17 december 2023

Sheffield United 1992/93

Sheffield United fick en kanonstart på den första upplagan av Premier League 1992/93. I första omgången besegrade man nämligen Manchester United med 2–1 hemma på Bramall Lane. Brian Deane gjorde mål redan i femte minuten och blev därmed den förste målskytten i Premier Leagues historia. På de följande sex matcherna blev det emellertid fem förluster innan man besegrade ännu ett storlag. Segern med 1-0 mot Liverpool var starten på en period med bara en förlust på åtta matcher Sheffield United avslutade sedan året med fyra förluster och bara en seger, 1–0 mot Everton den tolfte december, på de sex sista matcherna. Vid årsskiftet låg laget på tjugonde plats i tabellen, det vill säga på nedflyttningsplats.

Sheffield United inledde det nya året med oavgjort, 1–1 borta mot Arsenal, och sedan seger med 3–9 över Ipswich Town. Efter tre raka förluster varvade man segrar med förluster – tre segrar och två oavgjorda. En av segrarna kom den andra mars då man krossade Tottenham Hotspur med hela 6–0. Efter den storsegern kom dock ett bakslag med två raka 0–1-förluster på hemmaplan, mot Norwich City respektive Crystal Palace.

Det var nu nio matcher kvar och Sheffield United låg fortfarande på nedflyttningsplats, men laget hittade formen lagom till säsongsavslutningen. På de nio sista matcherna blev det bara en förlust, 1–3 hemma mot Blackburn Rovers den sjuttonde april. Efter 1–1 i derbyt mot Sheffield Wednesday vann laget sina tre sista matcher. Det blev två stycken 2–0-segrar på bortaplan, mot Nottingham Forest respektive Everton, och sedan 4–2 hemma mot Chelsea i sista matchen. Tack vare den starka avslutningen kom Sheffield United på fjortonde plats i Premier League 1992/93. Laget tog 52 poäng, lika många som Coventry och Ipswich, men med bättre målskillnad.

Sheffield United i cuperna 1992/93

I FA-cupens tredje omgång spelade Sheffield United 2–2 mot Burnley, men man tog sig vidare genom att vinna med 4–2 i omspelet. Sheffield United slog sedan ut Hartlepool United (1–0) och Manchester United (2–1). Kvartsfinalen mot Blackburn Rovers blev mållös och omspelet slutade 2–2, men United vann på straffar och var nu framme i semifinal. Där mötte man lokalkonkurrenten Sheffield Wednesday. på Wembley i London. Chris Waddle gav Wednesday ledningen redan i andra minuten, men Alan Cork kvitterade strax före paus. Det blev inga mål i andra halvlek, men i förlängningen gjorde Mark Bright målet som tog Wednesday till final.

I Ligacupens andra omgång blev det förlust med 1–2 i första mötet med Bristol City, men Sheffield United vann returen 4–1 och gick vidare med sammanlagt 5–3. Efter en mållös match mot Liverpool blev det förlust med 0–3 i omspelet och Sheffield United var därmed utslaget.

Spelarna i Sheffield United 1992/93

Ordinarie laguppställning: 1 Alan Kelly – 2 Kevin Gage/Mitch Ward, 5 Brian Gayle, 6 Paul Beesley, 3 Tom Cowan – 7 Carl Bradshaw/Mitch Ward, 4 John Gannon, 8 Paul Rogers, 11 Glyn Hodges/Dane Whitehouse – 9 Adrian Littlejohn, 10 Brian Deane.

Brian Deane var den som spelade mest med 41 ligamatcher och blev även lagets bäste målskytt med femton ligamål. Han gjorde dessutom fem mål på tio matcher i cuperna. Vänsteryttern Whitehouse bröt benet i Ligacupmatchen mot Bristol City och missade därför en stor del av säsongen. Målvakten Alan Kelly var ny för säsongen och värvades från Preston North End för 150 000 pund i juli 1992. Manager var Dave Bassett som blev utsedd till årets manager 1992/93.

Tröjorna

Umbro levererade tröjorna till Sheffield United 1992/93 och sponsor var Sheffield-baserade timmerhandlaren Arnold Laver. Den randiga hemmatröjan hade smala svarta ränder mellan de röda och vita ränderna, vilket gjorde att den påminde om de tröjor laget hade på 70-talet. En skillnad var att årets tröjor hade snörning i halsen. Placeringen av ränderna varierade. Vissa tröjor hade röd rand i mitten och på vissa tröjor var ränderna något förskjutna åt höger eller vänster.

Byxorna var i första hand vita med en röd och svart rand längs sidorna, men i vissa bortamatcher spelade man i svarta byxor med röd och vit rand längs sidorna. Även strumporna var vita och hade ett rött fält upptill med svarta Umbro-markeringar. Det förekom dock att man använde svarta strumpor i vissa bortamatcher, antingen i kombination med vita eller svarta byxor. De svarta strumporna var likadana som Manchester Uniteds hemmastrumpor. Sheffield United hade historiskt sett oftast spelat i svarta (eller ibland röda) strumpor, men vita strumpor hade varit förstavalet 1964–1981. Kombinationen vita byxor/vita strumpor hade dock inte var förstavalet sedan 1967/68.

Sheffield United hade två reservtröjor 1992/93: en gul och en vit. Båda var kvar sedan föregående säsong. Den gula tröjan hade tillhörande röda byxor och strumpor, men man använde den även tillsammans med svarta eller vita byxor och strumpor. Vad gäller den vita tröjan användes den oftast tillsammans med svarta byxor samt svarta eller vita strumpor. I FA-cupmatchen borta mot Burnley använde man dock de röda strumporna tillsammans med den vita tröjan och de svarta byxorna. Ytterligare en kombination förekom i Ligacupmatchen borta mot Liverpool, då Sheffield United spelade i helvitt. MuseumOfJerseys har en artikel där du kan se alla kombinationer av tröjor, byxor och strumpor som Sheffield United använde 1992/93.

Sheffield United 1992/93 (alternativ hemma)

15 december 2023

Queens Park Rangers 1993/94

Queens Park Rangers inledde Premier League-säsongen 1993/94 med två förluster: 1–4 borta mot Aston Villa och 1–3 hemma mot Liverpool. Första segern kom i tredje omgången då man besegrade Southampton med 2–1 hemma på Loftus Road. Därefter blev det lika många segrar, oavgjorda som förluster på de kommande sex matcherna. I början av oktober började dock Queens Park Rangers att hitta formen. Laget vann fem av sex matcher och efter att ha besegrat Everton med 3–0 den 20:e november låg man på fjärde plats i tabellen. I denna match stod Bradley Allen för ett hattrick. Formtoppen visade sig vara tillfällig och QPR spelade sedan fyra matcher utan att vinna. Laget avslutade dock året med två segrar, mot Southampton för andra gången (1–0 denna gång) och Oldham Athletic (2–0), samt en oavgjord mot Leeds United (1–1).

Queens Park Rangers nia i Premier League 1993/94

Queens Park Rangers inledde 1994 med en 1–2-förlust hemma mot Sheffield Wednesday på nyårsdagen följt av en mållös match mot Arsenal två dagar senare. Det blev sedan ytterligare två förluster på hemmaplan, mot Newcastle United (1–2) och Manchester United (2–3). Däremellan besegrade man Coventry City med 1–0 på bortaplan. Efter förlusten mot Manchester United hade QPR sjunkit till tionde plats i tabellen, men tre segrar och två oavgjorda på fem matcher gjorde att man klättrade tre placeringar. I en av dessa matcher besegrade man Norwich City med 4–3 vilket var den målrikaste match som laget var inblandat i denna säsong. Även denna formtopp var dock tillfällig.

I början av april förlorade Queens Park Rangers nämligen tre match på åtta dagar och släppte in elva mål. Spelschemat gjorde att laget fick spela åtta matcher under april månad. Det blev tre 1–1-matcher samt en 1–0-seger över Everton på de fyra följande matcherna. QPR avslutade sedan månaden med en 1–3-förlust hemma mot Swindon Town. Efter en mållös match i Londonderbyt mot West Ham United avslutade QPR säsongen med att besegra Tottenham Hotspur med 2–1 i ännu ett Londonderby. Queens Park Rangers slutade därmed på nionde plats i Premier League 1993/94, fyra placeringar sämre än föregående säsong. Laget kom upp i 60 poäng, lika många som Liverpool, men med sämre målskillnad.

Queens Park Rangers i cuperna 1993/94

Queens Park Rangers åkte ur FA-cupen direkt i tredje omgången efter att ha förlorat med 1–2 mot division två-laget Stockport County. Även i Ligacupens andra omgång mötte man ett division två-lag, nämligen Barnet. QPR vann med 2–1 borta och 4–0 hemma och tog sig vidare till tredje omgången. Där besegrade man Millwall med 3–0, men i nästa omgång blev det förlust med 1–2 mot Sheffield Wednesday.

Spelarna i Queens Park Rangers 1993/94

Ordinarie laguppställning: 13 Jan Stejskal – 2 David Bardsley, 5 Darren Peacock, 24 Steve Yates, 3 Clive Wilson – 7 Andy Impey, 4 Ray Wilkins, 14 Simon Barker, 11 Trevor Sinclair – 9 Les Ferdinand, 12 Gary Penrice.

Clive Wilson spelade samtliga 42 ligamatcher och Les Ferdinand blev bäste målskytt med sexton ligamål. Tony Roberts stod i mål de sju första och åtta sista ligamatcherna samt i matchen mot Newcastle den 16:e januari. I övriga matcher vaktade tjecken Jan Stejskal målet. Nya spelare i laget denna säsong var mittbacken Steve Yates från Bristol Rovers och vänsteryttern Trevor Sinclair från Blackpool.

Tröjorna

Queens Park Rangers producerade sina tröjor själva under märket Clubhouse. Sponsor var Computer Solutions & Finance. I början av säsongen satt sponsorloggan på en vit ruta med företagets namn under en oval med initialerna CSF. Senare, i mitten av september, ersatte man den vita rutan med den ovala logotypen i större format.

Hemmatröjan hade som vanligt blå och vita ränder på tvären samt vit krage med blå ränder. Byxorna var vita med en blå rand längst ner och strumporna var helt vita. I vissa bortamatcher förekom det dock att QPR spelade i blå byxor och strumpor. I ligapremiären borta mot Aston Villa spelade QPR i svarta matchställ med röda detaljer. Den svarta tröjan användes även i nästa bortamatch mot Chelsea, men då med röda byxor. Därefter använde man ett rött matchställ med svarta detaljer i de bortamatcher man inte kunde använda sina ordinarie färger. Läs mer om Queens Park Rangers tröjor 1993/94 på History of QPR kits.

Queens Park Rangers 1993/94 (hemma augusti–september)

9 december 2023

Oldham Athletic 1993/94

Säsongen 1993/94 spelade Oldham Athletic i högsta divisionen för tredje året i rad. Laget hade klarat sig kvar föregående säsong genom att vinna sina tre sista matcher. I ligapremiären 1993/94 blev det dock förlust med 0–3 hemma mot Ipswich Town. Oldham besegrade sedan Swindon Town med 1–0, men därefter spelade man tio raka matcher utan seger. I åttonde omgången föll Oldham med 0–5 borta mot Tottenham Hotspur, vilket var lagets största förlust denna säsong. Laget tog sin andra seger för säsongen den 30 oktober då man besegrade Chelsea med 1–0 på Stamford Bridge, men därefter blev det ytterligare tre förluster i rad.

Oldham låg då näst sist i tabellen, men efter att ha besegrat både Norwich City och Swindon Town med 2–1 samt spelat en mållös match mot Ipswich däremellan klättrade laget till sjuttonde plats. Fem förluster och två oavgjorda matcher senare var dock Oldham tillbaka på näst sista plats. Den sista av dessa matcher, 1–1 borta mot Arsenal, var ändå starten på en uppåtgående trend. Mellan den femte februari och andra april vann Oldham fem av åtta matcher och klättrade upp till artonde plats.

Segern ned 4–1 Queens Park Rangers den andra april kom dock att bli den sista för Oldham denna säsong. Därefter förlorade man fyra matcher i rad och på de fyra avslutande matcherna blev det tre oavgjorda och en förlust. Oldham Athletic slutade därmed näst sist i Premier League 1993/94 och åkte ner i division ett.

Oldham Athletic i cuperna 1993/94

I FA-cupens tredje omgång slog Oldham Athletic ut Derby County genom en 2–1-seger. Efter en mållös match mot Stoke City tog man sig vidare till femte omgången tack vare 1–0 i omspelet. Oldham besegrade sedan både Barnsley och Bolton Wanderers med 1–0 och var nu framme i semifinal. Manchester United stod för motståndet och matchen var fortfarande mållös efter 90 minuter. Neil Pointon gav Oldham ledningen i förlängningen, men Mark Hughes kvitterade i sista minuten och ordnade omspel. I omspelet var Manchester United det starkare laget. Det blev till slut 4–1 och Oldham var utslaget.

Oldham inledde med en 1–2-förlust mot Swansea City i Ligacupens andra omgång. Laget vann dock returen med 2–0 och gick vidare med sammanlagt 3–2. Efter att ha besegrat Coventry City med 2–0 föll Oldham med 0–3 mot Tranmere Rovers i fjärde omgången.

Spelarna i Oldham Athletic 1993/94

Ordinarie laguppställning: 1 Paul Gerrard/13 Jon Hallworth – 2 Craig Fleming/22 Chris Makin, 5 Richard Jobson, 6 Steve Redmond, 3 Neil Pointon – 7 Gunnar Halle/11 Paul Bernard, 4 Nick Henry, 10 Mike Milligan, 11 Paul Bernard/25 Rick Holden – 21 Sean McCarthy, 14 Graeme Sharp.

Lagkaptenen Mike Milligan spelade mest med 39 av de 42 ligamatcherna och Graeme Sharp blev bäste målskytt med nio ligamål. I början av säsongen utgjorde Andy Ritchie (tröja nummer 8) och Ian Olney (tröjan nummer 9) anfallspar. Det innebar att startelvan till en början oftast bestod av spelare med nummer mellan ett och elva. Efterhand förlorade dock Ritchie och Olney sina platser till McCarthy och Sharp. Även ytterbacken Chris Makin kom in i laget under hösten. Craig Fleming fick därefter spela på olika platser i försvaret när andra var skadade eller petade.

Yttern Rick Holden anlände från Manchester City i oktober 1993 och spelade sedan samtliga matcher. Han hade tidigare spelat i Oldham åren 1989–1992 och tillbringade sedan drygt ett år i Manchester City innan han kom tillbaka.

Även anfallaren Sean McCarthy värvades under säsongen. Han kom från Bradford City i december 1993 och spelade från start i nitton ligamatcher. McCarthy gjorde för övrigt Oldhams sista mål för säsongen i 1–1-matchen mot Norwich i sista omgången. När detta skrivs är det även Oldhams senaste mål i högsta serien.

I slutet av november anlände norske försvararen Tore Pedersen från SK Brann. Han spelade dock bara tio ligamatcher varav sju från start innan han i april 1994 återvände till Brann. Pedersen har också ett förflutet i IFK Göteborg där han tillbringade tre säsonger i början av 90-talet.

Tröjorna

Umbro levererade tröjorna till Oldham Athletic 1993/94 och sponsor var JD Sports. Hemmatröjan var randig och hade två blå nyanser samt smala röda ränder. Ärmarna var i den mörkare blå nyansen och kragen var vit med en blå och en röd rand. Tillsammans med denna tröja använde man vita byxor. Dessa hade en blå och en röd rand upptill samt ett rött fält längst ner med blå Umbro-märken. Strumporna var blå med röd överdel och vita Umbro-märken.

Bortatröjan var av samma modell som 1992/93. Den var vit i mitten och röd på sidorna och hade snörning i halsen. En skillnad mot föregående säsongs bortatröja var att numren hade ett annat typsnitt. Till denna tröja använde man vita byxor med två röda ränder på sidorna. Oftast var strumporna vita med röd överdel, men det förekom också att man använde röda strumpor med vit överdel.

Till 1993/94 introducerade Umbro ett nytt tredjeställ i grönt och marinblått. Tröjan var av samma modell som Aston Villa använde 1992/93. Oldhams version var grön med marinblå ärmar och bars tillsammans med gröna byxor och strumpor. Detta matchställ kom till användning i bortamatcherna mot Blackburn Rovers, Manchester City, Queens Park Rangers och Sheffield Wednesday.

7 december 2023

Norwich City 1993/94

Norwich City hade slutat trea i Premier League och spelade därför i UEFA-cupen 1993/94. I första omgången mötte man holländska Vitesse Arnhem. Efter en 3–0-seger hemma på Carrow Road och en mållös retur var laget klart för andra omgången. Där mötte man Bayern München. I första mötet på Olympiastadion i München gick Norwich fram till en 2–0-ledning innan ens en halvtimme var spelad. Tyskarna reducerade fem minuter före paus, men några fler mål blev det inte och sensationen var ett faktum. I och med segern blev Norwich första engelska lag att besegra Bayern München på bortaplan. Returen slutade 1–1 och Norwich gick därmed vidare med sammanlagt 3–2.

Italienska Inter stod för motståndet i tredje omgången och Norwich inledde hemma. Matchen var länge mållös, men tio minuter för full tid fick italienarna straffspark. Dennis Bergkamp gjorde inget misstag utan satte bollen i nät. Returen i Milano blev snarlik. Bergkamp gjorde matchens enda mål två minuter för full tid och Norwich var utslaget.

Norwich City i Premier League 1993/94

I ligapremiären 1993/94 föll Norwich City med 0–2 hemma mot Manchester United. Trots förlusten skulle Norwich återigen göra en stark höst. Efter premiären blev det tre raka segrar följt av två oavgjorda innan man föll mot Wimbledon. Därefter spelade Norwich åtta matcher i rad utan förlust. Största segern kom den 25 september då man besegrade Everton med 5–1. Efter femton matcher hade man alltså bara förlorat två gånger och låg på tredje plats i tabellen. Nu började dock formen att svikta. Det blev bara två segrar, mot Leeds United respektive Tottenham Hotspur, på de sex sista matcherna före nyår.

På nyårsdagen besegrade man Southampton med 1–0, men sedan spelade Norwich tio raka matcher utan vinst. Efter 3–4-förlusten hemma mot Queens Park Rangers den tolfte mars hade Norwich sjunkit till nionde plats i tabellen. Managern Mike Walker hade dessutom lämnat klubben den sjätte januari för att ta över Everton. Assisterande managern John Deehan ledde därefter laget. Norwich slog faktiskt Mike Walkers nya lag Everton med 3–0, men segern var bara en tillfällighet. På de nio avslutande matcherna blev det fem förluster och bara en seger, 1–0 mot Liverpool i näst sista omgången. En av de fem förlusterna om hemma mot Southampton då Norwich föll med 4–5. Det var den målrikaste matchen i Premier League denna säsong. Laget avslutade säsongen med att spela oavgjort, 1–1, hemma mot Oldham Athletic. Norwich City slutade därmed på tolfte plats i Premier League 1993/94.

Norwich City i cuperna 1993/94

I FA-cupen slog Norwich ut division tre-laget Wycombe Wanderers (2–0), men sedan förlorade man med 0–2 mot Manchester United. Det gick inte bättre i Ligacupen. Det började med en 1–2-förlust borta mot division två-laget Bradford City, men Norwich vann returen med 3–0 och gick vidare med sammanlagt 4–2. I nästa omgång blev det 1–1 mot Arsenal. Londonlaget vann dock omspelet med 3–0 och gick vidare.

Spelarna i Norwich City 1993/94

Laguppställning: 1 Bryan Gunn – 5 Ian Culverhouse, 17 Ian Butterworth, 10 John Polston, 2 Mark Bowen – 14 Ruel Fox, 4 Ian Crook, 3 Rob Newman, 11 Jeremy Goss – 7 Efan Ekoku, 22 Chris Sutton.

Ian Culverhouse spelade samtliga 42 ligamatcher under säsongen. Chris Sutton gjorde 25 mål och kom delad trea i Premier Leagues skytteliga. Hans anfallskollega Efan Ekoku stod för tolv fullträffar i ligan.

Tröjorna

Norwich City behöll samma matchställ 1993/94 som föregående säsong. En skillnad var att man hade en annan typ av tröjnummer samt hade spelarnas namn på ryggen. Ribero levererade med andra ord tröjorna och sponsor var Norwich and Peterborough Building Society. Tröjleverantören Ribero fick dock ekonomiska svårigheter och någon gång runt årsskiftet tog Mitre över. Man behöll samma matchställ men täckte över Ribero-loggan med en Mitre-logga.

I UEFA-cupen var spelarna numrerade 1–11 och man hade inge namn på ryggen. Dessutom gjorde UEFA:s begränsningar gällande tröjreklam att man tog bort symbolen på sponsorloggan och enbart hade företagets namn på mörkblå botten. Ovanför klubbmärket återfanns texten ”U.E.F.A.” och under detsamma fanns en banderoll med innevarande säsong, ”1993 – 94”.

Norwich spelade för det mesta i sina ordinarie gula tröjor och gröna byxor. I bortamatchen mot Vitesse Arnhem spelade dock Norwich i marinblå tröjor som var snarlika Wimbledons hemmatröjor. Byxorna skiljde sig dock och hade en gul rand nedtill medan Wimbledon hade gult på sidorna. Den vita bortatröjan med lila ärmar från 1992/93 fanns också kvar. Den kom till användning i Ligacupmatchen mot Bradford City.

Norwich City 1993/94 (hemma augusti–december 1993)

Norwich City 1993/94 (hemma januari–maj 1994)

5 december 2023

Norwich City 1992/93

Norwich City hade inga höga förväntningar på sig inför den första upplagan av Premier League 1992/93. Laget hade kommit på artonde plats i den gamla division ett 1991/92. Sommaren 1992 tog Mike Walker över som manager för klubben. Han hade varit reservlagstränare för Norwich sedan 1987 och tog sig nu an sitt första uppdrag som manager för en klubb i högsta serien.

I första omgången av Premier League 1992/93 reste Norwich City till London för att möta Arsenal. Trots underläge 2–0 i paus lyckades Norwich sensationellt vända till seger med 4–2. Fyra dagar senare besegrade man dessutom Chelsea med 2–0 hemma på Carrow Road. Efter 1–1 mot Everton kom sedan första förlusten, 1–3 borta mot Manchester City. Laget lät sig emellertid inte nedslås utan vann därefter fem matcher i rad följt av en oavgjord match mot Coventry. I slutet av september, efter tio spelade omgångar, toppade Norwich City tabellen. En bättre start hade ingen kunnat drömma om, men oktober månad skulle visa sig bli tyngre. Norwich åkte på förlust med hela 7–1 borta mot nykomlingen Blackburn Rovers. Efter seger över Queens Park Rangers (2–1) blev det ytterligare en förlust, denna gång 1–4 borta mot Liverpool. Norwich avslutade månaden med oavgjort mot Middlesbrough och hade vid det laget tappat serieledningen till Blackburn.

Laget återhämtade sig dock, vann fyra raka matcher och återtog ledningen. Avståndet till lagen närmast bakom var faktiskt åtta poäng, men därefter spelade man sex matcher i rad utan seger. Norwich varvade sedan segrar med oavgjorda och förluster vilket innebar att Manchester United och Aston Villa kunde passera laget i tabellen. I mitten av mars vann man dock tre matcher i rad utan att släppa in ett enda mål och gick återigen upp på första plats. Efter en 3–0-förlust borta mot Wimbledon besegrade man tvåan Aston Villa.

Norwich City trea i Premier League 1992/93

Norwich hade chans att bli ligamästare, men förhoppningarna grusades i april då man förlorade tre av fyra matcher. Enda segern kom hemma mot Leeds United då man vann med 4–2 i en match där Chris Sutton gjorde hattrick. Efter att ha besegrat Liverpool med 1–0 avslutade Norwich säsongen med oavgjort, 3–3, borta mot Middlesbrough. Norwich City slutade därmed på tredje plats i Premier League 1992/93 och kvalificerade sig för UEFA-cupen.

Tredjeplaceringen i ligan var klubbens bästa någonsin, men i cuperna gick det inte lika bra. Norwich slog ut Coventry (1–0) i FA-cupens tredje omgång, men förlorade sedan mot Tottenham (0–2). I Ligacupen spelade Norwich oavgjort, 2–2, mot division tre-laget Carlisle United, men i returen vann man med 2–0. I nästa omgång åkte man dock ut efter att ha förlorat med 2–0 mot Blackburn Rovers.

Spelarna i Norwich City 1992/93

Ordinarie laguppställning: 1 Bryan Gunn – 2 Ian Culverhouse, 4 Ian Butterworth, 5 John Polston, 3 Mark Bowen – 10 Ruel Fox, 6 Jeremy Goss, 7 Ian Crook, 11 David Phillips – 8 Chris Sutton, 9 Mark Robins.

Sommaren 1992 värvade Norwich anfallaren Mark Robins från Manchester United för 800 000 pund samt mittfältaren Gary Megson som kom på fri transfer från Manchester City. Samtidigt sålde man anfallaren Robert Fleck till Chelsea för klubbrekordet 2,1 miljoner pund. I mars 1993 värvade man även den nigerianske anfallaren Efan Ekoku från Bournemouth för 500 000 pund. Målvakten Bryan Gunn, vänsterbacken Mark Bowen och vänstermittfältaren David Phillips spelade samtliga 42 ligamatcher. Mark Robins blev bäste målskytt med femton ligamål medan Phillips stod för tio fullträffar.

Tröjorna

Säsongen 1992/93 tog Ribero över efter Asics som tröjleverantör åt Norwich City. Man fick också en ny sponsor i form av Norwich and Peterborough Building Society. Den gula hemmatröjan hade gröna och vita fläckar i samma mönster som på Coventrys hemmatröja. Tillsammans med denna tröja använde man gröna byxor som på sidan av vänster ben hade samma mönster som tröjan. Strumporna var gula med en grön linje upptill. Eftersom Norwich är ganska ensamma om att spela i gula tröjor behöver man sällan använda sitt reservställ. Det fanns dock en vit bortatröja med lila ärmar som inte verkar ha kommit till användning denna säsong. Ärmarna hade ett vitt mönster i samma stil som på Coventrys bortatröja.

3 december 2023

Manchester United 1993/94

Manchester United inledde säsongen 1993/94 med Charity Shield-matchen mot Arsenal på Wembley. United var ju regerande ligamästare och Arsenal hade vunnit FA-cupen 1993. Matchen slutade 1–1 efter ett tidigt mål av Mark Hughes följt av kvittering av Ian Wright fem minuter för paus. Segraren avgjordes genom straffsparksläggning och där var United det bättre laget – 5–4 i straffar till United som tog hem ännu en titel.

Manchester United blir engelska mästare 1993/94

En vecka senare startade Premier League och Manchester United besegrade Norwich City med 2–0 i premiären. Det blev sedan ytterligare fyra segrar och en oavgjord (1–1 mot Newcastle) innan första förlusten kom, 0–1 borta mot Chelsea. Fyra dagar senare, den 15 september, inleddes kvalet till Champions League. Manchester United mötte ungerska Kispest Honvéd och engelsmännen vann med 3–2 i första mötet i Budapest. Det blev seger även i returen på Old Trafford, denna gång med 2–1. I nästa omgång mötte man turkiska Galatasaray. United gick upp i en tvåmålsledning redan efter fjorton minuter, men turkarna kvitterade till 2–2 bara arton minuter senare. Lagen gjorde sedan varsitt mål i andra halvlek och matchen slutade 3–3. Returen i Istanbul förblev mållös och Galatasaray gick därför vidare till gruppspelet tack vare fler gjorda bortamål.

Desto bättre gick det i ligan. Efter förlusten mot Chelsea spelade Manchester United 22 matcher i rad utan förlust. Den femte mars bröts den förlustfria sviten och återigen var det Chelsea som vann med matchens enda mål. United skakade dock snabbt av sig förlusten och i nästa omgång tog man sin största seger för säsongen, 5–0 mot Sheffield Wednesday. Därefter blev det två stycken 2–2-matcher mot Swindon Town respektive Arsenal innan man besegrade Liverpool med 1–0. Trots två förluster på tre matcher (mot Blackburn Rovers och Wimbledon) behöll laget serieledningen. Det blev sedan fyra segrar i rad innan man avslutade ligasäsongen med en mållös match mot Coventry City. Manchester United vann därmed Premier League 1993/94 och tog sin nionde ligatitel. Laget tog 94 poäng och slutade åtta poäng före tvåan Blackburn Rovers.

Final i Coca-Cola Cup 1993/94

Den 22 september inledde Manchester United spelet i Ligacupen (eller Coca-Cola Cup som turneringen hette officiellt) 1993/94 med att förlora med 1–2 mot division ett-laget Stoke City. United vann dock returen med 2–0 och gick därför vidare till nästa omgång. Under hösten slog man sedan ut Leicester City (5–1) och Everton (2–0). I januari 1994 mötte man Portsmouth i kvartsfinalen. Matchen slutade 2–2, men Manchester United vann omspelet med 1–0. Semifinalerna avgjordes genom dubbelmöten och motståndare var Sheffield Wednesday. United vann båda mötena, först med 1–0 hemma och sedan med 4–1 borta.

Manchester United mötte Aston Villa i finalen på Wembley den 27 mars 1994. Aston Villa tog ledningen i första halvlek och ökade sedan på till 2–0 i andra halvlek. Mark Hughes reducerade i 83:e minuten, men i 90:e minuten tog Andrei Kanchelskis bollen med hand i eget straffområde och blev utvisad. Dean Saunders satte den påföljande straffsparken och fastställde slutresultatet till 3–1.

Manchester United vinner FA-cupen 1994

Förlusten i Ligacupfinalen innebar att Manchester United gick miste om chansen att vinna en trippel. Samtidigt som man radade upp segrar i ligan avancerade man även i FA-cupen. Laget besegrade först Sheffield United med 1–0 i tredje omgången. Därefter slog man även ut Norwich City (2–0), Wimbledon (3–0) och Charlton Athletic (3–1). Semifinalen mot Oldham Athletic slutade 1–1, men i omspelet gick United segrande med 4–1.

I FA-cupfinalen på Wembley den 14 maj 1994 stod Chelsea för motståndet. Efter en mållös första halvlek tog Manchester United kommandot efter paus. I mitten av andra halvlek gjorde United tre mål på nio minuter. Eric Cantona gjorde två mål, båda på straff, och Mark Hughes ökade på till 3–0. På stopptid blev Paul Ince frispelad och rundade Dmitri Kharin i Chelseas mål. Han passade bollen till Brian McClair som fastställde slutresultatet till 4–0. Manchester United tog därmed sin åttonde FA-cuptitel och blev samtidigt den fjärde klubben på 1900-talet att vinna liga- och FA-cup-dubbeln.

Laguppställning FA-cupfinalen 1994: 1 Peter Schmeichel – 2 Paul Parker, 4 Steve Bruce, 6 Gary Pallister, 3 Denis Irwin (ut 86) – 14 Andrei Kancheslskis (ut 86), 16 Roy Keane, 8 Paul Ince, 11 Ryan Giggs – 7 Eric Cantona, 10 Mark Hughes; avbytare: 25 Gary Walsh (målvakt), 5 Lee Sharpe (in 86), 9 Brian McClair (in 86).

På YouTube kan du se FA-cupfinalen 1994 i sin helhet.

Spelarna i Manchester United 1993/94

Ordinarie laguppställning: 1 Peter Schmeichel – 2 Paul Parker, 4 Steve Bruce, 6 Gary Pallister, 3 Denis Irwin – 14 Andrei Kancheslskis/11 Ryan Giggs, 16 Roy Keane, 8 Paul Ince, 11 Ryan Giggs/5 Lee Sharpe – 7 Eric Cantona, 10 Mark Hughes.

Sommaren 1993 tävlade Manchester United med Arsenal och Blackburn Rovers om att värva Nottingham Forests 21-årige mittfältare Roy Keane. United vann till slut dragkampen och som kompensation fick Forest 3,75 miljoner pund vilket var nytt rekord för en övergång inom brittisk fotboll. Keanes ankomst ledde till att veteranen Bryan Robson bara spelade tio ligamatcher från start. Detta skulle bli Robsons trettonde och sista säsong i Manchester United. Efter totalt 461 matcher och 99 mål för klubben gick han sommaren 1994 över till Middlesbrough för att bli spelande manager.

Steve Bruce och Denis Irwin spelade mest med totalt 62 av 63 matcher (61 från start plus ett inhopp var). Dessutom spelade Peter Schmeichel och Gary Pallister 60 matcher var. Eric Cantona blev bäste målskytt med totalt 25 mål varav 18 i ligan. Hans anfallskollega Mark Hughes stod för 22 fullträffar varav tolv i ligan.

Tröjorna

Manchester United behöll samma hemmatröja 1993/94 om föregående säsong. Dessa tillverkades av Umbro och sponsor var japanska elektronikföretaget Sharp. En skillnad var att man från och med 1993/94 hade spelarnas namn på ryggen. Spelarna hade också personliga tröjnummer förutom i Champions League där startelvorna fortfarande var numrerade 1–11. Som regerande ligamästare hade Manchester United speciella Premier League-märken på ärmarna. Dessa hade texten ”Champions 1992-1993” och hade ett guldfärgat lejon istället för ett blått. Tröjorna som laget använde i FA-cupfinalen hade inskriptionen ”F.A. Cup Final 1993” nedanför klubbmärket. En annan skillnad var att tröjnumren i FA-cupfinalen bara hade texten Umbro utan de dubbla diamant-formerna. Hemmabyxorna var som vanligt vita i första hand, men i vissa bortamatcher använde man svarta byxor. Samma sak var det med strumporna, fast tvärtom. Svarta strumpor var förstavalet, men borta mot Newcastle och Wimbledon spelade United i vita strumpor.

Till 1993/94 fick Manchester United en ny bortatröja i svart med gula och blå detaljer. Sponsortexten på denna tröja löd ”Sharp Viewcam” istället för bara Sharp. Tillhörande byxor och strumpor var i samma färger, men borta mot Southampton använde man blå strumpor.

I cupmatcherna hade domarna svarta tröjor. Därför fick Manchester United använde den gulgröna bortatröjan från 1992/93 när det krävdes. Den kom till användning i FA-cupmatcherna mot Sheffield United och Wimbledon samt i Ligacupmatcherna mot Stoke och Aston Villa. I finalen mot Aston Villa återfanns inskriptionen ”The Coca-Cola Cup / The Final / Wembley 1994” ovanför klubbmärket. United spelade även i den gulgröna tröjan borta mot Kispest Honvéd i Champions League-kvalet, men då utan Premier League-märken på ärmarna och namn på ryggen.

Manchester United 1993/94 (alternativ hemma)

1 december 2023

Manchester United 1992/93

Manchester United inledde den första upplagan av Premier League 1992/93 med två förluster, mot Sheffield United (1–2) och Everton (0–3). Därefter blev det elva matcher utan nederlag (fem segrar och sex oavgjorda) innan man återigen åkte på två raka förluster, denna gång mot Wimbledon och Aston Villa. Båda matcherna slutade 0–1.

Manchester United låg då på tionde plats i tabellen, men nu började laget att hitta formen. På de följande tio matcherna blev det åtta segrar och två oavgjorda vilket förde upp laget i serieledning. En 1–2-förlust borta mot Ipswich Town följdes av fyra segrar och en oavgjord. I den sista av dessa matcher besegrade man Liverpool med 2–1 borta på Anfield, men tre dagar senare, den nionde mars, föll Manchester United med 0–1 borta mot nedflyttningskandidaten Oldham Athletic. Det skulle visa sig bli säsongens sista förlust. Därefter blev det tre oavgjorda i rad, bland annat mot Aston Villa som också var med i kampen om ligatiteln. Manchester United avslutade sedan säsongen med sju raka segrar vilket var mer än tillräckligt för att ta hem Premier League-titeln 1992/93. Laget kom upp i 84 poäng, tio mer än tvåan Aston Villa. Det var klubbens åttonde ligatitel och den första på 26 år.

Manchester United i cuperna 1992/93

I FA-cupen slog Manchester United ut division tre-laget Bury (2–0) och division två-laget Brighton (1–0). Därefter blev det dock förlust med 1–2 mot Sheffield United. Även i Ligacupen slog Manchester United ut Brighton. Det blev 1–1 borta och seger med 1–0 hemma, men i nästa omgång föll man med 0–1 mot Aston Villa. I första mötet med Brighton gjorde en blivande storstjärna debut: 17-årige mittfältaren David Beckham.

Manchester United deltog även i UEFA-cupen 1992/93. Torpedo Moskva var motståndare i första omgången, men efter två mållösa matcher förlorade United efter straffsparksläggning. I första mötet gjorde för övrigt en annan 17-åring debut, nämligen högerbacken Gary Neville.

Spelarna i Manchester United 1992/93

Ordinarie laguppställning: 1 Peter Schmeichel – 2 Paul Parker, 4 Steve Bruce, 6 Gary Pallister, 3 Denis Irwin – 11 Ryan Giggs, 9 Brian McClair, 8 Paul ince, 5 Lee Sharpe – 7 Eric Cantona, 10 Mark Hughes.

I augusti 1992 värvade Manchester United anfallaren Dion Dublin från Cambridge United för en miljon pund. Han bröt dock benet i matchen mot Crystal Palace i början av september och blev borta i sex månader. Även vänsteryttern Lee Sharpe missade en stor del av säsongen. En hjärnhinneinflammation höll honom borta från spel i tre månader under hösten. Den 26 november skrev fransmannen Eric Cantona på för Manchester United som betalade 1,2 miljoner pund för Leeds-anfallaren. Han tog plats i anfallet bredvid Mark Hughes vilket innebar att Brian McClair flyttades ner till mittfältet. Dessförinnan hade Darren Ferguson (manager Alex Fergusons son) spelat innermittfältare i den skadade Bryan Robsons frånvaro.

Mittbackarna Bruce och Pallister spelade samtliga 50 liga- och cupmatcher under säsongen. Mark Hughes blev bäste målskytt med totalt sexton mål varav femton i ligan och ett i Ligacupen. Ryan Giggs stod för elva fullträffar varav nio i ligan och två i FA-cupen. Han blev även utsedd till Årets unga spelare i England. Även Cantona gjorde nio ligamål.

Tröjorna

Från och med 1992/93 var Umbro tröjleverantör åt Manchester United. Sponsor var precis som tidigare japanska elektronikföretaget Sharp. Den röda hemmatröjan hade vit krage med snörning i halsen och mönster i tyget som utgjordes av klubbens initialer MUFC. Tröjan som Manchester United använde i UEFA-cupen skiljde sig på ett par punkter. Den saknade Premier League-märken på ärmarna och tröjnumren saknade Umbro-märket nedtill. I första hand spelade man i vita byxor och svarta strumpor, men i vissa bortamatcher använde man svarta byxor och/eller vita strumpor. I derbyt mot Manchester City den 20 mars spelade United i röda tröjor, svarta byxor och vita strumpor. Borta mot Tottenham den 19 september ställde United upp i röda tröjor, vita byxor och vita strumpor. Kombinationen röd tröja, svarta byxor, svarta strumpor användes i Ligacupmatchen borta mot Brighton samt i ligamatcherna borta mot Queens Park Rangers, Ipswich Town och Leeds United.

Bortatröjan var blå med svarta fläckar samt ett stort klubbmärke i svart på framsidan. Även byxorna var blå med svarta fläckar. Strumpor fanns i både blått och svart utförande. Svarta strumpor användes i två bortamatcher mot Aston Villa, i Ligacupen respektive ligan. De blå strumporna användes i följande bortamatcher i ligan: Arsenal, Liverpool, Middlesbrough, Nottingham Forest, Sheffield United och Southampton.

Umbro tog även fram ett tredjeställ i gult och grönt, samma färger som klubben använde under de tidiga åren då man fortfarande hette Newton Heath. Tröjan var delad i en gul och en grön hälft och hade snörning i halsen. Tillhörande byxor och strumpor var svarta. I denna kombination ställde Manchester United upp i FA-cupmatchen mot Sheffield United den 14 februari samt i ligamatchen borta mot Crystal Palace den 21 april. Informationen om vilka matchställ laget använde i de olika matcherna kommer från unitedkits.com.

Manchester United 1992/93 (alternativ hemma)

19 november 2023

Ipswich Town 1993/94

Ipswich Town vann sina tre första ligamatcher 1993/94 utan att släppa in ett enda mål. Trots den fina starten skulle laget bli indraget i bottenstriden. På de följande tretton matcherna blev det bara en seger, 2–0 borta mot Wimbledon. i den sista av dessa tretton matcher fick man dock oavgjort borta mot Manchester United och Ipswich avslutade sedan året med tre segrar och tre oavgjorda.

Den uppåtgående trenden var dock bara tillfällig. På nyårsdagen 1994 förlorade man med 1–2 hemma mot Liverpool och det blev bara två segrar på de tjugo sista matcherna. Vinsterna kom hemma mot Sheffield United (3–2) och borta mot Aston Villa (1–0) i februari och mars. Däremellan föll Ipswich med 1–5 hemma mot Arsenal. Det var lagets största hemmaförlust på arton år. På de elva sista matcherna blev det sju förluster och fyra oavgjorda. Ipswich riskerade att åka ur och det hela avgjordes i sista omgången. Men tack vare att Sheffield United förlorade sin sista match och Oldham bara fick oavgjort klarade sig laget kvar. Ipswich Town slutade på nittonde plats i Premier League 1993/94, en poäng före Sheffield United som åkte ur.

I FA-cupens tredje omgång spelade Ipswich 1–1 mot Swindon Town, men i omspelet blev det seger med 2–1. Efter att ha besegrat Tottenham Hotspur med 3–0 blev det återigen 1–1 och omspel. Motståndare var Wolverhampton Wanderers, men denna gång förlorade Ipswich med 1–2. I ligacupens andra omgång slog Ipswich ut Cambridge United efter 2–1 hemma och 2–0 borta. I nästa omgång blev det dock förlust med 2–3 mot Liverpool.

Spelarna i Ipswich Town 1993/94

Laguppställning: 1 Craig Forrest – 5 John Wark – 15 Phil Whelan, 18 Steve Palmer, 6 David Linighan, 3 Neil Thompson – 2 Mick Stockwell, 7 Geraint Williams, 21 Stuart Slater – 10 Ian Marshall, 11 Chris Kiwomya.

I augusti 1993 sålde Ipswich mittfältaren Jason Dozzell till Tottenham Hotspur för 1,9 miljoner pund. Nya spelare i laget var mittfältaren Paul Mason från Aberdeen och anfallaren Ian Marshall från Oldham Athletic. I slutet av september anlände även vänsteryttern Stuart Slater från Celtic. Mick Stockwell spelade samtliga 42 ligamatcher och Ian Marshall blev lagets bäste målskytt med tio ligamål.

Tröjorna

Umbro levererade tröjorna till Ipswich Town 1993/94 och sponsor var Fisons. Hemmatröjan var av samma modell som föregående säsong, men från och med 1993/94 hade man spelarnas namn på ryggen. Bortatröjan var ny för säsongen och var röd med svarta kritstrecksränder. Tillhörande byxor var svarta med en röd kant nedtill och upptill. Strumporna var röda med svart överdel.

17 november 2023

Ipswich Town 1992/93

Ipswich Town hade vunnit division två och var därför ett av tjugotvå lag i den nya ligan Premier League 1992/93. Inför den nya säsongen förstärkte managern John Lyall laget med målvakten Clive Baker från Coventry City och walesiske mittfältaren Geraint Williams från Derby County. Ipswich inledde ligaspelet med två segrar och sex oavgjorda på de åtta första matcherna. Wimbledon var faktiskt motståndare i båda segermatcherna. Första förlusten kom borta mot Oldham Athletic (2–4) i nionde omgången. Efter en mållös match mot Sheffield United och en 4–2-seger över Leeds United kom säsongens andra förlust, 1–2 borta mot Chelsea. Det skulle visa sig bli årets sista nederlag. Mellan den fjärde oktober och 28 december radade nämligen Ipswich upp tio förlustfria matcher – fem segrar och lika många oavgjorda. Laget befann sig på femte plats i tabellen vid årsskiftet och var med i kampen om en plats i UEFA-cupen.

Efter nyår åkte Ipswich på två förluster, mot Oldham (1–2) och Sheffield United (0–3). Laget skakade dock snabbt av sig förlusterna och besegrade både Tottenham Hotspur (2–0) och Manchester United (2–1). Ipswich var uppe på fjärde plats i tabellen, men nu väntade en formsvacka. På de följande tretton matcherna blev det fyra oavgjorda och nio förluster. Man avslutade i alla fall säsongen med två segrar på de tre sista matcherna. Ipswich Town slutade därmed på sextonde plats i Premier League 1992/93. Laget tog lika många poäng (52) som Coventry och Sheffield United, men hade sämre målskillnad. Totalt blev det tolv segrar, sexton oavgjorda och fjorton förluster. De sexton oavgjorda matcherna var flest i ligan jämte Crystal Palace.

Ipswich Town i cuperna 1992/93

Ipswich inledde FA-cupspelet med en 3–1-seger över Plymouth Argyle i tredje omgången. Därefter besegrade man Tranmere Rovers (2–1) och Grimsby Town (4–0), men i kvartsfinalen blev det förlust med 2–4 mot Arsenal. I Ligacupen slog Ipswich först ut Wigan Athletic efter 2–2 borta och 4–0 hemma. En 1–0-seger över Portsmouth i nästa omgång följdes av oavgjort, 2–2 mot Aston Villa. I omspelet gjorde Chris Kiwomya matchens enda mål och tog Ipswich till kvartsfinal. Där blev det återigen oavgjort, denna gång 1–1 mot Sheffield Wednesday. Ipswich åkte sedan ur Ligacupen efter förlust med 0–1 i omspelet.

Spelarna i Ipswich Town 1992/93

Mittbacken David Linighan spelade samtliga 42 ligamatcher och mittfältaren Jason Dozzell missade bara en match. Chris Kiwomya blev lagets bäste målskytt med tio ligamål samt sju i cuperna. I december 1992 värvades bulgariske mittfältaren Boncho Genchev från Sporting Lissabon. Han kom att spela från start i nitton av de 24 sista ligamatcherna.

Tröjorna

Umbro levererade tröjorna till Ipswich Town 1992/93. Sponsor var det lokala läkemedelsföretaget Fisons. Hemmatröjan var blå med vita ärmar och vit krage med snörning i halsen. Vita ärmar var ingen ny företeelse. Senast Ipswich spelade i tröjor med vita ärmar var 1936–1964. Byxorna var vita och hade blå och röda ränder längs sidorna, men det hände även att man spelade i de blå bortabyxorna. De blå byxorna (och tillhörande vita bortatröja) var kvar från föregående säsong. Dessa byxor var betydligt kortare än de nya vita byxorna. Bortatröjan var som sagt vit och användes tillsammans med antingen de blå eller vita byxorna. I bortamatcher mot lag med mycket blått och vitt spelade Ipswich i en rödsvartrandig tröja. Tillhörande byxor och strumpor var svarta.

15 november 2023

Everton 1993/94

Everton inledde Premier League-säsongen 1993/94 med tre raka segrar följt av tre raka förluster och sedan ytterligare två segrar. I den sista av dessa matcher besegrade man lokalkonkurrenten Liverpool med 2–0 hemma på Goodison Park. Everton vann alltså fem av sina åtta första matcher, men trots detta skulle laget få kämpa för att undvika nedflyttning. På de följande tio matcherna blev det bara två segrar, och efter matchen mot Southampton den fjärde december (seger med 1–0) avgick managern Howard Kendall. Laget låg då på elfte plats i tabellen. Förutom de svaga resultaten var Kendall även oense med styrelsen som hade hindrat honom från att värva anfallaren Dion Dublin från Manchester United.

Assisterande managern Jimmy Gabriel ledde laget i sju matcher. Han lyckades dock inget vidare. Det blev bara en enda poäng, en mållös match mot Sheffield United, och sex förluster. På de sex första matcherna gjorde laget dessutom inte ett enda mål. Gabriels sista match blev en 2–4-förlust borta mot Chelsea. Everton hade vid det laget sjunkit till sextonde plats i tabellen.

Mike Walker ny manager i Everton

Den sjunde januari anlitade Everton Mike Walker som permanent manager. Hans första ligamatch som manager för Everton var hemma mot Swindon Town. Everton vann med hela 6–2 och på sina sex första ligamatcher noterade Walker bara en förlust, borta mot Manchester United (0–1). Därefter var det slut på det roliga. På de följande tio matcherna blev det sju förluster och efter säsongens näst sista match låg laget på nedflyttningsplats.

Everton mötte Wimbledon i sista matchen och behövde vinna för att hänga kvar. Det började dock illa. Anders Limpar tog med hand i eget straffområde varpå Dean Holdsworth gav Wimbledon ledningen på straffspark redan i fjärde minuten. I tjugonde minuten gjorde dessutom Evertons Gary Ablett självmål, men Graham Stuart reducerade på straff fyra minuter senare. I mitten av andra halvlek kvitterade Barry Horne till 2–2 och med mindre än tio minuter kvar gjorde Graham Stuart sitt andra mål för dagen. Matchen slutade 3–2 och Everton klarade sig kvar med nöd och näppe. Det blev till slut en sjuttondeplats för Everton i Premier League 1993/94, två poäng ovanför nedflyttningsstrecket.

I FA-cupens tredje omgång spelade Everton 1–1 mot Bolton Wanderers. Det blev oavgjort även i omspelet, men Bolton vann till slut med 3–2 efter förlängning. I höstens Ligacupmatcher mötte Everton först division tre-laget Lincoln City i ett dubbelmöte. Everton vann bägge matcherna, 4–3 borta och 4–2 hemma. Därefter blev det oavgjort, 2–2, mot division ett-laget Crystal Palace, men Everton vann med 4–1 efter omspel. I fjärde omgången blev det dock förlust med 0–2 mot Manchester United.

Spelarna i Everton 1993/94

Laguppställning: 1 Neville Southall – 2 Matt Jackson, 5 Dave Watson, 6 Gary Ablett/4 Ian Snodin, 3 Andy Hinchcliffe – 7 Mark Ward/8 Graham Stuart, 14 John Ebbrell, 10 Barry Horne, 11 Peter Beagrie – 8 Graham Stuart/15 Paul Rideout, 9 Tony Cottee.

Målvakten Southall spelade alla utom en match under säsongen (reservmålvakten Jason Kearton vaktade målet i en av Ligacupmatcherna). Tony Cottee blev lagets bäste målskytt med totalt nitton mål varav sexton i ligan och tre i Ligacupen. Mittfältarna Peter Beagrie och Mark Ward lämnade klubben i mars 1994 för spel i Manchester City respektive Birmingham. Samtidigt värvade Everton den svenske mittfältaren Anders Limpar från Arsenal.

Tröjorna

Umbro levererade tröjorna till Everton 1993/94 och sponsor var japanska it-företaget NEC. Hemmatröjan var blå med vit krage och hade två stora Everton-loggor och en Umbro-logga i tyget på framsidan. Byxor och strumpor var i första hand vita, men i vissa bortamatcher spelade Everton i blå byxor och strumpor. Bortatröjan hade marinblå och laxrosa ränder och var av samma modell som 1992/93. En skillnad var att man från och med 1993/94 hade spelarnas namn på ryggen. Till denna tröja använde man antingen marinblå eller laxrosa byxor samt laxrosa strumpor. Umbro tog även fram en vit tröja med smala marinblå ränder som hade samma design som Manchester Citys tredjetröja.