Etikett: 1968/69

5 mars 2018

Queens Park Rangers 1964–1974

I mitten av 60-talet var Queens Park Rangers ett mittenlag i division tre, men 1966 kom man på tredje plats och 1967 vann man serien i överlägsen stil efter att ha gjort 103 mål på de 46 ligamatcherna. Rodney Marsh var lagets bäste målskytt och blev skyttekung i division tre med 30 mål. Samma säsong vann man även Ligacupen efter att i andra halvlek av finalen mot West Bromwich Albion ha vänt ett 0–2-underläge till seger med 3–2. Målen gjordes av Roger Morgan, Rodney Marsh och Mark Lazarus.

QPR tog sig direkt upp i division ett efter att ha kommit på andra plats i tvåan 1967/68. Sejouren i ettan blev bara ettårig och laget åkte ner i tvåan igen efter att ha slutat sist i tabellen. 1973 slutade QPR på andra plats och gick åter upp i ettan. Don Givens gjorde 23 mål och blev skyttekung i division två.

Andra försöket i högsta serien gick betydligt bättre. QPR slutade på åttonde plats och gick även till kvartsfinal i FA-cupen men förlorade mot Leicester City. Stan Bowles var lagets bäste målskytt med nitton ligamål och Don Givens gjorde tio. Andra viktiga spelare i laget var målvakten Phil Parkes, mittbacken Frank McLintock och mittfältarna Gerry Francis och Terry Venables.

Hemmatröjan bestod av blå och vita ränder på tvären. Byxorna och strumporna var vita. Ibland var numren placerade på en vit ruta och ibland inte. I Ligacupfinalen 1967 spelade QPR i ett helt vitt ställ. Under 1973/74 användes en röd bortatröja med vita byxor och röda strumpor. I bortamatchen mot Coventry City spelade man i gula tröjor och blå byxor.

25 januari 2018

West Ham United 1966–1975

West Hams bästa ligaplaceringar under perioden 1966–1975 var sjätteplatsen 1972/73 och åttondeplatsen 1968/69. Sämsta säsongen var 1970/71 då man kom på tjugonde plats. I FA-cupen nådde man femte omgången 1968, 1969 och 1972. 1975 vann West Ham FA-cupen för andra gången (första gången var 1964) efter att ha besegrat Fulham med 2–0 i finalen. Båda målen gjordes av Alan Taylor i andra halvlek. I Ligacupen tog sig West Ham som längst till semifinal 1967 och 1972.

I laget fanns tre spelare som var med om att ta VM-guld 1966: mittbacken och lagkaptenen Bobby Moore, mittfältaren Martin Peters och anfallaren Geoff Hurst. Bobby Moore spelade 544 ligamatcher för West Ham 1958–1974 innan han gick över till Fulham där han var med om att förlora FA-cupfinalen mot sitt gamla lag. Martin Peters spelade 302 ligamatcher för klubben innan han i mars 1970 såldes till Tottenham för den brittiska rekordsumman 200 000 pund. Som en del i affären gick Jimmy Greaves över till West Ham. Geoff Hurst gjorde 180 mål på 411 ligamatcher innan han såldes till Stoke City 1972.

1967 gjorde vänsterbacken Frank Lampard och mittfältaren Trevor Brooking debut för West Ham. Båda kom att spela över 500 ligamatcher för klubben fram till mitten av 80-talet. Samma år värvades målvakten Bobby Ferguson från Kilmarnock och försvararen Billy Bonds från Charlton Athletic. Ferguson spelade 240 ligamatcher fram till 1980 medan Bonds är innehavare av klubbrekordet på 663 ligamatcher 1967–1988. 1970 värvades försvararen Tommy Taylor (340 ligamatcher 1970–1979) från Leyton Orient och anfallaren Bryan ”Pop” Robson från Newcastle. Robson gjorde 94 mål på 227 ligamatcher för West Ham 1970–74 och 1976–79. Han blev även skyttekung 1972/73 med 28 mål. Tränare var Ron Greenwood som ledde laget mellan 1961 och 1974. John Lyall tog över som tränare 1974 och kom att inneha posten fram till 1989.

Hemmatröjan var densamma som hade använts sedan början av 60-talet, men 1966 tog man bort klubbmärket. Byxorna och strumporna var vita men i matcher mot lag med vita strumpor användes ljusblå eller vinröda strumpor. Bortastället var ljusblått med två vinröda tvärränder på tröjan.

23 januari 2018

Tottenham Hotspur 1967–1975

Tottenham slutade på sjunde plats i ligan 1967/68. I Cupvinnarcupen slog man ut Hajduk Split i första omgången men åkte sedan ut mot franska Lyon. Laget bestod av målvakten Pat Jennings, ytterbackarna Joe Kinnear och Cyril Knowles, mittbackarna Mike England och Dave Mackay, mittfältarna Alan Mullery och Terry Venables, yttrarna Jimmy Robertson och Cliff Jones samt centrarna Jimmy Greaves och Alan Gilzean. Under andra hälften av säsongen tog Martin Chivers en plats i anfallet bredvid Greaves. Tränare var Bill Nicholson som ledde laget mellan 1958 och 1974.

Sommaren 1968 lämnade Dave Mackay Tottenham efter nio år och gick över till Derby County. Istället tog Phil Beal plats i mittförsvaret. Säsongen slutade med en sjätteplats i ligan och i Ligacupen gick man till semifinal men förlorade mot Arsenal. Jimmy Greaves gjorde 27 ligamål och blev skyttekung för sjätte och sista gången. 1969/70 föll laget till elfte plats i ligan. I september gjorde 17-årige mittfältaren Steve Perryman debut för Tottenham – totalt kom han att spela 866 matcher för klubben fram till 1986. I mars värvades dessutom West Hams landslagsmittfältare Martin Peters för den brittiska rekordsumman 200 000 pund. Som en del i affären gick Jimmy Greaves över till West Ham.

Säsongen 1970/71 förbättrade man sig och kom trea i ligan och kvalificerade sig för UEFA-cupen. Tottenham vann dessutom Ligacupen för första gången efter finalseger med 2–0 över Aston Villa. Tvåmålsskytten Martin Chivers var nu lagets bäste målskytt och gjorde totalt 34 mål under säsongen. Nästa säsong tog sig Tottenham till final i den första upplagan av UEFA-cupen. Där mötte man Wolverhampton Wanderers i ett helengelskt dubbelmöte. I första matchen på Molineux gjorde Chivers två mål och gav Tottenham en 2–1-ledning inför returen som slutade 1–1 vilket räckte till seger med sammanlagt 3–2. Martin Chivers gjorde sin målmässigt bästa säsong med totalt 44 mål. Ny i laget var yttern Ralph Coates från Burnley.

1972/73 gick Tottenham till semifinal i UEFA-cupen men föll mot blivande mästarna Liverpool efter sammanlagt 2–2 och färre gjorda bortamål. Däremot tog man sin andra seger i Ligacupen efter att ha besegrat Norwich City med 1–0 (mål av inhopparen Ralph Coates) i finalen. Segern kvalificerade laget för spel i UEFA-cupen 1973/74. Tottenham tog sig återigen till final men föll mot Feyenoord efter 2–2 hemma och 0–2 borta. I ligan började det dock gå sämre. En elfteplats 1974 följdes upp av en nittondeplats 1975, bara en poäng från nedflyttning. Under säsongen avgick tränaren Bill Nicholson och ersattes av Terry Neill.

Hemmastället bestod av vita tröjor, marinblå byxor och vita strumpor. 1967 togs skölden från klubbmärket bort. Istället stod nu den berömda tuppen på en fotboll. Bortastället bestod från början av marinblå tröjor, vita byxor och marinblå strumpor, men i slutet av 60-talet förbjöds marinblå tröjor då de var svåra att skilja från domarnas svarta tröjor. Därför introducerades en gul bortatröja med vita muddar och nummer som användes tillsammans med vita eller mörkblå byxor samt gula strumpor. 1971 bytte man till en helgul tröja med mörkblå nummer.

I bortamatchen mot Lyon i Cupvinnarcupen hösten 1967 spelade Tottenham i gula byxor och blågula strumpor tillsammans med den marinblå bortatröjan. I flera UEFA-cupmatcher i början av 70-talet spelade Tottenham i helvitt. Även i Ligacupfinalen 1973 spelade man i helvitt, men byxorna hade då en mörkblå rand på sidorna samt Umbro-loggan placerad på ena byxbenet. Under klubbmärket på tröjan återfanns texten ”F.L. Cup / Wembley 1973”. I Ligacupfinalen 1971 användes blå byxor och gula strumpor tillsammans med den vita tröjan.

22 januari 2018

Stoke City 1968–1973

Inför säsongen 1968/69 värvade Stoke skotske centern David Herd från Manchester United. Högerbacken Jackie Marsh, som kom att spela 355 ligamatcher för klubben fram till 1979, tog också en ordinarie plats i laget denna säsong. Andra viktiga spelare i laget var engelske landslagsmålvakten Gordon Banks, försvararna Eric Skeels (innehavare av klubbrekordet på 507 ligamatcher 1959–1976) och Alan Bloor (388 ligamatcher 1960–1978), mittfältaren George Eastham (tidigare engelsk landslagsman som var med i VM 1966), yttern Terry Conroy (271 ligamatcher 1967–1979) och anfallaren Peter Dobing (307 ligamatcher 1963–1973). I ligan slutade laget på nittonde plats, tre poäng från nedflyttning, och i FA-cupen åkte man ut mot Chelsea i femte omgången.

1969 förstärktes laget med anfallarna John Ritchie (Sheffield Wednesday) och Jimmy Greenhoff (Leeds United). Mittbacken Denis Smith (407 ligamatcher för Stoke 1968–1982) och vänsterbacken Mike Pejic (274 ligamatcher 1968–1976) etablerade sig nu i startelvan. Stoke slutade på sjätte plats i ligan, deras högsta placering på 22 år. Nästa säsong, 1970/71, sjönk laget till trettonde plats i ligan, men i FA-cupen tog man sig till semifinal mot Arsenal. Stoke tappade en 2–0-ledning till 2–2 och i omspelet vann Londonlaget med 2–0. Även 1972 tog sig Stoke till semifinal i FA-cupen och återigen mötte man Arsenal. Matchen slutade 1–1 och Arsenal vann omspelet med 2–1. Däremot tog sig Stoke till final i Ligacupen efter två omspelsmatcher mot West Ham i semifinalen. I finalen mot Chelsea gav Terry Conry Stoke en tidig ledning, men Peter Osgood kvitterade precis före paus. I 73:e minuten gjorde George Eastham segermålet för Stoke som därmed tog sin första titel någonsin.

Inför säsongen 1972/73 värvades 1966 års VM-hjälte Geoff Hurst från West Ham. I oktober förlorade Gordon Banks synen på ena ögat efter en bilolycka och tvingades avsluta karriären. En månad tidigare hade Stoke spelat sina första matcher i UEFA-cupen. Det blev seger med 3–1 hemma mot Kaiserslautern men i returen föll man med 4–0. I ligan slutade Stoke på femtonde plats, två placeringar bättre än året innan.

Hemmastället bestod av rödvitrandiga tröjor, vita byxor och vita strumpor. Bortastället bestod av vita tröjor, svarta byxor och vita strumpor. I Ligacupfinalen 1972 var klubbmärket placerat på ena bröstet.

21 januari 2018

Southampton 1967–1972

Southampton slutade på sextonde plats i ligan 1967/68. Ron Davies gjorde 28 mål och blev skyttekung för andra året i rad. Martin Chivers hann göra tretton ligamål innan han i januari såldes till Tottenham. Samtidigt tog 20-årige Mick Channon en plats i anfallet. I laget fanns också högeryttern Terry Paine som spelade över 800 matcher för klubben mellan 1957 och 1974.

Säsongen 1968/69 klättrade Southampton till sjunde plats i tabellen och kvalificerade sig för Mässcupen. Där slog man ut norska Rosenborg i första omgången och sedan portugisiska Vitória Guimarães, men i tredje omgången åkte man ut mot Newcastle. I ligan slutade Southampton först på nittonde plats, tre poäng från nedflyttning, men 1970/71 gjorde man återigen en bra säsong. Laget kom på sjunde plats i ligan och kvalificerade sig för den nystartade UEFA-cupen. Det blev dock förlust mot Athletic Bilbao redan i första omgången och i ligan slutade man precis som två år tidigare på nittonde plats.

Hemmastället bestod av rödvitrandiga tröjor, svarta byxor och röda strumpor med en vit rand. Den långärmade varianten hade rund hals medan den kortärmade hade V-hals. Fram till 1970 var numren placerade på en vit tonplatta men denna togs sedan bort. Bortastället bestod av guldgula tröjor och strumpor samt svarta byxor.

18 januari 2018

Manchester United 1963–1971

Efter förra säsongens nittondeplats förbättrade sig Manchester United rejält och slutade på andra plats i ligan 1963/64. Laget gick också till semifinal i FA-cupen men förlorade mot West Ham. I Cupvinnarcupen slog United ut Willem II och Tottenham Hotspur men förlorade sedan mot Sporting Lissabon i kvartsfinalen. Under säsongen spelade 17-årige nordirländske yttern George Best sin första ligamatch för Manchester United. Även David Sadler spelade sina första ligamatcher denna säsong. Denis Law gjorde 30 ligamål och David Herd var lagets näst bäste målskytt med 20 ligamål. 1965 tog Manchester United sin sjätte ligatitel. Laget tog lika många poäng som Leeds United men blev mästare tack vare bättre målkvot. I FA-cupen tog man sig till semifinal men förlorade mot Leeds efter omspel och även i Mässcupen gick man till semifinal men föll mot ungerska Ferencváros. Fyra spelare – Shay Brennan, John Connelly,, Tony Dunne och Bill Foulkes – spelade samtliga 42 ligamatcher medan George Best, Bobby Charlton och Nobby Stiles bara missade en ligamatch. Övriga ordinarie spelare var Pat Crerand, David Herd, Denis Law och målvakten Pat Dunne. Denis Law tog för övrigt emot Guldbollen som Årets spelare i Europa 1964. Tränare var Matt Busby som ledde laget mellan 1945 och 1969.

1965/66 slutade United på fjärde plats i ligan och i både FA-cupen och Europacupen gick laget till semifinal men förlorade mot Everton respektive Partizan Belgrad. Bobby Charlton blev utsedd till Årets spelare i England och senare under året blev han även framröstad som Årets spelare i Europa 1966. Nästa säsong, 1966/67, blev United återigen ligamästare. Laget inledde med fyra förluster på de tio första matcherna men spelade sedan upp sig. Efter förlusten mot Sheffield United på annandag jul förblev laget obesegrat under de resterande tjugo ligamatcherna och slutade fyra poäng före tvåan Nottingham Forest. Ny i laget var målvakten Alex Stepney som hade värvats från Chelsea. Även backen Bobby Noble tog en ordinarie plats men en bilolycka under våren gjorde att han aldrig riktigt kom tillbaka och tre år senare avslutade han karriären.

Säsongen 1967/68 tog ytterbacken Francis Burns och anfallaren Brian Kidd plats i laget på bekostnad av Shay Brennan och David Herd. Laget kunde dock inte försvara ligatiteln utan slutade på andra plats, två poäng bakom lokalkonkurrenten Manchester City. Manchester United lyckades också vinna Europacupen för första gången, tio år efter flygolyckan i München. Efter att ha slagit ut Real Madrid i semifinalen mötte man Benfica i finalen på Wembley. Bobby Charlton gav United ledningen i andra halvlek men Graça kvitterade drygt tio minuter från slutet. United avgjorde genom att göra tre mål under de nio första minuterna av förlängningen. Målskyttar var George Best, Brian Kidd och Bobby Charlton.

George Best blev utsedd till Årets spelare i Europa 1968 men efter Europacupsegern började det gå sämre för Manchester United. Under hösten mötte man Estudiantes från Buenos Aires i Interkontinentalcupen. United föll med uddamålet i första matchen på bortaplan och i returen hemma på Old Trafford fick man bara oavgjort. Matcherna kännetecknades av hårt spel med utvisningar på Stiles och Best samt Estudiantes Medina som följd. I ligan blev United inte bättre än elva och i Europacupen föll man mot Milan i semifinalen. Bland de nya i laget denna säsong fanns mittbacken Steve James, mittfältaren Carlo Sartori och högeryttern Willie Morgan. Efter säsongen avgick tränaren Matt Busby och ersattes av Wilf McGuinness. Både 1969/70 och 1970/71 slutade United på åttonde plats i ligan och de svaga resultaten gjorde att McGuinness fick lämna klubben i slutet av december 1970. Matt Busby återvände och ledde laget under återstoden av säsongen.

Hemmastället bestod av röd tröja med vit hals och vita muddar, vita byxor och röda strumpor. Oftast användes långärmade tröjor men i början och slutet av säsongerna förekom även kortärmade tröjor. Bortatröjan var vit med röd hals och röda muddar men från och med 1965 fanns även en helvit tröja. Dessa användes tillsammans med vita byxor och antingen vita eller röda strumpor. 1964 introducerades en blå tröja som användes i bortamatcher mot lag med rödvita tröjor, bland annat Stoke och Southampton. Denna tröja användes från början tillsammans med vita byxor och vita strumpor, men från och med 1967 användes blå strumpor. I Europacupfinalen 1968 spelade United i helblått och på tröjan återfanns Manchesters stadsvapen med bokstäverna ”E.C.F.” över och ”Wembley 1968” under. Även i bortamatchen mot Estudiantes spelade United i helblått men då utan någon logga på tröjan.

16 januari 2018

Liverpool 1968–1973

Säsongen 1968/69 kämpade Liverpool med Leeds United om ligatiteln, men Leeds visade sig starkare och Liverpool kom tvåa, sex poäng efter. Både i FA-cupen och Ligacupen åkte Liverpool ut mot blivande finalisterna Leicester City respektive Arsenal och i Mässcupen förlorade man på slantsingling mot Athletic Bilbao i första omgången efter att lagen vunnit varsin match med 2–1. Lagets startelva utgjordes oftast av följande spelare: målvakten Tommy Lawrence, ytterbackarna Chris Lawler och Geoff Strong, mittbackarna Tommy Smith och Ron Yeats, mittfältarna Emlyn Hughes och Ian St John, yttrarna Ian Callaghan och Peter Thompson samt centrarna Alun Evans och Roger Hunt. Evans hade värvats från Wolverhampton i september 1968 och under våren 1969 förstärkte man laget med vänsterbacken Alec Lindsay (Bury) och mittbacken Larry Lloyd (Bristol Rovers). Tränaren Bill Shankly hade kommit till klubben redan 1959 och kom att stanna till 1974.

I december 1969 lämnade Roger Hunt Liverpool för Bolton Wanderers efter att ha gjort 285 mål för klubben under tio år. Anfallaren Bobby Graham gjorde sin enda säsong som ordinarie i Liverpool och blev lagets bäste målskytt med totalt 21 mål. I ligan slutade Liverpool på femte plats både 1969/70 och 1970/71. 1970 åkte man ut mot division två-laget Watford i FA-cupens kvartsfinal men året efter tog man sig till final mot Arsenal. Trots Steve Heighways ledningsmål i förlängningen kunde Arsenal vända och vinna med 2–1. Samma säsong tog sig Liverpool till semifinal i Mässcupen men förlorade mot Leeds. Nya i laget 1970/71 var yttern Steve Heighway och centern John Toshack. Dessutom tog Ray Clemence över som ordinarie målvakt.

I maj 1971 värvades Kevin Keegan från Scunthorpe. Keegan kom att bilda ett av ligans bästa anfallspar tillsammans med John Toshack under de närmaste åren. En annan som gjorde debut under säsongen var mittbacken Phil Thompson som kom att tillhöra klubben fram till 1985. Efter en jämn kamp om ligatiteln 1971/72 slutade Liverpool på tredje plats, bara en poäng efter mästarna Derby County. Tack vare att Arsenal hade vunnit dubbeln och deltog i Europacupen fick Liverpool en plats i Cupvinnarcupen, men efter att ha slagit ut schweiziska Servette åkte man ut mot Bayern München i andra omgången.

Efter sju år blev Liverpool 1973 återigen ligamästare. Laget ledde serien under större delen av säsongen och slutade tre poäng före Arsenal. Laget deltog också i UEFA-cupen och under hösten slog man ut Eintracht Frankfurt, AEK Aten och Dynamo Berlin. I vårens kvartsfinaler besegrade man ännu ett östtyskt lag, Dynamo Dresden, och i semifinalen slog man ut Tottenham tack vare fler gjorda bortamål. I finalen mötte man Borussia Mönchengladbach och första mötet på Anfield slutade med en 3–0-seger för hemmalaget efter två mål av Kevin Keegan och ett av Larry Lloyd. I returen på Bökelbergstadion gjorde Jupp Heynckes två mål för tyskarna i första halvlek, men Liverpool kunde hålla ut och vinna med sammanlagt 3–2 och ta sin första europeiska cuptitel.

Hemmatröjan 1968–1973 var röd med vit hals och vita muddar medan färgerna på bortatröjan var de omvända. Från och med 1968 var klubbmärket placerat direkt på tröjan – tidigare hade det varit placerat i en oval på ena bröstet. Den vita bortatröjan användes tillsammans med antingen svarta eller vita byxor och vita eller röda strumpor.

15 januari 2018

Leeds United 1964–1971

Efter seriesegern i division två 1964 var Leeds tillbaka i högsta divisionen. Laget var nära att ta hem ligatiteln men fick till sist ge sig i kampen mot Manchester United som slutade på samma poäng som Leeds men med bättre målkvot. I FA-cupen tog man sig till final men förlorade mot Liverpool efter förlängning. Leeds gjorde därmed sin dittills bästa säsong och lagkaptenen och mittfältaren Bobby Collins fick priset som Årets fotbollsspelare i England. I övrigt bestod laget av målvakten Gary Sprake, ytterbackarna Paul Reaney och Willie Bell, mittbackarna Jackie Charlton och Norman Hunter, mittfältarna Billy Bremner och Johnny Giles, vänsteryttern Albert Johanneson samt centrarna Jim Storrie och Alan Peacock. I truppen fanns också vänsterbacken Terry Cooper, högeryttern Peter Lorimer och allroundspelaren Paul Madeley som senare kom att få viktiga roller i laget. Tränare var Don Revie som ledde laget mellan 1961 och 1974.

Även säsongen 1965/66 slutade Leeds på andra plats i ligan, denna gång sex poäng efter Liverpool. Laget var också med i Mässcupen där man tog sig till semifinal. Där blev det dock förlust mot spanska Real Zaragoza efter omspel. Bland årets debutanter fanns målvakten David Harvey, mittfältarna Mick Bates och Terry Hibbitt, vänsteryttern Eddie Gray samt högeryttern Mike O’Grady som värvades från Huddersfield. Peter Lorimer tog en ordinarie plats i laget och blev bäste målskytt med totalt nitton mål. Säsongerna 1966/67 och 1967/68 slutade båda med en fjärdeplats i ligan för Leeds. 1967 tog man sig till final i Mässcupen men förlorade mot Dinamo Zagreb. Ett år senare lyckades man äntligen vinna turneringen efter att ha besegrat ungerska Ferencváros i finalen. Våren 1968 tog man också hem segern i Ligacupen efter att Terry Cooper gjort matchens enda mål i finalen mot Arsenal. Nya i laget var mittfältaren Terry Yorath samt centern Mick Jones som värvades från Sheffield United.

Säsongen 1968/69 tog Leeds sin första ligatitel efter att ha tagit 67 poäng, sex poäng mer än tvåan Liverpool. Laget var obesegrat på hemmaplan och förlorade bara två bortamatcher, mot Burnley och Manchester City. I Mässcupen åkte Leeds ut mot ungerska Újpest i kvartsfinalen. Leeds kunde inte försvara ligatiteln 1969/70 utan slutade på andra plats, nio poäng efter Everton. Även i FA-cupen fick Leeds nöja sig med andra plats. Finalen mot Chelsea slutade 2–2 och i omspelet vann Londonlaget med 2–1 efter förlängning. I Europacupens första omgång slog Leeds norska Lyn med hela 10–0 och i returen i Oslo blev det 6–0. Sedan besegrade Leeds Ferencváros och Standard Liège innan det tog stopp i semifinalen mot Celtic. Leeds förlorade med 0–1 hemma och returen som Celtic vann med 2–1 spelades på Hampden Park inför 136 505 åskådare – den högsta publiksiffran någonsin i en europeisk cupmatch. Billy Bremner blev utsedd till Årets spelare i England och bland nyförvärven fanns anfallaren Allan Clarke från Leicester City som tillsammans med Mick Jones blev lagets bäste målskytt med totalt 26 mål. Säsongen 1970/71 slogs Leeds med Arsenal om ligatiteln, men Arsenal drog längsta strået och Leeds slutade återigen på andra plats. I FA-cupens femte omgång förlorade Leeds sensationellt mot division fyra-laget Colchester United. Däremot vann man Mässcupen för andra gången efter finalseger över Juventus. Första matchen i Turin slutade 2–2 och returen i Leeds slutade 1–1 – Leeds vann därmed tack vare fler gjorda bortamål. Ny i spelartruppen denna säsong var skotske centern Joe Jordan från Greenock Morton.

Hemmatröjan 1964–1971 var helt vit med en blå uggla i en cirkel på ena bröstet. I första finalmatchen av Mässcupen 1967 (borta mot Dinamo Zagreb) spelade Leeds i kortärmade tröjor med V-hals. Strumporna hade en gul och en blå rand högst upp. I returmötet spelade Leeds i sina vanliga långärmade tröjor. I Ligacupfinalen 1968 hade tröjorna ett guldfärgat klubbmärke. I 1968 års final av Mässcupen, hemma mot Ferencváros, spelade Leeds i blå tröjor och bärnstensfärgade byxor och strumpor (i returen i Budapest spelade man i sitt ordinarie vita matchställ). I FA-cupfinalen mot Chelsea 1970 användes röda strumpor tillsammans med de vita tröjorna och byxorna (i omspelet spelade Leeds i helvitt). I första finalmatchen borta mot Juventus i Mässcupen 1971 spelade Leeds i röda tröjor, vita byxor och röda strumpor. I returmötet på hemmaplan spelade Leeds i kortärmade tröjor med bokstäverna ”LUFC” istället för ugglan.

12 januari 2018

Everton 1967–1972

Säsongen 1967/68 slutade Everton på femte plats i ligan. Laget gick också till final i FA-cupen men förlorade mot West Bromwich Albion efter förlängning. Alan Ball blev lagets bäste målskytt med 20 mål. Förutom Ball bestod laget av målvakten Gordon West, ytterbackarna Tommy Wright, Ray Wilson och Sandy Brown, mittbackarna Brian Labone och John Hurst, mittfältarna Howard Kendall och Colin Harvey, yttrarna Jimmy Husband och Johnny Morrissey samt centern Joe Royle. Även mittbacken Roger Kenyon, som spelade i klubben fram till 1979, och vänsteryttern Alan Whittle gjorde debut under säsongen. Tränare var Harry Catterick som ledde laget mellan 1961 och 1973.

Nästa säsong klättrade laget till tredje plats i ligan men i FA-cupen blev det förlust mot Manchester City i semifinalen. Joe Royle gjorde 22 mål och kom trea i skytteligan. Säsongen 1969/70 blev Everton ligamästare för sjunde gången i klubbens historia efter att ha tagit 66 poäng, nio poäng mer än tvåan Leeds United. Bästa målskytt blev återigen Joe Royle, denna gång med 23 mål, två mindre än West Bromwichs skyttekung Jeff Astle.

Everton inledde säsongen 1970/71 med att besegra FA-cupvinnarna Chelsea med 2–1 i Charity Shield, men sedan började det gå sämre. I Europacupen slog Everton ut isländska Keflavik i första omgången, men åkte sedan ut på straffar mot Borussia Mönchengladbach efter att båda matcherna slutat 1–1. I FA-cupen tog sig laget till semifinal men förlorade mot lokalkonkurrenten Liverpool och i ligan blev man inte bättre än fjortonde lag. Även säsongen 1971/72 blev en besvikelse för Everton då man slutade på femtonde plats i ligan och åkte ut mot Tottenham i femte omgången av FA-cupen. I december 1971 såldes dessutom Alan Ball till Arsenal för 220 000 pund.

Hemmastället 1967–1972 bestod av blå tröjor med vit hals, vita byxor och vita strumpor – de närmaste åren före hade man haft blå strumpor. I FA-cupfinalen 1968 spelade Everton i bärnstensfärgade tröjor och blå byxor. Denna kombination användes som reservställ fram till 1971. Säsongen 1971/72 bytte man till gröna byxor. De bärnstensfärgade strumporna användes även tillsammans med den blå tröjan och de vita byxorna i bortamatcher mot lag med vita strumpor.