1989/90 var Alex Fergusons fjärde säsong som manager i Manchester United. Laget hade en riktigt svag säsong i ligan där man nådde sitt sämsta resultat på sexton år. Kraven på Fergusons avgång ekade från både supportrar och media. Klubbens styrelse hade dock förtroende för sin manager. Det hela slutade också lyckligt med seger i FA-cupen.
Svag säsong i ligan för Manchester United 1989/90
Manchester United fick en utmärkt start på 1989/90 med en 4–1-seger över Arsenal i ligapremiären hemma på Old Trafford. Därefter gick det dock trögt och man vann bara en av de följande sju matcherna, 5–1 mot Millwall i sjätte omgången. I denna match stod Mark Hughes för ett hattrick. En vecka senare, den 23:e september, åkte United på storstryk med samma siffror: 1–5 mot lokalkonkurrenten och nykomlingen Manchester City.
Laget befann sig nu på fjortonde plats i tabellen, men i oktober och november hade man en bättre period med fyra segrar och bara en förlust. United var som bäst uppe på nionde plats, men under vintern hade man oerhört svårt att göra mål. På nio ligamatcher i december och januari gjorde laget bara fyra mål och man vann inte en enda match. Även sista matchen i november, mot Chelsea, slutade mållös och i första matchen i februari blev det 1–1 i det andra derbyt mot Manchester City.
Manchester United var nu nere på sjuttonde plats, bara en poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Under våren 1990 började laget dock att vinna något fler matcher. På de fjorton sista ligamatcherna tog United poäng i form av sju segrar samt två mållösa matcher mot Everton och Wimbledon. Under en period i mars och april vann man faktiskt fyra matcher i rad. Men det blev också en del förluster, bland annat 0–4 mot Nottingham Forest innan man avslutade säsongen med en 1–0-seger över Charlton Athletic. Det innebar att Manchester United slutade på trettonde plats i ligan 1989/90. Laget tog 48 poäng, lika många som Manchester City och Crystal Palace. Trettondeplaceringen var klubbens sämsta sedan man åkte ur högsta divisionen 1974.
Seger i FA-cupen
Manchester Uniteds första cupmatch under 1989/90 var dubbelmötet med Portsmouth i Ligacupens andra omgång. Seger med 3–2 borta räckte till avancemang efter en mållös retur. I nästa omgång blev det dock förlust med 3–0 mot Tottenham Hotspur.
Desto bättre gick det i FA-cupen. I tredje omgången i januari 1990 slog man ut Nottingham Forest med 1–0. Det blev sedan segrar även mot Hereford United (1–0), Newcastle United (3–2) och Sheffield United (1–0). I semifinalen mötte United Oldham Athletic. Det stod 2–2 vid full tid och i förlängningen gjorde lagen varsitt mål och matchen slutade 3–3. Det ledde till omspel och även denna gång gick matchen till förlängning. United vann till slut med 2–1 och tog sig till final mot Crystal Palace som sensationellt hade besegrat Liverpool i semifinalen.
FA-cupfinalen på Wembley
Finalen spelades på Wembley den tolfte maj 1990. Crystal Palace tog ledningen i första halvlek, men Bryan Robson nickade in kvitteringen tio minuter före paus. Mark Hughes gav Manchester United ledningen i andra halvlek, men Palace inhoppare Ian Wright kvitterade tio minuter senare. Ställningen var 2–2 vid full tid och förlängning vidtog. Bara ett par minuter in i förlängningen gjorde Ian Wright sitt andra mål och gav återigen Palace ledningen. Med sju minuter kvar av andra förlängningskvarten kvitterade dock Mark Hughes då även han gjorde sitt andra mål för dagen. Inget av lagen hade förmågan att avgöra matchen som slutade 3–3. Det blev därför omspel fem dagar senare.
Uniteds målvakt Jim Leighton hade svarat för en del tveksamma ingripanden i 3–3-matchen. Alex Ferguson valde därför att låta den från Luton Town inlånade Les Sealey vakta målet i omspelet. Han gjorde flera avgörande räddningar och Jim Leighton spelade därefter bara en enda match för United, i september 1990. Omspelet blev inte lika händelserikt som det första mötet. Matchen slutade 1–0 efter ett mål av vänsterbacken Lee Martin i andra halvlek. Manchester United tog därmed sin sjunde FA-cuptitel och tangerade Aston Villas och Tottenhams rekord.
Spelarna i Manchester United 1989/90
Ordinarie laguppställning: 1 Jim Leighton – 2 Viv Anderson, 4 Steve Bruce, 6 Gary Pallister, 3 Lee Martin – 5 Mike Phelan, 7 Bryan Robson, 8 Paul Ince, 11 Danny Wallace – 9 Brian McClair, 10 Mark Hughes.
Manchester United hade ingen riktigt ordinarie högerback. Viv Anderson var den som spelade flest matcher (fjorton i ligan) i tröja nummer två. Mike Duxbury spelade de fem första matcherna som högerback, men därefter förekom han bara sporadiskt. Senare spelade även Clayton Blackmore och Mal Donaghy fem–sex matcher var i nummer två. Blackmore kom ändå upp i nitton ligamatcher eftersom han fick spela på flera olika positioner, bland annat som mittfältare när Bryan Robson var skadad. Robson missade fjorton ligamatcher mellan slutet av december och slutet av mars. På vänsterkanten var Lee Sharpe förstavalet till en början – han spelade i tröja nummer elva i nio av de elva första ligamatcherna, men därefter tog Danny Wallace över.
Den som spelade mest var nyförvärvet Mike Phelan från Norwich City. Han spelade samtliga 38 ligamatcher och missade bara matchen mot Hereford i FA-cupen. Även Brian McClair kom upp i totalt 48 av de 49 liga- och cupmatcherna och missade bara ligamatchen hemma mot Wimbledon i slutet av april. Hans anfallskollega Mark Hughes blev bäste målskytt med totalt femton mål varav tretton i ligan och två i FA-cupfinalen mot Crystal Palace. Även Mark Robins kom upp i tvåsiffrigt med tio mål varav sju i ligan och tre i FA-cupen. Detta trots att han bara spelade tretton matcher från start, men han gjorde även tio inhopp som avbytare.
Förutom Mike Phelan värvade Alex Ferguson även Neil Webb från Nottingham Forest i juli 1989. I slutet av augusti värvade han även mittbacken Gary Pallister från Middlesbrough och i mitten av september anlände Paul Ince (West Ham) och Danny Wallace (Southampton).
Matchställen
Manchester United behöll samma matchställ från Adidas som man använde 1988/89. Till FA-cupfinalen gjorde man dock ett par förändringar. Tröjnumren fick ett nytt utseende och på ena bröstet lade man till inskriptionen ”F.A. Cup Final / Wembley 1990”. I första mötet ställde United upp i sina vita bortatröjor som man kombinerade med de vita hemmabyxorna. United fick sedan spela i sitt hemmaställ i omspelet. På den röda hemmatröjan återfanns inskriptionen runt klubbmärket istället för runt Adidas-märket som på den vita tröjan.
