Sampdoria 1989/90

Precis som föregående säsong slutade Sampdoria på femte plats i ligan. I Cupvinnarcupen slog man ut norska Brann, Borussia Dortmund, Grasshoppers och Monaco. Finalen mot Anderlecht på Nya Ullevi i Göteborg var mållös i 90 minuter, men i förlängningen gjorde Gianluca Vialli två mål och gav Sampdoria segern. Nya i laget denna säsong var mittfältarna Giovanni Invernizzi från Como och Srečko Katanec från Stuttgart samt högeryttern Attilio Lombardo från Cremonese. Lombardo, Giuseppe Dossena samt målvakten Gianluca Pagliuca spelade samtliga 34 ligamatcher. Bästa målskyttar blev Gianluca Vialli med totalt 21 mål varav tio i ligan och Roberto Mancini med elva ligamål.

Tröjorna var i stort sett likadana som tidigare, fast numren var nu i vitt på blå botten. Strumporna var oftast vita, men i bortamatcher mot lag med vita strumpor spelade Sampdoria i blå strumpor. I Cupvinnarcupfinalen spelade man utan reklam på tröjorna.

Sampdoria 1988/89

Sampdoria gjorde sin dittills bästa säsong. Laget vann italienska cupen efter att i finalen ha vänt ett 0–1-underläge mot Napoli till seger med 4–0 i returen på hemmaplan. I Cupvinnarcupen slog Sampdoria ut IFK Norrköping, Carl Zeiss Jena, Dinamo Bukarest och Mechelen, men i finalen på Wankdorfstadion i Bern blev det förlust med 0–2 mot Barcelona. I ligan blev det en femteplats och Gianluca Vialli blev lagets bäste målskytt med 14 mål. Nya i laget var vänsterbacken Amedeo Carboni från Parma samt mittfältarna Giuseppe Dossena från Udinese och Víctor Muñoz från Barcelona. Målvakten Gianluca Pagliuca gjorde sin första säsong som ordinarie mellan stolparna och 18-årige anfallaren Enrico Chiesa spelade sin första ligamatch.

Tröjorna tillverkades från och med denna säsong av Kappa och ny sponsor var ERG. I Cupvinnarcupfinalen spelade Sampdoria i sitt vita bortaställ, fast utan reklam och klubbmärke.

Sampdoria 1982–1988

1982 förde tränaren Renzo Ulivieri upp Sampdoria i Serie A. Inför återkomsten i högsta serien förstärkte man laget med irländske mittfältaren Liam Brady från Juventus och engelske anfallaren Trevor Francis från Manchester City. Bland nyförvärven fanns även 17-årige anfallaren Roberto Mancini från Bologna. Laget slutade på sjunde plats i ligan 1982/83, en placering som upprepades följande säsong.

1984 tog Eugenio Bersellini över som tränare. Han kom närmast från Torino och hade 1980 lett Inter till Serie A-titeln. Liam Brady såldes till Inter och för att fylla utlänningskvoten värvades skotten Graeme Souness från Liverpool. Nya i laget var också 20-årige anfallaren Gianluca Vialli från Cremonese samt högerbacken Moreno Mannini från Como. Säsongen slutade med en fjärdeplats i ligan, vilket var lagets bästa placering sedan 1960/61. Sampdoria tog sig till final i italienska cupen där man mötte Milan. I första matchen på San Siro gjorde Souness matchens enda mål och i returen hemma på Luigi Ferraris gjorde Mancini och Vialli varsitt mål i 2–1-segern. Sampdoria vann därmed sin första stora titel. 1985/86 blev inte lika lyckad. Det blev visserligen återigen finalspel i cupen (förlust mot Roma), men i ligan föll man till tolfte plats och i Cupvinnarcupen åkte man ut mot Benfica i andra omgången.

Jugoslaven Vujadin Boškov tog över som tränare 1986 och Francis och Souness såldes till Atalanta respektive Glasgow Rangers. Dessa ersattes av brasilianske mittfältaren Toninho Cerezo (Roma) och västtysken Hans-Peter Briegel (Verona). Laget klättrade till sjätte plats i ligan och sedan fjärde plats 1987/88. 1988 tog Sampdoria sin andra italienska cuptitel efter att ha besegrat Torino med sammanlagt 3–2.

Tröjorna tillverkades av Ennerre och sponsor var Phonola. Under 1985/86 var Ennerre-loggan flyttad till det högra bröstet för att ge plats åt symbolen som visar att laget är regerande italienska cupmästare.

Engelska division ett 1979/80

Liverpool försvarade sin ligatitel och blev engelska mästare för tolfte gången. Tvåan Manchester United och trean Ipswich Town kvalificerade sig för UEFA-cupen. Även Wolverhampton Wanderers, sexa i tabellen, fick en plats i UEFA-cupen tack vare vinsten i Ligacupen (seger med 1–0 över Nottingham Forest i finalen). Bristol City, Derby County och Bolton Wanderers tog hand om de sista platserna och åkte ner i tvåan. Division två-laget West Ham United vann FA-cupen för tredje gången efter finalseger med 1–0 över Arsenal. Nottingham Forest försvarade sin Europacuptitel genom att vinna med 1–0 över Hamburger SV i finalen. Arsenal tog sig till final i Cupvinnarcupen men föll på straffar mot Valencia. Skytteligavinnare blev Phil Boyer, Southampton, med 23 mål. Terry McDermott, Liverpool, blev utsedd till Årets spelare i England, både av fotbollsskribenterna (Football Writers’ Association, FWA) och av spelarföreningen PFA (Professional Footballers’ Association). Glenn Hoddle, Tottenham Hotspur, blev utsedd till Årets unga spelare.

Här är alla hemmatröjor i division ett 1979/80. Klicka på bilden nedan för att se den i större storlek.

Engelska division ett 1979/80

Fem olika tröjtillverkare användes i division ett denna säsong. Mest förekommande var Umbro med tio lag medan sju lag använde Admiral, tre använde Adidas, ett lag använde Bukta och ett Le coq sportif. Så här var tröjtillverkarna fördelade:

  • Umbro – Arsenal, Aston Villa, Bolton Wanderers, Bristol City, Everton, Liverpool, Manchester City, Stoke City, West Bromwich Albion och Wolverhampton Wanderers
  • Admiral – Coventry City, Crystal Palace, Leeds United, Manchester United, Norwich City, Southampton och Tottenham Hotspur
  • Adidas – Ipswich Town, Middlesbrough och Nottingham Forest
  • Bukta – Brighton and Hove Albion
  • Le coq sportif – Derby County

Här är ligatabellen 1979/80. Klicka på ett lag för att komma till respektive inlägg.

Pos Lag Sp V O F GM IM P
1 Liverpool 42 25 10 7 81 30 60
2 Manchester United 42 24 10 8 65 35 58
3 Ipswich Town 42 22 9 11 68 39 53
4 Arsenal 42 18 16 8 52 36 52
5 Nottingham Forest 42 20 8 14 63 43 48
6 Wolverhampton Wanderers 42 19 9 14 58 47 47
7 Aston Villa 42 16 14 12 51 50 46
8 Southampton 42 18 9 15 65 53 45
9 Middlesbrough 42 16 12 14 50 44 44
10 West Bromwich Albion 42 11 19 12 54 50 41
11 Leeds United 42 13 14 15 46 50 40
12 Norwich City 42 13 14 15 58 66 40
13 Crystal Palace 42 12 16 14 41 50 40
14 Tottenham Hotspur 42 15 10 17 52 62 40
15 Coventry City 42 16 7 19 56 66 39
16 Brighton & Hove Albion 42 11 15 16 47 57 37
17 Manchester City 42 12 13 17 43 66 37
18 Stoke City 42 13 10 19 44 58 36
19 Everton 42 9 17 16 43 51 35
20 Bristol City 42 9 13 20 37 66 31
21 Derby County 42 11 8 23 47 67 30
22 Bolton Wanderers 42 5 15 22 38 73 25

Wolverhampton Wanderers 1979–1982

1979/80 slutade Wolves på sjätte plats i ligan, deras högsta ligaplacering sedan 1972/73. Man gick också till final i Ligacupen mot Nottingham Forest som besegrades med 1–0. Målskytten Andy Gray hade värvats från Aston Villa i september 1979 för den brittiska rekordsumman 1,5 miljoner pund. Ny i laget var också försvararen Emlyn Hughes från Liverpool.

De följande åren gick det sämre för Wolves. 1980/81 åkte man ut mot PSV Eindhoven i UEFA-cupens första omgång och i ligan slutade man på artonde plats. I FA-cupen tog sig Wolves till semifinal där det blev förlust mot Tottenham Hotspur efter omspel. 1981/82 slutade man näst sist i tabellen och åkte ner i division två tillsammans med Leeds United och Middlesbrough. I januari 1982 avgick tränaren John Barnwell och ersattes av Ian Greaves som 1978 hade fört upp Bolton Wanderers i division ett.

Laget 1979/80: Paul Bradshaw – Geoff Palmer, George Berry, Emlyn Hughes, Derek Parkin – Peter Daniel, Kenny Hibbitt, Willie Carr, Mel Eves – Andy Gray, John Richards. Bästa målskyttar blev John Richards med tretton ligamål och Andy Gray med tolv.

Matchställen var under hösten 1979 likadana som tidigare, men i slutet av året introducerades ett nytt klubbmärke bestående av ett varghuvud med klubbens smeknamn ”Wolves” under.

Stoke City 1977–1981

Efter en sjundeplats i division två 1977/78 kom Stoke City på tredje plats 1978/79 och tog sig tillbaka till division ett tillsammans med Brighton och Crystal Palace. Återkomsten i ettan 1979/80 slutade med en artondeplats, fem poäng före Bristol City som åkte ur och en före Everton. 1980/81 klättrade man till mitten av tabellen och slutade på elfte plats.

Laget 1979/80: Peter Fox/Roger Jones – Ray Evans, Denis Smith, Alan Dodd, Paul Johnson – Adrian Heath, Mike Doyle, Sammy Irvine, Paul Richardson – Brendan O’Callaghan, Garth Crooks. Garth Crooks blev bäste målskytt med tolv ligamål.

Inför säsongen 1980/81 såldes Garth Crooks till Tottenham och Lee Chapman tog istället plats i anfallet och blev lagets bäste målskytt med femton ligamål. 18-årige Paul Bracewell tog plats på mittfältet tillsammans med skotten Iain Munro från St Mirren. Som vänsterback spelade Peter Hampton som hade värvats från Leeds United. Mittbacken Denis Smith missade hela säsongen på grund av skada och ersattes av Mike Doyle. Målvakten Peter Fox tog över som ordinarie och spelade samtliga 42 ligamatcher.

Matchställen tillverkades av Umbro och hemmatröjan var rödvitrandig med röda Umbro-märken längs ärmarna. Bortastället var ljusblått med vita detaljer och tredjestället var gult med blå detaljer.

Liverpool 1979–1982

1979/80 försvarade Liverpool sin ligatitel och blev engelska mästare för tolfte gången. Laget var obesegrat på hemmaplan och slutade två poäng före Manchester City. I Europacupen mötte man Dinamo Tbilisi i första omgången, men efter seger med 2–1 hemma blev det förlust med 0–3 i returen. I de båda inhemska cuperna tog sig Liverpool till semifinal. I FA-cupens semifinal mötte man Arsenal som efter tre omspelsmatcher tog sig till final och i Ligacupens semifinal åkte Liverpool ut mot Nottingham Forest.

Laget 1979/80: Ray Clemence – Phil Neal, Phil Thompson, Alan Hansen, Alan Kennedy – Jimmy Case, Terry McDermott, Graeme Souness, Ray Kennedy – Kenny Dalglish, David Johnson. Neal, Thompson och Dalglish spelade samtliga 42 ligamatcher och David Johnson blev bäste målskytt med 21 ligamål. Terry McDermott blev utsedd till Årets spelare i England både av Football Writers’ Association och av Professional Footballers’ Association.

Liverpool hade slutat etta eller tvåa i ligan åtta säsonger i rad, men 1980/81 kom man först på femte plats och i FA-cupen åkte man ut mot Everton i fjärde omgången. Däremot tog man sig till final i Ligacupen där man mötte West Ham. Matchen på Wembley slutade 1–1, men i omspelet på Villa Park vann Liverpool med 2–1. I Europacupen lottades Liverpool mot finska Oulun Palloseura i första omgången. Efter 1–1 borta vann Liverpool med hela 10–1 hemma på Anfield. Därefter slog man ut Aberdeen och sedan CSKA Sofia i kvartsfinalen. I semifinalen slog man ut Bayern München på bortamålsregeln (0–0 hemma och 1–1 borta) och i finalen mot Real Madrid gjorde Alan Kennedy matchens enda mål i 82:a minuten. Segern var Liverpools tredje i Europacupen på fem år.

1981/82 blev Liverpool återigen ligamästare efter att ha slutat fyra poäng före Ipswich Town. I Europacupen lottades man återigen mot Oulu och denna gång blev det 7–0 hemma efter en 1–0-seger på bortaplan. Liverpool slog sedan ut nederländska AZ ’67 men i kvartsfinalen blev det förlust mot CSKA Sofia. I FA-cupen åkte man ut mot Chelsea i femte omgången, men i Ligacupen tog man sig återigen till final där man mötte Tottenham. Det stod 1–1 vid full tid och i förlängningen gjorde Liverpool två mål genom Ronnie Whelan och Ian Rush och matchen slutade 3–1.

Matchställen var likadana som tidigare förutom att klubben sponsrades av Hitachi som hade sin logga på tröjorna. Tröjreklam var dock inte tillåtet i tv-sända matcher samt i FA-cupen och Europacupen. Så småningom började tröjreklam tillåtas även i tv-sända matcher, men då i mindre format. I Europacupfinalen 1981 fick inte heller Umbros logga synas på tröjorna och byxorna och man täckte därför över den med vit tejp.

Everton 1979–1982

1979/80 gjorde Everton sin sämsta säsong sedan man åkte ner i division två 1951. Laget slutade på nittonde plats i tabellen, fyra poäng före Bristol City som åkte ur. I UEFA-cupen åkte man ut mot Feyenoord i första omgången efter förlust med 0–1 både hemma och borta. I FA-cupen tog sig Everton till semifinal där det blev förlust mot West Ham efter omspel och i Ligacupen åkte man ut mot Grimsby Town i fjärde omgången.

De följande säsongerna förbättrade man sig något. Det blev en femtondeplats 1980/81 och åttonde plats 1981/82. I FA-cupen gick man till kvartsfinal 1981 (förlust mot Manchester City efter omspel), men 1982 åkte man ut mot West Ham direkt i tredje omgången.

Laget 1979/80: Martin Hodge/George Wood – John Gidman, Mick Lyons, Billy Wright, John Bailey – Andy King, Trevor Ross, Asa Hartford – Brian Kidd, Bob Latchford, Peter Eastoe. John Bailey spelade samtliga 42 ligamatcher och Brian Kidd blev bäste målskytt med totalt sjutton mål varav nio i ligan.

Tröjorna var av samma modell som tidigare förutom att de för första gången hade reklam i form av Hafnia. I tv-sända matcher var dock tröjreklam förbjudet.

Crystal Palace 1977–1980

Crystal Palace hade åkt ner i division tre i mitten av 70-talet, men 1977 tog man sig upp i tvåan och slutade på nionde plats. Nästa säsong, 1978/79, tog Crystal Palace hem seriesegern en poäng före Brighton och Stoke och var därmed tillbaka i högsta serien. Återkomsten i ettan 1979/80 slutade med en trettondeplats och man lyckades hänga kvar en säsong till.

Laget 1979/80: John Burridge – Paul Hinshelwood, Jim Cannon, Billy Gilbert, Kenny Sansom – Jerry Murphy, Peter Nicholas, Gerry Francis – David Swindlehurst/Ian Walsh, Mike Flanagan, Vince Hilaire. Hinshelwood, Cannon och Hilaire spelade samtliga 42 ligamatcher och Swindlehurst blev bäste målskytt med sju ligamål. Swindlehurst såldes till Derby County i februari 1980. Tränare var Terry Venables som ledde laget 1976–1980.

Tröjorna tillverkades av Admiral och hemmastället bestod av vita tröjor med en blå och röd diagonal på framsidan, vita byxor och vita strumpor. Bortastället, som var i samma stil som Tottenhams bortaställ, bestod av gula tröjor med två svarta fält på framsidan, gula eller svarta byxor och gula strumpor.

Brighton and Hove Albion 1979/80

1979/80 var Brightons första säsong i högsta divisionen. Laget slutade på sextonde plats och klarade sig kvar med sex poäng ner till Bristol City som åkte ur. I FA-cupen slog man ut Mansfield Town i tredje omgången men åkte sedan ut mot Arsenal. I Ligacupen slog Brighton ut Cambridge United och Northampton Town innan man åkte ut mot Arsenal i fjärde omgången.

Laget 1979/80: Graham Moseley – John Gregory, Steve Foster, Mark Lawrenson, Gary Williams – Gerry Ryan, Brian Horton, Peter O’Sullivan, Peter Sayer/Paul Clark/Neil McNab – Peter Ward, Ray Clarke. Gary Williams, Brian Horton och Peter Ward spelade samtliga 42 ligamatcher och Ward blev bäste målskytt med sexton ligamål.

Matchställen tillverkades av Bukta och bestod av blåvitrandiga tröjor, blå byxor och vita strumpor. Bortastället var antingen gult med blå detaljer eller blått med vita detaljer.