Etikett: Premier League

3 december 2023

Manchester United 1993/94

Manchester United inledde säsongen 1993/94 med Charity Shield-matchen mot Arsenal på Wembley. United var ju regerande ligamästare och Arsenal hade vunnit FA-cupen 1993. Matchen slutade 1–1 efter ett tidigt mål av Mark Hughes följt av kvittering av Ian Wright fem minuter för paus. Segraren avgjordes genom straffsparksläggning och där var United det bättre laget – 5–4 i straffar till United som tog hem ännu en titel.

Manchester United blir engelska mästare 1993/94

En vecka senare startade Premier League och Manchester United besegrade Norwich City med 2–0 i premiären. Det blev sedan ytterligare fyra segrar och en oavgjord (1–1 mot Newcastle) innan första förlusten kom, 0–1 borta mot Chelsea. Fyra dagar senare, den 15 september, inleddes kvalet till Champions League. Manchester United mötte ungerska Kispest Honvéd och engelsmännen vann med 3–2 i första mötet i Budapest. Det blev seger även i returen på Old Trafford, denna gång med 2–1. I nästa omgång mötte man turkiska Galatasaray. United gick upp i en tvåmålsledning redan efter fjorton minuter, men turkarna kvitterade till 2–2 bara arton minuter senare. Lagen gjorde sedan varsitt mål i andra halvlek och matchen slutade 3–3. Returen i Istanbul förblev mållös och Galatasaray gick därför vidare till gruppspelet tack vare fler gjorda bortamål.

Desto bättre gick det i ligan. Efter förlusten mot Chelsea spelade Manchester United 22 matcher i rad utan förlust. Den femte mars bröts den förlustfria sviten och återigen var det Chelsea som vann med matchens enda mål. United skakade dock snabbt av sig förlusten och i nästa omgång tog man sin största seger för säsongen, 5–0 mot Sheffield Wednesday. Därefter blev det två stycken 2–2-matcher mot Swindon Town respektive Arsenal innan man besegrade Liverpool med 1–0. Trots två förluster på tre matcher (mot Blackburn Rovers och Wimbledon) behöll laget serieledningen. Det blev sedan fyra segrar i rad innan man avslutade ligasäsongen med en mållös match mot Coventry City. Manchester United vann därmed Premier League 1993/94 och tog sin nionde ligatitel. Laget tog 94 poäng och slutade åtta poäng före tvåan Blackburn Rovers.

Final i Coca-Cola Cup 1993/94

Den 22 september inledde Manchester United spelet i Ligacupen (eller Coca-Cola Cup som turneringen hette officiellt) 1993/94 med att förlora med 1–2 mot division ett-laget Stoke City. United vann dock returen med 2–0 och gick därför vidare till nästa omgång. Under hösten slog man sedan ut Leicester City (5–1) och Everton (2–0). I januari 1994 mötte man Portsmouth i kvartsfinalen. Matchen slutade 2–2, men Manchester United vann omspelet med 1–0. Semifinalerna avgjordes genom dubbelmöten och motståndare var Sheffield Wednesday. United vann båda mötena, först med 1–0 hemma och sedan med 4–1 borta.

Manchester United mötte Aston Villa i finalen på Wembley den 27 mars 1994. Aston Villa tog ledningen i första halvlek och ökade sedan på till 2–0 i andra halvlek. Mark Hughes reducerade i 83:e minuten, men i 90:e minuten tog Andrei Kanchelskis bollen med hand i eget straffområde och blev utvisad. Dean Saunders satte den påföljande straffsparken och fastställde slutresultatet till 3–1.

Manchester United vinner FA-cupen 1994

Förlusten i Ligacupfinalen innebar att Manchester United gick miste om chansen att vinna en trippel. Samtidigt som man radade upp segrar i ligan avancerade man även i FA-cupen. Laget besegrade först Sheffield United med 1–0 i tredje omgången. Därefter slog man även ut Norwich City (2–0), Wimbledon (3–0) och Charlton Athletic (3–1). Semifinalen mot Oldham Athletic slutade 1–1, men i omspelet gick United segrande med 4–1.

I FA-cupfinalen på Wembley den 14 maj 1994 stod Chelsea för motståndet. Efter en mållös första halvlek tog Manchester United kommandot efter paus. I mitten av andra halvlek gjorde United tre mål på nio minuter. Eric Cantona gjorde två mål, båda på straff, och Mark Hughes ökade på till 3–0. På stopptid blev Paul Ince frispelad och rundade Dmitri Kharin i Chelseas mål. Han passade bollen till Brian McClair som fastställde slutresultatet till 4–0. Manchester United tog därmed sin åttonde FA-cuptitel och blev samtidigt den fjärde klubben på 1900-talet att vinna liga- och FA-cup-dubbeln.

Laguppställning FA-cupfinalen 1994: 1 Peter Schmeichel – 2 Paul Parker, 4 Steve Bruce, 6 Gary Pallister, 3 Denis Irwin (ut 86) – 14 Andrei Kancheslskis (ut 86), 16 Roy Keane, 8 Paul Ince, 11 Ryan Giggs – 7 Eric Cantona, 10 Mark Hughes; avbytare: 25 Gary Walsh (målvakt), 5 Lee Sharpe (in 86), 9 Brian McClair (in 86).

På YouTube kan du se FA-cupfinalen 1994 i sin helhet.

Spelarna i Manchester United 1993/94

Ordinarie laguppställning: 1 Peter Schmeichel – 2 Paul Parker, 4 Steve Bruce, 6 Gary Pallister, 3 Denis Irwin – 14 Andrei Kancheslskis/11 Ryan Giggs, 16 Roy Keane, 8 Paul Ince, 11 Ryan Giggs/5 Lee Sharpe – 7 Eric Cantona, 10 Mark Hughes.

Sommaren 1993 tävlade Manchester United med Arsenal och Blackburn Rovers om att värva Nottingham Forests 21-årige mittfältare Roy Keane. United vann till slut dragkampen och som kompensation fick Forest 3,75 miljoner pund vilket var nytt rekord för en övergång inom brittisk fotboll. Keanes ankomst ledde till att veteranen Bryan Robson bara spelade tio ligamatcher från start. Detta skulle bli Robsons trettonde och sista säsong i Manchester United. Efter totalt 461 matcher och 99 mål för klubben gick han sommaren 1994 över till Middlesbrough för att bli spelande manager.

Steve Bruce och Denis Irwin spelade mest med totalt 62 av 63 matcher (61 från start plus ett inhopp var). Dessutom spelade Peter Schmeichel och Gary Pallister 60 matcher var. Eric Cantona blev bäste målskytt med totalt 25 mål varav 18 i ligan. Hans anfallskollega Mark Hughes stod för 22 fullträffar varav tolv i ligan.

Tröjorna

Manchester United behöll samma hemmatröja 1993/94 om föregående säsong. Dessa tillverkades av Umbro och sponsor var japanska elektronikföretaget Sharp. En skillnad var att man från och med 1993/94 hade spelarnas namn på ryggen. Spelarna hade också personliga tröjnummer förutom i Champions League där startelvorna fortfarande var numrerade 1–11. Som regerande ligamästare hade Manchester United speciella Premier League-märken på ärmarna. Dessa hade texten ”Champions 1992-1993” och hade ett guldfärgat lejon istället för ett blått. Tröjorna som laget använde i FA-cupfinalen hade inskriptionen ”F.A. Cup Final 1993” nedanför klubbmärket. En annan skillnad var att tröjnumren i FA-cupfinalen bara hade texten Umbro utan de dubbla diamant-formerna. Hemmabyxorna var som vanligt vita i första hand, men i vissa bortamatcher använde man svarta byxor. Samma sak var det med strumporna, fast tvärtom. Svarta strumpor var förstavalet, men borta mot Newcastle och Wimbledon spelade United i vita strumpor.

Till 1993/94 fick Manchester United en ny bortatröja i svart med gula och blå detaljer. Sponsortexten på denna tröja löd ”Sharp Viewcam” istället för bara Sharp. Tillhörande byxor och strumpor var i samma färger, men borta mot Southampton använde man blå strumpor.

I cupmatcherna hade domarna svarta tröjor. Därför fick Manchester United använde den gulgröna bortatröjan från 1992/93 när det krävdes. Den kom till användning i FA-cupmatcherna mot Sheffield United och Wimbledon samt i Ligacupmatcherna mot Stoke och Aston Villa. I finalen mot Aston Villa återfanns inskriptionen ”The Coca-Cola Cup / The Final / Wembley 1994” ovanför klubbmärket. United spelade även i den gulgröna tröjan borta mot Kispest Honvéd i Champions League-kvalet, men då utan Premier League-märken på ärmarna och namn på ryggen.

Manchester United 1993/94 (alternativ hemma)

1 december 2023

Manchester United 1992/93

Manchester United inledde den första upplagan av Premier League 1992/93 med två förluster, mot Sheffield United (1–2) och Everton (0–3). Därefter blev det elva matcher utan nederlag (fem segrar och sex oavgjorda) innan man återigen åkte på två raka förluster, denna gång mot Wimbledon och Aston Villa. Båda matcherna slutade 0–1.

Manchester United låg då på tionde plats i tabellen, men nu började laget att hitta formen. På de följande tio matcherna blev det åtta segrar och två oavgjorda vilket förde upp laget i serieledning. En 1–2-förlust borta mot Ipswich Town följdes av fyra segrar och en oavgjord. I den sista av dessa matcher besegrade man Liverpool med 2–1 borta på Anfield, men tre dagar senare, den nionde mars, föll Manchester United med 0–1 borta mot nedflyttningskandidaten Oldham Athletic. Det skulle visa sig bli säsongens sista förlust. Därefter blev det tre oavgjorda i rad, bland annat mot Aston Villa som också var med i kampen om ligatiteln. Manchester United avslutade sedan säsongen med sju raka segrar vilket var mer än tillräckligt för att ta hem Premier League-titeln 1992/93. Laget kom upp i 84 poäng, tio mer än tvåan Aston Villa. Det var klubbens åttonde ligatitel och den första på 26 år.

Manchester United i cuperna 1992/93

I FA-cupen slog Manchester United ut division tre-laget Bury (2–0) och division två-laget Brighton (1–0). Därefter blev det dock förlust med 1–2 mot Sheffield United. Även i Ligacupen slog Manchester United ut Brighton. Det blev 1–1 borta och seger med 1–0 hemma, men i nästa omgång föll man med 0–1 mot Aston Villa. I första mötet med Brighton gjorde en blivande storstjärna debut: 17-årige mittfältaren David Beckham.

Manchester United deltog även i UEFA-cupen 1992/93. Torpedo Moskva var motståndare i första omgången, men efter två mållösa matcher förlorade United efter straffsparksläggning. I första mötet gjorde för övrigt en annan 17-åring debut, nämligen högerbacken Gary Neville.

Spelarna i Manchester United 1992/93

Ordinarie laguppställning: 1 Peter Schmeichel – 2 Paul Parker, 4 Steve Bruce, 6 Gary Pallister, 3 Denis Irwin – 11 Ryan Giggs, 9 Brian McClair, 8 Paul ince, 5 Lee Sharpe – 7 Eric Cantona, 10 Mark Hughes.

I augusti 1992 värvade Manchester United anfallaren Dion Dublin från Cambridge United för en miljon pund. Han bröt dock benet i matchen mot Crystal Palace i början av september och blev borta i sex månader. Även vänsteryttern Lee Sharpe missade en stor del av säsongen. En hjärnhinneinflammation höll honom borta från spel i tre månader under hösten. Den 26 november skrev fransmannen Eric Cantona på för Manchester United som betalade 1,2 miljoner pund för Leeds-anfallaren. Han tog plats i anfallet bredvid Mark Hughes vilket innebar att Brian McClair flyttades ner till mittfältet. Dessförinnan hade Darren Ferguson (manager Alex Fergusons son) spelat innermittfältare i den skadade Bryan Robsons frånvaro.

Mittbackarna Bruce och Pallister spelade samtliga 50 liga- och cupmatcher under säsongen. Mark Hughes blev bäste målskytt med totalt sexton mål varav femton i ligan och ett i Ligacupen. Ryan Giggs stod för elva fullträffar varav nio i ligan och två i FA-cupen. Han blev även utsedd till Årets unga spelare i England. Även Cantona gjorde nio ligamål.

Tröjorna

Från och med 1992/93 var Umbro tröjleverantör åt Manchester United. Sponsor var precis som tidigare japanska elektronikföretaget Sharp. Den röda hemmatröjan hade vit krage med snörning i halsen och mönster i tyget som utgjordes av klubbens initialer MUFC. Tröjan som Manchester United använde i UEFA-cupen skiljde sig på ett par punkter. Den saknade Premier League-märken på ärmarna och tröjnumren saknade Umbro-märket nedtill. I första hand spelade man i vita byxor och svarta strumpor, men i vissa bortamatcher använde man svarta byxor och/eller vita strumpor. I derbyt mot Manchester City den 20 mars spelade United i röda tröjor, svarta byxor och vita strumpor. Borta mot Tottenham den 19 september ställde United upp i röda tröjor, vita byxor och vita strumpor. Kombinationen röd tröja, svarta byxor, svarta strumpor användes i Ligacupmatchen borta mot Brighton samt i ligamatcherna borta mot Queens Park Rangers, Ipswich Town och Leeds United.

Bortatröjan var blå med svarta fläckar samt ett stort klubbmärke i svart på framsidan. Även byxorna var blå med svarta fläckar. Strumpor fanns i både blått och svart utförande. Svarta strumpor användes i två bortamatcher mot Aston Villa, i Ligacupen respektive ligan. De blå strumporna användes i följande bortamatcher i ligan: Arsenal, Liverpool, Middlesbrough, Nottingham Forest, Sheffield United och Southampton.

Umbro tog även fram ett tredjeställ i gult och grönt, samma färger som klubben använde under de tidiga åren då man fortfarande hette Newton Heath. Tröjan var delad i en gul och en grön hälft och hade snörning i halsen. Tillhörande byxor och strumpor var svarta. I denna kombination ställde Manchester United upp i FA-cupmatchen mot Sheffield United den 14 februari samt i ligamatchen borta mot Crystal Palace den 21 april. Informationen om vilka matchställ laget använde i de olika matcherna kommer från unitedkits.com.

Manchester United 1992/93 (alternativ hemma)

19 november 2023

Ipswich Town 1993/94

Ipswich Town vann sina tre första ligamatcher 1993/94 utan att släppa in ett enda mål. Trots den fina starten skulle laget bli indraget i bottenstriden. På de följande tretton matcherna blev det bara en seger, 2–0 borta mot Wimbledon. i den sista av dessa tretton matcher fick man dock oavgjort borta mot Manchester United och Ipswich avslutade sedan året med tre segrar och tre oavgjorda.

Den uppåtgående trenden var dock bara tillfällig. På nyårsdagen 1994 förlorade man med 1–2 hemma mot Liverpool och det blev bara två segrar på de tjugo sista matcherna. Vinsterna kom hemma mot Sheffield United (3–2) och borta mot Aston Villa (1–0) i februari och mars. Däremellan föll Ipswich med 1–5 hemma mot Arsenal. Det var lagets största hemmaförlust på arton år. På de elva sista matcherna blev det sju förluster och fyra oavgjorda. Ipswich riskerade att åka ur och det hela avgjordes i sista omgången. Men tack vare att Sheffield United förlorade sin sista match och Oldham bara fick oavgjort klarade sig laget kvar. Ipswich Town slutade på nittonde plats i Premier League 1993/94, en poäng före Sheffield United som åkte ur.

I FA-cupens tredje omgång spelade Ipswich 1–1 mot Swindon Town, men i omspelet blev det seger med 2–1. Efter att ha besegrat Tottenham Hotspur med 3–0 blev det återigen 1–1 och omspel. Motståndare var Wolverhampton Wanderers, men denna gång förlorade Ipswich med 1–2. I ligacupens andra omgång slog Ipswich ut Cambridge United efter 2–1 hemma och 2–0 borta. I nästa omgång blev det dock förlust med 2–3 mot Liverpool.

Spelarna i Ipswich Town 1993/94

Laguppställning: 1 Craig Forrest – 5 John Wark – 15 Phil Whelan, 18 Steve Palmer, 6 David Linighan, 3 Neil Thompson – 2 Mick Stockwell, 7 Geraint Williams, 21 Stuart Slater – 10 Ian Marshall, 11 Chris Kiwomya.

I augusti 1993 sålde Ipswich mittfältaren Jason Dozzell till Tottenham Hotspur för 1,9 miljoner pund. Nya spelare i laget var mittfältaren Paul Mason från Aberdeen och anfallaren Ian Marshall från Oldham Athletic. I slutet av september anlände även vänsteryttern Stuart Slater från Celtic. Mick Stockwell spelade samtliga 42 ligamatcher och Ian Marshall blev lagets bäste målskytt med tio ligamål.

Tröjorna

Umbro levererade tröjorna till Ipswich Town 1993/94 och sponsor var Fisons. Hemmatröjan var av samma modell som föregående säsong, men från och med 1993/94 hade man spelarnas namn på ryggen. Bortatröjan var ny för säsongen och var röd med svarta kritstrecksränder. Tillhörande byxor var svarta med en röd kant nedtill och upptill. Strumporna var röda med svart överdel.

17 november 2023

Ipswich Town 1992/93

Ipswich Town hade vunnit division två och var därför ett av tjugotvå lag i den nya ligan Premier League 1992/93. Inför den nya säsongen förstärkte managern John Lyall laget med målvakten Clive Baker från Coventry City och walesiske mittfältaren Geraint Williams från Derby County. Ipswich inledde ligaspelet med två segrar och sex oavgjorda på de åtta första matcherna. Wimbledon var faktiskt motståndare i båda segermatcherna. Första förlusten kom borta mot Oldham Athletic (2–4) i nionde omgången. Efter en mållös match mot Sheffield United och en 4–2-seger över Leeds United kom säsongens andra förlust, 1–2 borta mot Chelsea. Det skulle visa sig bli årets sista nederlag. Mellan den fjärde oktober och 28 december radade nämligen Ipswich upp tio förlustfria matcher – fem segrar och lika många oavgjorda. Laget befann sig på femte plats i tabellen vid årsskiftet och var med i kampen om en plats i UEFA-cupen.

Efter nyår åkte Ipswich på två förluster, mot Oldham (1–2) och Sheffield United (0–3). Laget skakade dock snabbt av sig förlusterna och besegrade både Tottenham Hotspur (2–0) och Manchester United (2–1). Ipswich var uppe på fjärde plats i tabellen, men nu väntade en formsvacka. På de följande tretton matcherna blev det fyra oavgjorda och nio förluster. Man avslutade i alla fall säsongen med två segrar på de tre sista matcherna. Ipswich Town slutade därmed på sextonde plats i Premier League 1992/93. Laget tog lika många poäng (52) som Coventry och Sheffield United, men hade sämre målskillnad. Totalt blev det tolv segrar, sexton oavgjorda och fjorton förluster. De sexton oavgjorda matcherna var flest i ligan jämte Crystal Palace.

Ipswich Town i cuperna 1992/93

Ipswich inledde FA-cupspelet med en 3–1-seger över Plymouth Argyle i tredje omgången. Därefter besegrade man Tranmere Rovers (2–1) och Grimsby Town (4–0), men i kvartsfinalen blev det förlust med 2–4 mot Arsenal. I Ligacupen slog Ipswich först ut Wigan Athletic efter 2–2 borta och 4–0 hemma. En 1–0-seger över Portsmouth i nästa omgång följdes av oavgjort, 2–2 mot Aston Villa. I omspelet gjorde Chris Kiwomya matchens enda mål och tog Ipswich till kvartsfinal. Där blev det återigen oavgjort, denna gång 1–1 mot Sheffield Wednesday. Ipswich åkte sedan ur Ligacupen efter förlust med 0–1 i omspelet.

Spelarna i Ipswich Town 1992/93

Mittbacken David Linighan spelade samtliga 42 ligamatcher och mittfältaren Jason Dozzell missade bara en match. Chris Kiwomya blev lagets bäste målskytt med tio ligamål samt sju i cuperna. I december 1992 värvades bulgariske mittfältaren Boncho Genchev från Sporting Lissabon. Han kom att spela från start i nitton av de 24 sista ligamatcherna.

Tröjorna

Umbro levererade tröjorna till Ipswich Town 1992/93. Sponsor var det lokala läkemedelsföretaget Fisons. Hemmatröjan var blå med vita ärmar och vit krage med snörning i halsen. Vita ärmar var ingen ny företeelse. Senast Ipswich spelade i tröjor med vita ärmar var 1936–1964. Byxorna var vita och hade blå och röda ränder längs sidorna, men det hände även att man spelade i de blå bortabyxorna. De blå byxorna (och tillhörande vita bortatröja) var kvar från föregående säsong. Dessa byxor var betydligt kortare än de nya vita byxorna. Bortatröjan var som sagt vit och användes tillsammans med antingen de blå eller vita byxorna. I bortamatcher mot lag med mycket blått och vitt spelade Ipswich i en rödsvartrandig tröja. Tillhörande byxor och strumpor var svarta.

15 november 2023

Everton 1993/94

Everton inledde Premier League-säsongen 1993/94 med tre raka segrar följt av tre raka förluster och sedan ytterligare två segrar. I den sista av dessa matcher besegrade man lokalkonkurrenten Liverpool med 2–0 hemma på Goodison Park. Everton vann alltså fem av sina åtta första matcher, men trots detta skulle laget få kämpa för att undvika nedflyttning. På de följande tio matcherna blev det bara två segrar, och efter matchen mot Southampton den fjärde december (seger med 1–0) avgick managern Howard Kendall. Laget låg då på elfte plats i tabellen. Förutom de svaga resultaten var Kendall även oense med styrelsen som hade hindrat honom från att värva anfallaren Dion Dublin från Manchester United.

Assisterande managern Jimmy Gabriel ledde laget i sju matcher. Han lyckades dock inget vidare. Det blev bara en enda poäng, en mållös match mot Sheffield United, och sex förluster. På de sex första matcherna gjorde laget dessutom inte ett enda mål. Gabriels sista match blev en 2–4-förlust borta mot Chelsea. Everton hade vid det laget sjunkit till sextonde plats i tabellen.

Mike Walker ny manager i Everton

Den sjunde januari anlitade Everton Mike Walker som permanent manager. Hans första ligamatch som manager för Everton var hemma mot Swindon Town. Everton vann med hela 6–2 och på sina sex första ligamatcher noterade Walker bara en förlust, borta mot Manchester United (0–1). Därefter var det slut på det roliga. På de följande tio matcherna blev det sju förluster och efter säsongens näst sista match låg laget på nedflyttningsplats.

Everton mötte Wimbledon i sista matchen och behövde vinna för att hänga kvar. Det började dock illa. Anders Limpar tog med hand i eget straffområde varpå Dean Holdsworth gav Wimbledon ledningen på straffspark redan i fjärde minuten. I tjugonde minuten gjorde dessutom Evertons Gary Ablett självmål, men Graham Stuart reducerade på straff fyra minuter senare. I mitten av andra halvlek kvitterade Barry Horne till 2–2 och med mindre än tio minuter kvar gjorde Graham Stuart sitt andra mål för dagen. Matchen slutade 3–2 och Everton klarade sig kvar med nöd och näppe. Det blev till slut en sjuttondeplats för Everton i Premier League 1993/94, två poäng ovanför nedflyttningsstrecket.

I FA-cupens tredje omgång spelade Everton 1–1 mot Bolton Wanderers. Det blev oavgjort även i omspelet, men Bolton vann till slut med 3–2 efter förlängning. I höstens Ligacupmatcher mötte Everton först division tre-laget Lincoln City i ett dubbelmöte. Everton vann bägge matcherna, 4–3 borta och 4–2 hemma. Därefter blev det oavgjort, 2–2, mot division ett-laget Crystal Palace, men Everton vann med 4–1 efter omspel. I fjärde omgången blev det dock förlust med 0–2 mot Manchester United.

Spelarna i Everton 1993/94

Laguppställning: 1 Neville Southall – 2 Matt Jackson, 5 Dave Watson, 6 Gary Ablett/4 Ian Snodin, 3 Andy Hinchcliffe – 7 Mark Ward/8 Graham Stuart, 14 John Ebbrell, 10 Barry Horne, 11 Peter Beagrie – 8 Graham Stuart/15 Paul Rideout, 9 Tony Cottee.

Målvakten Southall spelade alla utom en match under säsongen (reservmålvakten Jason Kearton vaktade målet i en av Ligacupmatcherna). Tony Cottee blev lagets bäste målskytt med totalt nitton mål varav sexton i ligan och tre i Ligacupen. Mittfältarna Peter Beagrie och Mark Ward lämnade klubben i mars 1994 för spel i Manchester City respektive Birmingham. Samtidigt värvade Everton den svenske mittfältaren Anders Limpar från Arsenal.

Tröjorna

Umbro levererade tröjorna till Everton 1993/94 och sponsor var japanska it-företaget NEC. Hemmatröjan var blå med vit krage och hade två stora Everton-loggor och en Umbro-logga i tyget på framsidan. Byxor och strumpor var i första hand vita, men i vissa bortamatcher spelade Everton i blå byxor och strumpor. Bortatröjan hade marinblå och laxrosa ränder och var av samma modell som 1992/93. En skillnad var att man från och med 1993/94 hade spelarnas namn på ryggen. Till denna tröja använde man antingen marinblå eller laxrosa byxor samt laxrosa strumpor. Umbro tog även fram en vit tröja med smala marinblå ränder som hade samma design som Manchester Citys tredjetröja.

13 november 2023

Coventry City 1993/94

Coventry City fick en kanonstart på Premier League-säsongen 1993/94: seger med 3–0 borta mot Arsenal efter ett hattrick av Micky Quinn. Det blev sedan även vinst med 2–1 hemma mot Newcastle United följt av fem oavgjorda på sex matcher. I sjätte omgången vann man dessutom med 1–0 mot Liverpool. Efter den fina inledningen kom Coventry in i en formsvacka med tre förluster på fyra matcher. Förlusten med 1–5 mot Queens Park Rangers den 23 oktober blev för mycket för managern Bobby Gould som valde att avgå.

Klubben valde Phil Neal som ersättare till Gould. Neal hade haft en framgångsrik karriär som högerback i Liverpool 1974–1985, men som tränare hade han ingen erfarenhet av den högsta divisionen. Hans enda tränaruppdrag hade varit som spelande manager och sedan manager för Bolton Wanderers 1985–1992. Resultaten blev blandade under Phil Neals första tid i Coventry. Det blev sex segrar, fem oavgjorda och sex förluster på de sjutton första ligamatcherna. Därefter förlorade man fyra matcher i rad innan man besegrade Norwich City med 2–1 följt av ytterligare en förlust, 1–2 mot Wimbledon. Avslutningen av säsongen blev dock lyckad med fyra segrar och tre oavgjorda på de sju sista matcherna. Det innebar att Coventry City slutade på elfte plats i Premier League 1993/94.

I FA-cupen åkte Coventry ut direkt i tredje omgången efter förlust med 0–2 mot Newcastle. I Ligacupens andra omgång vann Coventry med 3–0 i första mötet med division tre-laget Wycombe Wanderers. Trots förlust med 2–4 i returen gick Coventry vidare med sammanlagt 5–4. Det blev dock förlust med 0–2 mot Oldham Athletic i nästa omgång.

Spelarna i Coventry City 1993/94

Laguppställning: 1 Steve Ogrizovic – 2 Brian Borrows, 4 Peter Atherton, 20 Phil Babb, 3 Steve Morgan – 25 Julian Darby/16 Willie Boland, 18 Sean Flynn, 6 David Rennie, 12 Peter Ndlovu/17 Roy Wegerle – 7 John Williams/12 Peter Ndlovu, 10 Micky Quinn.

Phil Babb och Peter Ndlovu spelade mest med 40 ligamatcher var. Ndlovu blev även lagets bäste målskytt med elva ligamål.

Tröjorna

Ribero levererade tröjorna till Coventry City 1993/94 och sponsor var franska biltillverkaren Peugeot. Den blåvit-mönstrade hemmatröjan var likadan som föregående säsong, fast Ribero-loggan var nu återigen marinblå. Coventry inledde säsongen med samma ljusblå strumpor som 1992/93, men till matchen mot Liverpool den 1 september bytte man till vita strumpor. I nästa match, borta mot Aston Villa, spelade Coventry i marinblå strumpor med två ljusblå ränder upptill. Vita strumpor var annars förstavalet, men i bortamatcherna mot Tottenham den 1 januari, Sheffield United den 12 februari och Leeds United den 19 mars spelade Coventry i helt marinblå strumpor tillsammans med den blå tröjan och de blå byxorna.

Bortatröjan var gul med marinblå krage och muddar. Den var i samma stil som Wimbledons hemmatröja fast med omvända färger. Till denna tröja använde man antingen marinblå eller gula byxor. De marinblå byxorna hade gula fält på sidorna och var likadana som Wimbledons byxor. Strumporna var antingen marinblå eller vita.

Coventry City 1993/94 (alternativ hemma)

11 november 2023

Coventry City 1992/93

Coventry City hade föregående säsong precis klarat sig kvar i högsta divisionen och inför 1992/93 anlitade man Bobby Gould som ny manager. Han kom närmast från West Bromwich Albion och hade en bakgrund som anfallare i just Coventry på 1960-talet. Gould fick en mycket bra start i sin nygamla klubb med sex segrar på de åtta första ligamatcherna. Bland annat besegrade man Tottenham Hotspur både hemma och borta. Därefter hade laget emellertid svårt att vinna matcher under en period. På elva matcher blev det åtta oavgjorda och tre förluster, men den nittonde december besegrade man Liverpool med hela 5–1 hemma på Highfield Road. En vecka senare, på annandag jul, besegrade man även Aston Villa med 3–0.

I slutet av januari blev det ytterligare två storsegrar: 3–0 mot Oldham Athletic och 5–2 mot Blackburn Rovers. Coventry låg då på femte plats i tabellen och slogs om en plats i UEFA-cupen. Mot slutet av säsongen kom dock Coventry in i en formsvacka. På de elva sista matcherna blev det bara en seger samtidigt som man förlorade sju matcher. Coventry City sjönk därför rätt ordentligt i tabellen och slutade på femtonde plats i Premier League 1992/93. De många förlusterna på slutet gjorde att laget blev indraget i bottenstriden. Kontraktet säkrades inte förrän i sista omgången då man fick 3–3 mot Leeds United.

I FA-cupen föll Coventry direkt i tredje omgången efter 0–1 mot Norwich City. Det gick inte bättre för Coventry City i ligacupen 1992/93. Efter att ha besegrat division tre-laget Scarborough med 2–0 hemma föll man med 3–0 i returen och var därmed utslaget.

Spelarna i Coventry City 1992/93

Laguppställning: Steve Ogrizovic – Brian Borrows, Peter Atherton, Phil Babb, Kenny Sansom – John Williams, Lloyd McGrath, Lee Hurst, Robert Rosario – Peter Ndlovu, Micky Quinn.

Atherton spelade mest med 39 ligamatcher under säsongen. Micky Quinn anlände från Newcastle United i november 1992 och blev Coventrys bäste målskytt med sjutton ligamål. I februari 1993 såldes vänsterbacken Kenny Sansom till Everton och i mars såldes även Robert Rosario (Nottingham Forest) och Kevin Gallacher (Blackburn Rovers).

Tröjorna

Från och med säsongen 1992/93 levererade Ribero tröjorna till Coventry City. Sponsor var precis som tidigare franska biltillverkaren Peugeot. Hemmatröjan hade ett mönster i ljusblått, mellanblått och vitt. Även byxorna hade detta mönster I början av säsongen satt Peugeot-loggan i marinblått direkt på den mönstrade tröjan. För att öka läsbarheten satte man loggan på en vit ruta inför matchen mot Nottingham Forest den 21 september. Samtidigt bytte man färg på Ribero-loggan från marinblå till vit.

Bortatröjan var i grunden röd med vita linjer och fält i ett oregelbundet mönster. Till denna tröja använde man vita byxor. På sidan av vänster ben satt ett rött fält med samma vita mönster som på tröjan.

Coventry City 1992/93 (hemma augusti/september 1992)

9 november 2023

Chelsea 1993/94

Inför säsongen 1993/94 anlitade Chelsea Glenn Hoddle som spelande tränare. Han hade precis fört upp Swindon Town till Premier League genom kvalseger över Leicester City. Hoddles tid i Chelsea kunde dock fått en bättre start. Det blev två förluster och en oavgjord på de tre första ligamatcherna. Första segern kom i Londonderbyt mot Queens Park Rangers (2–0) i fjärde omgången. Därefter blev det tre oavgjorda och två segrar. De två vinsterna kom hemma på Stamford Bridge mot Manchester United och Liverpool och båda matcherna slutade 1–0.

Uppgången var dock bara tillfällig. Mellan den andra oktober och 27 december förlorade Chelsea nio matcher och spelade två oavgjorda. De enda poängen kom hemma mot Manchester City (0–0) och Ipswich Town (1–1). I årets sista match blev det i alla fall en 1–0-seger över Newcastle United och i början av det nya året blev det ytterligare fem segrar på nio matcher. På de avslutande tolv matcherna blev resultaten jämnt fördelade – fyra segrar, fyra oavgjorda och fyra förluster. Chelsea kom därmed upp i 51 poäng och slutade på fjortonde plats i Premier League 1993/94.

Chelsea till final i FA-cupen 1993/94

I Ligacupen slog Chelsea ut West Bromwich Albion efter 1–1 borta och seger med 2–1 hemma, men i nästa omgång föll man med 0–1 mot Manchester City. Desto bättre gick det i FA-cupen. Det började visserligen med en mållös match mot Barnet, bottenlag i division två (tredje högsta divisionen). Matchen skulle egentligen spelats på Barnets hemmaarena Underhill Stadium i norra London, men av säkerhetsskäl flyttades den till Stamford Bridge. I omspelet, som också spelades på Stamford Bridge, vann Chelsea med 4–0. Det blev oavgjort, 1–1, även i nästa omgång mot Sheffield Wednesday, men återigen vann Chelsea efter omspel, denna gång med 3–1. Chelsea slog sedan ut Oxford United (2–1), Wolverhampton Wanderers (1–0) och till sist Luton Town (2–0) i semifinalen.

Finalen spelades på Wembley den 14 maj 1994 och motståndare var ligamästarna Manchester United. Matchen var fortfarande mållös efter 45 minuter. Närmast att göra mål var Chelseas Gavin Peacock som prickade ribban i 25:e minuten. I mitten av andra halvlek tog dock United över och gjorde tre mål inom loppet av nio minuter. De två första målen kom på straff genom Eric Cantona efter att Eddie Newton och Frank Sinclair rivit ner varsin motståndare. På stopptid fastställde Brian McClair slutresultatet till 4–0. Se ett sammandrag av FA-cupfinalen 1994 på Youtube.

Laguppställning FA-cupfinalen 1994: 1 Dmitrij Kharin – 12 Steve Clarke, 5 Erland Johnsen, 35 Jakob Kjeldbjerg, 6 Frank Sinclair – 24 Craig Burley (ut 68), 18 Eddie Newton, 10 Gavin Peacock, 11 Dennis Wise – 7 John Spencer, 21 Mark Stein (ut 79); avbytare: 13 Kevin Hitchcock (målvakt), 20 Glenn Hoddle (in 68), 9 Tony Cascarino (in 79).

Spelarna i Chelsea 1993/94

Inför säsongen värvade Hoddle mittfältaren/anfallaren Gavin Peacock från Newcastle United för 1,25 miljoner pund och danske försvararen Jakob Kjeldbjerg från Silkeborg för 485 000 pund. I oktober anlände även sydafrikanske anfallaren Mark Stein från Stoke City för 1,5 miljoner pund. Stein blev lagets bäste målskytt med totalt fjorton mål varav tretton i ligan och ett i FA-cupen. Mellan december 1993 och februari 1994 satte han rekord i Premier League genom att göra mål i sju raka matcher. Även Peacock stod för fjorton mål varav åtta i ligan och sex i FA-cupen. Ryske målvakten Kharin var den som spelade mest med totalt 51 matcher varav 40 i ligan.

Tröjorna

Umbro levererade tröjorna till Chelsea 1993/94 och sponsor var amerikanska datortillverkaren Commodore som denna säsong gjorde reklam för persondatorn Amiga. Den blå hemmatröjan hade en blå krage med en röd och en vit rand samt röd hals. Byxorna var blå med röda Umbro-märken på sidorna. Strumporna var vita med blå överdel men i vissa bortamatcher spelade Chelsea i blå strumpor. I FA-cupfinalen återfanns inskriptionen ”F.A. Cup Final 1994” nedanför klubbmärket. En annan skillnad mot den vanliga hemmatröjan var att numren på ryggen enbart hade texten ”Umbro” i rött istället för hela logotypen i mörkblått.

Bortatröjan var vit med röda kritstrecksränder och var av samma modell som 1992/93. En skillnad var att man från och med 1993/94 hade spelarnas namn på ryggen. Chelsea introducerade även en ny tredjetröja i gult med svarta och vita ränder. Tillhörande byxor var svarta med vit nederkant och strumporna var gula med svart överdel.

7 november 2023

Blackburn Rovers 1993/94

Blackburn Rovers inledde Premier League-säsongen 1993/94 med att besegra Chelsea med 2–1 på Stamford Bridge. Stjärnanfallaren Alan Shearer stod dock fortfarande utanför laget. Han hade missat hela vårsäsongen 1993 på grund av en korsbandsskada, men i nästa match, hemma mot Norwich City, gjorde han comeback som inhoppare. Det blev förlust med 2–3, men därefter tog Blackburn tre segrar och spelade två oavgjorda. Efter en andra hemmaförlust, 0–2 mot West Ham, gjorde Shearer comeback i startelvan mot Sheffield Wednesday den 25 september. Han stod för kvitteringen till 1–1 och därefter gjorde han sju mål på tio ligamatcher. Bland annat stod Shearer för ett hattrick i 3–3-matchen borta mot Leeds United.

Därutöver blev det fyra segrar, två oavgjorda samt en 0–1-förlust borta mot Queens Park Rangers. Efter säsongens fjärde förlust, 0–1 borta mot Ipswich Town, spelade Blackburn tolv raka ligamatcher utan nederlag mellan den femte december och 22 februari. Alan Shearer stod för övrigt för tretton mål på dessa tolv matcher. En 1–1-match borta mot serieledarna Manchester United den 26 december följdes av sju raka segrar.

Avslutningen av säsongen blev dock något ojämn. På de tretton sista ligamatcherna blev det sju segrar, två oavgjorda och fyra förluster. Blackburn Rovers kunde därför inte komma ifatt Manchester United utan fick nöja sig med andra plats i Premier League 1993/94. Totalt blev det 25 segrar, nio oavgjorda och åtta förluster vilket gav 84 poäng, åtta poäng efter mästarna.

I FA-cupen slog Blackburn Rovers ut Portsmouth i tredje omgången. Det blev oavgjort 3–3, men Blackburn vann omspelet med 3–1. Även i nästa omgång blev det oavgjort, denna gång en mållös match mot Charlton Athletic. Omspelet slutade med en 0–1-förlust och Blackburn var därmed utslaget. I Ligacupen 1993/94 slog Blackburn Rovers ut Bournemouth efter 1–0 hemma och 0–0 borta. Även nästa match mot Shrewsbury Town slutade mållös, men Blackburn vann omspelet med 4–3. Blackburn åkte sedan ur Ligacupen efter 0–1 mot Tottenham Hotspur i fjärde omgången.

Spelarna i Blackburn Rovers 1993/94

Ordinarie laguppställning: 26 Tim Flowers – 20 Henning Berg, 2 David May, 5 Colin Hendry/21 Kevin Moran, 6 Graeme Le Saux – 7 Stuart Ripley, 4 Tim Sherwood, 23 David Batty, 11 Jason Wilcox – 9 Alan Shearer, 10 Mike Newell/8 Kevin Gallacher.

Le Saux, May och Ripley spelade 40 ligamatcher från start. Alan Shearer gjorde 31 mål och kom tvåa i skytteligan, tre mål bakom Newcastles Andy Cole. Dessutom gjorde han två mål i FA-cupen (båda mot Portsmouth) och ett i Ligacupen (mot Bournemouth). Bobby Mimms inledde säsongen som ordinarie målvakt, men den fjärde november 1993 värvades Tim Flowers från Southampton för 2,4 miljoner pund. Övergångssumman gjorde honom till Storbritanniens dyraste målvakt. En annan nykomling var mittfältaren David Batty som Blackburn värvade från Leeds United för 2,75 miljoner pund den 26 oktober. Svenske mittbacken Patrik Andersson hann vara spela en match (mot Newcaslte den 29 augusti) innan han såldes till Borussia Mönchengladbach.

Tröjorna

Blackburn Rovers behöll samma matchställ 1993/94 som föregående säsong. En skillnad på hemmatröjan var att logotypen för sponsorn McEwan’s Lager nu satt på en vit bakgrund. En annan skillnad gällde numren på ryggen. I början av säsongen använde man samma typ av nummer som Aston Villa, Leeds och Newcastle som också hade tröjor av märket Asics. Liksom sponsorloggan satt dessa nummer på en vit bakgrund.

En nymodighet denna säsong var att spelarna hade personliga nummer och namn på ryggen. Namnen var på den första versionen av tröjan röda med svarta kanter. Efter matchen mot Liverpool den tolfte september ändrade man på numren och namnen. Man gick tillbaka till de kantiga siffrorna från 92/93 men med vita inre kanter istället för genomskinliga. Även Asics-märket på siffrorna blev vita. Samtidigt tog man bort den vita panelen som de runda siffrorna satt på. Färgen på namnen ändrades också och blev nu vita med röda kanter. Byxorna var oftast vita med blå fält på sidorna, men i vissa bortamatcher spelade Blackburn i blå byxor med vita fält på sidorna.

Den röd-svart-randiga bortatröjan från 1992/93 var kvar även 1993/94 med skillnaden att man nu hade namn på ryggen. Formen på siffran ett ändrades också till att bli helt rak. Efter nyår fick siffrorna ett Asics-märke i nederkant. Bortabyxorna var precis som tidigare svarta med röda fält på sidorna, men borta mot Tottenham i februari 1994 spelade Blackburn i vita byxor med röda fält på sidorna.

I Ligacupmatchen mot Tottenham i december 1993 spelade Blackburn i gult och svart. Tröja och byxor var gula med svarta sidopaneler. De tillhörande strumporna var gula med svart överdel. Denna match var enda gången som detta matchställ kom till användning. En orsak kan ha varit att domarna i Ligacupen bar svarta kläder och att Blackburns röd-svarta bortaställ därför inte var ett alternativ.

På MuseomOfJerseys kan du läsa mer om Blackburns olika stilar på nummer och namn under åren 1992–1994.

Blackburn Rovers 1993/94 (hemma augusti/september 1993)

5 november 2023

Blackburn Rovers 1992/93

Säsongen 1992/93 var den första upplagan av Premier League och Blackburn Rovers var ett av de tjugotvå lagen i den nya ligan. Blackburn hade vunnit kvalfinalen mot Leicester City våren 1992 och spelade nu i högsta serien för första gången sedan 1966. Tack vare ägaren Jack Walkers pengar kunde Blackburn värva Southamptons anfallare Alan Shearer för den brittiska rekordsumman 3,6 miljoner pund. Nya i laget var också Stuart Ripley (yttermittfältare, Middlesbrough), Lee Makel (mittfältare, Newcastle United), norrmannen Henning Berg (försvarare, Lillestrøm), Nicky Marker (försvarare/mittfältare, Plymouth Argyle) samt australiensiske målvakten Frank Talia (Sunshine George Cross).

Blackburn Rovers i Premier League 1992/93

Nykomlingen Blackburn Rovers fick en bra start på Premier League-säsongen 1992/93 med bara en förlust på de fjorton första matcherna. Bland annat besegrade man Arsenal två gånger om och spelade oavgjort mot Manchester United. Man noterade även sin största seger för säsongen när man besegrade Norwich City med 7–1 den tredje oktober. I mitten av säsongen blev dock förlusterna fler och på de följande arton matcherna åkte Blackburn på åtta förluster. Största förlusten kom hemma mot Coventry City den 26 januari då man föll med 2–5. I matchen mot Leeds United på annandag jul 1992 slet dessutom Alan Shearer av främre korsbandet. Han hade dittills gjort sexton mål på tjugoen ligamatcher, men skadan höll honom borta från spel resten av säsongen.

Mot slutet av säsongen återfick Blackburn formen. Laget vann åtta av de tio sista ligamatcherna och Blackburn Rovers slutade på fjärde plats i Premier League 1992/93. Blackburn vann tjugo matcher, spelade elva oavgjorda och förlorade lika många. Detta gav 71 poäng, en mindre än Norwich City som tog den sista UEFA-cupplatsen.

I FA-cupen slog Blackburn Rovers ut Bournemouth (3–1), Crewe Alexandra (3–0) och Newcastle United (1–0). Kvartsfinalen mot Sheffield United blev mållös och även omspelet slutade oavgjort, denna gång 2–2. Sheffield United vann den påföljande straffsparksläggningen och gick till semifinal.

I Ligacupen 1992/93 slog Blackburn Rovers under hösten ut Huddersfield Town (1–1 hemma, 4–3 borta), Norwich City (2–0) och Watford (6–1). Blackburn fortsatte sedan med att besegra Cambridge United med 3–2 i kvartsfinalen i januari. Semifinalerna avgjordes genom dubbelmöten i februari och mars och motståndare var Sheffield Wednesday. Det blev förlust både hemma (2–4) och borta (1–2) och Sheffield Wednesday gick därmed till final.

Spelarna i Blackburn Rovers 1992/93

Ordinarie laguppställning: 1 Bobby Mimms – 2 David May, 5 Colin Hendry, 6 Kevin Moran, 3 Alan Wright – 7 Stuart Ripley, 4 Tim Sherwood, 8 Mark Atkins/Gordon Cowans, 11 Jason Wilcox – 9 Alan Shearer, 10 Mike Newell.

Målvakten Bobby Mimms spelade samtliga 42 ligamatcher och Alan Shearer blev bäste målskytt med sexton ligamål trots att han missade halva säsongen. Hans anfallskollega Mike Newell stod för fjorton fullträffar. Under säsongen förstärkte Blackburn truppen med några spelare. I december 1992 anlände svenske mittbacken Patrik Andersson från Malmö FF. Senare, i mars månad 1993, värvade man även vänsterbacken Graeme Le Saux från Chelsea och anfallaren Kevin Gallacher från Coventry City. I dessa affärer ingick Steve Livingstone (till Chelsea) och amerikanen Roy Wegerle (till Coventry).

Tröjorna

Den japanska tröjtillverkaren Asics levererade matchställen till Blackburn Rovers 1992/93 och sponsor var ölmärket McEwan’s Lager. Hemmatröjan var som vanligt delad i en blå och en vit hälft. Efter ett par år med en ljusare blå nyans gick Blackburn nu tillbaka till en mörkare mellanblå nyans. Tröjnummer och reklam var röda. I hemmamatchen mot Nottingham Forest den femte september 1992 valde sponsorn Scottish and Newcastle att göra reklam för ölmärket Coors Extra Gold. Detta var en engångsföreteelse och orsaken var att man precis hade tillskansat sig rättigheterna att sälja just Coors i Storbritannien. Man satte Coors-logotypen på en vit bakgrund till skillnad från McEwan’s Lager som satt direkt på den blåvita tröjan. Till nästa säsong skulle även McEwan’s Lager få en vit bakgrund. MuseomOfJerseys har en artikel om reklambytet i matchen Blackburn Rovers–Nottingham Forest.

Blackburn Rovers bortatröja 1992/93 var rödsvart-randig med svart krage. Tillhörande byxor var svarta med röda fält på sidorna och strumporna var svarta med röd överdel. I bortamatchen mot Arsenal den tolfte september spelade Blackburn i gula tröjor med mörkblå krage. Byxorna var gula med mörkblå fält på sidorna och strumporna var helt gula.