Etikett: The Football League

Sheffield United 1971–1973

Nykomlingarna Sheffield United fick en flygande start på den nya säsongen. Laget vann åtta av de tio första ligamatcherna och ledde serien, men kom sedan in i en svacka med fyra raka förluster. Sheffield United föll till mitten av tabellen och slutade på tionde plats. I FA-cupen blev det förlust direkt mot Cardiff City i tredje omgången, men i Ligacupen slog man bland annat ut Arsenal efter omspel i fjärde omgången. I nästa omgång blev det dock förlust mot West Ham. Lagets bäste målskytt blev Bill Dearden med sexton ligamål. Alan Woodward gjorde femton och Tony Currie tio.

Nästa säsong, 1972/73, blev mer ojämn med segrar, oavgjorda och förluster om vartannat och laget slutade på fjortonde plats i tabellen. Både i FA-cupen och Ligacupen åkte man ut i fjärde omgången mot Carlisle United respektive Arsenal. Bill Dearden blev bäste målskytt med tjugo ligamål och Alan Woodward blev näst bäst med tio.

Sheffield Uniteds startelva 1971/72: 1 John Hope (målvakt), 2 Len Badger (högerback), 3 Ted Hemsley (vänsterback), 4 John Flynn/Ian MacKenzie (mittback), 5 Eddie Colquhoun (mittback), 6 Trevor Hockey (mittfältare), 7 Alan Woodward (högerytter), 8 Geoff Salmons (mittfältare), 9 Bill Dearden (center), 10 Tony Currie (mittfältare), 11 Stewart Scullion (vänsterytter). Säsongen 1972/73 tog Tom McAllister över som förstemålvakt. Keith Eddy värvades från Watford och tog en plats på mittfältet istället för Trevor Hockey som i februari 1973 såldes till Norwich i en bytesaffär med Jimmy Bone. Bone gjorde sex mål på tolv matcher i slutet av säsongen och bar då tröja nummer elva.

Hemmastället bestod av rödvitrandiga tröjor, svarta byxor och vita strumpor. Under våren 1972 användes en långärmad tröja med bredare ränder. I bortamatcher mot lag med vita strumpor använde Sheffield United svarta strumpor med röd överdel. Bortatröjan var under 1971/72 helt vit, men 1972/73 var Sheffields stadsvapen placerat på ena bröstet precis som på hemmatröjan. I bortamatchen mot Crystal Palace i december 1971 användes orange tröjor och strumpor tillsammans med svarta byxor.

Nottingham Forest 1971/72

Nottingham Forest slutade näst sist i tabellen och åkte ner i division två. Laget hade seriens sämsta försvar med 81 insläppta mål och i tretton matcher släppte man in tre mål eller mer. Största förlusterna var 1–6 borta mot Leeds och Tottenham. I FA-cupen åkte laget ut mot Millwall i tredje omgången och i Ligacupen blev det förlust efter omspel mot Chelsea i tredje omgången.

Nottingham Forests startelva 1971/72: 1 Jim Barron (målvakt), 2 Peter Hindley (högerback), 3 John Winfield/Tommy Gemmell (vänsterback), 4 Bob Chapman (mittback), 5 Liam O’Kane/John Cottam (mittback), 6 Doug Fraser/Paul Richardson (mittfältare), 7 Barry Lyons (högerytter), 8 Duncan McKenzie (center), 9 Neil Martin (center), 10 Peter Cormack/Paul Richardson (mittfältare), 11 Ian Storey-Moore (vänsterytter). I oktober förstärktes laget med nordirländske mittfältaren Martin O’Neill från Distillery och i december värvades skotske vänsterbacken Tommy Gemmell från Celtic. I januari såldes yttern Ronnie Rees till Swansea och i mars såldes vänsteryttern Ian Storey-Moore till Manchester United. Han blev trots det lagets bäste målskytt med tretton ligamål.

Under första hälften av säsongen användes samma tröja som tidigare med skillnaden att klubbmärket var sytt direkt på tröjan och inte på en vit ruta. Senare introducerades en helröd tröja med krage. Bortastället bestod av vita tröjor och marinblå byxor.

Manchester United 1971/72

Inför säsongen 1971/72 tog Frank O’Farrell över som tränare i Manchester United. O’Farrell hade precis fört upp Leicester City i högsta divisionen efter seriesegern i division två. På grund av huliganbråk under en match i slutet av föregående säsong fick Manchester United spela sina två första hemmamatcher på Anfield i Liverpool och Victoria Ground i Stoke. Laget inledde säsongen starkt och förlorade bara två av de 23 första ligamatcherna, men efter nyår vände det. Sju raka förluster gjorde att laget föll i tabellen och för att förstärka det ihåliga försvaret värvades mittbacken Martin Buchan från Aberdeen i mars. Man värvade också Nottingham Forests vänsterytter Ian Storey-Moore. Manchester United kom till slut på åttonde plats i tabellen, samma placering som de två senaste säsongerna. Både i FA-cupen och Ligacupen åkte man ut i kvartsfinal mot Stoke City efter omspel. I Ligacupen krävdes det två omspelsmatcher innan Stoke lyckades vinna. George Best blev lagets bäste målskytt med totalt 26 mål varav 18 i ligan. Denis Law gjorde tretton mål, Brian Kidd tio och Bobby Charlton tolv varav åtta i ligan.

Manchester Uniteds startelva 1971/72: 1 Alex Stepney (målvakt), 2 Tom O’Neil (högerback), 3 Tony Dunne (vänsterback), 4 Alan Gowling (mittfältare), 5 Steve James (mittback), 6 David Sadler (mittback), 7 Willie Morgan (högerytter), 8 Brian Kidd (anfallare), 9 Bobby Charlton (mittfältare), 10 Denis Law (anfallare), 11 George Best (vänsterytter). I slutet av säsongen tog Martin Buchan över tröja nummer fyra och Gowling och Sadler turades om att ha nummer sex. Samtidigt tog Ian Storey-Moore över nummer elva och Best bytte då till nummer sju.

Både hemma- och bortaställen var nya för säsongen och hade nu krage istället för rund hals. Strumporna var svarta med röd och vit överdel. En nyhet var också ett bortaställ bestående av gula tröjor och blå byxor.

Manchester City 1971/72

Manchester City var med och slogs om ligatiteln 1971/72. Efter att ha besegrat Derby County med 2–0 i sin sista match ledde laget serien, men hade ändå ingen chans att bli mästare. Både Derby County och Liverpool hade matcher kvar att spela och de skulle dessutom möta varandra. Båda hade även betydligt bättre målkvot än Manchester City som till slut hamnade på fjärde plats med lika många poäng som Leeds och Liverpool och bara en poäng efter mästarna Derby County. Francis Lee blev skyttekung med 33 mål, Colin Bell gjorde tolv och nyförvärvet Wyn Davies från Newcastle gjorde åtta ligamål. I FA-cupen åkte City ut mot Middlesbrough efter omspel i tredje omgången och i Ligacupen slog man ut Wolves i andra omgången men förlorade sedan mot Bolton Wanderers.

Manchester Citys startelva 1971/72: 1 Joe Corrigan (målvakt), 2 Tony Book (högerback), 3 Willie Donachie (vänsterback), 4 Mike Doyle (mittback), 5 Tommy Booth (mittback), 6 Alan Oakes (mittfältare), 7 Mike Summerbee (högerytter), 8 Colin Bell (mittfältare), 9 Wyn Davies (anfallare), 10 Francis Lee (anfallare), 11 Ian Mellor/Tony Towers (vänsterytter/mittfältare).

Matchställen var likadana som föregående säsong med skillnaden att det nya klubbmärket var placerat mitt på tröjan.

Leicester City 1971/72

Efter seriesegern i division två var Leicester City tillbaka i högsta divisionen. Inför återkomsten anlitades Jimmy Bloomfield som ny tränare. Nya i spelartruppen var Jon Sammels (Arsenal), Alan Birchenall (Crystal Palace) och Keith Weller (Chelsea). På grund av att ligamästarna Arsenal var upptagna av spel i en försäsongsturné fick Leicester möta Liverpool i Charity Shield. Matchen spelades på Filbert Street i Leicester och Steve Whitworth gjorde matchens enda mål efter en kvarts spel. I ligan förlorade Leicester sex av de tio första matchens, men spelade sedan upp sig och slutade på tolfte plats. I FA-cupen slog man ut Wolverhampton efter omspel i tredje omgången men åkte sedan ut mot Orient och i Ligacupen blev det förlust mot Charlton i andra omgången.

Leicester Citys startelva 1971/72: 1 Peter Shilton (målvakt), 2 Steve Whitworth (högerback), David Nish (vänsterback), 4 Graham Cross (mittfältare/mittback), 5 John Sjoberg (mittback), 6 Graham Cross/Alistair Brown (mittback/mittfältare), 7 Keith Weller (högerytter), 8 Jon Sammels/Alistair Brown (mittfältare/anfallare), 9 Alan Birchenall/Rodney Fern (anfallare), 10 Jon Sammels (mittfältare), 11 Len Glover (vänsterytter). Bäste målskytt var Alistair Brown med sju ligamål.

Hemmastället bestod av blå tröjor med blåvita muddar (den kortärmade tröjan hade helt vita muddar), vita byxor och blå strumpor med två vita ränder högst upp. Bortastället var helt vitt.

Leeds United 1971/72

Säsongen 1971/72 slutade Leeds United på andra plats i ligan för tredje året i rad. Med en match kvar att spela var laget en poäng efter Derby County som redan hade spelat sin sista match. Tack vare bättre målkvot hade det räckt med oavgjort för att gå förbi Derby, men Leeds förlorade borta mot Wolverhampton medan Liverpool som också hade chansen bara fick oavgjort mot Arsenal. Leeds, Liverpool och Manchester City slutade därmed på 57 poäng, en poäng efter Derby. Två dagar tidigare, den 6 maj 1972, hade Leeds besegrat Arsenal med 1–0 i FA-cupfinalen. Allan Clarke nickade in matchens enda mål i 53:e minuten och gav Leeds dess första FA-cuptitel någonsin. I Ligacupen förlorade Leeds mot West Ham 0–1 efter förlängning i omspelsmatchen (första matchen hade slutat 0–0). Leeds deltog också i UEFA-cupen men åkte ut mot belgiska Lierse redan i första omgången. Peter Lorimer blev lagets bäste målskytt med 23 ligamål medan Allan Clarke och Mick Jones gjorde elva var.

Leeds Uniteds startelva 1971/72: 1 Gary Sprake (målvakt), 2 Paul Reaney (högerback), 3 Terry Cooper (vänsterback), 4 Billy Bremner (mittfältare), 5 Jack Charlton (mittback), 6 Norman Hunter (mittback), 7 Peter Lorimer (högerytter), 8 Allan Clarke (center), 9 Mick Jones (center), 10 Johnny Giles (mittfältare), 11 Eddie Gray (vänsterytter). Dessutom hade man Paul Madeley i laget som kunde spela på alla platser. Han var en av tre spelare som deltog i samtliga 42 ligamatcher (de andra två var Lorimer och Hunter), oftast som ytterback eller mittfältare när någon var skadad. En skada på Gary Sprake gjorde att David Harvey kunde etablera sig som förstemålvakt i slutet av säsongen.

Hemmatröjan var helt vit med bokstäverna LUFC på ena bröstet. Från början hade tröjan rund hals, men i februari 1972 började man även använda en variant med krage. Samtidigt introducerades nummerlappar på strumporna. I FA-cupfinalen spelade de flesta i långärmade tröjor med rund hals, förutom lagkaptenen Billy Bremner som spelade i kortärmat. Nedanför bokstäverna LUFC återfanns texten ”Centenary Cup Final 1972”. I denna match var också Umbro-loggan placerad på ena byxbenet. Bortastället bestod av gula tröjor och blå byxor. I bortamatchen mot Derby County användes gula tröjor med vita nummer och med det gamla klubbmärket med ugglan istället för klubbens initialer.

Derby County 1971–1973

Efter en jämn kamp om ligatiteln blev Derby County mästare för första gången säsongen 1971/72. Derby slog Liverpool med 1–0 i sin sista match, men både Leeds och Liverpool hade en match kvar att spela. För Leeds räckte det med oavgjort för att gå förbi Derby och Liverpool var tvungna att vinna. Leeds förlorade dock mot Wolverhampton och Liverpool fick bara oavgjort mot Arsenal. Både Leeds, Liverpool och Manchester City hamnade därmed på 57 poäng, en poäng mindre än Derby County. I FA-cupen tog sig Derby till femte omgången men förlorade mot Arsenal efter två omspelsmatcher och i Ligacupen åkte man ut mot Leeds efter omspel i andra omgången. Derby deltog också i Texaco Cup, en turnering mellan brittiska och irländska lag som inte deltog i europeiskt cupspel. Laget vann turneringen efter finalseger över skotska Airdrieonians.

Derby County kunde inte försvara ligatiteln 1972/73 utan slutade på sjunde plats och missade därför också att kvalificera sig för UEFA-cupen. I Europacupen slog man ut Željezničar från Sarajevo, portugisiska Benfica och tjeckoslovakiska Spartak Trnava, men i semifinalen blev det förlust med 3–1 borta mot Juventus och i returen hemma på Baseball Ground fick man bara 0–0. I FA-cupen förlorade man mot Leeds i kvartsfinalen och i Ligacupen blev det förlust mot Chelsea efter omspel i tredje omgången.

Derby Countys startelva 1971/72: 1 Colin Boulton (målvakt), 2 Ron Webster (högerback), 3 John Robson (vänsterback), 4 Alan Durban (mittfältare), 5 Roy McFarland (mittback), 6 Colin Todd (mittback), 7 John McGovern (mittfältare), 8 Archie Gemmill (mittfältare), 9 John O’Hare (anfallare), 10 Kevin Hector (anfallare), 11 Alan Hinton (vänsterytter). Alan Hinton var lagets bäste målskytt med femton ligamål medan John O’Hare gjorde tretton och Kevin Hector tolv. Inför säsongen 1972/73 värvades David Nish från Leicester City för den brittiska rekordsumman 225 000 pund och tog plats som vänsterback istället för John Robson. Under säsongen gjorde 16-årige mittfältaren Steve Powell debut och blev då klubbens yngste spelare genom tiderna. Kevin Hector blev lagets bäste målskytt med fjorton ligamål medan Alan Hinton gjorde tretton.

Hemmatröjan var helt vit och hade ett nytt klubbmärke på ena bröstet. Från och med 1971 var byxorna marinblå istället för svarta. Bortastället bestod av gula tröjor och strumpor samt blå eller vita byxor. Ett helblått reservställ användes åtminstone i FA-cupmatchen mot Leeds i mars 1973.

Crystal Palace 1971/72

Crystal Palace slutade på tjugonde plats i ligan 1971/72, fyra poäng före Nottingham Forest och Huddersfield som åkte ner i division två. I FA-cupen blev det förlust efter omspel mot Everton i tredje omgången och i Ligacupen åkte man ut mot Aston Villa i andra omgången, även här efter omspel. Nya i laget var mittbacken Bobby Bell (Blackburn Rovers), mittfältarna John Craven (Blackpool), Sam Goodwin (Airdrieonians) och Bobby Kellard (Leicester) samt anfallarna John Hughes och Willie Wallace (Celtic). Lagets bästa målskytt var Bobby Tambling med åtta ligamål.

Crystal Palaces startelva 1971/72: 1 John Jackson (målvakt), 2 David Payne (högerback), 3 Peter Wall (vänsterback), 4 Bobby Kellard (mittfältare), 5 John McCormick (mittback), 6 Mel Blyth (mittback), 7 John Craven (mittfältare), 8 Gerry Queen (mittfältare), 9 Willie Wallace (anfallare), 10 Tony Taylor (vänsterytter), 11 Bobby Tambling (anfallare).

Hemmastället bestod av vita tröjor med ett ljusblått och ett vinrött fält, vita byxor och ljusblå strumpor med vinröd överdel. Bortastället bestod av gula tröjor, blå byxor och gula strumpor.

Chelsea 1971–1975

Chelsea slutade på sjunde plats i ligan 1971/72. I Cupvinnarcupens första omgång mötte man Jeunesse Hautcharage från Luxemburg. I första matchen på bortaplan vann Chelsea med 8–0 och i returen hemma på Stamford Bridge blev det hela 13–0 efter bland annat fem mål av Peter Osgood. Det sammanlagda resultatet 21–0 är den största segern någonsin i en europeisk cupmatch. I nästa omgång mötte man Åtvidaberg. Första matchen på Kopparvallen blev mållös och i returen fick Chelsea bara 1–1 vilket innebar att Åtvidaberg gick vidare på fler bortamål. Även i FA-cupen förlorade Chelsea mot ett på papperet sämre lag – division två-laget Orient vann med 3–2 i femte omgången. I Ligacupen tog man sig till final men förlorade mot Stoke med 2–1. John Hollins deltog i lagets samtliga 58 tävlingsmatcher under säsongen och Peter Osgood blev lagets bäste målskytt med totalt 31 mål varav 18 i ligan. Nya i laget var mittfältaren Steve Kember från Crystal Palace och anfallaren Chris Garland från Bristol City.

I september 1972 värvades anfallaren Bill Garner från Southend för 100 000 pund och senare samma månad såldes Paddy Mulligan och Charlie Cooke till Crystal Palace. Chelsea slutade på tolfte plats i ligan 1972/73. I FA-cupen gick man till kvartsfinal men förlorade mot Arsenal efter omspel och i Ligacupen åkte man ut mot Norwich i semifinalen. John Hollins och Ron Harris spelade samtliga 42 ligamatcher och Peter Osgood och Chris Garland blev bästa målskyttar med elva ligamål var.

Tränaren Dave Sezton kom på kant med flera spelare och i januari 1974 såldes Alan Hudson till Stoke City och i mars samma år såldes Peter Osgood till Southampton. Charlie Cooke värvades tillbaka till klubben och hann med sjutton ligamatcher under våren. Chelsea föll ytterligare fem placeringar och slutade på sjuttonde plats i ligan 1973/74. I FA-cupen åkte man ut mot Queens Park Rangers efter omspel i tredje omgången och i Ligacupen blev det förlust mot Stoke City i andra omgången. John Hollins spelade återigen alla 42 ligamatcher och Tommy Baldwin och Peter Osgood blev bästa målskyttar med åtta mål var.

Problemen fortsatte för Chelsea och i oktober 1974 fick Dave Sexton sparken. Ron Suart tog över men resultaten uteblev och i april 1975 ersattes han av Eddie McCreadie som tidigare under säsongen hade avslutat spelarkarriären. Inte heller McCreadie kunde hjälpa Chelsea utan laget åkte ner i division två efter att ha slutat näst sist i tabellen. Man åkte även ur FA-cupen mot Birmingham i fjärde omgången och i Ligacupen förlorade man ännu en gång mot Stoke, denna gång efter omspel i fjärde omgången. Ron Harris spelade alla 42 ligamatcher och Ian Hutchinson blev bäste målskytt med totalt nio mål varav sju i ligan.

Chelseas startelva 1971/72: 1 Peter Bonetti (målvakt), 2 Paddy Mulligan (högerback), 3 Ron Harris (vänsterback), 4 John Hollins (mittfältare), 5 John Dempsey (mittback), 6 David Webb (mittback), 7 Charlie Cooke (högerytter), 8 Steve Kember (mittfältare), 9 Peter Osgood (center), 10 Alan Hudson (mittfältare), 11 Peter Houseman (vänsterytter). Även försvararen John Boyle och anfallarna Tommy Baldwin och Chris Garland spelade ett flertal matcher från start.

Chelseas startelva 1972/73: 1 Peter Bonetti (målvakt), 2 Gary Locke/Ron Harris (högerback), 3 Eddie McCreadie (vänsterback), 4 John Hollins (mittfältare), 5 Marvin Hinton/David Webb (mittback), 6 Ron Harris/David Webb (mittback), 7 Chris Garland (högerytter), 8 Steve Kember/Alan Hudson (mittfältare), 9 Peter Osgood (center), 10 Alan Hudson/Bill Garner (mittfältare/anfallare), 11 Peter Houseman (vänsterytter).

Hemmastället var av samma modell som tidigare med skillnaden att två stjärnor var placerade på varsin sida om klubbmärket. I bortamatcher mot lag med vita strumpor spelade Chelsea i gula strumpor. Även tröjnumren och klubbmärket var då gula. Denna variant användes i Ligacupfinalen fast med en banderoll under klubbmärket med texten ”Wembley 1972”. I bortamatcherna mot Tottenham och Nottingham Forest på våren 1972 användes en blå tröja med gul krage. Bortastället var samma som tidigare fast nu med helgula strumpor.

Under delar av säsongen 1972/73 användes en blå tröja med blå krage. Bortastället 1972–74 bestod av röda tröjor, vita byxor och gröna strumpor. I bortamatchen mot Leeds i februari 1973 spelade Chelsea i blå tröjor med orange nummer, blå byxor och orange strumpor.

Engelska division ett 1970/71

Nu finns alla tröjor från de 22 lagen i engelska division ett 1970/71. Arsenal blev andra lag på 1900-talet att vinna ”dubbeln”, det vill säga både ligan och FA-cupen. Det var klubbens åttonde ligatitel och fjärde FA-cuptriumf. Leeds, Tottenham, Wolverhampton och Southampton kvalificerade sig för den nystartade UEFA-cupen som ersatte Mässcupen från och med säsongen 1971/72. Leeds blev sista lag att vinna Mässcupen efter seger över Juventus. Även Chelsea tog hem en europeisk cuptitel när man besegrade Real Madrid efter omspel i finalen av Cupvinnarcupen. Skytteligavinnare blev West Bromwich Albions Tony Brown som gjorde 28 mål.

Här är alla hemmatröjor i division ett 1970/71. Klicka på bilden nedan för att se den i större storlek.

Engelska division ett 1970/71

Här är ligatabellen 1970/71. Klicka på ett lag för att komma till respektive inlägg.

Pos Lag Sp V O F GM IM P
1 Arsenal 42 29 7 6 71 29 65
2 Leeds United 42 27 10 5 72 30 64
3 Tottenham Hotspur 42 19 14 9 54 33 52
4 Wolverhampton Wanderers 42 22 8 12 64 54 52
5 Liverpool 42 17 17 8 42 24 51
6 Chelsea 42 18 15 9 52 42 51
7 Southampton 42 17 12 13 56 44 46
8 Manchester United 42 16 11 15 65 66 43
9 Derby County 42 16 10 16 56 54 42
10 Coventry City 42 16 10 16 37 38 42
11 Manchester City 42 12 17 13 47 42 41
12 Newcastle United 42 14 13 15 44 46 41
13 Stoke City 42 12 13 17 44 48 37
14 Everton 42 12 13 17 54 60 37
15 Huddersfield Town 42 11 14 17 40 49 36
16 Nottingham Forest 42 14 8 20 42 61 36
17 West Bromwich Albion 42 10 15 17 58 75 35
18 Crystal Palace 42 12 11 19 39 57 35
19 Ipswich Town 42 12 10 20 42 48 34
20 West Ham United 42 10 14 18 47 60 34
21 Burnley 42 7 13 22 29 63 27
22 Blackpool 42 4 15 23 34 66 23