Etikett: 1979/80

2 juni 2018

Bolton Wanderers 1978–1980

Bolton Wanderers tog hem seriesegern i division två 1978 och var därmed tillbaka i högsta serien för första gången sedan 1963/64. Laget slutade på sjuttonde plats 1978/79 och klarade sig kvar. I FA-cupen åkte man ut mot Bristol City i tredje omgången och i Ligacupen slog man Chelsea i andra omgången men förlorade sedan mot Exeter City.

1979/80 gick det inte lika bra. Bolton vann bara en av de 24 första ligamatcherna innan tränaren Ian Greaves fick sparken i januari 1980. Stan Anderson tog över men kunde inte förhindra att laget slutade sist i tabellen och åkte ner i division två igen. I FA-cupen slog Bolton ut Sunderland och Halifax Town innan man åkte ut mot Arsenal efter omspel i femte omgången och i Ligacupen blev det förlust direkt i andra omgången mot Southend United.

Laget 1978/79: 1 Jim McDonagh – 2 Peter Nicholson, 5 Paul Jones, 6 Mike Walsh, 3 Tony Dunne – 7 Willie Morgan, 4 Roy Greaves, 11 Neil McNab/Brian Smith – 8 Neil Whatmore, 9 Alan Gowling, 10 Frank Worthington. Neil McNab värvades från Tottenham i november 1978 och i slutet av säsongen gick Tony Dunne över till NASL-laget Detroit Express. McDonagh, Walsh och Worthington spelade samtliga 42 ligamatcher och Worthington blev även ligans skyttekung med 24 mål.

Bland nyförvärven sommaren 1979 fanns högerbacken Dave Clement (Queens Park Rangers) och mittfältaren Len Cantello (West Bromwich Albion). I november såldes Frank Worthington till Birmingham City och i februari 1980 såldes Neil McNab till Brighton & Hove Albion. Jim McDonagh och Mike Walsh spelade återigen samtliga 42 ligamatcher och Neil Whatmore blev bäste målskytt med sexton ligamål.

Hemmatröjan var vit med vit krage och marinblå Umbro-markering längs ärmarna. Byxorna var marinblå och strumporna vita. Bortastället bestod av röda tröjor, vita byxor och röda strumpor.

1 juni 2018

Arsenal 1978–1981

Säsongerna 1978/79–1980/81 var Arsenals tabellplaceringar 7–4–3. Laget gick till final i FA-cupen 1979 och 1980 (man gick även till final 1978). 1979 krävdes det fyra omspelsmatcher för att besegra Sheffield Wednesday i tredje omgången. I finalen blev det seger över Manchester United med 3–2. Brian Talbot och Frank Stapleton gav Arsenal en 2–0-ledning i första halvlek, men under matchens fem sista minuter gjordes tre mål. Manchester United kom tillbaka till 2–2, men precis efteråt gjorde Arsenal 3–2 genom Alan Sunderland som gav klubben dess femte FA-cuptitel. 1980 gick Arsenal till final efter att ha besegrat Liverpool i semifinalen, men inte förrän efter tre omspelsmatcher. I finalen blev det förlust med 0–1 mot West Ham och 1981 åkte man ut mot Everton i tredje omgången.

Arsenal deltog i UEFA-cupen 1978/79 och slog då ut östtyska Lokomotiv Leipzig och jugoslaviska Hajduk Split, men åkte sedan ut mot Röda Stjärnan från Belgrad. I Cupvinnarcupen hösten 1979 slog Arsenal ut turkiska Fenerbahçe och östtyska Magdeburg. I kvartsfinalen i mars 1980 besegrade man IFK Göteborg med 5–1 på Highbury medan returen på Ullevi blev mållös. I semifinalen fick man 1–1 hemma mot Juventus, men lyckades sedan vinna med 1–0 i Turin. Finalen mot Valencia, som spelades på Heyselstadion i Bryssel, slutade 0–0 och fick avgöras på straffar. Där blev det spansk seger efter att Liam Brady och Graham Rix missat för Arsenal.

Laget 1978/79: 1 Pat Jennings – 2 Pat Rice, 5 David O’Leary, 6 Willie Young, 3 Sammy Nelson – 10 David Price, 4 Brian Talbot, 7 Liam Brady, 11 Graham Rix – 8 Alan Sunderland, 9 Frank Stapleton. Brian Talbot värvades från Ipswich i januari 1979. Frank Stapleton blev bäste målskytt med totalt 28 mål varav sjutton i ligan medan Liam Brady, som gjorde tretton ligamål, blev utsedd till Årets spelare i England av spelarföreningen PFA.

Sommaren 1979 värvades den rutinerade mittfältaren John Hollins från Queens Park Rangers. Han och David Price konkurrerade om en plats på mittfältet och de båda spelade ungefär hälften av matcherna 1979/80. Brian Talbot spelade samtliga 70 tävlingsmatcher under säsongen. Alan Sunderland blev bäste målskytt med totalt 29 mål varav fjorton i ligan och Frank Stapleton var näst bäst med totalt 24 mål varav fjorton i ligan.

Inför 1980/81 såldes Liam Brady till Juventus. Arsenal värvade målvakten George Wood från Everton och vänsterbacken Kenny Sansom från Crystal Palace. Sansom tog en ordinarie plats istället för Sammy Nelson och spelade samtliga 42 ligamatcher medan Wood inte kunde konkurrera ut Pat Jennings. Däremot tog John Devine över som högerback istället för Pat Rice som i november 1980 såldes till Watford. I mars 1981 såldes David Price till Crystal Palace och samtidigt gick mittfältaren Peter Nicholas åt motsatt håll.

Hemmatröjan var likadan som tidigare förutom att Umbro-loggan var placerad på ena bröstet. Under kanonen på vänstra bröstet fanns också tre ”kanonkulor” med klubbens initialer AFC. Bortatröjan var gul med blå krage och med kanonen och Umbro-loggan på varsitt bröst. I FA-cupfinalen 1979 återfanns inskriptionen ”F.A. Cup Final / Wembley 1979” runt kanonen. I 1980 års final löd inskriptionen under kanonen ”78 Wembley 79 / 1980” för att visa att det var tredje året i rad som laget var i final. I Cupvinnarcupfinalen 1980 löd inskriptionen ”European Cup Winners Cup Final / Brussels 1980”. I denna match användes även en annan typ av tröjnummer än vad laget hade haft tidigare.

26 maj 2018

West Bromwich Albion 1977–1981

Inför säsongen 1977/78 tog Ronnie Allen över som tränare, men han avgick i december för att bli rådgivare åt det saudiarabiska landslaget. Mittbacken John Wile ledde laget fram till dess att Ron Atkinson tog över i januari 1978. West Bromwich slutade på sjätte plats i ligan och kvalificerade sig för UEFA-cupen. I FA-cupen tog man sig till semifinal där det blev förlust mot Ipswich Town och i Ligacupen åkte man ut mot Bury i fjärde omgången.

Laget 1977/78: Tony Godden – Paddy Mulligan, John Wile, Ally Robertson, Derek Statham – Tony Brown, Bryan Robson, Len Cantello – Laurie Cunningham, Cyrille Regis, Willie Johnston. I februari 1978 värvades högerbacken Brendon Batson från Ron Atkinsons tidigare klubb Cambridge United. Tony Godden och Ally Robertson spelade samtliga 42 ligamatcher och Tony Brown blev bäste målskytt med arton ligamål.

Säsongen 1978/79 förbättrade sig West Bromwich ytterligare och slutade på tredje plats i ligan, en poäng efter Nottingham Forest och nio efter mästarna Liverpool. I UEFA-cupen slog laget ut turkiska Galatasaray, portugisiska Braga samt spanska Valencia, men i kvartsfinalen blev det förlust mot Röda Stjärnan från Belgrad. I FA-cupen åkte man ut mot Southampton efter omspel i femte omgången och i Ligacupen blev det förlust mot Leeds United efter två omspelsmatcher i andra omgången.

I januari 1979 värvades anfallaren David Mills från Middlesbrough för den brittiska rekordsumman 516 000 pund. Vänsteryttern Willie Johnston såldes till Vancouver Whitecaps i mars. Brendon Batson ersatte Mulligan som högerback och Ally Brown tog åter plats i anfallet (han hade bara spelat knappt hälften av matcherna under 1977/78). Tony Godden och John Wile spelade samtliga 42 ligamatcher och Ally Brown blev bäste målskytt med arton ligamål.

1979/80 blev en sämre säsong med en tiondeplats i ligan och förlust mot östtyska Carl Zeiss Jena i UEFA-cupens första omgång. Inför säsongen värvades mittfältaren Gary Owen och yttern Peter Barnes från Manchester City och i september värvades anfallaren John Deehan från Aston Villa. Efter 279 mål (klubbrekord) på 720 matcher för West Bromwich lämnade Tony Brown klubben i april 1980 för spel i NASL-laget New England Tea Men. Tony Godden och John Wile spelade återigen samtliga 42 ligamatcher och Peter Barnes blev bäste målskytt med femton ligamål.

1980/81 var West Bromwich åter med i toppen och slutade på fjärde plats i ligan, åtta poäng efter mästarna Aston Villa. I FA-cupen slog man ut Grimsby Town i tredje omgången men förlorade sedan mot Middlesbrough och i Ligacupen tog man sig till femte omgången där det blev förlust mot Manchester City. Laget var i stort sett samma som föregående säsong förutom att Remi Moses tog en ordinarie plats på mittfältet istället för Tony Brown. Återigen spelade Tony Godden och John Wile samtliga 42 ligamatcher och Cyrille Regis blev bäste målskytt med fjorton ligamål medan Ally Brown och Bryan Robson gjorde tio.

Matchställen var till största delen likadana som 1976/77. Skillnaden var Umbro-markeringen längs ärmarna och sidorna på byxorna. Tröjnumren var under 1977/78 av den gamla modellen, men 1978/79 bytte man till en mer modern kantig variant.

22 maj 2018

Nottingham Forest 1977–1980

1977 var Nottingham Forest tillbaka i division ett. Under hösten blev det bara tre förluster, men återstoden av säsongen blev ännu bättre. Laget förblev obesegrat de resterande 26 ligamatcherna och tog hem ligatiteln för första gången i klubbens historia. Det blev även seger i Ligacupen. Under hösten besegrade man Notts County och Aston Villa och under våren fortsatte man med att slå ut Bury i kvartsfinalen och Leeds United i semifinalen. Finalen mot Liverpool på Wembley blev mållös, men i omspelet på Old Trafford i Manchester gjorde John Robertson matchens enda mål på straff i 52:a minuten. I FA-cupen tog sig Nottingham Forest till kvartsfinal där det blev förlust mot West Bromwich Albion.

Laget 1977/78: Peter Shilton – Viv Anderson, Larry Lloyd, Kenny Burns, Colin Barrett – Martin O’Neill, John McGovern/Ian Bowyer, Archie Gemmill – Tony Woodcock, Peter Withe, John Robertson. Nya i laget var målvakten Peter Shilton (Stoke City), mittbacken Kenny Burns (Birmingham City) och mittfältaren Archie Gemmill (Derby County). Vänsteryttern John Robertson spelade samtliga 42 ligamatcher och bästa målskyttar blev Robertson och Peter Withe med tolv ligamål var och Tony Woodcock med elva.

I augusti 1978 såldes Peter Withe till Newcastle och Garry Birtles tog plats i anfallet. Istället för Colin Barrett var Frank Clark den som oftast spelade vänsterback under 1978/79. I februari 1979 värvades dessutom anfallaren Trevor Francis från Birmingham för en miljon pund vilket var brittiskt transferrekord.

Nottingham Forest förblev obesegrade i ligan fram till 9 december 1978 då man förlorade med 0–2 mot Liverpool. Laget hade då spelat 42 ligamatcher i rad utan förlust. Det blev sedan ytterligare två förluster under säsongen och laget slutade på andra plats, åtta poäng efter mästarna Liverpool. I Europacupen slog Nottingham ut regerande mästarna Liverpool i första omgången och därefter grekiska AEK Aten. Under våren slog man ut schweiziska Grasshoppers och sedan västtyska FC Köln i semifinalen. I finalen på Olympiastadion i München besegrade man Malmö FF med 1–0 efter att Trevor Francis nickat in ett inlägg från John Robertson. I FA-cupen åkte Nottingham ut mot Arsenal i femte omgången, men i Ligacupen tog man sig återigen till final där det blev seger med 3–2 över Southampton efter två mål av Birtles och ett av Woodcock.

Inför 1979/80 värvades vänsterbacken Frank Gray från Leeds United och mittfältaren Asa Hartford från Manchester City. Den senare såldes dock nästan omgående till Everton. Även Archie Gemmill såldes till Birmingham och i november såldes Tony Woodcock till FC Köln. Under vintern värvades Stan Bowles från Queens Park Rangers och Charlie George på lån från Southampton.

I Europacupen 1979/80 slog Nottingham Forest ut Öster från Växjö, rumänska Argeș Pitești, östtyska Dynamo Berlin samt Ajax från Amsterdam i semifinalen. I finalen på Santiago Bernabéu-stadion i Madrid mötte man Hamburger SV och Nottingham lyckades försvara sin Europacuptitel efter att John Robertson gjort matchens enda mål i 20:e minuten. I ligan slutade laget på femte plats, tolv poäng efter mästarna Liverpool. Även i FA-cupen blev det förlust mot Liverpool i fjärde omgången, men i Ligacupen tog man sig till final för tredje året i rad. Denna gång blev det dock förlust med 1–0 mot Wolverhampton Wanderers.

Tröjorna tillverkades av Adidas och var röda med tre vita ränder längs ärmarna och med vit V-hals. Byxorna var oftast vita, men i vissa matcher användes röda byxor, bland annat i de båda Europacupfinalerna. Under 1979/80 återfanns inskriptionen ”European Cup Winners 1979” nedanför klubbmärket. Bortastället var i samma stil fast gult med blå detaljer.

18 maj 2018

Leeds United 1977–1980

Säsongen 1977/78 slutade Leeds United på nionde plats i ligan. I FA-cupen åkte man ut direkt i tredje omgången mot Manchester City, men i Ligacupen tog man sig till semifinal där det blev förlust mot Nottingham Forest.

Laget 1977/78: David Harvey – Paul Madeley, Gordon McQueen, Trevor Cherry, Frank Gray – Eddie Gray, Brian Flynn, Tony Currie – Peter Lorimer/Joe Jordan, Ray Hankin, Arthur Graham. Nya i laget var Arthur Graham (Aberdeen) och Brian Flynn (från Burnley i november). I januari 1978 såldes Joe Jordan till Manchester United och en månad senare såldes även Gordon McQueen till samma klubb. Trevor Cherry och Frank Gray missade bara en ligamatch var och Ray Hankin blev bäste målskytt med 20 ligamål.

Inför säsongen 1978/79 tog Jock Stein över som tränare efter Jimmy Armfield. Stein sa dock upp sig redan efter 44 dagar för att bli förbundskapten för Skottland. In kom istället Jimmy Adamson från Sunderland som ledde laget till en femteplats i ligan vilket gav en plats i nästa säsongs UEFA-cup. I FA-cupen slog Leeds ut Hartlepool United i tredje omgången, men åkte sedan ut mot West Bromwich Albion efter omspel. I Ligacupen tog man sig återigen till semifinal och denna gång blev det förlust mot Southampton.

Laget 1978/79: David Harvey – Paul Madeley, Paul Hart, Trevor Cherry, Frank Gray – Eddie Gray, Brian Flynn, Tony Currie – Carl Harris, John Hawley/Ray Hankin, Arthur Graham. Paul Hart och John Hawley hade värvats från Blackpool respektive Hull City i slutet av föregående säsong. I mars 1979 lämnade Peter Lorimer klubben för spel i NASL-laget Toronto Blizzard. Frank Gray och Brian Flynn missade bara en ligamatch och John Hawley blev bäste målskytt med sexton ligamål.

I UEFA-cupen hösten 1979 slog Leeds ut Valletta från Malta i första omgången, men åkte sedan ut mot rumänska Universitatea Craiova. I ligan slutade Leeds på elfte plats och i både FA-cupen och Ligacupen blev det förlust direkt mot Nottingham Forest respektive Arsenal.

Laget 1979/80: John Lukic – Kevin Hird, Paul Hart, Paul Madeley/Brian Greenhoff, Trevor Cherry – Eddie Gray, Brian Flynn, Byron Stevenson – Alan Curtis, Terry Connor, Arthur Graham. Kevin Hird blev bäste målskytt med åtta ligamål.

Tröjorna var av samma modell som tidigare med skillnaden att klubbmärket var placerat i en blå cirkel med klubbnamnet Leeds United AFC i vita bokstäver. Tröjnumren byttes 1978 ut mot en kantig modell.

15 maj 2018

Chelsea 1977–1981

Efter två säsonger i division två var Chelsea tillbaka i ettan. Laget slutade på sextonde plats 1977/78 och i FA-cupen slog man sensationellt ut Liverpool i tredje omgången. Det blev sedan seger över Burnley med hela 6–2 men i femte omgången förlorade Chelsea mot Orient efter omspel.

Laget 1977/78: Peter Bonetti – Graham Wilkins/Gary Locke, Micky Droy, Steve Wicks, Ron Harris – Ian Britton, Ray Wilkins, Ray Lewington – Kenny Swain, Tommy Langley, Clive Walker. Tommy Langley och Steve Wicks spelade flest matcher (41 var i ligan) och Langley blev bäste målskytt med elva ligamål.

Hösten 1978 gick det tyngre med bara två segrar i ligan och efter fem raka förluster avgick tränaren Ken Shellito i december. Danny Blanchflower tog över men lyckades bara vinna tre matcher och laget slutade sist i tabellen med tjugo poäng och 92 insläppta mål.

Danny Blanchflower avgick i september 1979 och ersattes av gamle VM-hjälten Geoff Hurst som var nära att ta tillbaka laget till division ett. Chelsea slutade på fjärde plats och missade precis uppflyttning. Nästa säsong, 1980/81, var Chelsea återigen med och slogs om uppflyttningsplatserna, men en svag avslutning på säsongen gjorde att Geoff Hurst fick sparken och laget slutade på tolfte plats.

Hemmatröjan och byxorna var blå med vita Umbro-märken längs ärmarna och sidan på byxorna. 1977/78 var bortastället gult med blå markeringar, men 1978/79 bytte man till gula tröjor med gröna markeringar och gröna byxor med gula markeringar. Tröjnumren var till en början Umbros vanliga modell, men under våren 1979 användes en annan typ av kantiga nummer. Dessa återkom sedan säsongen 1980/81.

6 maj 2018

West Ham United 1976–1980

West Ham inledde säsongen 1976/77 med bara en seger på de tolv första ligamatcherna. Under hösten förstärkte man laget med anfallarna Bryan ”Pop” Robson (Sunderland) och John Radford (Arsenal) samt mittfältaren Alan Devonshire (Southall). Robson gjorde fjorton mål och blev lagets bäste målskytt medan Radford inte gjorde ett enda mål innan han i februari 1978 såldes vidare till Blackburn Rovers. West Ham slutade på sjuttonde plats i ligan och klarade sig undan nedflyttning med två poängs marginal.

Laget 1976/77: Mervyn Day – Keith Coleman/Billy Bonds, Bill Green, Kevin Lock, Frank Lampard – Billy Bonds/Geoff Pike, Trevor Brooking, Alan Devonshire – Alan Taylor/John Radford, Bryan Robson, Billy Jennings. Trevor Brooking och Mervyn Day spelade samtliga 42 ligamatcher.

Under hösten 1977 värvades anfallarna Derek Hales (Derby County) och David Cross (West Bromwich). Inledningen på säsongen 1977/78 blev likadan som året innan med en seger på de tolv första matcherna, men denna gång slutade laget på tjugonde plats och åkte ner i division två trots en stark avslutning med sex segrar på de nio sista matcherna.

Laget 1977/78: Mervyn Day – Paul Brush, Tommy Taylor, Billy Bonds, Frank Lampard – Geoff Pike/Pat Holland, Alan Curbishley, Trevor Brooking, Alan Devonshire – Bryan Robson, Derek Hales/David Cross. Tommy Taylor spelade samtliga 42 ligamatcher och bästa målskyttar blev Derek Hales och David Cross med tio ligamål var.

De två följande säsongerna slutade med en femte- respektive sjundeplats i division två. 1980 tog man sig till final i FA-cupen genom att slå ut West Bromwich Albion (efter omspel), Orient, Swansea City, Aston Villa och Everton (efter omspel). I finalen på Wembley mötte man Arsenal som var storfavoriter, men West Ham lyckades vinna tack vare Trevor Brookings mål i trettonde minuten.

Laget i FA-cupfinalen 1980: Phil Parkes – Ray Stewart, Billy Bonds, Alvin Martin, Frank Lampard – Paul Allen, Geoff Pike, Trevor Brooking, Alan Devonshire – Stuart Pearson, David Cross. Phil Parkes hade värvats från Queens Park Rangers 1979 för 565 000 pund, en summa som gjorde honom till världens dyraste målvakt.

Tröjorna, som tillverkades av Admiral, byggde på den modell som användes i Cupvinnarcupfinalen 1976 med några små justeringar. Byxorna hade under hösten 1976 en ljusblå och en vinröd rand på sidorna, men sedan bytte man till en modell med en ljusblå rand med vinröda Admiral-loggor på sidorna. Till säsongen 1977/78 inverterades färgerna. Strumporna var från början helt vita, men senare la man till ett vinrött fält med ljusblå Admiral-loggor på överdelen. Bortastället bestod av vita tröjor, ljusblå byxor och ljusblå strumpor och var av samma modell som bland andra Leeds och Norwich använde. I FA-cupfinalen 1980 spelade West Ham i helvitt. Under klubbmärket återfanns texten ”Wembley 1980” samt en silhuett av FA-cuppokalen.

1 maj 2018

Norwich City 1976–1981

I slutet av 70-talet höll Norwich City till strax under mitten av tabellen. Tabellplaceringarna 1977–1980 var 16–13–16–12, men 1980/81 slutade man på tjugonde plats och åkte ner i division två. I FA-cupen tog man sig vidare från tredje omgången 1980 och 1981, men åkte sedan ut i fjärde omgången. I Ligacupen gick man som längst till kvartsfinal 1979/80 där det blev förlust mot Liverpool.

Laget 1976/77: Kevin Keelan – John Ryan, David Jones, Tony Powell, Colin Sullivan – Mel Machin, Billy Steele, Colin Suggett, Martin Peters – Jimmy Neighbour, Phil Boyer. Martin Peters och Tony Powell spelade samtliga 42 ligamatcher och Viv Busby, som värvades från Fulham i september, blev lagets bäste målskytt med elva ligamål trots att han bara spelade sjutton ligamatcher.

Matchställen var i samma stil som Leeds United med Admirals logga längs ärmarna och på sidan av byxorna. Mönstret på strumporna varierade mellan säsongerna och tröjnumren ändrades från runda till kantiga 1978.

22 april 2018

Bristol City 1976–1980

Efter andraplatsen i division två 1976 spelade Bristol City i högsta serien för första gången sedan 1910/11 då man åkte ut efter fem säsonger. Denna gång blev det fyra säsonger i ettan. Laget höll till i nedre halvan av tabellen och tabellplaceringarna 1977–1980 var 18–17–13–20. Tjugondeplatsen 1979/80 innebar att Bristol City åkte ner i tvåan igen.

Laget 1976/77: John Shaw – Gerry Sweeney, Gary Collier, Norman Hunter, Geoff Merrick/Don Gillies – Trevor Tainton, Gerry Gow, Jimmy Mann – Tom Ritchie, Keith Fear, Clive Whitehead. Även anfallaren Chris Garland och mittfältaren Peter Cormack spelade över 20 ligamatcher. Dessa två värvades under hösten 1976 från Leicester respektive Liverpool. Även Norman Hunter från Leeds United värvades under hösten. Gary Collier och Gerry Sweeney spelade samtliga 42 ligamatcher och bästa målskyttar blev Tom Ritchie och Chris Garland med sju ligamål var.

Hemmastället bestod av röda tröjor med vit krage och med Umbro-loggan längs ärmarna, vita byxor och röda strumpor. Bortastället bestod av vita tröjor, svarta byxor och svarta strumpor.

20 april 2018

Aston Villa 1976–1980

I slutet av 70-talet tillhörde Aston Villa lagen strax under toppen. Bästa säsongen under dessa år var 1976/77 då man slutade på fjärde plats, sex poäng efter mästarna Liverpool. Laget gjorde flest mål i serien, 76 stycken, men man släppte också in 50 vilket var betydligt fler än de andra topplagen. De följande två säsongerna slutade Aston Villa på åttonde plats och 1979/80 blev det en sjundeplats.

I FA-cupen tog man sig som längst till kvartsfinal 1977 och 1980, men förlorade mot Manchester United respektive West Ham United. 1977 vann Aston Villa Ligacupen för tredje gången. Under hösten 1976 slog man ut Manchester City, Norwich City, Wrexham och Millwall. I semifinalen mot Queens Park Rangers blev det 0–0 borta och 2–2 hemma vilket innebar omspel på Highbury i London. Aston Villa vann med 3–0 och tog sig till final mot Everton. Finalen på Wembley blev mållös och spelades om på Hillsborough i Sheffield. Även denna gång blev det oavgjort, 1–1, men i andra omspelsmatchen som spelades på Old Trafford i Manchester kunde Aston Villa till slut vinna med 3–2.

Segern i Ligacupen gav en plats i UEFA-cupen 1977/78. Aston Villa slog ut Fenerbahçe, Górnik Zabrze och Athletic Bilbao, men i kvartsfinalen tog det stopp mot Barcelona efter 2–2 hemma och 1–2 i returen.

Laget 1976/77: John Burridge – Gordon Smith, Leighton Phillips, Chris Nicholl, John Robson – Dennis Mortimer, Alex Cropley, Frank Carrodus – Brian Little, Andy Gray, John Deehan. Ny i laget var Alex Cropley som värvades från Arsenal i september 1976. Brian Little spelade samtliga 42 ligamatcher och Andy Gray blev ligans skyttekung med 25 mål. Gray blev även av spelarföreningen PFA utsedd både till Årets spelare och Årets unga spelare.

Hemmatröjan var i stort sett likadan som 1975/76, fast nu hade även den långärmade tröjan krage med V-hals. Även Umbro-loggan på tröjan hade moderniserats. På bortastället återfanns Umbro-loggan längs ärmarna och på byxornas sidor.