Etikett: 1975/76

Carlisle United 1973–1976

Säsongen 1973/74 slutade Carlisle United på tredje plats i division två och tog för första gången steget upp i division ett. Laget vann sedan sina tre första matcher i högsta divisionen och låg då etta i tabellen. Sedan var det slut på det roliga. Carlisle förlorade 25 av de återstående matcherna, sjönk till sista plats och åkte ner i division två igen. I FA-cupen tog man sig till kvartsfinal där det blev förlust mot Fulham och i Ligacupen förlorade man mot Colchester United i tredje omgången. Tillbaka i tvåan 1975/76 hade Carlisle det jobbigt och kom först på nittonde plats, fyra poäng från nedflyttning.

Laget 1974/75: Alan Ross (målvakt), John Gorman, Bill Green, Bobby Parker, Peter Carr (försvarare), Ray Train, Les O’Neill, Joe Laidlaw, Chris Balderstone (mittfältare), Dennis Martin, Frank Clarke, Bobby Owen (anfallare). Parker, Green och Train spelade alla 42 ligamatcher och Laidlaw blev bäste målskytt med tolv ligamål.

Hemmatröjan var blå med ett vitt fält i mitten med röda kanter. Byxorna var vita och strumporna röda. Bortastället bestod av gula tröjor, vita byxor och gula strumpor.

Liverpool 1973–1976

Säsongen 1973/74 var Bill Shanklys sista som tränare för Liverpool. Laget kom på andra plats i ligan, fem poäng efter Leeds United. I höstens Europacupmatcher slog man ut Jeunesse D’Esch från Luxemburg men åkte sedan ut mot Röda Stjärnan från Belgrad. I Ligacupen tog sig Liverpool till femte omgången där de blev förlust mot Wolverhampton Wanderers. Liverpool tog sig till final i FA-cupen genom att besegra Doncaster Rovers, Carlisle United, Ipswich Town, Bristol City samt Leicester City efter omspel i semifinalen. I finalen mötte man Newcastle United och efter en mållös första halvlek gjorde Liverpool tre mål i andra halvlek. Kevin Keegan gjorde två mål och Steve Heighway ett och gav Liverpool dess andra seger i FA-cupen.

Laget 1973/74: Ray Clemence (målvakt), Tommy Smith, Phil Thompson, Larry Lloyd, Alec Lindsay (försvarare), Ian Callaghan, Peter Cormack, Emlyn Hughes (mittfältare), Kevin Keegan, John Toshack, Steve Heighway (anfallare). Lloyd blev skadad i februari och Hughes flyttades då ner i försvaret. Ian Callaghan blev av fotbollsskribenterna utsedd till Årets spelare i England. Callaghan, Clemence, Hughes, Keegan och Cormack spelade alla 42 ligamatcher och Keegan blev bäste målskytt med totalt nitton mål varav tolv i ligan.

Inför säsongen 1974/75 tog Bob Paisley över som tränare, men Bill Shankly ledde ut laget en sista gång i Charity Shield-matchen mot Leeds på Wembley. Matchen slutade 1–1 och Liverpool vann sedan på straffar. Matchen är också ihågkommen för ett bråk mellan Kevin Keegan och Billy Bremner som ledde till att båda blev utvisade. I ligan slutade Liverpool återigen på andra plats, två poäng efter Derby County. I Cupvinnarcupens första omgång besegrades norska Strømsgodset med hela 11–0, men i andra omgången åkte man ut mot ungerska Ferencváros efter sammanlagt 1–1 men färre gjorda bortamål. Liverpool åkte ur både FA-cupen och Ligacupen i fjärde omgången mot Ipswich respektive Middlesbrough.

Ray Clemence och Emlyn Hughes spelade alla 42 ligamatcher. Steve Heighway blev bäste målskytt totalt sett med tretton mål varav nio i ligan, men John Toshack var lagets bäste målskytt i ligan med tolv mål. Kevin Keegan gjorde tio ligamål och två i cuperna. Nya i laget var Ray Kennedy från Arsenal, Phil Neal från Northampton Town och Terry McDermott från Newcastle. Larry Lloyd såldes till Coventry i augusti 1974.

Säsongen 1975/76 blev Liverpool engelska mästare för nionde gången efter att ha slutat en poäng före överraskningslaget Queens Park Rangers. Liverpool åkte ut mot Derby County i FA-cupens fjärde omgång och i Ligacupen blev det förlust mot Burnley efter omspel i tredje omgången. I UEFA-cupen gick det däremot bättre. Under hösten besegrade man skotska Hibernian, spanska Real Sociedad och polska Śląsk Wrocław. I vårens kvartsfinaler slog Liverpool ut Dynamo Dresden från Östtyskland och i semifinalen besegrade man Barcelona. I finalen ställdes man mot belgiska Club Brugge. I första mötet på Anfield gjorde belgarna två mål under första kvarten, men i andra halvlek vände Liverpool och vann med 3–2 efter mål av Ray Kennedy, Jimmy Case samt Kevin Keegan på straff. I returen tog Brugge återigen en tidig ledning, men Keegan kvitterade några minuter senare och matchen slutade 1–1. Liverpool tog därmed sin andra seger i UEFA-cupen.

Ny i laget denna säsong var vänsterbacken Joey Jones från Wrexham. Under hösten lämnade Chris Lawler och Phil Boersma klubben för spel i Portsmouth respektive Middlesbrough. Ray Clemence och Phil Neal spelade alla 42 ligamatcher. John Toshack blev bäste målskytt med totalt 23 mål varav sexton i ligan och Kevin Keegan gjorde sexton mål varav tolv i ligan. Keegan blev även utsedd till Årets spelare i England.

Både hemma- och bortaställen var likadana som tidigare förutom att olika varianter av Umbro-loggan var placerad på tröjorna och byxorna. Den vita bortatröjan användes oftast tillsammans med svarta byxor och vita strumpor, men ibland även med vita eller röda byxor och strumpor. I FA-cupfinalen 1974 återfanns texten ”F.A. Cup Final 1974” nedanför klubbmärket.

Leicester City 1973–1976

Leicester City inledde med åtta matcher utan förlust, men de många oavgjorda matcherna gjorde att man fick nöja sig med nionde plats i ligan 1973/74. Laget tog sig till semifinal i FA-cupen efter att ha slagit ut Tottenham, Fulham (efter omspel), Luton Town och Queens Park Rangers. Semifinalen mot Liverpool blev mållös, men i omspelsmatchen vann Liverpool med 3–1. Under några år i början av 70-talet spelades även en match om tredje pris. Leicester mötte Burnley hemma på Filbert Street, men föll med uddamålet. I Ligacupen blev det förlust redan i andra omgången mot Hull City som vann efter omspel.

Laget 1973/74: Peter Shilton (målvakt), Steve Whitworth, Malcolm Munro, Graham Cross, Dennis Rofe (försvarare), Steve Earle, Jon Sammels, Alan Birchenall (mittfältare), Keith Weller, Frank Worthington, Len Glover (anfallare). Shilton, Rofe, Worthington och Weller spelade alla 42 ligamatcher och Worthington blev bäste målskytt med tjugo ligamål. Under hösten såldes John Farrington till Cardiff City och Malcolm Manley till Portsmouth.

Hösten 1974 vägrade Peter Shilton att skriva på ett nytt kontrakt och därför inledde Mark Wallington säsongen mellan stolparna. I november såldes Shilton till Stoke City för rekordsumman 325 000 pund. Ligaspelet gick inte lika bra som förra säsongen och mellan november och februari spelade man fjorton matcher i rad utan att vinna. I januari värvades mittbacken Jeff Blockley från Arsenal och i februari värvades anfallaren Chris Garland från Chelsea för 100 000 pund. Garland gjorde åtta mål på tio matcher och hjälpte Leicester att klara sig undan nedflyttning. Leicester slutade på artonde plats i tabellen, tre poäng från nedflyttning. I FA-cupen åkte man ut mot Arsenal efter två omspelsmatcher i femte omgången och i Ligacupen blev det förlust mot Middlesbrough i tredje omgången. Frank Worthington och Steve Whitworth spelade alla 42 ligamatcher och Worthington blev återigen bäste målskytt med arton ligamål.

Säsongen 1975/76 inleddes med femton matcher utan seger och Leicester låg då på nedflyttningsplats. Men efter en seger över Burnley i november spelade laget upp sig rejält och vann hälften av de återstående matcherna. Leicester klättrade till sjunde plats vilket var deras bästa placering på tio år. I FA-cupen åkte man ut mot Manchester United i femte omgången och i Ligacupen blev det förlust mot Burnley i fjärde omgången. Mark Wallington, Dennis Rofe och Steve Whitworth spelade alla 42 ligamatcher och anfallaren Bob Lee tog en ordinarie plats och blev lagets bäste målskytt med elva ligamål. Nya spelare i laget var mittfältaren Steve Kember från Chelsea och anfallaren Brian Alderson från Coventry City.

Efter att ha spelat i vita tröjor under föregående säsong bytte Leicester tillbaka till blå tröjor med vit krage. Bortastället 1973/74 var samma vita som hade använts som hemmaställ 1972/73. I bortamatchen mot Manchester City i november 1974 spelade Leicester i röda tröjor, svarta byxor och svarta strumpor.

Leeds United 1973–1976

Leeds United inledde säsongen 1973/74 med sju raka segrar. Det blev 29 ligamatcher utan förlust innan Stoke City vann med 3–2 den 23 februari. Laget förlorade tre matcher i rad i mars men förlorade sedan ingen av de återstående sex ligamatcherna. Leeds slutade fem poäng före tvåan Liverpool och blev engelska mästare för andra gången på fem år. I FA-cupen tog sig Leeds till femte omgången men föll mot Bristol City efter omspel och i Ligacupen åkte man ut direkt i andra omgången mot Ipswich Town. Leeds var även med i UEFA-cupen och slog i första omgången ut norska Strømsgodset och därefter skotska Hibernian, men i tredje omgången blev det förlust mot portugisiska Vitória Setubal.

Laget 1973/74: David Harvey (målvakt), Paul Reaney, Gordon McQueen, Norman Hunter, Trevor Cherry (försvarare), Billy Bremner, Terry Yorath, Paul Madeley, Peter Lorimer (mittfältare), Allan Clarke, Mick Jones (anfallare). Även centern Joe Jordan spelade över hälften av ligamatcherna. Norman Hunter blev förste spelare att ta emot priset som Årets spelare av spelarföreningen PFA. Hunter och lagkaptenen Billy Bremner deltog i samtliga 42 ligamatcher och Mick Jones blev lagets bäste målskytt med sjutton mål varav fjorton i ligan. Även Allan Clarke (totalt 16 mål/13 i ligan), Peter Lorimer (14/12), och Billy Bremner (11/10) gjorde över tio mål under säsongen. I oktober 1973 såldes målvakten Gary Sprake till Birmingham City för 100 000 pund och blev världens dyraste målvakt.

Efter säsongen lämnade tränaren Don Revie Leeds för att bli förbundskapten för engelska landslaget. Han ersattes av Brian Clough som tog med sig John O’Hare och John McGovern från sitt gamla lag Derby County. Även anfallaren Duncan McKenzie värvades från Nottingham Forest. Säsongen 1974/75 inleddes med att Leeds och Liverpool spelade 1–1 (Liverpool vann sedan på straffar) i Charity Shield i en match där både Billy Bremner och Liverpools Kevin Keegan blev utvisade. Efter en svag start på ligaspelet med bara en seger på de sju första matcherna fick Brian Clough sparken efter bara 44 dagar som tränare för Leeds. Jimmy Armfield tog över och ledde Leeds till en niondeplats i ligan. I FA-cupen åkte man ut mot Ipswich i sjätte omgången efter tre omspelsmatcher och i Ligacupen blev det förlust mot Chester City i fjärde omgången. Som regerande ligamästare deltog Leeds även i Europacupen. Under hösten slog man ut FC Zürich och Újpesti Dózsa. I vårens kvartsfinaler slog man ut Anderlecht och i semifinalen blev det seger över Barcelona, men i finalen mot Bayern München föll man med 0–2.

Allan Clarke blev lagets bäste målskytt med totalt 22 mål varav 14 i ligan och Duncan McKenzie var näst bäst med tretton mål varav elva i ligan. De andra två nyförvärven, O’Hare och McGovern, såldes till Nottingham Forest i februari och i mars såldes Terry Cooper till Middlesbrough.

Sommaren 1975 lämnade Johnny Giles Leeds för att bli spelande tränare i West Bromwich Albion och under hösten tvingades Mick Jones lägga skorna på hyllan på grund av en knäskada. Leeds slutade på femte plats i ligan 1975/76, nio poäng efter mästarna Liverpool. I Ligacupen åkte Leeds ut mot Notts County i tredje omgången, men i FA-cupen tog man revansch genom att besegra samma lag i tredje omgången. I fjärde omgången blev det dock förlust mot Crystal Palace. Vänsterbacken Frank Gray tog en ordinarie plats i laget och spelade alla 42 ligamatcher. Duncan McKenzie blev bäste målskytt med sexton ligamål, Allan Clarke gjorde elva och Peter Lorimer tio.

1973 introducerades ett nytt klubbmärke bestående av bokstäverna LU i gult på en blå cirkel. Under hösten 1973 tillverkades tröjorna av Umbro, men i december tog Admiral över. Tröjorna var likadana som tidigare fast med Admirals logga på ena bröstet. Bortastället var till en början helt gult, men 1974 lade man till en blå och en vit rand längs ärmarna och på byxorna och strumporna. Bortatröjan fick även en annan typ av krage med knappar i halsen.

Arsenal 1969–1977

1969 gjorde Charlie George och Ray Kennedy ligadebut för Arsenal vid 18 års ålder. I laget fanns sedan tidigare målvakten Bob Wilson, ytterbackarna Peter Storey och Bob McNab, mittbackarna Frank McLintock och Peter Simpson, mittfältarna George Graham och Jon Sammels, anfallaren John Radford och yttern George Armstrong. Tränare var Bertie Mee som ledde laget mellan 1966 och 1976.

I ligan kom Arsenal bara på tolfte plats 1969/70, men istället tog man sin första europeiska cuptitel när man besegrade Anderlecht i finalen av Mässcupen (föregångaren till UEFA-cupen). Nästa säsong, 1970/71, skolades Peter Storey om till mittfältare och Pat Rice tog en ordinarie plats som högerback. Arsenal slogs med Leeds United om ligatiteln och kampen avgjordes inte förrän i sista omgången. Arsenal besegrade lokalkonkurrenten Tottenham Hotspur efter ett sent mål av Ray Kennedy och tog sin första ligatitel på arton år. Laget hade också tagit sig till final i FA-cupen och fem dagar senare, den åttonde maj 1971, mötte man Liverpool på Wembley. Det var mållöst efter nittio minuter och i förlängningen tog Liverpool ledningen genom Steve Heighway, men Eddie Kelly kvitterade och med tio minuter kvar gjorde Charlie George segermålet, ett skott från tjugo meter. Arsenal blev därmed andra klubb på 1900-talet att vinna ”dubbeln” – Tottenham hade gjort samma sak tio år tidigare.

I december 1971 värvades Alan Ball från Everton för den brittiska rekordsumman 220 000 pund. Laget kunde trots det inte försvara ligatiteln utan slutade på femte plats, men man gick ännu en gång till final i FA-cupen. Den här gången blev det dock förlust med 0–1 mot Leeds. I Europacupen slog Arsenal ut norska Strømsgodset och schweiziska Grasshoppers men åkte sedan ut mot blivande mästarna Ajax. 1973 kom Arsenal på andra plats i ligan, men sedan började det gå sämre. Under de tre följande säsongerna slutade laget på tionde, sextonde och sjuttonde plats. Bertie Mee avgick 1976 och ersattes av Terry Neill som under sin första säsong 1976/77 ledde laget till en åttondeplats i ligan. I takt med att guldlaget från 1971 splittrades etablerade sig flera unga spelare i laget i mitten av 70-talet. Bland de nya spelarna fanns mittbacken David O’Leary, mittfältarna Liam Brady och Graham Rix samt anfallaren Frank Stapleton. 1976 värvade man dessutom centern Malcolm Macdonald från Newcastle och mittfältaren Alan Hudson från Stoke. Macdonald, som hade värvats för den ovanliga summan 333 333 pund och 34 pence, gjorde 25 mål och blev skyttekung under sin första säsong i Arsenal.

Hemmatröjan på 70-talet var samma som tidigare, men från och med 1969 var strumporna röda med en vit rand. Som reservställ användes i första hand gula tröjor, blå byxor och gula strumpor. De långärmade tröjorna var helt gula medan de kortärmade hade blå hals och muddar. Säsongen 1976/77 användes helt gula strumpor utan blå rand.

I FA-cupmatchen mot Blackpool i januari 1970 spelade Arsenal i helvitt. Matchen slutade 1–1 och i omspelet hade Arsenal återigen vita tröjor, men byxorna var blå och strumporna röda. Den vita tröjan användes även i bortamatchen mot Luton Town i mars 1975 och då tillsammans med vita byxor och röda strumpor. Mörkblå tröjor hade förbjudits 1968 då de ansågs vara för lika domarnas svarta tröjor, men i november 1970 gjorde Arsenals marinblå tröja comeback i ligamatchen borta mot Blackpool. Arsenal hade ansökt om dispens att använda dessa tröjor då både deras ordinarie rödvita och de gula bortatröjorna krockade med Blackpools mandarinfärgade tröjor.

I FA-cupfinalen 1971 spelade Arsenal i gula tröjor. Ovanför kanonen på ena bröstet återfanns en silhuett av FA-cuppokalen och under kanonen årtalet 1971. I 1972 års FA-cupfinal spelade Arsenal i sina ordinarie rödvita tröjor. FA-cupen fyllde 100 år och för att markera detta återfanns årtalen 1872 och 1972 på varsin sida om FA-cupsilhuetten på bröstet.