Etikett: 1971/72

Real Madrid 1971–1974

1971/72: Real Madrid spanska mästare

Inför säsongen 1971/72 föryngrade Real Madrid sin spelartrupp. Gento hade avslutat karriären och flera andra spelare såldes. In kom istället målvakten Mariano García Remón, backen Juan Verdugo och anfallaren Santillana. Remón hade tillhört klubbens juniorlag, men varit utlånad till Oviedo under 1970/71. Verdugo kom från Córdoba och Santillana värvades från Racing Santander.

Laget fick en perfekt start på den nya säsongen med tre raka segrar vilket gjorde att man tidigt gick upp i serieledning. På de tjugotre första matcherna blev det bara en förlust, 2–0 borta mot Las Palmas den fjärde december. Det blev sedan fem förluster på de elva sista matcherna, men trots det kunde varken Valencia eller Barcelona komma ikapp. Real Madrid blev därmed spanska mästare 1971/72 och tog sin femtonde ligatitel.

I spanska cupen, eller Copa del Generalísimo som den hette under Franco-regimens tid, slog Real Madrid ut San Andrés (1–1 borta, 5–1 hemma) och Español (3–0 hemma, förlust 1–3 borta). I semifinalerna åkte man emellertid ut mot Valencia efter en 1–0-förlust borta och sedan en mållös retur. Laget deltog även i den första upplagan av UEFA-cupen 1971/72. Där slog Real ut schweiziska Basel (seger med 2–1 både hemma och borta), men i andra omgången åkte man ut på bortamålsregeln mot PSV Eindhoven. Spanjorerna vann med 3–1 hemma medan holländarna vann med 2–0 i returen.

Ordinarie laguppställning: García Remón – Juan Verdugo, Gregorio ”Goyo” Benito, Ignacio Zoco, Juan Carlos Touriño – Manuel Velázquez, Ramón Grosso, Pirri – Amancio, Santillana, Francisco Aguilar.

Verdugo och Santillana spelade samtliga 44 liga- och cupmatcher. Den senare blev även lagets bäste målskytt med totalt femton mål varav tio i ligan. Dessutom stod mittfältaren Pirri för fjorton fullträffar varav elva i ligan.

1972/73: Semifinal i Europacupen

Som regerande ligamästare deltog Real Madrid i Europacupen för mästarlag 1972/73. I första omgången slog man ut isländska Keflavik efter seger med 3–0 hemma och 1–0 borta. Därefter blev det förlust med 2–1 i första mötet med rumänska Arges Pitesti, men Real Madrid vände till seger med 3–1 hemma. I kvartsfinalerna mot Dynamo Kiev i mars 1973 blev det först en mållös match i Odessa innan spanjorerna tog sig vidare genom en 3–0-seger på hemmaplan. Anledningen till att första matchen spelades i Odessa var att planen i Kiev var frusen. Motståndare i semifinalerna var Ajax som hade vunnit turneringen två år i rad. Holländarna visade sig bli för svåra. De tog sig till sin tredje raka final efter seger med 2–1 i Amsterdam och 1–0 i Madrid.

Det gick inte lika bra i ligan för Real Madrid 1972/73 som föregående säsong. Laget fick nöja sig med fjärde plats vilket åtminstone gav en plats i UEFA-cupen. I spanska cupen åkte man ut direkt i åttondelsfinal mot Sporting Gijón som vann med 1–0 hemma och spelade 1–1 borta.

De som spelade mest denna säsong var Goyo, Zoco, Pirri och Velázquez. Samtliga spelade totalt 39 liga- och cupmatcher. Santillana blev återigen lagets bäste målskytt med femton mål varav tio i ligan och fem i Europacupen.

1973/74: Utländska förstärkningar

Sommaren 1973 fick spanska klubbar återigen möjlighet att värva utländska spelare. Real Madrid utnyttjade detta genom att värva tyske mittfältaren Günter Netzer från Borussia Mönchengladbach samt argentinske anfallaren Oscar Más från River Plate. Nya i laget var också 18-årige vänsterbacken José Antonio Camacho (Albacete), försvararen Benito Rubiñán (Deportivo La Coruña) samt mittfältaren Vicente del Bosque som kom tillbaka till klubben efter att ha varit utlånad till Castellón.

Real Madrid stod för en svag säsong i ligan 1973/74. Laget åkte på tretton förluster och tog lika många segrar vilket bara gav en åttondeplats i tabellen. De dåliga resultaten med bara fem segrar på de arton första matcherna gjorde att lagets tränare sedan 1960, Miguel Muñoz, fick sparken i januari 1974. Luis Molowny ledde därefter laget under resten av säsongen. I september 1973 hade Real Madrid dessutom åkt ur UEFA-cupen mot Ipswich Town i första omgången. Engelsmännen vann med 1–0 hemma och returen i Madrid blev mållös. Däremot gick det bättre i spanska cupen. Laget slog ut Real Betis (1–1, 7–1), Granada (0–0, 7–3) och Las Palmas (5–0, 2–1). I finalen på Vicente Calderón-stadion i Madrid besegrade man Barcelona med 4–0 efter mål av Santillana, Rubiñán, Aguilar och Pirri.

Laguppställning spanska cupfinalen 1974: Miguel Ángel – José Luis (ut 84), Pirri, Goyo Benito, Benito Rubiñán – Vicente del Bosque, Manuel Velázquez, Ramón Grosso (ut 84) – Francisco Aguilar, Santillana, José Macanás; avbytare: Juan Carlos Touriño (in 84), Ignacio Zoco (in 84), Rafael Marañón, García Remón.

Tröjorna

Det katalanska företaget Mont-halt levererade tröjorna till Real Madrid mellan 1960 och 1981. Man gjorde inga förändringar avseende tröjornas utseende under denna period, vare sig på den vita hemmatröjan eller den blå bortatröjan. Det innebar en helt enfärgad tröja med rund hals på den långärmade varianten och V-hals på den kortärmade. Halsen på den långärmade fanns för övrigt i två varianter, en tunnare och en tjockare. Den enda utsmyckning på tröjorna var klubbmärket på vänster bröst. Tröjnumren fanns i två olika nyanser av blått. De mörkare var gjorda av textil medan de ljusare numren var gjorda av ett plastliknande material. Mont-halt levererade förresten tröjorna utan nummer eller klubbmärke. Dessa sydde man på själva i Madrid. En speciell detalj på tröjorna var en extra trekantig bit tyg i armhålan. Detta gjorde man tydligen för att spelarna skulle kunna röra sig bättre.

Vid sidan av den vita och den blå tröjan dök i början av 1970-talet en röd tröja upp. Den var i samma stil som de andra och användes tillsammans med röda byxor och strumpor. Här är en video (på spanska) där man berättar om detaljerna på Real Madrids Mont-halt-tröjor.

CF Barcelona 1970–1974

Säsongen 1970/71 slutade Barcelona på andra plats i spanska ligan. Laget tog lika många poäng som mästarna Valencia, men resultaten i inbördes möten avgjorde tabellplaceringen. Barcelona vann dock spanska cupen efter att ha besegrat just Valencia med 4–3 efter förlängning. Laget deltog även i den sista upplagan av den europeiska Mässcupen (från och med 1971/72 ersattes den av UEFA-cupen). I första omgången slog man ut polska Katowice, men därefter blev det förlust med 1–2 både hemma och borta mot Juventus. Carles Rexach gjorde sjutton ligamål och blev delad vinnare av skytteligan tillsammans med Gárate i Atlético Madrid. Tränare var engelsmannen Vic Buckingham som hade kommit till Barcelona i december 1969.

Laguppställning spanska cupfinalen 1971: 1 Reina, 2 Rifé, 3 Eladio, 4 Torres, 5 Gallego, 6 Costas, 7 Rexach, 8 Marcial (Fusté, 30), 9 Dueñas (Alfonseda, 63), 10 Zabalza, 11 Asensi; avbytare: Sadurni (målvakt), Paredes.

1971: Rinus Michels ny tränare

Inför 1971/72 tog holländaren Rinus Michels över som tränare för Barcelona. Under hans första säsong slutade laget trea i ligan och kvalificerade sig för UEFA-cupen. Som regerande spanska cupvinnare deltog Barcelona i Cupvinnarcupen 1971/72. Där slog man ut nordirländska Distillery i första omgången innan man åkte ut mot rumänska Steaua Bukarest. Det gick inte heller något vidare i UEFA-cupen 1972/73. Den gången blev det uttåg direkt i första omgången efter två förluster mot Porto, 1–3 borta och 0–1 hemma. I ligan fick laget nöja sig med andra plats, två poäng bakom mästarna Atlético Madrid.

1973: Johan Cruyff anländer till Barcelona

Bland nyförvärven 1973/74 fanns holländaren Johan Cruyff och peruanen Hugo Sotil. Cruyff anlände från Ajax i oktober 1973 och övergångssumman på sex miljoner holländska gulden gjorde honom till världens dyraste spelare. Tidigare under hösten hade Barcelona återigen åkt ur UEFA-cupen i första omgången, denna gång mot franska Nice. I ligan gick det däremot bättre. Det blev visserligen tre förluster på de fem första ligamatcherna, men med Cruyff i laget radade man upp segrar. Från början av december till slutet av januari vann Barcelona nio raka ligamatcher. Den förlustfria sviten sträckte sig över tjugosex matcher, från den sjunde oktober till den tjugoförsta april. Laget avslutade ligaspelet med två förluster och däremellan en seger på de tre sista matcherna. Barcelona blev därmed spanska mästare 1973/74, åtta poäng före tvåan Atlético Madrid. Det var klubbens nionde ligatitel och den första sedan 1960.

Asensi, Sotil, Pérez och de la Cruz spelade samtliga 34 ligamatcher. Bästa målskytt blev Marcial med sjutton ligamål vilket gav en andraplats i skytteligan. Cruyff stod för sexton ligamål och även Asensi och Sotil kom upp i tvåsiffrigt med sina elva mål var. Laget tog sig även till final i spanska cupen där det dock blev förlust med 4–0 mot Real Madrid. Efter säsongen lämnade Rinus Michels Barcelona tillfälligt för att ta leda det holländska landslaget under VM i Västtyskland 1974.

Tröjorna

Mont-halt levererade tröjorna till Barcelona på 1970-talet. Den långärmade varianten med rund hals var likadan som på 60-talet, men den kortärmade hade en enkel V-hals istället för krage som tidigare. Det fanns även en vit bortatröja som endast kom till användning ett fåtal gånger. Till denna tröja använde man de ordinarie blå byxorna och rödblå strumporna som hörde till hemmastället. I november 1973 bytte klubben namn från Club de Fútbol Barcelona till Futbol Club Barcelona. Tröjor med det gamla klubbmärket med initialerna ”C. de F.B.” användes dock i några år till.

Queens Park Rangers 1964–1974

I mitten av 60-talet var Queens Park Rangers ett mittenlag i division tre, men 1966 kom man på tredje plats och 1967 vann man serien i överlägsen stil efter att ha gjort 103 mål på de 46 ligamatcherna. Rodney Marsh var lagets bäste målskytt och blev skyttekung i division tre med 30 mål. Samma säsong vann man även Ligacupen efter att i andra halvlek av finalen mot West Bromwich Albion ha vänt ett 0–2-underläge till seger med 3–2. Målen gjordes av Roger Morgan, Rodney Marsh och Mark Lazarus.

QPR tog sig direkt upp i division ett efter att ha kommit på andra plats i tvåan 1967/68. Sejouren i ettan blev bara ettårig och laget åkte ner i tvåan igen efter att ha slutat sist i tabellen. 1973 slutade QPR på andra plats och gick åter upp i ettan. Don Givens gjorde 23 mål och blev skyttekung i division två.

Andra försöket i högsta serien gick betydligt bättre. QPR slutade på åttonde plats och gick även till kvartsfinal i FA-cupen men förlorade mot Leicester City. Stan Bowles var lagets bäste målskytt med nitton ligamål och Don Givens gjorde tio. Andra viktiga spelare i laget var målvakten Phil Parkes, mittbacken Frank McLintock och mittfältarna Gerry Francis och Terry Venables.

Hemmatröjan bestod av blå och vita ränder på tvären. Byxorna och strumporna var vita. Ibland var numren placerade på en vit ruta och ibland inte. I Ligacupfinalen 1967 spelade QPR i ett helt vitt ställ. Under 1973/74 användes en röd bortatröja med vita byxor och röda strumpor. I bortamatchen mot Coventry City spelade man i gula tröjor och blå byxor.

Birmingham City 1971–1974

Birmingham City kom på andra plats i division två 1971/72 och gick upp i högstadivisionen. Laget tog sig också till semifinal i FA-cupen men förlorade mot Leeds United. Bob Latchford blev lagets bäste målskytt med totalt 30 mål varav 23 i ligan. Birmingham inledde återkomsten i division ett med fyra förluster på de sju första ligamatcherna och under en stor del av säsongen höll man till i nedre delen av tabellen, men i slutet av säsongen spelade man upp sig. Det blev åtta segrar på de tio sista ligamatcherna och laget klättrade till tionde plats. Bob Latchford blev återigen bäste målskytt, denna gång med nitton ligamål. Även 1973/74 inledde Birmingham svagt med sju förluster på de tio första ligamatcherna. Laget låg länge på nedflyttningsplats men en stark avslutning gjorde att man kom på nittonde plats, en poäng från nedflyttning. Bob Hatton blev lagets bäste målskytt med totalt 20 mål varav fjorton i ligan. I oktober 1973 värvades Gary Sprake från Leeds för 100 000 pund och blev världens dyraste målvakt. I februari 1974 såldes Bob Latchford till Everton i utbyte mot Howard Kendall, Archie Styles och 80 000 pund.

Birmingham Citys startelva 1972/73: 1 Dave Latchford (målvakt), 2 Ray Martin (högerback), 3 Garry Pendrey/Tony Want (vänsterback), 4 Malcolm Page (mittfältare), 5 Roger Hynd (mittback), 6 John Roberts/Stan Harland (mittback), 7 Alan Campbell/Bobby Hope (mittfältare), 8 Trevor Francis (anfallare), 9 Bob Latchford (anfallare), 10 Bob Hatton (anfallare), 11 Gordon Taylor (vänsterytter). 1973/74 fick Tony Want, Malcolm Page och Bobby Hope mindre speltid och Stan Harland blev spelande tränare i Yeovil Town. Försvararen Joe Gallagher kom in i laget och spelade hälften av ligamatcherna och Kenny Burns tog en plats som mittback eller mittfältare, men flyttades upp i anfallet när Bob Latchford såldes.

Birminghams hemmatröja var blå med ett vitt fält på framsidan. Bortatröjan var i samma stil fast röd. Denna användes fram till början av säsongen 1973/74 då den ersattes av ett helt vitt ställ. Byxorna var vita och hade spelarnas initialer i nederkant. 1972 introducerades en tredjetröja i gult, rött och svart. Denna användes tillsammans med svarta byxor och gula eller svarta strumpor.

Engelska division ett 1971/72

Nu finns alla tröjor från de 22 lagen i engelska division ett 1971/72. Derby County blev mästare och tog sin första ligatitel. Det var en jämn kamp om segern och laget slutade bara en poäng före Leeds, Liverpool och Manchester City. Nottingham Forest och Huddersfield Town hamnade på de två sista platserna och åkte ner i division två. Leeds United vann FA-cupen för första gången efter finalseger med 1–0 över Arsenal. Även Stoke City tog sin första cuptitel när man besegrade Chelsea med 2–1 i finalen av Ligacupen. 1971/72 spelades den första upplagan av UEFA-cupen. Finalen blev en helengelsk uppgörelse mellan Tottenham Hotspur och Wolverhampton Wanderers. Spurs vann efter seger med 2–1 borta och oavgjort 1–1 i returen. Skytteligavinnare blev Francis Lee, Manchester City, med 33 mål. Stoke Citys målvakt Gordon Banks blev utsedd till Årets spelare i England.

Här är alla hemmatröjor i division ett 1971/72. Klicka på bilden nedan för att se den i större storlek.

Engelska division ett 1971/72

Här är ligatabellen 1971/72. Klicka på ett lag för att komma till respektive inlägg.

Pos Lag Sp V O F GM IM P
1 Derby County 42 24 10 8 69 33 58
2 Leeds United 42 24 9 9 73 31 57
3 Liverpool 42 24 9 9 64 30 57
4 Manchester City 42 23 11 8 77 45 57
5 Arsenal 42 22 8 12 58 40 52
6 Tottenham Hotspur 42 19 13 10 63 42 51
7 Chelsea 42 18 12 12 58 49 48
8 Manchester United 42 19 10 13 69 61 48
9 Wolverhampton Wanderers 42 18 11 13 65 57 47
10 Sheffield United 42 17 12 13 61 60 46
11 Newcastle United 42 15 11 16 49 52 41
12 Leicester City 42 13 13 16 41 46 39
13 Ipswich Town 42 11 16 15 39 53 38
14 West Ham United 42 12 12 18 47 51 36
15 Everton 42 9 18 15 37 48 36
16 West Bromwich Albion 42 12 11 19 42 54 35
17 Stoke City 42 10 15 17 39 56 35
18 Coventry City 42 9 15 18 44 67 33
19 Southampton 42 12 7 23 52 80 31
20 Crystal Palace 42 8 13 21 39 65 29
21 Nottingham Forest 42 8 9 25 47 81 25
22 Huddersfield Town 42 6 13 23 27 59 25

West Bromwich Albion 1971/72

West Bromwich Albion, med Don Howe som ny tränare, inledde säsongen 1971/72 med spel i Watney Cup, en turnering mellan de lag som gjort flest mål i de fyra högsta divisionerna. West Bromwich tog sig till final men förlorade efter straffsparksläggning mot Colchester United. Laget vann sedan de två första ligamatcherna men under resten av hösten gick det sämre, bland annat förlorade man sju raka ligamatcher i november och december. Laget låg då på nedflyttningsplats, men efter en seger över Liverpool i slutet av december vände det och West Bromwich slutade så småningom på sextonde plats i tabellen. I FA-cupen blev det förlust mot Coventry i tredje omgången och i Ligacupen förlorade man mot Tottenham i andra omgången.

West Bromwich Albions startelva 1971/72: 1 John Osborne (målvakt), 2 Gordon Nisbet (högerback), 3 Ray Wilson (vänsterback), 4 Len Cantello (mittfältare), 5 John Wile (mittback), 6 Ally Robertson (mittback), 7 Colin Suggett/Bobby Gould (mittfältare/anfallare), 8 Tony Brown (mittfältare), 9 Jeff Astle/Bobby Gould (anfallare), 10 Bobby Hope/Colin Suggett (mittfältare), 11 Asa Hartford (mittfältare). Både målvakten Jim Cumbes och mittbacken John Kaye (i tröja nummer sex) spelade de elva första ligamatcherna innan de såldes till Aston Villa respektive Hull City. John Wile spelade samtliga 42 ligamatcher och Tony Brown blev bäste målskytt med 17 mål. Under säsongen värvades anfallarna Bobby Gould och Ally Brown från Wolverhampton respektive Leicester.

Hemmatröjan hade något bredare ränder än tidigare och hade nu marinblå hals och vit rand i mitten. Bortastället bestod av gula tröjor med gröna muddar, ljusblå byxor och gula strumpor.

Sheffield United 1971–1973

Nykomlingarna Sheffield United fick en flygande start på den nya säsongen. Laget vann åtta av de tio första ligamatcherna och ledde serien, men kom sedan in i en svacka med fyra raka förluster. Sheffield United föll till mitten av tabellen och slutade på tionde plats. I FA-cupen blev det förlust direkt mot Cardiff City i tredje omgången, men i Ligacupen slog man bland annat ut Arsenal efter omspel i fjärde omgången. I nästa omgång blev det dock förlust mot West Ham. Lagets bäste målskytt blev Bill Dearden med sexton ligamål. Alan Woodward gjorde femton och Tony Currie tio.

Nästa säsong, 1972/73, blev mer ojämn med segrar, oavgjorda och förluster om vartannat och laget slutade på fjortonde plats i tabellen. Både i FA-cupen och Ligacupen åkte man ut i fjärde omgången mot Carlisle United respektive Arsenal. Bill Dearden blev bäste målskytt med tjugo ligamål och Alan Woodward blev näst bäst med tio.

Sheffield Uniteds startelva 1971/72: 1 John Hope (målvakt), 2 Len Badger (högerback), 3 Ted Hemsley (vänsterback), 4 John Flynn/Ian MacKenzie (mittback), 5 Eddie Colquhoun (mittback), 6 Trevor Hockey (mittfältare), 7 Alan Woodward (högerytter), 8 Geoff Salmons (mittfältare), 9 Bill Dearden (center), 10 Tony Currie (mittfältare), 11 Stewart Scullion (vänsterytter). Säsongen 1972/73 tog Tom McAllister över som förstemålvakt. Keith Eddy värvades från Watford och tog en plats på mittfältet istället för Trevor Hockey som i februari 1973 såldes till Norwich i en bytesaffär med Jimmy Bone. Bone gjorde sex mål på tolv matcher i slutet av säsongen och bar då tröja nummer elva.

Hemmastället bestod av rödvitrandiga tröjor, svarta byxor och vita strumpor. Under våren 1972 användes en långärmad tröja med bredare ränder. I bortamatcher mot lag med vita strumpor använde Sheffield United svarta strumpor med röd överdel. Bortatröjan var under 1971/72 helt vit, men 1972/73 var Sheffields stadsvapen placerat på ena bröstet precis som på hemmatröjan. I bortamatchen mot Crystal Palace i december 1971 användes orange tröjor och strumpor tillsammans med svarta byxor.

Nottingham Forest 1971/72

Nottingham Forest slutade näst sist i tabellen och åkte ner i division två. Laget hade seriens sämsta försvar med 81 insläppta mål och i tretton matcher släppte man in tre mål eller mer. Största förlusterna var 1–6 borta mot Leeds och Tottenham. I FA-cupen åkte laget ut mot Millwall i tredje omgången och i Ligacupen blev det förlust efter omspel mot Chelsea i tredje omgången.

Nottingham Forests startelva 1971/72: 1 Jim Barron (målvakt), 2 Peter Hindley (högerback), 3 John Winfield/Tommy Gemmell (vänsterback), 4 Bob Chapman (mittback), 5 Liam O’Kane/John Cottam (mittback), 6 Doug Fraser/Paul Richardson (mittfältare), 7 Barry Lyons (högerytter), 8 Duncan McKenzie (center), 9 Neil Martin (center), 10 Peter Cormack/Paul Richardson (mittfältare), 11 Ian Storey-Moore (vänsterytter). I oktober förstärktes laget med nordirländske mittfältaren Martin O’Neill från Distillery och i december värvades skotske vänsterbacken Tommy Gemmell från Celtic. I januari såldes yttern Ronnie Rees till Swansea och i mars såldes vänsteryttern Ian Storey-Moore till Manchester United. Han blev trots det lagets bäste målskytt med tretton ligamål.

Under första hälften av säsongen användes samma tröja som tidigare med skillnaden att klubbmärket var sytt direkt på tröjan och inte på en vit ruta. Senare introducerades en helröd tröja med krage. Bortastället bestod av vita tröjor och marinblå byxor.

Manchester United 1971/72

Inför säsongen 1971/72 tog Frank O’Farrell över som tränare i Manchester United. O’Farrell hade precis fört upp Leicester City i högsta divisionen efter seriesegern i division två. På grund av huliganbråk under en match i slutet av föregående säsong fick Manchester United spela sina två första hemmamatcher på Anfield i Liverpool och Victoria Ground i Stoke. Laget inledde säsongen starkt och förlorade bara två av de 23 första ligamatcherna, men efter nyår vände det. Sju raka förluster gjorde att laget föll i tabellen och för att förstärka det ihåliga försvaret värvades mittbacken Martin Buchan från Aberdeen i mars. Man värvade också Nottingham Forests vänsterytter Ian Storey-Moore. Manchester United kom till slut på åttonde plats i tabellen, samma placering som de två senaste säsongerna. Både i FA-cupen och Ligacupen åkte man ut i kvartsfinal mot Stoke City efter omspel. I Ligacupen krävdes det två omspelsmatcher innan Stoke lyckades vinna. George Best blev lagets bäste målskytt med totalt 26 mål varav 18 i ligan. Denis Law gjorde tretton mål, Brian Kidd tio och Bobby Charlton tolv varav åtta i ligan.

Manchester Uniteds startelva 1971/72: 1 Alex Stepney (målvakt), 2 Tom O’Neil (högerback), 3 Tony Dunne (vänsterback), 4 Alan Gowling (mittfältare), 5 Steve James (mittback), 6 David Sadler (mittback), 7 Willie Morgan (högerytter), 8 Brian Kidd (anfallare), 9 Bobby Charlton (mittfältare), 10 Denis Law (anfallare), 11 George Best (vänsterytter). I slutet av säsongen tog Martin Buchan över tröja nummer fyra och Gowling och Sadler turades om att ha nummer sex. Samtidigt tog Ian Storey-Moore över nummer elva och Best bytte då till nummer sju.

Både hemma- och bortaställen var nya för säsongen och hade nu krage istället för rund hals. Strumporna var svarta med röd och vit överdel. En nyhet var också ett bortaställ bestående av gula tröjor och blå byxor.

Manchester City 1971/72

Manchester City var med och slogs om ligatiteln 1971/72. Efter att ha besegrat Derby County med 2–0 i sin sista match ledde laget serien, men hade ändå ingen chans att bli mästare. Både Derby County och Liverpool hade matcher kvar att spela och de skulle dessutom möta varandra. Båda hade även betydligt bättre målkvot än Manchester City som till slut hamnade på fjärde plats med lika många poäng som Leeds och Liverpool och bara en poäng efter mästarna Derby County. Francis Lee blev skyttekung med 33 mål, Colin Bell gjorde tolv och nyförvärvet Wyn Davies från Newcastle gjorde åtta ligamål. I FA-cupen åkte City ut mot Middlesbrough efter omspel i tredje omgången och i Ligacupen slog man ut Wolves i andra omgången men förlorade sedan mot Bolton Wanderers.

Manchester Citys startelva 1971/72: 1 Joe Corrigan (målvakt), 2 Tony Book (högerback), 3 Willie Donachie (vänsterback), 4 Mike Doyle (mittback), 5 Tommy Booth (mittback), 6 Alan Oakes (mittfältare), 7 Mike Summerbee (högerytter), 8 Colin Bell (mittfältare), 9 Wyn Davies (anfallare), 10 Francis Lee (anfallare), 11 Ian Mellor/Tony Towers (vänsterytter/mittfältare).

Matchställen var likadana som föregående säsong med skillnaden att det nya klubbmärket var placerat mitt på tröjan.