12 januari 2018

Everton 1967–1972

Säsongen 1967/68 slutade Everton på femte plats i ligan. Laget gick också till final i FA-cupen men förlorade mot West Bromwich Albion efter förlängning. Alan Ball blev lagets bäste målskytt med 20 mål. Förutom Ball bestod laget av målvakten Gordon West, ytterbackarna Tommy Wright, Ray Wilson och Sandy Brown, mittbackarna Brian Labone och John Hurst, mittfältarna Howard Kendall och Colin Harvey, yttrarna Jimmy Husband och Johnny Morrissey samt centern Joe Royle. Även mittbacken Roger Kenyon, som spelade i klubben fram till 1979, och vänsteryttern Alan Whittle gjorde debut under säsongen. Tränare var Harry Catterick som ledde laget mellan 1961 och 1973.

Nästa säsong klättrade laget till tredje plats i ligan men i FA-cupen blev det förlust mot Manchester City i semifinalen. Joe Royle gjorde 22 mål och kom trea i skytteligan. Säsongen 1969/70 blev Everton ligamästare för sjunde gången i klubbens historia efter att ha tagit 66 poäng, nio poäng mer än tvåan Leeds United. Bästa målskytt blev återigen Joe Royle, denna gång med 23 mål, två mindre än West Bromwichs skyttekung Jeff Astle.

Everton inledde säsongen 1970/71 med att besegra FA-cupvinnarna Chelsea med 2–1 i Charity Shield, men sedan började det gå sämre. I Europacupen slog Everton ut isländska Keflavik i första omgången, men åkte sedan ut på straffar mot Borussia Mönchengladbach efter att båda matcherna slutat 1–1. I FA-cupen tog sig laget till semifinal men förlorade mot lokalkonkurrenten Liverpool och i ligan blev man inte bättre än fjortonde lag. Även säsongen 1971/72 blev en besvikelse för Everton då man slutade på femtonde plats i ligan och åkte ut mot Tottenham i femte omgången av FA-cupen. I december 1971 såldes dessutom Alan Ball till Arsenal för 220 000 pund.

Hemmastället 1967–1972 bestod av blå tröjor med vit hals, vita byxor och vita strumpor – de närmaste åren före hade man haft blå strumpor. I FA-cupfinalen 1968 spelade Everton i bärnstensfärgade tröjor och blå byxor. Denna kombination användes som reservställ fram till 1971. Säsongen 1971/72 bytte man till gröna byxor. De bärnstensfärgade strumporna användes även tillsammans med den blå tröjan och de vita byxorna i bortamatcher mot lag med vita strumpor.

11 januari 2018

Derby County 1969–1971

Efter sexton år var Derby County tillbaka i högsta divisionen. Laget inledde ligaspelet hösten 1969 med elva matcher utan förlust men sedan kom man in i en formsvacka och förlorade elva av de följande nitton ligamatcherna. Derby ryckte dock upp sig och avslutade säsongen med tolv matcher utan förlust och slutade på fjärde plats i tabellen. Skotske centern John O’Hare blev lagets bäste målskytt med tretton ligamål och anfallskollegan Kevin Hector gjorde tolv ligamål. Förutom dessa två bestod laget av målvakten Les Green, ytterbackarna Ron Webster och John Robson, mittbackarna Roy McFarland och Dave Mackay, mittfältarna Alan Durban, John McGovern och Willie Carlin samt yttern Alan Hinton. Tränare var Brian Clough som kom till klubben 1967.

Sommaren 1970 deltog Derby County i försäsongsturneringen Watney Cup. Laget vann turneringen efter att ha besegrat Manchester United med 4–1 i finalen på Baseball Ground. Inför säsongen 1970/71 förstärkte man laget med skotske mittfältaren Archie Gemmill från Preston North End och i februari 1971 värvades mittbacken Colin Todd från Sunderland. I ligan föll Derby fem placeringar och slutade på nionde plats. John O’Hare gjorde återigen tretton ligamål medan Kevin Hector stod för elva och Alan Hinton tio.

Hemmastället som Derby County använde 1969–1971 bestod av vita tröjor med svarta ränder på hals och muddar, svarta byxor med en vit rand på vardera sidan och vita strumpor med två svarta ränder högst upp. Ett helrött reservställ användes åtminstone i bortamatchen mot Leeds United i oktober 1969. I bortamatchen mot Chelsea i augusti 1970 spelade Derby i röda strumpor tillsammans med den vita hemmatröjan och svarta byxor.

10 januari 2018

Crystal Palace 1969–1971

Säsongen 1969/70 var första gången Crystal Palace spelade i högsta divisionen. Laget slutade på tjugonde plats och klarade sig precis kvar. Mittbacken Mel Blyth gjorde Crystal Palaces första mål i division ett i premiären mot Manchester United, en match som slutade 2–2. Det andra målet gjordes av skotska nyförvärvet från Kilmarnock, Gerry Queen som blev lagets bäste målskytt med nio ligamål. Några av de andra viktiga spelarna i laget var målvakten John Jackson, mittbacken John McCormick, högerbacken och lagkaptenen John Sewell och mittfältaren Steve Kember. Under våren 1970 värvades också anfallaren Bobby Tambling från Chelsea. Inför säsongen 1970/71 förstärkte man laget med Alan Birchenall, också han från Chelsea. Crystal Palace klättrade ett par placeringar i tabellen och slutade på artonde plats.

Hemmatröjan 1969–1971 var vinröd- och ljusblårandig med gul hals och gula muddar. Bortastället bestod av blå tröjor med röd hals och röda muddar, röda eller vita byxor och blåvita eller helt blå strumpor.

9 januari 2018

Coventry City 1969–1972

Efter att precis ha klarat sig undan nedflyttning i klubbens två första säsonger i högsta divisionen klättrade laget i tabellen och slutade på sjätte plats säsongen 1969/70 vilket gav en plats i Mässcupen. Neil Martin blev lagets bäste målskytt med 14 mål och nyförvärvet från Ipswich, John O’Rourke, gjorde elva. Andra viktiga spelare i laget var målvakten Bill Glazier, högerbacken Mick Coop, mittbacken Jeff Blockley, mittfältaren Willie Carr och anfallaren Ernie Hunt. Inför säsongen 1970/71 förstärktes laget med ytterbacken Wilf Smith från Sheffield Wednesday och den mångsidige Geoff Strong från Liverpool. Coventry slutade tia i ligan och i Mässcupen slog man ut bulgariska Botev Plovdiv i första omgången, men åkte sedan ut mot Bayern München efter att ha förlorat första matchen med 6–1. I september 1971 värvades Ian St John från Liverpool, men trots det sjönk laget till artonde plats i tabellen.

Hemmastället bestod av ljusblå tröjor med mörkblå och vit hals och muddar, ljusblå byxor och mörkblå strumpor. Ett nytt klubbmärke bestående av en elefant och ett slott med en fotboll under introducerades 1969. Som reservställ användes en grönsvartrandig tröja med svarta byxor och strumpor.

8 januari 2018

Chelsea 1970/71

Chelsea behöll i stort sett samma lag som hade vunnit FA-cupen 1970. De enda nyförvärven var målvakten John Phillips (Aston Villa) som kom att bli reservmålvakt till Peter Bonetti och högeryttern Keith Weller (Millwall) som blev lagets bäste målskytt med tretton ligamål.

Laget inledde säsongen med förlust mot ligamästarna Everton i Charity Shield. I ligan tappade man några placeringar mot året innan och slutade på sjätte plats och i FA-cupen åkte man ut mot Manchester City i fjärde omgången. Däremot tog man sig till final i Cupvinnarcupen. På vägen besegrade man Aris Thessaloniki, CSKA Sofia, Club Brügge och Manchester City. I finalen mot Real Madrid gav Peter Osgood Chelsea ledningen i andra halvlek, men Ignacio Zoco kvitterade i sista minuten. I omspelet två dagar senare gjorde John Dempsey och Peter Osgood varsitt mål för Chelsea i första halvlek. Sebastián Fleitas reducerade en kvart från slutet men Chelsea kunde hålla undan och ta sin första europeiska cuptitel.

Hemmatröjan var likadan som tidigare men för att markera lagets seger i FA-cupen var en silhuett av pokalen med årtalet 1970 under placerad bredvid klubbmärket. Reservstället bestod som tidigare av gula tröjor, blå byxor och gula strumpor med två blå ränder högst upp. I matcherna mot Real Madrid spelade Chelsea i blå tröjor med gula nummer och gult klubbmärke, blå byxor och helgula strumpor.

7 januari 2018

Burnley 1969–1975

Burnley hade varit ett topplag i början av 60-talet men säsongen 1969/70 slutade Burnley märkligt nog på fjortonde plats i ligan för fjärde året i rad. Vänsteryttern Steve Kindon blev lagets bäste målskytt med 17 ligamål. En annan profil var mittfältaren Ralph Coates som fick göra landslagsdebut i april 1970. Nedgången fortsatte dock och 1971 åkte Burnley ur högsta divisionen. Två år senare var laget tillbaka i ettan efter att ha vunnit division två. Återkomsten blev lyckad och laget slutade på sjätte plats. Paul Fletcher, som spelade 293 ligamatcher för klubben 1971–80, blev lagets bäste målskytt med tretton mål. Nästa säsong, 1974/75, slutade laget på tionde plats med walesiske landslagsyttern Leighton James som bäste målskytt med sexton mål. Några andra av lagets profiler under dessa år var målvakten Alan Stevenson (438 ligamatcher 1972–83), mittbacken Colin Waldron (308 ligamatcher 1967–76) och Peter Noble som kunde spela både back, mittfältare och anfallare (243 ligamatcher 1973–80).

Tröjorna som Burnley använde 1969–75 var helt vinröda med blå hals och muddar – tidigare hade ärmarna varit blå. Man ersatte också Burnleys stadsvapen på ena bröstet med bokstäverna ”BFC”. Den vita bortatröjan hade stadsvapnet fram till 1970, men sedan bytte man till klubbens initialer även där. I bortamatcher mot lag med vita strumpor använde Burnley antingen vinröda eller blå strumpor.

6 januari 2018

Blackpool 1970/71

Efter tre år var Blackpool tillbaka i division ett, men återkomsten blev inte särskilt lyckad. Laget lyckades bara vinna fyra ligamatcher och kom på sista plats. Det skulle dröja ända till 2010 innan Blackpool var tillbaka i högsta divisionen. En ljuspunkt var dock segern i Anglo-italienska cupen som spelades i maj och juni 1971. Finalen spelades mot Bologna på Stadio Comunale (sedermera Stadio Renato Dall’Ara) i Bologna. Hemmalaget tog ledningen i första halvlek, men John Craven kvitterade och Mickey Burns gjorde segermålet i förlängningen.

Tränaren Les Shannon avgick under säsongen. Jimmy Meadows tog tillfälligt över innan Bob Stokoe ersatte permanent. Lagets bäste målskytt blev Mickey Burns med tio mål. Efter säsongen avslutade högerbacken Jimmy Armfield karriären efter 569 ligamatcher på sjutton säsonger i Blackpool.

Hemmatröjan var som vanligt mandarinfärgad, men till skillnad mot tidigare år var även halsen och muddarna i denna färg (tidigare hade de varit vita). Reservstället bestod av vita tröjor, mandarinfärgade byxor och vita strumpor. Denna kombination användes bland annat mot Bologna i finalen av Anglo-italienska cupen.

5 januari 2018

Arsenal 1969–1977

1969 gjorde Charlie George och Ray Kennedy ligadebut för Arsenal vid 18 års ålder. I laget fanns sedan tidigare målvakten Bob Wilson, ytterbackarna Peter Storey och Bob McNab, mittbackarna Frank McLintock och Peter Simpson, mittfältarna George Graham och Jon Sammels, anfallaren John Radford och yttern George Armstrong. Tränare var Bertie Mee som ledde laget mellan 1966 och 1976.

I ligan kom Arsenal bara på tolfte plats 1969/70, men istället tog man sin första europeiska cuptitel när man besegrade Anderlecht i finalen av Mässcupen (föregångaren till UEFA-cupen). Nästa säsong, 1970/71, skolades Peter Storey om till mittfältare och Pat Rice tog en ordinarie plats som högerback. Arsenal slogs med Leeds United om ligatiteln och kampen avgjordes inte förrän i sista omgången. Arsenal besegrade lokalkonkurrenten Tottenham Hotspur efter ett sent mål av Ray Kennedy och tog sin första ligatitel på arton år. Laget hade också tagit sig till final i FA-cupen och fem dagar senare, den åttonde maj 1971, mötte man Liverpool på Wembley. Det var mållöst efter nittio minuter och i förlängningen tog Liverpool ledningen genom Steve Heighway, men Eddie Kelly kvitterade och med tio minuter kvar gjorde Charlie George segermålet, ett skott från tjugo meter. Arsenal blev därmed andra klubb på 1900-talet att vinna ”dubbeln” – Tottenham hade gjort samma sak tio år tidigare.

I december 1971 värvades Alan Ball från Everton för den brittiska rekordsumman 220 000 pund. Laget kunde trots det inte försvara ligatiteln utan slutade på femte plats, men man gick ännu en gång till final i FA-cupen. Den här gången blev det dock förlust med 0–1 mot Leeds. I Europacupen slog Arsenal ut norska Strømsgodset och schweiziska Grasshoppers men åkte sedan ut mot blivande mästarna Ajax. 1973 kom Arsenal på andra plats i ligan, men sedan började det gå sämre. Under de tre följande säsongerna slutade laget på tionde, sextonde och sjuttonde plats. Bertie Mee avgick 1976 och ersattes av Terry Neill som under sin första säsong 1976/77 ledde laget till en åttondeplats i ligan. I takt med att guldlaget från 1971 splittrades etablerade sig flera unga spelare i laget i mitten av 70-talet. Bland de nya spelarna fanns mittbacken David O’Leary, mittfältarna Liam Brady och Graham Rix samt anfallaren Frank Stapleton. 1976 värvade man dessutom centern Malcolm Macdonald från Newcastle och mittfältaren Alan Hudson från Stoke. Macdonald, som hade värvats för den ovanliga summan 333 333 pund och 34 pence, gjorde 25 mål och blev skyttekung under sin första säsong i Arsenal.

Hemmatröjan på 70-talet var samma som tidigare, men från och med 1969 var strumporna röda med en vit rand. Som reservställ användes i första hand gula tröjor, blå byxor och gula strumpor. De långärmade tröjorna var helt gula medan de kortärmade hade blå hals och muddar. Säsongen 1976/77 användes helt gula strumpor utan blå rand.

I FA-cupmatchen mot Blackpool i januari 1970 spelade Arsenal i helvitt. Matchen slutade 1–1 och i omspelet hade Arsenal återigen vita tröjor, men byxorna var blå och strumporna röda. Den vita tröjan användes även i bortamatchen mot Luton Town i mars 1975 och då tillsammans med vita byxor och röda strumpor. Mörkblå tröjor hade förbjudits 1968 då de ansågs vara för lika domarnas svarta tröjor, men i november 1970 gjorde Arsenals marinblå tröja comeback i ligamatchen borta mot Blackpool. Arsenal hade ansökt om dispens att använda dessa tröjor då både deras ordinarie rödvita och de gula bortatröjorna krockade med Blackpools mandarinfärgade tröjor.

I FA-cupfinalen 1971 spelade Arsenal i gula tröjor. Ovanför kanonen på ena bröstet återfanns en silhuett av FA-cuppokalen och under kanonen årtalet 1971. I 1972 års FA-cupfinal spelade Arsenal i sina ordinarie rödvita tröjor. FA-cupen fyllde 100 år och för att markera detta återfanns årtalen 1872 och 1972 på varsin sida om FA-cupsilhuetten på bröstet.

31 december 2017

Inter 1986–1988

Efter att ha tagit sex ligatitlar på tio år med Juventus tog Giovanni Trapattoni över som tränare i Inter säsongen 1986/87. Nya spelare i laget var argentinske liberon Daniel Passarella (Fiorentina), mittfältarna Gianfranco Matteoli (Sampdoria) och Adriano Piraccini (Bari) samt anfallaren Oliviero Garlini (Lazio). Inter slutade på tredje plats i ligan, en poäng efter Juventus och fyra efter mästarna Napoli. Alessandro Altobelli gjorde elva mål och kom trea i skytteligan. I UEFA-cupen slog Inter ut AEK Aten, Legia Warszawa och Dukla Prag. I kvartsfinalen mötte man IFK Göteborg och efter 0–0 på Ullevi tog Inter ledningen i returen genom ett självmål av Stig Fredriksson, men drygt tio minuter före slutet kvitterade Stefan Pettersson. Inter var därmed utslaget och IFK Göteborg vann så småningom hela turneringen.

Efter säsongen lämnade Marco Tardelli och Karl-Heinz Rummenigge laget för varsin schweizisk klubb, Sankt Gallen respektive Servette. Även målvakten Walter Zenga och anfallaren Alessandro Altobelli ryktades vara på väg bort från klubben, men Inter valde att inte sälja dem. Istället förstärkte man laget med ytterbacken Salvatore Nobile (Lecce), belgiske mittfältaren Enzo Szifo (Anderlecht) och anfallaren Aldo Serena (Juventus). Laget tappade ett par placeringar i ligan och slutade på femte plats. Altobelli gjorde nio ligamål under sin elfte och sista säsong i Inter. Efter 317 ligamatcher och 128 mål gick han sommaren 1988 över till Juventus. I italienska cupen gick Inter till semifinal men förlorade mot Sampdoria. I UEFA-cupen slog Inter ut turkiska Beşiktaş och finska TPS Åbo, men åkte sedan ut mot spanska Espanyol.

Under åren 1986–1988 tillverkades Inters tröjor av Le Coq Sportif. Sedan 1982 var lagets sponsor Misura. Säsongen 1986/87 användes den vita reservtröjan i bortamatcherna mot Atalanta, Brescia, Como, Empoli, Fiorentina, Napoli, Sampdoria och Verona. Oftast användes svarta byxor och strumpor, men mot Empoli och Napoli spelade Inter i vita strumpor. 1987/88 användes den vita tröjan med svarta byxor och strumpor borta mot Como, Empoli, Verona, Pisa, Napoli, Fiorentina och Sampdoria.

30 december 2017

Juventus 1989/90

Efter att Antonio Cabrini lämnat laget fick mittbacken Sergio Brio ansvaret som lagkapten under sin tolfte och sista säsong i Juventus. Försvaret förstärktes med Dario Bonetti från Verona och till mittfältet värvades Sergej Alejnikov från Dinamo Minsk, lagkamrat med Alexander Zavarov i det sovjetiska landslaget. Anfallet gjordes om då både Michael Laudrup och Alessandro Altobelli lämnade laget för Barcelona respektive Brescia. In kom istället två spelare från Serie B: Salvatore Schillaci från Messina och Pierluigi Casiraghi från Monza. Schillaci gjorde femton ligamål och tog en plats i Italiens VM-trupp 1990.

Säsongen fick en tragisk inledning då andretränaren Gaetano Scirea omkom i en bilolycka i Polen där han befann sig för att studera Juventus kommande motståndare i UEFA-cupen, Górnik Zabrze. I ligan hade Juventus en ojämn säsong som gjorde att laget inte kunde utmana om ligatiteln och i februari avgick klubbpresidenten Giampiero Boniperti. Juventus slutade så småningom på fjärde plats, sju poäng efter mästarna Napoli. I cuperna gick det däremot bättre. Laget tog sig till final i italienska cupen efter att ha besegrat Roma i semifinalen. I finalen mötte man Milan och efter en mållös första match i Turin kunde Roberto Galia göra matchens enda mål i returen i Milano. Juventus tog därmed sin åttonde italienska cuptitel. Juventus tog sig även till final i UEFA-cupen. Under hösten hade laget vunnit samtliga matcher i de tre första omgångarna mot Górnik Zabrze, Paris Saint-Germain och Karl-Marx-Stadt. Första och enda förlusten kom i vårens kvartsfinalretur hemma mot Hamburg (1–2), men tack vare att man hade vunnit med 2–0 i första matchen tog man sig ändå vidare till semifinal. Där mötte man ännu ett västtyskt lag, FC Köln, och efter seger med 3–2 hemma och 0–0 i returen var Juventus klart för final. Det blev en helitaliensk final mot Fiorentina och första matchen spelades på Stadio Comunale i Turin. Ett tidigt mål av Galia och två mål i andra halvlek av Casiraghi och De Agostini gav Juventus en 3–1-ledning inför returen. Fiorentinas hemmaarena höll på att renoveras inför VM 1990 och matchen spelades därför i Avellino. Det blev 0–0 och Juventus tog därmed sin andra UEFA-cuptitel i historien.

Hemmatröjan hade använts redan i början av föregående säsong, men nu valde Juventus att använda den permanent. Enda skillnaden var att Upim var klubbens nya sponsor. Den gula bortatröjan var också ny och användes i bortamatcherna mot Ascoli, Cesena och Udinese i ligan samt borta mot Paris Saint-Germain, Hamburg och Köln i UEFA-cupen.