Etikett: 1984/85

Chelsea 1983–1985

Efter fem säsonger i division två tog Chelsea klivet tillbaka till högsta serien. Laget vann division två 1983/84 och gick upp i ettan tillsammans med Sheffield Wednesday och Newcastle United. I cuperna gick det inte lika bra. Uttåg ur FA-cupen direkt i tredje omgången efter förlust mot Blackburn Rovers och i Ligacupen slog man ut Gillingham och Leicester City (den senare efter straffsparksläggning) innan man åkte ut mot West Bromwich Albion. Colin Pates, Kerry Dixon och Eddie Niedzwiecki spelade samtliga 48 tävlingsmatcher och Kerry Dixon, nyförvärv från Reading, blev även bäste målskytt med totalt 34 mål varav 28 i ligan vilket gjorde honom till skyttekung i division två.

Återkomsten i division ett 1984/85 slutade med en sjätteplats, på samma poäng som Arsenal. I FA-cupen slog man ut Wigan Athletic efter omspel, men åkte därefter ut mot Millwall. I Ligacupen slog man däremot ut Millwall i andra omgången och besegrade sedan även Walsall (efter omspel), Manchester City samt Sheffield Wednesday (även det efter omspel). I semifinalen blev det dock förlust mot Sunderland. Nigel Spackman spelade samtliga 55 tävlingsmatcher och Kerry Dixon stod för totalt 36 mål varav 24 i ligan vilket gjorde att han blev skyttekung även i division ett, denna gång tillsammans med Leicesters Gary Lineker.

Laguppställning 1984/85: 1 Eddie Niedzwiecki – 2 Colin Lee/Darren Wood, 4 Colin Pates, 5 Joe McLaughlin, 3 Doug Rougvie – 7 Pat Nevin, 8 Nigel Spackman, 6 John Bumstead/Keith Jones, 11 Mickey Thomas/Paul Canoville – 9 Kerry Dixon, 10 David Speedie. Nya i laget var ytterbackarna Darren Wood (från Middlesbrough i september 1984) och Doug Rougvie (Aberdeen).

Tröjorna tillverkades av Le coq sportif. Hemmatröjan var tvärrandig med två blå nyanser och med tunna röda och vita ränder däremellan. Byxorna var blå med röd och vit nederdel och strumporna var vita med två par röda och blå ränder. I december 1983 fick Chelsea sin första tröjsponsor, Gulf Air, som prydde tröjorna med företagets namn på både engelska och arabiska. Loggan fanns i två storlekar. Den större verkar bara ha förekommit på de långärmade tröjorna medan den mindre förekom på både de kortärmade och de långärmade. Sponsoravtalet varade bara säsongen ut och under 1984/85 spelade Chelsea återigen utan reklam på tröjorna.

Som reservtröja användes under 1983/84 i första hand en gul tröja med smala röda och blå ränder på tvären. Denna användes tillsammans med gula byxor och strumpor. I bortamatchen mot Shrewsbury spelade Chelsea i den vita tröjan från 1981–83 men med de nya hemmastrumporna. Till säsongen 1984/85 introducerades en ny vit tröja med smala röda och blå tvärränder samtidigt som det gula stället degraderades till tredjeställ.

Aston Villa 1984/85

Precis som 1983/84 kom Aston Villa på tionde plats i ligan 1984/85. I FA-cupen åkte man ut mot Liverpool i tredje omgången och i Ligacupen slog man ut Scunthorpe United innan man åkte ut mot Queens Park Rangers. Colin Gibson spelade mest med totalt 44 matcher varav 40 i ligan och Paul Rideout blev bäste målskytt med femton mål varav fjorton i ligan.

Laguppställning: 1 Mervyn Day/Nigel Spink – 2 Gary Williams, 4 Allan Evans, 5 Brendan Ormsby, 3 Colin Gibson/Tony Dorigo – 7 Paul Birch, 6 Steve McMahon, 10 Gordon Cowans/Colin Gibson – 8 Paul Rideout, 9 Peter Withe, 11 Mark Walters. I oktober värvades franske vänsteryttern Didier Six från Mulhouse, men han fick bara spela tretton ligamatcher från start. Målvakten Mervyn Day spelade de sexton första ligamatcherna, men såldes i januari 1985 till Leeds United.

Tröjorna tillverkades av Le coq sportif och sponsor var Mita. Hemmatröjan var likadan som 1983/84, men de vinröda byxorna visade sig inte vara populära. Därför bytte man till vita byxor 1984/85. Reservstället var nytt för säsongen och bestod av vita tröjor med ränder på tvären, ljusblå byxor och vita strumpor.

Arsenal 1984–1986

Arsenal kom på sjunde plats i ligan 1984/85, en placering sämre än året innan. I FA-cupens tredje omgång fick man bara oavgjort 1–1 mot division fyra-laget Hereford United, men Arsenal vann omspelet med hela 7–2. I fjärde omgången blev det förlust mot division tre-laget York City. Inte heller i Ligacupen gick det något vidare: seger över Bristol Rovers följdes av förlust mot Oxford United. Viv Anderson deltog i 47 av de 48 tävlingsmatcherna och bäste målskytt blev Tony Woodcock med totalt tretton mål varav tio i ligan. Även Ian Allinson och Brian Talbot gjorde tio ligamål.

Laguppställning 1984/85: 1 John Lukic – 2 Viv Anderson, 5 David O’Leary, 6 Tommy Caton, 3 Kenny Sansom – 7 Stewart Robson, 4 Brian Talbot, 8 Paul Davis/Graham Rix – 9 Paul Mariner, 10 Tony Woodock, 11 Charlie Nicholas. I december 1984 värvades mittfältaren Steve Williams från Southampton. Han spelade från start i fjorton av de nitton sista ligamatcherna, oftast i nummer 4. Detta kom att bli Brian Talbots sista säsong i Arsenal. Sommaren 1985 lämnade han klubben för spel i Watford.

Även 1985/86 slutade Arsenal på sjunde plats i ligan. I FA-cupen slog man ut Grimsby Town och Rotherham United, men förlorade mot Luton Town efter två omspelsmatcher. I Ligacupen tog sig Arsenal till kvartsfinal genom att besegra Hereford United, Manchester City och Southampton. Där blev det dock förlust mot Aston Villa efter omspel. I mars 1986 avgick managern Don Howe. Steve Burtenshaw ledde laget under återstoden av säsongen. Charlie Nicholas spelade 53 av de 54 tävlingsmatcherna och blev även lagets bäste målskytt med totalt arton mål varav tio i ligan medan Tony Woodcock stod för elva ligamål men inget i cuperna.

Laguppställning 1985/86: 1 John Lukic – 2 Viv Anderson, 5 David O’Leary, 6 Tommy Caton/Martin Keown, 3 Kenny Sansom – 7 Stewart Robson, 4 Paul Davis, 8 Ian Allinson, 11 Graham Rix – 9 Charlie Nicholas, 10 Tony Woodcock.

Tröjorna tillverkades av Umbro och sponsor var JVC. Hemmatröjan var röd med smala ränder och vita ärmar. Byxor och strumpor var av samma modell som 1983/84. Reservstället var likadant som tidigare. Under säsongen 1985/86 återfanns inskriptionen ”Centenary Year 1985” runt klubbmärket för att fira klubbens 100-årsjubileum. Det märkliga med detta är att man var ute ett år för tidigt – Arsenal bildades ju inte förrän hösten 1886.

Wolverhampton Wanderers 1982–1986

Wolverhampton Wanderers var nära att gå i konkurs 1982, men klubben räddades i sista stund när den köptes av ett konsortium lett av tidigare spelaren Derek Dougan och finansierat av de saudiska bröderna Bhatti. Laget kom på andra plats i division två 1982/83 och gick upp i ettan tillsammans med Queens Park Rangers och Leicester City. I FA-cupen slog man ut Tranmere Rovers i tredje omgången, men åkte sedan ut mot Aston Villa och i Ligacupen åkte man ut mot Sunderland i andra omgången.

Återkomsten i division ett blev dock mindre lyckad. Wolves vann bara sex matcher, gjorde inte mer än 27 mål och släppte in 80. Laget kom därmed sist i tabellen och åkte återigen ner i tvåan. I FA-cupen blev det förlust mot Coventry City efter två omspelsmatcher i tredje omgången och i Ligacupen åkte man ut direkt i andra omgången mot division tre-laget Preston North End. Alan Dodd var den som spelade mest med 41 ligamatcher och Wayne Clarke blev lagets bäste målskytt med sex ligamål.

Laguppställning 1983/84: 1 John Burridge – 2 John Humphrey, 5 John Pender, 6 Alan Dodd, 3 Geoff Palmer – 7 Tony Towner/Kenny Hibbitt, 4 Peter Daniel, 11 Danny Crainie – 8 Wayne Clarke, 9 Sammy Troughton/Ian Cartwright, 10 Mel Eves/Scott McGarvey. Crainie och Troughton värvades från Celtic respektive Glentoran i december 1983. McGarvey kom på lån från Manchester United i mars 1984. Samtidigt lånades Eves ut till Huddersfield.

Problemen fortsatte för Wolves, och även säsongen 1984/85 slutade med nedflyttning. Laget kom sist i tabellen och åkte ner i division tre. I FA-cupen åkte man ut mot Huddersfield Town efter omspel i tredje omgången, och i Ligacupen blev det seger över Port Vale i andra omgången innan man åkte ut mot Southampton. Raset fortsatte 1985/86 då Wolves slutade näst sist och åkte ner i division fyra för första gången i klubbens historia.

Tröjorna tillverkades av Umbro och var guldgula med svarta kritstrecksränder och med svart V-hals och muddar med en guldgul rand. Byxorna var svarta med två guldgula ränder på sidorna. Strumporna var under 1982/83 guldgula, men från och med 1983/84 spelade man i randiga strumpor. Samma år fick klubben även sin första sponsor i form av Tatung. I tv-sända matcher användes en mindre variant av sponsorloggan. Under större delen av 1985/86 saknade klubben sponsor, men under våren 1986 sponsrades laget av Benjamin Perry Walsall Ltd. Samarbetet blev dock kortvarigt och under hösten 1986 spelade man återigen utan reklam på tröjorna.

Watford 1983–1985

Andraplatsen i ligan 1983 gav Watford en plats i UEFA-cupen 1983/84. Mot Kaiserslautern i första omgången vände man ett 1–3-underläge från första matchen till seger med 3–0 i returen. I andra omgången mot Levski Sofia slutade båda matcherna 1–1, men Watford gjorde två mål i förlängningen och tog sig vidare till tredje omgången. Där tog det dock stopp mot Sparta Prag efter förlust med 2–3 och 0–4. I ligan kom Watford på elfte plats och i Ligacupen åkte man ut direkt i andra omgången mot division två-laget Huddersfield. I FA-cupen gick det betydligt bättre. Laget tog sig till final mot Everton, men förlorade med 2–0. Nigel Callaghan spelade mest med 41 ligamatcher och Mo Johnston blev bäste målskytt med 20 ligamål på de 29 ligamatcher han hann med efter att ha blivit värvad från Partick Thistle i november 1983. Nya i laget var också högerbacken David Bardsley (från Blackpool i november), mittbacken Lee Sinnott (från Walsall i september) och anfallaren George Reilly (Cambridge United).

Laguppställning 1983/84: 1 Steve Sherwood – 2 David Bardsley, 5 Steve Sims/Steve Terry, 6 Paul Franklin/Lee Sinnott, 3 Wilf Rostron – 7 Nigel Callaghan, 4 Les Taylor, 10 Kenny Jackett, 11 John Barnes – 8 Mo Johnston, 9 George Reilly. I FA-cupfinalen 1984 spelade Neil Price vänsterback (nr 3) istället för Rostron som var avstängd, Steve Terry i nummer 5 och Lee Sinnott i nummer 6. I början av säsongen, innan Bardsley anlände, spelade Pat Rice eller Charlie Palmer högerback. John Barnes spelade oftast i nummer 8 innan Johnston anlände.

Nästa säsong, 1984/85 slutade återigen med en elfteplats i ligan för Watford. I FA-cupen åkte man ut mot Luton Town efter omspel i femte omgången och i Ligacupen tog man sig till kvartsfinal där det blev förlust mot Sunderland.

Tröjorna tillverkades av Umbro och var av samma modell som 1982/83. De två ränderna på byxorna var nu smalare än tidigare. Iveco var fortfarande sponsor och i tv-sända matcher var sponsorloggan mindre. I FA-cupfinalen 1984 återfanns inskriptionen ”F.A. Cup Final / Wembley 1984” nedanför klubbmärket. Watford hade även ett nytt reservställ bestående av vitrandiga tröjor med flerfärgad V-hals och muddar samt svarta byxor med en gul och en röd linje längs sidorna och strumpor med röd överdel med två gula ränder. De svarta byxorna och strumporna användes, tillsammans med den gula hemmatröjan, i hemmamatchen mot Kaiserslautern i UEFA-cupen eftersom tyskarna spelade i helrött.

Tottenham Hotspur 1983–1985

Tottenham Hotspur deltog i UEFA-cupen 1983/84. I första omgången slog man ut irländska Drogheda United med sammanlagt 14–0 (6–0 borta och 8–0 hemma). Därefter besegrade man Feyenoord med Johan Cruyff i laget samt Bayern München. Under våren slog Tottenham ut Austria Wien i kvartsfinalen och Hajduk Split i semifinalen. I finalen mötte man belgiska Anderlecht. Första matchen spelades på Constant Vanden Stock-stadion i Bryssel och Paul Miller gav Tottenham ledningen i andra halvlek, men dansken Morten Olsen kvitterade fem minuter före slutet. Även returen på White Hart Lane slutade 1–1 efter mål av belgarnas Alex Czerniatynski och kvittering av Graham Roberts. Förlängningen förblev mållös och matchen fick avgöras på straffsparkar. Morten Olsen och islänningen Arnor Gu∂johnsen missade för Anderlecht och Tottenham vann straffsparksläggningen med 4–3.

I ligan gick det inte lika bra, bara en åttondeplats. I FA-cupen slog man ut Fulham efter omspel, men åkte sedan ut mot Norwich City, även det efter omspel. I Ligacupen slog Tottenham ut Lincoln City, men förlorade sedan mot Arsenal. Steve Perryman var den som spelade mest med totalt 59 matcher varav 41 i ligan och Steve Archibald blev bäste målskytt med totalt 28 mål varav 21 i ligan.

Laguppställning 1983/84: 1 Ray Clemence – 2 Danny Thomas, 4 Graham Roberts, 5 Gary Stevens/Paul Miller, 3 Chris Hughton – 7 Gary Mabbutt, 6 Steve Perryman, 10 Glenn Hoddle – 8 Steve Archibald, 9 Mark Falco, 11 Tony Galvin. I UEFA-cupfinalerna stod Tony Parks i mål istället för den skadade Ray Clemence, Micky Hazard spelade i nummer 7 istället för Mabbutt och Gary Stevens spelade i nummer 10 istället för Hoddle. I finalreturen spelade dessutom Mabbutt i nummer 6 istället för Perryman.

Sommaren 1984 såldes Steve Archibald och Alan Brazil till Barcelona respektive Manchester United. In kom istället Clive Allen från Queens Park Rangers och John Chiedozie från Notts County.

Som regerande UEFA-cupvinnare deltog Tottenham även i 1984/85 års upplaga. Under hösten besegrades Sporting Braga, Club Brügge och Bohemians Prag. I vårens kvartsfinaler blev det dock förlust mot Real Madrid efter ett självmål av Steve Perryman. Tottenham kom på tredje plats i ligan vilket skulle gett dem en plats i UEFA-cupen 1985/86, men katastrofen på Heyselstadion under Europacupfinalen mellan Liverpool och Juventus ledde till att engelska lag stängdes av från europeiskt cupspel. I FA-cupen slog man ut Charlton Athletic, men åkte sedan ut mot Liverpool. I Ligacupen blev det segrar över Halifax Town och Liverpool innan man åkte ut mot Sunderland efter omspel. Ray Clemence, Steve Perryman och Mark Falco spelade samtliga 58 tävlingsmatcher och Falco blev även lagets bäste målskytt med totalt 29 mål varav 22 i ligan.

Tröjorna tillverkades av Le coq sportif och var av samma modell som 1982/83. Under hösten 1983 hade klubben ingen sponsor, men i december klev Holsten in som sponsor. I UEFA-cupen och i tv-sända ligamatcher var Holstens logga i mindre format än annars. Till säsongen 1983/84 introducerade Tottenham ett nytt klubbmärke. Tuppen var kvar sen tidigare, men under den återfanns klubbens initialer THFC inuti en cirkel med två lejon på vardera sidan. Därunder fanns en banderoll med klubbens latinska motto ”Audere est facere” (”Att våga är att göra”). I UEFA-cupfinalen 1984 återfanns inskriptionen ”U.E.F.A. 1983–84 Final” nedanför klubbmärket (i bortamatchen mot Anderlecht, då Tottenham spelade i ljusblått, saknades dock ordet ”Final”). I ligamatcher var klubbmärket centralt placerat medan tröjtillverkarens logotyp återfanns på ärmarna. I UEFA-cupen valde man dock att placera klubbmärket och Le coq sportif-loggan på varsitt bröst. Och precis som tidigare spelade Tottenham i vita byxor i det europeiska cupspelet.

Sunderland 1983–1985

Sunderland slutade på trettonde plats i ligan 1983/84, tre placeringar bättre än året innan. I FA-cupen slog man ut Bolton Wanderers, men åkte sedan ut mot Birmingham City och i Ligacupen besegrade man Cambridge United innan man förlorade mot Norwich City efter omspel. Chris Turner och Nick Pickering spelade samtliga 48 tävlingsmatcher. Colin West och Gary Rowell blev bästa målskyttar med totalt tretton mål varav nio respektive åtta i ligan.

Laguppställning 1983/84: 1 Chris Turner – 2 Barry Venison, 4 Ian Atkins, 5 Gordon Chisholm, 6 Shaun Elliott, 3 Nick Pickering – 7 Paul Bracewell, 10 Mark Proctor – 8 Gary Rowell, 9 Colin West, 11 Leighton James.

Säsongen 1984/85 kom Sunderland näst sist i tabellen och åkte ner i division två. I FA-cupen åkte man ut direkt i tredje omgången mot Southampton, men i Ligacupen tog man sig hela vägen till final. Där blev det dock förlust mot Norwich City efter att mittbacken Gordon Chisholm styrt bollen i eget mål. Chris Turner spelade samtliga 53 tävlingsmatcher under säsongen och Clive Walker, nyförvärv från Chelsea, blev bäste målskytt med totalt fjorton mål varav tio i ligan.

Laguppställning Ligacupfinalen 1985: 1 Chris Turner – 2 Barry Venison, 4 Gary Bennett, 5 Gordon Chisholm, 6 David Corner, 3 Nick Pickering – 7 Peter Daniel, 10 Steve Berry – 8 Ian Wallace, 9 David Hodgson, 11 Clive Walker; avbytare: 12 Howard Gayle.

Tröjorna tillverkades av Nike som för första gången levererade tröjor till ett engelskt ligalag. Sponsor var Cowies. I tv-sända matcher var Cowies-loggan i mindre format. Hemmatröjan var röd- och vit-randig med vit V-hals och vita ärmar. Byxorna var svarta med röda och vita fält på sidorna och strumporna var röda med två vita ränder på överdelen. Reservtröjan var ljusblå med marinblå ränder på tvären och med marinblå ärmar. Byxorna var oftast ljusblå, men marinblå byxor förekom också. Strumporna var ljusblå med två marinblå ränder på överdelen.

Stoke City 1983–1985

Inför säsongen 1983/84 valde Stokes manager Richie Barker att byta taktik och börja med långbollar. Det gick dock inte hem, vare sig hos spelare eller fans, och Stoke lyckades bara vinna tre av de 24 första ligamatcherna. I december 1983 fick Barker också sparken. Han ersattes av assisterande managern Bill Asprey som värvade tillbaka Alan Hudson från Chelsea och sålde samtidigt Mickey Thomas till samma klubb. Resultaten förbättrades och kontraktet säkrades i säsongens sista match när man besegrade redan nedflyttningsklara Wolves med 4–0. Stoke slutade på artonde plats, på samma poäng som Coventry och två poäng före Birmingham som åkte ur. I FA-cupen åkte man ut direkt i tredje omgången mot Everton och i Ligacupen besegrade man Peterborough United och Huddersfield Town, men förlorade sedan mot Sheffield Wednesday. Målvakten Peter Fox spelade samtliga 48 tävlingsmatcher och Paul Maguire blev bäste målskytt med totalt tio mål varav nio i ligan.

Laguppställning 1983/84: 1 Peter Fox – 2 Steve Bould, 5 Paul Dyson, 6 Dave McAughtrie/Brendan O’Callaghan, 3 Peter Hampton – 4 Robbie James, 8 Sammy McIlroy, 10 Mickey Thomas/Alan Hudson – 7 Ian Painter, 9 Brendan O’Callaghan/Paul Maguire/Colin Russell, 11 Mark Chamberlain.

Sommaren 1984 lät Asprey Paul Maguire och Peter Hampton lämna klubben, men man hade inga pengar att köpa spelare för och fick därför låna spelare från andra klubbar. Stoke lyckades bara vinna tre matcher på hela säsongen och tog inte mer än sjutton poäng, mindre än något lag tidigare hade gjort. Laget gjorde bara 24 mål i ligan och släppte in 91. Stoke kom därför sist i tabellen och åkte ner i division två. I FA-cupen åkte man ut mot Luton Town efter omspel i tredje omgången och i Ligacupen blev det förlust mot division tre-laget Rotherham United. Steve Bould och Ian Painter spelade mest med totalt 42 matcher varav 38 i ligan och Painter blev även lagets bäste målskytt med totalt nio mål varav sex i ligan.

Tröjorna tillverkades av Umbro och sponsor var Ricoh. Umbro hade tagit fram en helt ny design på tröjorna som var vita med röda kritstrecksränder och röda ärmar. Även byxorna och strumporna var röda. Reservstället var i samma stil fast ljusblått och marinblått.

Queens Park Rangers 1983–1985

Queens Park Rangers hade vunnit division två och var nu tillbaka i högsta serien. Laget kom på femte plats i tabellen och kvalificerade sig för UEFA-cupen. I FA-cupen åkte man däremot ut direkt i tredje omgången mot Huddersfield och i Ligacupen slog man ut Crewe Alexandra, men förlorade sedan mot Ipswich. Målvakten Peter Hucker och vänsterbacken Ian Dawes spelade samtliga 42 ligamatcher. Simon Stainrod blev lagets bäste målskytt totalt sett med sexton mål varav tretton i ligan medan Clive Allen gjorde fjorton ligamål.

Laguppställning 1983/84: 1 Peter Hucker – 2 Warren Neill, 5 Steve Wicks, 6 Terry Fenwick, 3 Ian Dawes – 7 Gary Micklewhite/Mike Fillery, 4 Gary Waddock, 11 John Gregory – 9 Clive Allen, 10 Simon Stainrod, 8 Ian Stewart/Mike Fillery.

Sommaren 1984 lämnade managern Terry Venables klubben för att ta över Barcelona. Under hösten slog QPR ut KR Reykjavik ur UEFA-cupen, men åkte sedan ut på bortamålsregeln mot Partizan Belgrad efter 6–2 hemma och 0–4 borta. I ligan gick det inte alls lika bra som föregående säsong. Laget kom först på nittonde plats, en poäng före Norwich som åkte ur. QPR åkte även ur FA-cupen direkt i tredje omgången mot division tre-laget Doncaster Rovers. I Ligacupen tog man sig till kvartsfinal där det blev förlust mot Ipswich efter omspel.

Tröjorna tillverkades av Adidas och sponsor var Guinness. Hemmatröjan hade smala röda ränder mellan de blå och vita tvärränderna. Från början var Adidas-märket och klubbmärket röda, men så småningom bytte man till vita. Samtidigt blev Guinness-loggan något större. Under 1983/84 hade klubbmärket en banderoll med texten ”Div.2 Champions 1982 1983”. Till 1984/85 ändrades den till ”1st Division 1984 1985”. I bortamatcher mot lag med vita byxor eller strumpor spelade QPR i blå byxor eller strumpor. Reservstället bestod av tröjor med röda och svarta ränder på tvären samt svarta eller röda byxor och strumpor.

Liverpool 1983–1985

Efter säsongen 1982/83 gick Liverpools manager Bob Paisley i pension efter nio framgångsrika år och ersattes av Joe Fagan. Säsongen 1983/84 inleddes med Charity Shield-matchen mot Manchester United på Wembley, en match som United vann med 2–0. Som regerande ligamästare deltog Liverpool återigen i Europacupen och under hösten slog man ut danska Odense och spanska Athletic Bilbao. I vårens kvartsfinaler besegrades Benfica och i semifinalen blev det seger över Dinamo Bukarest. I finalen mötte man Roma på deras hemmaplan, Olympiastadion i Rom. Phil Neal gav Liverpool en tidig ledning, men Roberto Pruzzo kvitterade strax före paus. Det blev inga fler mål, inte heller i förlängningen, och matchen fick därför avgöras via straffsparksläggning. Liverpools målvakt Bruce Grobbelaar psykade italienarna från sin mållinje vilket möjligtvis bidrog till att Bruno Conti och Francesco Graziani missade för italienarna. Liverpool vann därmed matchen och tog sin fjärde europacuptitel.

I FA-cupen åkte Liverpool ut mot Brighton i fjärde omgången, men i Ligacupen tog man sig till final mot lokalkonkurrenten Everton. Matchen var mållös efter full tid och förlängning, men i omspelet tre dagar senare gjorde Liverpools Graeme Souness matchens enda mål i första halvlek. Liverpool vann därmed Ligacupen för fjärde året i rad. Även i ligan tog Liverpool hem segern. Laget slutade tre poäng före Southampton och blev engelska mästare för tredje året i rad, klubbens femtonde ligatitel.

Bruce Grobbelaar, Alan Hansen, Alan Kennedy och Sammy Lee spelade samtliga 67 tävlingsmatcher och Ian Rush blev bäste målskytt med totalt 47 mål varav 32 i ligan vilket gjorde honom till skyttekung i division ett.

Laguppställning Ligacupfinalen 1984: 1 Bruce Grobbelaar – 2 Phil Neal, 4 Mark Lawrenson, 6 Alan Hansen, 3 Alan Kennedy – 8 Sammy Lee, 10 Craig Johnston, 11 Graeme Souness, 5 Ronnie Whelan – 7 Kenny Dalglish, 9 Ian Rush; avbytare: 12 Michael Robinson. I Europacupfinalen var startelvan densamma med följande avbytare: 12 Michael Robinson, 13 Bob Bolder (målvakt), 14 Steve Nicol, 15 David Hodgson, 16 Gary Gillespie.

Sommaren 1984 såldes Graeme Souness till Sampdoria. In kom istället danske mittfältaren Jan Mølby från Ajax. Även säsongen 1984/85 inleddes för Liverpools del med Charity Shield, denna gång mot Everton som vann med 1–0 efter ett självmål av Grobbelaar. Liverpool inledde ligaspelet svagt med bara två segrar de elva första matcherna, men laget spelade upp sig och kom till slut på andra plats, tretton poäng efter Everton. Som regerande Europacupvinnare deltog Liverpool i såväl Interkontinentalcupen som Europeiska Supercupen. I den förstnämnda blev det förlust med 1–0 mot argentinska Independiente, en match som spelades i Tokyo i december. I januari föll Liverpool med 2–0 mot Juventus i Europeiska Supercupen som spelades i Turin.

I Ligacupen åkte Liverpool ut mot Tottenham Hotspur i fjärde omgången, men i FA-cupen tog man sig till semifinal mot Manchester United. Matchen slutade 2–2 efter att Paul Walsh kvitterat med en minut kvar av förlängningen. I omspelsmatchen förlorade dock Liverpool med 2–1. I Europacupen slog Liverpool under hösten ut polska Lech Poznan och portugisiska Benfica. Under våren fortsatte det med segrar över Austria Wien i kvartsfinalen och Panathinaikos i semifinalen. Finalen mot Juventus på Heyselstadion i Bryssel kom att bli ihågkommen för allt annat än fotbollen. Läktarbråk ledde till att 39 människor miste livet och engelska klubbar blev bannlysta från europeiskt cupspel i fem år. Matchen slutade 1–0 till Juventus efter ett straffsparksmål av Michel Platini i andra halvlek.

Bruce Grobbalaar och Phil Neal spelade samtliga 64 tävlingsmatcher och John Wark blev lagets bäste målskytt med totalt 27 mål varav 18 i ligan.

Laguppställning Europacupfinalen 1985: 1 Bruce Grobbelaar – 2 Phil Neal, 4 Mark Lawrenson, 6 Alan Hansen, 3 Jim Beglin – 5 Steve Nicol, 8 Ronnie Whelan, 11 John Wark, 10 Paul Walsh – 7 Kenny Dalglish, 9 Ian Rush; avbytare: 13 Sammy Lee, 14 Gary Gillespie, 15 Jan Mølby, 16 Craig Johnston, 17 Chris Pile (målvakt). Alan Kennedy var från början ordinarie vänsterback, men skadade sig i slutet av mars 1985 vilket gav Jim Beglin chansen att etablera sig i startelvan.

Tröjorna tillverkades av Umbro och sponsor var Crown Paints. Fram till och med december 1983 användes samma tröjor som 1982/83, men i tv-sända matcher var sponsorloggan mindre. Den lilla Crown Paints-loggan på två rader syntes så dåligt att man ersatte den med ett enkelt typsnitt på en rad. I Europacupfinalen 1984 spelade man med tröjor utan reklam och med inskriptionen ”European Cup Final / Rome 1984” runt klubbmärket. Till säsongen 1984/85 introducerades en ny gulrandig bortatröja. Denna användes, utan reklam, i Interkontinentalcupen. Där var det tänkt att Mark Lawrenson skulle spelat i tröja nummer 4, men han skadade sig på träning och ersattes av Gary Gillespie i tröja nummer 15. Detta var sista säsongen med Umbro som leverantör, och i Europacupfinalen 1985 dök Liverpool upp i nya tröjor från Adidas. Denna modell kom sedan att användas de följande två säsongerna.