Etikett: 1972/73

23 januari 2018

Tottenham Hotspur 1967–1975

Tottenham slutade på sjunde plats i ligan 1967/68. I Cupvinnarcupen slog man ut Hajduk Split i första omgången men åkte sedan ut mot franska Lyon. Laget bestod av målvakten Pat Jennings, ytterbackarna Joe Kinnear och Cyril Knowles, mittbackarna Mike England och Dave Mackay, mittfältarna Alan Mullery och Terry Venables, yttrarna Jimmy Robertson och Cliff Jones samt centrarna Jimmy Greaves och Alan Gilzean. Under andra hälften av säsongen tog Martin Chivers en plats i anfallet bredvid Greaves. Tränare var Bill Nicholson som ledde laget mellan 1958 och 1974.

Sommaren 1968 lämnade Dave Mackay Tottenham efter nio år och gick över till Derby County. Istället tog Phil Beal plats i mittförsvaret. Säsongen slutade med en sjätteplats i ligan och i Ligacupen gick man till semifinal men förlorade mot Arsenal. Jimmy Greaves gjorde 27 ligamål och blev skyttekung för sjätte och sista gången. 1969/70 föll laget till elfte plats i ligan. I september gjorde 17-årige mittfältaren Steve Perryman debut för Tottenham – totalt kom han att spela 866 matcher för klubben fram till 1986. I mars värvades dessutom West Hams landslagsmittfältare Martin Peters för den brittiska rekordsumman 200 000 pund. Som en del i affären gick Jimmy Greaves över till West Ham.

Säsongen 1970/71 förbättrade man sig och kom trea i ligan och kvalificerade sig för UEFA-cupen. Tottenham vann dessutom Ligacupen för första gången efter finalseger med 2–0 över Aston Villa. Tvåmålsskytten Martin Chivers var nu lagets bäste målskytt och gjorde totalt 34 mål under säsongen. Nästa säsong tog sig Tottenham till final i den första upplagan av UEFA-cupen. Där mötte man Wolverhampton Wanderers i ett helengelskt dubbelmöte. I första matchen på Molineux gjorde Chivers två mål och gav Tottenham en 2–1-ledning inför returen som slutade 1–1 vilket räckte till seger med sammanlagt 3–2. Martin Chivers gjorde sin målmässigt bästa säsong med totalt 44 mål. Ny i laget var yttern Ralph Coates från Burnley.

1972/73 gick Tottenham till semifinal i UEFA-cupen men föll mot blivande mästarna Liverpool efter sammanlagt 2–2 och färre gjorda bortamål. Däremot tog man sin andra seger i Ligacupen efter att ha besegrat Norwich City med 1–0 (mål av inhopparen Ralph Coates) i finalen. Segern kvalificerade laget för spel i UEFA-cupen 1973/74. Tottenham tog sig återigen till final men föll mot Feyenoord efter 2–2 hemma och 0–2 borta. I ligan började det dock gå sämre. En elfteplats 1974 följdes upp av en nittondeplats 1975, bara en poäng från nedflyttning. Under säsongen avgick tränaren Bill Nicholson och ersattes av Terry Neill.

Hemmastället bestod av vita tröjor, marinblå byxor och vita strumpor. 1967 togs skölden från klubbmärket bort. Istället stod nu den berömda tuppen på en fotboll. Bortastället bestod från början av marinblå tröjor, vita byxor och marinblå strumpor, men i slutet av 60-talet förbjöds marinblå tröjor då de var svåra att skilja från domarnas svarta tröjor. Därför introducerades en gul bortatröja med vita muddar och nummer som användes tillsammans med vita eller mörkblå byxor samt gula strumpor. 1971 bytte man till en helgul tröja med mörkblå nummer.

I bortamatchen mot Lyon i Cupvinnarcupen hösten 1967 spelade Tottenham i gula byxor och blågula strumpor tillsammans med den marinblå bortatröjan. I flera UEFA-cupmatcher i början av 70-talet spelade Tottenham i helvitt. Även i Ligacupfinalen 1973 spelade man i helvitt, men byxorna hade då en mörkblå rand på sidorna samt Umbro-loggan placerad på ena byxbenet. Under klubbmärket på tröjan återfanns texten ”F.L. Cup / Wembley 1973”. I Ligacupfinalen 1971 användes blå byxor och gula strumpor tillsammans med den vita tröjan.

22 januari 2018

Stoke City 1968–1973

Inför säsongen 1968/69 värvade Stoke skotske centern David Herd från Manchester United. Högerbacken Jackie Marsh, som kom att spela 355 ligamatcher för klubben fram till 1979, tog också en ordinarie plats i laget denna säsong. Andra viktiga spelare i laget var engelske landslagsmålvakten Gordon Banks, försvararna Eric Skeels (innehavare av klubbrekordet på 507 ligamatcher 1959–1976) och Alan Bloor (388 ligamatcher 1960–1978), mittfältaren George Eastham (tidigare engelsk landslagsman som var med i VM 1966), yttern Terry Conroy (271 ligamatcher 1967–1979) och anfallaren Peter Dobing (307 ligamatcher 1963–1973). I ligan slutade laget på nittonde plats, tre poäng från nedflyttning, och i FA-cupen åkte man ut mot Chelsea i femte omgången.

1969 förstärktes laget med anfallarna John Ritchie (Sheffield Wednesday) och Jimmy Greenhoff (Leeds United). Mittbacken Denis Smith (407 ligamatcher för Stoke 1968–1982) och vänsterbacken Mike Pejic (274 ligamatcher 1968–1976) etablerade sig nu i startelvan. Stoke slutade på sjätte plats i ligan, deras högsta placering på 22 år. Nästa säsong, 1970/71, sjönk laget till trettonde plats i ligan, men i FA-cupen tog man sig till semifinal mot Arsenal. Stoke tappade en 2–0-ledning till 2–2 och i omspelet vann Londonlaget med 2–0. Även 1972 tog sig Stoke till semifinal i FA-cupen och återigen mötte man Arsenal. Matchen slutade 1–1 och Arsenal vann omspelet med 2–1. Däremot tog sig Stoke till final i Ligacupen efter två omspelsmatcher mot West Ham i semifinalen. I finalen mot Chelsea gav Terry Conry Stoke en tidig ledning, men Peter Osgood kvitterade precis före paus. I 73:e minuten gjorde George Eastham segermålet för Stoke som därmed tog sin första titel någonsin.

Inför säsongen 1972/73 värvades 1966 års VM-hjälte Geoff Hurst från West Ham. I oktober förlorade Gordon Banks synen på ena ögat efter en bilolycka och tvingades avsluta karriären. En månad tidigare hade Stoke spelat sina första matcher i UEFA-cupen. Det blev seger med 3–1 hemma mot Kaiserslautern men i returen föll man med 4–0. I ligan slutade Stoke på femtonde plats, två placeringar bättre än året innan.

Hemmastället bestod av rödvitrandiga tröjor, vita byxor och vita strumpor. Bortastället bestod av vita tröjor, svarta byxor och vita strumpor. I Ligacupfinalen 1972 var klubbmärket placerat på ena bröstet.

16 januari 2018

Liverpool 1968–1973

Säsongen 1968/69 kämpade Liverpool med Leeds United om ligatiteln, men Leeds visade sig starkare och Liverpool kom tvåa, sex poäng efter. Både i FA-cupen och Ligacupen åkte Liverpool ut mot blivande finalisterna Leicester City respektive Arsenal och i Mässcupen förlorade man på slantsingling mot Athletic Bilbao i första omgången efter att lagen vunnit varsin match med 2–1. Lagets startelva utgjordes oftast av följande spelare: målvakten Tommy Lawrence, ytterbackarna Chris Lawler och Geoff Strong, mittbackarna Tommy Smith och Ron Yeats, mittfältarna Emlyn Hughes och Ian St John, yttrarna Ian Callaghan och Peter Thompson samt centrarna Alun Evans och Roger Hunt. Evans hade värvats från Wolverhampton i september 1968 och under våren 1969 förstärkte man laget med vänsterbacken Alec Lindsay (Bury) och mittbacken Larry Lloyd (Bristol Rovers). Tränaren Bill Shankly hade kommit till klubben redan 1959 och kom att stanna till 1974.

I december 1969 lämnade Roger Hunt Liverpool för Bolton Wanderers efter att ha gjort 285 mål för klubben under tio år. Anfallaren Bobby Graham gjorde sin enda säsong som ordinarie i Liverpool och blev lagets bäste målskytt med totalt 21 mål. I ligan slutade Liverpool på femte plats både 1969/70 och 1970/71. 1970 åkte man ut mot division två-laget Watford i FA-cupens kvartsfinal men året efter tog man sig till final mot Arsenal. Trots Steve Heighways ledningsmål i förlängningen kunde Arsenal vända och vinna med 2–1. Samma säsong tog sig Liverpool till semifinal i Mässcupen men förlorade mot Leeds. Nya i laget 1970/71 var yttern Steve Heighway och centern John Toshack. Dessutom tog Ray Clemence över som ordinarie målvakt.

I maj 1971 värvades Kevin Keegan från Scunthorpe. Keegan kom att bilda ett av ligans bästa anfallspar tillsammans med John Toshack under de närmaste åren. En annan som gjorde debut under säsongen var mittbacken Phil Thompson som kom att tillhöra klubben fram till 1985. Efter en jämn kamp om ligatiteln 1971/72 slutade Liverpool på tredje plats, bara en poäng efter mästarna Derby County. Tack vare att Arsenal hade vunnit dubbeln och deltog i Europacupen fick Liverpool en plats i Cupvinnarcupen, men efter att ha slagit ut schweiziska Servette åkte man ut mot Bayern München i andra omgången.

Efter sju år blev Liverpool 1973 återigen ligamästare. Laget ledde serien under större delen av säsongen och slutade tre poäng före Arsenal. Laget deltog också i UEFA-cupen och under hösten slog man ut Eintracht Frankfurt, AEK Aten och Dynamo Berlin. I vårens kvartsfinaler besegrade man ännu ett östtyskt lag, Dynamo Dresden, och i semifinalen slog man ut Tottenham tack vare fler gjorda bortamål. I finalen mötte man Borussia Mönchengladbach och första mötet på Anfield slutade med en 3–0-seger för hemmalaget efter två mål av Kevin Keegan och ett av Larry Lloyd. I returen på Bökelbergstadion gjorde Jupp Heynckes två mål för tyskarna i första halvlek, men Liverpool kunde hålla ut och vinna med sammanlagt 3–2 och ta sin första europeiska cuptitel.

Hemmatröjan 1968–1973 var röd med vit hals och vita muddar medan färgerna på bortatröjan var de omvända. Från och med 1968 var klubbmärket placerat direkt på tröjan – tidigare hade det varit placerat i en oval på ena bröstet. Den vita bortatröjan användes tillsammans med antingen svarta eller vita byxor och vita eller röda strumpor.

7 januari 2018

Burnley 1969–1975

Burnley hade varit ett topplag i början av 60-talet men säsongen 1969/70 slutade Burnley märkligt nog på fjortonde plats i ligan för fjärde året i rad. Vänsteryttern Steve Kindon blev lagets bäste målskytt med 17 ligamål. En annan profil var mittfältaren Ralph Coates som fick göra landslagsdebut i april 1970. Nedgången fortsatte dock och 1971 åkte Burnley ur högsta divisionen. Två år senare var laget tillbaka i ettan efter att ha vunnit division två. Återkomsten blev lyckad och laget slutade på sjätte plats. Paul Fletcher, som spelade 293 ligamatcher för klubben 1971–80, blev lagets bäste målskytt med tretton mål. Nästa säsong, 1974/75, slutade laget på tionde plats med walesiske landslagsyttern Leighton James som bäste målskytt med sexton mål. Några andra av lagets profiler under dessa år var målvakten Alan Stevenson (438 ligamatcher 1972–83), mittbacken Colin Waldron (308 ligamatcher 1967–76) och Peter Noble som kunde spela både back, mittfältare och anfallare (243 ligamatcher 1973–80).

Tröjorna som Burnley använde 1969–75 var helt vinröda med blå hals och muddar – tidigare hade ärmarna varit blå. Man ersatte också Burnleys stadsvapen på ena bröstet med bokstäverna ”BFC”. Den vita bortatröjan hade stadsvapnet fram till 1970, men sedan bytte man till klubbens initialer även där. I bortamatcher mot lag med vita strumpor använde Burnley antingen vinröda eller blå strumpor.

5 januari 2018

Arsenal 1969–1977

1969 gjorde Charlie George och Ray Kennedy ligadebut för Arsenal vid 18 års ålder. I laget fanns sedan tidigare målvakten Bob Wilson, ytterbackarna Peter Storey och Bob McNab, mittbackarna Frank McLintock och Peter Simpson, mittfältarna George Graham och Jon Sammels, anfallaren John Radford och yttern George Armstrong. Tränare var Bertie Mee som ledde laget mellan 1966 och 1976.

I ligan kom Arsenal bara på tolfte plats 1969/70, men istället tog man sin första europeiska cuptitel när man besegrade Anderlecht i finalen av Mässcupen (föregångaren till UEFA-cupen). Nästa säsong, 1970/71, skolades Peter Storey om till mittfältare och Pat Rice tog en ordinarie plats som högerback. Arsenal slogs med Leeds United om ligatiteln och kampen avgjordes inte förrän i sista omgången. Arsenal besegrade lokalkonkurrenten Tottenham Hotspur efter ett sent mål av Ray Kennedy och tog sin första ligatitel på arton år. Laget hade också tagit sig till final i FA-cupen och fem dagar senare, den åttonde maj 1971, mötte man Liverpool på Wembley. Det var mållöst efter nittio minuter och i förlängningen tog Liverpool ledningen genom Steve Heighway, men Eddie Kelly kvitterade och med tio minuter kvar gjorde Charlie George segermålet, ett skott från tjugo meter. Arsenal blev därmed andra klubb på 1900-talet att vinna ”dubbeln” – Tottenham hade gjort samma sak tio år tidigare.

I december 1971 värvades Alan Ball från Everton för den brittiska rekordsumman 220 000 pund. Laget kunde trots det inte försvara ligatiteln utan slutade på femte plats, men man gick ännu en gång till final i FA-cupen. Den här gången blev det dock förlust med 0–1 mot Leeds. I Europacupen slog Arsenal ut norska Strømsgodset och schweiziska Grasshoppers men åkte sedan ut mot blivande mästarna Ajax. 1973 kom Arsenal på andra plats i ligan, men sedan började det gå sämre. Under de tre följande säsongerna slutade laget på tionde, sextonde och sjuttonde plats. Bertie Mee avgick 1976 och ersattes av Terry Neill som under sin första säsong 1976/77 ledde laget till en åttondeplats i ligan. I takt med att guldlaget från 1971 splittrades etablerade sig flera unga spelare i laget i mitten av 70-talet. Bland de nya spelarna fanns mittbacken David O’Leary, mittfältarna Liam Brady och Graham Rix samt anfallaren Frank Stapleton. 1976 värvade man dessutom centern Malcolm Macdonald från Newcastle och mittfältaren Alan Hudson från Stoke. Macdonald, som hade värvats för den ovanliga summan 333 333 pund och 34 pence, gjorde 25 mål och blev skyttekung under sin första säsong i Arsenal.

Hemmatröjan på 70-talet var samma som tidigare, men från och med 1969 var strumporna röda med en vit rand. Som reservställ användes i första hand gula tröjor, blå byxor och gula strumpor. De långärmade tröjorna var helt gula medan de kortärmade hade blå hals och muddar. Säsongen 1976/77 användes helt gula strumpor utan blå rand.

I FA-cupmatchen mot Blackpool i januari 1970 spelade Arsenal i helvitt. Matchen slutade 1–1 och i omspelet hade Arsenal återigen vita tröjor, men byxorna var blå och strumporna röda. Den vita tröjan användes även i bortamatchen mot Luton Town i mars 1975 och då tillsammans med vita byxor och röda strumpor. Mörkblå tröjor hade förbjudits 1968 då de ansågs vara för lika domarnas svarta tröjor, men i november 1970 gjorde Arsenals marinblå tröja comeback i ligamatchen borta mot Blackpool. Arsenal hade ansökt om dispens att använda dessa tröjor då både deras ordinarie rödvita och de gula bortatröjorna krockade med Blackpools mandarinfärgade tröjor.

I FA-cupfinalen 1971 spelade Arsenal i gula tröjor. Ovanför kanonen på ena bröstet återfanns en silhuett av FA-cuppokalen och under kanonen årtalet 1971. I 1972 års FA-cupfinal spelade Arsenal i sina ordinarie rödvita tröjor. FA-cupen fyllde 100 år och för att markera detta återfanns årtalen 1872 och 1972 på varsin sida om FA-cupsilhuetten på bröstet.