Etikett: 1984/85

Queens Park Rangers 1983–1985

Queens Park Rangers hade vunnit division två och var nu tillbaka i högsta serien. Laget kom på femte plats i tabellen och kvalificerade sig för UEFA-cupen. I FA-cupen åkte man däremot ut direkt i tredje omgången mot Huddersfield och i Ligacupen slog man ut Crewe Alexandra, men förlorade sedan mot Ipswich. Målvakten Peter Hucker och vänsterbacken Ian Dawes spelade samtliga 42 ligamatcher. Simon Stainrod blev lagets bäste målskytt totalt sett med sexton mål varav tretton i ligan medan Clive Allen gjorde fjorton ligamål.

Laguppställning 1983/84: 1 Peter Hucker – 2 Warren Neill, 5 Steve Wicks, 6 Terry Fenwick, 3 Ian Dawes – 7 Gary Micklewhite/Mike Fillery, 4 Gary Waddock, 11 John Gregory – 9 Clive Allen, 10 Simon Stainrod, 8 Ian Stewart/Mike Fillery.

Sommaren 1984 lämnade managern Terry Venables klubben för att ta över Barcelona. Under hösten slog QPR ut KR Reykjavik ur UEFA-cupen, men åkte sedan ut på bortamålsregeln mot Partizan Belgrad efter 6–2 hemma och 0–4 borta. I ligan gick det inte alls lika bra som föregående säsong. Laget kom först på nittonde plats, en poäng före Norwich som åkte ur. QPR åkte även ur FA-cupen direkt i tredje omgången mot division tre-laget Doncaster Rovers. I Ligacupen tog man sig till kvartsfinal där det blev förlust mot Ipswich efter omspel.

Tröjorna tillverkades av Adidas och sponsor var Guinness. Hemmatröjan hade smala röda ränder mellan de blå och vita tvärränderna. Från början var Adidas-märket och klubbmärket röda, men så småningom bytte man till vita. Samtidigt blev Guinness-loggan något större. Under 1983/84 hade klubbmärket en banderoll med texten ”Div.2 Champions 1982 1983”. Till 1984/85 ändrades den till ”1st Division 1984 1985”. I bortamatcher mot lag med vita byxor eller strumpor spelade QPR i blå byxor eller strumpor. Reservstället bestod av tröjor med röda och svarta ränder på tvären samt svarta eller röda byxor och strumpor.

Liverpool 1983–1985

Efter säsongen 1982/83 gick Liverpools manager Bob Paisley i pension efter nio framgångsrika år och ersattes av Joe Fagan. Säsongen 1983/84 inleddes med Charity Shield-matchen mot Manchester United på Wembley, en match som United vann med 2–0. Som regerande ligamästare deltog Liverpool återigen i Europacupen och under hösten slog man ut danska Odense och spanska Athletic Bilbao. I vårens kvartsfinaler besegrades Benfica och i semifinalen blev det seger över Dinamo Bukarest. I finalen mötte man Roma på deras hemmaplan, Olympiastadion i Rom. Phil Neal gav Liverpool en tidig ledning, men Roberto Pruzzo kvitterade strax före paus. Det blev inga fler mål, inte heller i förlängningen, och matchen fick därför avgöras via straffsparksläggning. Liverpools målvakt Bruce Grobbelaar psykade italienarna från sin mållinje vilket möjligtvis bidrog till att Bruno Conti och Francesco Graziani missade för italienarna. Liverpool vann därmed matchen och tog sin fjärde europacuptitel.

I FA-cupen åkte Liverpool ut mot Brighton i fjärde omgången, men i Ligacupen tog man sig till final mot lokalkonkurrenten Everton. Matchen var mållös efter full tid och förlängning, men i omspelet tre dagar senare gjorde Liverpools Graeme Souness matchens enda mål i första halvlek. Liverpool vann därmed Ligacupen för fjärde året i rad. Även i ligan tog Liverpool hem segern. Laget slutade tre poäng före Southampton och blev engelska mästare för tredje året i rad, klubbens femtonde ligatitel.

Bruce Grobbelaar, Alan Hansen, Alan Kennedy och Sammy Lee spelade samtliga 67 tävlingsmatcher och Ian Rush blev bäste målskytt med totalt 47 mål varav 32 i ligan vilket gjorde honom till skyttekung i division ett.

Laguppställning Ligacupfinalen 1984: 1 Bruce Grobbelaar – 2 Phil Neal, 4 Mark Lawrenson, 6 Alan Hansen, 3 Alan Kennedy – 8 Sammy Lee, 10 Craig Johnston, 11 Graeme Souness, 5 Ronnie Whelan – 7 Kenny Dalglish, 9 Ian Rush; avbytare: 12 Michael Robinson. I Europacupfinalen var startelvan densamma med följande avbytare: 12 Michael Robinson, 13 Bob Bolder (målvakt), 14 Steve Nicol, 15 David Hodgson, 16 Gary Gillespie.

Sommaren 1984 såldes Graeme Souness till Sampdoria. In kom istället danske mittfältaren Jan Mølby från Ajax. Även säsongen 1984/85 inleddes för Liverpools del med Charity Shield, denna gång mot Everton som vann med 1–0 efter ett självmål av Grobbelaar. Liverpool inledde ligaspelet svagt med bara två segrar de elva första matcherna, men laget spelade upp sig och kom till slut på andra plats, tretton poäng efter Everton. Som regerande Europacupvinnare deltog Liverpool i såväl Interkontinentalcupen som Europeiska Supercupen. I den förstnämnda blev det förlust med 1–0 mot argentinska Independiente, en match som spelades i Tokyo i december. I januari föll Liverpool med 2–0 mot Juventus i Europeiska Supercupen som spelades i Turin.

I Ligacupen åkte Liverpool ut mot Tottenham Hotspur i fjärde omgången, men i FA-cupen tog man sig till semifinal mot Manchester United. Matchen slutade 2–2 efter att Paul Walsh kvitterat med en minut kvar av förlängningen. I omspelsmatchen förlorade dock Liverpool med 2–1. I Europacupen slog Liverpool under hösten ut polska Lech Poznan och portugisiska Benfica. Under våren fortsatte det med segrar över Austria Wien i kvartsfinalen och Panathinaikos i semifinalen. Finalen mot Juventus på Heyselstadion i Bryssel kom att bli ihågkommen för allt annat än fotbollen. Läktarbråk ledde till att 39 människor miste livet och engelska klubbar blev bannlysta från europeiskt cupspel i fem år. Matchen slutade 1–0 till Juventus efter ett straffsparksmål av Michel Platini i andra halvlek.

Bruce Grobbalaar och Phil Neal spelade samtliga 64 tävlingsmatcher och John Wark blev lagets bäste målskytt med totalt 27 mål varav 18 i ligan.

Laguppställning Europacupfinalen 1985: 1 Bruce Grobbelaar – 2 Phil Neal, 4 Mark Lawrenson, 6 Alan Hansen, 3 Jim Beglin – 5 Steve Nicol, 8 Ronnie Whelan, 11 John Wark, 10 Paul Walsh – 7 Kenny Dalglish, 9 Ian Rush; avbytare: 13 Sammy Lee, 14 Gary Gillespie, 15 Jan Mølby, 16 Craig Johnston, 17 Chris Pile (målvakt). Alan Kennedy var från början ordinarie vänsterback, men skadade sig i slutet av mars 1985 vilket gav Jim Beglin chansen att etablera sig i startelvan.

Tröjorna tillverkades av Umbro och sponsor var Crown Paints. Fram till och med december 1983 användes samma tröjor som 1982/83, men i tv-sända matcher var sponsorloggan mindre. Den lilla Crown Paints-loggan på två rader syntes så dåligt att man ersatte den med ett enkelt typsnitt på en rad. I Europacupfinalen 1984 spelade man med tröjor utan reklam och med inskriptionen ”European Cup Final / Rome 1984” runt klubbmärket. Till säsongen 1984/85 introducerades en ny gulrandig bortatröja. Denna användes, utan reklam, i Interkontinentalcupen. Där var det tänkt att Mark Lawrenson skulle spelat i tröja nummer 4, men han skadade sig på träning och ersattes av Gary Gillespie i tröja nummer 15. Detta var sista säsongen med Umbro som leverantör, och i Europacupfinalen 1985 dök Liverpool upp i nya tröjor från Adidas. Denna modell kom sedan att användas de följande två säsongerna.

Leicester City 1983–1985

Leicester City var tillbaka i division ett, men inledningen på säsongen blev mindre lyckad. Efter sex raka förluster låg man sist i tabellen, men efter att ha åkt ur Ligacupen efter straffsparksläggning mot Chelsea i oktober blev det bara två förluster på de kommande femton ligamatcherna. Leicester säkrade kontraktet genom seger över Nottingham Forest den 5 maj och slutade till slut på femtonde plats, på samma poäng som Norwich, Luton och West Bromwich. I FA-cupen åkte man ut direkt i tredje omgången mot Crystal Palace. Ian Wilson spelade mest med totalt 44 matcher varav 41 i ligan och Gary Lineker blev lagets bäste målskytt med 22 mål, samtliga i ligan.

Laguppställning 1983/84: 1 Mark Wallington – 2 Bobby Smith, 5 Bob Hazell, 6 John O’Neill, 3 Ian Wilson – 7 Steve Lynex, 4 Kevin MacDonald, 10 Paul Ramsey, 11 Ian Banks/Andy Peake – 8 Gary Lineker, 9 Alan Smith.

Nästa säsong, 1984/85, slutade Leicester återigen på femtonde plats i ligan, faktiskt med lika många poäng (51) som 1983/84. I FA-cupen slog man ut Burton Albion (efter omspel) och Carlisle United, men åkte sedan ut mot Millwall. I Ligacupen slog Leicester ut Brentford Town, men förlorade sedan mot Luton Town. Steve Lynex och John O’Neill spelade samtliga 49 tävlingsmatcher och Gary Lineker blev återigen bäste målskytt med totalt 29 mål varav 24 i ligan vilket gjorde honom till skyttekung tillsammans med Chelseas Kerry Dixon.

Tröjorna tillverkades av Admiral och sponsor var Ind Coope. Hemmatröjan var blå med smala vita ränder i par och med vit V-hals och vita muddar med två blå ränder. Byxorna var vita med tre blå ränder på sidorna och strumporna var vita med två par blå ränder på överdelen. Reservstället var i samma stil fast grönt med gula detaljer. Sponsorloggan fanns i två varianter. Från början var den inbäddad i tröjans design med bokstäverna på blå botten, men senare gjorde man loggan mer utdragen på längden och placerade den ovanpå de vita ränderna, utan blå botten.

Everton 1983–1985

Everton upprepade fjolårets ligaplacering och slutade på sjunde plats även 1983/84. I de båda cuperna tog sig laget hela vägen till final. Först mötte man lokalkonkurrenten Liverpool i Ligacupfinalen i mars. Matchen var mållös efter full tid och förlängning, varvid omspel följde tre dagar senare. Denna gång gjorde Graeme Souness matchens enda mål och gav segern till Liverpool. Säsongen avslutades med FA-cupfinalen där man mötte Watford. Graeme Sharp och Andy Gray gjorde varsitt mål för Everton som därmed tog sin fjärde FA-cuptitel. Kevin Ratcliffe var den som spelade mest med totalt 57 matcher varav 38 i ligan. Adrian Heath blev lagets bäste målskytt med totalt arton mål varav tolv i ligan.

Laguppställning Ligacupfinalen 1984: 1 Neville Southall – 2 Gary Stevens, 4 Kevin Ratcliffe, 5 Derek Mountfield, 3 John Bailey – 7 Alan Irvine, 6 Peter Reid, 10 Kevin Richardson, 11 Kevin Sheedy – 8 Adrian Heath, 9 Graeme Sharp; avbytare: 12 Alan Harper. I omspelet spelade Harper i tröja nummer 11 istället för Sheedy. Avbytare var Andy King.

Laguppställning FA-cupfinalen 1984: 1 Neville Southall – 2 Gary Stevens, 4 Kevin Ratcliffe, 5 Derek Mountfield, 3 John Bailey – 7 Trevor Steven, 6 Peter Reid, 11 Kevin Richardson – 8 Adrian Heath, 9 Graeme Sharp, 10 Andy Gray; avbytare: 12 Alan Harper.

I maj 1984 förstärktes laget med mittfältaren Paul Bracewell från Sunderland och i september värvades vänsterbacken Pat Van den Hauwe från Birmingham.

Säsongen 1984/85 inleddes med Charity Shield-matchen mellan Everton och Liverpool, en match som Everton vann efter ett självmål av Liverpools målvakt Bruce Grobbelaar. I Cupvinnarcupen slog Everton under hösten ut University College Dublin och Inter Bratislava, men i Ligacupen åkte man ut mot Grimsby Town i fjärde omgången. Det europeiska cupspelet fortsatte under våren med segrar i såväl kvartsfinalen mot Fortuna Sittard som semifinalen mot Bayern München. I finalen som spelades i Rotterdam mötte man Rapid Wien. Andy Gray och Trevor Steven gav Everton en tvåmålsledning i andra halvlek. Hans Krankl reducerade för österrikarna med fem minuter kvar, men bara minuten senare fastställde Kevin Sheedy slutresultatet 3–1 till Everton. Under våren 1985 hade Everton även tagit sig till final i FA-cupen, en match som spelades bara tre dagar efter segern i Rotterdam. Manchester United stod för motståndet och matchen var mållös vid full tid, men i förlängningen gjorde Norman Whiteside segermålet för United.

I ligan hade Everton inlett säsongen med två förluster, men sedan spelade man upp sig. I oktober/november vann man sex raka matcher och från juldagen fram till 8 maj blev det sexton segrar och två oavgjorda på arton matcher. Everton kunde därmed säkra ligatiteln efter en 2–0-seger över Queens Park Rangers trots att fem omgångar återstod. Laget slutade tretton poäng före tvåan Liverpool och blev engelska mästare för åttonde gången. Målvakten Neville Southall spelade samtliga 63 tävlingsmatcher och Graeme Sharp blev lagets bäste målskytt med totalt 30 mål varav 21 i ligan.

Laguppställning Cupvinnarcupfinalen 1985: 1 Neville Southall – 2 Gary Stevens, 4 Kevin Ratcliffe, 5 Derek Mountfield, 3 Pat Van den Hauwe – 7 Trevor Steven, 6 Peter Reid, 10 Paul Bracewell, 11 Kevin Sheedy – 8 Graeme Sharp, 9 Andy Gray; avbytare: 12 Alan Harper, 13 John Bailey, 14 Kevin Richardson, 15 Ian Atkins, 16 Jim Arnold (målvakt). I FA-cupfinalen var startelvan densamma med Alan Harper som avbytare. Adrian Heath hade råkat ut för en svår skada tidigare under säsongen och kunde inte delta.

Tröjorna tillverkades av Le coq sportif och sponsor var Hafnia. Hemmatröjan var blå med glansiga tunna ränder i par om två. Halsen var rund med en vit trekant nedanför i samma stil som Aston Villa tröjor. Byxor och strumpor var vita, men i FA-cupfinalen och Cupvinnarcupfinalen 1985 spelade Everton i blå byxor. I den senare var reklam på tröjorna förbjudet och på numren fick man sätta på en bit tejp för att dölja tillverkarens logotyp. Reservstället gick i samma stil som hemmastället, fast grått med blå detaljer. Det fanns även en gul reservtröja som användes i några matcher och som hade vanlig V-hals.

Birmingham City 1982–1985

Birmingham City var inblandat i bottenstriden 1982/83, men man slutade på sjuttonde plats i tabellen och klarade sig kvar, på samma poäng som Sunderland och tre poäng före Manchester City som åkte ur. I FA-cupen slog man ut Walsall i tredje omgången, men förlorade sedan mot Crystal Palace och i Ligacupen tog man sig till fjärde omgången där det blev förlust mot Burnley. Mittbacken Noel Blake, nyförvärv från Aston Villa, spelade mest med totalt 44 matcher varav 37 i ligan. Mick Ferguson, som hade lånats in från Everton, blev lagets bäste målskytt med åtta mål, samtliga i ligan.

Laguppställning 1982/83: 1 Tony Coton – 2 Jim Hagan, 5 Noel Blake, 6 Kevan Broadhurst, 3 Mark Dennis/Pat van den Hauwe – 7 Kevin Dillon, 4 Byron Stevenson, 10 Alan Curbishley, 11 Ian Handysides – 8 Mick Ferguson, 9 Mick Harford.

Säsongen 1983/84 kunde Birmingham inte rädda nytt kontrakt. Laget kom på tjugonde plats i tabellen och åkte ner i division två tillsammans med Notts County och Wolverhampton Wanderers. Sejouren i tvåan blev dock bara ettårig. 1984/85 kom Birmingham på andra plats, två poäng efter Oxford United, och tog därmed klivet upp i ettan igen.

Birminghams tröjor tillverkades från och med 1982/83 av Patrick. Hemmatröjan var blå med vit krage och muddar, tunna vita linjer på framsidan och med centralt placerat klubbmärke. Under 1982/83 var strumporna vita, men 1983/84 bytte man till röda strumpor. Säsongen 1984/85 tillkom Ansells Beer som sponsor. Som reservställ användes i första hand vita tröjor i samma stil som hemmatröjan tillsammans med blå byxor och röda strumpor. 1982/83 fanns ett gult tredjeställ och från och med 1983/84 fanns ett rött tredjeställ.

Serie A 1984/85

Verona blev italienska mästare för första gången i historien. Tillsammans med Verona kvalificerade sig även sexan Juventus för Europacupen tack vare segern över Liverpool i 1985 års final. Torino, Inter och Milan slutade på platserna 2, 3 och 5 och kvalificerade sig för UEFA-cupen. Fyran Sampdoria vann italienska cupen efter finalseger över Milan (1–0 borta och 2–1 hemma) och kvalificerade sig för Cupvinnarcupen. Ascoli, Lazio och Cremonese tog hand om de tre sista platserna i tabellen och åkte ner i Serie B. Skytteligavinnare i Serie A blev Michel Platini, Juventus, med 18 mål.

Här är alla hemmatröjor i Serie A 1984/85. Klicka på bilden nedan för att se den i större storlek.

Åtta olika tröjtillverkare användes i Serie A denna säsong. Mest förekommande var Ennerre med fem lag medan fyra lag använde Adidas, två använde Kappa, ett Diadora, ett Linea Time, ett Mec Sport, ett Puma och ett Rolly Go. Så här var tröjtillverkarna fördelade:

  • Ennerre – Atalanta, Avellino, Fiorentina, Lazio och Sampdoria
  • Adidas – Ascoli, Como, Torino och Verona
  • Kappa – Juventus och Roma
  • Diadora – Udinese
  • Linea Time – Napoli
  • Mec Sport – Inter
  • Puma – Cremonese
  • Rolly Go – Milan

Här är ligatabellen 1984/85. Klicka på ett lag för att komma till respektive inlägg.

Pos Lag Sp V O F GM IM P
1 Verona 30 15 13 2 42 19 43
2 Torino 30 14 11 5 36 22 39
3 Inter 30 13 12 5 42 28 38
4 Sampdoria 30 12 13 5 36 21 37
5 Milan 30 12 12 6 31 25 36
6 Juventus 30 11 14 5 48 33 36
7 Roma 30 10 14 6 33 25 34
8 Napoli 30 10 13 7 34 29 33
9 Fiorentina 30 8 13 9 33 31 29
10 Atalanta 30 5 18 7 20 32 28
11 Como 30 6 13 11 17 27 25
12 Udinese 30 10 5 15 43 46 25
13 Avellino 30 7 11 12 27 33 25
14 Ascoli 30 4 14 12 24 40 22
15 Lazio 30 2 11 17 16 45 15
16 Cremonese 30 4 7 19 22 48 15

AS Roma 1984/85

Roma, med nye tränaren Sven-Göran Eriksson, slutade på sjunde plats i Serie A 1984/85. I Cupvinnarcupen slog man under hösten ut Steaua Bukarest och Wrexham, men i vårens kvartsfinaler blev det förlust mot Bayern München. Målvakten Franco Tancredi och mittbacken Ubaldo Righetti spelade samtliga 30 ligamatcher och Roberto Pruzzo blev bäste målskytt med åtta ligamål. Brasilianaren Falcão råkade ut för en allvarlig skada och spelade bara fyra ligamatcher. Efter säsongen upphävdes kontraktet och han flyttade tillbaka till Brasilien för att avsluta karriären i São Paulo.

Tröjorna tillverkades av Kappa och sponsor var Barilla. Hemmastället bestod av röda tröjor med gul krage och gula muddar, röda byxor och röda strumpor. Som tecken på segern i italienska cupen 1984 var den trefärgade ”piltavlan” placerad på vänster bröst och klubbmärket återfanns istället på höger ärm. Reservstället var i samma stil fast vitt med röda detaljer. I bortamatchen mot Wrexham i Cupvinnarcupen spelade Roma i den vita reservtröjan tillsammans med de röda hemmabyxorna.

Napoli 1984/85

Napoli slutade på åttonde plats i Serie A 1984/85, tre placeringar bättre än året innan. Inför säsongen värvades Diego Maradona från Barcelona för en summa motsvarande cirka 65 miljoner kronor vilket gjorde honom till världens dyraste spelare. Nya i laget var också Maradonas landsman Daniel Bertoni som kom från Fiorentina samt försvararen Walter De Vecchi (Ascoli), mittfältaren Salvatore Bagni (Inter) och anfallaren Domenico Penzo (Juventus). Maradona och Luigi Caffarelli spelade samtliga 30 ligamatcher och Maradona blev även bäste målskytt med fjorton ligamål medan Bertoni gjorde elva.

Tröjorna tillverkades av Linea Time och sponsor var Cirio. Hemmatröjan var blå med tre vita ränder på hals och muddar. Som reservtröja användes antingen en vit (tillsammans med antingen blå eller vita byxor) eller gul tröja (tillsammans med blå byxor).

AC Milan 1984/85

Milan slutade på femte plats i Serie A 1984/85 och kvalificerade sig för UEFA-cupen. I italienska cupen tog man sig till final där det blev förlust mot Sampdoria efter 0–1 hemma och 1–2 borta. Klubben gjorde flera värvningar inför säsongen för att förstärka laget, däribland målvakten Giuliano Terraneo (Torino), mittfältarna Agostino Di Bartolomei (Roma) och Ray Wilkins (Manchester United) samt anfallarna Mark Hateley (Portsmouth) och Pietro Paolo Virdis (Udinese). Dessutom var tränaren Nils Liedholm tillbaka i laget efter fem år i Roma. Terraneo spelade samtliga 30 ligamatcher och Virdis blev bäste målskytt med nio ligamål. Och i bortamatchen mot Udinese i januari spelade 16-årige Paolo Maldini sin första av 647 ligamatcher för Milan.

Tröjorna tillverkades av Rolly Go. Sponsor var till en början Retequattro och användes i italienska cupens gruppspel i augusti och september 1984. Därefter byttes sponsorn till Oscar Mondadori. Hemmatröjan var rödsvartrandig med svart krage och användes tillsammans med vita byxor och svarta strumpor med rödsvart överdel. Reservtröjan var vit med röda och svarta ränder på tvären och användes i bortamatcherna mot Cremonese, Fiorentina, Roma och Torino i ligan samt mot Triestina i cupen (då med Retequattro som sponsor). Den kortärmade varianten hade röda nummer medan den långärmade hade svarta.

Juventus 1984/85

Juventus slutade på sjätte plats i Serie A 1984/85, den sämsta placeringen på 22 år. Luciano Favero, Antonio Cabrini, Gaetano Scirea, Massimo Bonini och Michel Platini spelade samtliga 30 ligamatcher och Platini blev även skyttekung i Serie A med 18 mål. I Europacupen gick det betydligt bättre än i ligan. Under hösten slog man ut finska Ilves och schweiziska Grasshoppers. Under våren besegrade man Sparta Prag i kvartsfinalen och Bordeaux i semifinalen. I finalen mot Liverpool på Heyselstadion i Bryssel överskuggades Michel Platinis segermål på straff i andra halvlek av läktarkatastrofen där 39 människor miste livet.

Tröjorna var av samma modell som tidigare. Enda skillnaden mot föregående säsong var att den italienska skölden, Lo Scudetto, återfanns på vänstra bröstet. Sponsor var precis som tidigare Ariston, men i Europacupfinalen var inte reklam tillåten på tröjorna.