Etikett: 1974/75

Sheffield United 1973–1975

Sheffield Uniteds tränare John Harris avgick i december 1973 för att ta plats i klubbens styrelse. Han ersattes av Ken Furphy som ledde laget till trettonde plats i ligan. I FA-cupen åkte man ut mot Ipswich i tredje omgången och i Ligacupen blev det förlust mot West Bromwich Albion i andra omgången.

Laget 1973/74: Tom McAllister/John Connaughton/Jim Brown (målvakt), Len Badger, Eddie Colquhoun, John Flynn, Ted Hemsley (försvarare), Geoff Salmons, Keith Eddy, Tony Currie, Mick Speight (mittfältare), Alan Woodward, Bill Dearden, Jim Bone (anfallare). Woodward spelade alla 42 ligamatcher och blev även lagets bäste målskytt med sjutton ligamål.

Säsongen 1974/75 slutade Sheffield United på sjätte plats i ligan, bara fyra poäng efter mästarna Derby County. Det var lagets bästa placering sedan 1962. I FA-cupen åkte man ut mot Aston Villa i fjärde omgången och även i Ligacupen blev det förlust i fjärde omgången där man förlorade mot Norwich efter omspel. Jim Brown etablerade sig som förstemålvakt och spelade alla 42 ligamatcher. Även Alan Woodward, Tony Field och Tony Currie spelade alla ligamatcher. Woodward blev bäste målskytt med tolv ligamål och Field gjorde elva.

Tröjorna var tillverkade av Umbro som hade placerat sin logga på ena bröstet. Under 1973/74 hade man nummer på byxorna, men inte under 1974/75. Strumporna var oftast vita, men i bortamatcher mot lag med vita strumpor användes svarta strumpor med röd överdel under 1973/74 och röda strumpor under 1974/75.

Sheffield United 1973–1975 (hemma)

Liverpool 1973–1976

Säsongen 1973/74 var Bill Shanklys sista som tränare för Liverpool. Laget kom på andra plats i ligan, fem poäng efter Leeds United. I höstens Europacupmatcher slog man ut Jeunesse D’Esch från Luxemburg men åkte sedan ut mot Röda Stjärnan från Belgrad. I Ligacupen tog sig Liverpool till femte omgången där de blev förlust mot Wolverhampton Wanderers. Liverpool tog sig till final i FA-cupen genom att besegra Doncaster Rovers, Carlisle United, Ipswich Town, Bristol City samt Leicester City efter omspel i semifinalen. I finalen mötte man Newcastle United och efter en mållös första halvlek gjorde Liverpool tre mål i andra halvlek. Kevin Keegan gjorde två mål och Steve Heighway ett och gav Liverpool dess andra seger i FA-cupen.

Laget 1973/74: Ray Clemence (målvakt), Tommy Smith, Phil Thompson, Larry Lloyd, Alec Lindsay (försvarare), Ian Callaghan, Peter Cormack, Emlyn Hughes (mittfältare), Kevin Keegan, John Toshack, Steve Heighway (anfallare). Lloyd blev skadad i februari och Hughes flyttades då ner i försvaret. Ian Callaghan blev av fotbollsskribenterna utsedd till Årets spelare i England. Callaghan, Clemence, Hughes, Keegan och Cormack spelade alla 42 ligamatcher och Keegan blev bäste målskytt med totalt nitton mål varav tolv i ligan.

Inför säsongen 1974/75 tog Bob Paisley över som tränare, men Bill Shankly ledde ut laget en sista gång i Charity Shield-matchen mot Leeds på Wembley. Matchen slutade 1–1 och Liverpool vann sedan på straffar. Matchen är också ihågkommen för ett bråk mellan Kevin Keegan och Billy Bremner som ledde till att båda blev utvisade. I ligan slutade Liverpool återigen på andra plats, två poäng efter Derby County. I Cupvinnarcupens första omgång besegrades norska Strømsgodset med hela 11–0, men i andra omgången åkte man ut mot ungerska Ferencváros efter sammanlagt 1–1 men färre gjorda bortamål. Liverpool åkte ur både FA-cupen och Ligacupen i fjärde omgången mot Ipswich respektive Middlesbrough.

Ray Clemence och Emlyn Hughes spelade alla 42 ligamatcher. Steve Heighway blev bäste målskytt totalt sett med tretton mål varav nio i ligan, men John Toshack var lagets bäste målskytt i ligan med tolv mål. Kevin Keegan gjorde tio ligamål och två i cuperna. Nya i laget var Ray Kennedy från Arsenal, Phil Neal från Northampton Town och Terry McDermott från Newcastle. Larry Lloyd såldes till Coventry i augusti 1974.

Säsongen 1975/76 blev Liverpool engelska mästare för nionde gången efter att ha slutat en poäng före överraskningslaget Queens Park Rangers. Liverpool åkte ut mot Derby County i FA-cupens fjärde omgång och i Ligacupen blev det förlust mot Burnley efter omspel i tredje omgången. I UEFA-cupen gick det däremot bättre. Under hösten besegrade man skotska Hibernian, spanska Real Sociedad och polska Śląsk Wrocław. I vårens kvartsfinaler slog Liverpool ut Dynamo Dresden från Östtyskland och i semifinalen besegrade man Barcelona. I finalen ställdes man mot belgiska Club Brugge. I första mötet på Anfield gjorde belgarna två mål under första kvarten, men i andra halvlek vände Liverpool och vann med 3–2 efter mål av Ray Kennedy, Jimmy Case samt Kevin Keegan på straff. I returen tog Brugge återigen en tidig ledning, men Keegan kvitterade några minuter senare och matchen slutade 1–1. Liverpool tog därmed sin andra seger i UEFA-cupen.

Ny i laget denna säsong var vänsterbacken Joey Jones från Wrexham. Under hösten lämnade Chris Lawler och Phil Boersma klubben för spel i Portsmouth respektive Middlesbrough. Ray Clemence och Phil Neal spelade alla 42 ligamatcher. John Toshack blev bäste målskytt med totalt 23 mål varav sexton i ligan och Kevin Keegan gjorde sexton mål varav tolv i ligan. Keegan blev även utsedd till Årets spelare i England.

Både hemma- och bortaställen var likadana som tidigare förutom att olika varianter av Umbro-loggan var placerad på tröjorna och byxorna. Den vita bortatröjan användes oftast tillsammans med svarta byxor och vita strumpor, men ibland även med vita eller röda byxor och strumpor. I FA-cupfinalen 1974 återfanns texten ”F.A. Cup Final 1974” nedanför klubbmärket.

Leicester City 1973–1976

Leicester City inledde med åtta matcher utan förlust, men de många oavgjorda matcherna gjorde att man fick nöja sig med nionde plats i ligan 1973/74. Laget tog sig till semifinal i FA-cupen efter att ha slagit ut Tottenham, Fulham (efter omspel), Luton Town och Queens Park Rangers. Semifinalen mot Liverpool blev mållös, men i omspelsmatchen vann Liverpool med 3–1. Under några år i början av 70-talet spelades även en match om tredje pris. Leicester mötte Burnley hemma på Filbert Street, men föll med uddamålet. I Ligacupen blev det förlust redan i andra omgången mot Hull City som vann efter omspel.

Laget 1973/74: Peter Shilton (målvakt), Steve Whitworth, Malcolm Munro, Graham Cross, Dennis Rofe (försvarare), Steve Earle, Jon Sammels, Alan Birchenall (mittfältare), Keith Weller, Frank Worthington, Len Glover (anfallare). Shilton, Rofe, Worthington och Weller spelade alla 42 ligamatcher och Worthington blev bäste målskytt med tjugo ligamål. Under hösten såldes John Farrington till Cardiff City och Malcolm Manley till Portsmouth.

Hösten 1974 vägrade Peter Shilton att skriva på ett nytt kontrakt och därför inledde Mark Wallington säsongen mellan stolparna. I november såldes Shilton till Stoke City för rekordsumman 325 000 pund. Ligaspelet gick inte lika bra som förra säsongen och mellan november och februari spelade man fjorton matcher i rad utan att vinna. I januari värvades mittbacken Jeff Blockley från Arsenal och i februari värvades anfallaren Chris Garland från Chelsea för 100 000 pund. Garland gjorde åtta mål på tio matcher och hjälpte Leicester att klara sig undan nedflyttning. Leicester slutade på artonde plats i tabellen, tre poäng från nedflyttning. I FA-cupen åkte man ut mot Arsenal efter två omspelsmatcher i femte omgången och i Ligacupen blev det förlust mot Middlesbrough i tredje omgången. Frank Worthington och Steve Whitworth spelade alla 42 ligamatcher och Worthington blev återigen bäste målskytt med arton ligamål.

Säsongen 1975/76 inleddes med femton matcher utan seger och Leicester låg då på nedflyttningsplats. Men efter en seger över Burnley i november spelade laget upp sig rejält och vann hälften av de återstående matcherna. Leicester klättrade till sjunde plats vilket var deras bästa placering på tio år. I FA-cupen åkte man ut mot Manchester United i femte omgången och i Ligacupen blev det förlust mot Burnley i fjärde omgången. Mark Wallington, Dennis Rofe och Steve Whitworth spelade alla 42 ligamatcher och anfallaren Bob Lee tog en ordinarie plats och blev lagets bäste målskytt med elva ligamål. Nya spelare i laget var mittfältaren Steve Kember från Chelsea och anfallaren Brian Alderson från Coventry City.

Efter att ha spelat i vita tröjor under föregående säsong bytte Leicester tillbaka till blå tröjor med vit krage. Bortastället 1973/74 var samma vita som hade använts som hemmaställ 1972/73. I bortamatchen mot Manchester City i november 1974 spelade Leicester i röda tröjor, svarta byxor och svarta strumpor.

Leeds United 1973–1976

Leeds United inledde säsongen 1973/74 med sju raka segrar. Det blev 29 ligamatcher utan förlust innan Stoke City vann med 3–2 den 23 februari. Laget förlorade tre matcher i rad i mars men förlorade sedan ingen av de återstående sex ligamatcherna. Leeds slutade fem poäng före tvåan Liverpool och blev engelska mästare för andra gången på fem år. I FA-cupen tog sig Leeds till femte omgången men föll mot Bristol City efter omspel och i Ligacupen åkte man ut direkt i andra omgången mot Ipswich Town. Leeds var även med i UEFA-cupen och slog i första omgången ut norska Strømsgodset och därefter skotska Hibernian, men i tredje omgången blev det förlust mot portugisiska Vitória Setubal.

Laget 1973/74: David Harvey (målvakt), Paul Reaney, Gordon McQueen, Norman Hunter, Trevor Cherry (försvarare), Billy Bremner, Terry Yorath, Paul Madeley, Peter Lorimer (mittfältare), Allan Clarke, Mick Jones (anfallare). Även centern Joe Jordan spelade över hälften av ligamatcherna. Norman Hunter blev förste spelare att ta emot priset som Årets spelare av spelarföreningen PFA. Hunter och lagkaptenen Billy Bremner deltog i samtliga 42 ligamatcher och Mick Jones blev lagets bäste målskytt med sjutton mål varav fjorton i ligan. Även Allan Clarke (totalt 16 mål/13 i ligan), Peter Lorimer (14/12), och Billy Bremner (11/10) gjorde över tio mål under säsongen. I oktober 1973 såldes målvakten Gary Sprake till Birmingham City för 100 000 pund och blev världens dyraste målvakt.

Efter säsongen lämnade tränaren Don Revie Leeds för att bli förbundskapten för engelska landslaget. Han ersattes av Brian Clough som tog med sig John O’Hare och John McGovern från sitt gamla lag Derby County. Även anfallaren Duncan McKenzie värvades från Nottingham Forest. Säsongen 1974/75 inleddes med att Leeds och Liverpool spelade 1–1 (Liverpool vann sedan på straffar) i Charity Shield i en match där både Billy Bremner och Liverpools Kevin Keegan blev utvisade. Efter en svag start på ligaspelet med bara en seger på de sju första matcherna fick Brian Clough sparken efter bara 44 dagar som tränare för Leeds. Jimmy Armfield tog över och ledde Leeds till en niondeplats i ligan. I FA-cupen åkte man ut mot Ipswich i sjätte omgången efter tre omspelsmatcher och i Ligacupen blev det förlust mot Chester City i fjärde omgången. Som regerande ligamästare deltog Leeds även i Europacupen. Under hösten slog man ut FC Zürich och Újpesti Dózsa. I vårens kvartsfinaler slog man ut Anderlecht och i semifinalen blev det seger över Barcelona, men i finalen mot Bayern München föll man med 0–2.

Allan Clarke blev lagets bäste målskytt med totalt 22 mål varav 14 i ligan och Duncan McKenzie var näst bäst med tretton mål varav elva i ligan. De andra två nyförvärven, O’Hare och McGovern, såldes till Nottingham Forest i februari och i mars såldes Terry Cooper till Middlesbrough.

Sommaren 1975 lämnade Johnny Giles Leeds för att bli spelande tränare i West Bromwich Albion och under hösten tvingades Mick Jones lägga skorna på hyllan på grund av en knäskada. Leeds slutade på femte plats i ligan 1975/76, nio poäng efter mästarna Liverpool. I Ligacupen åkte Leeds ut mot Notts County i tredje omgången, men i FA-cupen tog man revansch genom att besegra samma lag i tredje omgången. I fjärde omgången blev det dock förlust mot Crystal Palace. Vänsterbacken Frank Gray tog en ordinarie plats i laget och spelade alla 42 ligamatcher. Duncan McKenzie blev bäste målskytt med sexton ligamål, Allan Clarke gjorde elva och Peter Lorimer tio.

1973 introducerades ett nytt klubbmärke bestående av bokstäverna LU i gult på en blå cirkel. Under hösten 1973 tillverkades tröjorna av Umbro, men i december tog Admiral över. Tröjorna var likadana som tidigare fast med Admirals logga på ena bröstet. Bortastället var till en början helt gult, men 1974 lade man till en blå och en vit rand längs ärmarna och på byxorna och strumporna. Bortatröjan fick även en annan typ av krage med knappar i halsen.

Derby County 1973–1975

I oktober 1973 avgick tränaren Brian Clough och hans assistent Peter Taylor. Dave Mackay tog över men fick en jobbig start. Laget föll till femtonde plats i tabellen men en stark avslutning gjorde att man till slut kom på tredje plats, nio poäng efter tvåan Liverpool och fjorton poäng efter mästarna Leeds United. I FA-cupens tredje omgång krävdes det omspel innan Derby kunde besegra amatörlaget Boston United. I nästa omgång mötte man Coventry City och efter ännu en mållös match blev det förlust i omspelet. I Ligacupen åkte man ut mot Sunderland efter två omspelsmatcher i andra omgången.

Laget 1973/74: målvakt: Colin Boulton; försvarare: Ron Webster, Roy McFarland, Colin Todd, David Nish; mittfältare: Steve Powell, John McGovern, Archie Gemmill, Henry Newton; anfallare: Roger Davies, Kevin Hector, Alan Hinton. Bland nyförvärven denna säsong fanns Henry Newton som kom från Everton i september och Bruce Rioch som kom från Aston Villa i februari 1974. Kevin Hector och målvakten Colin Boulton spelade alla 42 ligamatcher och Hector blev även lagets bäste målskytt med arton ligamål.

Inför säsongen 1974/75 såldes John McGovern och John O’Hare till Leeds. Samtidigt värvades Francis Lee från Manchester City. Derby inledde säsongen med bara en seger på de sju första ligamatcherna. Mellan september och november gick det bättre men vid jul var man nere på tionde plats. Under hösten åkte man ut mot Southampton i tredje omgången av Ligacupen. I UEFA-cupen besegrade man schweiziska Servette i första omgången och i andra omgången blev det sammanlagt 4–4 mot Atlético Madrid. Derby vann sedan klubbens första straffsparksläggning med 7–6 och tog sig vidare till tredje omgången där jugoslaviska Velež Mostar vände ett 1–3-underläge från första matchen till seger med 4–1. Efter nyår slog Derby ut Orient i tredje omgången av FA-cupen och därefter Bristol Rovers, men i femte omgången blev det förlust mot Leeds United. I ligaspelet började det dock gå bättre och Derby förlorade bara tre av de tjugo sista ligamatcherna. Laget kunde därmed ta sin andra ligatitel på fyra år efter att ha slutat två poäng före Liverpool och Ipswich.

Jämfört med föregående säsong tog Peter Daniel en plats i mittförsvaret istället för Roy McFarland som missade nästan hela säsongen på grund av skada. Mittfältaren Bruce Rioch blev lagets bäste målskytt med femton ligamål, Kevin Hector gjorde tretton och Roger Davies och Francis Lee gjorde tolv var. Colin Todd blev utsedd till Årets spelare i England av spelarföreningen PFA.

Under hösten 1973 användes samma tröjor som tidigare, men i januari 1974 introducerades en ny tröja med marinblå krage. Den långärmade hade knappar i halsen och den kortärmade hade en krage med V-hals och var tillverkad i Aertex-material med små lufthål över hela tröjan. Även den gula bortatröjan användes under hösten 1973 men ersattes sedan av en blå tröja med vit krage.

Ipswich Town 1972–1975

Ipswich Town slutade på fjärde plats i ligan 1972/73 vilket var deras bästa placering sedan 1961/62 då man blev mästare. I FA-cupen slog man ut amatörlaget Chelmsford City i tredje omgången men förlorade sedan mot Chelsea och i Ligacupen slog man ut Newport County i tredje omgången men förlorade sedan mot Stoke City.

Ipswich Towns startelva 1972/73: 1 David Best (målvakt), 2 Mick Mills (högerback), 3 Colin Harper (vänsterback), 4 Peter Morris (mittfältare), 5 Allan Hunter (mittback), 6 Kevin Beattie (mittback), 7 Bryan Hamilton (mittfältare), 8 Colin Viljoen (mittfältare), 9 David Johnson (anfallare), 10 Trevor Whymark (anfallare), 11 Mick Lambert (vänsterytter). Rod Belfitt inledde säsongen som ordinarie center, men såldes i november till Everton i utbyte mot David Johnson. Även mittbacken Derek Jefferson var ordinarie innan han i oktober såldes till Wolverhampton och 18-årige Kevin Beattie tog en plats i laget. Samma månad spelade 18-årige anfallaren Eric Gates sin första av 296 ligamatcher för Ipswich. Bästa målskyttar blev Bryan Hamilton och Trevor Whymark med elva ligamål var.

Tack vare fjärdeplatsen kvalificerade sig Ipswich för UEFA-cupen 1973/74. Laget besegrade Real Madrid, Lazio och FC Twente innan man föll på straffar i kvartsfinalen mot Lokomotiv Leipzig. I FA-cupen nådde Ipswich femte omgången (förlust mot Liverpool) och i Ligacupen blev det förlust mot Birmingham i fjärde omgången. Ipswich slutade återigen på fjärde plats i ligan och kvalificerade sig för UEFA-cupen. I februari såldes målvakten David Best till Portsmouth och Laurie Sivell tog över mellan stolparna. Under säsongen etablerade sig också vänsteryttern Clive Woods och 17-årige högerbacken George Burley i laget. Bästa målskyttar blev Bryan Hamilton med sexton ligamål, David Johnson med tretton och Trevor Whymark med elva.

I UEFA-cupen 1974/75 åkte Ipswich ut redan i första omgången mot Twente men i ligan slutade man på tredje plats, på samma poäng som tvåan Liverpool och bara en poäng efter mästarna Derby County. I FA-cupens kvartsfinal lyckades Ipswich besegra Leeds efter tre omspelsmatcher, men i semifinalen förlorade man mot West Ham, återigen efter omspel efter att första matchen slutat mållös. Även i Ligacupen blev det förlust efter omspel, den här gången mot Norwich i kvartsfinalen. Denna säsong tog mittfältaren Brian Talbot en ordinarie plats i laget. Bästa målskyttar blev Bryan Hamilton och Trevor Whymark med tio ligamål var.

1972 introducerades ett nytt klubbmärke. Hemmatröjan var under hösten 1972 blå med blå krage och muddar. Sedan bytte man till vit krage och vita muddar. Den kortärmade tröjan fanns med två olika typer av krage. Strumporna var från början helt blå, men i november 1974 lades två vita ränder till på övre delen. Bortatröjan var i samma stil som hemmatröjan fast gul med blå krage och muddar.

Coventry City 1972–1975

Coventry inledde säsongen 1972/73 med sex matcher utan seger, men spelade så småningom upp sig. Trots att laget avslutade ligaspelet med sju raka förluster slutade man på nittonde plats och klarade sig kvar i division ett med fem poängs marginal. I FA-cupen tog man sig till kvartsfinal men förlorade mot Wolverhampton och i Ligacupen blev det förlust mot Birmingham i tredje omgången. Mick Coop spelade samtliga 42 ligamatcher och Brian Alderson blev bäste målskytt med tretton ligamål. 1973/74 klättrade Coventry tre placeringar till sextonde plats men var ändå bara två poäng från nedflyttning på grund av att tre lag åkte ur från och med denna säsong. I både FA-cupen och Ligacupen åkte man ut efter omspel i femte omgången mot Queens Park Rangers respektive Manchester City. Brian Alderson gjorde nio ligamål och blev återigen lagets bäste målskytt. Coventry förbättrade sig ytterligare ett par placeringar 1974/75 då man slutade på fjortonde plats. I FA-cupen blev det förlust mot Arsenal efter omspel i fjärde omgången och i Ligacupen åkte man ut mot Ipswich i andra omgången. Tommy Hutchison spelade samtliga 42 ligamatcher och David Cross och Alan Green blev bästa målskyttar med sju ligamål var.

Coventry Citys startelva 1972/73: 1 Bill Glazier (målvakt), 2 Mick Coop (högerback), 3 Chris Cattlin (vänsterback), 4 Wilf Smith (mittfältare), 5 Roy Barry (mittback), 6 Bobby Parker (mittback), 7 Dennis Mortimer (mittfältare), 8 Brian Alderson (anfallare), 9 Colin Stein (anfallare), 10 Willie Carr (mittfältare), 11 Tommy Hutchison (vänsterytter). Mittbacken Jeff Blockley och mittfältaren Ernie Machin inledde säsongen som ordinarie men såldes till Arsenal respektive Plymouth Argyle. I oktober värvades Tommy Hutchison från Blackpool i en bytesaffär med Bill Rafferty. Samma månad värvades även Colin Stein från Glasgow Rangers.

1973/74 tog vänsterbacken Jimmy Holmes, mittbacken Alan Dugdale och mittfältaren John Craven plats i laget på bekostnad av Cattlin, Parker och Carr. Även mittfältaren Mick McGuire och centern David Cross (nyförvärv från Norwich) spelade över hälften av ligamatcherna. Inför säsongen 1974/75 värvades mittbacken Larry Lloyd från Liverpool. Neil Ramsbottom vaktade målet, Chris Cattlin tog tillbaka sin vänsterbacksplats och 20-årige Graham Oakey tog plats som högerback.

Både hemma- och bortatröjan hade nu krage istället för rund hals. Hemmatröjan var himmelsblå med svart krage och svarta muddar. Bortatröjan var grönsvartrandig med svart krage och svarta muddar.

Chelsea 1971–1975

Chelsea slutade på sjunde plats i ligan 1971/72. I Cupvinnarcupens första omgång mötte man Jeunesse Hautcharage från Luxemburg. I första matchen på bortaplan vann Chelsea med 8–0 och i returen hemma på Stamford Bridge blev det hela 13–0 efter bland annat fem mål av Peter Osgood. Det sammanlagda resultatet 21–0 är den största segern någonsin i en europeisk cupmatch. I nästa omgång mötte man Åtvidaberg. Första matchen på Kopparvallen blev mållös och i returen fick Chelsea bara 1–1 vilket innebar att Åtvidaberg gick vidare på fler bortamål. Även i FA-cupen förlorade Chelsea mot ett på papperet sämre lag – division två-laget Orient vann med 3–2 i femte omgången. I Ligacupen tog man sig till final men förlorade mot Stoke med 2–1. John Hollins deltog i lagets samtliga 58 tävlingsmatcher under säsongen och Peter Osgood blev lagets bäste målskytt med totalt 31 mål varav 18 i ligan. Nya i laget var mittfältaren Steve Kember från Crystal Palace och anfallaren Chris Garland från Bristol City.

I september 1972 värvades anfallaren Bill Garner från Southend för 100 000 pund och senare samma månad såldes Paddy Mulligan och Charlie Cooke till Crystal Palace. Chelsea slutade på tolfte plats i ligan 1972/73. I FA-cupen gick man till kvartsfinal men förlorade mot Arsenal efter omspel och i Ligacupen åkte man ut mot Norwich i semifinalen. John Hollins och Ron Harris spelade samtliga 42 ligamatcher och Peter Osgood och Chris Garland blev bästa målskyttar med elva ligamål var.

Tränaren Dave Sezton kom på kant med flera spelare och i januari 1974 såldes Alan Hudson till Stoke City och i mars samma år såldes Peter Osgood till Southampton. Charlie Cooke värvades tillbaka till klubben och hann med sjutton ligamatcher under våren. Chelsea föll ytterligare fem placeringar och slutade på sjuttonde plats i ligan 1973/74. I FA-cupen åkte man ut mot Queens Park Rangers efter omspel i tredje omgången och i Ligacupen blev det förlust mot Stoke City i andra omgången. John Hollins spelade återigen alla 42 ligamatcher och Tommy Baldwin och Peter Osgood blev bästa målskyttar med åtta mål var.

Problemen fortsatte för Chelsea och i oktober 1974 fick Dave Sexton sparken. Ron Suart tog över men resultaten uteblev och i april 1975 ersattes han av Eddie McCreadie som tidigare under säsongen hade avslutat spelarkarriären. Inte heller McCreadie kunde hjälpa Chelsea utan laget åkte ner i division två efter att ha slutat näst sist i tabellen. Man åkte även ur FA-cupen mot Birmingham i fjärde omgången och i Ligacupen förlorade man ännu en gång mot Stoke, denna gång efter omspel i fjärde omgången. Ron Harris spelade alla 42 ligamatcher och Ian Hutchinson blev bäste målskytt med totalt nio mål varav sju i ligan.

Chelseas startelva 1971/72: 1 Peter Bonetti (målvakt), 2 Paddy Mulligan (högerback), 3 Ron Harris (vänsterback), 4 John Hollins (mittfältare), 5 John Dempsey (mittback), 6 David Webb (mittback), 7 Charlie Cooke (högerytter), 8 Steve Kember (mittfältare), 9 Peter Osgood (center), 10 Alan Hudson (mittfältare), 11 Peter Houseman (vänsterytter). Även försvararen John Boyle och anfallarna Tommy Baldwin och Chris Garland spelade ett flertal matcher från start.

Chelseas startelva 1972/73: 1 Peter Bonetti (målvakt), 2 Gary Locke/Ron Harris (högerback), 3 Eddie McCreadie (vänsterback), 4 John Hollins (mittfältare), 5 Marvin Hinton/David Webb (mittback), 6 Ron Harris/David Webb (mittback), 7 Chris Garland (högerytter), 8 Steve Kember/Alan Hudson (mittfältare), 9 Peter Osgood (center), 10 Alan Hudson/Bill Garner (mittfältare/anfallare), 11 Peter Houseman (vänsterytter).

Hemmastället var av samma modell som tidigare med skillnaden att två stjärnor var placerade på varsin sida om klubbmärket. I bortamatcher mot lag med vita strumpor spelade Chelsea i gula strumpor. Även tröjnumren och klubbmärket var då gula. Denna variant användes i Ligacupfinalen fast med en banderoll under klubbmärket med texten ”Wembley 1972”. I bortamatcherna mot Tottenham och Nottingham Forest på våren 1972 användes en blå tröja med gul krage. Bortastället var samma som tidigare fast nu med helgula strumpor.

Under delar av säsongen 1972/73 användes en blå tröja med blå krage. Bortastället 1972–74 bestod av röda tröjor, vita byxor och gröna strumpor. I bortamatchen mot Leeds i februari 1973 spelade Chelsea i blå tröjor med orange nummer, blå byxor och orange strumpor.

West Ham United 1966–1975

West Hams bästa ligaplaceringar under perioden 1966–1975 var sjätteplatsen 1972/73 och åttondeplatsen 1968/69. Sämsta säsongen var 1970/71 då man kom på tjugonde plats. I FA-cupen nådde man femte omgången 1968, 1969 och 1972. 1975 vann West Ham FA-cupen för andra gången (första gången var 1964) efter att ha besegrat Fulham med 2–0 i finalen. Båda målen gjordes av Alan Taylor i andra halvlek. I Ligacupen tog sig West Ham som längst till semifinal 1967 och 1972.

I laget fanns tre spelare som var med om att ta VM-guld 1966: mittbacken och lagkaptenen Bobby Moore, mittfältaren Martin Peters och anfallaren Geoff Hurst. Bobby Moore spelade 544 ligamatcher för West Ham 1958–1974 innan han gick över till Fulham där han var med om att förlora FA-cupfinalen mot sitt gamla lag. Martin Peters spelade 302 ligamatcher för klubben innan han i mars 1970 såldes till Tottenham för den brittiska rekordsumman 200 000 pund. Som en del i affären gick Jimmy Greaves över till West Ham. Geoff Hurst gjorde 180 mål på 411 ligamatcher innan han såldes till Stoke City 1972.

1967 gjorde vänsterbacken Frank Lampard och mittfältaren Trevor Brooking debut för West Ham. Båda kom att spela över 500 ligamatcher för klubben fram till mitten av 80-talet. Samma år värvades målvakten Bobby Ferguson från Kilmarnock och försvararen Billy Bonds från Charlton Athletic. Ferguson spelade 240 ligamatcher fram till 1980 medan Bonds är innehavare av klubbrekordet på 663 ligamatcher 1967–1988. 1970 värvades försvararen Tommy Taylor (340 ligamatcher 1970–1979) från Leyton Orient och anfallaren Bryan ”Pop” Robson från Newcastle. Robson gjorde 94 mål på 227 ligamatcher för West Ham 1970–74 och 1976–79. Han blev även skyttekung 1972/73 med 28 mål. Tränare var Ron Greenwood som ledde laget mellan 1961 och 1974. John Lyall tog över som tränare 1974 och kom att inneha posten fram till 1989.

Hemmatröjan var densamma som hade använts sedan början av 60-talet, men 1966 tog man bort klubbmärket. Byxorna och strumporna var vita men i matcher mot lag med vita strumpor användes ljusblå eller vinröda strumpor. Bortastället var ljusblått med två vinröda tvärränder på tröjan.

Tottenham Hotspur 1967–1975

Tottenham slutade på sjunde plats i ligan 1967/68. I Cupvinnarcupen slog man ut Hajduk Split i första omgången men åkte sedan ut mot franska Lyon. Laget bestod av målvakten Pat Jennings, ytterbackarna Joe Kinnear och Cyril Knowles, mittbackarna Mike England och Dave Mackay, mittfältarna Alan Mullery och Terry Venables, yttrarna Jimmy Robertson och Cliff Jones samt centrarna Jimmy Greaves och Alan Gilzean. Under andra hälften av säsongen tog Martin Chivers en plats i anfallet bredvid Greaves. Tränare var Bill Nicholson som ledde laget mellan 1958 och 1974.

Sommaren 1968 lämnade Dave Mackay Tottenham efter nio år och gick över till Derby County. Istället tog Phil Beal plats i mittförsvaret. Säsongen slutade med en sjätteplats i ligan och i Ligacupen gick man till semifinal men förlorade mot Arsenal. Jimmy Greaves gjorde 27 ligamål och blev skyttekung för sjätte och sista gången. 1969/70 föll laget till elfte plats i ligan. I september gjorde 17-årige mittfältaren Steve Perryman debut för Tottenham – totalt kom han att spela 866 matcher för klubben fram till 1986. I mars värvades dessutom West Hams landslagsmittfältare Martin Peters för den brittiska rekordsumman 200 000 pund. Som en del i affären gick Jimmy Greaves över till West Ham.

Säsongen 1970/71 förbättrade man sig och kom trea i ligan och kvalificerade sig för UEFA-cupen. Tottenham vann dessutom Ligacupen för första gången efter finalseger med 2–0 över Aston Villa. Tvåmålsskytten Martin Chivers var nu lagets bäste målskytt och gjorde totalt 34 mål under säsongen. Nästa säsong tog sig Tottenham till final i den första upplagan av UEFA-cupen. Där mötte man Wolverhampton Wanderers i ett helengelskt dubbelmöte. I första matchen på Molineux gjorde Chivers två mål och gav Tottenham en 2–1-ledning inför returen som slutade 1–1 vilket räckte till seger med sammanlagt 3–2. Martin Chivers gjorde sin målmässigt bästa säsong med totalt 44 mål. Ny i laget var yttern Ralph Coates från Burnley.

1972/73 gick Tottenham till semifinal i UEFA-cupen men föll mot blivande mästarna Liverpool efter sammanlagt 2–2 och färre gjorda bortamål. Däremot tog man sin andra seger i Ligacupen efter att ha besegrat Norwich City med 1–0 (mål av inhopparen Ralph Coates) i finalen. Segern kvalificerade laget för spel i UEFA-cupen 1973/74. Tottenham tog sig återigen till final men föll mot Feyenoord efter 2–2 hemma och 0–2 borta. I ligan började det dock gå sämre. En elfteplats 1974 följdes upp av en nittondeplats 1975, bara en poäng från nedflyttning. Under säsongen avgick tränaren Bill Nicholson och ersattes av Terry Neill.

Hemmastället bestod av vita tröjor, marinblå byxor och vita strumpor. 1967 togs skölden från klubbmärket bort. Istället stod nu den berömda tuppen på en fotboll. Bortastället bestod från början av marinblå tröjor, vita byxor och marinblå strumpor, men i slutet av 60-talet förbjöds marinblå tröjor då de var svåra att skilja från domarnas svarta tröjor. Därför introducerades en gul bortatröja med vita muddar och nummer som användes tillsammans med vita eller mörkblå byxor samt gula strumpor. 1971 bytte man till en helgul tröja med mörkblå nummer.

I bortamatchen mot Lyon i Cupvinnarcupen hösten 1967 spelade Tottenham i gula byxor och blågula strumpor tillsammans med den marinblå bortatröjan. I flera UEFA-cupmatcher i början av 70-talet spelade Tottenham i helvitt. Även i Ligacupfinalen 1973 spelade man i helvitt, men byxorna hade då en mörkblå rand på sidorna samt Umbro-loggan placerad på ena byxbenet. Under klubbmärket på tröjan återfanns texten ”F.L. Cup / Wembley 1973”. I Ligacupfinalen 1971 användes blå byxor och gula strumpor tillsammans med den vita tröjan.