Kategori: Uncategorized

6 november 2022

Leeds United 1993/94

Leeds United och deras manager Howard Wilkinson hade som ambition att 1993/94 skulle bli betydligt bättre än föregående säsong. Laget hade slutat på sjuttonde plats och inte vunnit en enda bortamatch under 1992/93. Därför betalade man 2,7 miljoner pund – nytt klubbrekord – för Sheffield Uniteds anfallare Brian Deane. Därtill förstärkte man försvaret med Arsenals 35-årige mittback David O’Leary. I november anslöt Deanes tidigare lagkamrat i Sheffield United, högerbacken John Pemberton, och i slutet av december betalade Wilkinson ytterligare två miljoner pund för Manchester Citys mittfältare David White. En vecka tidigare hade man sålt David Rocastle till just City för samma summa.

Leeds United i Premier League 1993/94

Leeds United inledde säsongen 1993/94 med blandade resultat, inklusive tre raka förluster, på de fem första ligamatcherna. Därefter hittade laget formen och vann fem raka matcher följt av ytterligare nio matcher utan förlust. Leeds var då uppe på andra plats i tabellen, men på Luciadagen förlorade man borta mot Norwich. Förlusten innebar starten på en formsvacka med endast två segrar på tolv matcher och laget sjönk till åttonde plats. Leeds reste sig dock och avslutade säsongen med sex segrar och tre oavgjorda på de elva sista matcherna. Det blev därmed en femteplats i tabellen, en poäng efter Arsenal och fem före Wimbledon.

Det gick inget vidare för Leeds United i de båda cuperna under 1993/94. I FA-cupen besegrade man Crewe Alexandra i tredje omgången, men sedan fick man bara oavgjort mot Oxford United. Matchen gick till omspel och trots hemmaplan förlorade Leeds med 2–3 mot laget som höll till i botten av division ett. I Ligacupen åkte Leeds ut direkt i andra omgången efter två stycken 1–2-förluster i dubbelmötet med Sunderland, även de hemmahörande i division ett.

Laguppställning: 13 Mark Beeney/1 John Lukic – 22 Gary Kelly, 5 Chris Fairclough, 16 Jon Newsome, 18 David Wetherall, 3 Tony Dorigo – 7 Gordon Strachan, 10 Gary McAllister, 11 Gary Speed – 8 Rod Wallace, 9 Brian Deane.

Lukic stod i mål de fem första och de femton sista ligamatcherna. Däremellan var Beeney förstavalet mellan stolparna. Kelly och McAllister spelade samtliga 42 ligamatcher. Wallace blev lagets bäste målskytt med sjutton ligamål medan anfallskollegan Deane stod för elva fullträffar och Speed för tio.

Tröjorna

Från och med 1993/94 levererade japanska Asics tröjorna till Leeds United. Sponsor var hotellkedjan Thistle Hotels. Den vita hemmatröjan hade blå krage ned knäppning i halsen och ett blågult band runt magen och ryggen. Det blågula bandet återkom på byxornas sidor samt på överdelen av strumporna.

Bortatröjan hade breda ränder i blått och gult samt blå krage. Byxorna var blå med två gula ränder längs sidorna och strumporna var gula med blå överdel. I vissa bortamatcher använde man delar av bortastället tillsammans med den vita hemmatröjan. Borta mot Ipswich spelade Leeds i blå byxor tillsammans med vita tröjor och vita strumpor. Mot Chelsea och Sheffield Wednesday använde man de gula strumporna tillsammans med vita tröjor och vita byxor. Ytterligare en kombination, bestående av vita tröjor, blå byxor och gula strumpor, användes i bortamatcherna mot Aston Villa, West Ham och Manchester United. Det fungerade även åt andra hållet, det vill säga att man tog in delar av hemmastället i kombination med den blågula bortatröjan. I bortamatchen mot Tottenham spelade Leeds i blågula tröjor, vita byxor och gula strumpor.

Varken hemma- eller bortatröjan var emellertid lämpliga alternativ i bortamatchen mot Blackburn Rovers. Därför tog man fram ett nytt matchställ i mörkblått och grönt. Tröjan hade mörkblå och gröna ränder samt mörkblå krage med knäppning i halsen. Denna kombinerades med mörkblå byxor med gröna fält på sidorna och gröna strumpor med mörkblå överdel. Detta matchställ visade sig bli populärt varför man uppgraderade det till ordinarie bortaställ till nästa säsong, dock med vissa justeringar. Läs mer om Leeds Uniteds matchställ 1993/94 på Museum of Jerseys.

1 november 2022

Ipswich Town 1994/95

Nya spelare i Ipswich Town inför 1994/95 var danske försvararen Claus Thomsen från Århus samt mittfältaren Steve Sedgley från Tottenham. Den senare blev den första spelaren som klubben betalade en miljon pund för. I september anlände dessutom två sydamerikaner: uruguayanske anfallaren Adrián Paz (Estudiantes de la Plata) och argentinske försvararen Mauricio Taricco (Argentinos Juniors).

Ipswich Town åker ur Premier League 1994/95

Laget fick emellertid sin sämsta säsongsstart på 31 år. Efter tolv förluster på de sjutton första ligamatcherna avgick managern John Lyall. Tränaren Paul Goddard ledde laget tillfälligt innan George Burley tog över permanent tre veckor senare. Tränarbytet hade dock ingen större inverkan på resultaten utan laget låg fast förankrat på nedflyttningsplats resten av säsongen. I början av mars åkte Ipswich dessutom på säsongens största förlust när man föll med hela 9–0 mot Manchester United. Förlusten var den dittills största i Premier Leagues historia. Matchen var den andra i en serie av sju raka förlustmatcher utan ett enda mål framåt. Ipswich slutade sist i tabellen och nedflyttningen blev klar redan den 14 april med sex omgångar kvar att spela.

Även i cuperna gick det illa för Ipswich Town 1994/95. Laget åkte ur Ligacupen direkt efter förlust med 0–1 och 0–3 i dubbelmötet med Bolton Wanderers i andra omgången. Och i FA-cupens tredje omgång föll man med 1–2 mot Wrexham.

Högerbacken Frank Yallop spelade mest med 44 av de 45 matcherna och missade bara en ligamatch. Försvararen Claus Thomsen blev lagets bäste målskytt med fem mål (samtliga i ligan). Näst bäst var Steve Sedgley och John Wark med fyra mål var. Se mer spelarstatistik på 11v11.com. I januari sålde man anfallaren Chris Kiwomya till Arsenal för 1,2 miljoner pund. Senare, i mars månad, sålde man även försvararna Phil Whelan (Middlesbrough) och Eddie Youds (Bradford City). Dessa tre ersatte man med anfallarna Lee Chapman (West Ham United) och Alex Mathie (Newcastle United) samt försvararen Chris Swailes (Doncaster Rovers).

Tröjorna

Umbro levererade tröjorna till Ipswich Town 1994/95 och sponsor var det lokala läkemedelsföretaget Fisons. Den blåvita hemmastället var nytt för säsongen och hade samma mönster som Evertons bortatröja. Reservstället var likadant som tidigare med röda tröjor med smala svarta ränder, svarta byxor och röda strumpor.

29 oktober 2022

Everton 1994/95

Everton förstärkte laget inför 1994/95 med mittfältaren Vinny Samways från Tottenham Hotspur. I början av den nya säsongen anlände även nigerianske anfallaren Daniel Amokachi från Club Brugge för tre miljoner pund samt vänsterbacken David Burrows från West Ham. Den senare kom som delbetalning för Tony Cottee. Burrows stannade dock bara ett halvår innan han gick över till Coventry City.

Managern Mike Walker hade kommit till Everton i januari 1994 och räddat klubben från nedflyttning, men inledningen på den nya säsongen blev mindre lyckad. Efter tolv ligamatcher utan seger låg Everton sist i tabellen och Walker fick därför sparken en och en halv vecka senare. Ersättaren hette Joe Royle och kom närmast från Oldham Athletic där han hade tillbringat tolv år som manager. Han var dessutom tidigare stor målskytt för just Everton under 60- och 70-talen. Laget hittade genast formen och Royle stod som segrare i sina tre första matcher. Bland annat tog man en 2–0-vinst i derbyt mot Liverpool. I december värvade man anfallaren Duncan Ferguson från Glasgow Rangers och i slutet av januari anlände försvararen Earl Barrett från Aston Villa. Everton klättrade upp ovanför nedflyttningsstrecket och i näst sista matchen säkrade man kontraktet genom att besegra redan avhängda Ipswich Town med 1–0.

Everton vinner FA-cupen 1994/95

Det blev till slut en femtondeplats i tabellen för Everton 1994/95 och i Ligacupen hade man åkt ut mot Portsmouth redan i september. Däremot tog man sig hela vägen till final i FA-cupen. Everton besegrade Derby County, Bristol City, Norwich City och Newcastle United utan att släppa in ett enda mål. I semifinalen blev det 4–1 mot Tottenham efter bland annat två mål av Amokachi. Manchester United stod för motståndet i finalen på Wembley. Efter en halvtimme drog Anders Limpar igång en kontring. Bollen hamnade så småningom hos Graeme Stuart som sköt i ribban från nära håll. Paul Rideout höll sig framme och nickade bollen i mål. Det blev matchens enda mål och Everton hade därmed vunnit sin första stora titel på åtta år. Se hela matchen på Youtube

Laguppställning FA-cupfinalen 1995: 1 Neville Southall – 2 Matt Jackson, 5 Dave Watson, 26 David Unsworth, 6 Gary Ablett – 17 Anders Limpar, 18 Joe Parkinson, 10 Barry Horne, 3 Andy Hinchcliffe – 8 Graeme Stuart, 15 Paul Rideout; avbytare: 13 Jason Kearton (målvakt), 9 Duncan Ferguson, 11 Daniel Amokachi.

Målvakten Southall spelade 49 av de 50 matcherna under säsongen (han missade en ligamatch). Av utespelarna var lagkaptenen Dave Watson den som spelade mest med 46 matcher varav 38 i ligan. Paul Rideout blev lagets bäste målskytt med totalt sexton mål varav fjorton i ligan.

Umbro levererade tröjorna till Everton 1994/95 och sponsor var japanska elektronikföretaget NEC. Man behöll samma hemmaställ som föregående säsong, men man hade ett nytt bortaställ. Detta bestod av tröjor i vitt och grått samt svarta byxor och strumpor. I FA-cupfinalen presenterade Everton ett nytt hemmaställ som man kom att använda under de två kommande säsongerna.

23 oktober 2022

Crystal Palace 1994/95

Crystal Palace hade vunnit division ett och var säsongen 1994/95 tillbaka i Premier League. Inför återkomsten i högsta serien förstärkte man laget med mittfältarna Ray Wilkins (Queens Park Rangers) och Darren Pitcher (Charlton Athletic) samt anfallaren Andy Preece (Stockport County). Wilkins bröt dock foten i premiären mot Liverpool och spelade aldrig mer för Crystal Palace. Istället återvände han till QPR i november samma år.

Crystal Palace åker ur Premier League 1994/95

I ligapremiären mot Liverpool åkte Crystal Palace på storstryk, 1–6 hemma på Selhurst Park. Första segern kom i sjunde omgången borta mot Arsenal den 1 oktober då Palace vann med 2–1. Segern kom för övrigt under en period då man spelade fyra Londonderbyn i rad – mot i tur och ordning Wimbledon, Chelsea, Arsenal och West Ham. Det blev förlust mot Chelsea och West ham samt oavgjort mot Wimbledon. Efter ytterligare en förlust mot Newcastle låg Crystal Palace näst sist i tabellen, men fyra segrar i rad gjorde att man klättrade upp till tionde plats. Därefter kom man dock in i en formsvacka med nio matcher utan seger och laget sjönk återigen i tabellen.

I januari värvade man anfallaren Iain Dowie från Southampton och i mars anlände mittfältaren Ray Houghton från Aston Villa. Resultaten blev dock inte bättre. Blandade resultat under våren gjorde att man halkade ner på nedflyttningsplats. Crystal Palace avslutade säsongen med fem förluster på de sex sista matcherna vilket innebar att man man slutade på nittonde plats av 22 lag i tabellen. Eftersom Premier League skulle bantas till 20 lag flyttades fyra lag ner denna säsong. Crystal Palace åkte därför ur trots att man tog 48 poäng.

Semifinal i cuperna

I ligan gick det alltså inget vidare, men i cuperna nådde Crystal Palace vissa framgångar under 1994/95. I höstens Ligacupmatcher besegrade man Lincoln City, Wimbledon och Aston Villa. Därefter blev det seger med 4–0 över Manchester City i kvartsfinalen i januari. I semifinalerna tog dock äventyret slut. Liverpool vann de båda matcherna i dubbelmötet med 1–0 och gick till final.

Även i FA-cupen tog sig Crystal Palace till semifinal och återigen började man med att slå ut Lincoln City. Crystal Palace slog sedan Nottingham Forest och därefter krävdes det omspel för att besegra Watford och Wolverhampton Wanderers. Manchester United stod för motståndet i semifinalen och vid full tid var ställningen 1–1. Lagen gjorde varsitt mål i förlängningen varpå även detta möte fick avgöras genom omspel. I omspelet gjorde mittbackarna Bruce och Pallister varsitt mål för United i första halvlek. Det blev inga mål i andra halvlek, däremot två utvisningar på Darren Patterson (Palace) och Roy Keane (United). Crystal Palace var därmed utslaget medan Manchester United gick till final.

Laguppställning: 1 Nigel Martyn – 2 John Humphrey/22 Darren Patterson, 14 Richard Shaw, 6 Chris Coleman, 3 Dean Gordon – 4 Gareth Southgate, 23 Ricky Newman, 16 Darren Pitcher, 11 John Salako – 18 Andy Preece/8 Iain Dowie, 9 Chris Armstrong.

Gareth Southgate spelade samtliga 57 matcher under säsongen, medan Richard Shaw bara missade en ligamatch. Chris Armstrong blev lagets bäste målskytt med totalt arton mål varav åtta i ligan. Nedflyttningen innebar att flera tongivande spelare lämnade klubben efter säsongen, däribland Gareth Southgate, Richard Shaw, Chris Armstrong och John Salako.

Tröjorna

Säsongen 1994/95 spelade Crystal Palace i tröjor av märket Nutmeg. Sponsor var precis som tidigare det japanska elektronikföretaget TDK. Hemmatröjan var övervägande röd med två blå ränder och hade en röd krage med två blå ränder. Byxorna var röda med en blå diagonal rand på vänster ben. Strumporna var röda med två vita och en blå rand. Bortastället gick i Brasiliens färger och bestod av gula tröjor med grön krage, ljusblå byxor och vita eller gula strumpor.

19 oktober 2022

Coventry City 1994/95

Coventry City fick en tuff inledning på säsongen 1994/95 med tre förluster och två oavgjorda på de fem första matcherna. I september anlände emellertid anfallaren Dion Dublin från Manchester United för två miljoner pund och fick fart på målskyttet. Under hösten vann laget sex matcher, men i december kom man in ien formsvacka med elva matcher utan seger. Seger över bottenkonkurrenten Crystal Palace räckte inte, utan managern Phil Neal fick sparken tre dagar senare, den 14 februari. Coventry låg då på sjuttonde plats i tabellen.

Nye managern Ron Atkinson, som tre månader tidigare hade fått sparken från Aston Villa, lyckades rädda kvar klubben i Premier League. Han förstärkte även laget med några spelare, däribland mittfältarna Kevin Richardson från Aston Villa och Gordon Strachan från Leeds United samt vänsterbacken David Burrows från Everton. På de återstående fjorton ligamatcherna ledde Atkinson laget till fem segrar, fyra oavgjorda och fem förluster, vilket gav en sextondeplats i tabellen.

I FA-cupen 1994/95 slog Coventry City ut West Bromwich Albion efter omspel (första mötet hade slutat 1–1). Även mot Norwich City i nästa omgång blev det oavgjort, men i omspelet föll Coventry med 1–3 efter förlängning. I Ligacupen slog man ut Wrexham, men förlorade sedan mot Blackburn Rovers.

Laguppställning: 1 Steve Ogrizovic – 2 Brian Borrows, 5 David Rennie, 6 Steven Pressley/20 David Busst, 3 Steve Morgan/17 Ally Pickering – 7 Sean Flynn, 4 Julian Darby, 15 Paul Cook – 8 Roy Wegerle, 9 Peter Ndlovu, 19 Dion Dublin.

Målvakten Steve Ogrizovic spelade mest med totalt 40 av de 49 matcherna varav 33 i ligan. Även Brian Borrows och Paul Cook spelade 33 ligamatcher. Dion Dublin blev bäste målskytt med sexton mål varav tretton i ligan två i Ligacupen och ett i FA-cupen medan anfallskollegan Peter Ndlovu stod för tretton mål varav elva i ligan och två i FA-cupen.

Tröjorna

Till säsongen 1994/95 tog Pony över som tröjleverantör åt Coventry City. Sponsor var precis som tidigare franska biltillverkaren Peugeot. Både den ljusblå tröjan och de ljusblå byxorna hade Pony-symbolen i ett mönster i tyget. Bortatröjan var grönsvartrandig med gröna ärmar och hade även den Pony-symbolen i ett mönster. Byxor och strumpor var gröna med svarta och vita detaljer.

17 oktober 2022

Blackburn Rovers 1994/95

Blackburn Rovers hade kommit på andra plats i Premier League och inför säsongen 1994/95 slog man det engelska transferrekordet när man betalade fem miljoner pund för anfallaren Chris Sutton från Norwich City. Andra nyförvärv sommaren 1994 var australiensiske mittfältaren Robbie Slater från franska Lens, irländske målvakten Shay Given (Celtic) och rutinerade mittbacken Tony Gale från West Ham.

Blackburn Rovers inledde säsongen 1994/95 med Charity Shield-matchen mot Manchester United på Wembley. Där blev det förlust med 0–2 efter mål av Eric Cantona (straff) och Paul Ince. I ligan blev det fem segrar och två oavgjorda på de sju första matcherna innan man föll borta mot Norwich. Dessförinnan gick Blackburn in i UEFA-cupen och motståndare var Trelleborgs FF. Trots hemmaplan lyckades inte Blackburn få hål på skåningarna. Istället chockade Trelleborgs Fredrik Sandell engelsmännen när han gjorde matchens enda mål i 72:a minuten. I returen på Vångavallen gav Chris Sutton Blackburn ledningen i första halvlek, men fem minuter efter paus kvitterade Joachim Karlsson. Alan Shearer återställde ordningen med åtta minuter kvar av matchen, men återigen kvitterade Joachim Karlsson. Matchen slutade 2–2 och skrällen var ett faktum. Sammanlagt 3–2 till Trelleborg och Blackburn var därmed utslaget.

I höstens Ligacupmatcher slog Blackburn ut Birmingham City och Coventry innan man förlorade mot Liverpool. Inte gick det bättre i FA-cupens tredje omgång i januari 1995. Efter 1–1 mot Newcastle föll Blackburn med 2–1 i omspelet.

Blackburn Rovers vinner Premier League 1994/95

Uttågen ur de olika cuperna gjorde att Blackburn kunde koncentrera sig på ligaspelet. Förutom matchen mot Norwich förlorade man bara en gång till under hösten, hemma mot Manchester United den 23 oktober. Därefter blev det elva segrar och en oavgjord på de kommande tolv matcherna innan man återigen föll mot Manchester United, denna gång på bortaplan. Efter ytterligare tre matcher med blandade resultat hittade laget formen igen och gick obesegrat i tio raka matcher. Avslutningen av säsongen blev dramatisk. Blackburn vann två och förlorade två matcher och inför sista omgången låg man två poäng före Manchester United i tabellen. Blackburn mötte Liverpool borta på Anfield medan United mötte West Ham. Manchester United fick dock bara oavgjort och därmed hade det ingen betydelse att Blackburn förlorade med 2–1. Blackburn Rovers blev därmed ligamästare 1994/95, 81 år efter senaste triumfen.

Laguppställning: 1 Tim Flowers – 20 Henning Berg, 5 Colin Hendry, 25 Ian Pearce, 6 Graeme Le Saux – 7 Stuart Ripley, 4 Tim Sherwood, 22 Mark Atkins, 11 Jason Wilcox – 9 Alan Shearer, 16 Chris Sutton.

Alan Shearer spelade samtliga 42 ligamatcher medan Chris Sutton och Henning Berg spelade 40 matcher var. Shearer gjorde 34 mål och blev skyttekung i Premier League med elva mål mer än tvåan, Liverpools Robbie Fowler. Även Sutton kom upp i tvåsiffrigt och stod för femton ligamål. Våren 1995 värvade Blackburn ytterbacken Jeff Kenna från Southampton för 1,5 miljoner pund samt holländaren Richard Witschge som kom på lån från Bordeaux. Witschge var tänkt som ersättare för den skadade Jason Wilcox, men istället valde managern Kenny Dalglish att flytta upp Graeme Le Saux på mittfältets vänsterkant och ta in Kenna i försvaret. Witschge spelade bara en match för Blackburn och återvände till Bordeaux efter säsongen.

Tröjorna

Asics hade levererat tröjorna till Blackburn sedan 1992 och även sponsorn McEwan’s Lager var kvar sedan tidigare. Den blåvita hemmatröjan hade framförallt en ny utformning av kragen och på ärmarna återfanns klubbens latinska motto ”Arte Et Labore” (Skicklighet och arbete). I UEFA-cupen var detta, tillsammans med Premier League-logotypen, dock borttaget. Spelarna var där numrerade 1–11 och man hade inga namn på ryggen till skillnad från de inhemska matcherna. Byxorna var vita och strumporna blå med ett vitt fält nedanför vaderna.

Bortatröjan var randig med breda svarta ränder och smala röda ränder samt med röd krage. Numren på bortatröjan hade samma utformning som på Aston Villas tröjor som också tillverkades av Asics. Byxorna och strumporna var i samma stil som på hemmastället fast i rött och svart.

Blackburn Rovers 1994/95 (UEFA-cupen hemma)

15 oktober 2022

Aston Villa 1993/94

Aston Villa hade föregående säsong slutat tvåa i den nystartade Premier League och till 1993/94 förstärkte man laget med några spelare. Mittfältaren Gordon Cowans kom på fri transfer från Blackburn Rovers och gjorde nu sin tredje sejour i klubben. Han stannade dock bara fram till februari 1994 då han skrev på för Derby County. Aston Villa värvade ytterligare en mittfältare, irländaren Andy Townsend, som kom från Chelsea för 2,1 miljoner pund. Man värvade även Portsmouths skyttekung Guy Whittingham för 1,3 miljoner pund, men efter en bra inledning lånades han ut till Wolverhampton Wanderers i februari 1994.

Tack vare andraplatsen i Premier League 1992/93 fick Aston Villa delta i UEFA-cupen 1993/94. Första mötet med slovakiska Slovan Bratislava blev mållöst, men i returen hemma på Villa Park kunde Aston Villa vinna med 2–1 efter mål av Dalian Atkinson och Andy Townsend. Spanska Deportivo La Coruña stod för motståndet i nästa omgång. Deportivo inledde hemma och Dean Saunders gav Villa ledningen med tolv minuter kvar, men spanjorerna kvitterade genom Riesco. Returen slutade 0–1 efter ett mål av Javier Manjarin i första halvlek och Aston Villa var därmed utslaget.

Aston Villa inledde Premier League-säsongen 1993/94 med åtta segrar och bara två förluster på de femton första matcherna. Därefter kom laget in i en svacka med fem förluster på åtta matcher, men i mitten av januari inledde man en period med sju matcher utan förlust. Återhämtningen var dock bara tillfällig och laget avslutade säsongen med åtta förluster på de tolv sista matcherna. Aston Villa fick därför nöja sig med en tiondeplats i tabellen.

Aston Villa vinner Ligacupen 1993/94

I FA-cupen slog Aston Villa ut Exeter City och Grimsby Town innan man förlorade mot Bolton Wanderers. Däremot gick det bättre i Ligacupen. Laget inledde turneringen med att slå ut lokalkonkurrenten Birmingham City. Därefter besegrade man Sunderland, Arsenal och Tottenham Hotspur. Semifinalerna avgjordes genom dubbelmöten och i första matchen förlorade Villa med 3–1 borta mot Tranmere Rovers. Aston Villa lyckades vinna med samma siffror på hemmaplan och efter straffsparksläggning tog man sig till final mot Manchester United.

I finalen på Wembley tog Aston Villa ledningen efter 25 minuter genom Dalian Atkinson. Med knappa kvarten kvar ökade Dean Saunders på till 2–0 efter att ha styrt Kevin Richardsons frispark i mål. Mark Hughes reducerade för United, men i 90:e minuten tog Andrei Kanchelskis bollen med hand i eget straffområde och blev utvisad. Dean Saunders tog hand om straffen och gjorde inget misstag. 3–1 till Aston Villa som tog sin fjärde seger i Ligacupen.

Laguppställning Ligacupfinalen 1994: 13 Mark Bosnich – 2 Earl Barrett, 5 Paul McGrath, 4 Shaun Teale, 3 Steve Staunton – 10 Dalian Atkinson, 6 Kevin Richardson, 14 Andy Townsend, 11 Tony Daley – 25 Graham Fenton – 9 Dean Saunders; avbytare: 1 Nigel Spink (målvakt), 7 Ray Houghton, 17 Neil Cox.

Kevin Richardson spelade mest med 55 av de 57 matcherna medan Earl Barrett spelade från start i samtliga 42 ligamatcher (totalt 52 matcher med cuperna inräknat). Dean Saunders blev bäste målskytt, men exakt hur många han gjorde är oklart. Beroende på källa gjorde han nio, tio eller elva ligamål. Därtill gjorde han fyra mål i Ligacupen, ett i FA-cupen och ett i UEFA-cupen.

Tröjorna

Aston Villa valde Asics som ny tröjleverantör till 1993/94. Årets tröjor var randiga med breda vinröda ränder och smala ljusblå ränder samt ljusblå krage med knäppning i halsen. I början av säsongen var tröjorna reklamfria, men i slutet av september kom det tyska mejeriföretaget Müller in som sponsor. Numren var i traditionell stil med runda former och för första gången hade man spelarnas namn på ryggen. I Premier League och de inhemska cuperna hade varje spelare även sitt eget tröjnummer. I UEFA-cupen var dock spelarna numrerade 1–11 och man hade inte heller några namn på ryggen. På tröjorna i Ligacupfinalen lade man till inskriptionen ”Coca-Cola Cup Final / Wembley / 27th March 1994” ovanför klubbmärket. Byxorna var vita med vinröda och ljusblå fält på sidorna. Även strumporna var vita med vinröd och ljusblå överdel.

Även bortatröjan var randig med breda gröna och svarta ränder samt smala röda ränder och med svart krage. Byxorna var svarta med två smala gröna ränder på sidorna och strumporna var gröna med svart och röd överdel.

Aston Villa hemma augusti/september 1993

11 oktober 2022

Arsenal 1994/95

Inför säsongen 1994/95 värvade Arsenal den svenske mittfältaren Stefan Schwarz från Benfica för 1,8 miljoner pund. Under säsongen kom han dock att bli alltmer frustrerad över managern George Grahams taktik och efter bara en säsong lämnade han klubben för spel i Fiorentina.

I februari 1995 fick George Graham sparken efter att det uppdagats att han tagit emot 425 000 pund i mutor från den norske agenten Rune Hauge i samband med övergångarna av John Jensen och Pål Lydersen 1992. Det engelska fotbollsförbundet stängde därför av Graham från fotboll i ett år. Hans assistent Stewart Houston tog över som manager för resten av säsongen. Arsenal hade haft en svag säsong och låg i mitten av Premier League-tabellen. Houston vann sina två första matcher, men därefter blev det sex förluster på sju matcher. Det blev till slut en tolfteplats för Arsenal, vilket var klubbens sämsta placering sedan 1976.

Arsenal till final i Cupvinnarcupen 1994/95

Arsenal hade vunnit Cupvinnarcupen föregående säsong och var därför med även i 1994/95 års upplaga. Under hösten slog man ut cypriotiska Omonia Nicosia och danska Brøndby. I kvartsfinalerna i mars 1995 slog Arsenal ut franska Auxerre efter 1–1 hemma och 1–0 borta. Italienska Sampdoria stod för motståndet i semifinalerna och båda mötena slutade 3–2 till respektive hemmalag. Efter en mållös förlängning gick matchen till straffsparksläggning. Målvakten David Seaman blev stor hjälte för Arsenal genom att rädda tre straffar och ta sitt lag till final. Finalen på Parc des Princes i Paris stod mellan Arsenal och spanska Real Zaragoza. Juán Esnaider gav spanjorerna ledningen i mitten av andra halvlek, men med kvarten kvar kvitterade John Hartson för Arsenal. Med bara en minut kvar av förlängningen slog Zaragozas mittfältare Nayim till med en lobb från halva plan som seglade över David Seaman i Arsenals mål.

Inte heller i de inhemska cuperna lyckades Arsenal 1994/95. Laget åkte ur FA-cupen direkt i tredje omgången efter att ha förlorat en omspelsmatch mot Millwall. I Ligacupen besegrade man Hartlepool United, Oldham Athletic (efter omspel) och Sheffield Wednesday, men i kvartsfinalen blev det förlust mot Liverpool.

Arsenal deltog även i Europeiska Supercupen där man mötte Milan som 1994 hade vunnit Champions League. Matcherna spelades i februari 1995 och första mötet på Highbury slutade 0–0. I returen på San Siro vann dock italienarna med 2–0 efter mål av Boban och Massaro.

Spelarna i Arsenal 1994/95

Laguppställning: 1 David Seaman – 2 Lee Dixon, 12 Steve Bould, 6 Tony Adams, 3 Nigel Winterburn – 23 Ray Parlour, 17 John Jensen, 15 Stefan Schwarz, 10 Paul Merson – 8 Ian Wright, 9 Alan Smith/16 John Hartson. Hartson värvades från Luton Town i januari 1995 och tog en plats i anfallet på bekostnad av den skadedrabbade Alan Smith. Skadorna gjorde att Smith avslutade karriären efter säsongen.

Arsenal spelade 61 matcher under säsongen 1994/95. Ytterbackarna Dixon och Winterburn spelade mest med 55 matcher varav 39 i ligan. Ian Wright blev bäste målskytt med 30 mål varav arton i ligan och tre i Ligacupen. Därtill gjorde han nio mål i Cupvinnarcupen och blev turneringens skyttekung.

Tröjorna

Från och med 1994/95 levererade Nike tröjorna till Arsenal. Den röda hemmatröjan hade ett zick-zack-mönster i tyget vid sidan av klubbens smeknamn ”Gunners”. Kragen var vit och de klassiska vita ärmarna var bara vita på övre halvan. De vita byxorna hade ett zick-zack-mönster i vitt på röd botten på sidorna. Strumporna hade röda och vita ränder med Nike-loggan och texten Gunners på varsin röd rand. I Cupvinnarcupen var spelarna numrerade 1–11 och man hade inga namn på ryggen i omgångarna före finalen. Till finalen gjorde man några förändringar. Man tog bort sponsorn JVC och nedanför klubbmärket lade man till inskriptionen ”European Cup Winners Cup Final 1995”. På ryggen tog man dessutom bort Nike-loggan från numren och lade till spelarnas namn ovanför.

Bortatröjan var i samma stil som hemmatröjan fast mörkblå med turkosfärgade ärmar och krage. Byxorna var mörkblå och strumporna mörkblå- och turkosfärgade. I Ligacupmatchen mot Liverpool spelade Arsenal i gula tröjor (med samma mönster som på de andra) med mörkblå ärmar och krage. Byxor och strumpor var desamma som på bortastället.

7 oktober 2022

Liverpool 1993/94

Inför säsongen 1993/94 värvade Liverpool anfallaren Nigel Clough från Nottingham Forest och mittbacken Neil Ruddock från Tottenham Hotspur. I september anlände även vänsterbacken Julian Dicks från West Ham i utbyte mot David Burrows och Mike Marsh.

Liverpool inledde ligaspelet 1993/94 med fyra segrar på de fem första matcherna och nyförvärvet Clough gjorde fyra mål på de fyra första matcherna. Efter den fina starten började dock resultaten att svikta, och i september blev det fyra förluster på lika många matcher. Under resten av hösten var resultaten blandade, så också i Ligacupen. Där slog Liverpool ut Fulham och Ipswich Town, men i nästa omgång fick man bara oavgjort mot Wimbledon. Även omspelet slutade oavgjort och efter straffsparksläggning tog sig Londonlaget vidare till kvartsfinal. I FA-cupens tredje omgång stod division ett-laget Bristol City för en skräll när man efter omspel (första mötet hade slutat 1–1) besegrade Liverpool på Anfield. Efter förlusten avgick managern Graeme Souness. Roy Evans, som under många år hade tillhört Liverpools tränarstab, tog över som manager. På de återstående sexton ligamatcherna blev det fem segrar, två oavgjorda och nio förluster vilket gav en åttondeplats i tabellen.

Laguppställning: 1 Bruce Grobbelaar – 4 Steve Nicol, 5 Mark Wright, 25 Neil Ruddock – 2 Rob Jones, 17 Steve McManaman, 15 Jamie Redknapp, 10 John Barnes, 3 Julian Dicks – 7 Nigel Clough/23 Robbie Fowler, 9 Ian Rush.

Ian Rush spelade samtliga 49 matcher under säsongen och blev även lagets bäste målskytt med totalt nitton mål varav fjorton i ligan. 18-årige talangen Robbie Fowler etablerade sig som anfallspartner till Rush på bekostnad av Nigel Clough. Fowler blev näst bäste målskytt med totalt arton mål varav tolv i ligan. Bland annat stod han för samtliga fem mål när Liverpool besegrade Fulham med 5–0 i Ligacupen.

Tröjorna

Tröjtillverkaren Adidas och sponsorn Carlsberg var kvar från föregående säsong, men matchställen hade nytt utseende. Det röda hemmastället hade tre breda vita diagonala ränder på sidorna av tröjan och byxorna. Hals och muddar var trefärgade – som komplement till rött och vitt introducerade man grönt som accentfärg, möjligen på uppmuntran av sponsorn. Även namnen på ryggen hade grön outline. Från och med matchen mot Aston Villa den 28 november 1993 ökade man storleken på Carlsberg-loggan så att den blev cirka sex centimeter bredare.

Bortatröjan var vit med gröna ärmar och tre svarta diagonala ränder på sidorna. Tillsammans med denna tröja använde man svarta byxor med vita diagonalränder på sidorna. Strumporna var gröna med tre vita ränder på mitten och svart överdel. Liverpool använde detta bortaställ i ligamatcherna borta mot Swindon Town, Manchester United, West Ham United och Aston Villa samt i FA-cupen borta mot Bristol City.

I bortamatchen mot Sheffield United den 26 december 1993 dök Liverpool upp i guldgula tröjor, svarta byxor och svarta strumpor. Tröjorna hade klubbmärket i 45 graders vinkel upprepat i ett mönster i tyget. Liverpool använde dessa tröjor även i bortamatcherna mot Southampton och Arsenal i februari och mars 1994.

5 oktober 2022

Manchester United 1994/95

Inför säsongen 1994/95 förstärkte Manchester United laget med försvararen David May från Blackburn Rovers. I januari 1995 värvade man även anfallaren Andy Cole från Newcastle United för den brittiska rekordsumman sju miljoner pund. Som delbetalning gick Keith Gillespie, värderad till en miljon pund, över till Newcastle.

Manchester United tvåa i Premier League 1994/95

Manchester United, som hade vunnit liga- och cupdubbeln 1993/94, inledde säsongen 1994/95 med Charity Shield-matchen mot förra säsongens ligatvåa Blackburn Rovers. United vann matchen på Wembley med 2–0 efter mål av Eric Cantona (straff) och Paul Ince. Dessa båda klubbar kämpade om segern i Premier League även denna säsong. I oktober besegrade United just Blackburn med 4–2 och i november besegrade man lokalkonkurrenten Manchester City med 5–0 efter bland annat tre mål av Andrei Kancheslskis. Matchen mot Crystal Palace i januari 1995 kom att bli ihågkommen för Eric Cantona. Efter att ha blivit utvisad hånades han av ett motståndarfan varpå Cantona riktade en kung-fu-spark mot denne. Cantona stängdes av från spel i åtta månader och fick böter både av klubben och det engelska fotbollsförbundet.

I frånvaron av Cantona tog nyförvärvet Andy Cole över som klubbens främste målskytt. Matchen mot Ipswich Town i mars 1995 slutade hela 9–0 till Manchester United efter bland annat fem mål av Cole. Inför sista omgången låg United tvåa i tabellen, två poäng efter Blackburn. Manchester United behövde därför vinna över West Ham för att försvara ligatiteln. Matchen slutade dock 1–1 vilket innebar att Blackburn tog hem ligatiteln trots att man förlorade mot Liverpool.

Final i FA-cupen

I Ligacupen slog Manchester United ut Port Vale, men förlorade sedan mot Newcastle. Bättre gick det i FA-cupen där man i tredje omgången slog ut Sheffield United. Därefter blev det segrar över Wrexham, Leeds United och Queens Park Rangers. Semifinalen mot Crystal Palace slutade 2–2 efter förlängning, men i omspelet vann Manchester United med 2–0 och tog sig till final. I finalen mot Everton saknade United tre av sina viktigaste spelare: Cantona (avstängd), Kanchelskis (skadad) och Cole som inte var tillgänglig då han tidigare i turneringen hade representerat Newcastle. Matchen slutade 1–0 till Everton efter ett nickmål av Paul Rideout i 30:e minuten.

Manchester United deltog även i Champions League 1994/95. I första matchen besegrade man IFK Göteborg med 4–2 på Old Trafford. Därefter blev det två oavgjorda matcher mot Galatasaray (0–0) och Barcelona (2–2). United förlorade sedan bortamatcherna både mot Barcelona (0–4) och IFK Göteborg (1–3). Seger med 4–0 mot Galatasaray i sista matchen räckte bara till en tredjeplats i gruppen medan IFK Göteborg och Barcelona gick vidare till kvartsfinal.

Spelarna i Manchester United 1994/95

Laguppställning: 1 Peter Schmeichel – 12 David May/27 Gary Neville, 4 Steve Bruce, 6 Gary Pallister, 3 Denis Irwin – 14 Andrei Kanchelskis/16 Roy Keane, 9 Brian McClair, 8 Paul Ince, 11 Ryan Giggs/5 Lee Sharpe – 7 Eric Cantona/17 Andy Cole, 10 Mark Hughes.

Mittbacken Gary Pallister var den som spelade mest med 58 av de 59 matcherna under säsongen. Han missade endast den första Ligacupmatchen mot Port Vale. Andrei Kanchelskis blev lagets bäste målskytt med totalt femton mål varav fjorton i ligan. Eric Cantona stod för fjorton mål varav tolv i ligan medan Mark Hughes och Andy Cole gjorde tolv mål var (varav åtta respektive tolv i ligan).

Tröjorna

Umbro levererade tröjorna och sponsor var Sharp. Den röda hemmatröjan hade svart krage med en röd och vit rand och på framsidan hade man placerat en bild av Old Trafford. Till matcherna i Champions League var man tvungna att ta bort tröjtillverkarens logotyp från läktaren i bilden på Old Trafford. Även tröjnumren saknade Umbros logotyp och man hade heller inga namn på ryggen. Startelvorna i Champions League var också numrerade 1–11. Byxorna var vita med ett rött och ett svart fält på vardera ben. I bortamatcherna mot Leeds, Blackburn, Queens Park Rangers, Manchester City och Everton spelade United i svarta byxor. Strumporna var svarta med två vita ränder och röda Umbro-loggor upptill. I bortamatcherna mot Newcastle och Wimbledon spelade United i vita strumpor.

Bortatröjorna

Reservstället gick i svart med gula och blå detaljer och var likadant som föregående säsong. Detta svarta reservställ använde Manchester United i bortamatcherna mot Nottingham Forest, Aston Villa, Arsenal, Crystal Palace, Liverpool och West Ham. Till bortamatchen mot Barcelona i Champions League fick man dock göra några modifieringar (i övriga Champions League-matcher kunde United spela i sina röda tröjor). Reklamen ändrades från ”Sharp Viewcam” till ”Sharp” och man tog bort Umbro-loggorna som utgjorde ett mönster i tyget. På nederdelen av byxorna valde man att helt ta bort de blå och gula fälten. I matchen mot Barcelona använde United de svarta hemmastrumporna istället för de strumpor som hörde till bortastället.

Till säsongen 1994/95 introducerade Umbro ett nytt tredjeställ i blått och vitt. Mitt på tröjan placerade man en bild av den logga som Manchester United använde i Europacupfinalen 1968. På tröjan återfanns även efternamnen på de mest framträdande spelarna i klubben från 50-talet och framåt. Detta matchställ debuterade i bortamatchen mot Southampton på nyårsafton 1994. United använde det sedan även i FA-cupmatcherna mot Sheffield United och Crystal Palace. Läs mer om Manchester Uniteds matchställ 1994/95 på unitedkits.com.