Säsongen 1977/78 slutade Leeds United på nionde plats i ligan. I FA-cupen åkte man ut direkt i tredje omgången mot Manchester City, men i Ligacupen tog man sig till semifinal där det blev förlust mot Nottingham Forest.
Laget 1977/78: David Harvey – Paul Madeley, Gordon McQueen, Trevor Cherry, Frank Gray – Eddie Gray, Brian Flynn, Tony Currie – Peter Lorimer/Joe Jordan, Ray Hankin, Arthur Graham. Nya i laget var Arthur Graham (Aberdeen) och Brian Flynn (från Burnley i november). I januari 1978 såldes Joe Jordan till Manchester United och en månad senare såldes även Gordon McQueen till samma klubb. Trevor Cherry och Frank Gray missade bara en ligamatch var och Ray Hankin blev bäste målskytt med 20 ligamål.
Inför säsongen 1978/79 tog Jock Stein över som tränare efter Jimmy Armfield. Stein sa dock upp sig redan efter 44 dagar för att bli förbundskapten för Skottland. In kom istället Jimmy Adamson från Sunderland som ledde laget till en femteplats i ligan vilket gav en plats i nästa säsongs UEFA-cup. I FA-cupen slog Leeds ut Hartlepool United i tredje omgången, men åkte sedan ut mot West Bromwich Albion efter omspel. I Ligacupen tog man sig återigen till semifinal och denna gång blev det förlust mot Southampton.
Laget 1978/79: David Harvey – Paul Madeley, Paul Hart, Trevor Cherry, Frank Gray – Eddie Gray, Brian Flynn, Tony Currie – Carl Harris, John Hawley/Ray Hankin, Arthur Graham. Paul Hart och John Hawley hade värvats från Blackpool respektive Hull City i slutet av föregående säsong. I mars 1979 lämnade Peter Lorimer klubben för spel i NASL-laget Toronto Blizzard. Frank Gray och Brian Flynn missade bara en ligamatch och John Hawley blev bäste målskytt med sexton ligamål.
I UEFA-cupen hösten 1979 slog Leeds ut Valletta från Malta i första omgången, men åkte sedan ut mot rumänska Universitatea Craiova. I ligan slutade Leeds på elfte plats och i både FA-cupen och Ligacupen blev det förlust direkt mot Nottingham Forest respektive Arsenal.
Laget 1979/80: John Lukic – Kevin Hird, Paul Hart, Paul Madeley/Brian Greenhoff, Trevor Cherry – Eddie Gray, Brian Flynn, Byron Stevenson – Alan Curtis, Terry Connor, Arthur Graham. Kevin Hird blev bäste målskytt med åtta ligamål.
Tröjorna var av samma modell som tidigare med skillnaden att klubbmärket var placerat i en blå cirkel med klubbnamnet Leeds United AFC i vita bokstäver. Tröjnumren byttes 1978 ut mot en kantig modell.
Efter två säsonger i division två var Chelsea tillbaka i ettan. Laget slutade på sextonde plats 1977/78 och i FA-cupen slog man sensationellt ut Liverpool i tredje omgången. Det blev sedan seger över Burnley med hela 6–2 men i femte omgången förlorade Chelsea mot Orient efter omspel.
Laget 1977/78: Peter Bonetti – Graham Wilkins/Gary Locke, Micky Droy, Steve Wicks, Ron Harris – Ian Britton, Ray Wilkins, Ray Lewington – Kenny Swain, Tommy Langley, Clive Walker. Tommy Langley och Steve Wicks spelade flest matcher (41 var i ligan) och Langley blev bäste målskytt med elva ligamål.
Hösten 1978 gick det tyngre med bara två segrar i ligan och efter fem raka förluster avgick tränaren Ken Shellito i december. Danny Blanchflower tog över men lyckades bara vinna tre matcher och laget slutade sist i tabellen med tjugo poäng och 92 insläppta mål.
Danny Blanchflower avgick i september 1979 och ersattes av gamle VM-hjälten Geoff Hurst som var nära att ta tillbaka laget till division ett. Chelsea slutade på fjärde plats och missade precis uppflyttning. Nästa säsong, 1980/81, var Chelsea återigen med och slogs om uppflyttningsplatserna, men en svag avslutning på säsongen gjorde att Geoff Hurst fick sparken och laget slutade på tolfte plats.
Hemmatröjan och byxorna var blå med vita Umbro-märken längs ärmarna och sidan på byxorna. 1977/78 var bortastället gult med blå markeringar, men 1978/79 bytte man till gula tröjor med gröna markeringar och gröna byxor med gula markeringar. Tröjnumren var till en början Umbros vanliga modell, men under våren 1979 användes en annan typ av kantiga nummer. Dessa återkom sedan säsongen 1980/81.
Efter att ha inlett säsongen 1977/78 med fyra raka förluster fick tränaren Willie Bell sparken. Tidigare förbundskaptenen Alf Ramsey tog över men blev bara kvar ett halvår. Jim Smith från Blackburn Rovers fick jobbet i mars och ledde laget till en elfteplats i ligan. I FA-cupen åkte man ut mot Derby County i fjärde omgången och i Ligacupen blev det förlust mot Notts County i andra omgången.
Laget 1977/78: Jimmy Montgomery – Jimmy Calderwood, Joe Gallagher, Pat Howard, Garry Pendrey – Tony Towers, Malcolm Page, Terry Hibbitt, Gary Emmanuel – Keith Bertschin, Trevor Francis. Bertschin och Francis spelade samtliga 42 ligamatcher och Francis blev bäste målskytt med 25 ligamål.
I oktober 1978 värvades den argentinske världsmästarbacken Alberto Tarantini från Boca Juniors och i februari 1979 såldes Trevor Francis till Nottingham Forest för en miljon pund, en summa som gjorde honom till Storbritanniens dyraste spelare. Andra nya spelare i laget var målvakten Neil Freeman (Southend United), vänsterbacken Mark Dennis (egen produkt), mittfältaren Alan Ainscow (Blackpool), yttern Stewart Barrowclough (Newcastle United) samt anfallarna Alan Buckley (Walsall) och Don Givens (Queens Park Rangers). I ligan gick det betydligt sämre denna gång. Birmingham vann inte en enda ligamatch förrän i november och laget slutade näst sist i tabellen och åkte ner i division två. I FA-cupen åkte man ut mot Burnley i tredje omgången och i Ligacupen blev det förlust mot Southampton i andra omgången.
Tröjorna tillverkades av Adidas och hade de välbekanta tre ränderna längs ärmarna. Bortastället var i samma stil som hemmastället fast gult med blå detaljer. Denna variant med rund hals användes åtminstone fram till hösten 1979, men senare under säsongen 1979/80 bytte man till V-hals.
West Ham inledde säsongen 1976/77 med bara en seger på de tolv första ligamatcherna. Under hösten förstärkte man laget med anfallarna Bryan ”Pop” Robson (Sunderland) och John Radford (Arsenal) samt mittfältaren Alan Devonshire (Southall). Robson gjorde fjorton mål och blev lagets bäste målskytt medan Radford inte gjorde ett enda mål innan han i februari 1978 såldes vidare till Blackburn Rovers. West Ham slutade på sjuttonde plats i ligan och klarade sig undan nedflyttning med två poängs marginal.
Laget 1976/77: Mervyn Day – Keith Coleman/Billy Bonds, Bill Green, Kevin Lock, Frank Lampard – Billy Bonds/Geoff Pike, Trevor Brooking, Alan Devonshire – Alan Taylor/John Radford, Bryan Robson, Billy Jennings. Trevor Brooking och Mervyn Day spelade samtliga 42 ligamatcher.
Under hösten 1977 värvades anfallarna Derek Hales (Derby County) och David Cross (West Bromwich). Inledningen på säsongen 1977/78 blev likadan som året innan med en seger på de tolv första matcherna, men denna gång slutade laget på tjugonde plats och åkte ner i division två trots en stark avslutning med sex segrar på de nio sista matcherna.
Laget 1977/78: Mervyn Day – Paul Brush, Tommy Taylor, Billy Bonds, Frank Lampard – Geoff Pike/Pat Holland, Alan Curbishley, Trevor Brooking, Alan Devonshire – Bryan Robson, Derek Hales/David Cross. Tommy Taylor spelade samtliga 42 ligamatcher och bästa målskyttar blev Derek Hales och David Cross med tio ligamål var.
De två följande säsongerna slutade med en femte- respektive sjundeplats i division två. 1980 tog man sig till final i FA-cupen genom att slå ut West Bromwich Albion (efter omspel), Orient, Swansea City, Aston Villa och Everton (efter omspel). I finalen på Wembley mötte man Arsenal som var storfavoriter, men West Ham lyckades vinna tack vare Trevor Brookings mål i trettonde minuten.
Laget i FA-cupfinalen 1980: Phil Parkes – Ray Stewart, Billy Bonds, Alvin Martin, Frank Lampard – Paul Allen, Geoff Pike, Trevor Brooking, Alan Devonshire – Stuart Pearson, David Cross. Phil Parkes hade värvats från Queens Park Rangers 1979 för 565 000 pund, en summa som gjorde honom till världens dyraste målvakt.
Tröjorna, som tillverkades av Admiral, byggde på den modell som användes i Cupvinnarcupfinalen 1976 med några små justeringar. Byxorna hade under hösten 1976 en ljusblå och en vinröd rand på sidorna, men sedan bytte man till en modell med en ljusblå rand med vinröda Admiral-loggor på sidorna. Till säsongen 1977/78 inverterades färgerna. Strumporna var från början helt vita, men senare la man till ett vinrött fält med ljusblå Admiral-loggor på överdelen. Bortastället bestod av vita tröjor, ljusblå byxor och ljusblå strumpor och var av samma modell som bland andra Leeds och Norwich använde. I FA-cupfinalen 1980 spelade West Ham i helvitt. Under klubbmärket återfanns texten ”Wembley 1980” samt en silhuett av FA-cuppokalen.
I slutet av 70-talet höll Norwich City till strax under mitten av tabellen. Tabellplaceringarna 1977–1980 var 16–13–16–12, men 1980/81 slutade man på tjugonde plats och åkte ner i division två. I FA-cupen tog man sig vidare från tredje omgången 1980 och 1981, men åkte sedan ut i fjärde omgången. I Ligacupen gick man som längst till kvartsfinal 1979/80 där det blev förlust mot Liverpool.
Laget 1976/77: Kevin Keelan – John Ryan, David Jones, Tony Powell, Colin Sullivan – Mel Machin, Billy Steele, Colin Suggett, Martin Peters – Jimmy Neighbour, Phil Boyer. Martin Peters och Tony Powell spelade samtliga 42 ligamatcher och Viv Busby, som värvades från Fulham i september, blev lagets bäste målskytt med elva ligamål trots att han bara spelade sjutton ligamatcher.
Matchställen var i samma stil som Leeds United med Admirals logga längs ärmarna och på sidan av byxorna. Mönstret på strumporna varierade mellan säsongerna och tröjnumren ändrades från runda till kantiga 1978.
1976/77 försvarade Liverpool sin ligatitel från 1976 och blev engelska mästare för tionde gången efter att ha slutat en poäng före Manchester City. Under hösten slog man ut nordirländska Crusaders och turkiska Trabzonspor i Europacupen. Kvartsfinalerna spelades i mars 1977 och Liverpool förlorade med 0–1 i första matchen borta mot franska Saint-Étienne, men hemma på Anfield vände man till seger med 3–1. I semifinalen blev det seger över schweiziska FC Zürich (3–1 borta, 3–0 hemma). I finalen på Roms Olympiastadion mötte man västtyska Borussia Mönchengladbach. Terry McDermott gav Liverpool ledningen i första halvlek. Danske Allan Simonsen kvitterade i andra halvlek, men Liverpool återtog ledningen genom Tommy Smith och Phil Neal säkrade segern genom att göra 3–1 på straff. Liverpool vann därmed Europacupen för första gången. Laget hade även chansen att ta hem FA-cupen, men i finalen som spelades på Wembley fyra dagar före Europacupfinalen blev det förlust med 1–2 mot Manchester United.
Laget 1976/77: Ray Clemence – Phil Neal, Phil Thompson, Emlyn Hughes, Joey Jones – Ian Callaghan, Jimmy Case/Terry McDermott, Ray Kennedy – Kevin Keegan, John Toshack/David Johnson, Steve Heighway. Ray Clemence, Phil Neal och Emlyn Hughes spelade samtliga 42 ligamatcher och bäste målskytt blev Kevin Keegan med totalt tjugo mål varav tolv i ligan.
1977/78
Sommaren 1977 såldes Kevin Keegan till Hamburger SV för 500 000 pund, rekordsumma för en brittisk spelare. Keegans ersättare i Liverpool kom att bli Kenny Dalglish från Celtic. Övergångssumman på 440 000 pund var den högsta mellan två brittiska klubbar. Dalglish gjorde debut för Liverpool i Charity Shield-matchen mot Manchester United på Wembley, en match som slutade 0–0. Liverpool inledde ligaspelet 1977/78 med bara en förlust de tolv första matcherna, men en sämre period i mitten av säsongen gjorde att laget tappade mark. Trots en stark avslutning med tio raka matcher utan förlust fick Liverpool nöja sig med andra plats bakom Nottingham Forest. I FA-cupens tredje omgång förlorade Liverpool överraskande mot Chelsea, men istället tog man sig till final i Ligacupen. Finalen mot Nottingham Forest slutade 0–0 och i omspelet gjorde Forest matchens enda mål på straff i andra halvlek.
Som regerande mästare deltog Liverpool i Europacupen även 1977/78. Laget gick direkt in i andra omgången där man slog ut Dynamo Dresden. Under våren 1978 slog Liverpool ut Benfica i kvartsfinalen och Borussia Mönchengladbach i semifinalen. I finalen på Wembley mötte Liverpool belgiska Club Brugge. Kenny Dalglish gjorde matchens enda mål i mitten av andra halvlek och gav Liverpool dess andra raka seger i Europacupen.
Laget i Europacupfinalen 1978: 1 Ray Clemence – 2 Phil Neal, 4 Phil Thompson, 3 Alan Hansen, 6 Emlyn Hughes – 8 Jimmy Case, 10 Terry McDermott, 11 Graeme Souness, 5 Ray Kennedy – 7 Kenny Dalglish, 9 David Fairclough; avbytare: 12 Steve Heighway, 13 Steve Ogrizovic (målvakt), 14 Joey Jones, 15 Colin Irwin, 16 Ian Callaghan. Skotske mittbacken Alan Hansen hade värvats från Partick Thistle ett år tidigare och kom att spela 620 matcher för Liverpool fram till 1990. Mittfältaren Graeme Souness, även han skotte, hade värvats från Middlesbrough i januari 1978. Bland spelarna som lämnade klubben under säsongen fanns Alec Lindsay (till Stoke City) och John Toshack (till Swansea City).
1978/79
I början av säsongen 1978/79 lämnade två av Liverpools veteraner klubben för spel i Swansea City. Ian Callaghan hade spelat 857 matcher (klubbrekord) för Liverpool sedan debuten 1960 medan Tommy Smith hade spelat 638 matcher sedan 1963. Ny i laget denna säsong var vänsterbacken Alan Kennedy som kom från Newcastle United.
Hösten 1978 blev Liverpool utslaget ur två cupturneringar. Förlust mot Sheffield United i Ligacupen följdes av ytterligare en förlust i dubbelmötet med Nottingham Forest i Europacupens första omgång. I ligan gick det dock bättre. Laget vann tio av de elva första matcherna och första förlusten kom inte förrän i derbyt mot Everton den 28 oktober. Liverpool dominerade och toppade tabellen från andra till sista omgången. Det blev hela 30 segrar på de 42 ligamatcherna och laget tog rekordmånga 68 poäng, åtta fler än tvåan Nottingham Forest. Hemma på Anfield vann Liverpool 19 av 21 matcher (de övriga två slutade oavgjort) och släppte bara in fyra mål. Säsongens största seger kom den 2 september då Liverpool besegrade Tottenham med hela 7–0. Klubben tog därmed sin elfte ligatitel i historien. I FA-cupens tredje omgång krävdes det omspel för att besegra division tre-laget Southend United. Därefter slog Liverpool ut Blackburn Rovers, Burnley och Ipswich Town. Semifinalen mot Manchester United slutade 2–2 och i omspelet drog United det längsta strået genom att göra matchens enda mål.
Laget 1978/79: 1 Ray Clemence – 2 Phil Neal, 4 Phil Thompson, 6 Alan Hansen, 3 Alan Kennedy – 8 Jimmy Case, 10 Terry McDermott, 11 Graeme Souness, 5 Ray Kennedy – 7 Kenny Dalglish, 9 Steve Heighway/David Johnson. Emlyn Hughes inledde som ordinarie i tröja nummer 6, men skadade sig i matchen mot Tottenham. Clemence, Neal, Ray Kennedy och Dalglish spelade samtliga 42 ligamatcher och Dalglish blev även lagets bäste målskytt med 21 ligamål.
Tröjorna
Tröjorna hade från och med 1976 V-hals istället för som tidigare rund hals. Klubbmärket och Umbro-loggan var gula och den senare fanns i två olika storlekar. Klubbmärket på byxorna infördes 1978. I Europacupfinalen 1977 var fågeln från klubbmärket omgiven av en cirkel med texten ”European Cup Rome 1977 / Liverpool F.C.” I Europacupfinalen 1978 återfanns texten ”European Cup Final Wembley 1978” under klubbmärket. Bortastället bestod av vita tröjor med röd V-hals och röda muddar, svarta eller vita byxor och vita eller röda strumpor. Flera varianter av Umbro-loggan i olika färger och storlekar förekom på bortatröjan. I FA-cupfinalen 1977 användes en stor röd Umbro-logga och under klubbmärket återfanns texten ”F.A. Cup Final 1977”. I FA-cupsemifinalen mot Manchester United i mars 1979 spelade Liverpool i ett helgult reservställ som även kom att användas i vissa matcher under de kommande säsongerna.
Leicester City inledde säsongen 1976/77 med sex raka oavgjorda matcher. Därefter vann man en del matcher och låg på femte plats i tabellen. Avslutningen på säsongen blev mindre lyckad med bara en seger på de elva sista matcherna och Leicester slutade på elfte plats. Efter säsongen avgick tränaren Jimmy Bloomfield. Han ersattes av Frank McLintock som hade spelat i klubben på 60-talet.
Laget 1976/77: Mark Wallington – Steve Whitworth, Steve Sims, Alan Woollett, Dennis Rofe – Steve Kember, Jon Sammels, Keith Weller – Brian Alderson, Frank Worthington, Steve Earle. Wallington, Whitworth och Rofe spelade samtliga 42 ligamatcher och Frank Worthington blev bäste målskytt med fjorton ligamål.
Under hösten 1977 såldes Frank Worthington (Bolton Wanderers), Alan Birchenall (San José Earthquakes) och Steve Earle (Peterborough United). Bland nyförvärven fanns George Armstrong (Arsenal), Alan Waddle (Liverpool), David Webb (Queens Park Rangers) och Geoff Salmons (Stoke City).
McLintock fick ingen ordning på laget och lyckades bara vinna fyra ligamatcher innan han fick sparken i april 1978. Ian MacFarlane ledde laget under de fem sista matcherna men kunde inte rädda klubben från nedflyttning. Leicester slutade sist i tabellen och åkte ner i division två.
Inför säsongen 1978/79 tog Jock Wallace från Glasgow Rangers över som tränare. Hans första säsong i Leicester slutade med en sjuttondeplats i division två, men han kom senare att föra tillbaka klubben upp i ettan.
Hemmatröjan var blå med vit krage och med Admirals logga på ett vitt fält på övre delen av ärmarna. Som reservställ användes antingen vita tröjor och blå byxor eller röda tröjor och röda byxor.
Efter andraplatsen i division två 1976 spelade Bristol City i högsta serien för första gången sedan 1910/11 då man åkte ut efter fem säsonger. Denna gång blev det fyra säsonger i ettan. Laget höll till i nedre halvan av tabellen och tabellplaceringarna 1977–1980 var 18–17–13–20. Tjugondeplatsen 1979/80 innebar att Bristol City åkte ner i tvåan igen.
Laget 1976/77: John Shaw – Gerry Sweeney, Gary Collier, Norman Hunter, Geoff Merrick/Don Gillies – Trevor Tainton, Gerry Gow, Jimmy Mann – Tom Ritchie, Keith Fear, Clive Whitehead. Även anfallaren Chris Garland och mittfältaren Peter Cormack spelade över 20 ligamatcher. Dessa två värvades under hösten 1976 från Leicester respektive Liverpool. Även Norman Hunter från Leeds United värvades under hösten. Gary Collier och Gerry Sweeney spelade samtliga 42 ligamatcher och bästa målskyttar blev Tom Ritchie och Chris Garland med sju ligamål var.
Hemmastället bestod av röda tröjor med vit krage och med Umbro-loggan längs ärmarna, vita byxor och röda strumpor. Bortastället bestod av vita tröjor, svarta byxor och svarta strumpor.
I slutet av 70-talet tillhörde Aston Villa lagen strax under toppen. Bästa säsongen under dessa år var 1976/77 då man slutade på fjärde plats, sex poäng efter mästarna Liverpool. Laget gjorde flest mål i serien, 76 stycken, men man släppte också in 50 vilket var betydligt fler än de andra topplagen. De följande två säsongerna slutade Aston Villa på åttonde plats och 1979/80 blev det en sjundeplats.
I FA-cupen tog man sig som längst till kvartsfinal 1977 och 1980, men förlorade mot Manchester United respektive West Ham United. 1977 vann Aston Villa Ligacupen för tredje gången. Under hösten 1976 slog man ut Manchester City, Norwich City, Wrexham och Millwall. I semifinalen mot Queens Park Rangers blev det 0–0 borta och 2–2 hemma vilket innebar omspel på Highbury i London. Aston Villa vann med 3–0 och tog sig till final mot Everton. Finalen på Wembley blev mållös och spelades om på Hillsborough i Sheffield. Även denna gång blev det oavgjort, 1–1, men i andra omspelsmatchen som spelades på Old Trafford i Manchester kunde Aston Villa till slut vinna med 3–2.
Segern i Ligacupen gav en plats i UEFA-cupen 1977/78. Aston Villa slog ut Fenerbahçe, Górnik Zabrze och Athletic Bilbao, men i kvartsfinalen tog det stopp mot Barcelona efter 2–2 hemma och 1–2 i returen.
Laget 1976/77: John Burridge – Gordon Smith, Leighton Phillips, Chris Nicholl, John Robson – Dennis Mortimer, Alex Cropley, Frank Carrodus – Brian Little, Andy Gray, John Deehan. Ny i laget var Alex Cropley som värvades från Arsenal i september 1976. Brian Little spelade samtliga 42 ligamatcher och Andy Gray blev ligans skyttekung med 25 mål. Gray blev även av spelarföreningen PFA utsedd både till Årets spelare och Årets unga spelare.
Hemmatröjan var i stort sett likadan som 1975/76, fast nu hade även den långärmade tröjan krage med V-hals. Även Umbro-loggan på tröjan hade moderniserats. På bortastället återfanns Umbro-loggan längs ärmarna och på byxornas sidor.
Burnley slutade näst sist i tabellen 1975/76 och åkte ner i division två. Tränaren Jimmy Adamson lämnade klubben i januari 1976 och ersattes av Joe Brown. I FA-cupen blev det förlust direkt i tredje omgången mot Blackpool, men i Ligacupen tog man sig till femte omgången (bland annat seger över Liverpool efter omspel i fjärde omgången) där det dock blev förlust mot Middlesbrough.
Laget 1975/76: Alan Stevenson/Gerry Peyton – Mick Docherty, Colin Waldron, Jim Thomson, Keith Newton – Brian Flynn, Peter Noble, Billy Ingham – Mike Summerbee, Ray Hankin, Paul Fletcher.
Under de följande säsongerna låg Burnley i mitten av division två. Tabellplaceringarna 1977-1979 var 16–11–13. I FA-cupen tog man sig som längst till femte omgången 1979 där det blev förlust mot Liverpool.
Hemmatröjan var vinröd med ett stort V i ljusblått på framsidan. Den vita bortatröjan var likadan som tidigare förutom att halsen och muddarna var helt vinröda. 1976 introducerades även ett gult bortaställ.
