Etikett: 1972/73

18 februari 2018

Leeds United 1972/73

I april 1972 hade vänsterbacken Terry Cooper brutit benet och inför säsongen 1972/73 förstärkte Leeds därför laget med Trevor Cherry som värvades från Huddersfield för 100 000 pund. I september värvades även skotske mittbacken Gordon McQueen från St Mirren. Leeds kom på tredje plats i ligan, fyra poäng efter tvåan Arsenal och sju poäng efter mästarna Liverpool. Laget tog sig till final i FA-cupen men förlorade överraskande med 0–1 mot division två-laget Sunderland. Leeds tog sig också till final i Cupvinnarcupen efter att ha slagit ut turkiska Ankaragücü, östtyska Carl Zeiss Jena, Rapid Bukarest från Rumänien och Hajduk Split från Jugoslavien. I finalen blev det förlust med 0–1 mot Milan. Efter säsongen avslutade 38-årige Jack Charlton karriären efter att ha spelat totalt 762 matcher för Leeds sedan debuten 1953. Charlton skadade sig i FA-cupsemifinalen mot Wolverhampton och kunde inte delta i de två finalerna som laget spelade. Lagets bäste målskytt blev Allan Clarke med totalt 26 mål varav 18 i ligan. Näst bäst var Peter Lorimer med 23 mål varav 15 i ligan.

Leeds Uniteds startelva 1972/73: 1 David Harvey (målvakt), 2 Paul Reaney/Paul Madeley (högerback), 3 Trevor Cherry (vänsterback), 4 Billy Bremner (mittfältare), 5 Jack Charlton/Paul Madeley (mittback), 6 Norman Hunter (mittback), 7 Peter Lorimer (högerytter), 8 Allan Clarke (center), 9 Mick Jones/Joe Jordan (center), 10 Johnny Giles (mittfältare), 11 Mick Bates/Eddie Gray (mittfältare).

Hemmastället var helt vitt med klubbens initialer LUFC på ena bröstet. Precis som i FA-cupfinalen året innan återfanns texten ”Centenary Cup Final 1972” på tröjorna som en påminnelse om att laget var regerande mästare. Som reservställ användes oftast gula tröjor och byxor, men i FA-cupmatchen mot Derby County spelade Leeds i röda tröjor och byxor.

17 februari 2018

Ipswich Town 1972–1975

Ipswich Town slutade på fjärde plats i ligan 1972/73 vilket var deras bästa placering sedan 1961/62 då man blev mästare. I FA-cupen slog man ut amatörlaget Chelmsford City i tredje omgången men förlorade sedan mot Chelsea och i Ligacupen slog man ut Newport County i tredje omgången men förlorade sedan mot Stoke City.

Ipswich Towns startelva 1972/73: 1 David Best (målvakt), 2 Mick Mills (högerback), 3 Colin Harper (vänsterback), 4 Peter Morris (mittfältare), 5 Allan Hunter (mittback), 6 Kevin Beattie (mittback), 7 Bryan Hamilton (mittfältare), 8 Colin Viljoen (mittfältare), 9 David Johnson (anfallare), 10 Trevor Whymark (anfallare), 11 Mick Lambert (vänsterytter). Rod Belfitt inledde säsongen som ordinarie center, men såldes i november till Everton i utbyte mot David Johnson. Även mittbacken Derek Jefferson var ordinarie innan han i oktober såldes till Wolverhampton och 18-årige Kevin Beattie tog en plats i laget. Samma månad spelade 18-årige anfallaren Eric Gates sin första av 296 ligamatcher för Ipswich. Bästa målskyttar blev Bryan Hamilton och Trevor Whymark med elva ligamål var.

Tack vare fjärdeplatsen kvalificerade sig Ipswich för UEFA-cupen 1973/74. Laget besegrade Real Madrid, Lazio och FC Twente innan man föll på straffar i kvartsfinalen mot Lokomotiv Leipzig. I FA-cupen nådde Ipswich femte omgången (förlust mot Liverpool) och i Ligacupen blev det förlust mot Birmingham i fjärde omgången. Ipswich slutade återigen på fjärde plats i ligan och kvalificerade sig för UEFA-cupen. I februari såldes målvakten David Best till Portsmouth och Laurie Sivell tog över mellan stolparna. Under säsongen etablerade sig också vänsteryttern Clive Woods och 17-årige högerbacken George Burley i laget. Bästa målskyttar blev Bryan Hamilton med sexton ligamål, David Johnson med tretton och Trevor Whymark med elva.

I UEFA-cupen 1974/75 åkte Ipswich ut redan i första omgången mot Twente men i ligan slutade man på tredje plats, på samma poäng som tvåan Liverpool och bara en poäng efter mästarna Derby County. I FA-cupens kvartsfinal lyckades Ipswich besegra Leeds efter tre omspelsmatcher, men i semifinalen förlorade man mot West Ham, återigen efter omspel efter att första matchen slutat mållös. Även i Ligacupen blev det förlust efter omspel, den här gången mot Norwich i kvartsfinalen. Denna säsong tog mittfältaren Brian Talbot en ordinarie plats i laget. Bästa målskyttar blev Bryan Hamilton och Trevor Whymark med tio ligamål var.

1972 introducerades ett nytt klubbmärke. Hemmatröjan var under hösten 1972 blå med blå krage och muddar. Sedan bytte man till vit krage och vita muddar. Den kortärmade tröjan fanns med två olika typer av krage. Strumporna var från början helt blå, men i november 1974 lades två vita ränder till på övre delen. Bortatröjan var i samma stil som hemmatröjan fast gul med blå krage och muddar.

16 februari 2018

Everton 1972–1974

Säsongen 1972/73 slutade Everton på sjuttonde plats i ligan. I FA-cupen slog man ut Aston Villa i tredje omgången men åkte sedan ut mot Millwall och i Ligacupen blev det förlust direkt i andra omgången mot Arsenal. I april 1973 avgick tränaren Harry Catterick och Tommy Eggleston tog över under återstoden av säsongen. Bästa målskyttar blev John Connolly, Joe Harper och Joe Royle med sju ligamål var.

Evertons startelva 1972/73: 1 David Lawson (målvakt), 2 Tommy Wright (högerback), 3 Henry Newton/Archie Styles (vänsterback), 4 Howard Kendall (mittfältare), 5 Roger Kenyon (mittback), 6 John Hurst (mittback), 7 David Johnson/Gary Jones/Jimmy Husband (högerytter), 8 Mike Bernard (mittfältare), 9 Joe Royle/Rod Belfitt (center), 10 Colin Harvey/Joe Harper (mittfältare/anfallare), 11 John Connolly (vänsterytter).

I maj 1973 tog Billy Bingham över som tränare och ledde Everton till en sjundeplats i ligan. I FA-cupen slog man ut Blackburn Rovers i tredje omgången men förlorade mot West Bromwich efter omspel i fjärde omgången och i Ligacupen blev det förlust mot Norwich i tredje omgången. I februari 1974 värvades Bob Latchford från Birmingham för den brittiska rekordsumman 350 000 pund. Som en del i affären gick Howard Kendall och Archie Styles över till Birmingham. Mick Lyons blev bäste målskytt med nio mål.

Tröjorna hade nu krage istället för rund hals och på ena bröstet återfanns klubbens initialer EFC. Hemmatröjan var blå med vit krage och bortatröjan var bärnstensfärgad med blå krage.

15 februari 2018

Crystal Palace 1972/73

Efter fyra säsonger i högsta divisionen åkte Crystal Palace ner i division två. I FA-cupen slog man ut Southampton i tredje omgången men förlorade sedan mot Sheffield Wednesday efter två omspelsmatcher och i Ligacupen blev det förlust direkt mot division fyra-laget Stockport County. I slutet av mars 1973 flyttades tränaren Bert Head upp som general manager och Malcolm Allison, tidigare i Manchester City, tog över som tränare. Bland de nya spelarna i laget fanns Paddy Mulligan och Charlie Cooke (från Chelsea i september respektive oktober), Don Rogers (från Swindon Town i november) och Alan Whittle (från Everton i december). Don Rogers blev lagets bäste målskytt med tretton ligamål på 26 matcher.

Crystal Palaces startelva 1972/73: 1 John Jackson (målvakt), 2 David Payne/Paddy Mulligan (högerback), 3 Tony Taylor/Bill Roffey (vänsterback), 4 Iain Phillip (mittfältare), 5 Bobby Bell (mittback), 6 Mel Blyth (mittback), 7 Derek Possee/Alan Pinkney (högerytter/mittfältare), 8 David Payne/John Craven (mittfältare), 9 Alan Whittle/John Craven (anfallare), 10 Charlie Cooke (mittfältare), 11 Don Rogers/Tony Taylor (vänsterytter). Tony Taylor inledde säsongen som vänsterytter men skolades om till vänsterback och tog Roffeys plats samtidigt som Don Rogers kom in som vänsterytter.

Hemmatröjan liknade den som användes under 1971/72, men de ljusblå och vinröda fälten var nu separerade med ett vitt fält emellan. Ett nytt klubbmärke introducerades också denna säsong. Bortatröjorna var antingen rödsvartrandiga eller blå med vit krage. Man hade också kvar förra säsongens gula tröja med blå byxor.

14 februari 2018

Coventry City 1972–1975

Coventry inledde säsongen 1972/73 med sex matcher utan seger, men spelade så småningom upp sig. Trots att laget avslutade ligaspelet med sju raka förluster slutade man på nittonde plats och klarade sig kvar i division ett med fem poängs marginal. I FA-cupen tog man sig till kvartsfinal men förlorade mot Wolverhampton och i Ligacupen blev det förlust mot Birmingham i tredje omgången. Mick Coop spelade samtliga 42 ligamatcher och Brian Alderson blev bäste målskytt med tretton ligamål. 1973/74 klättrade Coventry tre placeringar till sextonde plats men var ändå bara två poäng från nedflyttning på grund av att tre lag åkte ur från och med denna säsong. I både FA-cupen och Ligacupen åkte man ut efter omspel i femte omgången mot Queens Park Rangers respektive Manchester City. Brian Alderson gjorde nio ligamål och blev återigen lagets bäste målskytt. Coventry förbättrade sig ytterligare ett par placeringar 1974/75 då man slutade på fjortonde plats. I FA-cupen blev det förlust mot Arsenal efter omspel i fjärde omgången och i Ligacupen åkte man ut mot Ipswich i andra omgången. Tommy Hutchison spelade samtliga 42 ligamatcher och David Cross och Alan Green blev bästa målskyttar med sju ligamål var.

Coventry Citys startelva 1972/73: 1 Bill Glazier (målvakt), 2 Mick Coop (högerback), 3 Chris Cattlin (vänsterback), 4 Wilf Smith (mittfältare), 5 Roy Barry (mittback), 6 Bobby Parker (mittback), 7 Dennis Mortimer (mittfältare), 8 Brian Alderson (anfallare), 9 Colin Stein (anfallare), 10 Willie Carr (mittfältare), 11 Tommy Hutchison (vänsterytter). Mittbacken Jeff Blockley och mittfältaren Ernie Machin inledde säsongen som ordinarie men såldes till Arsenal respektive Plymouth Argyle. I oktober värvades Tommy Hutchison från Blackpool i en bytesaffär med Bill Rafferty. Samma månad värvades även Colin Stein från Glasgow Rangers.

1973/74 tog vänsterbacken Jimmy Holmes, mittbacken Alan Dugdale och mittfältaren John Craven plats i laget på bekostnad av Cattlin, Parker och Carr. Även mittfältaren Mick McGuire och centern David Cross (nyförvärv från Norwich) spelade över hälften av ligamatcherna. Inför säsongen 1974/75 värvades mittbacken Larry Lloyd från Liverpool. Neil Ramsbottom vaktade målet, Chris Cattlin tog tillbaka sin vänsterbacksplats och 20-årige Graham Oakey tog plats som högerback.

Både hemma- och bortatröjan hade nu krage istället för rund hals. Hemmatröjan var himmelsblå med svart krage och svarta muddar. Bortatröjan var grönsvartrandig med svart krage och svarta muddar.

13 februari 2018

Birmingham City 1971–1974

Birmingham City kom på andra plats i division två 1971/72 och gick upp i högstadivisionen. Laget tog sig också till semifinal i FA-cupen men förlorade mot Leeds United. Bob Latchford blev lagets bäste målskytt med totalt 30 mål varav 23 i ligan. Birmingham inledde återkomsten i division ett med fyra förluster på de sju första ligamatcherna och under en stor del av säsongen höll man till i nedre delen av tabellen, men i slutet av säsongen spelade man upp sig. Det blev åtta segrar på de tio sista ligamatcherna och laget klättrade till tionde plats. Bob Latchford blev återigen bäste målskytt, denna gång med nitton ligamål. Även 1973/74 inledde Birmingham svagt med sju förluster på de tio första ligamatcherna. Laget låg länge på nedflyttningsplats men en stark avslutning gjorde att man kom på nittonde plats, en poäng från nedflyttning. Bob Hatton blev lagets bäste målskytt med totalt 20 mål varav fjorton i ligan. I oktober 1973 värvades Gary Sprake från Leeds för 100 000 pund och blev världens dyraste målvakt. I februari 1974 såldes Bob Latchford till Everton i utbyte mot Howard Kendall, Archie Styles och 80 000 pund.

Birmingham Citys startelva 1972/73: 1 Dave Latchford (målvakt), 2 Ray Martin (högerback), 3 Garry Pendrey/Tony Want (vänsterback), 4 Malcolm Page (mittfältare), 5 Roger Hynd (mittback), 6 John Roberts/Stan Harland (mittback), 7 Alan Campbell/Bobby Hope (mittfältare), 8 Trevor Francis (anfallare), 9 Bob Latchford (anfallare), 10 Bob Hatton (anfallare), 11 Gordon Taylor (vänsterytter). 1973/74 fick Tony Want, Malcolm Page och Bobby Hope mindre speltid och Stan Harland blev spelande tränare i Yeovil Town. Försvararen Joe Gallagher kom in i laget och spelade hälften av ligamatcherna och Kenny Burns tog en plats som mittback eller mittfältare, men flyttades upp i anfallet när Bob Latchford såldes.

Birminghams hemmatröja var blå med ett vitt fält på framsidan. Bortatröjan var i samma stil fast röd. Denna användes fram till början av säsongen 1973/74 då den ersattes av ett helt vitt ställ. Byxorna var vita och hade spelarnas initialer i nederkant. 1972 introducerades en tredjetröja i gult, rött och svart. Denna användes tillsammans med svarta byxor och gula eller svarta strumpor.

9 februari 2018

Sheffield United 1971–1973

Nykomlingarna Sheffield United fick en flygande start på den nya säsongen. Laget vann åtta av de tio första ligamatcherna och ledde serien, men kom sedan in i en svacka med fyra raka förluster. Sheffield United föll till mitten av tabellen och slutade på tionde plats. I FA-cupen blev det förlust direkt mot Cardiff City i tredje omgången, men i Ligacupen slog man bland annat ut Arsenal efter omspel i fjärde omgången. I nästa omgång blev det dock förlust mot West Ham. Lagets bäste målskytt blev Bill Dearden med sexton ligamål. Alan Woodward gjorde femton och Tony Currie tio.

Nästa säsong, 1972/73, blev mer ojämn med segrar, oavgjorda och förluster om vartannat och laget slutade på fjortonde plats i tabellen. Både i FA-cupen och Ligacupen åkte man ut i fjärde omgången mot Carlisle United respektive Arsenal. Bill Dearden blev bäste målskytt med tjugo ligamål och Alan Woodward blev näst bäst med tio.

Sheffield Uniteds startelva 1971/72: 1 John Hope (målvakt), 2 Len Badger (högerback), 3 Ted Hemsley (vänsterback), 4 John Flynn/Ian MacKenzie (mittback), 5 Eddie Colquhoun (mittback), 6 Trevor Hockey (mittfältare), 7 Alan Woodward (högerytter), 8 Geoff Salmons (mittfältare), 9 Bill Dearden (center), 10 Tony Currie (mittfältare), 11 Stewart Scullion (vänsterytter). Säsongen 1972/73 tog Tom McAllister över som förstemålvakt. Keith Eddy värvades från Watford och tog en plats på mittfältet istället för Trevor Hockey som i februari 1973 såldes till Norwich i en bytesaffär med Jimmy Bone. Bone gjorde sex mål på tolv matcher i slutet av säsongen och bar då tröja nummer elva.

Hemmastället bestod av rödvitrandiga tröjor, svarta byxor och vita strumpor. Under våren 1972 användes en långärmad tröja med bredare ränder. I bortamatcher mot lag med vita strumpor använde Sheffield United svarta strumpor med röd överdel. Bortatröjan var under 1971/72 helt vit, men 1972/73 var Sheffields stadsvapen placerat på ena bröstet precis som på hemmatröjan. I bortamatchen mot Crystal Palace i december 1971 användes orange tröjor och strumpor tillsammans med svarta byxor.

3 februari 2018

Derby County 1971–1973

Efter en jämn kamp om ligatiteln blev Derby County mästare för första gången säsongen 1971/72. Derby slog Liverpool med 1–0 i sin sista match, men både Leeds och Liverpool hade en match kvar att spela. För Leeds räckte det med oavgjort för att gå förbi Derby och Liverpool var tvungna att vinna. Leeds förlorade dock mot Wolverhampton och Liverpool fick bara oavgjort mot Arsenal. Både Leeds, Liverpool och Manchester City hamnade därmed på 57 poäng, en poäng mindre än Derby County. I FA-cupen tog sig Derby till femte omgången men förlorade mot Arsenal efter två omspelsmatcher och i Ligacupen åkte man ut mot Leeds efter omspel i andra omgången. Derby deltog också i Texaco Cup, en turnering mellan brittiska och irländska lag som inte deltog i europeiskt cupspel. Laget vann turneringen efter finalseger över skotska Airdrieonians.

Derby County kunde inte försvara ligatiteln 1972/73 utan slutade på sjunde plats och missade därför också att kvalificera sig för UEFA-cupen. I Europacupen slog man ut Željezničar från Sarajevo, portugisiska Benfica och tjeckoslovakiska Spartak Trnava, men i semifinalen blev det förlust med 3–1 borta mot Juventus och i returen hemma på Baseball Ground fick man bara 0–0. I FA-cupen förlorade man mot Leeds i kvartsfinalen och i Ligacupen blev det förlust mot Chelsea efter omspel i tredje omgången.

Derby Countys startelva 1971/72: 1 Colin Boulton (målvakt), 2 Ron Webster (högerback), 3 John Robson (vänsterback), 4 Alan Durban (mittfältare), 5 Roy McFarland (mittback), 6 Colin Todd (mittback), 7 John McGovern (mittfältare), 8 Archie Gemmill (mittfältare), 9 John O’Hare (anfallare), 10 Kevin Hector (anfallare), 11 Alan Hinton (vänsterytter). Alan Hinton var lagets bäste målskytt med femton ligamål medan John O’Hare gjorde tretton och Kevin Hector tolv. Inför säsongen 1972/73 värvades David Nish från Leicester City för den brittiska rekordsumman 225 000 pund och tog plats som vänsterback istället för John Robson. Under säsongen gjorde 16-årige mittfältaren Steve Powell debut och blev då klubbens yngste spelare genom tiderna. Kevin Hector blev lagets bäste målskytt med fjorton ligamål medan Alan Hinton gjorde tretton.

Hemmatröjan var helt vit och hade ett nytt klubbmärke på ena bröstet. Från och med 1971 var byxorna marinblå istället för svarta. Bortastället bestod av gula tröjor och strumpor samt blå eller vita byxor. Ett helblått reservställ användes åtminstone i FA-cupmatchen mot Leeds i mars 1973.

1 februari 2018

Chelsea 1971–1975

Chelsea slutade på sjunde plats i ligan 1971/72. I Cupvinnarcupens första omgång mötte man Jeunesse Hautcharage från Luxemburg. I första matchen på bortaplan vann Chelsea med 8–0 och i returen hemma på Stamford Bridge blev det hela 13–0 efter bland annat fem mål av Peter Osgood. Det sammanlagda resultatet 21–0 är den största segern någonsin i en europeisk cupmatch. I nästa omgång mötte man Åtvidaberg. Första matchen på Kopparvallen blev mållös och i returen fick Chelsea bara 1–1 vilket innebar att Åtvidaberg gick vidare på fler bortamål. Även i FA-cupen förlorade Chelsea mot ett på papperet sämre lag – division två-laget Orient vann med 3–2 i femte omgången. I Ligacupen tog man sig till final men förlorade mot Stoke med 2–1. John Hollins deltog i lagets samtliga 58 tävlingsmatcher under säsongen och Peter Osgood blev lagets bäste målskytt med totalt 31 mål varav 18 i ligan. Nya i laget var mittfältaren Steve Kember från Crystal Palace och anfallaren Chris Garland från Bristol City.

I september 1972 värvades anfallaren Bill Garner från Southend för 100 000 pund och senare samma månad såldes Paddy Mulligan och Charlie Cooke till Crystal Palace. Chelsea slutade på tolfte plats i ligan 1972/73. I FA-cupen gick man till kvartsfinal men förlorade mot Arsenal efter omspel och i Ligacupen åkte man ut mot Norwich i semifinalen. John Hollins och Ron Harris spelade samtliga 42 ligamatcher och Peter Osgood och Chris Garland blev bästa målskyttar med elva ligamål var.

Tränaren Dave Sezton kom på kant med flera spelare och i januari 1974 såldes Alan Hudson till Stoke City och i mars samma år såldes Peter Osgood till Southampton. Charlie Cooke värvades tillbaka till klubben och hann med sjutton ligamatcher under våren. Chelsea föll ytterligare fem placeringar och slutade på sjuttonde plats i ligan 1973/74. I FA-cupen åkte man ut mot Queens Park Rangers efter omspel i tredje omgången och i Ligacupen blev det förlust mot Stoke City i andra omgången. John Hollins spelade återigen alla 42 ligamatcher och Tommy Baldwin och Peter Osgood blev bästa målskyttar med åtta mål var.

Problemen fortsatte för Chelsea och i oktober 1974 fick Dave Sexton sparken. Ron Suart tog över men resultaten uteblev och i april 1975 ersattes han av Eddie McCreadie som tidigare under säsongen hade avslutat spelarkarriären. Inte heller McCreadie kunde hjälpa Chelsea utan laget åkte ner i division två efter att ha slutat näst sist i tabellen. Man åkte även ur FA-cupen mot Birmingham i fjärde omgången och i Ligacupen förlorade man ännu en gång mot Stoke, denna gång efter omspel i fjärde omgången. Ron Harris spelade alla 42 ligamatcher och Ian Hutchinson blev bäste målskytt med totalt nio mål varav sju i ligan.

Chelseas startelva 1971/72: 1 Peter Bonetti (målvakt), 2 Paddy Mulligan (högerback), 3 Ron Harris (vänsterback), 4 John Hollins (mittfältare), 5 John Dempsey (mittback), 6 David Webb (mittback), 7 Charlie Cooke (högerytter), 8 Steve Kember (mittfältare), 9 Peter Osgood (center), 10 Alan Hudson (mittfältare), 11 Peter Houseman (vänsterytter). Även försvararen John Boyle och anfallarna Tommy Baldwin och Chris Garland spelade ett flertal matcher från start.

Chelseas startelva 1972/73: 1 Peter Bonetti (målvakt), 2 Gary Locke/Ron Harris (högerback), 3 Eddie McCreadie (vänsterback), 4 John Hollins (mittfältare), 5 Marvin Hinton/David Webb (mittback), 6 Ron Harris/David Webb (mittback), 7 Chris Garland (högerytter), 8 Steve Kember/Alan Hudson (mittfältare), 9 Peter Osgood (center), 10 Alan Hudson/Bill Garner (mittfältare/anfallare), 11 Peter Houseman (vänsterytter).

Hemmastället var av samma modell som tidigare med skillnaden att två stjärnor var placerade på varsin sida om klubbmärket. I bortamatcher mot lag med vita strumpor spelade Chelsea i gula strumpor. Även tröjnumren och klubbmärket var då gula. Denna variant användes i Ligacupfinalen fast med en banderoll under klubbmärket med texten ”Wembley 1972”. I bortamatcherna mot Tottenham och Nottingham Forest på våren 1972 användes en blå tröja med gul krage. Bortastället var samma som tidigare fast nu med helgula strumpor.

Under delar av säsongen 1972/73 användes en blå tröja med blå krage. Bortastället 1972–74 bestod av röda tröjor, vita byxor och gröna strumpor. I bortamatchen mot Leeds i februari 1973 spelade Chelsea i blå tröjor med orange nummer, blå byxor och orange strumpor.

25 januari 2018

West Ham United 1966–1975

West Hams bästa ligaplaceringar under perioden 1966–1975 var sjätteplatsen 1972/73 och åttondeplatsen 1968/69. Sämsta säsongen var 1970/71 då man kom på tjugonde plats. I FA-cupen nådde man femte omgången 1968, 1969 och 1972. 1975 vann West Ham FA-cupen för andra gången (första gången var 1964) efter att ha besegrat Fulham med 2–0 i finalen. Båda målen gjordes av Alan Taylor i andra halvlek. I Ligacupen tog sig West Ham som längst till semifinal 1967 och 1972.

I laget fanns tre spelare som var med om att ta VM-guld 1966: mittbacken och lagkaptenen Bobby Moore, mittfältaren Martin Peters och anfallaren Geoff Hurst. Bobby Moore spelade 544 ligamatcher för West Ham 1958–1974 innan han gick över till Fulham där han var med om att förlora FA-cupfinalen mot sitt gamla lag. Martin Peters spelade 302 ligamatcher för klubben innan han i mars 1970 såldes till Tottenham för den brittiska rekordsumman 200 000 pund. Som en del i affären gick Jimmy Greaves över till West Ham. Geoff Hurst gjorde 180 mål på 411 ligamatcher innan han såldes till Stoke City 1972.

1967 gjorde vänsterbacken Frank Lampard och mittfältaren Trevor Brooking debut för West Ham. Båda kom att spela över 500 ligamatcher för klubben fram till mitten av 80-talet. Samma år värvades målvakten Bobby Ferguson från Kilmarnock och försvararen Billy Bonds från Charlton Athletic. Ferguson spelade 240 ligamatcher fram till 1980 medan Bonds är innehavare av klubbrekordet på 663 ligamatcher 1967–1988. 1970 värvades försvararen Tommy Taylor (340 ligamatcher 1970–1979) från Leyton Orient och anfallaren Bryan ”Pop” Robson från Newcastle. Robson gjorde 94 mål på 227 ligamatcher för West Ham 1970–74 och 1976–79. Han blev även skyttekung 1972/73 med 28 mål. Tränare var Ron Greenwood som ledde laget mellan 1961 och 1974. John Lyall tog över som tränare 1974 och kom att inneha posten fram till 1989.

Hemmatröjan var densamma som hade använts sedan början av 60-talet, men 1966 tog man bort klubbmärket. Byxorna och strumporna var vita men i matcher mot lag med vita strumpor användes ljusblå eller vinröda strumpor. Bortastället var ljusblått med två vinröda tvärränder på tröjan.