Etikett: 1970/71

CF Barcelona 1970–1974

Säsongen 1970/71 slutade Barcelona på andra plats i spanska ligan. Laget tog lika många poäng som mästarna Valencia, men resultaten i inbördes möten avgjorde tabellplaceringen. Barcelona vann dock spanska cupen efter att ha besegrat just Valencia med 4–3 efter förlängning. Laget deltog även i den sista upplagan av den europeiska Mässcupen (från och med 1971/72 ersattes den av UEFA-cupen). I första omgången slog man ut polska Katowice, men därefter blev det förlust med 1–2 både hemma och borta mot Juventus. Carles Rexach gjorde sjutton ligamål och blev delad vinnare av skytteligan tillsammans med Gárate i Atlético Madrid. Tränare var engelsmannen Vic Buckingham som hade kommit till Barcelona i december 1969.

Laguppställning spanska cupfinalen 1971: 1 Reina, 2 Rifé, 3 Eladio, 4 Torres, 5 Gallego, 6 Costas, 7 Rexach, 8 Marcial (Fusté, 30), 9 Dueñas (Alfonseda, 63), 10 Zabalza, 11 Asensi; avbytare: Sadurni (målvakt), Paredes.

1971: Rinus Michels ny tränare

Inför 1971/72 tog holländaren Rinus Michels över som tränare för Barcelona. Under hans första säsong slutade laget trea i ligan och kvalificerade sig för UEFA-cupen. Som regerande spanska cupvinnare deltog Barcelona i Cupvinnarcupen 1971/72. Där slog man ut nordirländska Distillery i första omgången innan man åkte ut mot rumänska Steaua Bukarest. Det gick inte heller något vidare i UEFA-cupen 1972/73. Den gången blev det uttåg direkt i första omgången efter två förluster mot Porto, 1–3 borta och 0–1 hemma. I ligan fick laget nöja sig med andra plats, två poäng bakom mästarna Atlético Madrid.

1973: Johan Cruyff anländer till Barcelona

Bland nyförvärven 1973/74 fanns holländaren Johan Cruyff och peruanen Hugo Sotil. Cruyff anlände från Ajax i oktober 1973 och övergångssumman på sex miljoner holländska gulden gjorde honom till världens dyraste spelare. Tidigare under hösten hade Barcelona återigen åkt ur UEFA-cupen i första omgången, denna gång mot franska Nice. I ligan gick det däremot bättre. Det blev visserligen tre förluster på de fem första ligamatcherna, men med Cruyff i laget radade man upp segrar. Från början av december till slutet av januari vann Barcelona nio raka ligamatcher. Den förlustfria sviten sträckte sig över tjugosex matcher, från den sjunde oktober till den tjugoförsta april. Laget avslutade ligaspelet med två förluster och däremellan en seger på de tre sista matcherna. Barcelona blev därmed spanska mästare 1973/74, åtta poäng före tvåan Atlético Madrid. Det var klubbens nionde ligatitel och den första sedan 1960.

Asensi, Sotil, Pérez och de la Cruz spelade samtliga 34 ligamatcher. Bästa målskytt blev Marcial med sjutton ligamål vilket gav en andraplats i skytteligan. Cruyff stod för sexton ligamål och även Asensi och Sotil kom upp i tvåsiffrigt med sina elva mål var. Laget tog sig även till final i spanska cupen där det dock blev förlust med 4–0 mot Real Madrid. Efter säsongen lämnade Rinus Michels Barcelona tillfälligt för att ta leda det holländska landslaget under VM i Västtyskland 1974.

Tröjorna

Mont-halt levererade tröjorna till Barcelona på 1970-talet. Den långärmade varianten med rund hals var likadan som på 60-talet, men den kortärmade hade en enkel V-hals istället för krage som tidigare. Det fanns även en vit bortatröja som endast kom till användning ett fåtal gånger. Till denna tröja använde man de ordinarie blå byxorna och rödblå strumporna som hörde till hemmastället. I november 1973 bytte klubben namn från Club de Fútbol Barcelona till Futbol Club Barcelona. Tröjor med det gamla klubbmärket med initialerna ”C. de F.B.” användes dock i några år till.

Queens Park Rangers 1964–1974

I mitten av 60-talet var Queens Park Rangers ett mittenlag i division tre, men 1966 kom man på tredje plats och 1967 vann man serien i överlägsen stil efter att ha gjort 103 mål på de 46 ligamatcherna. Rodney Marsh var lagets bäste målskytt och blev skyttekung i division tre med 30 mål. Samma säsong vann man även Ligacupen efter att i andra halvlek av finalen mot West Bromwich Albion ha vänt ett 0–2-underläge till seger med 3–2. Målen gjordes av Roger Morgan, Rodney Marsh och Mark Lazarus.

QPR tog sig direkt upp i division ett efter att ha kommit på andra plats i tvåan 1967/68. Sejouren i ettan blev bara ettårig och laget åkte ner i tvåan igen efter att ha slutat sist i tabellen. 1973 slutade QPR på andra plats och gick åter upp i ettan. Don Givens gjorde 23 mål och blev skyttekung i division två.

Andra försöket i högsta serien gick betydligt bättre. QPR slutade på åttonde plats och gick även till kvartsfinal i FA-cupen men förlorade mot Leicester City. Stan Bowles var lagets bäste målskytt med nitton ligamål och Don Givens gjorde tio. Andra viktiga spelare i laget var målvakten Phil Parkes, mittbacken Frank McLintock och mittfältarna Gerry Francis och Terry Venables.

Hemmatröjan bestod av blå och vita ränder på tvären. Byxorna och strumporna var vita. Ibland var numren placerade på en vit ruta och ibland inte. I Ligacupfinalen 1967 spelade QPR i ett helt vitt ställ. Under 1973/74 användes en röd bortatröja med vita byxor och röda strumpor. I bortamatchen mot Coventry City spelade man i gula tröjor och blå byxor.

Engelska division ett 1970/71

Nu finns alla tröjor från de 22 lagen i engelska division ett 1970/71. Arsenal blev andra lag på 1900-talet att vinna ”dubbeln”, det vill säga både ligan och FA-cupen. Det var klubbens åttonde ligatitel och fjärde FA-cuptriumf. Leeds, Tottenham, Wolverhampton och Southampton kvalificerade sig för den nystartade UEFA-cupen som ersatte Mässcupen från och med säsongen 1971/72. Leeds blev sista lag att vinna Mässcupen efter seger över Juventus. Även Chelsea tog hem en europeisk cuptitel när man besegrade Real Madrid efter omspel i finalen av Cupvinnarcupen. Skytteligavinnare blev West Bromwich Albions Tony Brown som gjorde 28 mål.

Här är alla hemmatröjor i division ett 1970/71. Klicka på bilden nedan för att se den i större storlek.

Engelska division ett 1970/71

Här är ligatabellen 1970/71. Klicka på ett lag för att komma till respektive inlägg.

Pos Lag Sp V O F GM IM P
1 Arsenal 42 29 7 6 71 29 65
2 Leeds United 42 27 10 5 72 30 64
3 Tottenham Hotspur 42 19 14 9 54 33 52
4 Wolverhampton Wanderers 42 22 8 12 64 54 52
5 Liverpool 42 17 17 8 42 24 51
6 Chelsea 42 18 15 9 52 42 51
7 Southampton 42 17 12 13 56 44 46
8 Manchester United 42 16 11 15 65 66 43
9 Derby County 42 16 10 16 56 54 42
10 Coventry City 42 16 10 16 37 38 42
11 Manchester City 42 12 17 13 47 42 41
12 Newcastle United 42 14 13 15 44 46 41
13 Stoke City 42 12 13 17 44 48 37
14 Everton 42 12 13 17 54 60 37
15 Huddersfield Town 42 11 14 17 40 49 36
16 Nottingham Forest 42 14 8 20 42 61 36
17 West Bromwich Albion 42 10 15 17 58 75 35
18 Crystal Palace 42 12 11 19 39 57 35
19 Ipswich Town 42 12 10 20 42 48 34
20 West Ham United 42 10 14 18 47 60 34
21 Burnley 42 7 13 22 29 63 27
22 Blackpool 42 4 15 23 34 66 23

Wolverhampton Wanderers 1970–1972

Wolves slutade på fjärde plats i ligan 1970/71, den högsta placeringen på tio år. I FA-cupen slog man ut Norwich City i tredje omgången men åkte sedan ut mot Derby County och i Ligacupen förlorade man mot division två-laget Oxford United i andra omgången. Wolves deltog också i den första upplagan av Texaco Cup, en turnering mellan brittiska och irländska lag. Wolves tog sig till final mot skotska Heart of Midlothian som man besegrade med sammanlagt 3–2 (3–1 borta och 0–1 hemma).

Säsongen 1971/72 slutade Wolves på nionde plats i ligan. I FA-cupen blev det förlust mot Leicester City efter omspel i tredje omgången och i Ligacupen åkte man ut mot Manchester City i andra omgången. I UEFA-cupen slog man under hösten ut portugisiska Académica de Coimbra, nederländska ADO Den Haag och östtyska Carl Zeiss Jena. Under våren 1972 slog Wolves ut Juventus i kvartsfinalen och Ferencváros i semifinalen. I finalen mot Tottenham Hotspur blev det förlust med 1–2 hemma på Molineux och i returen på White Hart Lane blev det 1–1.

Startelvan 1970/71 utgjordes oftast av målvakten Phil Parkes, ytterbackarna Bernard Shaw och Derek Parkin, mittbackarna Frank Munro och John McAlle, mittfältarna Mike Bailey, Jim McCalliog och Kenny Hibbitt, yttern Dave Wagstaffe samt två av de tre centrarna Bobby Gould, Hugh Curran och Derek Dougan. Gould blev lagets bäste målskytt med sjutton ligamål medan Curran gjorde sexton och Dougan tolv. 1971/72 tog John Richards en plats i anfallet istället för Gould och Curran. Dougan blev bäste målskytt med femton ligamål medan Richards gjorde tretton och McCalliog elva. Tränare var Bill McGarry som ledde laget mellan 1968 och 1976.

Hemmastället bestod av guldgula tröjor och strumpor samt svarta byxor. Den långärmade tröjan hade rund hals medan den kortärmade hade krage. På tröjan återfanns från och med 1970 ett klubbmärke bestående av två W med en varg ovanför. Bortastället bestod av vita tröjor och strumpor samt svarta byxor.

West Ham United 1966–1975

West Hams bästa ligaplaceringar under perioden 1966–1975 var sjätteplatsen 1972/73 och åttondeplatsen 1968/69. Sämsta säsongen var 1970/71 då man kom på tjugonde plats. I FA-cupen nådde man femte omgången 1968, 1969 och 1972. 1975 vann West Ham FA-cupen för andra gången (första gången var 1964) efter att ha besegrat Fulham med 2–0 i finalen. Båda målen gjordes av Alan Taylor i andra halvlek. I Ligacupen tog sig West Ham som längst till semifinal 1967 och 1972.

I laget fanns tre spelare som var med om att ta VM-guld 1966: mittbacken och lagkaptenen Bobby Moore, mittfältaren Martin Peters och anfallaren Geoff Hurst. Bobby Moore spelade 544 ligamatcher för West Ham 1958–1974 innan han gick över till Fulham där han var med om att förlora FA-cupfinalen mot sitt gamla lag. Martin Peters spelade 302 ligamatcher för klubben innan han i mars 1970 såldes till Tottenham för den brittiska rekordsumman 200 000 pund. Som en del i affären gick Jimmy Greaves över till West Ham. Geoff Hurst gjorde 180 mål på 411 ligamatcher innan han såldes till Stoke City 1972.

1967 gjorde vänsterbacken Frank Lampard och mittfältaren Trevor Brooking debut för West Ham. Båda kom att spela över 500 ligamatcher för klubben fram till mitten av 80-talet. Samma år värvades målvakten Bobby Ferguson från Kilmarnock och försvararen Billy Bonds från Charlton Athletic. Ferguson spelade 240 ligamatcher fram till 1980 medan Bonds är innehavare av klubbrekordet på 663 ligamatcher 1967–1988. 1970 värvades försvararen Tommy Taylor (340 ligamatcher 1970–1979) från Leyton Orient och anfallaren Bryan ”Pop” Robson från Newcastle. Robson gjorde 94 mål på 227 ligamatcher för West Ham 1970–74 och 1976–79. Han blev även skyttekung 1972/73 med 28 mål. Tränare var Ron Greenwood som ledde laget mellan 1961 och 1974. John Lyall tog över som tränare 1974 och kom att inneha posten fram till 1989.

Hemmatröjan var densamma som hade använts sedan början av 60-talet, men 1966 tog man bort klubbmärket. Byxorna och strumporna var vita men i matcher mot lag med vita strumpor användes ljusblå eller vinröda strumpor. Bortastället var ljusblått med två vinröda tvärränder på tröjan.

West Bromwich Albion 1969–1971

West Bromwich Albion slutade på sextonde plats i ligan 1969/70, men i Ligacupen tog man sig till final mot Manchester City. Jeff Astle gav Albion en tidig ledning men City vände och vann med 2–1 efter förlängning. Jeff Astle gjorde 25 ligamål och blev skyttekung. Nyförvärvet Colin Suggett från Sunderland spelade samtliga 42 ligamatcher och blev lagets näst bäste målskytt med tolv ligamål. Säsongen 1970/71 slutade West Bromwich på sjuttonde plats i ligan. Tony Brown blev skyttekung med 28 ligamål trots att han var mittfältare. I laget fanns också spelare som vänsterbacken Ray Wilson som tog VM-guld med England 1966 samt mittfältarna Asa Hartford och Bobby Hope.

Hemmastället bestod av marinblå- och vitrandiga tröjor med vita ärmar, vita byxor och vita strumpor. Bortastället bestod av gula tröjor och strumpor samt mörkblå byxor. I Ligacupfinalen 1970 spelade West Bromwich i helvitt.

Tottenham Hotspur 1967–1975

Tottenham slutade på sjunde plats i ligan 1967/68. I Cupvinnarcupen slog man ut Hajduk Split i första omgången men åkte sedan ut mot franska Lyon. Laget bestod av målvakten Pat Jennings, ytterbackarna Joe Kinnear och Cyril Knowles, mittbackarna Mike England och Dave Mackay, mittfältarna Alan Mullery och Terry Venables, yttrarna Jimmy Robertson och Cliff Jones samt centrarna Jimmy Greaves och Alan Gilzean. Under andra hälften av säsongen tog Martin Chivers en plats i anfallet bredvid Greaves. Tränare var Bill Nicholson som ledde laget mellan 1958 och 1974.

Sommaren 1968 lämnade Dave Mackay Tottenham efter nio år och gick över till Derby County. Istället tog Phil Beal plats i mittförsvaret. Säsongen slutade med en sjätteplats i ligan och i Ligacupen gick man till semifinal men förlorade mot Arsenal. Jimmy Greaves gjorde 27 ligamål och blev skyttekung för sjätte och sista gången. 1969/70 föll laget till elfte plats i ligan. I september gjorde 17-årige mittfältaren Steve Perryman debut för Tottenham – totalt kom han att spela 866 matcher för klubben fram till 1986. I mars värvades dessutom West Hams landslagsmittfältare Martin Peters för den brittiska rekordsumman 200 000 pund. Som en del i affären gick Jimmy Greaves över till West Ham.

Säsongen 1970/71 förbättrade man sig och kom trea i ligan och kvalificerade sig för UEFA-cupen. Tottenham vann dessutom Ligacupen för första gången efter finalseger med 2–0 över Aston Villa. Tvåmålsskytten Martin Chivers var nu lagets bäste målskytt och gjorde totalt 34 mål under säsongen. Nästa säsong tog sig Tottenham till final i den första upplagan av UEFA-cupen. Där mötte man Wolverhampton Wanderers i ett helengelskt dubbelmöte. I första matchen på Molineux gjorde Chivers två mål och gav Tottenham en 2–1-ledning inför returen som slutade 1–1 vilket räckte till seger med sammanlagt 3–2. Martin Chivers gjorde sin målmässigt bästa säsong med totalt 44 mål. Ny i laget var yttern Ralph Coates från Burnley.

1972/73 gick Tottenham till semifinal i UEFA-cupen men föll mot blivande mästarna Liverpool efter sammanlagt 2–2 och färre gjorda bortamål. Däremot tog man sin andra seger i Ligacupen efter att ha besegrat Norwich City med 1–0 (mål av inhopparen Ralph Coates) i finalen. Segern kvalificerade laget för spel i UEFA-cupen 1973/74. Tottenham tog sig återigen till final men föll mot Feyenoord efter 2–2 hemma och 0–2 borta. I ligan började det dock gå sämre. En elfteplats 1974 följdes upp av en nittondeplats 1975, bara en poäng från nedflyttning. Under säsongen avgick tränaren Bill Nicholson och ersattes av Terry Neill.

Hemmastället bestod av vita tröjor, marinblå byxor och vita strumpor. 1967 togs skölden från klubbmärket bort. Istället stod nu den berömda tuppen på en fotboll. Bortastället bestod från början av marinblå tröjor, vita byxor och marinblå strumpor, men i slutet av 60-talet förbjöds marinblå tröjor då de var svåra att skilja från domarnas svarta tröjor. Därför introducerades en gul bortatröja med vita muddar och nummer som användes tillsammans med vita eller mörkblå byxor samt gula strumpor. 1971 bytte man till en helgul tröja med mörkblå nummer.

I bortamatchen mot Lyon i Cupvinnarcupen hösten 1967 spelade Tottenham i gula byxor och blågula strumpor tillsammans med den marinblå bortatröjan. I flera UEFA-cupmatcher i början av 70-talet spelade Tottenham i helvitt. Även i Ligacupfinalen 1973 spelade man i helvitt, men byxorna hade då en mörkblå rand på sidorna samt Umbro-loggan placerad på ena byxbenet. Under klubbmärket på tröjan återfanns texten ”F.L. Cup / Wembley 1973”. I Ligacupfinalen 1971 användes blå byxor och gula strumpor tillsammans med den vita tröjan.

Stoke City 1968–1973

Inför säsongen 1968/69 värvade Stoke skotske centern David Herd från Manchester United. Högerbacken Jackie Marsh, som kom att spela 355 ligamatcher för klubben fram till 1979, tog också en ordinarie plats i laget denna säsong. Andra viktiga spelare i laget var engelske landslagsmålvakten Gordon Banks, försvararna Eric Skeels (innehavare av klubbrekordet på 507 ligamatcher 1959–1976) och Alan Bloor (388 ligamatcher 1960–1978), mittfältaren George Eastham (tidigare engelsk landslagsman som var med i VM 1966), yttern Terry Conroy (271 ligamatcher 1967–1979) och anfallaren Peter Dobing (307 ligamatcher 1963–1973). I ligan slutade laget på nittonde plats, tre poäng från nedflyttning, och i FA-cupen åkte man ut mot Chelsea i femte omgången.

1969 förstärktes laget med anfallarna John Ritchie (Sheffield Wednesday) och Jimmy Greenhoff (Leeds United). Mittbacken Denis Smith (407 ligamatcher för Stoke 1968–1982) och vänsterbacken Mike Pejic (274 ligamatcher 1968–1976) etablerade sig nu i startelvan. Stoke slutade på sjätte plats i ligan, deras högsta placering på 22 år. Nästa säsong, 1970/71, sjönk laget till trettonde plats i ligan, men i FA-cupen tog man sig till semifinal mot Arsenal. Stoke tappade en 2–0-ledning till 2–2 och i omspelet vann Londonlaget med 2–0. Även 1972 tog sig Stoke till semifinal i FA-cupen och återigen mötte man Arsenal. Matchen slutade 1–1 och Arsenal vann omspelet med 2–1. Däremot tog sig Stoke till final i Ligacupen efter två omspelsmatcher mot West Ham i semifinalen. I finalen mot Chelsea gav Terry Conry Stoke en tidig ledning, men Peter Osgood kvitterade precis före paus. I 73:e minuten gjorde George Eastham segermålet för Stoke som därmed tog sin första titel någonsin.

Inför säsongen 1972/73 värvades 1966 års VM-hjälte Geoff Hurst från West Ham. I oktober förlorade Gordon Banks synen på ena ögat efter en bilolycka och tvingades avsluta karriären. En månad tidigare hade Stoke spelat sina första matcher i UEFA-cupen. Det blev seger med 3–1 hemma mot Kaiserslautern men i returen föll man med 4–0. I ligan slutade Stoke på femtonde plats, två placeringar bättre än året innan.

Hemmastället bestod av rödvitrandiga tröjor, vita byxor och vita strumpor. Bortastället bestod av vita tröjor, svarta byxor och vita strumpor. I Ligacupfinalen 1972 var klubbmärket placerat på ena bröstet.

Southampton 1967–1972

Southampton slutade på sextonde plats i ligan 1967/68. Ron Davies gjorde 28 mål och blev skyttekung för andra året i rad. Martin Chivers hann göra tretton ligamål innan han i januari såldes till Tottenham. Samtidigt tog 20-årige Mick Channon en plats i anfallet. I laget fanns också högeryttern Terry Paine som spelade över 800 matcher för klubben mellan 1957 och 1974.

Säsongen 1968/69 klättrade Southampton till sjunde plats i tabellen och kvalificerade sig för Mässcupen. Där slog man ut norska Rosenborg i första omgången och sedan portugisiska Vitória Guimarães, men i tredje omgången åkte man ut mot Newcastle. I ligan slutade Southampton först på nittonde plats, tre poäng från nedflyttning, men 1970/71 gjorde man återigen en bra säsong. Laget kom på sjunde plats i ligan och kvalificerade sig för den nystartade UEFA-cupen. Det blev dock förlust mot Athletic Bilbao redan i första omgången och i ligan slutade man precis som två år tidigare på nittonde plats.

Hemmastället bestod av rödvitrandiga tröjor, svarta byxor och röda strumpor med en vit rand. Den långärmade varianten hade rund hals medan den kortärmade hade V-hals. Fram till 1970 var numren placerade på en vit tonplatta men denna togs sedan bort. Bortastället bestod av guldgula tröjor och strumpor samt svarta byxor.

Nottingham Forest 1970/71

Nottingham Forest slutade på sextonde plats i division ett 1970/71. I FA-cupen tog man sig till femte omgången men förlorade mot Tottenham och i Ligacupen blev det förlust mot Birmingham i tredje omgången. Vänsteryttern Ian Storey-Moore blev lagets bäste målskytt med 18 ligamål. Målvakten Jim Barron, ytterbackarna Peter Hindley och John Winfield samt mittbackarna Sammy Chapman och Liam O’Kane deltog i samtliga 42 ligamatcher medan mittfältaren Peter Cormack bara missade en ligamatch.

Hemmatröjan var precis som tidigare röd med vita och röda ränder på hals och muddar, men strumporna var denna säsong helt röda. Bortastället bestod av vita tröjor och svarta byxor.