tre åkte ner i division två. På nittonde plats kom nykomlingen Charlton Athletic som fick kvala för att klara sig kvar. Det berodde på att man till 1987/88 skulle minska antalet lag till 21. Charlton slog först ut femman i division två, Ipswich Town, i semifinal. Sedan besegrade man Leeds United efter omspel i kvalfinalen och hängde därmed kvar i ettan.

Clive Allen, Tottenham Hotspur, vann skytteligan på 33 mål. Både spelarfacket PFA och fotbollsskribenterna (FWA) utsåg honom till årets spelare i England. Tony Adams, Arsenal, utsågs till årets unga spelare och Evertons Howard Kendall blev utsedd till årets manager.

Laguppställningar engelska division ett 1986/87 (OpenOffice-kalkylblad)

Tröjorna

Här är alla hemmatröjor i engelska division ett 1986/87. Klicka på bilden nedan för att se den i större storlek.

Engelska division ett 1986/87

Nio olika tröjtillverkare användes i division ett denna säsong. Mest förekommande var Adidas och Umbro med åtta lag var medan två lag använde Hummel. Chelsea producerade sina tröjor själva under märket Chelsea Collection. Så här var tröjtillverkarna fördelade:

  • Adidas – Arsenal, Charlton Athletic, Liverpool, Luton Town, Manchester United, Queens Park Rangers och West Ham United
  • Umbro – Everton, Manchester City, Newcastle United, Nottingham Forest, Oxford United, Sheffield Wednesday och Watford
  • Hummel – Norwich City och Tottenham Hotspur
  • Admiral – Leicester City
  • Chelsea Collection – Chelsea
  • Henson – Aston Villa
  • Patrick – Southampton
  • Spall – Wimbledon
  • Triple S Sports – Coventry City

Ligatabell engelska division ett 1986/87

Här är ligatabellen 1986/87. Klicka på ett lag för att komma till respektive inlägg.

PosLagSpVOFGMIMP
1Everton422688763186
2Liverpool4223811724277
3Tottenham Hotspur4221813684371
4Arsenal42201012583570
5Norwich City4217178535168
6Wimbledon4219914575066
7Luton Town42181212474566
8Nottingham Forest42181113645165
9Watford4218915675463
10Coventry City42171213504563
11Manchester United42141414524556
12Southampton42141018696852
13Sheffield Wednesday42131316585952
14Chelsea42131316536452
15West Ham United42141018526752
16Queens Park Rangers42131118486450
17Newcastle United42121119476547
18Oxford United42111318446946
19Charlton Athletic42111120455544
20Leicester City4211922547642
21Manchester City4281519365739
22Aston Villa4281222457936

Läs mer om engelska ligan 1986/87 på Wikipedia.

Arsenal 1986–1988

Arsenal 1986/87

Inför säsongen 1986/87 anlitade Arsenal skotten George Graham som ny manager. Han kom närmast från Millwall som han hade fört upp till division två 1985. Men bland Arsenalanhängarna var han mest ihågkommen som mittfältare i det lag som tog hem dubbeln 1971. I sin första ligamatch som manager för Arsenal vann han med 1–0 mot Manchester United hemma på Highbury. Därefter blev det dock bara en seger på sju matcher (2–0 mot Sheffield Wednesday). Det blev bland annat tre raka 0–0-matcher och laget gjorde inte mer än fem mål på de första åtta matcherna.

Men det skulle bli bättre. Den fjärde oktober besegrade man blivande mästarna Everton med 1–0 på Goodison Park. Det var starten på en sjutton matcher lång förlustfri svit. Arsenal vann tretton av dessa matcher och bland segrarna fanns två 4–0-vinster på bortaplan i november, mot Southampton och Aston Villa, samt en 2–1-seger över ärkerivalen Tottenham Hotspur på White Hart Lane den fjärde januari. Laget toppade då tabellen fyra poäng före Everton, men den 24 januari bröts sviten då man föll med 2–0 borta mot Manchester United. Arsenal kom nu in i en formsvacka och spelade sedan ytterligare åtta matcher utan att vinna. Efter att ha förlorat med 3–1 borta mot West Ham den åttonde april befann sig laget nu på femte plats i tabellen. På de avslutande åtta matcherna blev det sedan fem segrar och tre förluster. Det innebar att Arsenal slutade på fjärde plats i division ett 1986/87.

Arsenal vinner Ligacupen 1986/87

I FA-cupens tredje omgång slog Arsenal ut Reading med 3–1. Därefter besegrade man Portsmouth med 6–1 och sedan Barnsley med 2–0, men i sjätte omgången blev det förlust med 3–1 mot Watford. Desto bättre skulle det gå i Ligacupen. I andra omgången slog man ut Huddersfield Town efter 2–0 hemma och 0–0 i returen. Sedan besegrade man Manchester City (3–1) och Charlton Athletic (2–0) samt Nottingham Forest (2–0) i kvartsfinalen.

I semifinalen mötte man Tottenham. Det blev förlust med 0–1 i första matchen på Highbury och i returen tog Tottenham ledningen efter en dryg kvart. Arsenal vände dock till 2–1 i andra halvlek vilket blev slutresultatet efter en mållös förlängning. Sammanlagt 2–2 och matchen gick därför till omspel tre dagar senare. I mitten av andra halvlek tog Tottenham återigen ledningen genom Clive Allen som även hade gjort målen i de två tidigare matcherna. Arsenal kvitterade dock med åtta minuter kvar genom Ian Allinson och i matchens sista minut gjorde David Rocastle segermålet för de rödvita.

Finalen spelades på Wembley den femte april 1987 och motståndare var Liverpool. Ian Rush gav Liverpool ledningen i mitten av första halvlek, men Charlie Nicholas kvitterade sju minuter senare. I matchens 83:e minut gjorde samme Nicholas mål igen när hans skott gick i nät via Liverpools Ronnie Whelan. Matchen slutade 2–1 och Arsenal hade vunnit Ligacupen för första gången.

Spelarna i Arsenal 1986/87

Ordinarie laguppställning: 1 John Lukic – 2 Viv Anderson, 5 David O’Leary, 6 Tony Adams, 3 Kenny Sansom – 7 David Rocastle, 4 Steve Williams, 8 Paul Davis, 11 Martin Hayes – 9 Niall Quinn, 10 Charlie Nicholas.

I Ligacupfinalen satt nummer 12 Perry Groves och nummer 14 Michael Thomas på bänken. Groves kom in istället för Quinn i 73:e minuten och Thomas kom in istället för Hayes i 83:e minuten.

20-årige mittbacken Tony Adams spelade samtliga 55 liga- och cupmatcher och blev även utsedd till årets unga spelare i ligan. Martin Hayes blev bäste målskytt med totalt 24 mål varav nitton i ligan. Av de 24 målen kom elva på straff (åtta i ligan). I september värvades yttern Perry Groves från Colchester United. Mittfältaren Stewart Robson såldes till West Ham i januari 1987 och en månad senare försvann mittbacken Tommy Caton till Oxford United. I mars 1987 värvade Arsenal anfallaren Alan Smith från Leicester, men man lånade tillbaka honom till sin gamla klubb för resten av säsongen.

Arsenal 1987/88

Arsenal fick ingen vidare start på 1987/88 med två förluster samt en mållös match mot Manchester United däremellan. Men sen fick man igång spelet. I fjärde omgången blev det hela 6–0 mot nykomlingen Portsmouth efter ett hattrick av Alan Smith. Efter 1–1 borta mot Luton Town vann Arsenal sedan tio raka ligamatcher och gick upp i serieledning. Då försvann plötsligt den fina formen och det blev bara en seger (3–1 hemma mot Sheffield Wednesday) på de följande elva matcherna. Arsenal sjönk därför till femte plats, tjugo poäng bakom serieledarna Liverpool. Laget hittade dock formen igen och på de fjorton sista matcherna blev det bara två förluster. Arsenal slutade därmed på sjätte plats i ligan 1987/88.

I FA-cupen slog Arsenal ut Millwall (2–0), Brighton & Hove Albion (2–1) och Manchester United (2–1), men åkte sedan ut efter 1–2 mot Nottingham Forest i sjätte omgången. Laget tog sig återigen till final i Ligacupen. På vägen dit besegrade man Doncaster Rovers (3–0, 1–0), Bournemouth (3–0), Stoke City (3–0), Sheffield Wednesday (1–0) samt Everton i semifinalen (1–0 borta, 3–1 hemma). I finalen mötte man Luton Town, men där blev det överraskande förlust med 2–3.

Spelarna i Arsenal 1987/88

I maj 1987 värvade Arsenal vänsterbacken Nigel Winterburn från Wimbledon. Tre månader senare förstärkte George Graham laget ytterligare med mittfältaren Kevin Richardson från Watford. Under sommaren sålde man även högerbacken Viv Anderson till Manchester United. Den då 20-årige Michael Thomas tog över som högerback, men i februari 1988 flyttade han upp som innermittfältare. Charlie Nicholas och Niall Quinn förlorade sina platser i anfallet till Alan Smith och Perry Groves. I januari 1988 såldes således Nicholas till Aberdeen medan Quinn blev kvar i klubben ett par år till. Senare samma månad värvades högerbacken Lee Dixon från Stoke City och i mars anslöt vänsteryttern Brian Marwood från Sheffield Wednesday. Den senare skulle så småningom konkurrera ut den skadebenägne Martin Hayes. Mittbacken David O’Leary blev skadad och utbytt mot Nottingham Forest på annandag jul 1987. I hans frånvaro tog Gus Caesar över tröja nummer fem.

Arsenal hade följande utseende 1987/88: 1 John Lukic – 2 Michael Thomas/Nigel Winterburn, 5 David O’Leary/Gus Caesar, 6 Tony Adams, 3 Kenny Sansom – 7 David Rocastle, 4 Steve Williams/Michael Thomas, 8 Paul Davis, 11 Kevin Richardson/Martin Hayes – 9 Alan Smith, 10 Perry Groves.

Lukic och Rocastle spelade mest med totalt 52 av de 55 matcherna varav 40 i ligan. Alan Smith blev bäste målskytt med totalt sexton mål varav elva i ligan.

Tröjorna

Till säsongen 1986/87 tog Adidas över efter Umbro som tröjleverantör till Arsenal. Tröjorna hade ett mönster i tyget i form av ränder och små Arsenal-kanoner. På ärmarna återfanns de tre Adidas-ränderna, på hemmatröjan var de röda med marinblå bårder och på bortatröjan tvärtom. Byxorna var kritstrecksrandiga och hade klubbens initialer AFC på höger ben. Bortastället var i samma stil som hemmastället och bestod av gula tröjor, marinblå byxor och gula strumpor. Den gula bortatröjan hade dock ärmar i samma färg som resten av tröjan. I Ligacupfinalen 1987 spelade Arsenal i sitt hemmaställ, men tröjan hade ett par förändringar. Runt Adidas-märket återfanns texten ”Llittlewoods Cup Final / Wembley 1987” och på tröjnumren hade man lagt till ett litet Adidas-märke i nederkant.

Charlton Athletic 1986–1988

Charlton Athletic 1986/87

Säsongen 1986/87 var Charlton Athletic tillbaka i högsta divisionen för första gången på trettio år. I ligapremiären blev det 1–1 hemma mot Sheffield Wednesday. Efter att ha förlorat med 4–0 borta mot Nottingham Forest tog laget sin första seger när man vann med 1–0 mot Manchester United på Old Trafford. Charlton tog sedan bara en poäng (1–1 hemma mot Coventry City) på de fem följande matcherna.

Laget reste sig dock, tog fyra raka segrar och klättrade sju placeringar i tabellen till tolfte plats. Bland annat besegrade man blivande mästarna Everton med 3–2 på Selhurst Park. Charlton hade av ekonomiska orsaker spelat på Crystal Palace hemmaarena Selhurst Park sedan 1985. I början av november tog det roliga slut när man inledde en period med fem raka förluster följt av tre oavgjorda och ytterligare en förlust (0–2 borta mot Aston Villa på annandag jul). Charlton hade då sjunkit till näst sista plats i tabellen, men två dagar senare avslutade man 1986 med att besegra Manchester City med 5–0 och klättra upp till sjuttonde plats.

Charlton Athletic inledde 1987 med fyra förluster och tre oavgjorda på de sju första ligamatcherna. Laget låg då på tjugonde plats vilket skulle innebära nedflyttning. Första segern kom den sjunde mars då man besegrade West Ham United med 2–1 hemma. Det blev inga fler segrar i mars månad, men den fjärde april besegrade man Watford med 4–3 i en målrik tillställning. Charlton spelade sedan ytterligare tre raka Londonderbyn. En mållös match hemma mot Chelsea följdes av förluster borta mot Arsenal (1–2) och Tottenham Hotspur (0–1).

Med fem matcher kvar att spela låg Charlton fortfarande på nedflyttningsplats med fem poäng upp till Oxford United på nittonde plats. Laget gav dock inte upp – man skulle helt enkelt inte åka ur. Först besegrade man Aston Villa med 3–0 och spelade sedan 2–2 borta mot Southampton. Efter en 0–1-förlust hemma mot Luton Town vann man sedan de två avslutande matcherna. Det blev 3–0 borta mot Newcastle United och 2–1 hemma mot Queens Park Rangers. Charlton Athletic slutade därmed på nittonde plats i division ett 1986/87 vilket innebar kvalspel för att hänga kvar.

Kvalspel för att hänga kvar

Kvalet avgjordes i två omgångar, semifinaler och finaler. Samtliga matcher spelades i form av dubbelmöten hemma och borta. I ena semifinalen mötte Charlton femman i division två, Ipswich Town. I den andra semifinalen möttes trean och fyran i division två, Oldham Athletic och Leeds United. Charltons första match blev mållös, men i returen vann man med 2–1 och tog sig till final.

Där mötte man Leeds som hade tagit sig till final efter sammanlagt 2–2 och fler gjorda bortamål. Charlton vann första finalmatchen med 1–0 hemma, men i returen vann Leeds med samma siffror. Därför blev det omspel på neutral plan i Birmingham. Matchen var fortfarande mållös efter 90 minuter varvid förlängning tilltog. John Sheridan gav Leeds ledningen genom en frispark i 99:e minuten. Charlton kvitterade sedan i 113:e minuten genom mittbacken Peter Shirtliff. Fyra minuter senare nickade samme Shirtliff in 2–1 på en frispark av Andy Peake. Resultatet stod sig tiden ut och Charlton behöll sin plats i högsta divisionen.

Final i Full Members’ Cup

Charlton åkte ur FA-cupen i tredje omgången efter förlust mot Walsall. I Ligacupen slog man ut Lincoln City och Queens Park Rangers, men åkte sedan ut mot Arsenal. Desto bättre gick det i Full Members’ Cup. I november 1986 slog Charlton ut Birmingham City och Bradford City. För Charltons del fortsatte turneringen med kvartsfinaler mot Everton i mars 1987. Efter förlängning var ställningen 2–2 och Charlton vann den påföljande straffsparksläggningen med 3–1 och tog sig till semifinal. Där besegrade man Norwich City med 2–1 efter förlängning, men i finalen på Wembley blev det förlust med 1–0 mot Blackburn Rovers.

Spelarna i Charlton Athletic 1986/87

Ordinarie laguppställning: 1 Bob Bolder – 2 John Humphrey, 5 Steve Thompson, 6 Peter Shirtliff, 3 Mark Reid – 7 Rob Lee/Mark Stuart/Ralph Milne, 4 Andy Peake/George Shipley, 8 Mark Stuart/Steve Gritt/Rob Lee, 10 Mark Aizlewood – 9 Jim Melrose, 11 Colin Walsh.

Vänsterbacken Mark Reid spelade samtliga 42 ligamatcher och Jim Melrose blev bäste målskytt med fjorton ligamål. Under sommaren 1986 värvade Charlton målvakten Bob Bolder (Sunderland) och mittbacken Peter Shirtliff (Sheffield Wednesday). I september anlände även mittfältarna Andy Peake (Grimsby Town) och Colin Walsh (Nottingham Forest). Mark Aizlewood såldes till Leeds United i februari 1987 och Colin Walsh bytte från nummer elva till nummer tio i de nio sista ligamatcherna. Då spelade Mark Stuart och sedan Garth Crooks i nummer elva. Manager var Lennie Lawrence som hade lett laget sedan 1982.

Charlton Athletic 1987/88

Charlton Athletic fick en minst sagt usel start på 1987/88. Laget inledde säsongen med fyra raka förluster. Det blev sedan 1–1 borta mot nykomlingen Portsmouth följt av ytterligare en förlust, 2–3 borta mot Liverpool. Första segern kom i sjunde omgången då man besegrade Luton Town med 1–0 hemma. Efter ytterligare sex matcher utan seger vann Charlton med 2–0 hemma mot Norwich City. På årets åtta sista ligamatcher vann laget två gånger, 1–0 borta mot Tottenham Hotspur och 2–1 hemma mot Portsmouth. Efter årets sista match, en 1–0-förlust mot Luton Town, låg Charlton näst sist i tabellen.

Laget inledde sedan 1988 med tre oavgjorda och två förluster. Första segern kom den tjugonde februari då man slog Sheffield Wednesday med 3–1. Charlton varvade sedan segrar med oavgjorda och förluster. På de följande nio matcherna blev det fyra segrar. Dessa kom hemma mot West Ham United (3–0), borta mot Southampton (1–0), hemma mot Watford (1–0) och hemma mot Newcastle United (2–0). Charlton Athletic avslutade sedan 1987/88 med tre 1–1-matcher i rad och slutade på sjuttonde plats i tabellen.

Högerbacken John Humphrey spelade mest med 40 ligamatcher och Garth Crooks blev bäste målskytt med tio ligamål. Crooks hade anlänt från West Bromwich Albion i mars 1987 och hann även spela några matcher under våren det året.

Tröjorna

Säsongerna 1986/87 och 1987/88 levererade Adidas tröjorna till Charlton Athletic. I de första ligamatcherna i augusti 1986 saknade klubben sponsor, men sedan kom The Woolwich in som sponsor. Tröjorna hade samma mönster i tyget som många andra Adidas-tröjor hade vid denna tid, bland annat svenska landslaget. Den röda hemmatröjan kompletterades av vita byxor och strumpor med tre röda ränder, det vill säga Adidas standardmodell. Det fanns två reservställ, ett helblått samt ett bestående av vita tröjor, svarta byxor och svarta strumpor. Dessa hade samma design som hemmastället, men färgerna på hals och muddar var omvända. De svarta byxorna och strumporna användes även tillsammans med den röda hemmatröjan i vissa matcher.

Chelsea 1986/87

Chelsea inledde säsongen 1986/87 med tre oavgjorda och två förluster på de fem första ligamatcherna. Första segern kom den trettonde september då man besegrade Tottenham Hotspur på White Hart Lane. Efter att ha förlorat med 2–6 hemma mot Nottingham Forest tog Chelsea sin andra seger, även denna gång på bortaplan. Lagets store målskytt Kerry Dixon gjorde matchens enda mål mot Manchester United på Old Trafford. Det blev sedan förlust i två raka London-derbyn, först 0–1 hemma mot Charlton Athletic och sedan 3–5 borta mot West Ham United. En vecka senare, i elfte omgången, tog Chelsea sin tredje seger, 2–1 hemma mot Manchester City. Laget hamnade sedan i en formsvacka med nio matcher i rad utan seger. De tre sista av dessa nio matcher slutade med förlust och sammanlagt 0–9 i målskillnad. Chelsea låg då sist i tabellen.

På annandag jul 1986 inledde man emellertid en period med nio segrar på tretton matcher. Det gjorde att Chelsea klättrade upp till elfte plats i tabellen. På de nio avslutande matcherna blev det dock bara en seger, 3–1 mot Leicester City den andra maj. Det innebar att Chelsea slutade på fjortonde plats i ligan 1986/87, på samma poäng (52) som Southampton, Sheffield Wednesday och West Ham.

I FA-cupens tredje omgång spelade Chelsea 2–2 mot Aston Villa. Det blev sedan seger med 2–1 i omspelet, men i fjärde omgången åkte man ut efter 0–1 mot Watford. I Ligacupens andra omgång blev det förlust med 1–0 i första matchen mot York City, men Chelsea vann returen med 3–0 och gick ändå vidare. Det blev dock förlust med 2–1 mot Cardiff City i tredje omgången. Chelsea deltog även i Full Members’ Cup 1986/87. Där besegrade man West Ham United med 2–1, men i nästa omgång föll man med 3–0 mot Blackburn Rovers.

Spelarna i Chelsea 1986/87

Ordinaire laguppställning: 1 Tony Godden – 2 Darren Wood, 4 Colin Pates, 5 Joe McLaughlin, 3 Keith Dublin – 7 Pat Nevin, 6 John Bumstead, 8 Nigel Spackman/Micky Hazard, 11 Jerry Murphy/Keith Jones – 9 Kerry Dixon, 10 David Speedie.

Darren Wood spelade mest med totalt 49 (41 från start plus åtta inhopp) av de 50 matcherna varav 34 plus sju inhopp i ligan. Kerry Dixon blev bäste målskytt med totalt tolv mål varav tio i ligan. Under sommaren 1986 värvade Chelsea mittbacken Steve Wicks från Queens Park Rangers och anfallaren Roy Wegerle från USA. Dessutom skrev man permanent kontrakt med målvakten Tony Godden som Chelsea hade lånat från West Bromwich Albion under våren 1986. Wicks hade inlett sin karriär i Chelsea, men lämnade klubben 1978 och återvände nu åtta år senare. I januari 1987 anlände även högerbacken Steve Clarke från St Mirren och i februari sålde man Nigel Spackman till Liverpool för 400 000 pund.

Tröjorna

Säsongen 1986/87 producerade Chelsea sina tröjor själva under märket The Chelsea Collection. Den blå hemmatröjan hade V-hals och muddar med två vita ränder samt en bred vit linje längs ärmarna. Byxorna var i samma stil som föregående säsong fast med en vit rand som gick från sidan till nederkant. Det förekom även en annan typ av byxor som var helt blå. Även strumporna var blå och hade en vit rand på överdelen samt en längre ner. Reservstället var i samma stil som hemmastället fast turkos med grå detaljer. I början av säsongen saknade Chelsea sponsor, men i december och januari sponsrades man av Bai Lin Tea. I februari fick man den italienska sportskotillverkaren Simod som ny sponsor. Vid några tillfällen, i alla fall på bortatröjan, hade man Grange Farm som sponsor. Det lär ha varit ordföranden Ken Bates egen gård.

Coventry City 1986/87

Coventry City inledde ligasäsongen 1986/87 med en 1–0-förlust borta mot West Ham United. Därefter blev det sju raka matcher utan förlust och laget klättrade upp till fjärde plats i tabellen. Efter ett par förluster hemma mot Aston Villa (0–1) och borta mot Oxford United (2–0) blev det sedan ytterligare fyra matcher utan nederlag. På årets sju sista matcher vann Coventry tre gånger, förlorade lika många och spelade en oavgjord. I sista matchen för året besegrade man Tottenham Hotspur med 4–3 i en målrik tillställning. Coventry låg då på sjunde plats i tabellen.

För Coventry City började 1987 mindre bra med fyra förluster och bara en seger (2–1 borta mot Newcastle United) på de sex första ligamatcherna. Det innebar att laget sjönk till tionde plats, men man tog igen ett par placeringar genom att därefter vinna fyra raka matcher, samtliga på hemmaplan. På de följande fyra matcherna blev det tre förluster samt en mållös match borta mot Nottingham Forest. Laget avslutade sedan säsongen med tre segrar och fyra oavgjorda på de sju sista matcherna. Coventry City slutade därmed på tionde plats i ligan 1986/87, på samma poäng (63) som Watford.

Coventry City vinner FA-cupen 1987

I Ligacupens andra omgång slog Coventry ut Rotherham United efter seger med 3–2 hemma och 1–0 i returen. Det blev sedan även seger med 2–1 över Oldham Athletic, men i fjärde omgången spelade man en mållös match mot Liverpool. I omspelet var Liverpool det starkare laget och vann med 3–1. Det skulle dock gå bättre för Coventry i FA-cupen. Där besegrade man Bolton Wanderers med 3–0 i tredje omgången. Därefter slog man självaste Manchester United med 1–0 på Old Trafford och samma siffror blev det mot Stoke City i femte omgången. Coventry fortsatte sedan med att besegra Sheffield Wednesday med 3–1. Semifinalen mot Leeds United på Hillsborough i Sheffield stod 2–2 vid full tid, men nio minuter in i förlängningen avgjorde Dave Bennett för Coventry.

Laget var nu framme i final. Matchen spelades på Wembley den 16:e maj 1987 och motståndare var Tottenham Hotspur. Londonlaget tog ledningen genom Clive Allen redan i den andra minuten, men bara sju minuter senare kvitterade Dave Bennett. Fem minuter för paus tog Tottenham återigen ledningen, denna gång genom Gary Mabbutt. I mitten av andra halvlek kvitterade Coventry på nytt. Bennetts högerinlägg nådde Keith Houchen som nickade i mål. Ställningen 2–2 stod sig matchen ut varpå förlängning vidtog. I förlängningens sjätte minut spelade Lloyd McGrath in bollen framför Tottenhams mål. Bollen tog på Gary Mabbutt som styrde in bollen i eget mål. Det blev sedan inga fler mål och Coventry City hade vunnit sin första stora titel.

Spelarna i Coventry City 1986/87

Ordinarie laguppställning: 1 Steve Ogrizovic – 2 Brian Borrows, 5 Brian Kilcline, 6 Trevor Peake, 3 Greg Downs – 7 Dave Bennett, 4 Lloyd McGrath, 8 David Phillips, 11 Nick Pickering – 9 Cyrille Regis, 10 Keith Houchen.

Brian Borrows skadade sig i sista ligamatchen och missade FA-cupfinalen. David Phillips gick då ner som högerback och Micky Gynn tog den vakanta mittfältsplatsen. Avbytare i finalen var nummer 12 Steve Sedgley och nummer 14 Graham Rodger (inbytt för Kilcline i 89:e minuten). Laget leddes av tränarduon John Sillett och George Curtis.

Målvakten Ogrizovic spelade samtliga 42 ligamatcher och Cyrille Regis blev bäste målskytt med tolv ligamål. Bland de nya spelarna i laget fanns mittfältaren Steve Sedgley (egen produkt), walesiske landslagsmannen David Phillips (Manchester City) och anfallaren Keith Houchen (Scunthorpe United). I oktober anlände även mittfältaren Dean Emerson från Rotherham United.

Tröjorna

Säsongen 1986/87 levererade Triple S Sports tröjorna till Coventry City. Årets hemmatröja var blåvitrandig med en blå nyans som var något mörkare än vanligt. Den hade marinblå V-hals och muddar med två vita ränder. Till denna tröja använde man vita byxor med en marinblå rand längs sidan, men i vissa bortamatcher använde man marinblå byxor. Strumporna var ljusblå med tre marinblå och två vita ränder upptill.

I början av säsongen saknade Coventry sponsor, men i oktober dök Granada Social Clubs upp på tröjorna. Den första varianten hade mörkblå text, men i november bytte man till röd text. I januari tog man fram ännu en variant med vit text på röd botten. På dessa tröjor satt dessutom numren på en vit ruta.

Tröjorna som Coventry använde i FA-cupfinalen hade texten Granada Bingo med ett annat typsnitt än de andra varianterna som förekommit under säsongen. Men detta var inte den enda förändringen. På höger bröst återfanns en bild av FA-cuppokalen med texten ”F.A. Cup Final / Wembley 1987” runtom. Tröjtillverkarens logga hade man flyttat till ärmarna. Även numren på ryggen hade Triple S Sports-logotypen i nederkant.

Bortatröjan var gulrandig och och nästan identisk med Umbro-tröjan från föregående säsong. Men precis som hemmatröjan hade den två ränder istället för tre på hals och muddar. Tröjnumren var också marinblå istället för röda. Tillhörande byxor var gula med en marinblå rand längs sidan och strumporna behöll man från det gamla Umbro-matchstället.

Everton 1986–1988

Everton 1986/87

Everton inledde säsongen 1986/87 med att möta Liverpool i Charity Shield på Wembley. Liverpool hade vunnit dubbeln och fick möta Everton som hade kommit tvåa i ligan. Adrian Heath gav Everton ledningen i åttionde minuten, men Ian Rush kvitterade med två minuter kvar. Matchen slutade 1–1 och lagen delade på titeln.

En vecka senare startade ligan och Everton besegrade Nottingham Forest med 2–0 hemma på Goodison Park. Det blev sedan ytterligare sex matcher utan förlust innan man kom in i en formsvacka med tre raka förluster. Everton sjönk då från andra till femte plats i tabellen. I september avgjordes även finalen av ScreenSport Super Cup vars inledande omgångar hade spelats under 1985/86. Återigen mötte Everton och Liverpool varandra. Här var de rödklädda det starkare laget. Liverpool vann med 3–1 hemma och 4–1 borta och tog alltså hem segern med sammanlagt 7–2.

Efter de tre förlusterna i ligan vann Everton två matcher, mot Southampton (2–0) och Watford (3–2), men en 0–1-förlust borta mot West Ham följt av 2–2 hemma mot Chelsea gjorde att man nu befann sig på åttonde plats. Det blev sedan tre segrar och en mållös match i hemmaderbyt mot Liverpool innan man föll med 0–1 borta mot Luton Town på Luciadagen. Det skulle visa sig blå årets sista förlust.

Everton blir engelska mästare 1986/87

Därefter vann Everton sex raka matcher, bland annat två fyramålssegrar borta mot Newcastle (4–0) och hemma mot Leicester City (5–1). Laget var nu uppe på andra plats i tabellen. Efter 0–1 borta mot Nottingham Forest vann man med 3–1 hemma mot Coventry City och gick nu för första gången upp i serieledning. Efter två oavgjorda följt av förlust med 1–2 borta mot Watford kunde Liverpool gå förbi i tabellen, men bara tillfälligt. Everton hittade återigen formen, vann sju raka matcher och återtog serieledningen. Det blev sedan förlust med 1–3 i säsongens sista Liverpoolderby följt av en mållös match hemma mot Manchester City. Everton avslutade sedan säsongen med tre raka segrar och kunde därmed titulera sig ligamästare 1986/87, nio poäng före tvåan Liverpool. Det var klubbens nionde ligatitel och deras andra på tre år.

I FA-cupen slog Everton ut Southampton (2–1) och Bradford City (1–0) innan man åkte ut mot efter att ha förlorat med 1–3 mot Wimbledon. I Ligacupens andra omgång slog Everton ut Newport County, bottenlag i division tre. Det blev 4–0 hemma och 5–1 borta. Därefter besegrade man Sheffield Wednesday (4–0) och Norwich City (4–1), men i kvartsfinalen blev det förlust med 0–1 mot Liverpool. Everton deltog även i Full Members’ Cup 1986/87. Där besegrade man Newcastle med 5–2, men i kvartsfinalen blev det förlust på straffar mot Charlton Athletic.

Spelarna i Everton 1986/87

Ordinarie laguppställning: 1 Neville Southall – 2 Alan Harper/Gary Stevens, 4 Kevin Ratcliffe, 5 Dave Watson, 3 Paul Power/Neil Pointon/Pat van den Hauwe – 7 Trevor Steven, 6 Kevin Langley/Paul Power/Peter Reid, 10 Paul Wilkinson/Alan Harper/Ian Snodin, 11 Kevin Sheedy – 8 Adrian Heath, 9 Graeme Sharp.

Alan Harper spelade högerback i fjorton av de sjutton första ligamatcherna, men därefter spelade Gary Stevens resten av matcherna. På den andra ytterbacksplatsen spelade Paul Power de sexton första ligamatcherna. I mitten av säsongen tog Neil Pointon över och i slutet spelade Pat van den Hauwe vänsterback i elva av de sexton sista ligamatcherna. På mittfältet i tröja nummer 6 spelade Kevin Langley femton ligamatcher i början av säsongen och Peter Reid lika många i slutet. Däremellan spelade Paul Power ett antal matcher. På den andra innermittfältsplatsen, i tröja nummer 10, spelade Paul Wilkinson i sju av de fjorton första ligamatcherna. Alan Harper spelade nio matcher i nummer 10 i mitten av säsongen och i slutet spelade Ian Snodin fjorton av de sexton sista matcherna i nummer 10.

Kevin Ratcliffe och Trevor Steven spelade 54 av de 55 tävlingsmatcherna under säsongen. Ratcliffe missade matchen mot Charlton i Full Members’ Cup medan Steven missade en ligamatch. Steven blev även, tillsammans med Adrian Heath och Kevin Sheedy, lagets bästa målskytt med totalt sexton mål. Av dessa gjorde Steven fjorton mål i ligan medan Sheedy stod för tretton ligamål och Heath elva. Bland de nya spelarna i klubben fanns mittbacken Dave Watson (Norwich City), vänsterbacken/mittfältaren Paul Power (Manchester City), mittfältaren Kevin Langley (Wigan Athletic) och yttern Neil Adams (Stoke City).

Everton 1987/88

Efter ligasegern lämnade managern Howard Kendall klubben för att ta över spanska Athletic Bilbao. Assisterande tränaren Colin Harvey tog över som huvudansvarig. Precis som Kendall var Harvey en gammal Evertonspelare. Båda hade spelat på klubbens mittfält i slutet av 60- och början av 70-talet.

Everton inledde även säsongen 1987/88 med Charity Shield-matchen på Wembley. Denna gång mötte man FA-cupvinnarna Coventry City och Evertons Wayne Clarke gjorde matchens enda mål strax före halvtidsvilan. Everton inledde ligasäsongen 1987/88 med två segrar (1–0 mot Norwich City i premiären och 4–0 mot Sheffield Wednesday) och två oavgjorda däremellan. Därefter blev det tre förluster på fem matcher. Mellan nederlagen blev det en mållös match mot Tottenham Hotspur och en 2–1-seger över Manchester United, båda på hemmaplan. Everton hittade dock formen. Man förlorade bara en gång på de följande tolv ligamatcherna och klättrade upp från nionde till fjärde plats i tabellen. Förlusten lär dock ha svidit då den kom i derbyt mot Liverpool som vann med 2–0 på Anfield.

Everton avslutade 1987 med en 1–2-förlust borta mot Manchester United och på nyårsdagen 1988 föll man dessutom med 0–1 mot Sheffield Wednesday. Laget vann sedan fem raka matcher innan nästa förlust, 1–2 borta mot Tottenham. Det blev därefter tio raka matcher utan förlust, men bara fyra segrar. Everton avslutade sedan säsongen 1987/88 med en 1–2-förlust hemma mot Arsenal och slutade på fjärde plats i ligan.

Omspel för Everton i FA-cupen 1987/88

I FA-cupens tredje omgång krävdes det tre omspelsmatcher för att besegra Sheffield Wednesday. De tre första matcherna slutade 1–1, men i fjärde matchen vann Everton med 5–0. Det blev omspel även i nästa omgång mot Middlesbrough. Första matchen slutade 1–1 och i omspelet blev det 2–2 efter förlängning, men i det andra omspelet blev det 2–1 till Everton. Everton åkte sedan ut efter att ha förlorat med 0–1 mot Liverpool. I Ligacupens andra omgång slog Everton ut Rotherham United efter 3–2 hemma och 0–0 i returen. Därefter besegrade man Liverpool (1–0), Oldham Athletic (2–1) och Manchester City (2–0). Laget var nu framme i semifinal där man mötte Arsenal. Det blev dock förlust i båda mötena, 0–1 hemma och 1–3 i returen.

Tröjorna

Efter tre år med Le Coq Sportif tog Umbro återigen över som tröjleverantör till Everton 1986/87. Sponsor var precis som tidigare japanska elektronikföretaget NEC. Hemmatröjan hade ett rutmönster i två nyanser av blått på framsidan medan baksidan och ärmarna var enfärgade. Även de vita byxorna hade ett rutmönster och hade en blå triangel på vänster ben. Everton hade haft vita strumpor som förstaval i flera år, men nu gick man tillbaka till blå strumpor.

Bortatröjan var gul med blå V-hals och muddar och hade även den ett rutmönster på framsidan. Till denna tröjan använde man blårutiga byxor med en gul triangel på vänster ben samt gul strumpor med blå överdel. De blå byxorna användes även tillsammans med den blå hemmatröjan i bortamatcher mot lag med vita byxor. Det fanns även en vit tredjetröja med tunna blå diagonala linjer som bildade ett rutmönster. Denna tröja använde man dock aldrig i någon tävlingsmatch.

Leicester City 1986/87

Leicester City skulle få en tuff säsong 1986/87. Efter 1–1 mot Luton Town i ligapremiären föll man med 0–1 borta mot nykomlingen Wimbledon. I tredje omgången kom dock en av säsongens höjdpunkter när man besegrade regerande mästarna Liverpool med 2–1 hemma på Filbert Street. Efter fyra matcher utan vinst blev det sedan tre segrar i rad. Först två bortavinster mot Queens Park Rangers (1–0) och Manchester City (2–1) och sedan en 3–1-seger hemma mot Nottingham Forest. Laget låg då på nionde plats i tabellen. Sviten kom dock av sig och Leicester tog bara två poäng på följande åtta matcherna innan man besegrade Oxford United med 2–0 hemma. Det blev lagets sista seger 1986. Leicester avslutade året med två förluster och däremellan en oavgjord (1–1) hemma mot Arsenal och hade nu sjunkit till sista plats i tabellen.

På nyårsdagen 1987 blev det ännu en förlust, denna gång 1–4 borta mot West Ham United. Två dagar senare tog man dock sin största seger för säsongen när man besegrade Sheffield Wednesday med 6–1. I denna match stod Steve Moran för ett hattrick. Efter 0–1 borta mot Luton slog man sedan Wimbledon med 3–1 och klättrade upp till artonde plats. Lyckan blev dock kortvarig och Leicester förlorade sedan fyra raka matcher. Fyra segrar på sju matcher gjorde ändå att man såg ut att kunna undvika nedflyttning. Segrarna, samtliga på hemmaplan, kom mot Charlton Athletic (1–0), Queens Park Rangers (4–1), Manchester City (4–0) och West Ham United (2–0). Segern mot West Ham skulle dock visa sig bli lagets sista. Leicester avslutade därefter säsongen med tre raka förluster och två oavgjorda. Nedflyttningen var därmed ett faktum och Leicester City slutade på tjugonde plats i division ett 1986/87.

I FA-cupen åkte Leicester ut direkt i tredje omgången efter 2–5 mot Queens Park Rangers. I Ligacupens andra omgång slog man ut Swansea City efter seger med 2–0 borta och 4–2 hemma, men i nästa omgång föll man med 1–4 mot Liverpool.

Spelarna i Leicester City 1986/87

Ordinarie laguppställning: 1 Ian Andrews – 2 Simon Morgan, 4 Russell Osman, 5 Steve Walsh/John O’Neill, 3 Mark Venus – 7 Ali Mauchlen, 6 Gary McAllister, 10 Paul Ramsey, 11 Ian Wilson – 8 Steve Moran, 9 Alan Smith.

Alan Smith och Ian Andrews spelade samtliga 42 ligamatcher. I mars såldes Smith till Arsenal för 800 000 pund, men han lånades tillbaka till Leicester säsongen ut och blev lagets bäste målskytt med sjutton ligamål. Bredvid Smith i anfallet tog nyförvärvet Steve Moran plats. Han anlände från Southampton i september. Dessutom lånades Steve Lynex ut till Birmingham City i november/december innan han i mars 1987 såldes till West Bromwich Albion. Manager var nordirländaren Bryan Hamilton som var ny i klubben. Han ersatte Gordon Milne som hade lämnat klubben efter fyra år.

Tröjorna

Leicester City behöll samma tröjmodell 1986/87 som föregående säsong, men sponsorn gjorde nu reklam för ölmärket John Bull. Även tröjnumren skiljde sig en aning jämfört med tidigare.