Wimbledon 1993/94

Wimbledon inledde säsongen 1993/94 med fyra segrar och fyra oavgjorda på de nio första matcherna. Laget låg då på fjärde plats i tabellen. Enda förlusten kom borta mot Sheffield United i fjärde omgången. Wimbledon var ett relativt målsnålt lag och man vann tre raka matcher med 1–0. Fortsättningen på hösten blev emellertid mindre framgångsrik. Det blev inte en enda seger i oktober. Däremot förlorade man två matcher med 0–4 mot Leeds respektive Newcastle United. Enda segern i november kom hemma mot bottenlaget Swindon Town (3–0) och även i december var resultaten blandade med två segrar, två förluster och en oavgjord. Wimbledon var inte direkt något publiklag och i matchen mot Coventry City på annandag jul 1993 noterade man säsongens lägsta publiksiffra i Premier League. Endast 4 739 åskådare såg matchen på Selhurst Park.

Förlust med 0–3 i Londonderbyt hemma mot Arsenal på nyårsdagen innebar att Wimbledon sjönk till femtonde plats. Därefter började man åter komma i form och laget tog fyra segrar på sju matcher. Efter 1–0 mot Manchester City i 30:e omgången låg Wimbledon elva i tabellen. Trots två förluster mot Londonrivalerna Chelsea och Queens Park Rangers behöll man sin placering. Dessa tre matcher spelades för övrigt inom loppet av åtta dagar i mitten av mars. Efter att ha fått vila en vecka hittade Wimbledon återigen formen. På de följande nio matcherna blev det sju segrar och två oavgjorda. De två oavgjorda matcherna, som båda slutade 1–1, kom hemma mot Liverpool och borta mot Arsenal. Däremellan besegrade man blivande mästarna Manchester United med 1–0. Framgångarna gjorde att Wimbledons manager Joe Kinnear utsågs till månadens manager både i mars och april 1994.

Wimbledon sexa i Premier League 1993/94

Wimbledon avslutade säsongen 1993/94 med att besöka Everton på Goodison Park. Hemmalaget behövde vinna för att ha chans att hänga kvar, men det var Wimbledon som gick upp i en 2–0-ledning. Evertons svenske mittfältare Anders Limpar tog med hand i eget straffområde varpå Dean Holdsworth satte straffen i mål. Det andra målet kom till genom ett självmål av Gary Ablett. Bara några minuter senare tog Limpar revansch genom att filma till sig en straffspark som hans lagkamrat Graham Stuart satte i nät. Everton gjorde sedan ytterligare två mål i andra halvlek och klarade sig kvar i Premier League. Trots förlusten slutade Wimbledon på sjätte plats i tabellen vilket var en tangering av deras bästa placering från 1987.

I FA-cupen slog Wimbledon ut division tre-laget Scunthorpe United och division ett-laget Sunderland, men i fjärde omgången föll man med 0–3 mot Manchester United (länk till YouTube). Även i Ligacupen inledde Wimbledon med att besegra ett division tre-lag, nämligen Hereford United. Därefter besegrade man Newcastle United och i fjärde omgången fick man oavgjort, 1–1, mot Liverpool. Även omspelet slutade oavgjort, denna gång 2–2, och Wimbledon lyckades sedan vinna straffsparksläggningen med 4–3. I femte omgången föll man dock med 1–2 mot Sheffield Wednesday.

Spelarna i Wimbledon 1993/94

Laguppställning: 1 Hans Segers – 2 Warren Barton, 15 John Scales, 6 Scott Fitzgerald/5 Dean Blackwell, 35 Alan Kimble/33 Gary Elkins – 24 Peter Fear, 4 Vinnie Jones, 8 Robbie Earle, 20 Lawrie Sanchez/26 Neal Ardley – 9 John Fashanu, 10 Dean Holdsworth.

Vänsterbacken Kimble var ny i laget och kom från Cambridge United sommaren 1993. Han spelade från start i de fjorton första ligamatcherna, men sedan tog först Brian McAllister och sedan Gary Elkins över som vänsterback. Ny i laget var också anfallaren Gary Blissett från Brentford. Han tog dock ingen ordinarie plats utan började oftast på bänken. Lawrie Sanchez såldes till Swindon Town i mars 1994. Samtidigt värvade Wimbledon anfallaren Marcus Gayle från Brentford. Gayle tog över tröja nummer 20 från Sanchez och spelade de tio sista matcherna. Earle och Holdsworth spelade samtliga 42 ligamatcher medan holländske målvakten Segers missade en match. Holdsworth blev även lagets bäste målskytt med sjutton ligamål medan Fashanu stod för elva fullträffar.

Tröjorna

Till säsongen 1993/94 tog Ribero över som tröjtillverkare åt Wimbledon. Sponsor var radiostationen LBC. Ribero tog fram en marinblå tröja med gul krage och gula muddar (den långärmade varianten hade dock marinblå muddar). Även byxor och strumpor var marinblå med gula markeringar. Detta var första gången på hundra år som ett lag från Wimbledon spelade i marinblått (då handlade det om föregångaren Wimbledon Old Centrals). Eftersom domarna alltid hade svarta dräkter fanns en regel om att lagen inte fick ha svarta eller mörkblå tröjor. Men när Premier League startade 1992 fick domarna gröna tröjor istället vilket öppnade upp för möjligheten till marinblå spelartröjor.

I de inhemska cuperna bar domarna fortfarande svarta tröjor. Därför fick Wimbledon använda sina reservställ även om man spelade på hemmaplan. Det ena reservstället bestod av vita tröjor, svarta byxor och vita strumpor. Denna kombination valde Wimbledon i hemmamatcherna mot Liverpool och Sheffield Wednesday i Ligacupen. Det fanns även ett helrött reservställ med svarta detaljer. På höger ärm och på vänster sida av byxorna återfanns klubbens initialer WFC. De röda tröjorna hade två olika typer av nummer på ryggen. Den långärmade hade samma siffror som på de vita och marinblå tröjorna medan den kortärmade hade en annan variant. Dessa siffror var tjockare och hade två diagonala ränder i övre vänstra hörnet. Wimbledon använde dessa röda tröjor i hemmamatcherna mot Hereford United och Newcastle i Ligacupen samt mot Manchester United i FA-cupen.

2 svar på ”Wimbledon 1993/94”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.