Efter att Manchester City inlett säsongen 1993/94 med tre förluster på de fyra första matcherna fick spelande managern Peter Reid sparken. Brian Horton tog över, men laget hade stora problem med målskyttet under säsongen. Det blev inte mer än 38 mål på de 42 ligamatcherna. Trots detta slutade Manchester City på sextonde plats och klarade sig kvar i Premier League. Det var lagets sämsta placering sedan nedflyttningen 1987.
I FA-cupen slog Manchester City ut Leicester City med 4–1 i en match där Kåre Ingebrigtsen gjorde tre mål. Det var för övrigt de enda målen norrmannen gjorde på sina sjutton matcher för City. Det blev dock förlust mot Cardiff City i nästa omgång. I Ligacupen 1993/94 besegrade Manchester City först Reading och sedan Chelsea. I fjärde omgången blev det oavgjort mot Nottingham Forest som vann omspelet med 2–1.
Mittfältaren Steve McMahon var den som spelade mest med 35 ligamatcher. Mike Sheron blev lagets bäste målskytt med sex ligamål. Hans anfallskollega Niall Quinn skadade sig illa i matchen mot Sheffield Wednesday i november 1993 och missade därför en stor del av säsongen. I december 1993 sålde Manchester City anfallaren David White till Leeds United och i samma veva värvade man mittfältaren David Rocastle från samma klubb. Senare under våren, i mars 1994, förstärkte Brian Horton laget med Paul Walsh (Portsmouth) och tysken Uwe Rösler (Nürnberg). De två nykomlingarna bildade anfallspar i slutet av säsongen och gjorde tillsammans nio mål.
Tröjorna
Umbro levererade tröjorna till Manchester City även 1993/94 och sponsor var som tidigare det japanska elektronikföretaget Brother. Årets hemmatröja hade smala diagonala ränder i två ljusblå nyanser samt de karakteristiska Umbro-diamanterna över vänster bröst och axel. Bortatröjan var lila med vita ränder och var av samma modell som föregående säsong. Den enda skillnaden var att man nu hade spelarnas namn på ryggen. Manchester City introducerade även en ny tredjetröja i samma stil som bortatröjan fast vit med mörkblå ränder.
1994/95 var Roy Evans första hela säsong som huvudansvarig för Liverpool. Enda nyförvärvet under sommaren 1994 var danske målvakten Michael Stensgaard som köptes in som reserv till David James. James blev klubbens nya förstemålvakt efter att Bruce Grobbelaar tackat för sig. Efter tretton år i Liverpool gick han över till Southampton på fri transfer. En annan som lämnade klubben var Julian Dicks som återvände till West Ham efter bara en säsong. I början av september värvade Liverpool försvararna Phil Babb (Coventry City) och John Scales (Wimbledon). Samma månad lämnade mittfältaren Ronnie Whelan klubben för att varva ner i Southend United efter femton år i Liverpool. I januari 1995 lämnade även Steve Nicol Liverpool för att varva ner i Notts County.
Precis som 1993/94 inledde Liverpool ligaspelet med tre raka segrar, men återigen kom man att varva vinster med förluster och oavgjorda matcher. Säsongen 1994/95 slutade med en fjärdeplats i Premier League för Liverpool, en förbättring med fyra placeringar jämfört med föregående säsong. Laget var dock aldrig nära att utmana om ligatiteln och man slutade femton poäng bakom mästarlaget Blackburn Rovers. Fjärdeplatsen innebar att man kvalificerade sig för UEFA-cupen nästa säsong.
I FA-cupen tog sig Liverpool vidare efter omspel tre gånger om. Först mot Birmingham City, sedan mot Burnley och därefter mot Wimbledon. I kvartsfinalen blev det dock förlust mot Tottenham Hotspur efter ett sent mål av Jürgen Klinsmann.
Liverpool vinner Ligacupen 1994/95
I Ligacupen 1994/95 gick det däremot bättre för Liverpool. Under hösten slog man ut Burnley, Stoke City och Blackburn Rovers. I kvartsfinalen i januari besegrade man Arsenal efter att Ian Rush gjort matchens enda mål. Samma resultat, 1–0, blev det i de båda semifinalerna mot Crystal Palace. I första mötet gjorde Robbie Fowler segermålet på övertid och han stod även för målet i returmötet. I finalen på Wembley stod Bolton Wanderers för motståndet. Steve McManaman blev stor matchhjälte med sina två mål när Liverpool vann med 2–1 och tog sin femte inteckning i Ligacupen. Se Ligacupfinalen 1995 på Youtube.
Laguppställning Ligacupfinalen 1995: 1 David James – 2 Rob Jones, 6 Phil Babb, 12 John Scales, 25 Neil Ruddock, 20 Stig Inge Bjørnebye – 10 John Barnes, 15 Jamie Redknapp, 17 Steve McManaman – 9 Ian Rush, 23 Robbie Fowler; avbytare: 28 Alec Chamberlain (målvakt), 11 Mark Walters, 16 Michael Thomas.
David James och Robbie Fowler spelade samtliga 57 matcher i ligan, FA-cupen och Ligacupen under säsongen. Fowler blev även lagets bäste målskytt med totalt 31 mål varav 25 i ligan vilket gav en andraplats i Premier Leagues skytteliga. Ian Rush stod för nitton mål varav tolv i ligan.
Tröjorna
Liverpool behöll samma matchställ som under andra hälften av föregående säsong med den stora Carlsberg-loggan. Enda skillnaden på hemma- och bortatröjan var att tröjnumren hade texten ”adidas” istället för Adidas Equipment-logotypen. Däremot modifierade man den gula tredjetröjan på några punkter. Man tog bort vattenstämpeln med texten ”Liverpool” och klubbmärket var något tillplattat. Dessutom flyttade man ut klubbmärket en bit så att det linjerade med bokstaven ”g” i Carlsberg. I Ligacupfinalen spelade man utan namn på ryggen. Vid sidan av klubbmärket återfanns inskriptionen ”Wembley Final / 2nd April 1995”.
Säsongen 1994/95 var Leicester City tillbaka i högsta serien efter sju år i andradivisionen. Laget hade tagit sig till Premier League via seger över Derby County i kvalfinalen på Wembley. Sommaren 1994 värvade man mittfältaren Mark Draper från Notts County för 1,25 miljoner pund. Leicester förstärkte även försvaret med Nicky Mohan från Middlesbrough.
Leicester City näst sist i Premier League 1994/95
Livet i Premier League skulle visa sig bli tufft för Leicester. Laget förlorade fyra av de fem första matcherna och första segern kom mot Tottenham Hotspur i sjätte omgången. Segrar var emellertid sällsynta för Leicester City under 1994/95 och efter fyra raka förluster lämnade managern Brian Little klubben den 22 november. Kevin MacDonald ledde laget tillfälligt innan Mark McGhee från Reading tog över den 14 december. Resultaten uteblev dock och McGhee kunde inte föra upp laget ovanför nedflyttningsstrecket. Leicester vann bara sex ligamatcher under hela säsongen och kom därför näst sist i tabellen vilket innebar nedflyttning till division ett.
Det gick inte mycket bättre i cuperna för Leicester City under 1994/95. I FA-cupen slog man först ut Enfield som höll till på sjätte nivån i seriesystemet. Därefter besegrade man Portsmouth, men i femte omgången blev det förlust mot Wolverhampton Wanderers. I Ligacupen åkte Leicester ut direkt i andra omgången efter förlust mot Brighton.
Laguppställning: 33 Kevin Poole – 2 Simon Grayson, 4 Jimmy Willis, 19 Colin Hill/14 Nicky Mohan, 3 Mike Whitlow – 8 Mark Blake, 10 Mark Draper, 17 Steve Thompson/18 Garry Parker, 21 Lee Philpott – 9 Iwan Roberts, 25 David Lowe/6 Mark Robins.
Leicester värvade Mark Robins från Norwich City för en miljon pund i januari 1995. Han tog över tröja nummer 6 från Steve Agnew som precis hade sålts till Sunderland. Steve Thompson såldes till Burnley i februari 1995 och samma månad värvade man Garry Parker från Aston Villa. Mark Draper spelade mest med 43 av de 47 tävlingsmatcherna varav 39 i ligan. Iwan Roberts blev lagets bäste målskytt med totalt elva mål varav nio i ligan. Se spelarstatistik på 11v11.com.
Tröjorna
Mellan 1992 och 2000 producerade Leicester City sina matchställ själva under märket Fox Leisure. Sponsor var under denna period Leicester-baserade chipstillverkaren Walkers Crisps. Både den blå hemmatröjan och den bärnstensfärgade bortatröjan hade klubbmärket upprepat i ett mönster i tyget. Kragen på hemmatröjan var blå med en vit och en bärnstensfärgad rand. Även muddarna hade dessa färger. På bortatröjan var färgerna de omvända.
Leeds United och deras manager Howard Wilkinson hade som ambition att 1993/94 skulle bli betydligt bättre än föregående säsong. Laget hade slutat på sjuttonde plats och inte vunnit en enda bortamatch under 1992/93. Därför betalade man 2,7 miljoner pund – nytt klubbrekord – för Sheffield Uniteds anfallare Brian Deane. Därtill förstärkte man försvaret med Arsenals 35-årige mittback David O’Leary. I november anslöt Deanes tidigare lagkamrat i Sheffield United, högerbacken John Pemberton, och i slutet av december betalade Wilkinson ytterligare två miljoner pund för Manchester Citys mittfältare David White. En vecka tidigare hade man sålt David Rocastle till just City för samma summa.
Leeds United i Premier League 1993/94
Leeds United inledde säsongen 1993/94 med blandade resultat, inklusive tre raka förluster, på de fem första ligamatcherna. Därefter hittade laget formen och vann fem raka matcher följt av ytterligare nio matcher utan förlust. Leeds var då uppe på andra plats i tabellen, men på Luciadagen förlorade man borta mot Norwich. Förlusten innebar starten på en formsvacka med endast två segrar på tolv matcher och laget sjönk till åttonde plats. Leeds reste sig dock och avslutade säsongen med sex segrar och tre oavgjorda på de elva sista matcherna. Det blev därmed en femteplats i tabellen, en poäng efter Arsenal och fem före Wimbledon.
Det gick inget vidare för Leeds United i de båda cuperna under 1993/94. I FA-cupen besegrade man Crewe Alexandra i tredje omgången, men sedan fick man bara oavgjort mot Oxford United. Matchen gick till omspel och trots hemmaplan förlorade Leeds med 2–3 mot laget som höll till i botten av division ett. I Ligacupen åkte Leeds ut direkt i andra omgången efter två stycken 1–2-förluster i dubbelmötet med Sunderland, även de hemmahörande i division ett.
Laguppställning: 13 Mark Beeney/1 John Lukic – 22 Gary Kelly, 5 Chris Fairclough, 16 Jon Newsome, 18 David Wetherall, 3 Tony Dorigo – 7 Gordon Strachan, 10 Gary McAllister, 11 Gary Speed – 8 Rod Wallace, 9 Brian Deane.
Lukic stod i mål de fem första och de femton sista ligamatcherna. Däremellan var Beeney förstavalet mellan stolparna. Kelly och McAllister spelade samtliga 42 ligamatcher. Wallace blev lagets bäste målskytt med sjutton ligamål medan anfallskollegan Deane stod för elva fullträffar och Speed för tio.
Tröjorna
Från och med 1993/94 levererade japanska Asics tröjorna till Leeds United. Sponsor var hotellkedjan Thistle Hotels. Den vita hemmatröjan hade blå krage ned knäppning i halsen och ett blågult band runt magen och ryggen. Det blågula bandet återkom på byxornas sidor samt på överdelen av strumporna.
Bortatröjan hade breda ränder i blått och gult samt blå krage. Byxorna var blå med två gula ränder längs sidorna och strumporna var gula med blå överdel. I vissa bortamatcher använde man delar av bortastället tillsammans med den vita hemmatröjan. Borta mot Ipswich spelade Leeds i blå byxor tillsammans med vita tröjor och vita strumpor. Mot Chelsea och Sheffield Wednesday använde man de gula strumporna tillsammans med vita tröjor och vita byxor. Ytterligare en kombination, bestående av vita tröjor, blå byxor och gula strumpor, användes i bortamatcherna mot Aston Villa, West Ham och Manchester United. Det fungerade även åt andra hållet, det vill säga att man tog in delar av hemmastället i kombination med den blågula bortatröjan. I bortamatchen mot Tottenham spelade Leeds i blågula tröjor, vita byxor och gula strumpor.
Varken hemma- eller bortatröjan var emellertid lämpliga alternativ i bortamatchen mot Blackburn Rovers. Därför tog man fram ett nytt matchställ i mörkblått och grönt. Tröjan hade mörkblå och gröna ränder samt mörkblå krage med knäppning i halsen. Denna kombinerades med mörkblå byxor med gröna fält på sidorna och gröna strumpor med mörkblå överdel. Detta matchställ visade sig bli populärt varför man uppgraderade det till ordinarie bortaställ till nästa säsong, dock med vissa justeringar. Läs mer om Leeds Uniteds matchställ 1993/94 på Museum of Jerseys.
Nya spelare i Ipswich Town inför 1994/95 var danske försvararen Claus Thomsen från Århus samt mittfältaren Steve Sedgley från Tottenham. Den senare blev den första spelaren som klubben betalade en miljon pund för. I september anlände dessutom två sydamerikaner: uruguayanske anfallaren Adrián Paz (Estudiantes de la Plata) och argentinske försvararen Mauricio Taricco (Argentinos Juniors).
Ipswich Town åker ur Premier League 1994/95
Laget fick emellertid sin sämsta säsongsstart på 31 år. Efter tolv förluster på de sjutton första ligamatcherna avgick managern John Lyall. Tränaren Paul Goddard ledde laget tillfälligt innan George Burley tog över permanent tre veckor senare. Tränarbytet hade dock ingen större inverkan på resultaten utan laget låg fast förankrat på nedflyttningsplats resten av säsongen. I början av mars åkte Ipswich dessutom på säsongens största förlust när man föll med hela 9–0 mot Manchester United. Förlusten var den dittills största i Premier Leagues historia. Matchen var den andra i en serie av sju raka förlustmatcher utan ett enda mål framåt. Ipswich slutade sist i tabellen och nedflyttningen blev klar redan den 14 april med sex omgångar kvar att spela.
Även i cuperna gick det illa för Ipswich Town 1994/95. Laget åkte ur Ligacupen direkt efter förlust med 0–1 och 0–3 i dubbelmötet med Bolton Wanderers i andra omgången. Och i FA-cupens tredje omgång föll man med 1–2 mot Wrexham.
Högerbacken Frank Yallop spelade mest med 44 av de 45 matcherna och missade bara en ligamatch. Försvararen Claus Thomsen blev lagets bäste målskytt med fem mål (samtliga i ligan). Näst bäst var Steve Sedgley och John Wark med fyra mål var. Se mer spelarstatistik på 11v11.com. I januari sålde man anfallaren Chris Kiwomya till Arsenal för 1,2 miljoner pund. Senare, i mars månad, sålde man även försvararna Phil Whelan (Middlesbrough) och Eddie Youds (Bradford City). Dessa tre ersatte man med anfallarna Lee Chapman (West Ham United) och Alex Mathie (Newcastle United) samt försvararen Chris Swailes (Doncaster Rovers).
Tröjorna
Umbro levererade tröjorna till Ipswich Town 1994/95 och sponsor var det lokala läkemedelsföretaget Fisons. Den blåvita hemmastället var nytt för säsongen och hade samma mönster som Evertons bortatröja. Reservstället var likadant som tidigare med röda tröjor med smala svarta ränder, svarta byxor och röda strumpor.
Everton förstärkte laget inför 1994/95 med mittfältaren Vinny Samways från Tottenham Hotspur. I början av den nya säsongen anlände även nigerianske anfallaren Daniel Amokachi från Club Brugge för tre miljoner pund samt vänsterbacken David Burrows från West Ham. Den senare kom som delbetalning för Tony Cottee. Burrows stannade dock bara ett halvår innan han gick över till Coventry City.
Managern Mike Walker hade kommit till Everton i januari 1994 och räddat klubben från nedflyttning, men inledningen på den nya säsongen blev mindre lyckad. Efter tolv ligamatcher utan seger låg Everton sist i tabellen och Walker fick därför sparken en och en halv vecka senare. Ersättaren hette Joe Royle och kom närmast från Oldham Athletic där han hade tillbringat tolv år som manager. Han var dessutom tidigare stor målskytt för just Everton under 60- och 70-talen. Laget hittade genast formen och Royle stod som segrare i sina tre första matcher. Bland annat tog man en 2–0-vinst i derbyt mot Liverpool. I december värvade man anfallaren Duncan Ferguson från Glasgow Rangers och i slutet av januari anlände försvararen Earl Barrett från Aston Villa. Everton klättrade upp ovanför nedflyttningsstrecket och i näst sista matchen säkrade man kontraktet genom att besegra redan avhängda Ipswich Town med 1–0.
Everton vinner FA-cupen 1994/95
Det blev till slut en femtondeplats i tabellen för Everton 1994/95 och i Ligacupen hade man åkt ut mot Portsmouth redan i september. Däremot tog man sig hela vägen till final i FA-cupen. Everton besegrade Derby County, Bristol City, Norwich City och Newcastle United utan att släppa in ett enda mål. I semifinalen blev det 4–1 mot Tottenham efter bland annat två mål av Amokachi. Manchester United stod för motståndet i finalen på Wembley. Efter en halvtimme drog Anders Limpar igång en kontring. Bollen hamnade så småningom hos Graeme Stuart som sköt i ribban från nära håll. Paul Rideout höll sig framme och nickade bollen i mål. Det blev matchens enda mål och Everton hade därmed vunnit sin första stora titel på åtta år. Se hela matchen på Youtube
Laguppställning FA-cupfinalen 1995: 1 Neville Southall – 2 Matt Jackson, 5 Dave Watson, 26 David Unsworth, 6 Gary Ablett – 17 Anders Limpar, 18 Joe Parkinson, 10 Barry Horne, 3 Andy Hinchcliffe – 8 Graeme Stuart, 15 Paul Rideout; avbytare: 13 Jason Kearton (målvakt), 9 Duncan Ferguson, 11 Daniel Amokachi.
Målvakten Southall spelade 49 av de 50 matcherna under säsongen (han missade en ligamatch). Av utespelarna var lagkaptenen Dave Watson den som spelade mest med 46 matcher varav 38 i ligan. Paul Rideout blev lagets bäste målskytt med totalt sexton mål varav fjorton i ligan.
Umbro levererade tröjorna till Everton 1994/95 och sponsor var japanska elektronikföretaget NEC. Man behöll samma hemmaställ som föregående säsong, men man hade ett nytt bortaställ. Detta bestod av tröjor i vitt och grått samt svarta byxor och strumpor. I FA-cupfinalen presenterade Everton ett nytt hemmaställ som man kom att använda under de två kommande säsongerna.
Crystal Palace hade vunnit division ett och var säsongen 1994/95 tillbaka i Premier League. Inför återkomsten i högsta serien förstärkte man laget med mittfältarna Ray Wilkins (Queens Park Rangers) och Darren Pitcher (Charlton Athletic) samt anfallaren Andy Preece (Stockport County). Wilkins bröt dock foten i premiären mot Liverpool och spelade aldrig mer för Crystal Palace. Istället återvände han till QPR i november samma år.
Crystal Palace åker ur Premier League 1994/95
I ligapremiären mot Liverpool åkte Crystal Palace på storstryk, 1–6 hemma på Selhurst Park. Första segern kom i sjunde omgången borta mot Arsenal den 1 oktober då Palace vann med 2–1. Segern kom för övrigt under en period då man spelade fyra Londonderbyn i rad – mot i tur och ordning Wimbledon, Chelsea, Arsenal och West Ham. Det blev förlust mot Chelsea och West ham samt oavgjort mot Wimbledon. Efter ytterligare en förlust mot Newcastle låg Crystal Palace näst sist i tabellen, men fyra segrar i rad gjorde att man klättrade upp till tionde plats. Därefter kom man dock in i en formsvacka med nio matcher utan seger och laget sjönk återigen i tabellen.
I januari värvade man anfallaren Iain Dowie från Southampton och i mars anlände mittfältaren Ray Houghton från Aston Villa. Resultaten blev dock inte bättre. Blandade resultat under våren gjorde att man halkade ner på nedflyttningsplats. Crystal Palace avslutade säsongen med fem förluster på de sex sista matcherna vilket innebar att man man slutade på nittonde plats av 22 lag i tabellen. Eftersom Premier League skulle bantas till 20 lag flyttades fyra lag ner denna säsong. Crystal Palace åkte därför ur trots att man tog 48 poäng.
Semifinal i cuperna
I ligan gick det alltså inget vidare, men i cuperna nådde Crystal Palace vissa framgångar under 1994/95. I höstens Ligacupmatcher besegrade man Lincoln City, Wimbledon och Aston Villa. Därefter blev det seger med 4–0 över Manchester City i kvartsfinalen i januari. I semifinalerna tog dock äventyret slut. Liverpool vann de båda matcherna i dubbelmötet med 1–0 och gick till final.
Även i FA-cupen tog sig Crystal Palace till semifinal och återigen började man med att slå ut Lincoln City. Crystal Palace slog sedan Nottingham Forest och därefter krävdes det omspel för att besegra Watford och Wolverhampton Wanderers. Manchester United stod för motståndet i semifinalen och vid full tid var ställningen 1–1. Lagen gjorde varsitt mål i förlängningen varpå även detta möte fick avgöras genom omspel. I omspelet gjorde mittbackarna Bruce och Pallister varsitt mål för United i första halvlek. Det blev inga mål i andra halvlek, däremot två utvisningar på Darren Patterson (Palace) och Roy Keane (United). Crystal Palace var därmed utslaget medan Manchester United gick till final.
Laguppställning: 1 Nigel Martyn – 2 John Humphrey/22 Darren Patterson, 14 Richard Shaw, 6 Chris Coleman, 3 Dean Gordon – 4 Gareth Southgate, 23 Ricky Newman, 16 Darren Pitcher, 11 John Salako – 18 Andy Preece/8 Iain Dowie, 9 Chris Armstrong.
Gareth Southgate spelade samtliga 57 matcher under säsongen, medan Richard Shaw bara missade en ligamatch. Chris Armstrong blev lagets bäste målskytt med totalt arton mål varav åtta i ligan. Nedflyttningen innebar att flera tongivande spelare lämnade klubben efter säsongen, däribland Gareth Southgate, Richard Shaw, Chris Armstrong och John Salako.
Tröjorna
Säsongen 1994/95 spelade Crystal Palace i tröjor av märket Nutmeg. Sponsor var precis som tidigare det japanska elektronikföretaget TDK. Hemmatröjan var övervägande röd med två blå ränder och hade en röd krage med två blå ränder. Byxorna var röda med en blå diagonal rand på vänster ben. Strumporna var röda med två vita och en blå rand. Bortastället gick i Brasiliens färger och bestod av gula tröjor med grön krage, ljusblå byxor och vita eller gula strumpor.
Coventry City fick en tuff inledning på säsongen 1994/95 med tre förluster och två oavgjorda på de fem första matcherna. I september anlände emellertid anfallaren Dion Dublin från Manchester United för två miljoner pund och fick fart på målskyttet. Under hösten vann laget sex matcher, men i december kom man in ien formsvacka med elva matcher utan seger. Seger över bottenkonkurrenten Crystal Palace räckte inte, utan managern Phil Neal fick sparken tre dagar senare, den 14 februari. Coventry låg då på sjuttonde plats i tabellen.
Nye managern Ron Atkinson, som tre månader tidigare hade fått sparken från Aston Villa, lyckades rädda kvar klubben i Premier League. Han förstärkte även laget med några spelare, däribland mittfältarna Kevin Richardson från Aston Villa och Gordon Strachan från Leeds United samt vänsterbacken David Burrows från Everton. På de återstående fjorton ligamatcherna ledde Atkinson laget till fem segrar, fyra oavgjorda och fem förluster, vilket gav en sextondeplats i tabellen.
I FA-cupen 1994/95 slog Coventry City ut West Bromwich Albion efter omspel (första mötet hade slutat 1–1). Även mot Norwich City i nästa omgång blev det oavgjort, men i omspelet föll Coventry med 1–3 efter förlängning. I Ligacupen slog man ut Wrexham, men förlorade sedan mot Blackburn Rovers.
Laguppställning: 1 Steve Ogrizovic – 2 Brian Borrows, 5 David Rennie, 6 Steven Pressley/20 David Busst, 3 Steve Morgan/17 Ally Pickering – 7 Sean Flynn, 4 Julian Darby, 15 Paul Cook – 8 Roy Wegerle, 9 Peter Ndlovu, 19 Dion Dublin.
Målvakten Steve Ogrizovic spelade mest med totalt 40 av de 49 matcherna varav 33 i ligan. Även Brian Borrows och Paul Cook spelade 33 ligamatcher. Dion Dublin blev bäste målskytt med sexton mål varav tretton i ligan två i Ligacupen och ett i FA-cupen medan anfallskollegan Peter Ndlovu stod för tretton mål varav elva i ligan och två i FA-cupen.
Tröjorna
Till säsongen 1994/95 tog Pony över som tröjleverantör åt Coventry City. Sponsor var precis som tidigare franska biltillverkaren Peugeot. Både den ljusblå tröjan och de ljusblå byxorna hade Pony-symbolen i ett mönster i tyget. Bortatröjan var grönsvartrandig med gröna ärmar och hade även den Pony-symbolen i ett mönster. Byxor och strumpor var gröna med svarta och vita detaljer.
Blackburn Rovers hade kommit på andra plats i Premier League och inför säsongen 1994/95 slog man det engelska transferrekordet när man betalade fem miljoner pund för anfallaren Chris Sutton från Norwich City. Andra nyförvärv sommaren 1994 var australiensiske mittfältaren Robbie Slater från franska Lens, irländske målvakten Shay Given (Celtic) och rutinerade mittbacken Tony Gale från West Ham.
Blackburn Rovers inledde säsongen 1994/95 med Charity Shield-matchen mot Manchester United på Wembley. Där blev det förlust med 0–2 efter mål av Eric Cantona (straff) och Paul Ince. I ligan blev det fem segrar och två oavgjorda på de sju första matcherna innan man föll borta mot Norwich. Dessförinnan gick Blackburn in i UEFA-cupen och motståndare var Trelleborgs FF. Trots hemmaplan lyckades inte Blackburn få hål på skåningarna. Istället chockade Trelleborgs Fredrik Sandell engelsmännen när han gjorde matchens enda mål i 72:a minuten. I returen på Vångavallen gav Chris Sutton Blackburn ledningen i första halvlek, men fem minuter efter paus kvitterade Joachim Karlsson. Alan Shearer återställde ordningen med åtta minuter kvar av matchen, men återigen kvitterade Joachim Karlsson. Matchen slutade 2–2 och skrällen var ett faktum. Sammanlagt 3–2 till Trelleborg och Blackburn var därmed utslaget.
I höstens Ligacupmatcher slog Blackburn ut Birmingham City och Coventry innan man förlorade mot Liverpool. Inte gick det bättre i FA-cupens tredje omgång i januari 1995. Efter 1–1 mot Newcastle föll Blackburn med 2–1 i omspelet.
Blackburn Rovers vinner Premier League 1994/95
Uttågen ur de olika cuperna gjorde att Blackburn kunde koncentrera sig på ligaspelet. Förutom matchen mot Norwich förlorade man bara en gång till under hösten, hemma mot Manchester United den 23 oktober. Därefter blev det elva segrar och en oavgjord på de kommande tolv matcherna innan man återigen föll mot Manchester United, denna gång på bortaplan. Efter ytterligare tre matcher med blandade resultat hittade laget formen igen och gick obesegrat i tio raka matcher. Avslutningen av säsongen blev dramatisk. Blackburn vann två och förlorade två matcher och inför sista omgången låg man två poäng före Manchester United i tabellen. Blackburn mötte Liverpool borta på Anfield medan United mötte West Ham. Manchester United fick dock bara oavgjort och därmed hade det ingen betydelse att Blackburn förlorade med 2–1. Blackburn Rovers blev därmed ligamästare 1994/95, 81 år efter senaste triumfen.
Laguppställning: 1 Tim Flowers – 20 Henning Berg, 5 Colin Hendry, 25 Ian Pearce, 6 Graeme Le Saux – 7 Stuart Ripley, 4 Tim Sherwood, 22 Mark Atkins, 11 Jason Wilcox – 9 Alan Shearer, 16 Chris Sutton.
Alan Shearer spelade samtliga 42 ligamatcher medan Chris Sutton och Henning Berg spelade 40 matcher var. Shearer gjorde 34 mål och blev skyttekung i Premier League med elva mål mer än tvåan, Liverpools Robbie Fowler. Även Sutton kom upp i tvåsiffrigt och stod för femton ligamål. Våren 1995 värvade Blackburn ytterbacken Jeff Kenna från Southampton för 1,5 miljoner pund samt holländaren Richard Witschge som kom på lån från Bordeaux. Witschge var tänkt som ersättare för den skadade Jason Wilcox, men istället valde managern Kenny Dalglish att flytta upp Graeme Le Saux på mittfältets vänsterkant och ta in Kenna i försvaret. Witschge spelade bara en match för Blackburn och återvände till Bordeaux efter säsongen.
Tröjorna
Asics hade levererat tröjorna till Blackburn sedan 1992 och även sponsorn McEwan’s Lager var kvar sedan tidigare. Den blåvita hemmatröjan hade framförallt en ny utformning av kragen och på ärmarna återfanns klubbens latinska motto ”Arte Et Labore” (Skicklighet och arbete). I UEFA-cupen var detta, tillsammans med Premier League-logotypen, dock borttaget. Spelarna var där numrerade 1–11 och man hade inga namn på ryggen till skillnad från de inhemska matcherna. Byxorna var vita och strumporna blå med ett vitt fält nedanför vaderna.
Bortatröjan var randig med breda svarta ränder och smala röda ränder samt med röd krage. Numren på bortatröjan hade samma utformning som på Aston Villas tröjor som också tillverkades av Asics. Byxorna och strumporna var i samma stil som på hemmastället fast i rött och svart.
Aston Villa hade föregående säsong slutat tvåa i den nystartade Premier League och till 1993/94 förstärkte man laget med några spelare. Mittfältaren Gordon Cowans kom på fri transfer från Blackburn Rovers och gjorde nu sin tredje sejour i klubben. Han stannade dock bara fram till februari 1994 då han skrev på för Derby County. Aston Villa värvade ytterligare en mittfältare, irländaren Andy Townsend, som kom från Chelsea för 2,1 miljoner pund. Man värvade även Portsmouths skyttekung Guy Whittingham för 1,3 miljoner pund, men efter en bra inledning lånades han ut till Wolverhampton Wanderers i februari 1994.
Tack vare andraplatsen i Premier League 1992/93 fick Aston Villa delta i UEFA-cupen 1993/94. Första mötet med slovakiska Slovan Bratislava blev mållöst, men i returen hemma på Villa Park kunde Aston Villa vinna med 2–1 efter mål av Dalian Atkinson och Andy Townsend. Spanska Deportivo La Coruña stod för motståndet i nästa omgång. Deportivo inledde hemma och Dean Saunders gav Villa ledningen med tolv minuter kvar, men spanjorerna kvitterade genom Riesco. Returen slutade 0–1 efter ett mål av Javier Manjarin i första halvlek och Aston Villa var därmed utslaget.
Aston Villa inledde Premier League-säsongen 1993/94 med åtta segrar och bara två förluster på de femton första matcherna. Därefter kom laget in i en svacka med fem förluster på åtta matcher, men i mitten av januari inledde man en period med sju matcher utan förlust. Återhämtningen var dock bara tillfällig och laget avslutade säsongen med åtta förluster på de tolv sista matcherna. Aston Villa fick därför nöja sig med en tiondeplats i tabellen.
Aston Villa vinner Ligacupen 1993/94
I FA-cupen slog Aston Villa ut Exeter City och Grimsby Town innan man förlorade mot Bolton Wanderers. Däremot gick det bättre i Ligacupen. Laget inledde turneringen med att slå ut lokalkonkurrenten Birmingham City. Därefter besegrade man Sunderland, Arsenal och Tottenham Hotspur. Semifinalerna avgjordes genom dubbelmöten och i första matchen förlorade Villa med 3–1 borta mot Tranmere Rovers. Aston Villa lyckades vinna med samma siffror på hemmaplan och efter straffsparksläggning tog man sig till final mot Manchester United.
I finalen på Wembley tog Aston Villa ledningen efter 25 minuter genom Dalian Atkinson. Med knappa kvarten kvar ökade Dean Saunders på till 2–0 efter att ha styrt Kevin Richardsons frispark i mål. Mark Hughes reducerade för United, men i 90:e minuten tog Andrei Kanchelskis bollen med hand i eget straffområde och blev utvisad. Dean Saunders tog hand om straffen och gjorde inget misstag. 3–1 till Aston Villa som tog sin fjärde seger i Ligacupen.
Laguppställning Ligacupfinalen 1994: 13 Mark Bosnich – 2 Earl Barrett, 5 Paul McGrath, 4 Shaun Teale, 3 Steve Staunton – 10 Dalian Atkinson, 6 Kevin Richardson, 14 Andy Townsend, 11 Tony Daley – 25 Graham Fenton – 9 Dean Saunders; avbytare: 1 Nigel Spink (målvakt), 7 Ray Houghton, 17 Neil Cox.
Kevin Richardson spelade mest med 55 av de 57 matcherna medan Earl Barrett spelade från start i samtliga 42 ligamatcher (totalt 52 matcher med cuperna inräknat). Dean Saunders blev bäste målskytt, men exakt hur många han gjorde är oklart. Beroende på källa gjorde han nio, tio eller elva ligamål. Därtill gjorde han fyra mål i Ligacupen, ett i FA-cupen och ett i UEFA-cupen.
Tröjorna
Aston Villa valde Asics som ny tröjleverantör till 1993/94. Årets tröjor var randiga med breda vinröda ränder och smala ljusblå ränder samt ljusblå krage med knäppning i halsen. I början av säsongen var tröjorna reklamfria, men i slutet av september kom det tyska mejeriföretaget Müller in som sponsor. Numren var i traditionell stil med runda former och för första gången hade man spelarnas namn på ryggen. I Premier League och de inhemska cuperna hade varje spelare även sitt eget tröjnummer. I UEFA-cupen var dock spelarna numrerade 1–11 och man hade inte heller några namn på ryggen. På tröjorna i Ligacupfinalen lade man till inskriptionen ”Coca-Cola Cup Final / Wembley / 27th March 1994” ovanför klubbmärket. Byxorna var vita med vinröda och ljusblå fält på sidorna. Även strumporna var vita med vinröd och ljusblå överdel.
Även bortatröjan var randig med breda gröna och svarta ränder samt smala röda ränder och med svart krage. Byxorna var svarta med två smala gröna ränder på sidorna och strumporna var gröna med svart och röd överdel.
