Leicester City var tillbaka i division ett, men inledningen på säsongen blev mindre lyckad. Efter sex raka förluster låg man sist i tabellen, men efter att ha åkt ur Ligacupen efter straffsparksläggning mot Chelsea i oktober blev det bara två förluster på de kommande femton ligamatcherna. Leicester säkrade kontraktet genom seger över Nottingham Forest den 5 maj och slutade till slut på femtonde plats, på samma poäng som Norwich, Luton och West Bromwich. I FA-cupen åkte man ut direkt i tredje omgången mot Crystal Palace. Ian Wilson spelade mest med totalt 44 matcher varav 41 i ligan och Gary Lineker blev lagets bäste målskytt med 22 mål, samtliga i ligan.
Laguppställning 1983/84: 1 Mark Wallington – 2 Bobby Smith, 5 Bob Hazell, 6 John O’Neill, 3 Ian Wilson – 7 Steve Lynex, 4 Kevin MacDonald, 10 Paul Ramsey, 11 Ian Banks/Andy Peake – 8 Gary Lineker, 9 Alan Smith.
Nästa säsong, 1984/85, slutade Leicester återigen på femtonde plats i ligan, faktiskt med lika många poäng (51) som 1983/84. I FA-cupen slog man ut Burton Albion (efter omspel) och Carlisle United, men åkte sedan ut mot Millwall. I Ligacupen slog Leicester ut Brentford Town, men förlorade sedan mot Luton Town. Steve Lynex och John O’Neill spelade samtliga 49 tävlingsmatcher och Gary Lineker blev återigen bäste målskytt med totalt 29 mål varav 24 i ligan vilket gjorde honom till skyttekung tillsammans med Chelseas Kerry Dixon.
Tröjorna tillverkades av Admiral och sponsor var Ind Coope. Hemmatröjan var blå med smala vita ränder i par och med vit V-hals och vita muddar med två blå ränder. Byxorna var vita med tre blå ränder på sidorna och strumporna var vita med två par blå ränder på överdelen. Reservstället var i samma stil fast grönt med gula detaljer. Sponsorloggan fanns i två varianter. Från början var den inbäddad i tröjans design med bokstäverna på blå botten, men senare gjorde man loggan mer utdragen på längden och placerade den ovanpå de vita ränderna, utan blå botten.
Everton upprepade fjolårets ligaplacering och slutade på sjunde plats även 1983/84. I de båda cuperna tog sig laget hela vägen till final. Först mötte man lokalkonkurrenten Liverpool i Ligacupfinalen i mars. Matchen var mållös efter full tid och förlängning, varvid omspel följde tre dagar senare. Denna gång gjorde Graeme Souness matchens enda mål och gav segern till Liverpool. Säsongen avslutades med FA-cupfinalen där man mötte Watford. Graeme Sharp och Andy Gray gjorde varsitt mål för Everton som därmed tog sin fjärde FA-cuptitel. Kevin Ratcliffe var den som spelade mest med totalt 57 matcher varav 38 i ligan. Adrian Heath blev lagets bäste målskytt med totalt arton mål varav tolv i ligan.
Laguppställning Ligacupfinalen 1984: 1 Neville Southall – 2 Gary Stevens, 4 Kevin Ratcliffe, 5 Derek Mountfield, 3 John Bailey – 7 Alan Irvine, 6 Peter Reid, 10 Kevin Richardson, 11 Kevin Sheedy – 8 Adrian Heath, 9 Graeme Sharp; avbytare: 12 Alan Harper. I omspelet spelade Harper i tröja nummer 11 istället för Sheedy. Avbytare var Andy King.
Laguppställning FA-cupfinalen 1984: 1 Neville Southall – 2 Gary Stevens, 4 Kevin Ratcliffe, 5 Derek Mountfield, 3 John Bailey – 7 Trevor Steven, 6 Peter Reid, 11 Kevin Richardson – 8 Adrian Heath, 9 Graeme Sharp, 10 Andy Gray; avbytare: 12 Alan Harper.
1984/85
I maj 1984 förstärktes laget med mittfältaren Paul Bracewell från Sunderland och i september värvades vänsterbacken Pat Van den Hauwe från Birmingham.
Säsongen 1984/85 inleddes med Charity Shield-matchen mellan Everton och Liverpool, en match som Everton vann efter ett självmål av Liverpools målvakt Bruce Grobbelaar. I Cupvinnarcupen slog Everton under hösten ut University College Dublin och Inter Bratislava, men i Ligacupen åkte man ut mot Grimsby Town i fjärde omgången. Det europeiska cupspelet fortsatte under våren med segrar i såväl kvartsfinalen mot Fortuna Sittard som semifinalen mot Bayern München. I finalen som spelades i Rotterdam mötte man Rapid Wien. Andy Gray och Trevor Steven gav Everton en tvåmålsledning i andra halvlek. Hans Krankl reducerade för österrikarna med fem minuter kvar, men bara minuten senare fastställde Kevin Sheedy slutresultatet 3–1 till Everton. Under våren 1985 hade Everton även tagit sig till final i FA-cupen, en match som spelades bara tre dagar efter segern i Rotterdam. Manchester United stod för motståndet och matchen var mållös vid full tid, men i förlängningen gjorde Norman Whiteside segermålet för United.
I ligan hade Everton inlett säsongen med två förluster, men sedan spelade man upp sig. I oktober/november vann man sex raka matcher och från juldagen fram till 8 maj blev det sexton segrar och två oavgjorda på arton matcher. Everton kunde därmed säkra ligatiteln efter en 2–0-seger över Queens Park Rangers trots att fem omgångar återstod. Laget slutade tretton poäng före tvåan Liverpool och blev engelska mästare för åttonde gången. Målvakten Neville Southall spelade samtliga 63 tävlingsmatcher och Graeme Sharp blev lagets bäste målskytt med totalt 30 mål varav 21 i ligan.
Laguppställning Cupvinnarcupfinalen 1985: 1 Neville Southall – 2 Gary Stevens, 4 Kevin Ratcliffe, 5 Derek Mountfield, 3 Pat Van den Hauwe – 7 Trevor Steven, 6 Peter Reid, 10 Paul Bracewell, 11 Kevin Sheedy – 8 Graeme Sharp, 9 Andy Gray; avbytare: 12 Alan Harper, 13 John Bailey, 14 Kevin Richardson, 15 Ian Atkins, 16 Jim Arnold (målvakt). I FA-cupfinalen var startelvan densamma med Alan Harper som avbytare. Adrian Heath hade råkat ut för en svår skada tidigare under säsongen och kunde inte delta.
Tröjorna
Tröjorna tillverkades av Le coq sportif och sponsor var Hafnia. Hemmatröjan var blå med glansiga tunna ränder i par om två. Halsen var rund med en vit trekant nedanför i samma stil som Aston Villa tröjor. Byxor och strumpor var vita, men i FA-cupfinalen och Cupvinnarcupfinalen 1985 spelade Everton i blå byxor. I den senare var reklam på tröjorna förbjudet och på numren fick man sätta på en bit tejp för att dölja tillverkarens logotyp. Reservstället gick i samma stil som hemmastället, fast grått med blå detaljer. Det fanns även en gul reservtröja som användes i några matcher och som hade vanlig V-hals.
Birmingham City var inblandat i bottenstriden 1982/83, men man slutade på sjuttonde plats i tabellen och klarade sig kvar, på samma poäng som Sunderland och tre poäng före Manchester City som åkte ur. I FA-cupen slog man ut Walsall i tredje omgången, men förlorade sedan mot Crystal Palace och i Ligacupen tog man sig till fjärde omgången där det blev förlust mot Burnley. Mittbacken Noel Blake, nyförvärv från Aston Villa, spelade mest med totalt 44 matcher varav 37 i ligan. Mick Ferguson, som hade lånats in från Everton, blev lagets bäste målskytt med åtta mål, samtliga i ligan.
Laguppställning 1982/83: 1 Tony Coton – 2 Jim Hagan, 5 Noel Blake, 6 Kevan Broadhurst, 3 Mark Dennis/Pat van den Hauwe – 7 Kevin Dillon, 4 Byron Stevenson, 10 Alan Curbishley, 11 Ian Handysides – 8 Mick Ferguson, 9 Mick Harford.
Säsongen 1983/84 kunde Birmingham inte rädda nytt kontrakt. Laget kom på tjugonde plats i tabellen och åkte ner i division två tillsammans med Notts County och Wolverhampton Wanderers. Sejouren i tvåan blev dock bara ettårig. 1984/85 kom Birmingham på andra plats, två poäng efter Oxford United, och tog därmed klivet upp i ettan igen.
Birminghams tröjor tillverkades från och med 1982/83 av Patrick. Hemmatröjan var blå med vit krage och muddar, tunna vita linjer på framsidan och med centralt placerat klubbmärke. Under 1982/83 var strumporna vita, men 1983/84 bytte man till röda strumpor. Säsongen 1984/85 tillkom Ansells Beer som sponsor. Som reservställ användes i första hand vita tröjor i samma stil som hemmatröjan tillsammans med blå byxor och röda strumpor. 1982/83 fanns ett gult tredjeställ och från och med 1983/84 fanns ett rött tredjeställ.
Verona blev italienska mästare för första gången i historien. Tillsammans med Verona kvalificerade sig även sexan Juventus för Europacupen tack vare segern över Liverpool i 1985 års final. Torino, Inter och Milan slutade på platserna 2, 3 och 5 och kvalificerade sig för UEFA-cupen. Fyran Sampdoria vann italienska cupen efter finalseger över Milan (1–0 borta och 2–1 hemma) och kvalificerade sig för Cupvinnarcupen. Ascoli, Lazio och Cremonese tog hand om de tre sista platserna i tabellen och åkte ner i Serie B. Skytteligavinnare i Serie A blev Michel Platini, Juventus, med 18 mål.
Här är alla hemmatröjor i Serie A 1984/85. Klicka på bilden nedan för att se den i större storlek.
Åtta olika tröjtillverkare användes i Serie A denna säsong. Mest förekommande var Ennerre med fem lag medan fyra lag använde Adidas, två använde Kappa, ett Diadora, ett Linea Time, ett Mec Sport, ett Puma och ett Rolly Go. Så här var tröjtillverkarna fördelade:
Ennerre – Atalanta, Avellino, Fiorentina, Lazio och Sampdoria
Adidas – Ascoli, Como, Torino och Verona
Kappa – Juventus och Roma
Diadora – Udinese
Linea Time – Napoli
Mec Sport – Inter
Puma – Cremonese
Rolly Go – Milan
Här är ligatabellen 1984/85. Klicka på ett lag för att komma till respektive inlägg.
Roma, med nye tränaren Sven-Göran Eriksson, slutade på sjunde plats i Serie A 1984/85. I Cupvinnarcupen slog man under hösten ut Steaua Bukarest och Wrexham, men i vårens kvartsfinaler blev det förlust mot Bayern München. Målvakten Franco Tancredi och mittbacken Ubaldo Righetti spelade samtliga 30 ligamatcher och Roberto Pruzzo blev bäste målskytt med åtta ligamål. Brasilianaren Falcão råkade ut för en allvarlig skada och spelade bara fyra ligamatcher. Efter säsongen upphävdes kontraktet och han flyttade tillbaka till Brasilien för att avsluta karriären i São Paulo.
Tröjorna tillverkades av Kappa och sponsor var Barilla. Hemmastället bestod av röda tröjor med gul krage och gula muddar, röda byxor och röda strumpor. Som tecken på segern i italienska cupen 1984 var den trefärgade ”piltavlan” placerad på vänster bröst och klubbmärket återfanns istället på höger ärm. Reservstället var i samma stil fast vitt med röda detaljer. I bortamatchen mot Wrexham i Cupvinnarcupen spelade Roma i den vita reservtröjan tillsammans med de röda hemmabyxorna.
Napoli slutade på åttonde plats i Serie A 1984/85, tre placeringar bättre än året innan. Inför säsongen värvades Diego Maradona från Barcelona för en summa motsvarande cirka 65 miljoner kronor vilket gjorde honom till världens dyraste spelare. Nya i laget var också Maradonas landsman Daniel Bertoni som kom från Fiorentina samt försvararen Walter De Vecchi (Ascoli), mittfältaren Salvatore Bagni (Inter) och anfallaren Domenico Penzo (Juventus). Maradona och Luigi Caffarelli spelade samtliga 30 ligamatcher och Maradona blev även bäste målskytt med fjorton ligamål medan Bertoni gjorde elva.
Tröjorna tillverkades av Linea Time och sponsor var Cirio. Hemmatröjan var blå med tre vita ränder på hals och muddar. Som reservtröja användes antingen en vit (tillsammans med antingen blå eller vita byxor) eller gul tröja (tillsammans med blå byxor).
Milan slutade på femte plats i Serie A 1984/85 och kvalificerade sig för UEFA-cupen. I italienska cupen tog man sig till final där det blev förlust mot Sampdoria efter 0–1 hemma och 1–2 borta. Klubben gjorde flera värvningar inför säsongen för att förstärka laget, däribland målvakten Giuliano Terraneo (Torino), mittfältarna Agostino Di Bartolomei (Roma) och Ray Wilkins (Manchester United) samt anfallarna Mark Hateley (Portsmouth) och Pietro Paolo Virdis (Udinese). Dessutom var tränaren Nils Liedholm tillbaka i laget efter fem år i Roma. Terraneo spelade samtliga 30 ligamatcher och Virdis blev bäste målskytt med nio ligamål. Och i bortamatchen mot Udinese i januari spelade 16-årige Paolo Maldini sin första av 647 ligamatcher för Milan.
Tröjorna tillverkades av Rolly Go. Sponsor var till en början Retequattro och användes i italienska cupens gruppspel i augusti och september 1984. Därefter byttes sponsorn till Oscar Mondadori. Hemmatröjan var rödsvartrandig med svart krage och användes tillsammans med vita byxor och svarta strumpor med rödsvart överdel. Reservtröjan var vit med röda och svarta ränder på tvären och användes i bortamatcherna mot Cremonese, Fiorentina, Roma och Torino i ligan samt mot Triestina i cupen (då med Retequattro som sponsor). Den kortärmade varianten hade röda nummer medan den långärmade hade svarta.
Juventus slutade på sjätte plats i Serie A 1984/85, den sämsta placeringen på 22 år. Luciano Favero, Antonio Cabrini, Gaetano Scirea, Massimo Bonini och Michel Platini spelade samtliga 30 ligamatcher och Platini blev även skyttekung i Serie A med 18 mål. I Europacupen gick det betydligt bättre än i ligan. Under hösten slog man ut finska Ilves och schweiziska Grasshoppers. Under våren besegrade man Sparta Prag i kvartsfinalen och Bordeaux i semifinalen. I finalen mot Liverpool på Heyselstadion i Bryssel överskuggades Michel Platinis segermål på straff i andra halvlek av läktarkatastrofen där 39 människor miste livet.
Tröjorna var av samma modell som tidigare. Enda skillnaden mot föregående säsong var att den italienska skölden, Lo Scudetto, återfanns på vänstra bröstet. Sponsor var precis som tidigare Ariston, men i Europacupfinalen var inte reklam tillåten på tröjorna.
Cremonese hade kommit på tredje plats i Serie B 1983/84 och spelade nu i högsta serien för första gången sedan ligan startade 1929/30. Det blev fyra segrar, sju oavgjorda och nitton förluster vilket gjorde att laget kom sist i tabellen och åkte ner i Serie B igen. Målvakten Fausto Borin och lagkaptenen Claudio Bencina spelade mest med 28 ligamatcher var och Giancarlo Finardi blev bäste målskytt med sju ligamål. Bland de nya i laget fanns polske försvararen Władysław Żmuda (New York Cosmos) och brasilianske anfallaren Juary (Ascoli).
Tröjorna tillverkades av Puma och sponsor var Latte Soresina. Hemmastället bestod av rödgrårandiga tröjor med röd krage, röda byxor och röda strumpor. Reservtröjan var vit med smala röda ränder och användes tillsammans med antingen vita eller röda byxor. Det fanns också en röd tröja med smala vita ränder som användes tillsammans med vita byxor.
Ascoli slutade på fjortonde plats i Serie A 1984/85 och åkte ner i Serie B. Efter att ha inlett säsongen med fem förluster och två oavgjorda på de sju första matcherna fick tränaren Carlo Mazzone lämna laget. In kom istället jugoslaven Vujadin Boskov sm dock inte kunde rädda laget från nedflyttning. Målvakten Roberto Conti och nye mittfältaren Italo Schiavi (Avellino) spelade mest med 29 ligamatcher var och bästa målskyttar blev Aldo Cantarutti, Enrico Nicolini samt brasilianaren Dirceu som inför säsongen värvats från Napoli.
Tröjorna tillverkades av Adidas och sponsor var Olio San Giorgio. I början av säsongen användes tröjor av samma modell som föregående säsong, men senare bytte man till en av Adidas egna modeller. En blå reservtröja användes i bortamatcherna mot Juventus och Udinese.
